Dag H A C Hammarskjöld

Född:1905-07-29 – Jönköpings Kristina församling, Jönköpings län
Död:1961-09-18 – Zambia (i Ndola)

Diplomat, Nationalekonom, Statsråd


Band 18 (1969-1971), sida 193.

Meriter

9 Hammarskjöld, Dag Hjalmar Agne Carl, bror till H 8, f 29 juli 1905 i Jönköping, d 18 sept 1961 i Ndola, Zambia. Studentex i Uppsala 25 maj 23, inskr vid UU ht 23, FK där 15 dec 25, FL där 31 jan 28, bitr sekr i arbetslöshetsutredn 24 nov 28, sekr där 22 april 32—30 nov 34, JK vid UU 15 dec 30, disp vid Sthlms högskola 4 nov 33, doc i nationalekonomi där 28 dec 33—20 dec 41, FD där 30 maj 34, sekr i Riksbanken 18 juli 35—41, statssekr i finansdep 1 juli 36— 45, led av kommittén ang riksstatens uppställn 20 mars—19 dec 36, jourhavande led av nämnden för konjunkturinst 2 april 37— 48, led av styr för valutakontoret 25 febr 40 —48, riksbanksfullm:s ordf 1 juli 41—48, statskommissarie i statskontoret 1 aug 41, ordf i valutasakk 6 maj—22 nov 43, uppdrag att biträda vid planläggn o samordn av utredn:ar rör ekon efterkrigsplanering 7 maj 43—45, delegat vid ekon förhandl:ar främst med USA o England 44—48, förordn att biträda regeringen vid handläggningen av allm finansiella o ekon frågor mars 45, envoyé o finanssakk i UD 21 dec 45, ordf i Sv fjällklubben 46—51, delegat ang europeiskt ekonomiskt samarbete vid konf i Paris 47 o 48, ständig sv delegat i OEEC 48—53, v ordf i dess exekutiva kommitté 48—49, kabinettssekr 22 april 49, ordf för sv delegationen i Uniscan-samarb 50—53, v ordf i Sv turistfören från 50 (led av styr från 40), konsultativt statsråd 6 febr 51, FN:s generalsekr från 31 mars 53. — LSA 54, jur hedersdr vid Sthlms högskola 28 maj 57. — Ogift.

Biografi

Efter att ha avlagt sina första akademiska examina blev Dag H till en början sekreterare i arbetslöshetsutredningen, varigenom han på ett centralt område kom att syssla med frågor om botemedel mot det tidiga 1930-talets ekonomiska kris i Sverige. H:s insats inom utredningen har främst satt spår i det av honom författade teoretiska kapitlet i den del av utredningens huvudbetänkande som handlar om åtgärder mot arbetslöshet. De resultat till vilka H här kom framlade han även i en doktorsavhandling, Konjunkturspridningen, vilken han 1933 försvarade vid dåvarande Sthlms högskola. Avhandlingen, som anknyter till Keynes tankegångar men innehåller en självständig tilllämpning av dennes analytiska metod, ledde till att H förordnades till docent i nationalekonomi. På den vetenskapliga bana som sålunda erbjöd sig kom H likväl inte att fortsätta, då han visade sig påtagligt mera tilltalad av administrativa uppgifter. Från arbetslöshetsutredningen övergick H sålunda till att bli sekreterare i Riksbanken. Som sådan blev han även anlitad för uppgifter inom finansdepartementet och vann där sådan uppskattning att han 1936 utsågs till statssekreterare i departementet för att kvarstå i denna befattning till 1945. Härmed förenades från 1941 uppdraget som ordf i riksbanksfullmäktige, en förut inte sedd kombination, i vilken H emellertid skickligt förstod att hålla de två funktionerna isär.

Under åren i finansdepartementet föll det på H:s lott att i det annalkande storkrigets skugga medverka till uppbyggandet av landets kolförråd och andra livsviktiga varulager samt att efter krigsutbrottet leda det tekniska genomförandet av krigshushållningen med vad denna innebar av olika pris-och handelsregleringar. Under H:s stats-sekreterartid inföll också nyordningen av riksstatens uppställning. Utredningar av olika slag liksom de med statssekreterartjänsten förenade många löpande uppgifterna av krävande art, i samband med budgetberedningar och eljest, ingick även i H:s väldiga, överlägset bemästrade arbetsbörda under dessa år. Med förberedandet av 1947 års omstridda skatteproposition hade H likväl intet att skaffa, då han vid denna tid hade lämnat finansdepartementet, utsedd till envoyé och finanssakkunnig i UD.

Redan som statssekreterare hade H fått i uppdrag att sköta Sveriges förhandlingar med England om riksbankens tillgodohavanden i pund och i den nya befattningen ankom det på honom att överhuvud handlägga finansiella frågor i förhållande till utlandet. Särskilt betydelsefulla var de förhandlingar med Förenta Staterna som vid införandet av den sv importregleringen blev nödvändiga för att undantagsvis uppnå befrielse från det gällande sv-amerikanska handelsavtalets förbud mot diskrimination i form av importrestriktioner. Det kom vid dessa förhandlingar på H:s lott att för amerikanerna åskådliggöra de europeiska handels- och betalningspolitiska svårigheterna efter kriget. Den amerikanska förståelsen för dessa lär i inte ringa grad ha varit att tillskriva H:s insats.

När därefter Marshallplanen för amerikansk hjälp till Europas ekonomiska återuppbyggnad framkom, utsågs H till Sveriges ombud vid den konferens i Paris 1947, varvid programmet tog form. H blev sedan även ständig sv delegat i den av Marshallländerna bildade Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC). Inom denna organisation, vars stadgar utarbetades av en arbetsgrupp under H:s ordförandeskap, kom denne att spela en framträdande roll, bl a som vice ordf i det styrande organet, exekutivkommittén. Funktionerna inom OEEC bevarade H även sedan han 1949 utnämnts till kabinettssekreterare och 1951 till konsultativt statsråd med särskild uppgift att biträda utrikesministern i det europeiska samarbetet och på den ekonomiska politikens område. Bland andra viktiga ärenden vilka H som statsråd handlade kan nämnas att han stod för utformningen av notväxlingen med Sovjetunionen angående de sommaren 1952 under flygningar över Östersjön förlorade två sv militärflygplanen.

Det var på grund av det stora anseende som H förvärvat genom sina insatser inom OEEC som han på våren 1953 framfördes som kandidat till posten som FN:s generalsekreterare, sedan den av Sovjetunionen bojkottade Trygve Lie ställt platsen till förfogande. Det visade sig snabbt möjligt att inom säkerhetsrådet uppnå enighet kring H såsom tillhörande ett utanför stormaktsblocken stående land och hans val var därmed säkrat.

H:s första stora uppgift som generalsekreterare blev att återställa moralen inom FN-sekretariatet. Denna hade under Lies sista ämbetstid tagit allvarlig skada av att denne tillåtit att den inom Förenta Staterna i McCarthyismens tecken bedrivna utrensningen av verkliga eller förmodade kommunister och kommunistsympatisörer utsträcktes även till amerikanska medborgare i FN:s tjänst. Ett stort antal sådana hade sålunda, sedan de utsatts för förhör inför en amerikansk kommission, blivit av Lie avskedade såsom ur amerikansk synpunkt opålitliga. Den olust som dessa förhållanden orsakat inom sekretariatet var stor. H:s ämbetstillträde innebar slutet på detta slags avskedanden, vilka FN:s administrativa domstol sedermera i en rad fall fann ha inneburit åsidosättande av personalens kontraktsgaranterade anställningsskydd. Som ett led i skapandet av ordning i personalpolitiken förmådde H vidare generalförsamlingen att antaga ett nytt tjänstereglemente som eftertryckligt underströk sekretariatets enligt FN-stadgan internationella, av personalens hemländer oberoende ställning.

I nu nämnda och andra sammanhang framstod H under inledningsskedet av sin ämbetstid i FN som den skicklige administratör vilken han redan under sin tidigare verksamhet visat sig vara. En vändpunkt, markerande en begynnande utvidgning av H:s handlande till en rent politisk sfär, var det uppdrag som generalförsamlingen i slutet av 1954 anförtrodde honom att av det utanför FN stående kommunistiska Kina utverka frigivandet av ett antal amerikanska flygare, som efter att ha tillfångatagits under Koreakriget inte blivit utväxlade enligt avtalet om vapenvila utan i stället dömts till långa frihetsstraff för spionage. Till fullgörande av detta uppdrag begav sig H omedelbart till Peking för att förhandla med den kinesiske utrikesministern Ghou Enlai. Denna resa medförde visserligen inte omedelbart de amerikanska flygarnas frigivande, men detta blev längre fram under året 1955 det slutliga resultatet av H:s fortsatta kontakt med kineserna.

Genom detta prov på H:s förhandlingskonst vann denne genast en stark ställning hos den amerikanska opinionen. Den lyckliga utgången av den kinesiska förhandlingen riktade emellertid även regeringarnas uppmärksamhet på möjligheten att anlita H:s person och generalsekreterarens ämbete för uppgifter som inte tidigare brukat läggas i dennes händer. Det var också efter denna erfarenhet som H själv i sin årsrapport till generalförsamlingen hösten 1955 utvecklade sin syn på den tysta diplomati på de inre linjerna som i så hög grad skulle känneteckna hans fortsatta ämbetsutövning och vilken han fann böra komma till användning som komplettering av den öppna konferensdiplomatin på den stora FN-scenen.

Till följd av H:s sätt att uppfatta sitt ämbete blev nu generalsekreteraren en självständig faktor i världspolitiken. Bakom denna utveckling låg dels H:s egen tolkning av FN-stadgans bestämmelser om generalsekreterarens befogenheter och dels allmänt hållna beslut av säkerhetsrådet eller generalförsamlingen om att uppdraga åt H att reda upp olika krissituationer. I centrum för H:s uttydning av FN-stadgan stod dennas artikel 99, enligt vilken generalsekreteraren äger fästa säkerhetsrådets uppmärksamhet på varje förhållande som är ägnat att sätta den internationella freden och säkerheten i fara. Ur detta stadgande härledde H en allmän initiativrätt för generalsekreteraren, bl a i fråga om att i krislägen själv upptaga överläggningar med de berörda regeringarna och att utsända personliga representanter till oroliga delar av världen för att följa utvecklingen och utöva rådgivande verksamhet på platsen. När det åter gällde beslut av säkerhetsrådet eller generalförsamlingen om uppdrag åt H, kunde denne, efterhand som situationen utvecklade sig, tillkännagiva hur han närmare uppfattade beslutets innebörd; då dessa förklaringar blev oemotsagda, fann han sig äga lägga dem till grund för sitt fortsatta handlande. Genom denna skickligt tillämpade teknik lyckades H i ett flertal fall fylla det vakuum som uppstått genom att FN-stadgans säkerhetssystem på grund av stormakternas oenighet inte fungerade. Sitt första stora förhandlingsuppdrag efter den kinesiska resan mottog H av säkerhetsrådet på våren 1956. Det avsåg att åstadkomma en avspänning i förhållandet mellan arabstaterna och Israel, vilket under tilltagande ömsesidiga överträdelser av gällande vapenvila hotade att ånyo bli explosivt. Efter en rundresa till de berörda huvudstäderna lyckades H, till allmän beundran, att återupprätta avtalen om vapenvila i en rättsligt precisare form. Inom kort skulle likväl H:s förmåga att avveckla storpolitiska kriser ställas på än mera krävande prov.

På hösten 1956 uppkom Suezkrisen till följd av Förenade Arabrepublikens president Nassers åtgärd att nationalisera det internationella bolag som administrerade Suezkanalen. Medan säkerhetsrådet inför öppen ridå behandlade den härigenom uppkomna situationen, var H med sin tysta diplomati verksam för att få till stånd en uppgörelse om den fortsatta kanaldriften och därmed sammanhängande frågor. Denna lovande utveckling avbröts likväl genom att Israel invaderade Sinaihalvön, varefter Frankrike och Storbritannien inledde en militäraktion mot kanalområdet. Samtidigt förelåg tecken till att Sovjetunionen höll sig beredd att militärt bispringa Förenade Arabrepubliken.

Djupt skakad av att två av säkerhetsrådets ständiga medlemmar gått till militärt angrepp mot en FN-stat, ingrep H med kraft för att förebygga den hotande storkonflikten. Sedan säkerhetsrådet paralyserats genom ett brittiskt-franskt veto, underställdes situationen i stället generalförsamlingen, som till en början på förslag av Förenta Staterna beslöt att anbefalla omedelbart inställande av fientligheterna. Två dagar senare antog så församlingen, på ett av Canadas utrikesminister Lester Pearson efter samråd med H framställt förslag, ett nytt beslut enligt vilket åt generalsekreteraren uppdrogs att inom 48 timmar framlägga en plan för uppsättandet av en FN:s polisstyrka med uppgift att garantera och övervaka upprätthållandet av vapenvilan. På den knappt utmätta tid som sålunda stod till förfogande utarbetade H ett av generalförsamlingen omgående antaget förslag om organiserandet av en FN:s egen fredsstyrka, som skulle vara sammansatt av truppkontingenter från andra länder än stormakterna. Sedan H därefter inom få dagar fått till stånd en sådan styrka, vari ingick trupper från Columbia, Danmark, Finland, Indien, Norge och Sverige, godtog samtliga stridande makter vapenvilan. Under fortsatt utveckling av diplomati från H:s sida kunde den egentliga Suezkrisen sedermera så småningom avvecklas, medan däremot FN-trupperna till fortsatt garanterande av vapenvilan kvarstannade på ort och ställe under hela H:s återstående ämbetstid för att återkallas först av hans efterträdare. H:s agerande i Suezkrisen var ett verkligt kraftprov på hans diplomatiska och organisatoriska förmåga, genom vilket FN framgångsrikt hävdade sig som ett värn för världsfreden i en situation då denna stod på spel till följd av motsättningar mellan stormakterna.

Mindre lyckosamma var däremot H:s försök att ingripa i den ungerska tragedi som utspelades vid samma tid på hösten 1956. Då ryska trupper sattes in mot den av Imre Nagy ledda revolutionsregeringen och denne vädjade till FN om hjälp men Sovjetunionens veto hindrade säkerhetsrådet att inskrida, tog H i lika bestämda ordalag ställning mot den sovjetiska militäraktionen som några dagar tidigare mot det brittiskfranska anfallet mot Förenade Arabrepubliken. När därefter generalförsamlingen sammankallades och antog en resolution med uppmaning till Sovjetunionen att inställa sitt väpnade angrepp mot Ungern, hade Nagy redan måst vika för Janos Kadar, vilken förklarade att de sovjetiska trupperna befann sig i Ungern på begäran av ungerska regeringen. H lät då tillsätta en kommission för att undersöka läget. Generalförsamlingens uppmaning till Ungern och Sovjetunionen att giva kommissionen tillträde till Ungern blev emellertid avslagen och upprepade erbjudanden av H att själv begiva sig till Budapest fick svaret att den lämpliga tidpunkten för ett sådant besök ännu inte var inne.

H:s ställning var i allt fall så stark att hans omval till generalsekreterare hösten 1957 för en ny femårsperiod framstod som en självklarhet. Då H mottog omvalet, avgav han i generalförsamlingen en förklaring vari han som sin uppfattning om generalsekreterarens ämbete framhöll, att denne handlade i FN-stadgans anda, när han på eget initiativ ingrep för att fylla något vakuum som kunde uppstå i de system som stadgan och den traditionella diplomatin erbjöd för skyddandet av freden och säkerheten. Genom att detta uttalande inte blev motsagt kunde H anse sig ha fått sin konstitutionella ställning, sådan han uppfattade denna, bekräftad. Även i fortsättningen bestod också regeringarnas benägenhet att till H överlämna att avveckla fastlåsta situationer av kriskaraktär. Ett betecknande exempel härpå erbjöd FN:s behandling av den nya krisen i Mellersta Östern sommaren 1958. På begäran av Libanons och Jordaniens regeringar, som efter revolutionen i Irak befarade utifrån organiserade omstörtningsförsök i sina länder, hade trupper sänts till Libanon av Förenta Staterna och till Jordanien av Storbritannien. Medan Förenta Staterna därefter i säkerhetsrådet föreslog, att en FN-styrka skulle avlösa de amerikanska trupperna, yrkade Sovjetunionen, att rådet skulle beordra Förenta Staterna och Storbritannien såsom skyldiga till angreppshandlingar att omedelbart återkalla sina truppkontingenter. Sedan efter vanligheten läget låst sig i säkerhetsrådet och frågan överförts till generalförsamlingen, uppdrog denna åt H att vidtaga de praktiska åtgärder som var ägnade att vidmakthålla FN-stadgans mål och principer såvitt anginge Libanon och Jordanien och att underlätta det snara tillbakadragandet av de utländska trupperna från dessa båda länders territorier. H lyckades också åvägabringa det önskade resultatet, varvid han begagnade sig av ett större antal till Libanon utsända observatörer och av en i Jordanien placerad personlig representant, varjämte han själv företog en rundresa till huvudstäderna i Mellersta Östern.

Den senast omnämnda krisen kunde sålunda avvecklas utan insättande av någon FN:s militära styrka. Så var däremot inte fallet med Kongokrisen, den svåraste och sista av de kriser inför vilka H ställdes. Knappt hade de festligheter avhållits som markerade Belgiska Kongos den 30 juni 1960 uppnådda självständighet, förrän den kongolesiska armén, la Force Publique, gjorde myteri och attackerade den europeiska delen av befolkningen. För att skydda denna satte belgiska regeringen in belgiska trupper. Dessas återuppträdande på arenan utlöste våldsamma protester inte bara från den kongolesiska regeringen utan också från en rad andra afrikanska stater som nyligen blivit självständiga. En motsatt hållning intogs däremot av den kongolesiska provinsen Katangas politiske ledare Moise Tshombe, vilken proklamerade dennas självständighet och begärde belgisk militär hjälp till undgående av den anarki som härskade i det övriga Kongo. Kongos president Kasavubu och premiärminister Lumumba vädjade nu telegrafiskt till FN om militär hjälp mot Belgien, som de på en gång anklagade för aggression och gjorde ansvarigt för Katangas utbrytning. Om inte den begärda hjälpen snarast anlände, hette det vidare, skulle Kongo se sig nödsakat att vända sig till Bandung-paktens stater. Kasavubu och Lumumba vädjade sedan även till Sovjetunionen om hjälp. Då hade emellertid H redan på eget initiativ sammankallat säkerhetsrådet under åberopande av den förut omnämnda artikeln 99 i FN-stadgan. Den 14 juli antog så säkerhetsrådet den första av sina resolutioner i Kongofrågan med det av H föreslagna innehållet att generalsekreteraren bemyndigades att i samråd med Kongos regering förse denna med sådan militär hjälp som kunde befinnas erforderlig intill dess att genom regeringens ansträngningar i förening med FN:s tekniska bistånd de nationella säkerhetsstyrkorna skulle enligt regeringens uppfattning bliva i stånd att fullt ut gå i land med sina uppgifter.

Den närmare innebörden av det sålunda avfattade beslutet blev föremål för olika meningar. Enligt vad H både i samband med beslutets tillkomst och därefter gav uttryck åt, var innebörden att FN skulle, med avlösning av de belgiska styrkorna, sörja för upprätthållande av ordning och säkerhet i Kongo, till dess landets regering blev i stånd att själv svara härför; FN:s för detta ändamål insatta styrkor skulle inte bruka vapen annat än till självförsvar och FN skulle inte blanda sig i Kongos inre politiska angelägenheter. Kasavubu och Lumumba, livligt understödda av framför allt Sovjetunionen, gjorde däremot gällande att FN:s uppgift var att med militära maktmedel göra slut på vad de betecknade som den belgiska aggressionen mot Kongo samt att tvinga Katanga till underkastelse. Varje försök att genom ett nytt beslut av säkerhetsrådet undanröja denna meningsskiljaktighet angående tolkningen av beslutet av den 14 juli 1960 var tillsvidare dömt att stranda på vetoregeln. På grundval av detta beslut och med stöd av de erfarenheter som gjorts av motsvarande operation under Suezkrisen organiserade H emellertid snabbt för insättning i Kongo en FN-kår, vari till att börja med ingick truppkontingenter från en rad afrikanska stater samt från Irland och Sverige. Eftersom stora delar av den civila administrationen i Kongo också brutit samman, måste FN denna gång tillhandahålla även personal för sådana uppgifter. Också med hänsyn härtill framstod Kongoaktionen som den mest krävande av alla FN:s fredsbevarande operationer.

Läget förvärrades genom att Lumumba igångsatte en militär aktion mot Katanga, som visserligen kom av sig, och genom att i början av september en dramatisk brytning inträdde mellan Kasavubu och Lumumba, vilka var för sig gjorde anspråk på att styra Kongo. Inför den risk för inbördeskrig som sålunda avtecknade sig lät FN:s representanter stänga landets flygfält för annan än FN-trafik för att förhindra militär uppladdning genom hjälp från utlandet. Åtgärden, som i efterhand godkändes av H, stod i full överensstämmelse med dennes huvudsyfte med FN:s ingripande i Kongo, nämligen att förebygga att landet blev en valplats för en kraftmätning mellan stormaktsintressena.

Denna H:s handlingslinje bragte honom emellertid i motsättning till Sovjetunionen, som tagit parti för Lumumba och börjat tillföra denne hjälpsändningar. När FN:s generalförsamling sammanträdde på hösten 1960, gick Sovjetunionen sålunda till våldsamma angrepp mot H, anklagande honom för att i Kongo gå västliga kapitalisters och imperialisters ärenden. Angreppen kulminerade i ett anförande av den sovjetiske delegationschefen Chrustjev 3 okt 1960, vari denne uppmanade H att avgå och utvecklade tesen att för framtiden generalsekreterareämbetet borde ha inte en utan tre innehavare, nämligen en från vartdera av de två stormaktsblocken och en från den neutrala tredje världen. H bemötte omgående Chrustjev i ett av stark men behärskad rörelse buret tal, vari han i pregnanta ordalag avvisade kravet på att han skulle avgå och förklarade att han i stället såg som sin skyldighet att stanna sin mandattid ut. Att ombilda generalsekretariatet till ett triumvirat skulle vara att beröva det all effektivitet. Det vore inte Sovjetunionen eller de andra stormakterna som behövde FN för sitt skydd utan alla de andra nationerna och i deras intresse ämnade H förbliva på sin post, så länge de önskade att han skulle göra det.

Detta H:s anförande, som får sägas beteckna en höjdpunkt av hans framträdanden som generalsekreterare, mottogs med stormande ovationer av generalförsamlingen, som med stor röstövervikt uttalade sitt förtroende för H. Sovjetunionens avståndstagande från H blev än mer markerat som en följd av Lumumbas i februari 1961 bekantgjorda död. Lumumba hade en tid haft sin tillflykt i premiärministerns residens i Léopoldville. Denna Kongos huvudstad behärskades visserligen av Lumumbas fiender Kasavubu och den nye regeringschefen, överste Mobutu, men eftersom FN:s representanter såg som en av sina uppgifter att hindra de kongolesiska politikerna från att arrestera varandra, skyddades Lumumba av en kring hans bostad slagen kordong av FN-soldater. Vid ett försök att fly till det av hans anhängare Gizenga behärskade Stanleyville blev emellertid Lumumba på vägen dit fasttagen av Mobutus trupper. Efter att en tid ha hållits fängslad i ett militärläger utanför Léopoldville blev så Lumumba i ett flygplan sänd till Katanga, under färden misshandlad av eskorten och efter framkomsten bragt om livet under inte närmare utredda omständigheter.

Sovjetunionen lade ansvaret för Lumumbas död på H och förklarade sig nu inte längre erkänna denne som generalsekreterare utan betrakta posten som vakant. H hade därmed i förhållande till Sovjetunionen hamnat i samma läge som sin företrädare Trygve Lie under den sista delen av dennes ämbetstid. H kunde nu inte längre uppträda som medlare i det kalla kriget mellan stormaktsblocken men fortsatte att hävda sin uppfattning om generalsekreterarens oberoende roll, vilken han närmare utvecklade dels i en föreläsning i Oxford våren 1961 om den internationelle ämbetsmannen och dels i sin under sommaren s å författade sista årsrapport till generalförsamlingen; särskilt den senare kan betraktas som H:s politiska testamente.

Under tiden fortsatte H att fullfölja FN:s aktion i Kongo. Där hade under sommaren 1961 samtliga kongolesiska ledare utom Tshombe gått samman om en centralregering i Léopoldville, vars första mål var att göra slut på Katangas separatism. Också i denna rika gruvprovins, där Tshombes regering fortsatte att fungera i samförstånd med det stora belgiska bolaget Union Miniére, fanns en FN:s militärstyrka på platsen, sedan H i aug 1960 själv flygledes infunnit sig i Katangas huvudstad Elisabethville i spetsen för två kompanier sv FN-soldater. Att Tshombe därvid förmåddes medgiva denna trupp tillträde till Katanga, vilket han först motsatt sig, betecknade en stor förhandlingsframgång för H. Samtidigt bestod emellertid Katangas egen militärmakt, som rymde ett starkt inslag av värvade utländska yrkessoldater. Mot förekomsten i Kongo av sådana liksom av utländska militära och politiska rådgivare, av vilka det ävenledes fanns åtskilliga, främst belgare, i Katanga, hade 21 febr 1961 säkerhetsrådet och 17 april generalförsamlingen vänt sig genom beslut som anbefallde sådan personals tillbakadragande. Enligt säkerhetsrådets beslut skulle vidare FN »omedelbart vidtaga alla åtgärder ägnade att förhindra utbrottet av inbördeskrig i Kongo, innefattande i fall av behov gripande till våld som sista utväg.»

Genom detta beslut 21 febr 1961, tillkommet under ökande tryck från afro-asiatiska stater efter Lumumbas död, hade säkerhetsrådet i två hänseenden modifierat sitt grundläggande beslut 14 juli 1960 om igångsättande av Kongoaktionen, sådant detsamma enligt FLs förklaringar varit att förstå. Dels låg nämligen i det nya beslutet en anvisning om att FN tagit ställning mot Katangas utbrytning, och dels innebar beslutet också att FN-trupperna skulle kunna bruka vapen inte endast till självförsvar. I slutet av aug 1961 inledde så FN-styrkan i Elisabethville en operation i stor skala för omhändertagande och repatriering av de utländska yrkesmilitärerna i Katangas tjänst. Aktionen förlöpte till en början utan störningar. Samtidigt nåddes H av en inbjudan från regeringen i Léopoldville att besöka denna stad för att diskutera FN:s hjälp till Kongo. H antog denna inbjudan och flög från New York 11 sept, åtta dagar innan höstens generalförsamling skulle öppnas. Medan H befann sig på väg över Atlanten, tog händelserna i Katanga en dramatisk vändning. Den fortsatta FN-aktionen mot den utländska militären i Katangas tjänst mötte motstånd och strider utbröt. Ett misslyckat försök av FN-trupperna att arrestera ett antal medlemmar av Katangas regering förvärrade läget och ledde till fullt krigstillstånd. Tillkomsten av den ordergivning till FN-trupperna som åstadkom denna situation är inte fullt klarlagd. Särskilt vilar ett visst dunkel över den roll som i sammanhanget spelades av FLs lokale representant i Katanga, den irländske diplomaten och författaren Conor Cruise O'Brien, ett dunkel som dennes senare litterära behandling av händelserna i Kongo inte förmått skingra.

Först vid sin mellanlandning i Accra på vägen till Léopoldville erfor H den oroande utvecklingen i Katanga, vilken synes ha djupt skakat honom. Framkommen till Léopoldville 13 sept satte han in all sin kraft på att få till stånd ett sammanträffande med Tshombe för att få ett slut på blodsutgjutelsen. Överenskommelse uppnåddes om ett sådant sammanträffande i Ndola i dåvarande Nordrhodesia, dit H anträdde resan i ett FN-flygplan på kvällen den 17 sept. Under den nattliga inflygningen till Ndola störtade planet, varvid H och hans följeslagare omkom. Framkomna misstankar om att planet skulle ha bragts att störta genom beskjutning eller attentat har inte bekräftats av undersökningar, som företogs av sv och rhodesiska myndigheter samt av en FN-kommission.

H var en i hög grad sammansatt natur, hos vilken gick igen drag såväl av fadern, den sträva vilje- och pliktmänniskan Hjalmar H, som av modern, Agnes H, vars personlighet kännetecknades av ett rikt känsloliv och en varm religiositet, samtidigt som hon var bärare av sin Almquistska släkts fantasibegåvning. H tog också starka intryck av båda föräldrarna, av vilka han stod modern särskilt nära, medan sonlig beundran för fadern och de stränga krav denne ställde på sig själv och andra i mycket kom att prägla H:s livsgärning som sv och internationell ämbetsman. Hur H såg på sin fader har fint kommit fram i hans inträdestal i Sv akademin som dennes efterträdare 1954.

Starkt receptiv och med ett tidigt framträdande behov av att analysera och i egna formuleringar sammanfatta mötande företeelser och situationer, förvärvade H under sina universitetsår vid sidan av sina studier i nationalekonomi även en humanistisk bildning, liksom han grundlade den för hans personlighetsutveckling betydelsefulla vanan att även under pressande arbetsförhållanden fortlöpande hålla kontakt med litteraturens och konstens värld.

I medveten anslutning till traditionen inom det samhällsskikt han tillhörde såg H tidigt som sin livsuppgift att tjäna det allmänna i form av svenska staten. Vid den tid då H närmade sig Kanslihuset, styrdes landet visserligen efter politiska riktpunkter som väsentligen skilde sig från dem som varit Hjalmar H:s, men H identifierade sig å ena sidan inte med de senare och omfattade å andra sidan läran om den opolitiske ämbetsmannen, som lojalt tjänar skiftande regimer, ställande sitt tekniska kunnande till dessas förfogande och bevarande kontinuiteten inom administrationen.

Denna syn på sig själv och sin uppgift, som H utvecklade i ett par tidskriftsartiklar i början av 1950-talet, vidhöll han även sedan han 1951 inträtt i regeringen Erlander som konsultativt statsråd. Helt problemfritt torde likväl detta steg inte ha tett sig för H. Partiansluten var han aldrig. Hur H:s egen samhällssyn än må ha varit beskaffad, fann han sig utomordentligt väl tillrätta med tillvaron i Ernst Wigforss finansdepartement, där han 30-årig blev statssekreterare. På denna krävande nyckelbefattning i den sv statsförvaltningens mitt, vilken H kom att inneha i inte mindre än tio år, däribland hela krigstiden, fick han tillfälle att utveckla hela den legendarisk vordna självdisciplin som han ålade sig och som skulle sätta honom i stånd att bemästra den väldiga arbetsbörda han senare påtog sig i FN.

H kunde sålunda under långa perioder klara sig med mycket litet sömn, han förmådde i ilfart tillgodogöra sig innehållet i handlingar och böcker och hade gåvan att med bevarad överblick över de stora linjerna i ett problemkomplex kunna slå ned på enstaka detaljer därav. Han kunde emellertid också skärma av det varmed han för ögonblicket sysslade, så att detta i den stunden för honom framstod som det viktigaste av allt. Tillsammans förlänade dessa drag H en förkrossande effektivitet, varmed emellertid också följde en viss obenägenhet att delegera arbete åt andra. Den tillvarosform H utvecklat förutsatte också, förutom en aldrig sviktande hälsa, frånvaron av familjeliv. Däremot var han den självklara medelpunkten i kretsen av sina närmaste medarbetare, bland vilka han sökte sitt sällskap också för den knappt utmätta fritiden och för vilka han genom sin personlighets lyskraft och mångfalden av sina intressen blev en sällsynt inspirerande och stimulerande arbetsledare och vän. Också när det gällde förhållandet till personal i allmänhet var H till följd av sin naturliga vänlighet och sitt personliga intresse en uppskattad, ja avhållen chef. Genom det intresse H som FN:s generalsekreterare ägnade personalen men också och framför allt genom sitt inspirerande föredöme i trohet mot FN:s ideal och sin egen totala insats för deras förverkligande skapade han inom sekretariatet en anda av arbetsglädje och offervillighet i förening med en verklig tillgivenhet för sin person som även långt efter hans bortgång sökt sig uttryck.

Till följd av sina personliga egenskaper kom H också att i hög grad väcka respekt och förtroende hos de politiska ledare och diplomater från alla delar av världen med vilka han som generalsekreterare hade att träda i beröring. Av betydelse härför var inte endast det grundliga sätt varpå H satte sig in i frågorna, hans förhandlingsskicklighet, diskretion och integritet utan även hans levande intresse för olika kulturer och religioner liksom hans vidsträckta kännedom om litteratur och konst, vilket allt var ägnat att bredda hans kontakter med interlokutörer från skilda länder.

I förhållande till företrädare för stater, vilka på grund av andra världskrigets följdverkningar förlorat sin forna stormaktsställning utan att ännu alltid ha dragit de fulla konsekvenserna härav, kunde H med sitt sinne för historiska paralleller hänvisa till att i ett land som Sverige en motsvarande, redan för länge sedan avslutad utveckling visat sig leda till en inriktning av nationens krafter på inre uppbyggnadsarbete, som i sin tur möjliggjort också internationella insatser. När det åter gällde de många nybildade stater som under H:s tid som generalsekreterare vann medlemskap i FN, kunde han visserligen ibland finna, att deras inre politiska liv ännu befann sig på det stadium som i Sverige representeras av Håtunaleken och Nyköpings gästabud, men såg som sin uppgift att hjälpa deras i FN-politiken ännu obevandrade delegater tillrätta. Framför allt var H emellertid angelägen om att utvecklingshjälp i olika former skulle genom FN och dess fackorgan tillföras de nya staterna. Han kunde på tal härom höras road citera ett uttalande av sin gamle departementschef Wigforss att det väl bara vore naturligt att H, efter att hemma i Sverige ha hjälpt till med att utjämna de ekonomiska klyftorna mellan olika samhällsklasser, nu ägnade sig åt en motsvarande verksamhet när det gällde förhållandet mellan rika och fattiga länder. H var sålunda mån om att de nya staterna skulle känna sig hemmastadda i FN och att de skulle bliva i stånd att utan stormaktsbindningar uppträda som fullmyndiga medlemmar av världsorganisationen. Särskilt var H:s intresse i denna del inriktat på de många nya statsbildningarna i Afrika. Denna H:s hållning gentemot de nya staterna rönte ett fullt gensvar från dessas företrädare, för vilka inträdet i FN framstod som inseglet på den nyvunna självständigheten. Ett av de mest påtagliga uttrycken härför var det minnesvärda anförande varmed Guineas president Sekou Touré som förste talare i generalförsamlingen på morgonen 13 okt 1960 med en afrikansk statschefs hela värdighetskänsla reagerade mot det uppträde som avbrutit föregående dags sammanträde, varunder Nikita Chrustjev som protest mot H bultade med sin avtagna sko i sin delegatbänk.

Trots den intensitet varmed H gick upp i sitt ämbete fann han likväl i New York även tid för litteratur, konst, musik och teater. I dithörande kretsar förvärvade han en ställning som ingalunda var betingad av hans innehav av världens främsta internationella ämbete utan främst var att tillskriva hans egenskaper som kulturpersonlighet. Han skydde cocktailpartyt som umgängesform men var en oförliknelig värd vid middagar i sin New York-våning vid Park Avenue. I denna av sv heminredningssmak och kräset valda konstföremål präglade miljö älskade H att samla små middagssällskap sammansatta av medarbetare i sekretariatet, FN-politiker och vänner ur New Yorks kulturliv. Vid dessa tillfällen, då samtalet flöt kring de mest skiftande ämnen, blommade H:s spirituella konversation.

Under sina New York-år förmådde H också bevara kontakterna med Sverige, även om hans besök i hemlandet endast kunde bliva få och hastiga. Särskilt starka band med Sverige utgjorde H:s känsla för sv natur och hans intresse för den sv litteraturen. Dessa har sammanflutit i den av Sv turistföreningen 1943 väsentligen på H:s bedrivande utgivna antologin Svensk natur, vari brottstycken av sv litteratur genom tiderna sammanställts till en rikt facetterad Sverigebild. Föreningen har även utgivit en samling av H:s egna uppsatser och tal, Från Sarek till Haväng. Det enda sv uppdrag H behöll efter valet till generalsekreterare var v ordförandeskapet i turistföreningen, vars angelägenheter han i New York fortsatte att följa. På samma sätt blev Svenska Akademin efter H:s inval i denna 1954 av stor betydelse för hans fortsatta andliga förankring i Sverige. H stod sålunda i fortlöpande brevförbindelse med kolleger i akademin och följde de litterära händelserna hemma genom till honom regelbundet utskickade bokpackar.

Ehuru H som generalsekreterare nedlade mycket arbete på sina olika tal och rapporter, som han i regel själv utformade, fann han likväl vid sidan härav utrymme även för litterära aktiviteter av annat slag. En särskild stimulans fann han i att till svenska översätta svårtolkade författare på de stora kulturspråken. Han översatte sålunda Saint-John Perses Chronique och tillsammans med Karl Ragnar Gierow The Antiphon av Djuna Barnes (även uppförd på Dramatiska teatern). Vid sin bortgång hade H gripit sig an med att översätta Martin Bubers Ich und Du.

Denna som kvalificerat tidsfördriv bedrivna översättningsverksamhet gav H, som i sitt dagliga FN-arbete huvudsakligen rörde sig med engelska, tillfällen att tänka även över sv språkfrågor. Påfallande är att under amerikaåren H:s egen sv stil, vilken tidigare av mången läsare befanns alltför komplicerad, utvecklade sig mot större åskådlighet och enkelhet just under påverkan, föreföll det, av den på en gång vårdade och lediga engelska i amerikansk tappning som därute var hans vardagsspråk. Sålunda framstår ur denna synvinkel det sista som H publicerade på svenska, nämligen den på sommaren 1961 för turistföreningens Upplandsårsskrift författade artikeln om Slottsbacken i Uppsala, hans barndoms lekplats, som något av det bästa han skrivit på sitt modersmål.

Den märkligaste av H:s skrifter är likväl Vägmärken, den personliga journal som i manuskript fanns bland hans efterlämnade papper och som, publicerad på svenska och därefter utgiven även på en rad främmande språk, blev en bokhandelsframgång av världsformat. Olika översättare och andra uttolkare av Vägmärken har väl inte i alla stycken läst ut detsamma ur boken och diskussionen kring denna är långt ifrån avslutad, men det självporträtt H här lämnat eftervärlden ger, sammanställt med andra uttalanden av honom, likvisst vid handen att han nådde fram till en religiös tro. I bakgrunden finns — som i så många andra fall — en from moder och en genom hennes inflytande tidigt grundlagd vördnad för andliga värden. Denna fortlever sedermera jämsides med en i ungdomsåren tillkommen skepticism. Längre fram i livet gör sig en latent törst efter religion alltmer gällande och inre upplevelser i förening med yttre erfarenheter framkallar hos H definitivt en livssyn som otvetydigt måste betecknas som kristen, låt vara att den inte hade något av exklusivitet. Denna H:s kristendom var inte förenad med något behov av församlingsliv och församlingsgemenskap i vanlig mening. I New York kunde han besöka olika kyrkor, men när prästen i en av dem en söndag hade igenkänt H sittande i en av de bakre bänkarna under högmässan och sedan genom ett brev gav uttryck åt sin glädje häröver och åt förhoppningen att även i fortsättningen få se honom »worship» där, blev reaktionen negativ. H:s religiositet var däremot inställd på en egen dialog med Gud och ett genomgående tema i Vägmärken är själens förening med Gud. H framstår sålunda som andligen besläktad med raden av kristna mystiker, av vilka han särskilt tagit intryck av Mäster Eckehart, Johannes av Korset och Thomas a Kempis.

Detta drag hos H var likväl förenat med en vilja att verka i världen, att göra sig nyttig. Hemma i Sverige hade denna H:s vilja att tjäna fått utlopp i departementstjänst utan del i bestämmandet av den politiska kursen. Bliven FN:s generalsekreterare och ställd inför de väldiga uppgifter som detta ämbete ålade honom eller som han i kraft av detsamma kunde påtaga sig, blev H medveten om att det hos honom även fanns ämne till en politiker. Känslan härav torde f ö ha börjat vakna inom honom redan före valet till generalsekreterare och ha varit ägnad att komplicera hans ställning hemma i Sthlm.

Som generalsekreterare såg H som sin uppgift att stärka detta ämbetes ställning genom en härpå inriktad tolkning av FN- stadgans bestämmelser om generalsekreterarens befogenheter. Härigenom skulle denne, när övriga FN-organ förlamades på grund av motsättningar mellan stormakterna, bliva i stånd att som en självständig politisk faktor ingripa för att så långt möjligt skydda freden och säkerheten. I arbetet för detta FN:s höga mål fann H den kallelse som han väntat på och för vars fullgörande han satte in alla sina krafter. Att denna H:s totala insats av den egna personen hade en religiös bakgrund avslöjades efter hans död genom Vägmärken. Detta kom för H:s närmaste vänner som en bekräftelse på vad de länge anat men var något av en chock för många i hans tidigare hemmasvenska omgivning, vilka i honom inte sett mera än den i deras mening rationellt tänkande, perfekte kanslihustjänstemannen.

Den bild H gjorde sig av sitt ämbete kan inte frånkännas drag av visionär storhet och rymde embryot till en världsregering. Huruvida tiden och FN ännu var mogna för en sådan syn på tingen är likväl en öppen fråga. Länge var H dock lyckosam i sina initiativ, och det lär svårligen kunna förnekas att han genom dem förebyggde flera krigsbränder. Vändpunkten blev Kongokrisen som kom H:s lysande levnadsbana att sluta i den afrikanska tragedin. Om H:s roll i Kongokrisen liksom om hans gärning som generalsekreterare överhuvud tillkommer det likväl en framtida historieskrivning att döma, sedan perspektiven klarnat.

Budet om H:s död väckte världsvid sorg och förstämning, även i kretsar där man förhållit sig kritisk till hans politiska gärning men uppskattat hans ovanliga personliga egenskaper. I Sverige hedrades H med statsbegravning i Uppsala domkyrka. Han vilar i den Hammarskjöldska familjegraven på Uppsala kyrkogård. Postumt tilldelades H Nobels fredspris 1962.

På sv regeringens initiativ grundades Dag H:s minnesfond för utbildning av högre befattningshavare i utvecklingsländerna. — H:s egendom Backåkra i Löderup (Krist) testamenterades av honom till STF med föreskrift om rätt för SA att disponera bostadsutrymmen för semesterbruk. — Av STF instiftades en Dag H-medalj att utdelas för framstående insatser inom något område tillhörande föreningens verksamhetsfält.

Författare

Sture Petrén



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

H:s personliga arkiv i KB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Utkast till en algebraisk metod för dynamisk prisanalys (Ekonomisk tidskrift, årg 34, 1932, Uppsala . . ., s 157— 176). — Konjunkturspridningen. En teoretisk och historisk undersökning. Sthlm 1933. VIII, 266 s. (SOU 1933: 29. Socialdep. Arbetslöshetsutredningens betänkande 2, Bilagor, bd 1 [:bil 4].) [Även:] Akad avh. 266 s. — Internationella konjunktursammanhang / Sverge och de internationella konjunkturerna (Internationella ekonomiska frågor behandlade av: T Björkman, Dag H . . ., Sthlm 1934, s 137—161). — Centralbankerna i nutidens ekonomiska liv. Föredrag vid 1935 års ordinarie bankmöte. Sthlm 1935. 18 s. (Skrifter, utg av Svenska bankföreningen, 6i.) — Krigsfinansieringens problem i Tyskland [rec] (Ekon tidskr 1940, s 236—239). — Statsfinanserna och penningpolitiken i Sverige (ibid 1941, s 145—169). — Den svenska diskussionen om penningpolitikens mål (Studier i ekonomi och historia tillägnade Eli F. Heckscher på 65-årsdagen . . ., Uppsala 1944, 4:o, s 47—59). — Från Bretton Woods till »full employment». Sthlm 1945. 23 s. (Index, månadsskrift utg av Svenska handelsbanken, årg 20, 1945, okt. Supplement.) [Eng uppl:] From Bretton Woods to full employment. Sthlm 1945. 23 s. (Supplement A to Svenska handelsbanken^ Index December 1945.) — Sveriges internationella kreditgivning åren 1944 och 1945. Sthlm 1945. 23 s. (Ibid, nov. Suppl.) [Eng uppl:] Sweden's international credit accomodation in 1944 and 1945. Sthlm 1946. 23 s. (Supplement B to . . . Dec 1945.) — »Vår sista stora vildmark» (Till fjälls, Svenska fjällklubbens årsbok, årg 18, 1946, [Sthlm, tr] Falun, s 8—10). — Kommentar [till art av C Welinder] (Ekon tidskr 1946, s 100—105). — Reflexioner kring ett ränteproblem (ibid, s 241—253). — Replik [till art av Bent Hansen] (ibid 1947, s 60—65). — Kring fyra lägerplatser (STFÅ 1947, s 331 —347). — Snehyttens sange (Till fjälls 1947, s 31—40). — Paris-organisationens roll i det europeiska samarbetet (Balans, tidskrift för samhällsekonomisk debatt, årg 2, 1950, s 215 —221; även sep, 6 s). — Norr om Sulitälma (STFÅ 1951, s 303—319). — Internationell ekonomisk politik — och nationell (Från departement och nämnder, årg 13, 1951, Sthlm, s 213—219). — Kan Europa? Om de svårigheter och problem som kan sägas vara gemensamma för Väst-Europa (Sunt förnuft, årg 31, 1951, Sthlm, 4:o, s 297—299, 338 f). — »Att välja Europa» (Svensk tidskrift, årg 38, 1951, Uppsala, s 442—159). — Statstjänstemannen och samhället (Tiden, årg 43, 1951, Sthlm, s 391—396). — Politik och ideologi (ibid 1952, s 6—17). — Haväng (På färd, Sv turistföreningens ungdomsbok 1953, Sthlm, s 111—114). — 'Together in our con-cern, our hopes, and our determination.' [Rubr.] [New York] 1953. 7 s. [Ur United Nations bulletin.] — The United Nations and the political scientist (The American political science review, vol 47, 1953, Menasha, Wisconsin, s 975—979). — Over-all view of the United Nations (Annual review of United Nations affairs, 1953, New York, s 22—30). — Hjalmar Hammarskjöld. Inträdestal i Svenska akademien. Sthlm 1954. 33 s. [Även med tit:] Inträdestal i Svenska akademien den 20 december 1954 (SAH ifrån år 1886, d 64, 1953—54, Sthlm 1955, s 113—143). — Fjärran och nära (Till fjälls 1954, s 9—12). — Förord (G Lundquist, Lappland. En bilderbok om fjäll och människor, Sthlm 1954, s 9—11; [ny uppl] 1960; eng övers Sthlm 1954, 2. uppl 1960, tysk övers Sthlm 1960). — FN:s tionde år. Inledning till generalsekreterarens årsberättelse för perioden 1 juli 1954 till 15 juni 1955. Khvn 1955. 20 s. [Undert.] — Three university addresses on service to the community of nations. [New York 1955.] 22 s. — Spiritual impact on the United Nations [ur div tal] (The ecumenical review, vol 8, 1956, Geneve, s 400—402). — The United Nations - an appraisal (Festskrift till Östen Undén den 25 augusti 1956, Uppsala 1956, s 87—106). — Selfdetermination and economic assistance for under-developed countries (25 economic essays ... in honour of Erik Lindahl 21 november 1956, Sthlm 1956, s 79—86). — The role of the United Nations in a changing world. Introduction to the secretary-general's eleventh annual report. New York [1956]. 29 s. [Ur The United Nations review.] — [Hälsning] (Till fjälls 1957, s 7). — Dag H om Gustav Nyström (Hem —hem [Svenska missionsförbundets jultidn (omsl)], årg 53, 1958, Sthlm (tr Falköping), s 13 f). — [Direktörstal 1957] (SAH... 1956—57, tr 1958, [1957,] s 177—193, 218—224, 251—258). [Det första även sep med tit:] Kring Linnéminnet. Sthlm 1957. 20 s. [Omtr:] Kring Linnéminnet (Levande bygd, [Sthlm] 1960, s 7—17, [ny tr] s å). [Eng övers:] The Lin-naeus tradition and our time. Sthlm 1957. 20 s. — Kameran har lärt mig att se (Foto 1958, Sthlm, nr 12, s 21). — I arbete för världsfreden (Vår armé [1,] 1959, Sthlm 1958, s 46). — The role of the United Nations (S D Kertesz & M A Fitzsimons, Diplomacy in a changing world, Notre Dame, Indiana, 1959, s 367—372). — Science in a world of change (The presentation of the second Atoms for peace reward to Georg Charles de Hevesy at the Rockefeller institute . . . [New York 1959,] s 19—27). — Högtidstal vid Svenska turistföreningens 75-årsjubi-leum i Stockholms konserthus den 27 febr. 1960 (STFÅ 1960, s 1—8; även sep samt annan uppl s å, 8 s). — A new look at Everest. Article and photographs (National geographic magazine, vol 119, Washington 1961, nr 1, s 87—93). — The International civil servant in law and in fact. A leeture delivered to Con-gregation on 30 May 1961. London (tr Oxford) 1961. 28 s. — Two differing concepts of United Nations assayed: Introduction to the annual report... 1961 (International organization, vol 15, 1961, [Boston,] s 549— 563; omtr i Readings and a discussion guide for a seminar on legal and political problems of world order, ed S Mendlowitz, New York 1962, s 485—499, och i The strategy of world order, vol 3: The United Nations, ed P A Falk, S H Mendlowitz, New York 1966, s 817—831). — Solidaritet mellan folken / Kameran har lärt mig se / Kärlek — ett överflöd av kraft (Dag Hammarskjöld, red E de Sänchez . . ., Sthlm 1961, s 38—40, 43, 51). — Från Sarek till Haväng. Sthlm 1961. 114 s. [Ny tr] 1962. — [Företal] (Afrika, Oslo 1961, s 7 f). — Speeches. A selection ed by Wilder Foote. Sthlm (tr i Storbritannien) 1962, [Uppl med tit:] The servant of peace. A selection of the speeches and statements . . . 1953—1961. London 1962. 388 s. [Övers:] Tal 1953—61. . . . Övers av Sven Åhman. Sthlm (även Hfors) 1962. 432 s. 2. uppl s å. — Slottsbacken (STFÅ 1962, s 9—16). — Vägmärken. Sthlm 1963. 178 s. [Nya tr] 1963, 1965. [Ny utg] 1966. 187 s. (Delfin-böckerna, 234.) [Övers bl a:] Paris 1963, London, Oslo, Helsinki och Khvn 1964, Barcelona och Miinchen & Ziirich 1965, Milano och Brugge & Utrecht 1966, Kraköw och Tokyo 1967. — United Nations emergency force (L P Bloomfield, International military forces. The question of peace-keeping in an armed and disarming world, [Boston] (även [Toronto]) 1964, s 268—289; omtr i The strategy of world order, 3 . . ., 1966, s 559— 571). — Dag H om Martin Buber (Judisk tidskrift, årg 39, 1966, Sthlm, nr 2, s 18— 21). — The light and the rock. The vision of Dag H. Ed by T. S. Settel. New York. . . 1966. 157 s. — Medv i STF:s tidning 1939, 1945—47, 1951—52, 1957, 1961, samt i FN:s publikationer, särskilt inl till årsrapporterna 1953—61 till generalförsamlingen: (Introduction to the) Annual report of the secretary-general on the work of the organization . . . (General assembly, Official records, Supplement No 1 (A), New York), vissa särtryck och omtryck härav redovisade ovan, vidare i bl a United Nations review 1954—61.

Redigerat: Svensk natur. En antologi utg av Svenska turistföreningen. Sthlm 1943. 365 s. (Sammanställt tills med S Selander & C-J Anrick.) 2. uppl 1944. 366 s. 3. utök o översedda uppl 1949, 419 s.

Översatt: [A Léger, pseud] Saint-John Perse, Chronique. Krönika, Sthlm 1960, 48 s, [nya tr] 1960, 1961; D Barnes, Växelsången, Sthlm 1961, 217 s (tills med K R Gierow).

Källor och litteratur

W H Auden, förord till D H:s Vägmärken i engelsk övers (1965); G Aulén, The image of God in D H:s Markings (Scripta minora. Studier utg av HVL 1968— 1969: 1); E Bartels m fl, D H og hans Gud (1964); B Beskow, D H —-ett porträtt (1968); D H. En minnesbok (1961); H P van Dusen, D H. Statsmannen o hans tro (1967); T Erlander m fl, Arvet från H (1961); W Foote, förord till D H, Tal 1953 —61. Ett urval (1962); O Hartman, Jordbävningen i Lissabon (1968); S H Hartman, D H o religionerna (Årsskr utg av Åbo akad 1965—1966); C v Horn, Fredens soldater (1966); E Kelen, D H (1966); F van Langenhove, Le role proéminent du Secrétaire General dans l'opération des Nations TJnies au Congo (1964); J Lash, D H. En biografi (1961; orig:s titel: D H. Custodian of the brushfire peace); E Lindegren, D H (1962); E Lundberg, Studies in the theory of economic expansion (1937); C O'Brien, To Katanga and back. A United Nations case history (1962); I Scott, Tumbled House. The Congo at independence (1969); P-H Spaak, Combats inachevés (1969); S Stolpe, D H:s andliga väg (1964); H Sundén, Kristusmeditationer i D H:s Vägmärken (1966); S Söderberg, D H. En bildbiografi (1962); E Wigforss, Minnen, 3, 1932—1949 (1954); S Ahman, D H på FN-arenan (1959).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Dag H A C Hammarskjöld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12545, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sture Petrén), hämtad 2018-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12545
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Dag H A C Hammarskjöld, urn:sbl:12545, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sture Petrén), hämtad 2018-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se