K Hjalmar L Hammarskjöld

Född:1862-02-04 – Tuna församling (H-län), Kalmar län
Död:1953-10-12 – Engelbrekts församling, Stockholms län

Diplomat, Hovrättspresident, Statsminister, Justitieminister, Ecklesiastikminister, Lantförsvarsminister


Band 18 (1969-1971), sida 175.

Meriter

5 Hammarskjöld, Knut Hjalmar Leonard, f 4 febr 1862 i Tuna (Kalm), d 12 okt 1953 i Sthlm (Engelbr). Föräldrar: löjtnanten o godsägaren Knut Vilhelm H o Maria Lovisa Cecilia Vilhelmina (Mimmi) Cöster. Mogenhetsex vid Uppsala h a l 21 maj 78, inskr vid UU 13 sept 78, FK där 25 maj 80, JK där 25 okt 84, eo notarie i Svea hovrätt 31 okt 84, sekr i kommittén ang lagar om bolag 86—90, doc i allm o speciell privaträtt vid UU 6 okt 86, v häradsh 1 okt 88, eo prof i speciell privaträtt där 13 nov 91—13 nov 96, led av nya lag-beredn 22 sept 93, av lagbyrån 1 jan 95, konstit rev:sekr 11 okt 95, tf byråchef för lagärenden 11 okt 95—25 sept 01, sekr i kommittén ang ändrade bestämmelser om Sveriges o Norges fören 95—98, revisions-sekr 13 nov 96—10 juli 02, led av den sk generalskommittén för granskning av förslag till ny härordning o värnpliktslag okt 00, statsråd 25 sept 01 o chef för justitie-dep 5 dec 01—5 juli 02, president i Göta hovrätt 10 juli 02—28 sept 06, utredn:man ang inrättande av en administrativ högsta domstol 03—07, led av permanenta skiljedomstolen i Haag 2 dec 04, statsråd o chef för ED 2 aug—7 nov 05, delegerad för underhandl:rna i Karlstad aug—sept 05, för-ordn envoyé i Khvn 17 nov 05, utnämnd 28 sept 06, l:e delegerad vid 2:a fredskonferensen i Haag 15 juni—18 okt 07, landsh i Uppsala län 11 okt 07, sv ordf i kommissionen för undersökn:ar ang lapparnas renbete i Norge 08, sv jur rådgivare i sv-norska skiljedomssaken ang lapparnas rätt till renbete i Norge 09, ordf i fransk-tysk skiljedomstol för Casablanca-frågan 09, led i sv-norsk skiljedomstol för den s k Grisbådarna-frågan 09, delegerad vid sv-norsk-ryska underhandharna om Spetsbergen 10 o 12, sv ordf i kommittén för underhandl om ny sv-tysk handelstraktat 10—11, ordf i obligationsrättskommittén 10—14, ordf i enskilda järnvägarnas skiljedomstol 11—14, statsminister 17 febr 14—30 mars 17, dessutom chef för lantförsvarsdep 17 febr—15 aug 14, led FK 23—38, utredmman ang revision av gällande förordn:ar om kommunalstyr 24—28, led av kyrkomötena 25, 26, 29 o 32, sv delegerad vid nedrustningskonferensen o vid NF:s urtima möte 32. Ordf i styr för Ultuna lantbruksinst 07, ordf i Uppsala läns hushålln: sällsk, i styr för Uppsala stads folkskolor, för tekn skolan i Uppsala, för Uppsala—Öregrunds järnvägsab o för Uppsala spårvägsab, i sv tobaksfabrikernas centralkommission 12, i Förenade tändsticksfabrikernas värderingskommission 13, i Uppsala läns skogsvårdsstyr 13—16, i Sv bibelsällsk:s kommitté 15 —22, i permanenta kinesisk-amerikanska undersökningskommissionen o i ständiga tyskschweiziska förlikningsrådet, i styr för konungariket Sveriges stadshypotekskassa 17, i styr för statens institut för rasbiologi 21— 25, i Sveriges allm lantbrukssällsk 24—26, i NF:s comité pour la codification du droit international o i International Law Association 24, i styr för Nobelstiftelsen från 29, i statens sinnessjuknämnd 31—35. — Jur hedersdr vid UU 6 sept 93, HedLVS 08, LVA 13, LHVU 14, HedLÖS 14, LLA 15, RoKKMO 16, LKrVA 17, LSA 18, HedLLA 18, fil hedersdr vid UU 16 sept 27.

G 3 sept 90 i Södertälje m Agnes Maria Carolina Almquist, f 15 jan 66 i Sthlm (Jak), d 21 jan 1940 i Sthlm (Engelbr), dtr till generaldirektören Gustaf Fridolf A o Maria Vilhelmina Grandin.

Biografi

Hjalmar H växte upp i släktens smålands- ka hembygd och gick från sitt tionde år i skola i Uppsala. Sina universitetsstudier började han där som humanist med inriktning på språkvetenskaplig forskning. Litterära intressen grundlagda under denna tid bevarade han; särskilt blev grekiska och romerska auktorer hans följeslagare genom livet. Efter ett par år övergick han dock till juridiken. Det sammanhängde troligen med trånga ekonomiska villkor. Rättsvetenskapen fängslade honom emellertid; han blev 1886 docent och fick 1891 en nyinrättad professur i speciell privaträtt. Hans författarskap röjer självständighet och mångsidiga intressen, särskilt privaträttsliga. I hans tyngst vägande skrifter, Om fraktavtalet (1886) och Om gruvregal (1891), förbands dock offentligrättsliga synpunkter med de privaträttsliga.

Det var naturligt att H, med sin odogmatiska blick för rättens funktioner i samhällslivet, tidigt togs i anspråk för lagstiftningsarbete, som sekreterare eller ledamot i kommittéer m m och särskilt som byråchef för lagärenden i justitiedepartementet (1895— 1901). På denna centrala post blev han en sammanhållande kraft i ett omfattande lagstiftningsarbete. Mångsidigheten i H:s arbete belyses av hans sekreterarskap i den sista »unionskommittén» och av att han aktivt deltog i förberedelserna till 1901 års härordning.

När, efter en appell av den danske rättsvetenskapsmannen J Lassen, en ny era i det nordiska lagstiftningsarbetet, med sikte på civilrättens centrala områden, tog sin början (1901), hade H spelat en väsentlig roll. Lassen hade i den sv lagberedningens förslag till lag om köp och byte (1894) funnit ett utmärkt underlag för gemensam lagstiftning; särskilt hade han fäst sig vid en av H som ledamot av lagberedningen skriven promemoria, där grundläggande principer i förslaget belystes. När arbetet skulle sättas igång, förordnades H till ordförande i den sv kommittén (juni 1901). Vid utformningen av programmet för arbetet lyckades han med Lassens stöd »med mycken skicklighet» förena de stridiga viljorna (G Carlson), så att Norge, som först ställt sig vid sidan, också anslöt sig till samarbetet.

Men H kom ej att deltaga i det gemensamma arbetet. Kort efteråt (sept 1901) kallades han till konsultativt statsråd och några månader senare till justitieminister i F W von Otters ministär. Han ställdes därmed inför en politisk uppgift av största betydelse: att utarbeta förslag till en rösträttsreform, som 1900 års riksdag hade begärt, och som 1901 års försvarsreform hade gjort mycket angelägen. Att utforma ett förslag med utsikt att bifallas var en mycket svår uppgift, då man sedan 1900 visste att det i riksdagen fanns ett virrvarr av olika intressen och meningar och mycken obeslutsamhet. Regeringen var med sin svaga parlamentariska förankring osäker i bedömandet av läget och möjligheterna. I huvudsak fick H utforma förslaget, som dock framlades utan att enighet vunnits i regeringen (mars 1902). Han tog riksdagsskrivelsen från 1900 till utgångspunkt och förband sålunda med en sänkning av rösträttsstrecket till samma höjd som det kommunala (en på denna tid ganska allmänt godtagen reformlinje) ett antal i skrivelsen framförda uppslag till »garantier» (bl a tilläggsröster för vissa kategorier av valmän). Nya grepp skulle, anmärkte han i riksdagen, ha förutsatt utredningar till vilka tid ej fanns. Propositionen blev skarpt kritiserad; den slog inte an på något håll; och tedde sig från praktiska politiska synpunkter som en »skrivbordsprodukt». Resultatet blev en lika stor splittring som 1900; regeringsförslaget föll utan votering. Därunder utkristalliserades emellertid en djärvare linje, i det att riksdagen gjorde ett uttalande som pekade mot allmän rösträtt, visserligen med garantier. H:s rösträttsförslag har fått sitt efter-mäle mot bakgrunden av detta viktiga steg. Styrkan hos de »pådrivande krafter», som han enligt sin son Dag H:s omdöme underskattat, var dock ännu vid riksdagsbehandlingens början föga märkbar. H hade i varje fall misslyckats och avgick tillsammans med v Otter (juli 1902). Fastän hans skickliga och kraftiga försvar för propositionen tycks ha tillvunnit sig ganska allmän respekt, såg han sig »som en alldeles misslyckad människa».

Ett »mycket lyckligt mellanspel» blev enligt Dag H hans tre år som president i Göta hovrätt (1902—1905). Domarvärven gav utrymme för fortsatta insatser i lagstiftningsarbetet, nu särskilt på internationellt plan. Vid en konferens i Haag 1904 rörande internationellt-privaträttsliga frågor var H ordförande i den kommission som sysslade med äktenskapsrätt. Han trängde också in i folkrätten genom att på regeringens uppdrag studera det efter den första »fredskonferensen» i Haag (1899) mycket aktuella skiljedomsväsendet. Han blev djupt engagerad i denna form för fredssträvanden och angelägen att den skulle få en mera realistisk utformning än många vid denna tid, inte minst i Norge, tänkte sig. H blev 1904 en av Sveriges representanter i internationella skiljedomstolen i Haag.

Då H, ehuru ohågad att vända tillbaka till det politiska livet, i aug 1905 åter övertog en statsrådspost, som ecklesiastikminister i Chr Lundebergs ministär, var det för en helt annan uppgift än 1901. Hans administrativa och juridiska skicklighet — och inte minst erfarenheterna från unionskommittén och den folkrättsliga sakkunskapen — skulle utnyttjas för den uppgörelse med Norge som var regeringens huvuduppgift. I förberedelsearbetet frapperades en kollega (J Widén) av hans »allt omfattande insikter, receptivitet och arbetsförmåga». Sådana egenskaper jämte hans skicklighet som debattör präglade också hans insatser som en av Sveriges fyra delegerade vid Karlstadskonferensen (sept). Han hade väsentlig andel i de konventioner som blev förhandlingarnas resultat, särskilt i vad angår skiljedomsväsendet och lapparnas rätt till renbeten i Norge. Samarbetet mellan de sv delegerade blev harmoniskt; H tänkte sedermera med tillfredsställelse tillbaka på samarbetet med K Staaff, som han, med skarpa sammanstötningar i riksdagen 1902 i minnet, hade misströstat om.

När unionsfrågan lösts, och Lundebergs ministär avgått, sändes H av Staaffs första ministär som sändebud till Khvn (dec 1905). Denna post ansågs, med hänsyn till Danmarks roll under unionsupplösningen och till de nya problem som de tre nordiska rikenas inbördes förhållande nu reste, ha en särskild betydelse. H:s tid i Khvn blev emellertid kort. Ställningens osjälvständighet kan knappast ha tilltalat honom, lika litet som diplomatlivet i övrigt. Det var med glädje som han återvände till sin ungdoms stad, som landshövding i Uppsala (okt 1907). Som sändebud och landshövding återgick H till lagstiftarvärv. På regeringens uppdrag (meddelat 1903) avgav han 1907 ett betänkande om inrättande av en administrativ högsta domstol. Betänkandet blev en pioniärinsats i den förut torftiga sv förvaltningsrätten. Det resulterade i regeringsrättens inrättande (1909). Att därvid de linjer som han uppdragit i ett principiellt viktigt hänseende frångicks förtröt honom. De följdes emellertid, då Finland 1919 inrättade en motsvarande institution. H var bland de första som bearbetade regeringsrättens rättskipning till rättslivets tjänst; det skedde i en lång följd av upplagor av hans kommentar till kommunallagarna, länge den viktigaste källan till kunskap om den ständigt allt viktigare kommunalrätten. Till det nordiska lagstiftningsarbete, som H 1901 fått avbryta och som under några år efter 1905 fått vila, återvände han 1910 som ordförande i en sv kommitté som tillsammans med en dansk och en norsk 1913— 14 framlade förslag till lagar om kommission mm och om avbetalningsköp (antagna 1914 -15).

H:s internationella engagement fullföljdes i en rad av olikartade förhandlingsuppdrag. De gällde renbetesfrågor i anknytning till uppgörelsen 1905, Spetsbergens internationella status, handelsavtal med Tyskland (1910—11), nya nordiska neutralitetsregler m m. Särskilt fick han uppdrag som gällde folkrättens utvecklande och befästande. Han ledde Sveriges delegation vid den andra »fredskonferensen» i Haag (1907), där han fullföljde sina strävanden för skiljedomsväsendets utveckling och var verksam för regleringen av neutrala staters rättigheter i sjökrig. Om den ställning han vunnit som folkrättsexpert vittnar, att han vid två tillfällen betroddes med ordförandeskapet i skiljedomstolar som avgjorde tvister mellan stormakter. Det är omisskännligt, att han med djup övertygelse omfattade strävandena att genom konventioner och genom skiljedom hålla vid makt och utveckla en internationell rättsordning.

H hade sedan 1902 stått fjärran från inrikespolitiska strider, när spänningen mellan Gustav V och den Staaffska regeringen utlöstes i kungens borggårdstal (6 febr 1914). H, som samma dag återvänt från en utrikesresa, rycktes plötsligt in i händelsernas medelpunkt. Sedan regeringen begärt avsked, och sedan L De Geer, i spetsen för en grupp fronderande liberaler, och E Trygger, högerledaren i första kammaren, förklarat sig ur stånd att bilda regering, vände sig kungen till H, rådd därtill både av De Geers grupp och av en krets av ledande högermän med A Lindman i spetsen. Då H på skilda håll sågs som situationens man, var det bl a i tanke att han, med sitt internationella anseende som jurist, kunde jäva föreställningar om oro och upplösning i Sverige som en långvarig och skarp kris väckt utomlands. Avgörande för H själv var enligt Dag H:s omdöme »hans försvarsintresse i förening med en pessimistisk bedömning av det internationella läget». Han åtog sig uppdraget, och 17 febr kunde den nya ministären utnämnas. Den kom med sin blandning av ämbetsmän, experter och partipolitiskt jämförelsevis oengagerade riksdagsmän (de flesta ur högern) att påminna om den regeringstyp som före 1905 varit den vanliga. En väsentlig skillnad var dock, att statsministern själv saknade parlamentarisk förankring och erfarenhet. H såg som sin enda uppgift att söka lösa den brännande försvarsfrågan och gjorde vad han kunde för att andra partiskiljande frågor t v skulle skjutas åsido. Såsom krigsminister (för ett halvår) lade han personligen ner mycket arbete på regeringens förslag. Innan de lades fram för riksdagen, förordnades om nyval till andra kammaren. Efter en häftig valstrid, vari H bidrog med ett enda tal, led liberalerna ett kännbart nederlag. Fast de tillsammans med socialdemokraterna behöll majoriteten, blev det ej fråga om att störta regeringen.

Regeringsförslagen gick, särskilt ifråga om övningstidens längd och förläggning och flottans förstärkning, långt utöver vänsterpartiernas linjer, men inom dessa rådde också djup söndring. Denna söndring gjorde för Staaff försvarsfrågan till en tung belastning, och han delade i själva verket H:s önskan om en snabb lösning. H trodde, med deras samarbete 1905 i minnet, att de skulle ha kunnat komma till samförstånd utan tryck från världshändelserna. I varje fall var det den hastigt uppblossande konflikten mellan stormakterna och världskrigets utbrott (1 aug 1914) som bragte stenen i rullning. Staaff gav upp motståndet, och det blev, efter förhandlingar mellan honom och H, en uppgörelse med liberalerna som i stort sett innebar en kapitulation från deras sida.

När försvarsreformen bragts i hamn, ställde H och hans kolleger, i enlighet med sitt program, sina platser till förfogande men kvarstannade på kungens anmodan (25 sept). Något annat alternativ kom inte allvarligt ifråga. Men regeringen hade nu fått en ny uppgift och en ny ställning. Dess vilja att fullfölja den neutralitetspolitik, som allmänt önskades, hade, som Hj Branting uttalade redan dagen efter krigsutbrottet, »fullt förtroende från ett enigt folk», och detta förtroende hade befästs under de första krigsmånaderna.

H hade i mångt och mycket ovanliga förutsättningar för att leda Sveriges politik i ett läge för vilket erfarenheten inte gav någon ledning: mångsidig praktik som administratör, domare och lagstiftare, och en på den tiden ovanlig internationell orientering. Personer som såg honom på nära håll (S Linnér, K G Westman) har vitsordat hans snabba uppfattning, hans rikedom på kunskaper, »för honom ytterligt lätt tillgängliga», och hans skärpa i analysen av ett läge. Hans utomordentliga arbetsförmåga och energi ägnades även åt små ting, men han förlorade därmed inte greppet om de stora frågorna. Han var medveten om sin överlägsenhet, dolde den inte och vek inte gärna från sin övertygelse. Hans självtillräcklighet, som inte sällan accentuerades genom kärvhet i umgänget och genom uttryck för en inneboende misantropi, kunde enligt många vittnesbörd både såra och väcka opposition. Ändå tillvann han sig med vid överblick och säkra grepp en betydande respekt — som i början var mycket allmän — och, en mycket auktoritativ ställning. Om regeringsarbetets gestaltning vet man egentligen inte mycket, vad de första två krigsåren angår, men troligen ligger det mycket, om än stundom en viss överdrift, i den föreställning som samtiden gjorde sig därom: att hans statsrådskolleger i stort sett villigt underkastade sig hans ledning. Sveriges politik bestämdes under hans tid kanske mer än någonsin förut av statsministerns syn och vilja.

H:s förhållande till riksdagen och särskilt till den vänstermajoritet i andra kammaren, som efter en tid av bittra motsättningar fått böja sig för honom vid krigsutbrottet, erbjöd länge nog inga allvarliga problem. Vänstern var fortfarande så söndrad att den inte kunde kräva ett regeringsskifte i parlamentarismens tecken. Regeringen hade också i stort sett framgång med sina propositioner. Motstånd hämmades inte bara av att avslag kunde leda till regeringens avgång, med oberäkneliga konsekvenser. Därtill kom att vad regeringen föreslog endast undantagsvis kunde stämplas som högerbetonat, och att flera på vänsterhåll populära reformer genomfördes på regeringens initiativ. Det blev ej heller fråga om att rubba 1914 års försvarsbeslut. När utrikespolitiska frågor kom under debatt i kamrarna, yppades länge nog inga djupgående divergenser mellan regeringen och vänsterpartierna.

Förtroligt samråd i utrikespolitiska frågor förekom i fria former, mera dock med högerns än med vänsterns ledande män. Ett officiellt forum för samråd var det »hemliga utskott», som enligt regeringsformen kunde träda i funktion, när regeringen så ville — men som aldrig förut brukats i sådana frågor som det nu gällde. Det fungerade några gånger under 1914 men inte alls 1915. Å ömse håll var man medveten om att utrikespolitiken enligt författningen egentligen var regeringens sak. På riksdagshåll visades länge ingen verklig iver för en aktivisering av samrådet. Det tog sin tid, innan den naturliga osäkerheten i sådana utrikespolitiska perspektiv och bedömningar som cn ny tid krävde, övervanns. H var å sin sida inte heller angelägen om att ge informationer och inlåta sig på samråd. Förbehållsamhet hörde till hans natur.

Utrikespolitiken blev viktigare än allt annat för H:s regering. Den ankom i första hand på utrikesministern, K A Wallenberg, och den omtalades länge nog gärna som hans politik, ingen annans. Hans synsätt och grepp om frågorna skilde sig emellertid ganska mycket från H:s. Wallenberg var lagd för att lösa varje fråga för sig, praktiskt och snabbt; H var alltid angelägen att grundligt överväga frågorna, se dem i vida perspektiv, från principiella synpunkter, på lång sikt. Wallenberg visade ofta påfallande öppenhjärtighet och tillmötesgående i sina uttalanden, i förlitan på en god förhandlingsatmosfärs gynnsamma verkningar; H var mera skeptisk, återhållsammare och försiktigare. Bedömningarna kom givetvis ibland att divergera. I insikt därom kom H efter hand att allt mera engagera sig i ut-rikesärendena och noggrant följa även deras enskildheter. Därvid gjorde sig hans vidsträckta kunskaper och erfarenheter och särskilt hans starka vilja gällande. Wallenberg höll ej lika hårt på sina meningar och gav rätt gärna vika. Det hände också, att H gick honom förbi. Det var utan tvivel med rätta som man, sedan en tid gått, allmänt talade mera om H:s utrikespolitik än om utrikesministerns.

Att de båda excellenserna inte alltid drog jämnt var snart nog ingen hemlighet. Utrikesministern berättade inte sällan därom, och H gjorde i ett uppmärksammat tal (dec 1915) en antydan i samma riktning. Faktiskt skapades därmed en sorts trygghet, då man föreställde sig att de företrädde olika huvudlinjer, H:s »tyskvänliga» och Wallen-bergs »ententevänliga», och därmed säkerställde en viss balans mellan dessa. Dessa föreställningar var emellertid ogrundade eller starkt överdrivna. I själva verket gick divergenserna inte så djupt som man trodde. Omsorgen om neutraliteten var äkta hos dem bägge. I början av kriget var regeringen, med Tysklands makt för ögonen, ense om angelägenheten att framför allt undvika konflikter med Tyskland och särskilt sådana som kunde föra Sverige ut i krig på Rysslands sida; samtidigt var den starkt medveten om vad Tysklands stöd betydde i händelse av ett ryskt angrepp. Strax efter krigsutbrottet fick den tyske ministern, utan att ha begärt det, en förklaring att Sveriges neutralitet skulle bli »välvillig» mot Tyskland. Det var Wallenberg som avgav den; han är också ansvarig för vissa uppmärksammade steg till Tysklands favör. Fast »välviljan» ändå inte blev så stor som tyskarna väntat sig, förblev respekten för Tysklands styrka en väsentlig faktor i regeringens politik, kanske längre än det faktiska läget motiverade. Känslomässigt bunden till Tyskland var H inte. Men kanske förbands hos honom med respekten en något större sympati för Rysslands motståndare än hos Wallenberg. Och deras syn på förhållandet till England kom att divergera (se nedan).

När kriget bröt ut, var det en vitt utbredd tro att Sverige ej kunde undgå att förr eller senare dras in militärt i det. Det ryska angrepp, som befarades i början av kriget och som en gång var hotande nära, uteblev. Men faran stod kvar. Kvar stod också risken för Sverige att av Tyskland pressas till deltagande i kriget på dess sida. Den aktualiserades på sommaren och hösten 1915 då den tyska krigföringen koncentrerades österut. På olika vägar utsattes regeringen för framstötar från Berlin som syftade till politiskt och militärt samgående i en eller annan form. De kunde räkna på en viss resonans i rätt stora sv kretsar. En allvarlig komplikation låg ej minst däri, att kungen otvetydligt hade en viss sympati för samgående med Tyskland eller i varje fall trodde, att ett sådant förr eller senare skulle bli nödvändigt. Han gjorde — liksom i andra frågor — inte anspråk på att »kungaregeringen» skulle böja sig för hans vilja. Men han och — än mer — drottningen var engagerade i kommunikationerna med Berlin och gav därvid rätt otvetydiga uttryck åt sina ståndpunkter. Regeringen avvisade emellertid bestämt och enstämmigt alla de tyska inviterna. Då H fick kännedom om uttalanden av kungen som ej överensstämde med regeringens politik, protesterade han, vid ett tillfälle med erinran om den vådliga politik Karl XV fört utan regeringens stöd 1863. Ett besök av H i Berlin (maj 1915), bakom vilket man inom och utom Sverige anade onda anslag, hade helt annan innebörd.

Efter hösten 1915 blev frågor som omedelbart berörde Sveriges fred aldrig allvarligt tillspetsade. Däremot fick de krigförandes handelspolitik redan från början allvarliga verkningar, som blev allt kännbarare, ju längre kriget varade. Kriget fick därmed för Sverige en prägel som få hade förutsett. Huvudproblemet bestod i Tysklands behov av import och ententmakternas, särskilt Englands, strävan att hämma denna. Sverige kom i en svår mellanställning. H:s ojämförligt viktigaste uppgift som statsminister blev att oavlåtligen ta ståndpunkt till de åtgärder som vidtogs och de krav som ställdes från ömse sidor. Det skedde under press av de krigförandes betydande maktmedel som än begagnades, än verkade som ett uttalat eller outtalat hot. England var herre över sin egen export (t ex av kol). Dessutom kunde dess sjömakt hämma sjöfarten i övrigt, och den gjorde det också steg för steg alltmera effektivt. I den mån det lämnades rum för sv import, ställdes betingelser som skulle förebygga reexport till Tyskland, efter hand även sådan sv export dit som importen västerifrån kunde möjliggöra eller underlätta. Dessa handelshinder blev efter hand Sveriges svåraste problem. Tysklands sjömakt kunde (ehuru mindre verkningsfull än den engelska) också sättas in och sattes in, delvis i brutala former, bl a mot livsviktig sv export. Ett mycket viktigt maktmedel hade Tyskland också i sin egen export till Sverige, vilken redan förut spelat stor roll i den sv folkhushållningen och under kriget blev allt viktigare. — I bakgrunden stod möjligheten att någon av de krigförande i ett konfliktläge satte in sin krigsmakt mot Sverige.

Mellanhavandena med England föll framför allt samtiden i ögonen och är alltjämt bäst kända. De bestod huvudsakligen i ett ständigt förhandlande om särskilda frågor; efter en formlös uppgörelse i dec 1914, som snart överkorsades genom nya engelska ingrepp, kom aldrig — trots ett allvarligt försök juli—okt 1915 — någon mera generell och varaktig reglering till stånd. Samtidigt var emellertid också det handelspolitiska förhållandet till Tyskland alltid aktuellt; större roll spelade dock här mera långfristiga uppgörelser.

H:s hållning präglades av stark och seg motståndsvilja. I Berlin var han sedan 1910 —11 känd som en kärv förhandlare; liknande erfarenheter gjordes nu i England. Han försökte utnyttja de maktmedel Sverige rådde över: hota med dem, begagna dem vid köpslagan eller till vedergällning mot övergrepp. Sverige rådde framförallt över sin export (fastän hinder för denna lätt blev tveeggade svärd). Vissa varor var begärliga i England. Men framför allt präglades förhållandet till Tyskland av att importen från och via Sverige var livsviktig för detta land. Av stor betydelse var att Sverige kunde stänga transitotrafiken på sina järnvägar mellan västmakterna och Ryssland till Tysklands favör eller hålla den öppen till dess fienders; makten begagnades på båda sätten. Sverige rådde också över sjövägen utmed kusterna genom territorialvattnen; särskilt viktiga var lederna genom Öresund till och från Östersjön. Men denna makt var prekär, då det var svårt för den sv flottan att effektivt skydda dessa vatten och sjöfarten där mot tyskt intrång. Det reagerades skarpt mot sådant intrång, men under starkt tyskt hot fann sig regeringen omsider tvungen att spärra vägen genom sv vatten till och från Östersjön för annan sjöfart än den svenska (»Kogrundsrännans» stängning juli 1916). Som en yttersta utväg kunde Sverige i ett konfliktläge nödgas gripa till vapen mot någon av de krigförande makterna. I ett uppmärksammat uttalande i juli 1915 påminde H om denna möjlighet; vid sitt besök i Berlin kort dessförinnan hade han — i uppenbar motsättning till vad Wallenberg vid flera tillfällen sagt till representanter för Tyskland — låtit förstå att en sv intervention var tänkbar mot Tyskland likaväl som mot dess fiender. Den respekt 1914 års försvarsbeslut ingivit kunde ge en viss tyngd åt sådant tal.

Svenska maktmedels verkan var tvivelaktig. Men H sökte tillika ett stöd för sina ståndpunkter i folkrättsliga argumenteringar som i många fall fick stor publicitet. Strävandena att reglera krigets rätt hade inte blott engagerat H personligen utan också varit allmänt omfattade under tiden närmast före kriget. Konventioner antagna vid den andra »fredskonferensen» i Haag 1907 åsyftade särskilt en begränsning av krigförandes rätt gentemot neutrala stater i sjökrig; arbetet hade fortsatts på en internationell konferens i London 1912. Det var på denna grundval och på »oskriven» folkrätt som H byggde, då han reagerade mot åtgärder från ömse håll, men särskilt från England, vars hållning blev kännbarast för Sverige. Till väsentlig del var de åtgärder han riktade sig mot otvetydigt rättsstridiga. Men vad som är gällande folkrätt är ofta om-tvistligt, och H hävdade, som så ofta måste ske, även satser vilkas folkrättsliga giltighet kunde bestridas. Men så åberopade han inte heller gällande rätt enbart utan också »grundsatser» som i övrigt varit »dyrbara» för folken och borde bevaras »okränkta».

H var intresserad av samarbete mellan de neutrala staterna för gemensamt hävdande av folkrättens regler. Vissa steg för att motverka neutrala staters inträde i kriget hade sin bakgrund i detta intresse men fick intet annat resultat än att de ådrog regeringen kritik för att vilja gagna Tysklands sak. Då och då kom kontakter mellan flera eller färre neutrala stater till stånd. Men ett gemensamt uppträdande kunde endast etableras (i begränsad omfattning) mellan de nordiska staterna.

Vad H i första hand hade att tillvarata i mellanhavandena med de krigförande var givetvis den sv folkhushållningens behov. Väl kom hans omsorg om sv import västerifrån också Tyskland till godo. Men till väsentlig del var exporten dit angelägen som kompensation för import som Sverige behövde. F ö kunde det vara mycket svårt att överblicka varornas gång. Det fanns emellertid andra intressen än folkhushållningens som H var angelägen att tillgodose. Ett dokument från okt 1915, som påtagligt återger hans tankar, pekar dels på Sveriges »ställning som en fri och oberoende stat», dels på dess neutralitetspolitik. När H och andra, särskilt Wallenberg och målsmän för näringslivet, blev oense rörande förhållandet till England, berodde det framför allt på att praktiska behov kunde skattas högre än dessa i och för sig allmänt godtagna intressen. Utpräglade blev dock dylika motsättningar ej förrän under 1916. Sålunda var regeringen enig om att avvisa det engelska förslag vari förhandlingarna om ett handelsavtal utmynnade i okt 1915.

Om Sveriges ställning som »fri och oberoende stat» blev det särskilt fråga, när England på olika sätt skaffade sig kontroll över importen till Sverige eller begärde sv åtgärder i samma syfte. Det förhandlades om formerna för den engelska kontrollen över sv sjöfart, sv exportförbud och deras tillämpning, fastställande av bestämda importkvantiteter motsvarande Sveriges »normala» behov, engelska »svarta listor» över redare och importörer, försäkringar som avfordrades importörer och engelsk kontroll över deras transaktioner (på sv håll talade man om spionage), importens koncentrerande till vissa organisationer, förfogande över sv tonnage osv. Mycket uppmärksammade blev också engelska ingrepp mot posttrafiken till Sverige. H gjorde motstånd, mer eller mindre, med växlande framgång; på det hela fick han acceptera allt hårdare grepp (så särskilt i vissa på sensommaren 1916 träffade avtal). De svårkontrollerade förbindelserna mellan den engelska regeringen och sv affärsmän bekymrade honom särskilt. Krigshandelslagen (1916) som åsyftade att bringa handeln under sv myndigheters kontroll låg H mycket varmt om hjärtat.

Den allt skarpare engelska kontrollen blev för H också en fråga om den sv neutralitetspolitiken. Han stod här inför ett ständigt aktuellt dilemma. Exporten till Tyskland kunde stämplas som oneutral välvilja. Å andra sidan kunde eftergifter för Englands delvis uppenbart folkrättsstridiga krav ses så att Sverige genom dem gjorde sig till ett oneutralt redskap för Englands krigföring. Det var en synpunkt som H anlade och särskilt kom till uttryck i hans sats (kritiserad bl a av Gihl), att en stat kunde vara skyldig att hävda sina folkrättsliga rättigheter även om det ledde till vissa uppoffringar. Detta såg han som en insats till folkrättens upprätthållande.

Länge nog förblev, trots den engelska handelspolitiken och trots de ytterligare svårigheter vilka vållades av regeringens motstånd mot denna, varutillförseln rätt tillfredsställande. Men under 1916 hårdnade läget. Bristen på vissa råvaror blev kännbar. Den livsviktiga spannmålsimporten uteblev på hösten. Regeringen sökte genom olika slags reglerings- och lagstiftningsåtgärder bemästra problem som alltifrån början inställt sig, problem som vållades av varubrist, dyrtid, arbetslöshet, nödvändiga omläggningar inom näringslivet, osunt jobberi mm. Mot slutet av 1916 måste ransonering av mjöl och brödsäd genomföras. H deltog naturligtvis i dessa åtgärder men hans personliga insatser kan svårligen klart urskiljas; det har dock upplysts att han tog avgörande del i livsmedelspolitiken. Ingreppen — och frånvaron av ingrepp — vållade på olika håll, bl a bland jordbrukarna, missnöje och motstånd, och ofta förfelade ingreppen sitt syfte. Man saknade all erfarenhet av hur krigstidsproblem skulle bemästras.

Vid 1916 års riksdag mötte regeringen växande olust, misstro och opposition på vänsterhåll. Det gällde närmast dess inri- kcspolitiska åtgärder men också utrikespolitiken (som blivit föremål för större intresse och starkare engagement än i början). Särskilt hävdades det att de inre svårigheterna främst vållats av att H varit omedgörlig gentemot England. Hans vakthållning om folkrätten, som länge väckt allmän anklang, kunde därmed komma i en ny dager: te sig stelbent, doktrinär och äventyrlig för viktiga sv intressen. Det reagerades också mot en militär utgiftspolitik som ansågs kränka riksdagens rätt. Opinionslägets förskjutning avspeglades i hemliga utskottet, som åter kom till användning och ofta sammanträdde, och i hårt motstånd mot propositioner om krigshandelclagen och om vissa anslag till försvaret; den senare bifölls i mycket beskuret skick. Delvis sammanstämde vänsterkritiken med en växande olust inom stora kretsar av företagare, där man, särskilt med hänsyn till importsvårigheterna, oroades av ökad sv-engelsk spänning. Bl a hade man, liksom på vänsterhåll, betänkligheter mot den utpräglat statliga ledning av handeln som krigshandelslagen etablerade.

Oppositionen riktades i hög grad mot H personligen och skärptes i hans mellanha-vanden med riksdagen. Han stod i själva verket — det anmärktes även från högerhåll — rätt främmande inför riksdagslivet; här röjer sig en brist i hans i övrigt så rika utrustning. Hans kontakter med riksdagsmän blev tunnare än man vant sig finna hos en statsminister. Han var — även på detta inrikespolitiska plan — en hård förhandlare. Han var sparsam med upplysningar; hemliga utskottet kunde knappast bli förtroget med de problem regeringen brottades med. Han hade i parlamentariska miljöer inte en ledares förmåga att forma samlande paroller och att övertyga, och det låg inte för honom att kompromissa. Endels avspeglade hans hållning hans personliga väsen. Delvis betingades den av omsorg om sekretessen. Principiella statsrättsliga synpunkter spelade också in: riksdagen borde respektera hans politik, särskilt inom det område som författningen förbehöll regeringen, tills den störtade honom. Utan tvivel bevarade han dessutom längre än andra den förr så vanliga avogheten mot partiväsendet och dess företrädare. I stället för ett samförstånd i viktiga politiska frågor, som kunde hålla vid makt den nationella samling och det förtroende som H sedan krigsutbrottet byggt på, blev det skarpa motsättningar mellan regeringen och vänstern och ömsesidig misstro.

Utrikes- och inrikespolitiska förhållanden i förening vållade i okt 1916 en allvarlig kris. I det alltmer hårdnande försörjningsläget hade frågan om förhandlingar på bred front med England aktualiserats. Man visste att England var berett därtill, fast dess villkor skulle bli hårda. Förhandlingar med England hade också blivit ett fältrop inom vänstern med Hj Branting i spetsen, Betydande kretsar inom näringslivet var på samma linje. H trodde inte, att på denna väg acceptabla resultat kunde nås. Men nu fick han inte sina regeringskolleger med sig; de bestämde sig, med Wallenberg i spetsen, för förhandlingar. Somliga av dem trodde väl på framgång, andra ansåg i varje fall att försök borde göras med hänsyn till folkopinionen. Samtidigt utsågs förhandlare, delvis i strid med H:s mening. Bland dem var v häradshövding M Wallenberg (utrikesministerns broder) som intog en central ställning i kritiska kretsar inom näringslivet. H markerade sitt avståndstagande genom att ta en veckas tjänstledighet. Härunder sammankallades hemliga utskottet, som stödde regeringsmajoriteten; det var första gången som dess ståndpunktstagande till en konkret fråga utverkades. Spänningen blev stark. Men samförståndet i regeringen återställdes. H böjde sig för vad som beslutats. Å andra sidan var det han som fick i huvudsak utforma de mycket strikta instruktionerna för förhandlarna; här fick utrikesministern, fast han oförsiktigt röjt en långt gående medgörlighet i samtal med engelske ministern, böja sig.

Medan förhandlingarna, som började i London i nov, ännu pågick, sammanträdde riksdagen i jan 1917. Vänstern gick till upprepade skarpa attacker på bred front, inrikes- och utrikespolitisk. Ånyo påtalades åtgärder som ansågs oförenliga med riksdagens rättigheter. En tvistefråga från 1916 återkom: krigshandelslagen förlängdes blott för en kortare tid. I fråga om anslag till neutralitetsvakten slog H:s förhandlingar med vänstern fel och vid gemensam vote- ring led regeringen ett kännbart nederlag (3 mars).

Samtidigt blev förhållandet till England brännande. Förhandlingarna i London hade lett till ett engelskt förslag till överenskommelse, framfört som ett sista bud. I regeringen och i handelskommissionen var det enighet om att det inte kunde godtas utan modifikationer. H förfäktade den stramaste linjen och fick omsider K A Wallenberg och de övriga statsråden — mer eller mindre helhjärtade — med sig. Då regeringen tog denna ståndpunkt, befann den sig emellertid mitt uppe i en ministerkris. Omedelbart efter den nyss nämnda gemensamma voteringen hade den begärt avsked men på kungens anmodan t v stannat på sina poster. Det fanns utan tvivel olika motiv bakom avskedsansökningen. H var själv ingen drivande kraft bakom aktionen.

Då nu frågan om regeringens bestånd sammankopplats med frågan om det engelska avtalet och med meningsskiljaktigheter mellan regering och riksdag i åtskilliga frågor, blev det en kärnfråga, om inte en ny bas för regeringen kunde skapas genom en allmän uppgörelse om dessa frågor. Det fanns vissa förutsättningar för en sådan uppgörelse. Vänstern hade visserligen blivit mera sammangjuten än förr i sin opposition men ville ändå inte — nu, med andrakammarval i sikte inom ett halvår, än mindre än förr — överta regeringsansvaret (som fö kungen inte var beredd att anförtro den). Högern ville inte heller träda i bräschen.

H var också i princip villig till en uppgörelse »på bred front». Men vid konferenser som han hade med vänsterledarna kom man från ingendera sidan sakerna in på livet; den ömsesidiga misstron kvarstod. Då frågorna sedan hänsköts till hemliga utskottet, verkade ledande högermän, uppmuntrade av kungen, för en utjämning. Höger-och vänstermän kom också varandra rätt nära i fråga om det engelska avtalet; i andra brännande frågor blev de ense. Men från intet håll fick H full anslutning till sina linjer.

Ensamt var väl detta ej avgörande för regeringens öde. Men dess läge hade ändå blivit ohållbart genom inre motsättningar. Särskilt hade ett fortsatt samarbete mellan H och Wallenberg efter ett halvår av spän- ningar blivit omöjligt. Å andra sidan var det äventyrligt att genom den enes avgång rubba den balans som de tillsammans illustrerade. Ändå tänkte sig H möjligheten att kvarstå i spetsen för en rekonstruerad eller ny regering, utan Wallenberg. För en sådan lösning kunde den massadress åberopas som just vid denna tid givit ett ganska imponerande uttryck åt förtroende för honom. Även från dem, som hårt kritiserade honom, fälldes respektfulla omdömen om hans politik och dess resultat, tom om hans oumbärlighet. Men inom politiska kretsar hade hans ställning blivit en annan än den kunde te sig utåt. Hans krafter hade spants hårt av de komplicerade problem han haft att bemästra; han hade knappast visat sig som en handlingens man i det svåra krisläget och uppenbarligen råkat in i ett komplex av motsättningar — inom regeringen och i förhållande till olika grupper inom riksdagen liksom till Londonförhandlarna och starka krafter inom näringslivet. H hade mer än en gång låtit förstå att han trivdes med strid på olika fronter. Sådana uttalanden förtjänar visserligen vägas mot en förtrolig deklaration några decennier senare, där han såg tillbaka på sitt liv och med sorg begrundade, hur det kommit sig att han »blivit så fruktansvärt ensam». I varje fall var han nu ganska isolerad, och en »kampregering» under hans ledning var inte möjlig. Regeringen vidhöll sina ansökningar om avsked som beviljades samtidigt som en ny regering under C Swartz utnämndes (30 mars 1917).

H återvände till landshövdingeposten i Uppsala, där han stannade till pensionsålderns inträde 1930. Mera än före 1914 kunde han nu ägna sig åt landshövdingesysslorna. Enligt Dag H kom han att »älska detta liv» där han fann »utrymme för en patriarkalism som var honom naturlig».

Under några år var han föga engagerad i andra allmänna uppgifter. Men efter hand fick hans obrutna arbetsvilja även andra föremål än ämbetsgöromålen. Till lagstiftningsarbete återvände han bl a på ett område som han var väl förtrogen med, då han förberedde 1930 års kommunallagstiftning. Den efter världskrigets slut nyvaknade omsorgen om en internationell rättsordning förde till att han anlitades för en större uppgift. Nationernas förbund återupptog frågan om folkrättens kodifiering, visserligen på andra områden än dem där han varit engagerad 1907 och under statsministertiden. Det vittnar om hans anseende som folkrättsman att han blev ordförande i den internationella kommission som tillsattes för ändamålet (1924). Han ägnade mycket arbete åt saken. Men atmosfären blev snart kyligare, och på grund av oövervinneliga internationella motsättningar ledde arbetet blott till blygsamma resultat.

Till rikspolitiken återkom H som ledamot av första kammaren 1923—38. Ehuru vald av högern anslöt han sig — en sentida »vilde» — ej till dess riksdagsgrupp. Han gick i kammaren, sin natur likmätigt, ganska ensam men deltog gärna i debatterna och gav därvid nya prov på mångsidigheten i intressen och kunskaper. Gärna upprullade han stora perspektiv på dagsfrågorna. Men han trängde också energiskt in i lagstiftningens enskildheter. Fast han inte skydde att ingripa i politiska stridsfrågor, gärna i skarp och sarkastisk form, tillvann han sig, såsom vitsordats från många håll, allmän respekt. Såsom ledamot av utrikesnämnden tillförde han denna en betydande sakkunskap, och det har upplysts att en sentida utrikesminister, R Sandler, brukade åhöra honom med stor uppmärksamhet. Hans sista politiska insats bestod i att han reagerade mot dennes Ålandspolitik.

Till vetenskapligt arbete återvände H endast i föreläsningar 1923 (publicerade 1924) om neutraliteten, där han inför ett internationellt publikum bl a fick belysa de rättsfrågor han brottats med som statsminister. Men i akademier som han tillhörde och som ordförande i Nobelstiftelsens styrelse fick han utlopp för litterära och vetenskapliga intressen. Inte minst med tanke på Sv akademins utdelning av Nobelpris företog han sig att läsa och översätta spansk, portugisisk och sydamerikansk litteratur. Själskrafterna förblev oförminskade till det sista.

Författare

Nils Herlitz



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

H:s stora arkiv o delar av hans bibi i KB. Brev från H bl a i RA (bl a till I Afzelius, S Clason, A Lagerheim o E Trolle), UUB, KB o SA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Förteckning öfver juridiska föreningens i Upsala boksamling 1883. Upsala 1883. VIII, 39 s. [Anon; tills med flera förf.] — Om fraktaftalet och dess vig-tigaste rättsföljder. Akad afh. Upsala 1886. 233 s. — Hvilken rätt att söka godtgörelse ur bolagsmännens enskilda tillgångar bör tillkomma ett s. k. handelsbolags borgenärer? Öf-verläggningsämne till sjette nordiska juristmötet. [Rubr.] Upsala 1887. 12 s. (Även som Forhandlinger paa sjette nordiske Juristmode i Kristiania . . . 1887, Kristiania 1888, bil 2.) — Öfversigt öfver Sveriges juridiska literatur åren 1882—7 (Tidsskrift for Retsvi-denskab, Aarg 1, 1888, Christiania . . ., s 157 —174). — Redogörelse för den utländska bolags- och föreningsrättens utveckling och nuvarande ståndpunkt, den svenska bolagsrättens utveckling samt de svenska föreningarna (för ekonomiskt ändamål). Sthlm 1890. 4:o. 177 s. (Förslag till lagar om enkla bolag och handelsbolag, om aktiebolag samt om föreningar för ekonomisk verksamhet m. m. . . ., Bilaga.) — Om grufregal och grufegendom i allmänhet enligt svensk rätt. Upsala 1891. 145 s. — Om tankearbetets rätt (Nordisk tidskrift . . . utg af Letterstedtska föreningen, 1892, Sthlm . . ., s 663—680). [Ny bearb uppl] Upps 1929. 23 s. (UUÅ 1929. Juridiska fakultetens minnesskrift, 5.) — Några anmärkningar om köp, Ieveransaftal och arbets-beting. I anledning af Chydenius: Bidrag till läran om leveransaftalet enligt finsk rätt (ak. afh. Helsingfors 1891), med Bilaga ... (Tidsskrift for Retsvidenskab 1893, s 102— 125). — En tvistefråga i läran om vexelin-dossament (ibid, s 300—337). — Föreslagna ändringar i jordstyckningsrätten. [Sthlm 1892.] 24 s. (NJA, afd 2, årg 17, 1892, Sthlm 1893 [:3].) — Promemoria angående frågan om särskild handelslagstiftning (Nya lagberedningens förslag till lag om köp och byte . . ., Sthlm 1895, 4:o, s 79—106). — Grundtankarna i den föreslagna bolagslagstiftningen (Nationalekonomiska föreningens förhandlingar under förra halfåret 1895, Sthlm 1895, s 1—18; även sep). — Till frågan om beredande af olycksfallsersättning åt arbetare (Ekonomisk tidskrift 1899, Sthlm (tr Upps), s 269—286). — Internationella skiljedoms-aftal (Nordisk tidskr 1903, s 561—577; även sep, Sthlm 1904, 19 s). — Till frågan om arbetslöshetsförsäkring (Ekon tidskr 1906, Upps, s 241—255). — Öra inrättande af en administrativ högsta domstol eller regeringsrätt. Underdånigt betänkande. Sthlm 1907. 311 s. [Bihang till Riksdagens protokoll . . . år 1908, saml 2, afd 2, bd 2:4.] — Tal vid middagen å Tuna den 6 juli (Hugo Hammarskjöld m fl, Tal vid Hammarskjöldska släktens 300-årsfäst å Tuna den 6 juli 1910, Västervik 1910, s 8—10). — Om sättet för omröstning, när kvalificerad majoritet erfordras (Ekonomiska studier tillägnade Mar-cus Wallenberg . . ., Sthlm 1914, s 464— 471; 2. uppl så). — Tal i försvarsfrågan vid Föreningen Frisinnade försvarsvänners möte i Stockholm den 22 mars 1914. Sthlm 1914. 24 s. — Statsministern om vår utrikespolitik (H H & J G Beck-Friis, Svensk neutralitets-och dyrtidspolitik. Tal hållna vid årets remissdebatt, Sthlm 1916, s 3—9). — Inträdes-tal i Svenska akademien den 20 december 1918 (SAH ifrån år 1886, 30, 1918, Sthlm 1919, s 11—69; även sep, 59 s, med tit: Minne av Pehr von Ehrenheim. Inträdestal . . .). — La neutralité en general. Legons données å l'Académie de droit international de la Haye, aout 1923 (Bibliotheca Visseriana, dis-sertationum ius internationale illustrantium tomus 3, Lugduni Batavorum 1924, s 53— 141). — [Direktörstal] (SAH ... 35, 1923— 1924, tr 1925, s 359—369, 414—419). — Kodifikationssträvanden på den internationella rättens område (Nordiska juriststämman i Stockholm och Uppsala den 5—18 september 1926. Hälsningstal och föreläsningar . . ., Sthlm 1926, s 188—204; även sep, 16 s). — Yttrande och förslag angående revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad m. m. Enligt nådigt uppdrag avgivna. Sthlm (tr Upps) 1928. 159 s. (SOU 1928:^2. Socialdep.) — Yttrande och förslag angående revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. Enligt nådigt uppdrag avgivna. Sthlm 1933. 95 s. (SOU 1933: 23. Socialdep.) — Tal (SAH ... 44, 1933, tr 1934, s 7—20; även sep, 13 s). — Mindre bidrag eller anmälningar i Tidsskrift for Retsviden-skab, SvJT, Nordisk revy och Ny svensk tidskrift. Artiklar i NF.

Utgivit: Kommunallagarna af den 21 mars 1862 med förklaringar, prejudikat, hänvisningar och sakregister utg af C. G. Hammarskjöld. 2. uppl. Sthlm 1902. IV, 212, 4 s. [Föret; med lagändringar liksom de följande, alla med ökande sidantal:] 3.—8. uppl 1909, 1909, 1911, 1913, 1919, 1921; 10.—11. uppl 1931, 1936.

Översatt: B Nolde, Revolutionen i Ryssland, Sthlm 1932, 148 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: I Anderson, Arvid Lindman o hans tid (1956); dens, Åsyna vittne (1968); G Andrén, Tvåkammarsystemets tillkomst o utveckl (1937); A Brusewitz, Hemliga utskottet i 1809 års författn (1933); dens, Ut-rikesfrågors behandling i den sv riksdagen (1941); N L Bugge, Den skandinaviske fael-leslovgivning (Tidsskrift for retsvidenskab 1914); W Carlgren, Anteckn:ar kring J Hellners Minnen (HT 1961); dens, Neutra-lität oder Allianz (1962); dens, Ministären H (1967); G Carlson, H H, 70 år (SvJT 1932); S Carlsson, Lantmannapolitiken o industrialismen (1953); dens, Sv hist, 2, Tiden efter 1718 (1961); T Gihl, Den sv utrikespolitikens hist 1914—1919 (1951); H Hamil-ton, Dagböcker, 1—2 (1955—56); J Hell-ner, Minnen o dagböcker (1960); K Hildebrand, Sveriges hist till våra dagar, 14 (1926); dens, Gustaf V, 2 (1948); K G Hildebrand, rec av Gihl, ovan a a (HT 1953); G Hägglöf, Sv krigshandelspolitik under andra världskriget (1958); L Kihl-berg, Karl Staaff, 1—2 (1962—63); F Lindberg, Den sv utrikespolitikens hist 1872— 1914 (1958); dens i Sv utrikespolitik under 1900-talet, ed L Hirschfeldt (1958); S Linnér, Några anteckn:ar från den H:ska ministärens tid, 1—2 (SvT 1952); O Nyman, Högern o kungamakten (1957); E Palmstierna, Orostid, 1—2 (1952—53); K Petersson, En bondedemokrat (1965); S Runestam, FK-högern o rösträttsfrågan 1900— 1907 (1966); S A Söderpalm, Storföretagarna o det demokratiska genombrottet (1969); K Wahlbäck, Finlandsfrågan i sv politik 1937 —1940 (1964); A Wåhlstrand, 1905 års ministärkriser (1941); dens, Regeringsskiftena 1900 o 1902 (1947); dens, Karlstadskonferensen 1905 (1953). — Minnesteckn:ar av A Afzelius i SvJT 1953, Dag H, Inträdestal i SA 1954, N Herlitz i Förvaltningsrättslig tidskr 1953, E Hastad i Sveriges radio (otr, 1953) o S Linnér (1953). — Meddel av landsh Bo H.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
K Hjalmar L Hammarskjöld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12546, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Herlitz), hämtad 2018-10-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12546
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
K Hjalmar L Hammarskjöld, urn:sbl:12546, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Herlitz), hämtad 2018-10-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se