Meriter

Isak, Aron, f 16 sept 1730 i Treuenbrietzen, Brandenburg, d 21 okt 1816 i Sthlm, Mosaiska. Son till köpmannen Isak Isak. Bosatt i Bützow, Mecklenburg, från 51, skyddsbrev som sigillgravör 59, rätt att bedriva handel 66, bosatt i Sthlm från 24 juni 74, bosättn:rätt o tillstånd att arbeta som sigillgravör o stensnidare i Sthlm 2 maj 75, handelspriv 12 maj 77, rättighet att bedriva handel på landsbygden 8 mars 85, arméleverantör 88–90, hovleverantör 1 okt 89.

G 50 i Bützow, Mecklenburg, m Sara Hendel Levin, f omkr 35 där, d 19 mars 09 i Sthlm, Mosaiska, dtr till skolmästaren Levin Samuel o Margarethe Lösern.

Biografi

I:s far var en välbärgad handlare och den ende juden med bosättningsrätt i Treuenbrietzen i Brandenburg. I livnärde sig först som gårdfarihandlare och därefter som sigillgravör. Efter ekonomiska kontroverser med familjen lämnade han sin hemstad och begav sig till Bützow i Mecklenburg, där han tjänstgjorde som assistent åt hovsigillgravören Philip Aaron. För att förbättra sin dåliga ekonomi började han sälja galanterivaror åt preussiska och svenska officerare under sjuårskriget.

Trots släktens avrådan for I till Sverige 1774. Med sig hade han ett antal rekommendationsbrev från höga militärer, som han stiftat bekantskap med under sjuårskriget. I Sthlm vann han överståthållaren Carl Sparres bevågenhet, och denne uppmuntrade honom att gravera, eftersom Sverige saknade stämpelsnidare. Med Sparres hjälp lyckades han också få bosättningstillstånd för sig och sin familj. Tillståndet motiverades med att I var den ende i landet som kunde snida i sten. Han fick också tillåtelse att handla med galanterivaror och med juveler, pärlor och guld. Han tog nu över sin hustru och tre barn jämte några andra närstående. Genom sin gynnare Sparre skaffade I, som var huvudman för gruppen, synagoga och begravningsplats.

Vid riksdagen 1779 erhöll judarna rätt att bosätta sig och ha synagoga i Sthlm och högst tre andra städer, ett beslut som föregripits genom de rättigheter I redan erhållit. Det reglemente som magistraten i Sthlm utfärdade 1782 ansåg han mycket ogynnsamt: "Alla näringar förbjöds oss och vi skulle få en mycket ringaktad ställning." Sparre antydde emellertid, att han alltjämt skulle ha en generös inställning till judarna. I fick snart goda förbindelser med hovet och aristokratin, och hans affärer blev mycket omfattande. 1788 övertalades han av hertig Fredrik Adolf att följa med till Finland och bli fältleverantör i ryska kriget och åtog sig att förse hären med kött och allehanda varor. Han hade emellertid stora svårigheter att få ersättning för leveranserna. I detta sammanhang fick han idén att armén skulle låta trycka anvisningar till fältkassan, efter krigskommissarien Per Georg Fahnehielm (bd 15) kallade fahnehjelmare, vilka skulle gå och gälla lika med riksgäldssedlar. Efter slaget vid Svensksund ansåg sig I ha en fordran på staten på 40 000 rdr.

Av greve A F Munck mottog I ett uppdrag att växla fahnehjelmare. Detta skedde motvilligt; han hade tidigare varit invecklad i en juvelaffär med Munck, där han ansåg sig lurad på minst 10 000 rdr. Grevens sedlar visade sig vara falska, och I satt häktad i Åbo i elva veckor, innan han frikändes. Munck gick i landsflykt, och I erhöll ett visst skadestånd. 1796 överlät I på grund av ålderskrämpor sin affär med nipper och galanterivaror till sin måg Isak Michaelson, som tog sin systerson Michael Benedicks till kompanjon.

Sina hågkomster skrev I ner i sjuttioårsåldern. I dessa framstår han som en temperamentsfull handlingsmänniska med stor humor. Med en blandning av naivitet och knepighet ger han snabba konkreta bilder ur en helt annan krets än de vanliga gustavianska memoarförfattarna. Han kände sig illa lönad av sina stamfränder, som han tyckte sig ha gjort så mycket för; han menade att det var hans personliga förtjänst att Sverige öppnats för judarna. Men mycket av den välvilja han möttes av från kungen och ledande politiker bör ses mot bakgrunden av tidens merkantilistiska synsätt. Å andra sidan var I tvivelsutan mannen att med framgång sköta kontakterna mellan den judiska församlingen och det sv samhället i enlighet med sin ambition att ha "gott anseende hos alla förnäma människor, även vid hovet".

Originalms till I:s självbiogr hos Mosaiska förs i Sthlm.

Författare

Gun Björkman

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Aron Isaks sjelfbiografi. Efter förf:s handskrift utg af Israelitiska litteratur-sällskapet [genom Jos. Seligmann (förord)]. Sthlm 1897. IV, 121 s, 1 portr. [På tyska.] [Tysk utgåva:] Denkwürdigkeiten des Aron Isak 1730—1817. Hrsg und eingeleitet von Z. Holm. Berlin 1930. 204 s, 8 pl. [Övers till jiddish:] Aṿṭobyografy. Berlin 1922—5682. 118 s, 1 portr. [Sv övers:] Aaron Isaacs minnen. En judisk kulturbild från gustaviansk tid. Utg: A Brody o H Valentin. Sthlm (tr Upps) 1932. 370 s, 8 pl. (Judiska litteratursamfundets skriftserie, 10.)

Källor och litteratur

Källor o litt: A I. Ett hundraårsminne (1888); Gamla judiska gravplatser i Sthlm (1927); SKL; Sv silversmide 1520—1850 (1963); H Valentin, Judarnas hist i Sverige (1924): dens, Judarna i Sverige (1964).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Aron Isak, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11979, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gun Björkman), hämtad 2024-11-03.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11979
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Aron Isak, urn:sbl:11979, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gun Björkman), hämtad 2024-11-03.