Meriter

2 Hederstierna, Fredrik Ludvig Salomon, f 21 dec 1828 i Näsby (Jönk), d 8 okt 1900 i Sthlm (Jak o Joh). Föräldrar: generalmajoren Carl Johan H o Agata Sofia Carleson. Kadett vid Karlberg 3 sept 42, utex 29 sept 47, underlöjtn vid Kalmar reg 8 okt 47, löjtn 28 okt 51, avsked 23 april 57, kapten i armén 20 sept 59, avsked ur krigstjänsten 1 okt 59, led av FK 69—77 o 79— 87, led av komm för förbered granskn av styr:s för statens järnvägstrafik förvaltn maj 76—juni 77, led av komm för dövstumsundervisn:s ordn maj 76—80, led av komm ang tillverkn o försäljn av brännvin 8 febr 78—80, statsråd o chef för civildep 19 april 80—5 okt 83, landsh i Västmanlands län 5 okt 83, ordf i arbetarförsäknkomm 84—89, ordf i Västmanlands läns hushålln:sällsk jan 85—00, led av AK 88—91. — LLA 80.

G 20 okt 59 i Sthlm m Elisabet Lovisa Vilhelmina Eckhoff, f 27 juni 31 i Gävle, d 18 okt 1910 i Danderyd (Sth) o förut g m länsnotarien v häradsh Viktor Salomon Lindgren (d 1852), dtr till bruksägaren Hans Vilhelm E o Christina Louise Ennes.

Biografi

Fredrik H:s tidiga bana var konventionell för en adelsman under 1800-talet: kaptens avsked efter en kort militär karriär och skötsel av fäderneärvda gods. I rikspolitiken debuterade han 1869, sedan Jönköpings läns landsting invalt honom i första kammaren. Hans inlägg i debatterna var pragmatiskt sakliga och sällan principiellt färgade. I sina ställningstaganden synes han inte ha skilt sig påfallande från sina kammarkolleger ur det s k kompromisspartiet.

H:s utnämning till civilminister i Arvid Posses ministär 1880 väckte en viss överraskning. Hans meritering för statsrådsplatsen var politisk men inte lantmannapartistisk, även om man noterar att han 1878 deltog i en utrerat landsbygdsvänlig reservation vid ett kommittéförslag i den politiskt betydelsefulla frågan om brännvinsbeskattningen. Inte desto mindre blev H i fortsättningen ett av de statsråd som samarbetade närmast med statsminister Posse. Av H:s ämbetsåtgärder i detta sammanhang kan nämnas utrensningen av landshövdingar från ordförandeposterna i landstingen (1880), utnämnandet av John Ericson till landshövding i Jämtland och inrättandet av den nya odlingslånefonden (1883).

H nådde inga större framgångar som civilminister. Hans knappa och cirklat sakliga talekonst gjorde föga verkan på lantmannaopinionen i AK. I FK hade han mot sig också industriintressen, som oroats av 1881 års minderårighetsförordning — ett ambitiöst socialpolitiskt misslyckande -— och av H:s planer att avskaffa inmutningsrätten. Till det sistnämnda förslagets motståndare hörde också den nye statsministern Thyselius. Att Posses avgång 1883 skulle medföra, att också H lämnade sin post var därför givet, och han utnämndes s å till landshövding i Västmanlands län.

H kvarstannade i FK till 1887 men gjorde under denna tid varken där eller i länet märkligare insatser. De kom i stället i 1884 års arbetareförsäkringskommitté, där H var ordförande. Han reserverade sig mot kommitténs förslag till ålderdomsförsäkring, som han ansåg medföra otillbörliga ingrepp i den enskildes frihet, men engagerade sig i riksdagen aktivt för införandet av förslagen till lag mot yrkesfara (lag 1889) och obligatorisk olycksfallsförsäkring grundad på försäkringsplikt.

Aktualiserandet av arbetarfrågorna jämte tullstriden medförde en markant skärpning av H:s liberala profil. Hans inlägg fick en mera principiell karaktär, och deras tyngd ökades också genom den nya politiska plattform som han etablerade i AK från 1888, där han snabbt blev en av de ledande inom centern. Detta manifesterades dock endast delvis utåt, eftersom H upprätthöll den gamla principen att som landshövding inte bedriva offentlig opposition mot regeringens politik. Skevheten i hans ställning som riksdagspolitiker var emellertid trots detta tillräcklig, för att han skulle avsäga sig sitt riksdagsmandat före valperiodens utgång, sedan utnämningen av E G Boström till statsminister 1891 ytterligare markerat det ohållbara i situationen (brev till Themptander, UUB). Trots obrutet politiskt intresse var därmed H:s roll i rikspolitiken utspelad.

På länsplanet fick H:s politiska metamorfos under slutet av 1880-talet varaktigare verkningar. Länsstyrelsen, som tidigare spelat en passiv och neutral roll i förhållande till landstinget, kom sålunda under 1890-talet alltmer att fungera som ett veritabelt regeringsorgan för landstinget. H:s för tiden ovanliga sakkunskap och engagemang i socialpolitiska frågor fann ett rikt verksamhetsfält i landstingspolitiken, där han tog viktiga initiativ i sjukvårdsfrågor, men också tingets folkhögskola hade i honom en frisinnad främjare. Av hans verksamhet i länet för övrigt bör nämnas restaureringen av Västerås domkyrka, vid vilken han var en drivande kraft.

Det mest originella i den socialliberalism H företrädde var, att han gav arbetarfrågan hög prioritet i sitt politiska värdesystem. Samhällsutvecklingen medförde enligt H, att patriarkalismen i arbetslivet obönhörligt förlorade terräng. Därmed skärptes de motsättningar mellan kapital och arbete, som han såg som en huvuduppgift att utjämna. Detta kunde ske främst på sociallagstiftningens väg. Mot slutet av sitt liv ville H gå ännu längre och göra de anställda delaktiga av företagets vinst (1898).

Mot denna bakgrund var H:s ställningstaganden i tullstriden och rösträttsfrågan givna. Tullarna, som drabbade de fattigaste folklagren, vidgade svalget mellan kapital och arbete och innebar "en statskommunism, lika orättfärdig som någonsin den kommunism, för vilken man nu så mycket fruktar" (1887). I rösträttsfrågan avvisade H försvaret av de bestående förhållandena som kortsynt konservativ katastrofpolitik; han förordade en sänkning av AK-census ända till gränsen för kommunal rösträtt och uttalade sig samtidigt för en demokratisering av den senare (1891). Hans politiska program sattes på praktiskt prov under den långvariga Norbergsstrejken 1891, som han handlade med en för dåtidens landshövdingar troligen unik opartiskhet, vilket skaffade honom sympatier in i de socialdemokratiska leden.

H:s hänsynstagande till småfolkets politiska och ekonomiska situation manifesterade sig politiskt, men personligen var H enligt samstämmiga vittnesbörd den borne aristokraten med synnerligen solida karaktärsegenskaper under den glanslöst reserverade ytan. Hans eftermäle blev därför den rättrådige ämbetsmannens.

Författare

Göran B Nilsson

Arkivuppgifter

Strödda brev från H i RA o UUB samt brev i E v Krusenstjernas saml, hos överstelöjtn Lennart v K, Sthlm.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Brev från P O Reuterswärd till E v Krusenstjerna, jfr ovan; brevkonc i Västmanlands länsstyr:s arkiv.

G Billing, Anteckn:ar från riksdagar o kyrkomöten 1893—1906 (1928); dens, Levnadsminnen (1955); N Carli, Tärna 75 år (1951); S Carlsson, Lantmannapolitiken o industrialismen (1953); F v Dardel, Minnen från senare år 1888—1898 (1931); S Hadenius o T Nevéus, Majestät i närbild (1960); A Hahr, Västmanlands läns k hushålln:sällsk 1815—1915 (1915); Ff Hamilton, Hågkomster (1928); N-G Hildeman, Norberg under industrialismens genombrottstid (Norberg genom 600 år, 1958); C Hulthander, Biogr anteckn:ar från Carlberg 1792—1892 (1892); L Kihlberg, Den sv ministären under ståndsriksdag o tvåkammarsystem (1922); E v Krusenstjerna, Minnesanteckn:ar (HH 38: 2, 1967); L L Lorichs, Västmanlands läns landsting 1863—1927 (1930); A Montgomery, Sv socialpolitik under 1800-talet (1951); T Nevéus, Ett betryggande försvar (1965); G B Nilsson, 100 års landstingspolitik (1966); dens, Landstingens »trälmärke» (Sc 1966); S Oredsson, Järnvägarna o det allmänna (1969); Oscar II, Mina memoarer, 1 (1960); A Pers, Lärare, bonde, tidningsman (1948); T Petré, Ministären Themptander (1945); H Sellberg, Staten o arbetarskyddet 1850—1919 (1950); P Sundberg, Ministärerna Bildt o Åkerhielm (1961); H Uddén, Västerås stad under femtio år 1875—1925 (1929); Vestmanlands läns tidn 2 sept 1890 (H:s valprogram). — Nekr:er i dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik L S Hederstierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12723, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran B Nilsson), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12723
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik L S Hederstierna, urn:sbl:12723, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran B Nilsson), hämtad 2024-04-19.