Meriter

5 Kreuger, Torsten, bror till K 3, f 17 juni 1884 i Kalmar, d 12 okt 1973 i Sthlm. Elev vid Chalmers tekn inst 01, utex 05, specialstudier vid KTH 06, chef för Kalmar tändsticksfabrik 06—12, ägde o ledde Siefvert & Fornanders Eftr, Kalmar, 08—14, Viborgs tändsticksfabriker, Finland, 13—16, VD för Industriab Standard, Sthlm, 14—32, för Högbroforsens industri ab 21—30, genomförde tändsticksmonopol i Polen 22—25, president för Bank amerykariski w Polsce, Warszawa, 26—32, polsk generalkonsul i Sthlm 26—32, deläg i Sthlms Dagbl 26— 31, led av styr för Swedish American Investment Corporation 26—30, för Sydsv banken 28—32, ordf i styr för Fiskeby fabriks ab 28—31, led av styr för Munksjö ab 29—32, VD för Sulitelma ab 29—32, ägare av S-T mars 30—jan 33 o april 37—okt 56 (VD o led av styr där från 37), av AB 32—56, av Råsunda förstadsab 39—56, av Västernorrlands alleh 43—56.

G 1) 15 nov 13 (—34) i Danderyd, Sth, m lär Elsa Anna Cecilia Tamm, f 28 maj 85 i Sthlm, Jak, d 15 jan 75 där, Sofia, dtr till hovintendenten frih Carl Vollrath T o Anna Cecilia af Wetterstedt; 2) 23 dec 34 i Sthlm, Engelbr, m Mary Wilhelmina (Mimmi) Nobel, f 1 okt (= 19 sept) 91 i S:t Petersburg, S:ta Catharina, d 27 april 38 i Sthlm, Hedv El, dtr till ing Carl Ludvig N o Mary Landzert, samt tidigare g (14) m kapten Gustaf Wilhelm Högman; 3) 15 april 42 i Sthlm, Osc, m Diana Blanchfleure Hedberg, f 30 okt 20 där, ibid, dtr till dir Knut Oscar H o Leonore Frederike Klara Cornelia Vilhelmine Ilse.

Biografi

K valde efter skolstudier i hemstaden att utbilda sig till ingenjör. Han utexaminerades 1905 från Chalmers i Gbg o fortsatte med specialstudier vid Tekniska högskolan i Sthlm. På uppdrag av fadern o farbrodern Fredrik K ritade o byggde K 05—06 Kalmar tändsticksfabrik, där han blev chef. Intressena i denna industri föranledde honom att förvärva en fabrik för tillverkning av tändsticksmaskiner i Kalmar, Siefvert & Fornanders Eftr; företaget övertogs sedermera av ab Förenade sv tändsticksfabriker, brodern Ivar K:s skapelse. Efter krigsutbrottet 14 bildade K Industriab Standard, Sthlm, o var dess VD. Bolagets uppgift var främst att finansiera vissa familjeföretag. Han intresserade sig nu även för rederier.

Sedan Ivar K med bas i den sv tändsticksindustrin inlett sin omfattande internationella koncernbildning i förening med omfattande kreditpolitiska operationer, engagerades K häri. Han genomförde för koncernens räkning tändsticksmonopolet i Polen 22—25. I detta sammanhang står grundandet av Bank amerykanski w Polsce i Warszawa, vars president K var till Kreugerkoncernens sammanbrott 32. Banken var ett internationellt finansierat hjälpmedel till utbyggande av polskt näringsliv. I samarbete med Ivar K o främst för dennes räkning skaffade sig K inflytande över företag i Finland, de baltiska staterna o Österrike-Ungeras successionsstater.

Från 28 var K emellertid främst verksam i Sthlm, där han även var polsk generalkonsul. Kärnan i hans verksamhet var Sydsvenska banken, men K hade betydande intressen i Fiskeby fabriks ab o i Munksjö ab, som 31 övertog aktierna i Fiskeby, o från 29 i Sulitelma ab. Som centrum för sin verksamhet byggde K City-palatset vid Norrmalmstorg, som stod färdigt 33.

I samband med K:s verksamhet inom Kreugerkoncernen stod hans senare ödesdigra engagemang i Högbroforsens industri ab, ett trämasseföretag i Jämtland. Kreuger & Toll hade lämnat företaget avsevärda krediter, som det var svårt att få likviderade. Koncernen fick till sist betalt för sin fordran i form av aktier i Högbroforsen. I syfte att åstadkomma bättre ledning hade Ivar K 21 tillsatt K som VD i företaget.

Mot slutet av 20-talet började K intressera sig för tidningsinnehav. Förmodligen stod detta i samband med Ivar K:s intressen. För K var det dock snarast fråga om en ekonomiskt lönande aktivitet. Möjligen kan brödernas avsikt ha varit att söka gemen- samt behärska den borgerliga sv pressen. Gången av deras tidningsaffärer är svår att överblicka, då transaktionerna ofta var hemliga eller skedde med bulvaner. Huvuddragen torde emellertid vara, att K 26 tillsammans med Axel Wenner-Gren förvärvade ett bestämmande inflytande i Sthlms Dagbl o därefter övertog tidningen i dess helhet. K fick senare även som medlem i ett konsortium en aktiepost i AB, som då var en högertidning. Fullständigt förvärv av tidningen kunde K göra 32. Ivar K återigen förvärvade 26 ett avgörande inflytande över SvD; sakförhållandet hölls emellertid hemligt o blev bekant först efter Kreugerkraschen. K hade dessutom 30 köpt S-T, men med bokförläggare Erik Åkerlund som bulvan. Under en kortare tid överlät han sina intressen i S-T o AB på brodern men återköpte dem snart.

Tydligen har bröderna K syftat till att ytterligare öka sitt inflytande över huvudstadspressen. Hösten 31 gick i vart fall rykten om planer att slå ut konkurrenter genom ett priskrig, varvid S-T:s lösnummerpris skulle sänkas till 10 öre, ett allvarligt hot särskilt mot DN. Planen avskrevs till sist efter en demarche av Tidningsutgivareföreningen hos Ivar K. En uppgörelse träffades med K, som innebar, att lösnummerpriset skulle sättas till lägst 15 öre, att ingen ny tidning skulle startas i Sthlm, att Sthlms Dagbl skulle nedläggas samt att SvD o DN skulle erlägga en större penningsumma, 1 250 000 kr, till K. Kontraktet sades 39 upp av Bonniers men ersattes av nya.

Kreuger-kraschen drabbade även K. En del av hans bolag måste med tiden avvecklas, bland dem Standard, Sulitelma o Sydsvenska banken. Allvarligt var att förvaltarna i Ivar K:s konkurs reste krav på skadestånd o återvinning. Före det slutliga sammanbrottet 32 hade mellan bröderna förekommit transaktioner, varvid avsevärda värden överförts till K. Frågan blev nu främst om K vid vissa tillfällen haft skälig anledning anta, att Ivar K var på obestånd. HD fann till sist, att detta ej kunde styrkas, o ogillade därför ett käromål i vad avsåg ett antal grekiska statsobligationer till ett avsevärt belopp (NJA 38, not A 174).

Betydelsefullast blev emellertid K:s engagemang i Högbroforsen. Bolaget försattes 32 i konkurs. Under utredningen framkom misstanke om konkursförbrytelse. K hölls under utredningen häktad. Det blev klarlagt, att bolagets bokslut för vissa år inte var rättvisande; subventioner till bolaget hade upptagits under beteckningen rörelsevinst o i vissa fall som vinst å trämassarörelsen; vinst- o förlusträkningarna 1922—29 visade vinst, medan rörelsen gick med förlust — vissa år med betydande belopp. Åtal väcktes mot K som ansvarig för bolagets bokföring. Boksluten hade spelat en roll bl a vid upptagande av ett större obligationslån. K:s försvar fördes under rättegången av Eliel Löfgren.

I Sthlms rådhusrätt förelåg enighet om att K gjort sig skyldig till konkursbedrägeri, till vårdslöshet mot borgenärer o till bedrägeri. Domen löd på tre års straffarbete. I Svea hovrätt fastställde tre ledamöter rådhusrättens beslut, utom med avseende å vårdslöshet mot borgenärer, där talan inte ansågs kunna prövas på grund av utebliven angivelse. Två ledamöter ville frikänna, främst på grund av bristande uppsåt. I HD förelåg fem olika meningar. Ett justitieråd ville helt ogilla åtalet i fråga om bedrägeripunkten på grund av bristande uppsåt. Tre ledamöter, vilkas mening blev avgörande, ogillade ansvarsyrkandet avseende konkursbedrägeri men ansåg, att K gjort sig skyldig till bedrägeri genom de klandrade uppgifterna i bokföringen i förening med försäljningen av Högbroforsens obligationslån till allmänheten. Domen löd på ett års straffarbete, vilket ansågs avtjänat under häktningstiden (NJA 33, s 724). Den följdes av flera domar på skadestånd till obligationsköpare.

Högbroforsmålet aktualiserade en rad jämförelsevis svårbedömda juridiska frågor. Objektivt sett var problemet om pantens värde väsentligt. Att denna i fråga om fabriksanläggningen vid Högbroforsen ej var fullgod synes klart. Men enbart lämnande av mindervärdig pant utgör ej bedrägeri, utan härför kräves även insolvens. Fråga skall även vara om ett vilseledande. HD ansåg, att rubriceringen av subventioner som vinst å trämassa eller dylikt innebar detta. Uppgifterna har även antagits ha varit av betydelse för värderingen av panten o för obligationsköparna. Ytterligare kräves vinst för gärningsmannen eller förmögenhetsskada för annan. Den fällande domen förutsätter, att K insett, att obligationsköparna erhållit sämre pant än förutsatt (inteckningarna i Högbroforsen) samt att han med de felaktiga uppgifterna antingen avsett att möjliggöra obligationernas försäljning till allmänheten eller räknat med förlust för köparna. K:s ståndpunkt har däremot varit den, att Kreugerkoncernens dåvarande ställning o borgen för lånet uteslutit brottsligt uppsåt. Dessutom har K genom vidlyftiga utredningar sökt visa bl a att Högbroforsen kunde antas komma att bli ett vinstgivande företag. Han skulle därför varit i god tro.

Frågorna — särskilt om det subjektiva rekvisitet — var tillräckligt svårbedömda för att möjliggöra en intensiv debatt. K kunde aldrig förmå sig att godta domstolarnas bedömning o förde en livslång kamp för en äreräddning. Samtidigt gick han till angrepp mot konkursförvaltarnas åtgärder, särskilt med hänsyn till Högbroforsen. I det s k Dalamålet ogillades hans talan mot Sv handelsbanken för vanvård (NJA 41, s 400). Senare återkom K med angrepp, som bl a riktade sig mot den avlidne Eliel Löfgren o på grund av bl a sin skarpa utformning väckte indignation (Tingsten).

I sin strävan efter upprättelse fick K stöd från olika håll. Han lyckades få juridisk expertis av civilrättsprof Vilhelm Lundstedt, som uppfattade domen mot K som uttryck för en inte tillåtlig extendering av de straffrättsliga reglerna. Med flammande övertygelse sökte Lundstedt hävda, att K dömts felaktigt. Redan 34 kunde han lägga fram ett utlåtande: Torsten Kreuger oskyldigt dömd. Under de följande åren utgav Lundstedt ett stort antal skrifter i samma ämne, där hans argumentation utfördes vidare o med tiden blev allt skarpare i tonen; han påstod också att olika rättegångsfel begåtts. K lyckades finna stöd även hos några andra rättsvetenskapsmän o domare. Till dem hörde C A Reuterskiöld, C G Bergman, Karl Olivecrona, Hilding Eek, John Skeie, Stephan Hurwitz, Gustaf Lindstedt samt i viss mån Alvar Nelson o Anders Vinding Kruse. Utom de juridiskt sakkunniga har bl a Sven Stolpe behandlat samma motiv under den belysande titeln En svensk Dreyfus-skandal. Torsten Kreuger ännu en gång (51). En mera avvägd analys av den rättsliga frågeställningen i Högbroforsmålet presterades av juris professorerna Ivar Agge o Halvar G F Sundberg, som även de arbetade på K:s uppdrag.

Å andra sidan blev denna kritik av domen mot K inte oemotsagd. Ett flertal rättslärde förfäktade den straffrättstolkning som låg bakom domen o belyste de materiella förhållanden som varit aktuella. Nämnas må hovrättsrådet Erik Bergendal (art:-ar 34 o 37); författaren var en av domarna i Svea hovrätt, som där fällde K till ansvar. Bergendals inlägg bemöttes i sin tur av Lundstedt (37). Viktiga ståndpunktstaganden följde i de nedan nämnda resningsärendena med utlåtanden — till stöd för den fällande domen — av landets ledande straffrättsteoretiker, Ragnar Bergendal, Nils St Jernberg o Folke Wetter (NJA 41, s 412).

Den väg som K sökte följa var först att söka resning hos HD i den mot honom fällda domen. En resningsansökan, som utarbetats av Lundstedt, ingavs 35 o avslogs 36 enhälligt av HD (NJA 36, s 742). Ansökningen byggde även på vissa påstådda rättegångsfel. I sin strävan att få resning kom K att få viss sympati även från ett annat politiskt håll, nämligen från Z Höglund, som 16 blivit dömd för högförräderi o livet ut sökte upprättelse; även han hade åtnjutit Lundstedts stöd. Han försåg senare K:s skrift om Högbroforsen med ett företal. Ett resultat av debatten om resningsinstitutet blev en ny lagstiftning i ämnet med vidgade möjligheter: lagen 39 om särskilda rättsmedel.

K ansökte därefter hos regeringen om ändring av straffrättsdomen. I det ärendet kom justitiekanslern att på grund av särskilt uppdrag företa en egen utredning (40). Även föredragningspromemoriorna trycktes. Samtidigt ansökte K hos HD om resning en andra gång. HD fann dock 41, att ej heller denna andra resningsansökan kunde bifallas (NJA 41, s 412). En tredje resningsansökan avslogs 1963 (NJA, G 415).

Högbroforsdomen har sålunda tre gånger blivit föremål för ny skärskådan, alla gångerna med stor omständlighet, utan att resningsskäl ansetts vara för handen. Denna utgång föranledde sedermera professorn Hilding Eek, då medarbetare i AB, att i studien Regeringen och Högsta domstolen (42) hävda, att K M:t i statsrådet skulle kunna hindra verkställighet av en dom, som befanns vara en nullitet på grund av grov oriktighet.

När det ej lyckades K att övertyga HD om behovet av resning i målet, föranledde detta honom att i olika sammanhang föra en kampanj, som ansågs syfta till undergrävande av tilltron till domstolsväsendet i allmänhet. Parallellt härmed sökte K försvara broderns minne o hävda, att han ej begått självmord utan mördats, ett offer för en konspiration.

K:s kampanj för resning i Högbroforsdomen o mot domstolsväsendet i gemen fick särskilda möjligheter därigenom att han återvann inflytande över S-T o AB, vilket han förlorat, då han nödgats överlåta S-T o AB till Erik Åkerlund, dock med en då hemlighållen klausul om återköpsrätt, som han sedermera (37) begagnade. Däremot misslyckades hans försök att slutgiltigt förvärva Ivar K:s betydande aktiepost i SvD. Efter broderns död visade det sig, att denne överlåtit aktieposten till fadern o systern Britta K. En uppgörelse träffades våren 32 mellan företrädare för familjen o SvD av innebörd, att aktierna överfördes till en stiftelse med representanter för bägge grupperna; avkastningen skulle tillfalla Ernst K o hans arvingar. Sedan konkursboet yrkat på återvinning av aktieposten i fråga, avstod förvaltarna från sin rätt mot en större penningsumma, medan familjen K erhöll livräntor. Aktiemajoriteten i SvD övergick nu till Ernst Trygger o hans son Carl. Emellertid hade K under dessa förhandlingar fått en förbindelse av Helmer Key — då chefredaktör o ekonomiskt nära beroende av bröderna K — att K under vissa förutsättningar skulle kunna bli ägare till aktierna; med stöd bl a av denna handling sökte K genom rättegång mot SvD:s stiftelse, Järte, Grönfors o Trygger få rätt till dessa. Hans talan ogillades av alla instanser. Ett uppseendeväckande inslag i dessa tvister rörde en "plåtlåda", vari vissa handlingar rörande tidningsföretaget förvarats o vartill K innehaft nyckeln. Ehuru denna kvarblivit hos K, öppnade de nya ägarna av tidningen lådan, något som med utgången av målet fanns befogat.

Under sina kampanjer visade K stor uthållighet men inte alltid gott omdöme. "Den förtvivlan o maktlöshet han kände i denna strid avtrubbade hans omdöme när det gällde personer o material som han ansåg kunde stärka hans sak o misstänkliggöra hans motståndare", har en initierad skribent sagt (Sörmark, s 33). Särskilt AB:s redaktion blev en samlingspunkt för allehanda kverulanter, betygar samme författare. Uppenbart är att åtskilliga mindre väl överlagda aktioner företogs. Nämnas må en säregen episod, där revisionssekreterare F Drangel spelade en roll; AB:s behandling av denna sak föranledde ett fängelsestraff för dess ansvarige utgivare. En ledamot av HD under dessa år — sedermera hovrättspresidenten H Guldberg — har vittnat om hur prövande den K:ska aktiviteten kunde vara; han talar i sina memoarer om "den skoningslösa kampanj mot domstolara som följde i deras [Kreugerdomarnas] spår", om ett i åratal fortgående "angrepp, som ofta gick på heder o ära . . . menligt för arbetsfriden" (Guldberg, s 171). Under K:s ledning kom emellertid hans tidningar att genomgå en betydande utveckling. S-T:s redaktionella stab bibehölls i stort sett; som chefredaktör verkade dock den K närstående Börje Brilioth, medan bl a Anton Ermann svarade för kontinuiteten i tidningens politiska hållning. Tidningen förblev ett viktigt språkrör för folkpartiet o räknade bland sina medarbetare Bertil Ohlin. AB återigen kunde under P G Peterssons skickliga ledning uppnå en betydande upplagestegring, underlättad av ett sänkt lösnummerpris. Dessutom innehade K Västernorrlands allehanda men lyckades ej förvärva Sydsv dagbladet, ej heller DN.

Man har sagt att K som tidningsägare inte i högre grad sökte påverka sina pressorgans hållning med undantag för aktionerna i samband med Högbroforskampanjen o mot Bonniers. K:s innehav av de båda sthlmstidningarna fick dock inom kort en bestämd politisk konsekvens. Han hyste länge sympatier för det nationalsocialistiska Tyskland. Under det andra världskrigets första år fick i synnerhet AB under Fritz Lönnegrens ledning ge uttryck häråt. Ur tyska politiska arkiv har även publicerats en lång rad handlingar, som visar vilken betydelse man i Berlin tillmätte K:s politiska värderingar. K:s protyska hållning kom även till uttryck i den resa, som han sommaren 41 företog till det tyska högkvarteret, varunder han även sammanträffade med J von Ribbentrop. Efter Stalingradnederlaget lades emellertid AB:s politiska kurs om.

Alltifrån början av sin bana som tidningsägare hade K kommit i en stark motsatsställning till familjen Bonnier som ägare till DN. Förhållandet tog sig 52 ett märkligt uttryck i en pressaktion mot främst Tor Bonnier. K lät sina tidningar framföra påståendet, att Bonnier sommaren o hösten 40 erbjudit sig att sälja DN till Tyskland. Den påföljande pressdebatten klargjorde, att K inte hade stöd för dessa påståenden, som energiskt tillbakavisades av Tor Bonnier. K återkom emellertid senare (dec 57) till denna anklagelse mot DN:s ägare, nu stödd på nytt o fylligare material. Sedan Tor Bonnier återigen bestritt uppgifterna, företogs en polisutredning rörande de av K åberopade handlingarna. Denna klargjorde, att dessa var förfalskningar (april 58), som uppenbart vilselett K. En fullständig, sedermera tryckt utredning av affären verkställdes därefter med båda parternas medgivande av en undersökningskommitté tillsatt av Publicistklubben, Tidningsutgivareföreningen o Journalistförbundet. Dess resultat klarlade orimligheten i påståendet om Bonniers planer på försäljning till tyskarna.

K:s bana som tidningsägare var vid denna tid redan avslutad. 56 lyckades han, efter förhandlingar med olika spekulanter, för ett högt pris o i övrigt på ovanligt fördelaktiga villkor sälja S-T o AB till LO. Härvid medverkade Z Höglund.

Sina sista levnadsår tillbragte K till stor del i Schweiz.

Författare

Stig Jägerskiöld

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Förtalskampanjen mot Torsten Kreuger. [Omsl.] Sthlm 1936. 33 s. [Undert.] — Resningskravet i Högbroforsmå-let. Till Konungen. [Omsl.] Upps 1936. 52 s. — Hur Högbroforsens tillgångar förstördes. [Skrivelse] Till Konungen. [Omsl.] Sthlm 1936. 17 s. — Svenska handelsbanken ansvarig i Högbroforsaffären. [Omsl.] Sthlm 1938. 32 s. [Anon.] [Övers:] The Högbrofors law suit against Torsten Kreuger. A Swedish Dreyfus affair. Sthlm 1938. 35 s. — Prestige eller landets väl? Sthlm 1947. 61 s. 2. utökade uppl s å. 144 s. 3. uppl 1948. [Omtr ur Aftonbladet 1947.] — Det svenska vanstyret. Sthlm 1948. 94 s. —¦ Enbart devalvering hjälper inte. [Rubr.] Sthlm 1950. 10 s. [Jämte Utrikeshandel och Varför är det dollarbrist?; omtr ur Aftonbladet 27/9 1949, 27/4 och 2/5 1950.] — Så förstördes Högbro-forsen. Ett koncentrat av det överväldigande bevismaterialet . . . Sthlm 1955. 184 s. — Ville Bonniers sälja till Tyskland 1940? De viktigaste handlingarna. [Sthlm] 1959. 272 s. [Övers:] Wollten Bonniers ihre Zeitungen an deutsche Behörden verkaufen? [Sthlm 1959.] 315 s. — Appeal to the King of Sweden in the Högbroforsen case. Sthlm (tr Söderhamn) 1962. 321 s, 1 karta, 1 tab. — Kreuger & Toll. Sthlm 1963. 298 s. 2. uppl så. 302 s. Eng övers Sthlm (tr Köping) 1965. 300 s, 1 bil. — Inlagor till Riksåklagaren 1964. [Sthlm, tr] Köping 1964. 121 s. [Övers:] Éingaben an die Reichsstaatsanwaltschaf t vom Jahre 1964, Sthlm (tr Köping) 1965, 138 s, Memorials to the General prosecutor 1964, Sthlm (tr Köping) 1965, 128 s. — Sanningen om Ivar Kreuger. Händelserna kring Ivar Kreugers sista år. Sthlm (tr Köping) 1966 [1965]. 255 s, 1 portr. 2. uppl 1966. 3. uppl s å. 251 s, 1 portr. 4. uppl s å. 254 s, 1 portr. 5.-8. uppl 1967, 1968, 1970, 1971. Eng övers Sthlm (tr Köping) 1965, 251 s, 1 portr, tysk övers Stuttgart [1966], 291 s, 1 pl-bl. — Sanning mot prestige. Inlagor till justitie-kanslern 1966. Sthlm 1967. 157 s. — Spelet i bankvärlden. Sthlm 1970. 135 s, 2 pl-bl.

Källor och litteratur

Källor o litt: Klipp i Sveriges pressarkiv, RA.

O Alsén, Ett tillrättaläggande i Högbro-forssaken (SvJT 1972; jfr 1973); I Anderson, SvD:s hist (1960); dens, Asyna vittne (1968); E Areen, Kalmarsläkten K (1930); E Bergendal, Några straffrättsliga spörsmål. Reflexioner i ansluta till K-målen (SvJT 1934); dens, Högbroforsmålet (ibid 1937); E Carlsson, Dramatiskt kring S-T o andra tidn:minnen (1966); R Casparsson, Brinnande horisonter (1963); H Eek, Regeringen o HD (1942); dens, Högbroforsaffären (1946); H Elliot, Ur en domares liv (1958); Fungerar vårt rättsväsende? Fyra professorer uttala sig om bankernas övergrepp (1971); J Goebbels, Dagbo-ger (1948); H Guldberg, En domare ser tillbaka (1966); G Helén i Ditt okända förflutna. En vänbok till Erik Hjalmar Linder . . . (1976); H Hjörne, Äventyr i tidningarnas värld (1965); Torvald Höjer, SvD o det andra världskriget (Sthlm studies in history, 14, 1969); Justitiekanslersämb:s utlåtande rörande Högbroforssaken (1940); G Kjellberg, Den tyska propagandan i Sverige under krigsåren 1939—1945 (SOU 1946:86); M Leche-Löfgren, Bokslut (1962); G Lindstedt, Högbroforssaken. En granskning, 1—3 (i953— 54); V Lundstedt, T K oskyldigt dömd (1934); dens, Skall sanningen i Högbroforsmålet kunna förkvävas? (1937); E Lönnroth, Den sv utrikespolitikens hist, 5 (1959); A Nelson, Ytterligare om Högbroforssaken (SvJT 1972; jfr 1973); NJA, Avd 1, 1933—; T Nothin, Hågkomster (1966); C-A Nycop, Bära eller brista (1970); dens, Nyfiken med sting (1971); B Ohlin, Memoarer, 1 (1972); C P Ossbahr, Ytterligare om Högbroforssaken (SvJT 1972; jfr 1973); S Stolpe, En sv Drey-fus-skandal (1951) o där anf källor o litt; H Sundberg, Anteckmar till Högbroforsdomen (Skrifter åt minnet av C A Reuterskiöld, 1945) o där s 335 anf källor o litt; G Sundell, Ord o öden i ett tidn:hus (1959); S Sörmark, På Aftonbladet (1971); A Thulstrup, Med lock o pock (1962); H Tingsten, Mitt liv, 3— 4 (1954—63); J Torbacke, DN o demokratins kris, 1—2 (1972); Tvisten Kreuger—Bonnier. Utredn verkställd genom en av PK, Sv tidn:-utg:fören o Sv journalistförb utsedd under-sökn:komm (1959); G Unger, Axel Wenner-Gren (1962); Ur DN:s hist, 3 (1954); E Wennerholm, Flit o flärd (1971); E Wärenstam, Sveriges nationella ungdomsförb (1965).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Torsten Kreuger, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11762, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11762
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Torsten Kreuger, urn:sbl:11762, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2024-11-09.