Meriter

Grundel-Helmfelt, Simon (före adl Grundell), f 25 sept 1617 i Sthlm, d 14 juli 1677 i slaget vid Landskrona. Föräldrar: borgmästaren Jacob Grundell o Elisabeth Depken. Major vid artilleriet 43, generaladjutant hos Torstenson 44, överstelöjtn vid Torstensonska livreg 45, adl med namnet Hjelmfelt 9 maj 46, generalkvartermästare vid huvudarmén i Tyskland o överste för ett dragonreg 46, kommendant i Leipzig 47, överkommendant i Stade o övriga bremiska fästningar 9 okt 47, överste för artilleriet 5 juli 49, krigsråd 17 febr 53, generalmajor vid infanteriet 55, guvernör i Riga 31 jan 56, generallöjtn vid infanteriet 15 maj 58, generalguvernör i Narva o över Ingerman-land 23 mars 59, rikstygmästare 30 aug 64, generalbefälhavare över militien i Estland, Livland o Ingermanland 10 maj 65, fältmarskalk 26 aug 68, generalguvernör över Narva, Ingermanland o Kexholms län 18 sept 68—10 jan 73, riksråd 14 juni 73, fältmarskalk över militien i tyska provinserna 25 juni 73, frih med namnet G 27 mars 74, tf guvernör i Bremen 9 dec 74, lagman i Norrfinne lagsaga 15 juni 76.

G 1) 30 juni 47 i Leipzig m Margareta v Truchses, f 6 sept 26 på Naundorf, Meissen, Sachsen, d 23 april, begr 3 maj 55 i Sthlm (Nik), dtr till arvherren till Naundorf Elias v T o Catharina Dorotea v Breitenbach; 2) 22 mars 56 i Mark Brandenburg m frih Margareta Hedvig v Parr, f 19 april 20 i staden Slesvig, förut g m översten Daniel Ouvris (d 52), d 1 juni 86 i Sthlm, dtr till översten o generalkvartermästaren frih Dominicus v P o Christina Andersdtr.

Biografi

G, som var av borgerlig härkomst, tycks ursprungligen haft planer att ägna sig åt diplomatin. Efter gedigen privat undervisning i köpmanshemmet i Sthlm blev han 17 år gammal page hos riksrådet Johan Skytte under dennes ambassad till England 1634—35 och blev två år senare kanslist hos sv residenten Peter Spieringk i Haag. Sedan han under flera år studerat befästningskonst i Holland, begav han sig 1641 till sv armén i Tyskland som hovjunkare hos fältmarskalken Lennart Torstenson. S å utnämndes han till ingenjör vid fortifikationen och var därefter verksam vid flera belägringar och stormningar av befästa läger och städer. Efter slaget vid Breitenfeld 1642 blev han kapten vid Torstensons livregemente men överfördes följande år som major till artilleriet och deltog därefter i det danska fälttåget 1643—44.

I slaget vid Jankov 1645 tjänstgjorde G som generaladjutant i Torstensons stab och hade sannolikt del i artilleriets framgångsrika uppträdande. Efter slaget utnämndes han till överstelöjtnant, och året därpå efterträdde han Konrad v Mardefelt som generalkvartermästare vid huvudarmén. Vid Rain am Lech sårades han svårt av en muskötkula, och för att återvinna sin hälsa förordnades han 1647 till kommendant i Leipzig. Sedan han fått kulan uttagen, återvände han till armén. Efter krigets slut kallades han 1649 till överste för Sveriges in- och utländska artilleri. Under de följande åren nedlade han ett stort och målmedvetet arbete på att organisera artilleripersonalen, förbättra materielen och standardisera vapenindustrin. 1653 kallades han till krigsråd och fick därmed ökat inflytande över anslagen till sitt vapen. Sommaren 1654 reste han runt i landet för att kontrollera tillgången på kanoner och ammunition i de sv fästningarna.

Efter krigsutbrottet 1655 fick han order att från Stettin rycka in med artilleriet i Polen och blev sedan våren därpå guvernör över Riga stad och slott. Han ledde skickligt försvaret av fästningen under den ryska belägringen hösten 1656. Om Karl X Gustavs förtroende för G vittnar hans uppmaning till generalguvernören M G De la Gardie 15 sept »att i direktionen av militärväsendet förtro sig till generalmajor Helmfelt, gåendes honom med allt tillhanda, efter han det verket väl förstår och vet de rekvisita, som till att göra fienden motstånd tjänliga äro». G företog flera lyckade utfall mot ryssarna och blev vid ett tillfälle svårt sårad. Efter sex veckors belägring bröt den ryska armén upp. G förstärkte fästningen och försvarade den följande år mot polacker och litauer.

1658 befordrades G till generallöjtnant vid infanteriet. Han var fältmarskalken R Douglas' ende förtrogne i planerna att tillfångata hertigen av Kurland, och efter kuppen mot Mitau hösten s å lät han inkvartera den fångne hertigen i Riga. Sommaren 1659 begav han sig till Ingermanland, där han utnämnts till generalguvernör. Han hade order att leda befästningsarbetena, och efter Narvas brand utarbetade han förslag till en ny stadsplan. Våren 1662 avgav han ett utlåtande om fästningarna i Ingermanland och Livland. Som generalguvernör i Narva 1659—64 och 1668—73 reorganiserade han rättskipning och förvaltning i det krigshärjade Ingermanland. 1666 var G ledare för den sv kommission som underhandlade med ryska legater på gränsmötet vid Plyseån och där undertecknade en traktat 12 okt (B Fahlborg, Sveriges yttre pol 1664—68, 2).

G, som 1668 befordrats till fältmarskalk, kom i hög gunst hos den unge Karl XI, kallades 1673 till riksråd och upphöjdes 1674 i friherrligt stånd. Sommaren 1673 sändes han till Pommern för att överta befälet över trupperna under riksmarsken C G Wrangels sjukdom. I sept fick han kungens order att hålla armén redo att agera, och följande år skaffade han kvarter åt de anländande trupperna. Flera gånger begärde han avsked på grund av sjuklighet — »sten-passion» — men först sommaren 1675 blev han hemkallad. Han höll på att råka i fiendens händer men räddade sig in i Stade och tog sig med en engelsk jakt till London. Först i april 1676 kom han till Gbg.

G fick närmast under Karl XI befälet över den armé som höll på att sättas upp i Sverige. Han var med vid reträtten ur Skåne sommaren 1676, och för att få friare händer sökte han förgäves förmå kungen att bege sig till Sthlm. G hade sannolikt främsta förtjänsten av segern vid Halmstad. I det följande slaget vid Lund begick han en svår felmanöver genom att splittra stridskrafterna. I slaget vid Landskrona 1677 ledde han vänstra flygeln och föll där i spetsen för sina trupper. Enligt en tradition, som Sthen Jacobsen återger i sin krönika, blev G:s kropp aldrig funnen, utan man lade en annan död kropp i hans kista. Sannolikt är detta bara en sägen. G begravdes i Storkyrkan i Sthlm i maj 1678.

G var en skicklig artilleriofficer och förmedlade traditionerna från Trettioåriga kriget till den karolinska armén. Som fältherre var han försiktig och saknade förståelse för Karl XI:s djärva planer. Enligt Magalotti åtnjöt han anseende för stor tapperhet, gott huvud och sunt omdöme. Han var en förmögen man. Hans änka Margareta Hedvig v Parr lånade i dec 1678 12 500 daler smt till Sthlms stad. Tillsammans med henne instiftade G det Helmfeltska stipendiet, en fond på 17 000 rdr till förmån för studerande vid Uppsala universitet.

Författare

Alf Åberg

Arkivuppgifter

Talrika brev från G bl a i Skriv :er till konungen (1665—66, 1673—77), i Livonica II, ser Skriv:er från guvernörer i Riga (1656—59, vol 114), o ser Skriv:er från generalguvernörer i Ingermanland (1659—73, vol 175 —180), i Stegeborgssaml (1 vol brev 1657— 61 till Adolf Johan), i De la Gardieska saml (2 vol 1648—77 till M G De la Gardie), i Bengt Horns saml (1 vol 1658—72) o i Skoklostersaml II, fol (till Per Brahe 1660—74 o till C G Wrangel 1646—72) samt strödda brev bl a i skilda ser i • Diplomatica, allt i RA.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Berättelser om Ingermanland och Kexholms län af åren 1662 och 1667. 1. ... 1662 (HSH, bd 31, Sthlm 1850, s 496—515).

Källor och litteratur

Källor o litt: RR, SRP, Biographica, RA; Rullor, Krigskoll registr o brevböcker, KrA. — C-F Corin, Självstyr o k maktpolitik inom Sthlms stadsförvaltn 1668—1697 (1958); A Douglas, Robert Douglas (1957); Fortifik, 6: 1 (1916); L Hammarskiöld, Ur sv artilleriets hävder (Artilleri-tidskr 1942—45); S Jacobsen, Den nordiske Kriigs Kronicke, ed M Weibull (1897); N P Jensen, Den skaanske Krig 1675—79 (1900); L Magalotti, Sverige under år 1674, ed G M Stenbock (1912); Slaget vid Jankow 1645 24/2 1945, minnesskr (Försvarsstabens krigshist avd, 1945); A Stille, Fälttågen i Skåne 1676—1679 (HT 1901); N Wimarson, Sv krig i Tyskland 1675—79, 1—3 (1897—1902).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Simon Grundel-Helmfelt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13250, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Åberg), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13250
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Simon Grundel-Helmfelt, urn:sbl:13250, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Åberg), hämtad 2024-04-19.