Gustav III

Född:1746-01-24 – Hovförsamlingen, Stockholms län
Död:1792-03-29 – Hovförsamlingen, Stockholms län

Kung


Band 17 (1967-1969), sida 458.

Meriter

Gustav III, f 24 jan 1746 i Kungshuset, Sthlm, d 29 mars 1792 på Sthlms slott. Föräldrar: konung Adolf Fredrik o Lovisa Ulrika av Preussen. Kronprins 25 mars 51, konung av Sverige o hertig av Pommern 12 febr 71, krönt i Sthlms storkyrka 29 maj 72.

G 1 okt 66 i Christiansborgs slottskyrka, Khvn, par procuration, vigd i slottskapellet i Sthlm 4 nov 66, m Sofia Magdalena av Danmark, f 3 juli 46 på Christiansborgs slott, d 21 aug 13 på Ulriksdals slott, dtr till konung Fredrik V av Danmark o Louise av England.

Biografi

G bråddes till begåvning, temperament och intresseinriktning på sin moder, den livfulla och viljestarka drottning Lovisa Ulrika. Hon kom att utöva det starkaste inflytandet på honom under hans barndoms- och ungdomstid, och han blev ett starkt modersbundet barn. Hennes lidelsefulla intresse för konst, litteratur och teater gick i arv till sonen. Uppfylld av principen om den suveräna furstemakten kom hon att hos G inplanta föreställningen om den starka personliga kungamaktens betydelse och väcka hans strävan efter att förverkliga denna.

Från fyra till åtta års ålder hade G till guvernör tidens främsta kulturpersonlighet Carl Gustaf Tessin. Denne blev hans lärare i morallära och franska och gav honom även en viss konstundervisning grundad på ymnigt åskådningsmaterial. Undervisningen i historia överlämnades till Olof v Dalin, och denne har säkerligen huvudförtjänsten av att hos G ha väckt det levande historiska intresse som sedan skulle följa honom hela livet. G:s liv från tio- till sextonårsåldern blev en i flera avseenden svår brytningstid. Olyckligt var det byte av guvernör, lärare och kavaljerer som blev en följd av den stormiga riksdagen 1755—56. Till ny guvernör utsågs riksrådet Carl Fredrik Scheffer, till lärare matematikern och fysikern Samuel Klingenstierna. Dessa som G alltid i familjen hörde omtalas med kritik och ovilja, måste han nu visa ett visst mått av lydnad. För G:s från början sanningskära natur blev detta ett farligt incitament att förställa sig. Mest ödesdigert blev kanske att han i början varken av Scheffer eller Klingenstierna behandlades med den kärleksfulla förståelse, varmed han omfattats under barndomen. Deras känslor utbyttes dock småningom mot mera välvilliga, slutligen vad Scheffer angår till verklig tillgivenhet och beundran.

Det är under dessa kritiska år som G får sin mest betydande bokliga undervisning. Var han inte lätthanterlig som elev, hade han i stället otroligt lätt att lära. Det har tidigare varit vanligt att karaktärisera den undervisning G åtnjöt som ytlig och ensidig. Det är emellertid inte riktigt. Man finner visserligen, att den i vissa avseenden var underlägsen den som meddelades i dåtidens gymnasier framför allt i klassiska språk; G kunde så gott som inget latin. I andra ämnen var den däremot avgjort överlägsen, framför allt i franska, historia, matematik, morallära och natur-, folk- och statsrätt. Av moderna språk läste G egentligen bara franska men med utmärkt resultat. Som vuxen skrev och talade han detta språk flytande. Sin brevstil försökte han att så mycket som möjligt närma det lediga samtalsspråket (v Proschwitz). 1762 avslutades hans mer regelbundna undervisning. Vid denna tid hade han övervunnit brytningsårens största svårigheter och i samvaron med guvernör, lärare och kavaljerer hade han blivit den animerande medelpunkten.

De följande åren fram till G:s tronbestigning 1771 blev en betydelsefull förberedelsetid. I hovkretsarna odlades med förkärlek intellektuella och estetiska nöjen, högläsning och teater, den senare dels av amatörer, dels av den av Lovisa Ulrika inkallade franska teatertruppen. Den förnämsta scenen var Drottningholmsteatern. I detta teaterliv tog nu G en alltmer aktiv del, inte blott som åskådare utan också som skådespelare och regissör. Dessa intressen upptog framför allt hans kvällar ofta till sent på natten. Dagarna ägnades åt mer allvarliga sysselsättningar, åt täta besök vid rådets sammanträden, där han fungerade som Adolf Fredriks inofficiella kontrollant, åt verksamheten som Uppsala universitets kansler, åt deltagande i militära övningar, om ock av blygsamt slag, och slutligen åt resor. Få sv regenter har tillträtt riksstyrelsen efter en så lång utbildningstid och med en så mångsidig erfarenhet som G.

G:s tidigt väckta strävan att höja kungamakten började 1767 ta något fastare form, sedan han dels genom Scheffer stiftat bekantskap med fysiokratismens statslära, där det pläderas för den ärftliga monarkin och enväldet som den bästa statsformen, dels också fått veta, att den franska regeringen avsåg att understödja en författningsändring i Sverige. Trots att G under de närmast följande åren måste modifiera sina planer i något mer konstitutionell riktning i hopp att därmed vinna hattpartiets stöd, misslyckades han att omsätta dem i verkligheten; vid riksdagen 1769—70 led de ett fullständigt nederlag. Konstellationerna var ännu inte tillräckligt gynnsamma för ett omstörtande av en författning, som ännu hade en stark förankring i det allmänna medvetandet.

På senhösten 1770 anträdde G en resa till Frankrike, som officiellt hade ett klart uppfostringssyfte men också avsåg att utröna den franska regeringens inställning. G:s vistelse i Frankrike varade i knappa två månader men gav honom en vidsträckt inblick i franska kulturförhållanden. Under uppehållet där fick han budskapet, att hans fader plötsligt avlidit i ett slaganfall 12 febr 1771. Av Ludvig XV och den franska regeringen tillråddes han nu att försöka försona de stridande partierna och samla nationen kring sin person.

Efter att ha slutit en subsidieöverenskommelse med Frankrike återvände G, troligen utan några egentliga revolutionära avsikter. Vid riksdagen 1771—72 framlade han med C F Scheffers bistånd ett förslag till en allmän partiutjämning, en »komposition», men stötte på ett bestämt motstånd från de ofrälse. I den förbittrade partistriden segrade slutligen mössorna och genomdrev sin vilja i den viktigaste riksdagsfrågan, den om den nya konungaförsäkran. Konungen skulle inte vid befordringar till ens de högsta ämbetena få fästa avseende vid »gunst, karaktär, stånd och anseende» utan endast till skicklighet och förtjänst. Detta innebar ett fruktansvärt bakslag för adeln, den hade berövats sin kanske främsta företrädesrätt. När i april 1772 den sittande hattregeringen störtades och ersattes med en mössregering, var en viktig förutsättning skapad för ett samgående mellan konungen och adeln för en radikal förändring av styrelsesättet. Adeln var färdig att uppoffra den frihetstida författningen och hjälpa konungen till ökad makt för att rädda sina privilegier. Till handling stimulerades G av män i sin närmaste omgivning, framför allt av bröderna U och C F Scheffer. Han blev benägen att acceptera den revolutions-plan, som gjorts upp av den finske översten J M Sprengtporten. Den gick ut på att denne skulle sätta i gång en resning i Finland och därefter snarast överföra en utvald truppstyrka till Sthlm. Där skulle kungen vara honom till mötes, arrestera rådet och tvinga ständerna att anta en ny regeringsform. Med denna plan sammankopplades en annan av överjägmästare J C Toll, som skulle starta ett uppror i Skåne. Mitt under allt detta planerande ägde G:s kröning rum i Storkyrkan 29 maj efter ett ceremoniel, som han in i minsta detalj själv reglerat. En månad senare reste han till Loka. Mellan bad och promenader utarbetade han här med bistånd av C F Scheffer ett förslag till ny regeringsform.

17 aug inberättades till rådet, att den av Toll förberedda resningen börjat i Skåne. 18 aug underrättad om att Sprengtportens resning i Finland blivit försenad och att överfarten av trupperna fördröjts av motvind, själv övertygad om att det nu gällde hans säkerhet, ja kanske hans liv, beslöt G i nära samförstånd med franske ministern de Vergennes, som gav honom pengar, att följande dag skrida till handling. Efter att på morgonen 19 aug ha tagit nattvarden steg han till häst och begav sig till artillerigården och sedan till arsenalen, där han åsåg exercisen och företog mönstring av underofficerskåren och manskapet. Därefter avtågade han i spetsen för vaktparaden till slottet. Manskapet stannade i gevär på yttre borggården, medan G och officerarna gick in i rapportsalen. Gripen av sinnesrörelse och i början osäker men med snart återvunnen fattning vände sig G till officerarna, vädjande till sitt livgardes trohet att göra gemensam sak med honom mot »det aristokratiska mångväldet» men utan återinförande av den förhatliga suveräniteten. Efter en stunds ödesmättad tystnad hälsades han med bifallsrop och kort därefter mottog han en formlig trohetsed. Manskapet följde genast befälets exempel. Till rådet, som just satt i sammanträde på slottet, sändes en kapten med trettio man av gardet, som besatte alla ingångar till rådsrummen. Sedan G på stora borggården talat till soldaterna och frågat, om de ville offra liv och blod för hans och rikets räddning, steg han till häst och red med dragen värja och eskorterad av en skara officerare och gardesvakten ut i staden, där han hälsades med jubel. Utan blodsutgjutelse fick han snabbt hela Sthlm under kontroll.

Den i sista stund improviserade kuppen gick förvånansvärt väl i lås. G hade handlat med för honom i kritiska stunder karaktäristisk kraft och beslutsamhet. Den 21 aug samlades ständerna på G:s kallelse till plenum plenorum på rikssalen. Trupper omgav slottet, och laddade kanoner stod uppställda på stora borggården. Med krona på huvudet och spira i handen kom G på slaget tolv in i rikssalen. Här vände han sig till ständerna i ett tal, som blivit mer berömt än något annat av hans officiella anföranden. Med harm angrep han det härskande styrelsesättet och partihatet. Hans framställning var deklamatoriskt lysande men uppfattningen av det frihetstida statsskicket ensidigt negativ. I högstämda men svävande ordalag lovade han att trygga den rätta friheten på grundval av Sveriges urgamla lagar och lät föredraga en på maktfördelning baserad regeringsform, som enhälligt antogs av de närvarande.

Helst hade G antagligen velat med ett slag införa enväldet i Sverige, men han var tillräckligt mycket realist för att inse, att detta skulle vara omöjligt efter ett långvarigt ständervälde av nästan republikansk karaktär. Därför beslöt han att visserligen starkt öka kungamakten men låta ständerna behålla beskattningsrätten och andel i lagstiftningen. Men konungen skulle ensam utnämna sitt råd, och av detta kunde inte riksdagen utkräva ansvar. Konungen var herre över utrikespolitiken men måste ifråga om fred, stillestånd och förbund höra rådet och böja sig för enhälligt råd. Han fick inte börja anfallskrig utan ständernas samtycke. Han disponerade över statsmedlen men fick inte pålägga nya gärder utan ständernas samtycke, vilket dock vid försvarskrig inte behövde inhämtas förrän efter krigets slut. Ständerna saknade kontroll över statsfinanserna och hade inte rätt att sammankomma på bestämda tider. Rådets inflytande var starkt reducerat. Det nya styrelsesättet kunde inte kallas konstitutionellt, eftersom ministeransvarighet saknades. Någon ny riksdagsordning utfärdades inte 1772. Regeringsformen upphävde alla grundlagar från tiden efter 1680, och i sin nya konungaförsäkran förklarade sig G till väsentliga delar ha återställt de lagar, som gällde före detta år. Adelns medgivande hade G förskaffat sig genom den försåtliga formuleringen, att som allmän befordringsgrund gällde skicklighet och erfarenhet utan avseende på gunst eller födsel, »då de ej med skicklighet förknippade finnas». Regeringsformen var på många punkter vagt formulerad, vilket möjligen i någon mån kunde bero på statsrättslig valhänthet hos författaren men snarare på en medveten avsikt att bereda utrymme för olika tolkningsmöjligheter.

Med berömvärd energi vidtog G genast efter statsvälvningen åtgärder för att stärka rikets försvar och för att avhjälpa den härskande hungersnöden. På längre sikt började han planera för en nydaning inom olika grenar av samhällslivet. Det utrikespolitiska läget var hösten 1772 kritiskt. Genom traktater 1769 hade Danmark och Preussen förbundit sig att bistå Ryssland att upprätthålla det frihetstida statsskicket. Man kunde alltså nu räkna med motåtgärder från dessa makters sida. Danmark satte också genast i gång rustningar, framför allt i Norge. Fredrik II i Preussen inskränkte sig till hotelser och varningar. Från Ryssland var för stunden inte mycket att frukta, då det var fullt upptaget av ett krig med Turkiet. I detta läge handlade G med beslutsamhet och kraft. Han lät sammandraga armékårer i Karlstad och Vänersborg och anträdde en »eriksgata» till rikets västra provinser huvudsakligen för att inspektera försvarsanordningarna. Samtidigt avfärdades en hotande not till danska regeringen med fordran på ögonblicklig förklaring, vilken föranledde Danmark till en diplomatisk reträtt. I Finland vidtogs förbättringar av försvaret. En ny subsidieöverenskommelse ingicks med Frankrike i febr 1773 om 800 000 livrés under vart och ett av de tre följande åren mot att Sverige förband sig att 1 jan 1776 ha hären och flottan i fullgott skick. Under 1773 drog den omedelbara faran förbi. En överenskommelse mellan Ryssland och Danmark i aug 1773 innehöll emellertid en hemlig artikel, vari dessa makter lovade varandra att vid gynnsamt tillfälle verksamt arbeta för återställandet av 1720 års författning.

Redan 8 sept 1772 var G färdig med en detaljerad arbetsordning för regeringsarbetet och sitt deltagande däri. Enligt denna skulle rådet liksom tidigare arbeta uppdelat på två divisioner, utrikes- och krigsexpeditionen samt justitiedivisionen. Inrikesärendena skulle vara fördelade på båda divisionerna. Dessutom sammanträdde rådet in pleno. Konungen skulle vara närvarande i rådet fyra gånger i veckan. Detta inskränktes dock mycket snart till en gång i veckan, och under följande år blev hans närvaro i rådet alltmer sällsynt. I arbetsordningen fastslogs emellertid, att styrelsens tyngdpunkt skulle förläggas till konseljerna. De skulle äga rum fem dagar i veckan och där spelade kungen en så mycket mer ledande roll. Till dessa brukade han kalla två, tre eller flera riksråd, men det kunde också hända, att intet riksråd var närvarande och att G då hämtade råd av andra personer, som hade hans förtroende. Ibland fattade han beslut utan föredragning. I konseljerna föredrogs och avgjordes i själva verket nästan alla regeringsärenden, medan rådsdivisionerna fungerade som förberedande organ. Ett undantag utgjorde justitieärendena, som avgjordes i justitierevisionen efter omröstning.

Det nya systemet fordrade av regenten utom politisk begåvning en mycket stor arbetsförmåga. En sådan utvecklade också G i hög grad under dessa första år, liksom han gjorde det under hela sitt liv, när omständigheterna fordrade det. Hans arbete underlättades av hans eminenta förmåga att med snabbhet sätta sig in i de mest skilda områden av regeringsarbetet och hans utomordentliga minne. Snart började man emellertid anmärka på att G försummade rådssammanträdena, på konseljernas nyckfulla sammansättning och att han offrade mycken tid på sällskaps- och nöjesliv. Tvivelsutan låg det en viss sanning i den samtida kritiken. Å andra sidan var talet om G:s »lättja» överdrivet, beroende på okunnighet om de faktiska förhållandena. I själva verket blev 1770-talet en storstilad reformperiod, under vilken G:s personliga insats var obestridlig.

En viktig förklaring till regeringsarbetets effektivitet var att G hade förmåga att utvälja skickliga medhjälpare. Fastän han tidigare mera dragits till hattarna än till mössorna, bemödade han sig nu att förverkliga det bästa av båda partiernas program. Uppenbarligen måste han ha fått ett överväldigande intryck av förfallet och oredan inom förvaltningen och rättskipningen under frihetstidens sista del att döma av den mängd initiativ, som togs till nyordning på dessa områden. Nya instruktioner utfärdades 1773—74 för en rad ämbetsverk. Justitiekanslern Liliestråle sändes ut för att undersöka läns- och stiftsstyrelsers förvaltning och uppbördssystem, varefter följde en med omutlig stränghet genomförd ämbetsmannaräfst, helt i överensstämmelse med vad de yngre mössorna krävt. Mest betydelsefull blev kanske räfsten med Göta hovrätt, som inleddes med G:s besök i Jönköping. Han höll därvid ett exempellöst strafftal till hovrätten, varefter följde räfst inför justitierevisionen. Av stor betydelse för höjande av ämbetsmännens moral blev den lönereglering, som genomfördes 1778 av Liljencrantz med G:s livliga stöd. G intresserade sig vid denna tid starkt för en oväldig och skyndsam rättskipning. I justitierevisionen, där han hade två röster och utslagsröst, pådrev han under de första åren målens behandling. Överhuvudtaget hade han ett mer personligt ställningstagande till rättsfrågor, än man tidigare menat. Det har påvisats (Anners), hur G — inspirerad av framför allt italienaren Beccarias »Dei delitti e delle pene» men också av upplysningens tänkande överhuvudtaget — personligen var den ledande vid avskaffandet av tortyren och inskränkningen av dödsstraffen.

Helhjärtat omfattade G trosfriheten som var hans idol Voltaires stora patos. Här förenade sig emellertid hos honom som hos tidens tänkare i allmänhet nationalekonomiska synpunkter med de humanitära. Huvudsynpunkten var att genom beviljande av religionsfrihet locka främmande trosbekännare, som kunde få betydelse för det ekonomiska livet, att slå sig ned i Sverige. På 1778—79 års riksdag påyrkade Anders Chydenius i samförstånd med G, att samvets- och religionsfrihet skulle beviljas inflyttade främlingar av alla trosbekännelser. Trots biskoparnas häftiga motstånd anslöt sig ständerna till Chydenius förslag, och 1781 utfärdades Sveriges första religionsfrihetslag. 1782 tillkom ett särskilt judereglemente, som tillät mosaiska trosbekännare att slå sig ned i Sthlm, Gbg och Norrköping och där uppföra synagogor. G var överhuvudtaget mycket angelägen att framträda som en upplysningens företrädare, dock endast så länge dess idéer inte kom i konflikt med hans konungsliga intressen.

Som anhängare av upplysningen och fysiokratismen kunde G väntas framträda som en vän av tryckfriheten, vilken var en central tanke inom båda dessa idériktningar. Efter statsvälvningen tedde det sig ovisst, om 1766 års tryckfrihetsförordning ännu gällde; oklarheten i detta avseende har tydligen i G:s ögon varit en fördel. Genom en förfrågan från Svea hovrätt tvangs han att precisera sin ståndpunkt och utfärdade 1774 en tryckfrihetsförordning, som han själv utarbetat, åtföljd av en diktamen. Det egendomliga är, att medan denna diktamen ger uttryck åt samma uppfattning om tryckfrihetens nytta och nödvändighet, som besjälade de franska tänkarna, så var den nya förordningen långt ifrån ett adekvat uttryck för dessa frisinnade tankar (Boberg). Den skyddade konung, regering och styrelsesätt för kritik och inskränkte folkets kontroll till ämbetsmannavärlden. Dessutom bibehölls den teologiska censuren. Därmed hade G maktfullkomligt begränsat tryckfriheten. Genom nya inskränkningar under 1780-talet gjordes den fullständigt illusorisk.

Rikets finansiella läge var vid G:s trontillträde uselt. Den gustavianska regimens mest grundläggande ekonomiska reform blev därför myntrealisationen. En hemlig kommission tillsattes redan hösten 1772 för att utreda frågan och kom till ett negativt resultat. Endast en ledamot, det nyadlade kommerserådet Johan Liljencrantz, förklarade att en myntrealisation var möjlig. Han förordnades till statssekreterare i den nyupp-rättade handels- och finansexpeditionen och var 1774 färdig med sin finansplan. Denna resulterade i en rad åtgärder till statsfinansernas och näringslivets upphjälpande. Främst bland dessa står myntrealisationen av 1776—77, som, underlättad av två stora utländska lån, innebar, att utelöpande sedlar inväxlades till halva namnvärdet. Sverige fick silvermyntfot och huvudmyntet blev riksdaler, som ersatte daler silvermynt och daler kopparmynt. Tekniskt sett var realisationen ett mästerverk.

Verkan därav blev tyvärr inte långvarig på grund av G:s i längden bristande sinne för ett ordnat penningväsende. En förhöjning av bevillningen ville G av inrikespolitiska skäl inte begära av 1778—79 års riksdag. Sitt hopp ställde han till de vinster, som brännvinsregalet och andra extraordinära åtgärder väntades inbringa. Riktig var från början Liljencrantz idé att förbättra rikets finanser genom att göra brännvinsbränningen till ett statsmonopol. G fattade också beslut därom 1774. Bränningens koncentrering till större statliga brännerier var däremot felaktig på grund av de höga anläggnings- och driftskostnaderna. Förbudet mot husbehovsbränning medförde i sin tur en omfattande lönnbränning och ett så starkt missnöje hos allmogen, att det till slut upphävdes. Mera framgångsrik var G och Liljencrantz i sin jordbrukspolitik. 1775—80 frigavs spannmålshandeln, vilket medförde en minskning av de tids- och kostnadskrävande spannmåls- transporterna. Till G:s ekonomiska politik kan också räknas införandet av en nationell dräkt 1778, vars huvudsyfte var att bekämpa import och modeväxlingar. Under ryska kriget lät G utge nya pappersmynt, de s k riksgäldssedlarna, och så var man vid slutet av hans regering tillbaka i en ny förvirring på penningväsendets område och med en oerhörd statsskuld.

Hade G i den ekonomiska politiken och ifråga om ämbetsmannaräfsten fullföljt idéer från de yngre mössornas politiska system, visade han sig i försvars- och utrikespolitiken som arvtagare till hattarnas idéer. Detta sammanhängde med hans beundran för Sveriges stormaktspolitik och hans uppfattning om sig själv som förpliktad att med ära uppbära dess traditioner. Målet för G: s utrikespolitik var att bryta Sveriges inringning mellan Ryssland och Danmark och återvinna full handlingsfrihet. Särskilt intresserade sig G för Finlands försvar. Han tillsatte redan ett halvår efter statsvälvningen en finsk defensionskommission och 1774 den stora kommissionen för hela riket, i vars spets han ställde den duglige Carl Sparre. I stort sett lyckades man också återställa krigsmaktens effektiva styrka. Stora övningsläger sammandrogs, i vilka G personligen deltog. För flottan intresserade han sig i lika hög grad som för lantförsvaret. Dess återuppbyggnad tog inte verklig fart förrän under Henrik af Trolles befäl. Upprepade gånger besökte G Karlskrona, där örlogsflottan var förlagd.

G:s disposition att regera själv framträdde mest markant på utrikespolitikens område. Vissa frågor behandlades inte ens i regelrätta konseljer, ja det kunde hända att de förblev en hemlighet för kanslipresidenten själv. Rörande alla »hemliga underrättelser» skulle sändebuden i utlandet korrespondera med G direkt. Utrikesärendena släppte G aldrig ifrån sig, vare sig under resor eller vistelser på lustslotten. Detta betydde ingalunda, att Ulrik Scheffer som kanslipresident saknade inflytande. Han spelade rollen som den rikt erfarne rådgivaren och dämpade G:s iver att hänge sig åt ständigt nya uppslag inom utrikespolitiken. Men redan våren 1773, då Scheffer drabbades av en svår sjukdom, tog G själv den utrikes brevväxlingen om hand, och så blev också fallet i fortsättningen under Scheffers långa årliga tjänstledigheter. I G:s utrikespolitiska handlande röjer sig med särskild tydlighet betänkliga karaktärsegenskaper, opålitligheten och benägenheten att använda alla medel för att föra främmande regeringar bakom ljuset. Sedd i jämförelse med tidens mest framträdande furstliga kabinettspolitiker, Fredrik II, Katarina II, Josef II, var han dock inte exceptionellt machiavellistisk.

Vid mitten av 1770-talet framträder G i sin bästa mannakraft. Han utvecklar en stor verksamhetslust på samhälls- och kulturlivets olika områden. Vad som mest frapperat i hans offentliga uppträdande var värdigheten och den bjudande apparitionen, i sällskapslivet älskvärdheten och behagfullheten. Det mest påfallande temperamentsdraget var den ofantliga livfullheten, som säkert föreföll de flesta svenskar mycket ovanlig och utländsk. Den bottnade djupt i hans väsen, i en utpräglad nervös oro, som tog sig uttryck i behovet av omväxling, ett ständigt rörligt liv i arbete och förströelse, i intellektuella och estetiska sysselsättningar. Han var en lysande begåvning med stor andlig vitalitet, kvickhet och fantasi. Den senare var kanske den farligaste egenskapen hos honom som regent, därför att den var förbunden med sangvinism och långt ifrån alltid tempererades av kritisk besinningsfullhet och verklighetssinne. Därför kunde den leda honom in på farliga vägar och ibland till förhastade, stundom ödesdigra beslut. Man klandrade honom ofta för hans förställningskonst, hans suveräna förmåga att säga ett och mena ett annat, hans fåfänga, hans jagiskhet, hans maktlystnad. G:s mest sympatiska karaktärsegenskap var hans humanitetskänsla, hans olust att bruka våld. Felaktigt är påståendet om hans veklighet. Han var en ivrig om också inte skicklig ryttare, och han kunde uthärda svåra strapatser. Hans typ var inte utpräglat maskulin. Han har påståtts vara homosexuell, men därom vet man inte något med bestämdhet. Till sina åsikter var han i flera hänseenden en typisk representant för upplysningen, och han var i hög grad påverkad av tidens ekonomiska reformidéer, särskilt fysiokratismen. Trots en allmänt skeptisk läggning var han dock även påverkad av tidens känslosamma förromantik; han saknade inte idealitet och var en varm patriot. Den egenskap som skulle bereda hans undergång var hans för långt drivna maktlystnad.

1766 hade G enligt den då sittande mössregeringens vilja men mot föräldrarnas önskan förmälts med den danska prinsessan Sofia Magdalena. Äktenskapet blev emellertid fullbordat först 1775 efter förmedling av G:s vän A F Munck. I febr 1778 kunde G meddela sin familj, att hans gemål väntade barn. Under tiden hade rykten spritts, att Munck var drottningens älskare och att det väntade barnet var hans. Dessa rykten nådde genom hertig Karls förmedling fram till Lovisa Ulrika, som satte tro därtill. Detta ledde till en brytning, vilken blev definitiv vid Gustav Adolfs födelse. En formell försoning skedde först vid moderns död 1782. Äktenskapet blev i stort sett olyckligt. Makarna passade inte för varandra. Hem- och familjelycka fick G aldrig uppleva. En ersättning därför sökte han i hovlivet. Detta fick en betydelse, som det aldrig haft vare sig förr eller senare. Det blev ett uttryck för G:s avsiktliga strävan att höja kungamaktens anseende, hans svärmiska böjelse för att omge sig med ättlingarna av Sveriges gamla adelsätter, hans ambition att skapa ett centrum för intellektuell och estetisk odling och förfinade umgängesformer och hans överdrivna kärlek för yttre form.

Flera samtida har vitsordat den påfallande förändring G genomgick, sedan han passerat trettioårsåldern. Alltifrån 1779 lade man hos honom märke till en stigande oro i sinnet, nedstämdhet, ja melankoli. Den främsta orsaken härtill var uppenbart brytningen med modern. Men det fanns också politiska skäl; 1778 sammankallade han en ny riksdag. Han hoppades få riksdagens erkännande av det energiska reformarbete han under 1770-talet uträttat till rikets bästa. Till en viss grad blev den också en seger för honom, flera viktiga beslut fattades, men hans möte med ständerna blev en besvikelse. En opposition började framträda framför allt inom adeln. Även de ofrälse stånden hade olika anledningar till missnöje, prästerna över den s k pastoratshandeln, borgarna över den friare näringslagstiftningen, bönderna över förbudet mot husbehovsbränning. Därtill kritiserades G:s ofta godtyckliga sätt att befordra och de oansvariga rådgivarnas inflytande. Åren kring 1780-talets mitt blev en avgörande brytningstid för G. Det sammanhänger nära med vik- tiga ombyten av rådgivare och förtrogna i hans omgivning. 1783 avgick Ulrik Scheffer som kanslipresident. »Då brast», som en samtida skriver, »en stor hållhake». 1786 dog C F Scheffer och s å fick Liljencrantz avsked. Kanslipresident efter U Scheffer blev Gustaf Philip Creutz, som genom sin brist på realistiskt tänkande blev en farlig rådgivare. Än farligare blev J C Toll, som, i realiteten krigsminister, stimulerade G:s böjelse för en aktivistisk utrikespolitik. Inte bara en gunstling utan också en uppriktig vän blev under 1780-talet Gustaf Mauritz Armfelt, som från uppvaktande kavaljer hos kronprinsen snabbt avancerade till överstekammarjunkare och generaladjutant av flygeln, och som med sitt livliga ingenium förmodligen också stimulerade G i hans krigsplaner.

Gripande tillbaka på det frihetstida hattpartiets utrikespolitik var G helt fylld av tanken på att åter hävda Sverige som en makt att räkna med. I den valsituation han nu stod inför: med Danmark mot Ryssland eller med Ryssland mot Danmark valde han det senare alternativet. För hans fantasi öppnade sig eggande perspektiv i en aggressionspolitik mot Danmark med förvärvet av Norge som mål. Avgörande var hans beräkning att Katarina II skulle vara så upptagen av sin vid denna tid aktuella expansionspolitik gentemot Turkiet och sina mellanhavanden med Polen, att hon vid ett angrepp på Danmark inte skulle ha tillräckliga militära resurser att komma detta land till hjälp. Det skulle vidare vara av betydelse, om man skulle kunna bryta de hemliga förbindelser som Katarina underhöll med personer ur de gamla mösskretsarna och upprätta ett förtroendefullt förhållande mellan Sverige och Ryssland. I förhoppning att kunna åstadkomma detta gjorde G 1777, åtföljd av U Scheffer och ett antal herrar, ett längre besök i Petersburg. Försöket misslyckades dock. Katarina ville inte ge några löften för framtiden. Besöket fick dock till följd, att Scheffer vann kejsarinnans och hennes utrikesminister Panins förtroende. Som ett uttryck härför får man i viss mån se det ärofullaste resultatet av G:s och Scheffers gemensamma utrikespolitiska verksamhet: Sveriges deltagande i 1780 års väpnade neutralitetsförbund, vilket ingicks mellan Sverige, Danmark och Ryssland till skydd för den nor- diska handeln under det stora sjökriget mellan England och dess fiender, och som bildade epok i folkrättens historia. Mer energiskt och konsekvent än de två andra parterna, Panin och Danmarks ledande minister A P Bernstorff, arbetade Scheffer och G för dess genomförande. Därmed hade G för första gången fått göra sin röst hörd i ett stort utrikespolitiskt sammanhang.

1783 inledde Ryssland ett nytt angrepp på det försvagade Turkiet genom att annektera Krim. Detta aktualiserade G:s planer på ett angrepp mot Danmark för att erövra Norge. Under våren 1783 skedde personliga överläggningar mellan kungen, Toll och af Trolle och en formlig fälttågsplan utarbetades. G hade inbjudits av Katarina II till ett möte i Fredrikshamn, på vilket han ställde stora förhoppningar. Det ledde dock inte till önskat resultat. Katarina ville alltjämt inte ge löften om att överge Danmark. Inför bevekande framställningar från de ledande männen i sin omgivning måste G nu gå med på att uppskjuta anfallet mot Danmark till nästa år. Under tiden skulle rustningar bedrivas med största energi, och för detta ändamål tillsattes en hemlig beredning, inom vilken Toll tog ledningen. För att kamouflera krigsförberedelserna begav sig G på sin stora resa till Italien. Under denna fick han veta, att Turkiet utan svärdsslag avträtt Krim till Ryssland. Slutligen mottog G våren 1784 ett skarpt brev från kejsarinnan, som fått reda på anfallsplanerna mot Danmark. Därmed var vänskapen slut mellan G och henne.

Den frenetiska iver, med vilken G efter 1786 hängav sig åt det storpolitiska spelet, sammanhängde med de bittra erfarenheter han gjort vid riksdagen 1786. Han hade mött en våldsam opposition, men köpa sig adelns sympatier genom större konstitutionella medgivanden ville han inte. Naturligare var att spränga oppositionen genom att tillmötesgå vissa av de ofrälse ståndens önskemål. Långt mer lockade emellertid tanken att genom en aktiv utrikespolitik vinna ära och framgångar och därigenom återvinna folkets tillgivenhet. En rad personer i hans närmaste omgivning stimulerade hans önskedrömmar.

I aug 1787 förklarade Turkiet Ryssland krig. För G öppnade sig den lockande utsikten att genom ett angrepp på Ryssland ge Turkiet bistånd och bidra att rädda den hotade jämvikten i Europa, Målet för G:s krigspolitik var en gränsrevision i öster och ett brytande av de ryska hemliga förbindelserna med den sv oppositionen. I sin bedömning av läget behärskades G på ett olyckligt sätt av sin sangvinism. Krigsmakten tycks ha varit någorlunda rustad för ett kortare krig, men förråden var otillräckliga. I fråga om bundsförvanter gjorde G en fullständig helomvändning. Då han inte längre kunde räkna med att Frankrike var villigt att understödja ett krig mot Ryssland, betraktade han det som naturligt att söka stöd hos de makter, som kunde tänkas vilja bekämpa ett vid Östersjön alltför mäktigt Ryssland, nämligen England och Preussen samt först och främst Danmark. Hösten 1787 gjorde G ett plötsligt besök i Köpenhamn och sökte därvid förmå Bernstorff till ett familjefördrag med udden riktad mot Ryssland. Bernstorff avböjde dock förslaget och resans syfte nåddes ej, men vid hemkomsten förklarade G inför rådet, att en pålitlig vänskap upprättats mellan Sverige och Danmark, något som han kanske också intalade sig själv. Underhandlingarna med England och Preussen hade inte lett till an- nat än vaga förhoppningar, när G i krigskonselj 16 mars 1788, i vilken Toll och den nye finansministern greve Ruuth men ingen av rådet deltog, förklarade, att han även utan stöd av England skulle bryta med Ryssland. Den främste tillskyndaren till kriget i kungens omgivning var Toll. De båda flottcheferna Carl August Ehrensvärd i Karlskrona och Mikael Anckarsvärd, chef för skärgårdsflottan, avrådde däremot.

Eftersom 1772 års regeringsform förbjöd kungen att börja anfallskrig, begagnade han sig av en olycklig nödfallsåtgärd: till kosacker utklädda finska soldater gick natten till 28 juni till anfall mot en egen gränspostering vid Puumala i Savolaks. Själv befann sig G i ett tillstånd av fullkomlig exaltation med överspända föreställningar om den historiska roll han skulle spela. Den av Toll uppgjorda, synnerligen djärva krigsplanen gick ut på att flottan, som ansågs kvalitativt överlägsen den ryska, skulle besegra denna och därigenom möjliggöra en landstigning nära Petersburg och ett snabbt anfall på den illa försvarade huvudstaden. De fientliga flottorna möttes 17 juli vid Högland, men striden slutade oavgjord. Därmed var anfallsplanen spolierad och måste ändras. Man måste i stället inrikta sig på en framryckning landvägen efter finska kusten. Men nu framträdde på ett överväldigande sätt svårigheten både i den militära situationen och i kungens egen ställning. Han skulle ha den högsta ledningen men saknade nödiga militära insikter och kunde inte uppträda med tillräcklig kraft. Nu avslöjades försummelserna vid krigsförberedelserna; man saknade förråd och krigskassa. Allt detta gav näring åt de oppositionella stämningarna inom officerskåren. Till följd av sin egen brist på taktisk förmåga och sina underordnades slapphet och motsträvighet tvangs G att avblåsa en påbörjad attack mot Fredrikshamn på andra sidan gränsen och retirera västerut.

Därmed var 1788 års fälttåg förlorat. Motgångarna kom över kungen som ett åskslag. Den uppjagade optimismen slog om till ytterligt missmod. Han ville nu sluta fred, ja han talade om att abdikera. Som han kände till att landsförrädiska stämplingar bedrevs vid den i Anjala förlagda armékåren, avkrävde han dess officerare en trohetsförklaring. Till svar översändes i stället till honom en av 112 officerare undertecknad föreningsakt om krigets olaglighet, den militära situationens vådor och nödvändigheten av fredsunderhandlingar, det sk Anjalaförbundet. Under tiden hade den s k Liikalanoten översänts till kejsarinnan, undertecknad av armékårchefen C G Armfelt och sex finländska officerare, vari man uttryckte önskan om fred och föreslog underhandlingar. I den ovannämnda föreningsakten hade man ställt sig solidarisk med de sju initiativtagarna. Vad man avsåg var fred och sammankallande av riksdag för att tvinga kungen till en författningsändring. Aktionen kunde inte karaktäriseras som annat än myteri, låt vara att bevekelsegrunderna ur konstitutionell synpunkt var begripliga.

På G hade officerarnas utmaning en aktiviserande verkan. Medan hans närmaste omgivning greps av förvirring, bevarade han huvudet kallt. Faran stimulerade alltid G i samma ögonblick som han såg en möjlighet att möta den med framgång. Snart ingick meddelande att Danmark enligt 1773 års förbundstraktat med Ryssland inträtt i kriget. Därmed var G:s situation helt förändrad. Han kunde nu återvända till Sverige utan vanheder, som dess försvarare i farans stund. Som militär hade G inte skördat några lagrar, så mycket skickligare visade han sig nu ,som diplomatisk underhandlare. Dels inledde han omedelbart en aktion för att förvärva Englands och Preussens medling till fredens återställande, dels beslöt han att vädja till allmogens rojalism, som stimulerats av anjalamännens myteri, det allmänna herrehatet och en av kungen uppmuntrad propaganda (Boberg). Med säker känsla för det effektfulla begav han sig till Mora för att tala till menigheten från samma hög, där Gustav Vasa sades ha stått 1520. På liknande sätt uppträdde han på andra platser. Överallt möttes han av offervilja. Rörelsen spred sig till andra landskap och en ganska omfattande folkbeväpning kom till stånd. En rojalistisk stämning slog kungen till mötes även från borgare och präster i landsorten. I sept inleddes ett danskt-norskt anfall mot Bohuslän, vars närmaste mål var Gbg. Där hade ett energiskt försvarsarbete börjat efter G:s ankomst till staden. Inom kort avstannade hela fälttåget till följd av framför allt den brittiske ministern i Khvn Hugh Elliots intervention. Han lyckades bemedla ett stillestånd på en vecka, som sedan förlängdes till ett halvår. Efter dess utgång höll sig Danmark utanför kriget.

Fientligheternas upphörande innebar en stor prestigevinst för G, och i dec 1788 kände han sig stark nog att inkalla ständerna. Dessa sammanträdde 2 febr 1789. Inom de ofrälse stånden rådde en nästan kompakt adelsfientlighet. Under sådana förhållanden beslöt G att söndra oppositionen genom att med uppoffrande av sina adelssympatier uppfylla de ofrälses viktigaste önskemål och därigenom säkra sin maktställning. Han kom därvid till mötes den starka strävan efter en utjämning mellan adel och ofrälse som gick genom tiden. Signifikativt är att han från 1780-talets mitt i sin rådgivarkrets upptagit ett flertal betydande ofrälse personer. Prästeståndets bevågenhet hade han vunnit genom att avskaffa den s k pastoratshandeln, böndernas genom att åter frige husbehovsbränningen ehuru mot vissa arrendeavgifter, en ur statsfinansiell synpunkt fördelaktig men för folkmoralen ödesdiger åtgärd. Genom att uppge planen på att införa ett tobaksmonopol lyckades han någorlunda bryta udden av borgarståndets opposition.

Vid riksdagens början genomdrev G tillsättandet av ett hemligt utskott ur alla fyra stånden. Adelsoppositionen yrkade förgäves på att det skulle bindas genom en instruktion. De tvister som härigenom uppstod mellan lantmarskalken och hans stånd tog kungen till förevändning för ett inkonstitutionellt ingripande. 17 febr samlade han alla stånden till plenum plenorum på rikssalen, där adeln tvangs att åhöra ett strafftal och sedan befalldes att avlägsna sig, varpå de ofrälse fick löfte om privilegieutjämning. Tre dagar senare tog G det oerhörda steget att låta häkta nitton av oppositionens mest inflytelserika medlemmar och ålägga dem husarrest.

Efter överläggningar med representanter för de ofrälse stånden framkom ett förslag till en Förenings- och säkerhetsakt, som föredrogs på rikssalen 21 febr och antogs av de ofrälse stånden men förkastades av adeln. Då akten också innehöll privilegieändringar hade otvivelaktigt krävts alla ståndens samtycke. Även riksdagens fortsättning blev stormig, och kungen gjorde sig skyldig till nya övergrepp. För det hemliga utskottet, i vars överläggningar han som ordförande tog livlig del, måste regeringen nu framlägga den statsfinansiella ställningen och uppge statsskuldens belopp. G hade helst velat, att uppgiften om detta, 21 millioner rdr, inte kommit utanför det hemliga utskottets väggar, men biskop Wallquist övertygade honom om nödvändigheten att vända sig till ständerna för att få dem att garantera skulden och åta sig dess förvaltning genom ett nyinrättat riksgäldskontor. Efter segslitna förhandlingar måste han till sist ge med sig, riksdagen åtog sig garantin, men ny skuld fick inte göras utan ständernas samtycke. Slutligen återstod att besluta om bevillningen. G ville, att den skulle ges på obestämd tid, och lyckades också få de ofrälse stånden med på detta. Adeln däremot satte sig till motvärn, men genom en ny kupp av revolutionär karaktär lyckades kungen genomtvinga sin vilja i ståndet. Dagen därpå, 28 april, avblåstes riksdagen. Vid denna hade G som det tycktes gått segrande ur striden. Han framstod nu som nästan enväldig, och han hade fått medel till ännu ett års fälttåg.

Förenings- och säkerhetsakten, som förklarades vara ett tillägg till 1772 års regeringsform, medförde på viktiga områden en väsentlig ökning av kungens makt. Han fick rätt att börja krig. Ständerna miste sitt initiativ i lagfrågor. Statsförvaltningen lades helt i kungens hand. Han fick rätt att bestämma antalet medlemmar i rådet. Följden blev att rådet helt försvann. Kungen fick full förfoganderätt över rikets ämbeten. Men G hade nått sitt mål med förkastliga medel, inte bara med rena olagligheter utan också genom påtryckning, intriger och undandöljande av sanningen, och han hade personligen ingripit i riksdagens arbete på ett sätt som var klart inkonstitutionellt. Han blev dock inte helt enväldig. Ständerna behöll en del av sin lagstiftningsrätt, och deras statsfinansiella befogenheter blev rent av utvidgade.

Med omvälvningen följde en vittgående inskränkning i adelns privilegier. Endast de allra högsta ämbetena och hovtjänsterna förbehölls ståndet. Rådet ersattes definitivt av konseljer, och dess dömande makt övertogs av den nyinrättade Konungens högsta domstol, av vars 12 ledamöter hälften skulle vara ofrälse. Epokgörande blev förbättringen i böndernas ställning. Alla stånd tillerkändes lika rätt att köpa frälsejord, utom s k ypperligt frälse, och allmogens rätt att köpa kronojord och få den förvandlad till skatte blev åter erkänd. Det för bönderna betungande skjutsbesväret skulle fördelas jämnare än förut. Alla restriktioner i fråga om anställandet av tjänstefolk upphävdes. De nya rättigheterna att utvidga sin jord bidrog mer än något annat till bondeklassens mycket stora ekonomiska expansion under den gustavianska tiden och blev banbrytande för den sociala utvecklingen. 1789 är sålunda ett mycket viktigt årtal i sv socialhistoria (Sten Carlsson).

Nydaningarna inom riksstyrelsen syftade alla till att åstadkomma en snabb och effektiv behandling av regeringsärendena, omhänderhävd av sakkunniga personer, ej ogärna av ofrälse börd, olika den tungrott arbetande adelsbyråkrati, som representerades av det gamla rådet. För handhavandet av de administrativa ärendena inrättades Rikets ärenders allmänna beredning. Kanske var denna avsedd blott som ett provisorium under rådande krigstider. Man vet att G umgicks med planer på införandet av en verklig departementsstyrelse. Likaså har han under sina sista år umgåtts med planer på en omdaning av ståndsrepresentationen, som han betraktade som föråldrad. Förmodligen har han före sin sista riksdag i Gävle 1792 planerat att införa en tvåkammarriksdag av engelsk typ.

Kriget med Ryssland fortsatte under 1789 och 1790, då G under sammanlagt ett år vistades i Finland, oftast i fält under primitiva förhållanden. Av avgörande betydelse blev sjökriget. I maj 1790 tog G själv överbefälet över skärgårdsflottan. Kort därefter begick han det strategiska misstaget att låta både örlogs- och skärgårdsflottan löpa in i Viborgska viken. Den ryska flottan lade sig utanför och situationen blev ytterst kritisk. 3 juli lyckades dock den sv flottan bryta sig ut, fastän med stora förluster. G följde i en öppen slup, som förde kungsflaggan, mitt i kulregnet och i uppenbar livsfara. Skärgårdsflottan lyckades han två dagar därefter samla i Svensksund. Det högre befälet tillrådde reträtt, men G beslöt att ta upp strid med fienden och framtvinga fred. 9 juli vann han den lysande segern vid Svensksund. Därefter kunde fred slutas i Värälä 14 aug 1790 utan någon gränsförändring men med den påtagliga vinsten, att Ryssland inte längre kunde ta sig rätt att kontrollera det sv styrelsesättet.

Den förändring i G:s väsen, som inträtt alltifrån slutet av 1770-talet blev under de sista åren av hans liv mera påtaglig. Han hade blivit mer allvarlig och inåtvänd. Krigets hårda prövningar, den förbittrade kampen mot adeln och de konsekvenser den medförde för hovlivet och hans rent privata liv, hans bestämda inriktning mot en hänsynslöst personlig, energisk och effektiv riksstyrelse, allt bidrog att komma hans sinne att hårdna. Mer än något annat plågade honom den avoga stämningen inom adelskretsarna och vid hovet. Särskilt smärtade honom de adliga damernas fanflykt. From 1787 drog han sig för flera dagar i veckan tillbaka till Haga, där han ännu vid denna tid bodde i den lilla sjurums träbyggning, som han flyttat upp från stranden av Brunnsviken till en höjd i närheten. Här förde han en enkel tillvaro tillsammans med intima vänner och fick där i lugn ägna sig åt arbete eller långa promenader till häst. Skvallret talade om orgier tillsammans med yngre officerare, som ut-bjöds till nattliga supéer. Utrikespolitiken var jämte vissa sidor av kulturlivet G:s huvudintresse under dessa sista år. De djärva och fantastiska utrikespolitiska planerna betingades också av landets finansiella nödläge efter kriget. Som ett hugskott kan man betrakta de snabbt skrinlagda planerna på Polens krona. Ända in i det sista släppte han inte tanken på Norges förvärv. Vittsvävande var hans kontrarevolutionära planer. Med legitimistisk avsky följde han de franska revolutionsmännens förehavanden. Ludvig XVI: s misslyckade flyktförsök 1791 stimulerade hans drömmar om ett fursteförbund, som skulle organisera ett anfall mot Frankrike med honom själv som ledare. Hans aspirationer på att spela en roll i världspolitiken förenades med beräkningen att som belöning vinna ekonomiska fördelar. I okt 1791 slöt han ett vänskaps- och försvarsförbund med Ryssland, varigenom Sverige skulle få ryska subsidier. Därefter gjorde han upp ett projekt om en svensk-rysk landstigning i Normandie men kunde inte finna något intresse för saken hos Europas furstar. Förmodligen hade han övergett dessa planer under de sista månaderna av sitt liv. Rykten om dem hade emellertid stimulerat det hat mot honom, som redan förut ytterligare uppeggats av det olagligt började kriget och hans maktfullkomliga uppträdande på riksdagen 1789.

Inom oppositionen började rent upproriska känslor att framträda. Medelpunkten för de missnöjda var general C F Pechlins hem på Blasieholmen. Här planerades en revolutionär omstörtning, i en inre krets ett kungamord. I den pechlinska kretsen fanns en man, vars egenskaper konstituerade attentatorn. Det var den f d gardeskaptenen Jacob Johan Anckarström, en hård, fanatisk natur som förenade ett rousseauanskt frihetssvärmeri med ett glödande hat till G, som fått riklig näring genom att han anklagats för lasteligt tal mot denne (Wibling). Under vintern 1791—92 kom han i kontakt med två andra fd officerare, grevarna Claes Horn och Adolf Ribbing. Under ledning av Pechlin bildades en sammansvärjning mot G:s liv, varvid Anckarström åtog sig kungamördarens roll.

En operamaskerad 16 mars ansågs erbjuda ett gynnsamt tillfälle. Medan G samma kväll superade på operan, mottog han en varning genom en anonym biljett, skriven av en ångerköpt konspiratör, överstelöjtnant Lilliehorn. G, som tidigare erhållit dylika varningar, lät dock inte rubba sig i sina planer. Vid hovstallmästare v Essens arm begav han sig till maskeraden, klädd i en svart siden-domino, löst kastad över sin grå sidentrikå-dräkt, så att serafimerordens blå band skymtade fram. Han promenerade först runt ett varv i teatersalongen och gick därefter in i foajén. Då han åter kom ut i salongen, uppstod trängsel omkring honom av lika klädda masker, och ett skott smällde. Man hörde konungen ropa: »Aj — je suis blessé — arrêtez-le», och såg honom vackla dock utan att falla. Dörrarna stängdes hastigt; alla måste demaskera sig och uppge sina namn. G sjönk ned på en bänk, men efter några ögonblicks vila reste han sig och gick stödd på Essens och kammarjunkaren De Besches arm över golvet och uppför den lilla trappa som ledde till hans privata rum. Hertig Karl underrättades och flera läkare tillkallades. Det befanns att G blivit träffad i ryggen strax ovanför vänstra höften. Följande morgon gjorde läkarna en grundlig undersökning och tog ut två spiknubbar, men den övriga laddningen hade trängt så djupt in i muskulaturen, att man inte vågade sig på en verklig operation.

G:s skottskada ansågs i början inte medföra någon omedelbar livsfara. Han förblev politiskt aktiv. Revolutionsförsöket hade helt misslyckats. Dagen efter attentatet mottog G besök av hela sin familj och även av en mängd andra personer, bland dem åtskilliga som tillhörde oppositionen. Samma dag häktades Lilliehorn och Anckarström, röjd av pistolerna, som han tappat på golvet i teatersalongen, kort därefter också Horn och Ribbing. Efter några dagar hade alla erkänt. Tack vare polismästaren Liljensparres nit arresterades ett mycket stort antal personer, bland dem Pechlin. Under tiden låg kungen med stor tålighet och utan klagan på sitt sjukläger. Snart visade sig tecken på infektion. Häftig feber och en lunginflammation, sannolikt delsymptom på en allmän blodförgiftning, tillstötte. På morgonen 29 mars dog G omgiven av sina närmaste vänner. Ingen av de anhöriga var närvarande.

Bland Sveriges konungar är G den främsta kulturpersonligheten. Han hade en uppriktig ambition att på alla sätt befordra och förfina sv kultur. Som mecenat var han inte blott ovanligt frikostig utan också påtagligt säker i sitt omdöme. När han utvalde teatern som det första område, där han ville göra en verklig insats, berodde det i hög grad på hans personliga böjelse för denna konstform men också på hans bestämda övertygelse, att just teatern skulle vara bäst ägnad att odla sinnena, förfina smaken och alldeles särskilt utveckla det sv språket. Så tillkom den sv operan, som hade sin första föreställning redan 1773 med text sjungen på svenska. 1782 flyttade den in i ett av G F Adelcrantz byggt operahus vid dåvarande Norrmalmstorg (nu Gustav Adolfs torg). Här uppfördes under 1770-talet bl a samtliga Glucks operor.

För sitt stora intresse för operan glömde G ingalunda sin avsikt att upprätta en sv talscen. 1787 tillkom Sv dramatiska teatern, som först fungerade som enskilt företag. Men då detta inte bar sig, ingrep G och ställde teatern under statlig ledning med namn av K dramatiska teatern. Med oavlåtligt intresse följde han allt som rörde de k teatrarna, dekorationer, balett, regi, dräkter, skådespelarna själva och deras tolkning av rollerna. Ofta instruerade han själv. Hans omsorger om teatrarnas personal tycks ha varit hart när obegränsade.

G ivrade för att få fram en rik originaldramatik på svenska. När han inte kunde förmå någon författare av rang att åta sig detta, beslöt han att göra det själv. Från hösten 1782 på Gripsholm och under ett år framåt författade han fem dramer. Dessa framfördes först av hovets amatörer, senare på Dramatiska teatern. Av G:s dramatiska författarskap är de historiska skådespelen de mest betydande och konstnärligt mest värdefulla. Med dem har han skapat inte bara den första spelbara dramatiken i Sverige utan också infört en fullständigt ny genre, dra-men, ett mellanting mellan allvarligt skådespel och komedi och med händelser hämtade ur sv historien. Som författare är han i så måtto inte nyskapande som han använt förebilder ur den franska dramatiken; det originella är att han sammansmält de från olika håll lånade motiven till något nytt och levande. Märkvärdigt nog lyckades han bäst i de folkligt realistiska, mindre väl i de av allvar och patos präglade scenerna, som ofta blir tom retorik. Genom det friska greppet att sammankoppla det realistiska med det högspänt nationella lyckades han ge dramatiskt liv åt sina pjäser. Främst står Helmfelt och Siri Brahe. Operan Gustav Vasa intar en särställning. Det är en samarbetsprodukt, där kungen gett uppslaget, Kellgren satt texten på vers, J G Naumann gjort musiken och L J Desprez dekorationerna. Den blev det stora nationella folkskådespelet. — Samtiden såg ofta med besk kritik på G:s teaterintresse. Så har också eftervärldens historiker i allmänhet gjort. Man har talat om hans »vurm». Först den moderna teaterhistoriska forskningen har ställt hans intresse i en mer rättvisande dager.

Obestridligen omhuldade G sin tids sv författare inte bara ur synpunkten av deras användbarhet för scenen. Han ville höja deras sociala och ekonomiska ställning. Hans förhållande till Bellman vittnar om en ovanligt stor uppskattning och fördomsfrihet. G: s intresse sträckte sig också till den bildande konsten. Ingen sv konung sedan Johan III:s dagar har övat ett så bestämmande personligt inflytande på landets konstutveckling som han. Det var han som utvalde och uppmuntrade de konstnärer, som skulle ge form åt idéerna. Konsten skulle bidra till att öka fosterlandets ära och kasta glans över honom och hans handlingar. Arkitekturen var för honom den ledande och normgivande konstarten. På dess område betecknar G:s tid en period av kraftig blomstring. En avgörande vändpunkt kom med hans stora resa till Italien 1783—84. De överväldigande intryck han här mottog av den antika konsten leder till en fullständig omsvängning i hans egen konstsmak, och genom hans personliga ingripande bringas nu den kyligt nyktra men ofta storslagna nyklassiska stilen till ett snabbt genombrott i Sverige framför allt i de offentliga byggnadsföretagen. G:s intresse för skulptur befordrades av att Sverige vid denna tid ägde en internationellt så framstående skulptör som J T Sergel. G visade honom alltid mycket stor uppskattning och besökte honom ofta okonventionellt i hans ateljé. Inom det samtida sv måleriet uppmuntrade G främst porträttkonsten. Som tidens störste mecenat spelade han en stor roll som gynnare och uppdragsgivare. Han hopbringade dessutom en förnämlig samling av äldre utländskt måleri. Under sina sista år planerade han ett slott på Haga, där han ville i stora gallerier uppställa sina i Italien inköpta samlingar av antik skulptur. Hans dyrbara skulptur- och målerisamlingar, skänkta till staten, kom att bilda grunden till Nationalmuseum.

Ett annat utslag av G:s kulturella ambition var inrättandet 1786 av Sv akademin efter förebild av Franska akademin. En huvuduppgift skulle vara att uppodla det sv språket, en annan att dess medlemmar skulle i äreminnen sjunga »store mäns lov». Inom akademin, som skulle ha 18 medlemmar, sattes ofrälse författare som Kellgren och Leopold vid sidan av förnäma adelsmän som C F Scheffer och A J v Höpken. Alla skulle kallas »herrar». 1786 ombildade G Lovisa Ulrikas Vitterhetsakademi till Vitterhets historie och antikvitets akademin, där de humanistiska vetenskaperna sattes i centrum. G grundade vidare K Musikaliska akademin 1771 och ombildade den av Tessin grundade Ritarakademin till Målar- och bildhuggarakademin 1773.

För vetenskapen hade G mindre sinne. Han delade den i dåtida upplysningskretsar vanliga uppfattningen att lärdom gärna var behäftad med pedanteri. Märkligt är emellertid hans intresse för rikets främsta lärosäte, Uppsala universitet. Han understödde den här framträdande tendensen att både inom filosofin och naturvetenskaperna införa empirismen och göra undervisningen mer ägnad att dana nyttiga samhällsmedborgare. För biblioteksväsen och arkivsamlingar hyste G ett starkt intresse. Sin utomordentligt värdefulla samling egna papper testamenterade han till Uppsala universitetsbibliotek (jfr nedan).

Alltifrån G:s egen tid och intill våra dagar har uppfattningen om honom ständigt växlat. Medan i vår egen tid bedömningen av G:s envåldstendenser bevarat sin skärpa, har genom forskningen på alla de kulturområden, där han gjorde en insats, hans karaktär av kulturpersonlighet framträtt allt tydligare.

Författare

Beth Hennings



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

En utförlig redogörelse för den skiftande uppfattningen av G i Georg Landberg, G inför eftervärlden (1968). För bedömningen av källmaterialet se Ögonvittnen om G (1960), redig av Beth Hennings, o dens, Olösta problem kring G (i Fyra gustavianska studier, 1967).

De Gustavianska papperen testamenterades till UUB av G 1788 med föreskrift att öppnas 50 år efter hans död (jfr D Almqvist i PHT 1941—42). Saml (delvis utg i utdrag av E G Geijer, jfr Tr arb) omfattar bl a G:s egen brevsaml (stora serier från Armfelt, Creutz, Liljencrantz, Ruuth, bröderna Scheffer, Toll m fl), officiella handhar (riksdags-handhar, ämbetsverks handhar mm) o G:s egenhänd skrifter, återkrävda brev, dagbok, ms o konc. Brev till o från G i KB. Brev från G bl a i Ericsbergsarkivet (dep RA) o i skilda samkar i RA (bl a till J Liljencrantz o C v Stedingk). Tr serier av brev från G anges under Tr arb.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: En ung herres svar på en gammal mans bref. År 1753. [Sthlm 1753.] 4:o. 10 s. [Undert Gustaf; utg av C G Tes-sin.] — Den stormägtigste, högborne furstes och herres, konung Adolph Friedrichs . . . per-sonalier... Sthlm 1771. Fol. 9 s. [Anon.] — Reflexioner. Sthlm 1778. 4:o. 14 s. [Anon.] Övers: Reflexioner over den svenske nationa-le Klaededragt. . ., Khvn [1778], 24 s; Reflexions, La Ffaye 1778, 42 s (anon); Reflexions, Sthlm 1778, 4:o, 10 s (anon); Ri-flessioni. . ., Firerize 1779, 31 s (anon). — Gustaf Adolph och Ebba Brahe; heroisk drame... Paris 1784. 102 s. [Anon.] — [K brev om Akademiens inrättande, tal vid instiftandet samt Stadgar] (Handlingar rörande Svenska academiens instiftelse, Sthlm 1786, 4:o, s 4—31; omtr i SAH ifrån år 1786, d 1, Sthlm 1801, s 3—40). — Äreminne öfver riksrådet och fältmarskalken Lennart Torstenson, grefve till Ortala. Skrift, som vunnit stora priset i Svenska academien 1786 [anon] (Handlingar rörande Svenska academiens högtidsdag den 20 december 1786, Sthlm 1787, 4:o, s 19—62; omtr i SAH... 1, s 245—281). [Ny uppl:] Äreminne öfver Lennart Torstenson. [Utg av R G:son Berg.] Sthlm 1913. 4:o. 57 s. (Mästerstycken ur Sveriges litteratur, 5.)—[Testamente.] Sthlm 1792. 4:o. 20 s. Flera uppl s å: Sthlm, Örebro, Garlscrona, Fahlun, Khvn. — Collec-tion des écrits politiques, littéraires et dra-matiques... T 1—5. Sthlm 1803—05. (22), 247, 320, 328, (16), 367, 352 s. Nytr av T 1 1805; nya titelbl till T 1—4, Paris 1805— 06: Qiuvres politiques . . . Tysk uppl, Bd 1— 3, Berlin 1805—08. Sv uppl: Konung Gustaf III:s skrifter i politiska och vittra ämnen; tillika med dess brefvexling. [Utg av J G Oxenstierna.] D 1—6. Sthlm 1806—12. 1. Tal och politiska ämnen. 1806. (20), 270 s. 2—3. Dramatiska skrifter, 1—2. 1806, 1807. 341, 375 s [även med nytt titelbl: Theaterstycken, d 1—2, Sthlm 1826]. 4—6. Brefvexling, 1—3. 1808, 1810, 1812. 286, 354, 383 s. — Ca-ractére de Charles XII [1768] (Tessin och Tessiniana. Biographie med anecdoter och reflexioner.. ., Sthlm 1819, s 396—403). — Konung Gustaf III:s skrifter. [1]—3, [4]. Götheborg, Sthlm 1835—41. (Klassiska författare i svenska vitterheten, h [5—12] resp 43—46.) 1. Tal och politiska ämnen. Gbg 1835. 255 s. 2—3. Dramatiska skrifter, 1—2. Gbg 1835[—39], 1835. 411, 109 s. (Även med förtit: Svenska theatern, 1 resp 7.) [4, enl titelbl] 3. Dramatiska skrifter. Sthlm 18[39—]41. 484 s. — Konung Gustaf III:s efterlemnade och femtio år efter hans död öppnade papper. Öfversikt, utdrag och jemn-förelse af E. G. Geijer. D 1—3:1—2. Upsala 1843—45. IV, 239, 238, 165 + 209 s. — Correspondance inédite . . . Sthlm 1847. VII, 145 s. (Recueil de documens inédits concer-nant 1'histoire de Suéde sous le régne de Gustave III, 1.) Sv övers: Brefvexling rörande Sveriges historia, under åren 1772—1780. Sthlm 1854. IX, 139. [Båda utg av L Man-derström.] — Kon. Gustaf IIIs bref till. . . Carl Axel Wachtmeister och . . . Ulric Gustaf Franc. . . utg af Gust. Andersson. Örebro 1860. VI, 151 s. — Konung Gustaf III:s bref till friherre G. M. Armfelt . . . utg genom Elof Tegnér. Sthlm 1883. VIII, 202 s. (HH 12: 3.) — Gustaf III:s och Lovisa Ulrikas brevväxling utg av H Schiick. D 1—[2]. Sthlm 1918[—19]. XVIII, 306 s, 564 s. (SAH ifrån år 1886, d 29, 1917, bih, resp d 30, 1918, bih [utan tit].) 2. uppl, d 1—2, 1919. — Gustaf III och grevinnan de Boufflers. En brevväxling från vänskapskultens tidevarv utg av B Hennings. Sthlm 1928. 390 s. — G:s Explication des médailles . . . 1786 tr i NNÅ 1962, s 224—232. Brev tr även i bl a Handlingar ur v. Brinkman'ska archivet, 1—2, Örebro 1859—65, samt HT 1890, 1913, 1919, FHT 1931 och SSLF 237, 1933. Vissa G:s tal och brev i tidiga övers, se Linnström, 1, s 513 f. I ovanstående urval har främst åtskilliga tal och övrigt av officiell natur utelämnats.

Källor och litteratur

Källor o litt: Jfr ovan samt bibliografiska hänvisn:ar i främst: B Hennings, G. En biografi (1957), på vilken denna art i huvudsak bygger; S E Bring, Bibliografisk handbok till Sveriges hist (1934; oförändr omtr i Sveriges hist till våra dagar, 15, 1945); Sten Carlsson, Sv hist, 2. Tiden efter 1718 (2 uppl, 1964; käll- o litt:fört efter varje kap); Sv hist bibliografi 1936—50 (1964); Sv hist bibliografi fr o m 1951 utg årsvis av Sv Hist Fören. Därutöver följande: E Anners, Humanitet och rationalism. Studier i upplysningstidens straffrättsreformer, särskilt med hänsyn till G:s reformlagstiftning (1965); S Boberg, K krigspropaganda (1967); S Delblanc, Ära o minne. Studier kring ett motivkomplex i 1700-talets litt (1965); S Ek, Gustaviansk litt (Ny ill sv litt:hist, 2 uppl 1967); S Fritz, Studier 1 sv bankväsen 1772—1789 (1967); B Hennings, rec av Delblanc, ovan a a (PHT 1965); dens, Fyra gustavianska studier (1967); O Jägerskiöld, Den sv utrikespolitikens hist, 2:2, 1721—1792 (1957); S Jägerskiöld, Tyrannmord o motståndsrätt 1792—1809. En studie kring J J Anckarström, (Sc 1962); E Lönnroth, Gustavus III of Sweden: the final years. A political por-trait (Scandinavica, 1, 1967); G v Proschwitz, Gustave III de Suéde et la langue francaise (1962); S Svärdström, Natten till den 17 mars 1792. Kring mordet på G (Livrustkammaren, XI: 3—*, 1967); J Wibling, Var Anckarström brutal? (SvD 26 okt 1963).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustav III, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13317, Svenskt biografiskt lexikon (art av Beth Hennings), hämtad 2017-10-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13317
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustav III, urn:sbl:13317, Svenskt biografiskt lexikon (art av Beth Hennings), hämtad 2017-10-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se