Christian M Hammer

Född:1818-03-30 – Norge (på Hammerejet, Vang)
Död:1905-02-13 – Jakobs församling, Stockholms län

Juvelerare, Konstsamlare


Band 18 (1969-1971), sida 220.

Meriter

Hammer, Christian Monsen, f 30 mars 1818 på Hammerejet, Vang, Hedemarken, Norge, d 13 febr 1905 i Sthlm (Jak). Föräldrar: lantbrukaren Mons Knudsen o Sophie Andersdatter. Guldsmedslärling i Kristiania 34—37, studier i Khvn o Paris, verkmästare hos guldsmeden G Möllenborg i Sthlm 40, hos guldsmeden E A Zethelius 46, guldsmedsmästare 23 febr 46, burskap som borgare i Sthlm 24 febr 46. — Samlare.

G 6 sept 58 i Landshut, Bayern, Tyskland, m Sophie Catharine Saxenhauser, f 21 nov 35 där, d 13 juni 03 i Sthlm (Jak), dtr till kyrkogårdsförvaltaren Michael S o Sophie Fridl.

Biografi

H växte upp i Hamar och hjälpte under pojkåren fadern med lantbruket. Vid 15 år blev han lärling hos guldsmeden H Oisen i Kristiania. När han 1838 fick sitt svend-brev, hade han utom yrkeskunskaperna goda teoretiska insikter i historia och matematik förvärvade vid Kristianias söndagsskola. Följande år fick han anställning hos en guldsmed i Köpenhamn. Tack vare ett rekommendationsbrev från sin norske lärare E N Saxild — vilket H i ett självbiografiskt utkast kallar sin talisman — togs han om-hand av direktören vid Polyteknisk Lære-anstalt fysikern H C örsted. Denne skaffade honom tillträde till bibliotek, konstakademin, universitetet och Thorvaldsens ateljé och mellan direktören och guldsmeden grundades trots åldersskillnaden en varm vänskap, som varade livet ut. Vid universitetet hörde H bl a Oehlenschlägers föreläsningar över nordisk mytologi och arkitekturprofessor G F Hetschs utläggningar om hantverksskicklighetens betydelse för konsten och civilisationen. Enligt H:s egen utsaga föddes i detta sammanhang hans intresse för forna tider och hans samlarlust. Norsk patriot lade han i en vältalig skrivelse till norska myndigheter fram sina planer för ett konst- och hantverksmuseum, som skulle vederlägga Hetschs teori att civilisationens nordgräns gick genom Köpenhamn. Han mötte inget gensvar, och tycks då ha vänt sitt land ryggen.

1840 fick H anställning som verkmästare hos guldsmeden G Möllenborg i Sthlm. Ett ytterligt spartanskt liv möjliggjorde två år senare en studieresa. H for närmast till Paris, där han försedd med rekommendationsbrev från Örsted fick en mäktig gynnare i matematikern Charles Dupin. Genom denne fick han möjligheter att studera vid Industrimuseet och fullkomna sig i sitt yrke hos parisiska mästare som Picard och Marette. Efter några år blev han resande försäljare åt en fransk guldsmedsfirma och besökte i den egenskapen Tyskland, Österrike och Sverige. Själv uppger han att detta arbete gav stora inkomster, som lade grunden till hans förmögenhet. Efter tre år i Frankrike återvände H till Sverige, där han 1846 blev föreståndare för guldsmeden E A Zethelius verkstad och mästare i Sthlms guldsmedsämbete. H:s sätt att leda företaget tillvann honom ägarens förtroende, och efter ett par år fick han på goda villkor överta den välrenommerade rörelsen, som han i fortsättningen drev under eget namn med lokaler i hörnet av Drottninggatan och Fredsgatan. Det inbringande uppdraget att vara ordensjuvelerare följde med övertagandet, och 1864 utnämndes han av Karl XV till hovjuvelerare. Han fick snart en rangplats bland Sthlms juvelerare. Till detta bidrog utom hans affärssinne säker känsla för material, rik fantasi och elegant stil.

När den stadsplan, som A Lindhagen och hans medhjälpare framlagt 1866, skulle genomföras, visade sig H vara ägare till flera strategiskt viktiga tomter. Så ägde han vid hörnet av Hamngatan och Nybrogatan ett område bebyggt med vad som kallades »Hammerska rucklen». När Birger Jarlsgatan anlades, fick staden betala 750 000 kr för området, vilket H en gång köpt för 170 000. Hans åsikt om hur det nya Sthlm borde se ut avvek från Lindhagens. Han erbjöd på 1880-talet staden tomterna till inköpspriset, om stadsplanerarna gick med på det hammerska förslaget att förbinda Brunnsviken och Nybroviken med en kanal, som skulle ha samma sträckning som nuvarande Birger Jarlsgatan och Roslagsgatan. Några av hans fastigheter fick dåligt anseende. Så var fallet med Keyserska huset vid Rödbodtorget, där de talrika hyresgästerna inte var väl valda. 1865 köpte han en tomt vid Blasieholmskajen i avsikt att där bygga en utställningslokal. Då han av myndigheterna nekades byggnadstillstånd, använde han stommen av ett äldre hus, som fanns på området, och gjorde en konsertsalong, som han senare lät inreda till teater. 1867 invigdes Nya teatern eller som den längre fram kallades Mindre teatern. Där fick Sthlm sin första operetteater. Den hade sin glanstid under 70-talet med en stor repertoar och goda skådespelare. Utvändigt var den ingen attraktion och kallades av sthlmarna Hammerska ladan. Påverkad av en opinion, som ansåg att ladan vanprydde området vid Kungsträdgården och att den i samband med teatern drivna krogen var ett syndens näste, lät H 1884 riva byggnaden. Inredningen transporterades till badorten Furusund, som H förvärvat 1883 och sökte förvandla till ett sommargästparadis med villor, societetssalong, teater, hotell och medicinska bad. Villorna uppfördes i jugendstil och gavs romantiska namn, men teatern fick heta Hammers lada. I början av 1870-talet var H ägare till Regeringsgatan 28 och hade som hyresvärd bekymmer för bl a en varietésalong. Den fastigheten sålde han 1875 med god förtjänst till Rudolf Wall, som flyttade dit med Dagens Nyheter. Som affärsman var H skarp som en rakkniv och hård som en kanadensisk trapper, skriver C Eichhorn, och teaterchefen L Josephson har märkliga ting att berätta oin H:s ödeläggande knipslughet vid kontraktskrivning.

För allmänna värv hade H föga intresse. I politiken var han liberal och principiell republikan. Trots detta hade han under lång tid goda förbindelser med kungahuset. Efter att — enligt S A Hedlund — ha blivit skämtsamt avvisad vid frieri till Fredrika Bremer, gifte han sig med drottning Josefinas tyskfödda kammarfru. Att han därefter, som uppges, av drottningen fick låna stora penningsummor har inte gått att belägga. Med Karl XV hade han samlarintresset gemensamt och var under hans tid en stor leverantör till hovet. Oscar II betraktade honom emellertid med misstro och utnämnde ytterligare en ordensjuvelerare. H förargade honom bl a genom sitt engagemang i en insamling till förmån för Helga de la Brache och genom att i sällskap med Sthlms arbetarförening fira A Blanches döds- dag på själva Oscarsdagen 1878 med »verser och tal i republikansk anda».

H hopbragte de största samlingar en privatman i Skandinavien någonsin haft i sin ägo. Han började på allvar 1848 under en för honom mycket gynnsam tid. Hans egen uppskattning av vissa kulturföremål motsvarade inte den allmänna. Man avhände sig utan saknad gamla ting, man bytte ärvda silverbägare mot moderna bruksföremål av nysilver. Brist på historisk uppfattning och den s k stilrenhetsprincipen vid slotts- och kyrkorestaureringar gjorde att H till billigt pris kunde förvärva hela inredningar. Över hela landet hade han agenter, som bevakade alla auktioner av betydelse. Konkurrensen var under många år obetydlig, och Sverige flödade över av antikviteter. Genom att hans bokuppköpare hade order att köpa allt som gick under 30 öre kom H över flera dyrgripar, så t ex Erik XIV:s almanacka med den fångne kungens anteckningar.

H förvärvade huvuddelen av sin handskrifts- och autografsamling från konstnären och autografsamlaren G G M Samuelson efter dennes död 1872. Den omfattade bl a stora bestånd ur statliga arkiv, framför allt ur kammararkivets och krigskollegiets arkiv. 1874 omfattade samlingarna 120 000 föremål, fördelade på åtta huvudavdelningar. En uppräkning av dessa ger en föreställning om H:s samlarflit: fornfynd, skulpturer, vapen och tortyrredskap, målningar, gravyrer och teckningar, konstindustri (möbler, musikinstrument, glas, porslin, kläder), kultföremål, manuskript, historiska kuriositeter. Den katalog som gjordes upp av konst- och antikvitetshandlaren H Bukowski och bibliotekarien C Eichhorn kom att omfatta 14 digra handskrivna volymer. Där fanns dock inte H:s frenologiska museum förtecknat. Han ansåg själv, att det i sitt slag var enastående och berättar i ett brev, att det innehöll »de märkligaste historiska personers överdelar från alla tider». Flertalet av dessa hade han köpt vid auktionen efter G M Schwartz. Efter H:s död hamnade samlingen på Furusund. Över bibliotekets utländska avdelning trycktes en katalog 1886—88. Den upptar 50 255 nr. Sammanlagt skall biblioteket — där dock åtskilligt inte var i bästa skick — ha omfattat drygt 150 000 volymer, däribland 24 140 nr akademiskt tryck, som förvärvats efter storsamlaren Gabriel Marklin. När H 1891 ville sälja dessa dissertationer och program, lyckades han i försäljningen engagera riksantikvarien, chefen för KB och Viktor Rydberg.

Samlingarna härbärgerade H i Adelswärdska huset Drottninggatan 2, där han disponerade 20 rum. När föremål och böcker omsider trängde ut sin ägare, förvärvade denne 1865 Byströmska villan — nuvarande Spanska ambassaden — på Djurgården dit han flyttade med familjen och hälften av samlingarna. Han höll dessa tillgängliga för allmänheten på bestämda tider, och Hammers museum var under många år en av Sthlms sevärdheter. Gästande utlänningar förde dess rykte utanför landets gränser, och man finner det omtalat i tyska, franska och portugisiska tidningar. Men H:s kollektioner växte honom över huvudet — bok-och autografsamlingen förvarades lång tid i en uthusbyggnad av sådan beskaffenhet att försäkringsbolagen vägrade assurans — och redan i början av 1870-talet förde han med Eichhorns hjälp en väldig kampanj för att förmå staten att överta dem. Ett direkt anbud avslogs i konselj hösten 1872. Av remissinstanser, som hade att ta ställning, tillstyrkte Sthlms arbetareförening och Fornminnesföreningen varmt, medan Riksantikvarien och Vitterhetsakademin ansåg köpesumman 1,6 milj rdr för hög. Anbudet togs senare motionsvägen upp i riksdagen, men resultatet blev även där negativt. H valde då att sälja sin konst- och vapensamling på en serie auktioner i Köln 1892— 97. Mängder av sv silver och sv möbler stannade där. Bukowski bevistade auktionerna och bevakade bl a Nordiska museets intressen. Ekonomiskt blev auktionerna ingen framgång, och en del återropades och fördes till Sverige. H fortsatte f ö oförtrutet sitt samlande, och vid Sthlmsutställningen 1897 var villan på Djurgården åter fylld av märkliga ting och en attraktion för gästande främlingar. Biblioteket auktionerades bort i Sthlm 1906—10. Autografsamlingen krävde 17 auktioner 1910—19. 20 lårar handlingar som därefter fanns kvar inlöstes av riksarkivet m fl institutioner för 38 000 kr (redogörelse för saml av Naumann). Mynt-och medaljsamlingen, 3 282 poster i auk- tionskatalogen, hade sålts hos Bukowski redan 1891.

H var en gladlynt och vänlig man, öppenhjärtig och frikostig, när det inte gällde affärer. Han beredde sina föräldrar en sorgfri ålderdom i Sverige och hjälpte utan åthävor många, som hade det svårt. Ur hans brev till Eichhorn talar en kärv humor. Han drabbades av grön starr och var under de sista nio åren av sitt liv blind men f ö vid god kroppslig och andlig vigör till någon vecka före sin död. Sin goda hälsa tillskrev han själv sin övervägande vegetariska diet — där äpple i olika former var en viktig ingrediens — och de långa promenader han dagligen företog. Gammal och blind vandrade han längs rep utspända i Hammerska villans trädgård. Genom Strindberg, som var hans hyresgäst på Furusund (Fagervik), har han gått till litteraturhistorien. Han stod modell för den blinde i »Ett drömspel» och skymtar som gubben Hummel i »Spöksonaten». Enligt August Lindberg hade H förargat Strindberg med sin vana att på morgnarna dela ut allmosor till tiggare, som samlats utanför hans port.

Inte ens av den med nådevedermälen frikostige Karl XV erhöll H någon utmärkelse. Kungens planer i den riktningen ändrades, när H jämte bl a A Blanche försökte tvinga överståthållaren att låta riva den omstridda läktare, som byggts till avtäckningen av Karl XII:s staty 1868. Den portugisiska orden han gärna bar skulle han enligt hans mångårige vedersakare »Jörgen» Lundström i Figaro ha förvärvat genom att ekonomiskt bistå Portugals representant i Sverige Soto Mayor, enligt officiella portugisiska källor genom att donera värdefulla historiska dokument till landets nationalbibliotek.

Författare

Olle Franzén



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Huvuddelen av H:s egen vidlyftiga brev-växl i H-saml, RA. En del av H:s arkiv, bl a affärshandhar, i SSA. Utkast till självbiogr, personl handhar o korresp hos överstelöjtn Stig de Berg, Sthlm. Två skissböcker med delvis egenhändiga mönsterritn:ar till smycken i Nord mus (jfr Fataburen 1950). Brev från H i KB (bl a 85 st till C Eichhorn).

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: L Josephson, Ideal o verklighet, ms i KB. — O Aschberg, En vandrande jude från Glasbruksgatan (1946); K Asplund, Bukowskis (1945); dens, Konst, kännare, köpmän (1962); P A Björkman, H:s mus o dess stora kat (Tidskr för konst-vetensk 1932); F Bremer, Brev, 4 (1920); Carlander; F v Dardel, Minnen, 3—4 (1912 —13); L Dietrichson, En norrmans minnen från Sverige, 1 (1901); [C Eichhorn,] Kort öfversigt af G H:s konst- o kultur-hist saml (1870); [dens,] Handhar rör H:s mus i Sthlm, 1—7 (1871—73); A Hasselgren, Ut-ställnxn i Sthlm 1897 (1897—98); V Hellberg, Utställn:besök 1866 (SSEÅ 1950); M Lamm, Strindbergs dramer, 2 (1926); H Lind, G H (1873); Lindahl, 10 (1905); E Naumann, HammersamI (MRA, N F, 7, 1924); Nord guldsmedstidn, nr 1—2, 1913, .r 3, 1926; Norsk biografisk leksikon, 5 (1931); Nya Dagligt Allehanda 1884, nr 64; T Nyman, Byströms villa (SSEÅ 1930); B Stolpe, Frenologens självrannsakan (PHT 1962); Sv silversmide 1520—1850, 4 (1963); Sv slöjdfören:s tidskr, nr 4, 1905; S Tjerneld, Sthlmsliv, 1 (1951).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christian M Hammer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12564, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Franzén), hämtad 2019-01-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12564
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christian M Hammer, urn:sbl:12564, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Franzén), hämtad 2019-01-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se