Christian E Günther

Född:1886-12-03 – Hedvig Eleonora församling, Stockholms län
Död:1966-03-06 – Oscars församling, Stockholms län

Diplomat, Utrikesminister


Band 17 (1967-1969), sida 642.

Meriter

2 Günther, Christian Ernst, sonson till G 1, f 5 dec 1886 i Sthlm (Hedv El), d 6 mars 1966 där (Osc). Föräldrar: envoyén Ernst Axel G o Anna Georgina Boltenhagen. Mogenhetsex vid Nya Elementarskolan i Sthlm 16 maj 04, inskr vid UU ht 04, studier där ht 04—vt 08, inskr vid LU vt 09, FK där 15 sept 09, JK där 31 maj 16, anställd vid folkhushålln: kommissionen 16—18, notarie i lantbruksstyr 6 dec 18, sekr i tull- o traktatkommittén 29 juni 21—5 juni 24, tf förste kanslisekr i handelsdep o chef för dess traktatbyrå 22—25, sekr vid handelsavtalsförhandl: arna med Ryssland 22 o 23—24, handsekr hos statsministern 24—25, sekr vid handelsavtalsförhandl: arna med Tjeckoslovakien o Siam 25, tf chef för UD:s speciella handelsavd 16 okt 25, sekr vid handelsavtalsförhandl: arna med Tyska riket 26, ombud vid dito med Turkiet 26, sv sakkunnig vid ekonomiska världskonferensen i Geneve 27, chef för UD:s handelsavd 24 maj 28, bitr delegerad vid handelsavtalsförhandl: arna med Tyska riket 29—30, utrikesråd 21 febr 30, envoyé i Buenos Aires, Santiago de Chile, Montevideo o Asuncion 23 jan 31, ordf i exportkreditnämnden 33, kabinettssekr 30 nov 34, utrikesnämndens sekr 35—37, ordf i kommittén ang utredn av revision av bestämmelserna om utlänningars rätt att vistas i Sverige 36, envoyé i Oslo 26 nov 37, utrikesminister i samlingsregeringen 13 dec 39— 31 juli 45, envoyé i Rom 28 juni 46—21 april 50. — Ordf i styr för ab Turitz & Co 50—58, i Sv travsportens centralförb från 52, Sällskapet 52-—61, i Granit o betong ab från 54, led av styr för Sv ab Philips 1950—61 (ordf 60—61). — RoKKMO 6 juni 42.

G 20 sept 09 i Sthlm (Svea art:förs) m Ingrid Sjöberg, f 28 aug 88 där (ibid), dtr till regementsveterinären Ernst Otto Leopold S o Anna Henrika Morell.

Biografi

Christian G tillhörde en familj med ämbetsmannatraditioner och anseende för politisk radikalism. Han hade från ungdomen nära anknytning till intellektuella kretsar; han var befryndad med författaren Anders Österling — hans vän sedan studentåren — samt med Dagens Nyheters kulturchef Torsten Fogelqvist, med professor Einar Löfstedt i Lund och med justitierådet Erik Lind, de tre sistnämnda gifta med systrar till G.

Efter studentexamen vid 17 år avlade G fil kand med huvudsakligen språk — han studerade en tid i Heidelberg — och syftade först till en litterär bana. Han debuterade 1910 med sagospelet Prins Tariel, enligt A Österling »en romantiserande fingerövning som just ingenting säger om författaren själv». Tyngre väger novellerna i Djäfvulens bländverk (1911) som vittnar om en klar berättartalang, en samling formsäkra Dikter (1913) och framför allt novellsamlingen Vi-neta (1916). Sistnämnda arbete, »historier om passiva, resignerade livsöden .. . har en genomgående personlig ton som jag tror också motsvarar en hemlig och stilla dragning i hans naturell» (Österling). I novellerna möter en känsla av främlingskap, en längtan bort till en lugn och undanskymd existens, skenbart paradoxal med tanke på G:s karriär men kanske en av orsakerna till hans omvittnade nervstyrka i pressande situationer. G skrev också lustspelet Äventyrens värld som 1924 uppfördes på Dramaten. Bland hans efterlämnade papper i riksarkivet finns skådespelet Den förlorade sonen, ett längre romanfragment samt ett för G:s slagfärdighet karaktäristiskt spex (skrivet tills med T Fogelqvist) från början av 1920-talet om kända personer i Djursholm, där G länge bodde.

Under T Fogelqvists tid som huvudredaktör för Aftontidningen (1918—19) verkade G där som litteraturanmälare och sedan Fogelqvist 1919 kommit till Dagens Nyheter medarbetade G sporadiskt i denna tidning under 1920- och 1930-talen, bl a med några ledande artiklar i handelspolitiska frågor. Ett bombastiskt anförande av chefen för Smålands husarer 1925 föranledde ett ironiskt Brev för dagen av G där han sade sig önska att adressaten »måtte få se ljusare dagar randas och uppleva ännu många och uppfriskande världskrig.»

Redan tidigt hade G insett att enbart författarskap ej erbjöd honom någon framtid och övergick därför till att studera juridik i Lund. Sin ämbetsmannabana inledde han 1916 som chef för folkhushållningskommissionens potatisavdelning. Han blev sedermera tjänsteman i lantbruksstyrelsen och tf förste kanslisekreterare i handelsdepartementet, i vilken egenskap han var sekreterare i tull- och traktatkommittén. Bakom utnämningen 1924 till handsekreterare åt statsminister Branting torde ha legat G:s politiska vänsterorientering — han röstade i regel socialdemokratiskt — i förening med hans allmänt kulturella läggning. Som handsekreterare lärde G känna den socialdemokratiska regeringens ledamöter vilket kan ha påverkat hans fortsatta bana.

Tack vare sina meriter från tull- och traktatkommittén blev G 1925 tf chef för UD:s speciella handelsavdelning, samt lämnade 1928 formellt tjänsten i lantbruksstyrelsen för att bli chef för UD:s nyinrättade handelsavdelning. 1931 erbjöds han under hand att bli statssekreterare i handelsdepartementet, men då en annan person officiellt vidtalats blev G sändebud i Argentina, Chile, Uruguay och Paraguay. Efter att 1933 ha utnämnts till ordförande i den nyinrättade exportkreditnämnden tillträdde G 1935 kabinettssekreterarposten, delvis väl beroende på goda förbindelser med utrikesminister Sandler. Som kabinettssekreterare var G enligt E Boheman »inte särskilt effektiv i administrativt hänseende men omdömesgill i politiska och handelspolitiska frågor». 1937 utnämndes G på egen begäran till sändebud i Oslo, alltså samma post vars förste innehavare varit hans far. Denna befattning betraktades av den nordiskt orienterade G som målet för hans karriär.

Hösten 1939 uppstod motsättningar mellan utrikesminister Sandler och den socialdemokratiska regeringens majoritet om ett gemensamt sv-finländskt försvar av Åland. Ett skifte på utrikesministerposten blev oundvikligt och när det ryska angreppet på Finland framtvingade en samlingsregering ansågs en diplomatisk fackman nödvändig. Budet gick till G sedan minister Carl Hamilton i Khvn svarat avböjande. Sandler hade för egen del rekommenderat G.

Sin främsta insats som utrikesminister gjorde G under Finlands vinterkrig; detta var också hans egen uppfattning på gamla dagar. Även om statsminister Hansson var regeringens dominerande kraft var G:s aktiva diplomati en mycket viktig faktor. Hans politik innebar att Sverige sökte i första hand skapa kontakt, i andra hand medla mellan Finland och Ryssland samtidigt som man bistod Finland särskilt materiellt men vägrade att intervenera officiellt och bestämt avvisade engelsk-franska framstötar om genommarsch för att hjälpa Finland. Framstötarna började som en presskampanj, särskilt i Frankrike, och tog bl a formen av ett 2 mars 1940 genom generalkonsul Nordling i Paris till kung Gustav överlämnat handbrev från konseljpresident Daladier med uppgifter om en allmän anfallsplan mot Ryssland, dels i norr, dels i söder mot Baku. Röjandet av sådana planer måste befästa G i hans tidigare åsikt att västmakternas egentliga syfte med en intervention i norr var att öppna en ny krigsskådeplats mot Tyskland. Gentemot Ryssland spelade G enligt sina egna ord ut »de engelska och franska korten», dvs han påvisade faran för Sovjetunionen av en västmaktsintervention om kriget mot Finland fortsatte.

Sin kontakt- och medlingsverksamhet drev G främst genom den av honom högt värderade ryska ministern i Sthlm, Alexandra Kollontay. Samtalen inleddes i slutet av december 1939 och pågick efter 29 jan 1940 — sedan man på rysk sida undandragit den s k Kuusinenregeringen sitt erkännande — oavbrutet fram till fredsslutet 12 mars under förbindelse med på finländsk sida främst utrikesminister Tanner. De under krigets gång skärpta ryska kraven sökte G förgäves mildra, och han avvisade anklagelser om påtryckningar på Finland. G:s negativa inställning till västmaktemas planer liksom till önskemålen om formlig sv intervention — framförda bl a av Tanner 13 febr — ådrog honom skarp kritik. Numera torde det stå klart att hans diplomati bidrog till att avvärja en katastrof, som inte bara skulle ha drabbat Finland och Sverige.

Också inåt var G aktiv, då det gällde att hävda regeringens Finlandspolitik. Han medverkade till den närmast av statsministern avfattade regeringskommunikén 16 febr 1940 om begränsningen av det bistånd som Sverige kunde lämna Finland. Denna kommuniké föranleddes synbarligen av uppgifter om det negativa svar som Tanner hade fått på sin vädjan. Enligt senare uttalanden av G önskade han också motverka förhoppningar inom vissa finländska militära kretsar, där man inte ville betrakta beskedet till Tanner som definitivt. Tillsammans med dåvarande kronprinsen gjorde G vissa ändringar i konceptet till kung Gustavs diktamen till statsrådsprotokollet 19 febr med dess understrykande av risken för att sv intervention i Finland skulle draga Sverige in i stormaktskriget.

Knappt hade freden återställts i öster, förrän den tyska invasionen av Danmark och Norge 9 april vållade nya påfrestningar. Ett tyskt krav på transitering av vapen till de vid Narvik inneslutna tyska trupperna tillstyrktes av det sv sändebudet i Berlin Arvid Richert, något som synes ha gjort intryck på G. Han anslöt sig emellertid 17 maj till den av statsministern förordade avslagslinjen; Sveriges möjligheter att efter avslaget undgå ett tyskt angrepp bedömde G som små. På norskt initiativ sammanträdde han 3 juni i Luleå med norske utrikesministern Koht för att diskutera en från norsk sida skisserad plan för Narviksområdets pacificering genom sv försorg. Planen förföll genom västmakternas utrymning och stridernas upphörande i Norge någon vecka senare.

Efter Tysklands seger på den västeuropeiska kontinenten yrkade G 18 juni bifall till det tyska kravet på transitering av inte bara krigsmateriel utan också soldater (»permittenter») till och från Norge över Sverige. Enligt G skulle ett avslag ha fått mycket allvarliga följder. Det samtidiga telegrammet från svenske ministern Prytz i London, vilket syntes ge vid handen att Storbritannien övervägde att sluta fred med Tyskland, uppfattades av G som korrekt. Bakom telegrammet trodde han sig se en önskan från vissa engelsmän i ledande ställning att via Sthlm underrätta Tyskland om Englands fredsvilja. Denna felbedömning av engelsk politik saknade dock betydelse för G:s egen inställning till permittenttrafiken.

Trots att G var medveten om Sovjetunionens motstånd mot ett sv-finskt försvarsförbund, förde han hösten 1940, efter en finsk invit, långa överläggningar med främst Finlands sändebud i Sthlm, Wasastjerna, om ett sv-finskt samgående. Både på sv och finskt regeringshåll sade man sig vara beredd att fullfölja tanken på en närmare sammanslutning av de båda staterna. G:s huvudsyfte synes ha varit att utrikespolitiskt binda Finland vid Sverige för att hindra krig mellan Finland och Ryssland. G höll såväl tyska som ryska diplomater underrättade om vad som planerades; hans förhoppning var uppenbarligen att kunna erhålla både tyskt och ryskt gillande. Efter Sovjetunionens veto 6 dec 1940 förföll projektet; ett förslag från finskt håll om samarbete mellan de båda ländernas militärledningar avvisades på nyåret 1941 av G. Trots rapporter om allt starkare tyska trupper i Finland och om tysk uppmarsch mot Ryssland vägrade G länge att sätta tro till varningarna om ett krig mellan Finland och Ryssland; han befästes i sin övertygelse att Finland skulle förbli neutralt ännu under ett besök i Helsingfors i maj 1941. Ännu kort före sin död förklarade han att han inte kunde tro att den finska regeringen fört honom bakom ljuset. De långt avancerade planerna på samarbete eller samgående med Finland — ett statsförbund hade diskuterats — förblir med hänsyn till Rysslands inställning svårförklarliga. I senare uttalanden om sin insats förbigick också G konsekvent denna sak.

Samtidigt med angreppet på Ryssland 22 juni 1941 begärde tyska regeringen — främst företrädd av den till Sthlm utskickade envoyén Karl Schnurre — av G tillstånd att bl a transitera en division (»Division Engelbrecht») från Norge till Finland över sv territorium; samma framställning gjordes också från finländsk sida. En sådan transitering innebar ett klart brott mot neutraliteten. G hade på grund av sina informationer befarat mera vittgående krav och tillstyrkte bifall. Inom regeringen gjorde sig emellertid denna gång — till skillnad från sommaren 1940 — olika meningar gällande; ett par socialdemokratiska statsråd yrkade på avslag. Regeringen biträdde G:s åsikt, men när statsminister Hansson inför övriga regeringsmedlemmar ville lägga ansvaret för eftergiften på G, begärde denne sitt avsked för den händelse hans uppfattning inte delades av regering och riksdag.

Officiellt betonades att det här rörde sig om en engångseftergift; inför tyska diplomater förklarade G, att det skulle vara oriktigt att i transiteringsmedgivandet se någon kursändring i sv politik. Ett förnyat tyskt krav 31 juli att — under hänvisning till oväntat stora svårigheter på fronten i norra Finland — få transitera ytterligare en tysk division genom Sverige avvisades omedelbart av G. För att parera den tyska reaktionen pekade G på den redan av tyskarna utnyttjade möjligheten till militära transporter över sv territorialvatten; sådana ägde också rum över inre territorialvatten, vilket inte lät sig förenas med vedertagna neutralitetsregler. En tysk sondering av Schnurre vid samtal med G 5 juli om sv anslutning till något av de s k axelmakterna bildat politiskt block avböjdes av G, som betonade att en sådan anslutning skulle innebära ett partitagande som Sverige ville undvika; från tysk sida förklarades att följderna av ett avböjande måste bli synnerligen ogynnsamma för Sverige. Önskemål om permittenttrafik genom Sverige till de tyska trupperna i Nordfinland liksom om leveranser av vinterutrustning framfördes 31 okt av Schnurre; G:s svar blev också i detta fall negativt. Av aktstycken ur tyska utrikesministeriets arkiv framgår att ett avböjande svar hade tagits med i beräkningen. Ett speciellt medgivande gjordes för en enstaka transport av cirka 500 sjuka tyska soldater och officerare Tomeå— Hälsingborg vid årsskiftet 1941—42.

Av uppgifter från G efter kriget framgick att han på grund av informationer från olika håll i början av 1942 räknade med möjligheten av en allierad landstigning i Nordnorge, vilket skulle ha medfört tyska motaktioner och risk för Sveriges indragande i kriget. För att undvika en förebyggande tysk aktion mot Sverige betonade G — liksom kung Gustav — inför representanter för tyska regeringen, att Sverige skulle försvara sig mot varje kränkning av dess neutralitet. Detta torde ha varit sista gången under andra världskriget som G räknade med en allvarlig krigsfara.

Efter USA:s krigsinträde i dec 1941 ökade snabbt de allierades krigspotential och segermöjligheter. Den nordiskt orienterade G saknade djupare kännedom om Storbritannien och USA och var länge benägen att underskatta de amerikanska resurserna. Det föll på ett par av de närmaste medarbetarna, kabinettssekreterare E Boheman och chefen för UD:s handelsavdelning, Gunnar Hägglöf, att särskilt vårda kontakterna västerut, inte minst på det ekonomiska planet. En tysk begäran hösten 1942 om krediter för 300 miljoner kr var G benägen att bifalla, men kravet avstyrdes av G:s handelspolitiska medarbetare, bland vilka också bröderna Jacob och Marcus Wallenberg spelade en viktig roll, den förre för handeln med Tyskland, den senare för handeln med Storbritannien.

Vid årsskiftet 1942—43 kom det till en kris med anledning av västmakternas krav, att — som förutsättning för fortsatt s k lejd-trafik med främst USA — två i Gbgs hamn liggande norska fartyg skulle få löpa ut, sedan högsta domstolen avslagit begäran om kvarstad på fartygen. G hade emellertid personligen lovat det tyska sändebudet i Sthlm, att fartygen inte skulle få lämna Sverige, och order hade givits marinbefälhavaren i Gbg att hindra ett utbrytningsförsök, varför G yrkade på ett avböjande av den brittisk-amerikanska framställningen. Inom regeringen var stämningen kritisk mot G, som måste återta sitt löfte och meddela tyske ministern att fartygen skulle få löpa ut (i verkligheten blev de kvar i Gbg till krigsslutet). Vändningen synes ha inverkat menligt på G:s auktoritet inom regeringen; i och med att det tyska trycket på Sverige minskade, tilltog oppositionen mot tidigare eftergifter för Tyskland, för vilka främst G ställdes till ansvar. Med hänsyn till dennes befattning var detta naturligt; samtidigt var det tydligt, att kritikerna gärna sköt in sig på den »exklusive» G i stället för statsminister Hansson, som bar huvudansvaret för regeringspolitiken i dess helhet, men vars folkliga uppträdande och utbredda popularitet skyddade honom mot opposition.

I ett tal 7 maj 1943 framhöll G, att 1940 års transiteringsavtal med Tyskland när som helst kunde återkallas; bidragande orsaker till G:s uttalande torde ha varit framställningar från ett par av hans närmaste medarbetare samt en stigande olust hos statsminister Hansson att inför allmänna opinionen förklara den fortsatta permittenttrafiken. I slutet av juli skedde uppsägningen och ett formligt avtal träffades snart, att transitering av såväl tysk personal som krigsmateriel genom Sverige till Norge skulle upphöra. Personligen torde G sommaren 1943 ha överskattat Tysklands maktställning på kontinenten; han var i samtal med sina medarbetare inte främmande för formuleringar sådana som att »det sårade rovdjurets sista slag kan vara fruktansvärda».

Genom J Wallenberg var G underrättad om den tyska motståndsrörelsen mot Hitler, främst den konservativa opposition som leddes av Carl Goerdeler, med vilken Wallenberg hade kontakt. G befordrade till London budskap från motståndsrörelsen, sista gången hösten 1943 men utan positivt resultat. G ingrep också, när det 1943—44 gällde att hjälpa Finland ut ur kriget, även om det främst var kabinettssekreterare Boheman som genom samtal med Alexandra Kollontay och Finlands sändebud i Sthlm, Georg Gripenberg, förde de segslitna förhandlingarna.

G: s viktigaste insats i krigets slutskede var hans verksamhet för att befria danskar och norrmän ur tyska koncentrationsläger. Hösten 1943 hade kontakt tagits mellan G och det finska medicinalrådet Felix Kersten, som hade nära förbindelser med den nazistiske ledaren Heinrich Himmler. G skall enligt Kersten redan vid detta tillfälle ha frågat, om Kersten var villig att medverka i ett större humanitärt räddningsarbete för att befria danska och norska fångar. I slutet av 1944 inleddes ett intimt samarbete mellan Kersten och G, ett samarbete om vilket också G:s närmaste medarbetare länge var helt okunniga. Resultatet blev den Röda Korsexpedition som leddes av Folke Bernadotte och som på G:s uppdrag hade förberetts hos Himmler av Kersten. Kontakten med Kersten var karaktäristisk för G:s förmåga att handla okonventionellt, med förbigående av byråkratiska kanaler.

Mot bakgrunden av denna räddningsaktion kändes det så mycket smärtsammare för G, när man från dansk sida efter krigets slut förklarade sig inte vilja se honom som sändebud i Köpenhamn, en befattning som han själv hade räknat med. Bakom den danska oppositionen låg föreställningar att G hade varit för eftergiven för tyskarna och inte gjort tillräckligt för Danmark. Efter samlingsregeringens upplösning försattes G i disponibilitet samt var sändebud i Rom från 1946 till 1950 varpå han återvände till Sthlm. Han deltog inte i den fortsatta utrikespolitiska debatten, men det är känt att han ställde sig kritisk till planerna 1949 på ett nordiskt försvarsförbund, eftersom man inom de tre berörda länderna hade olika uppfattningar om ett sådant förbunds förutsättningar och uppgifter.

Som utrikesminister sysslade G också med press- och informationsfrågor. Det lär vara obestridligt att han i sin strävan att bevara inte bara fred utan också drägliga förbindelser med Tyskland tog alltför lätt på problemet om pressens frihet. Han hade en viktig andel i övervakningen av nyhetsmaterialet och — i åtskilliga fall — beslagtagandet av från tysk synpunkt misshagliga tidningar; särskilt under krigets senare skede ägde också ingripanden rum från motsatta utgångspunkter. Bakom G:s oro för att enstaka tidningsartiklar skulle förorsaka en kännbar tysk reaktion låg såväl officiella missnöjesutbrott från tysk sida som varningar från sv beskickningen i Berlin. 1940 yttrade G, att det i Sverige inte fanns någonting som ingav honom större farhågor för framtiden »än den sv pressens inställning till och sätt att framställa den omvandlingsprocess som nu pågår i Europa» — ord, vilka måste tolkas som en maning till större anpassning. De citerade orden trycktes i en samling tal som publicerades efter krigets slut; G undandrog sig inte ansvaret och obehaget för tidigare yttranden. Kritik skulle senare riktas mot honom för hans föredragning av frågan om de baltiska flyktingarna i tysk uniform; kritiken gällde, att han inte markerat balternas särställning. Enligt G hade han medvetet sökt tona ned ärendet, i uträkningen att Sovjet inte skulle fästa så stor uppmärksamhet därvid och det under hand skulle bli möjligt att låta de baltiska flyktingarna »komma bort» i Sverige.

I ett tal mot krigets slut sade G, att 1940 »var det inte många av oss som inte väntade det värsta också för Sveriges del». Att Sverige hade lyckats hålla sig utanför tillskrev G främst »lyckliga omständigheter», men han betonade samtidigt, hur »den största försiktighet och vaksamhet» hade krävts för att »rädda freden och oberoendet åt Sverige». Särskilt under och närmast efter kriget sades det från många håll att G varit för försiktig och benägen för eftergifter, att han offrat för mycket yttre och inre frihet för att bevara freden. I vilken mån det finns fog för en sådan uppfattning måste kanske alltid förbli en öppen fråga; mycket av den hårda kritik som riktades mot G under hans utrikesministertid skulle senare dämpas eller förbytas i sin motsats.

Personligen var G helt fri från bitterhet mot forna vedersakare; han var till hela sin läggning en generös natur. Någon trägen arbetare var han aldrig. Som utrikesminister koncentrerade han sig på vad han ansåg vara väsentligt och hyste i andra stycken förtroende för sina medarbetare; bland dessa bör också nämnas chefen för UD:s politiska avdelning, utrikesrådet Staffan Söderblom, särskilt viktig vid förbindelserna med Tyskland. Behövlig avkoppling sökte han särskilt i travsporten och vid bridgebordet på Sällskapet. Som »erkänsla för G:s svåra och ansvarsfyllda arbete i rikets tjänst» skänkte 1944 ett antal industrier och rederiföretag 100 000 kr till utgivandet av en framställning av den sv utrikespolitikens historia, varjämte G vid sin avgång från utrikesministerposten erhöll en personlig gåva på 200 000 kr, hopbragt genom insamling bland enskilda personer och företag.

G kan snarast karaktäriseras som en för det begynnande 1900-talet typisk liberal intellektuell. Han ägde en vaken, kylig, intelligens och bevarade i regel förmågan till distans också inför allvarliga problem som trängde sig på. Som utrikesminister bar han det tyngsta ansvar som vilat på någon innehavare av denna post. G:s insats har efter andra världskrigets slut bedömts alltmer positivt, även om tiden ännu inte är inne för någon definitiv värdering. Några memoarer skrev han aldrig men gjorde muntligen åtskilliga inlägg om sin insats som utrikesminister; viktigast var två på samtida anteckningar baserade föredrag (först hållna i Sällskapet Idun 1954 o 1955) om sv politik under finska vinterkriget och sv utrikespolitik våren 1940 samt hans medverkan i en radioserie om Sverige och andra världskriget som sändes kort före hans bortgång.

Författare

Ulf Brandell



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

G:s arkiv i RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Prins Tariel. Sagospel i fyra akter. Sthlm 1910. 115 s. — Djäfvulens bländverk. Noveller. Sthlm 1911. 150 s. — Dikter. Sthlm 1913. 95 s. — Vineta. Sthlm 1916. 171 s. — Handelspolitiken och våra exportnäringar. Föredrag vid Arosmässan den 8 november 1930. Sthlm 1930. 23 s. — Sveriges neutralitetspolitik. ... tal i riksdagen den 7 nov. 1942 jämte anföranden av H Åkerberg, J. B. Johansson. . . Sthlm 1942. 32 s. [Folkberedskapens upplysningsskrifter, 2.] [Ny uppl] 1943. — Svensk neutralitetspolitik under stormaktskriget. Föredrag i Eskilstuna den 7 maj 1943. Sthlm 1943. 40 s. [Ibid, 3.] — Tal i en tung tid. Sthlm 1945. 196 s. — Sveriges förhållande till Danmark och Norge under krigsåren. Redogörelser avgivna till utrikesnämnden av ministern för utrikes ärendena 1941—1945. Sthlm 1945. 311 s. [Anon.] —¦ Sv utg för Nordens årsbok, utg av [Föreningen] Norden..., 1924, Kristiania.

Källor och litteratur

Källor o litt: Minnesprogram om G i radio 18 juni 1967, Sveriges radios arkiv. — V Assarsson, I skuggan av Stalin (1963); E Boheman, På vakt. Kabinettssekr under andra världskriget (1964); A Gjöres, Vreda vindar (1967); Handhar rör Sveriges pol under andra världskriget (Aktstycken utg av UD): Förspelet till det tyska angreppet på Danmark o Norge den 9 april 1940 (1947), Transiteringsfrågor o därmed sammanhang- ande spörsmål april—juni 1940 (1947), Transiteringsfrågan juni—dec 1940 (1947); G Hägglöf, Sv krigshandelspol under andra världskriget (1958); Sveriges sak är vår. Sv utrikespol 1939—45 i dokument, ed K Wahlbäck o G Boberg (1966); E Tervonen, Förhandl :ar om en union mellan Sverige o Finland 1940 (FHT 1965); K Wahlbäck, Finlandsfrågan i sv pol 1937—1940 (1964); 1945 års sv hjälpaktion till Tyskland. Förspel o förhandl :ar (Aktstycken utg av UD, 8. 1956).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christian E Günther, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13428, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Brandell), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13428
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christian E Günther, urn:sbl:13428, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Brandell), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se