Jonas Magni Wexionensis

Född:1583-03-11 – Växjö stad, Kronobergs län
Död:1651-04-03 – Skånings-Åsaka församling, Skaraborgs län (på Brunsbo biskopsgård)

Biskop, Teolog


Band 20 (1973-1975), sida 369.

Meriter

Jonas Magni Wexionensis, f 11 mars 1583 i Växjö, d 3 april 1651 på Brunsbo biskopsgård, Skånings-Åsaka, Skar. Föräldrar: kh Magnus Petri o Ingerd Jönsdtr. Skolgång i Växjö o Linköping, inskr vid UU 24 febr 02, vid univ i Greifswald 30 maj 03, i Rostock aug 05, i Wittenberg sept 08, mag i Wittenberg 26 sept 09, vistades vid tyska univ 10–12, rektor vid Växjö skola 21 maj 13 (tilltr ej), prof i etik vid UU 21 dec 14, i historia 20, i teologi 24 (tilltr 26), rector magnificus 18, 28 o 35, prom TD 40, allt vid UU, bevistade riksdagarna från 35, kallad till biskop i Skara 40, utn 13 jan 41.

G 14 m Sigrid Hansdtr Bubb, d efter J.

Biografi

När Johannes Messenius 1613 tvingades lämna sin historieprofessur i Uppsala, förändrades den till en lärostol i etik och besattes med den dittills i Sverige tämligen oprövade J, som dock var väl meriterad för sysslan efter en tioårig vistelse vid tyska univ, där han även blivit promoverad. Vid sin återkomst hade han ganska hårdhänt sökt bli rektor i sin hemstad Växjö på bekostnad av den redan utnämnde Joannes Baazius, ett problem, som dock löstes genom uppsalaprofessuren. Kontakter med Axel Oxenstierna har förmodats vara av vikt vid J:s avancemang. Redan från början kom J att i Uppsala utveckla en livlig och uppmärksammad verksamhet. Han framstår tidigt som en av de främsta representanterna i Sverige för den nyaristotelism, som nu florerade i Tyskland. J:s undervisning i etik, som även hade starka teologiska implikationer, omfattade också politik, etikens praktiska tillämpningsdel.

Aristotelismen var vid denna tid en kämpande lära, och dess värde som undervisningsmetod och dess moralfilosofiska basis blev starkt ifrågasatta. Petrus Ramus och hans "sokratiska" metod fick stå som samlande symbol för aristotelismens motståndare. Inom teologin innebar också den skolastiska aristotelismen en ny riktning, som möttes med motstånd från den efter Melanchton och Ramus uppkallade filipporamismen. De sv striderna kan ses som motsvarigheter till pågående kontroverser i Tyskland. Vid mitten av 1610-talet utkämpades en delvis mycket bitter fejd mellan J och biskopen i Strängnäs, Laurentius Paulinus Gothus, som sade sig förfäkta ramistiska principer. I striden, som kom att gälla de antika författarnas värde över huvud, krävde Laurentius, att aristotelikerna skulle avlägsnas från universitetet. Striden fick sin speciella accent genom att universitetskanslern Johan Skytte bekände sig till en ramistisk åskådning. Några drastiska åtgärder kom dock inte till utförande, men vid ombildningen av univ 1620 döptes J:s etikprofessur om till att ånyo bli en lärostol i historia. Åtgärden har setts som ett resultat av de ramistiska fejderna och direkt riktad mot J. I sin nya befattning författade J också en Synopsis historiae universalis (1622), som är en utläggning av de fyra världsrikena, men torde samtidigt ha fortsatt sin tidigare undervisning.

Inflytandet av de tyska stridigheterna, den ramistiska fejden, den antiskolastiska traditionen i Sverige och önskan att undvika djupgående teologiska konflikter medförde, att aristoteliker endast långsamt kom att besätta teologiska professurer. Förhållandet drabbade också J. Klimatet förändrades dock under början av tjugotalet. "Rikskanslerns positiva inställning till den ortodoxa teologin har här befordrat en omsvängning till förmån för de nya strömningarnas inflytande på den sv teologin" (Göransson). 1624 utnämndes slutligen J till prof i teologi, vilket dock även vållade slitningar vid akademin, och J sökte hjälp både hos Oxenstierna och Skytte. Han kom inte att tillträda den nya befattningen förrän 1626, dock beroende på att han under mellantiden innehade en annan ganska anmärkningsvärd befattning. Han uppehöll nämligen tjänsten som tillförordnad prof på Skyttes 1622 instiftade, ramistiska lärostol i vältalighet och politik. Förhållandet mellan Aristoteles och Ramus var förmodligen inom detta område inte med nödvändighet ett antingen—eller, men J:s förhållande till de båda mäktiga männen i sv undervisningspolitik är något oklart.

Till de märkligaste resultaten av J:s verksamhet som skytteansk prof hör en dissertationssvit i politik i anslutning till den holländske statsteoretikem Justus Lipsius. Ett tryckt försättsblad och ett förord visar att sviten bör uppfattas som ett sammanhängande helt. Lipsius läror har här sammansmälts med förutom Aristoteles en rad av tidens maktfördelningsteoretiker. Hos J återfinns nu alla de väsentliga moment, som ingår i denna teori: en kontraktsåskådning, en blandad styrelseform, en fundamentallagsuppfattning, en arvföljd kombinerad med vissa valmoment, läran om det dubbla majestätet, tyrannlära och motståndsrätt. I sina huvuddrag torde detta också vara de politiska teorier J framställt redan under tiotalet. J: s sammanfattning av denna politiska doktrin kom också att åberopas i de följande decenniernas akademiska statsrätt och anföres bl a av Michael Olai Gyldenstolpe under 1640-talet. Kyrkoorganisatoriskt anslöt sig J till den åskådning, som önskade en maktfördelning inom kyrkan och till tanken på ett kyrkligt överkonsistorium. När frågan återkom under drottning Kristina, tycks han dock ha ändrat ståndpunkt.

J ägnar sig inte efter tjugotalet åt något nämnvärt politiskt-teoretiskt författarskap. Det har påpekats, att han som festtalare visade sig influerad av götiska tankegångar. 1636 framföres han i rådet som kandidat till ärkebiskopsstolen, ett förslag som dock tillbakavisas av Axel Oxenstierna. J är en "lärd och from man", men har inte "synnerlig autoritet" och "de dona en ärkebiskop hava bör". Det räckte inte att vara filosof och "speculativus politicus" för att bli ärkebiskop. 1640 placerades J i stället som biskop i Skara.

J kom likväl att i prästeståndet spela en uppmärksammad roll. Han framstår här som en livlig förespråkare för konkordieformeln, framför allt vid riksdagen 1647, och som huvudmotståndare till sin förre elev, den unionistiske och drottning Kristina närstående Johan Matthiæ. J har betecknats som en av den ortodoxa opinionens ledare under fyrtiotalet och kom i andra förslagsrum vid ärkebiskopstillsättningen 1647. Vid den upprörda riksdagen 1650 var J en av de ofrälse ståndens talesmän och medverkade vid utarbetandet av den s k protestationen. Han kom därvid i markant motsatsställning till såväl adeln som drottningen, vars rätt att fritt förfoga över godsen han direkt förnekade. J sade sig frukta en förändring av balansen i riket och åberopade fundamentallagarna. Det förefaller, som om J:s grundläggande åskådning inte undergått några förändringar, men den försatte honom nu i oppositionsställning.

J framstår utan tvekan som en av de mer markanta gestalterna i det tidigare 1600-talets lärda värld. Både i läro- och befordringsfrågor stod det ofta strid kring hans person. Hans intellektuella profil dominerades helt av den nyaristotelism som han lärde känna under sin ungdoms studieår i Tyskland. Teologiskt förde den honom till en utpräglad ortodoxi, politiskt till att omfatta en maktfördelningslära, som han gav en pregnant sammanfattning. Med lärdom, skärpa och en påfallande orientering i samtida europeisk litteratur förfäktade han sina åsikter. I politiken blev de brännbart stoff först under drottning Kristina.

Författare

Nils Runeby



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från J till Axel Oxenstierna o Johan Skytte i RA. Anteckn:ar efter hans föreläsn:ar i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se I Collijn, Sveriges bibliografi. 1600-talet, Uppsala 1942—44, sp 556 f.

Källor och litteratur

Källor o litt: AdRP 2—4 (1857—71); N Ahnlund, Ståndsriksdagens utdaning 1592— 1672 (Sveriges riksdag, 1:3, 1933); C An-nerstedt, UU:s hist, 1, bih 1 (1877); G Brandeli, Sv undervisn:väsendets o uppfostrans hist, 2 (1931); E Brunnius, Lijk-predikan . . . öfwer . . . doct J M W ... (1651); G Carlsson, I Wittenberg promoverade sv magistrar (Lychnos 1962); S Clason, Studier i 1600-talets sv statsrätt (StvT 1901); H Cnattingius, Johannes Rudbeckius o hans europeiska bakgrund (UUÅ 1946:8); A Gra-pe, Om bröderna Salan o deras handskr:saml (NTBB 1914); L Gustafsson, Virtus politica (1956); S Göransson, Ortodoxi o synkretism i Sverige (1950); E Hjärne, Från vasatiden till frihetstiden (1929); R Holm, Joannes Elai Terserus, 1 (1906); H Holmquist, D Johannes Matthiae Gothus o hans plats i Sveriges kyrkl utveckl (1903); dens, Sv kyrkan under Gustav II Adolf (Sv kyrkans hist, 4:1, 1938); Jonas Petri dagbok (HSH 22, 1837); S Kjöllerström, Striden om 1571 års kyrkoordn under 1600-talet (Sv teol kvartalsskr 1940); dens, Kyrkolagsproblemet i Sverige (1944); dens, Drottning Kristina o consistorium generale (Sc 1944); S Lindroth, Paracelsismen i Sverige till 1600-talets mitt (1943); H Lundin, Joannes Baazius' kyrkl reformprogram (1944); H Lundström, Laurentius Paulinus Gothus . . ., 1—3 (1893— 98); B Lövgren, Ståndsstridens uppkomst (1915); G G Molin, Strögods om Smolandi upsalienses, 6 (Nado smolandica 1954); dens Smolandi upsalienses, 1 (1955); J Nordström, Götisk historieromantik o stormaktstidens anda (dens, De yverbornes ö, 1934); H A Olsson, Fundamentallagsbegreppet i den politiska debatten i vårt land under 1650- o 1660-talen (StvT 1969); PrRP 1 (1949); N Runeby, Monarchia mixta (1962); H Schuck, Sv literatur-hist, 1 (1890); A Sjöstrand, Satisfactio Christi (1937); W Sjöstrand, Till ramismens hist i Sverige (Lychnos 1940); SRP 6—8, 10—12 (1891—1909); UU. Akad konsistoriets prot, 1—3 (Acta univ ups. Skrifter rör UU, C, 18: 1—3, 1968—69); G Wittrock, Regering o allmoge under Kristinas egen styrelse. Riksdagen 1650 (SHVU 41, 1953).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jonas Magni Wexionensis, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12192, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Runeby), hämtad 2024-07-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12192
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jonas Magni Wexionensis, urn:sbl:12192, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Runeby), hämtad 2024-07-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se