Hugo H Hildebrandsson

Född:1838-08-19 – Kungsholm eller Ulrika Eleonora, Stockholms län
Död:1925-07-29 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Meteorolog


Band 19 (1971-1973), sida 60.

Meriter

Hildebrandsson, Hugo Hildebrand, f 19 aug 1838 i Sthlm, Kungsh, d 29 juli 1925 i Uppsala. Föräldrar: kaptenen o musikskriftställaren Hildebrand H o Ebba Gustafva af Wirsén. Studentex i Uppsala 17 maj 58, inskr vid UU 20 maj 58, amanuens vid fysiska kabinettet 18 febr 65—ht 68, FK 28 okt 65, disp pro gradu 12 maj 66, FD 31 maj 66, doc i fysik 19 juni 66, allt vid UU, lär i fysik vid Ultuna lantbruksinst 68—77, förestod adjunkturen i fysik o mekanik vid UU 19 okt 69—31 maj 70, led av styr för h elementarlärov för flickor i Uppsala 70—04, förordn att förestå den meteorolog verksamheten vid univ:s meteorolog observatorium 13 jan 73, eo adjunkt o förest för observatoriet 14 febr 74, utan ansökan eo prof i meteorologi o förest för meteorolog institutionen vid UU 24 aug 78—06, led av den internat meteorolog komm 82—07 (sekr från 00), av styr för Ultuna lantbruksinst från 89 (v ordf 05). — LVS 76, KorrespLÖS 77, LVA 88, LVVS 90, LLA 02, HedLVVS 09, HedLLA 16.

G 15 dec 66 i Fellingsbro, Ör, m sin kusin Wendela Gustafva Charlotta af Wirsén, f 6 okt 44 i Sthlm, Jak, d 20 juli 06 i Uppsala, dtr till kabinettskammarherren översten Carl Thure af W o Virginia Charlotta Elisabeth Eleonora v Schulzenheim.

Biografi

Hugo H:s universitetsstudier börja med främst inriktade på matematik och fysik, i vilket senare ämne han som lärare hade A J Ångström. På dennes uppmaning påbörjade H 1863 tillsammans med P G Rosén sitt första vetenskapliga arbete, vilket följande år trycktes under titeln Några undersökningar om det tryck vattenångan under afdunstning utöfvar på den omgivande luften. I populär form utvecklade han 1869 väsentliga delar av resultaten i en uppsats Historisk redogörelse för de vigdgaste åsigterna om vätskors avdunstning. Det är skäl att lägga märke till att H redan genom dessa arbeten fördes in på den form av tillämpad fysik, som meteorologin i det väsentliga utgör.

Redan under läsåret 1864—65 hade H tillsammans med R Rubenson och P G Rosén ordnat en meteorologisk verksamhet vid det astronomiska observatoriet under ledning av prof Gustaf Svanberg. Det är påtagligt att Svanberg kom att omfatta H med stort och vänskapsfullt intresse och starkt påverka H:s vidare utveckling. Redan i sitt första experimentella arbete 1864 hade H kommit fram till vissa uppfattningar som stod i strid med dem, som vid denna tid företräddes av tysken prof Dove, den tidens stora auktoritet inom den vetenskapliga meteorologin. Denna motsättning till Dove skulle bli ytterligare accentuerad, när H nu började inrikta sitt intresse på de empiriska grundvalarna för den dynamiska meteorologin och särskilt på frågan om atmosfärens cirkulation mellan ekvator och pol och inom de högre luftlagren över cykloner och anticykloner. Vid denna tid öppnades möjligheten att genom dagliga synoptiska väderlekskartor vinna en mycket mer detaljerad inblick i atmosfärens rörelse, åtminstone inom de lägre luftlagren, än man tidigare haft, och H fann snart att Döves teorier i många fall, såsom t ex rörande cyklonerna som virvlar i en ekvatorialström, stod i uppenbar strid med de empiriska fakta som de synoptiska kartorna avslöjade.

Skulle meteorologiskt material, som belyste dessa förhållanden och täckte stora områden, kunna vinnas, var detta i stor utsträckning en organisatorisk fråga, och med bl a detta syfte för ögonen sökte och erhöll H det Helmfeltska resestipendiet, som satte honom i stånd att under 1869 besöka de flesta länder i Europa och knyta vetenskapliga förbindelser, bl a med K Jelinek och Julius v Hann i Wien och med den berömde astronomen och meteorologen Le Verrier i Paris. H vann genom denna resa en ingående kännedom om den meteorologiska verksamhetens organisation i skilda länder. I den reseberättelse han vid hemkomsten lämnade, och som trycktes 1870 i universitetets årsskrift, framlade han en plan för denna verksamhets organisation i Sverige. Trots att H genom detta initiativ kom i viss motsättning till VA:s fysiker, prof Edlund, vilken dittills i främsta rummet företrätt meteorologin inom landet och ansåg sig åsidosatt av H, lades H:s utredning i det väsentliga till grund för den organisation, som kom till stånd. Den ledde bl a till upprättandet 1873 av den Meteorologiska centralanstalten i Sthlm under VA:s överinseende. Betydelsefullt var härvid utan tvivel att H i sina planer hade ett starkt stöd hos sina lärare och gynnare Ångström och Svanberg. En missräkning innebar det visserligen för H, att Rubenson och ej han själv utsågs till Meteorologiska centralanstaltens förste chef, men dels erhöll han därvid Rubensons befattning som eo adjunkt i meteorologi vid Uppsala univ, dels ombildades denna befattning 1878 till en eo professur i samma ämne, varvid H blev lärostolens förste innehavare.

Redan dessförinnan hade H deltagit i ett synnerligen betydelsefullt organisationsarbete. Efter fransk förebild och i samarbete med hushållningssällskapen organiserade han från 1871 tillsammans med Svanberg ett nät av omkr 400 stationer inom landet för systematiska observationer av isförhållanden, åskväder och frostnätter; efter 1873 gjordes vid dessa stationer även fenologiska iakttagelser av växter och djur. Resultaten av denna verksamhet, som 1882 överfördes till Meteorologiska centralanstalten, bearbetades efterhand av flera forskare. Själv behandlade H åskvädren och isförhållandena. Tillsammans med G A Rundlund lämnade han den sammanfattande översikten, Prise et débâcle des lacs en Suéde automne 1871— printemps 1877.

Det forskningsområde till vilket H:s namn alldeles särskilt är knutet och där han gjorde en betydelsefull pionjärinsats, både som forskare och organisatör, rör de atmosfäriska cirkulationsproblemen. Här fordrades ett organisationsarbete av världsomspännande mått och under den tid som följde efter omkr 1873 grep sig H an med denna uppgift med iver, klokhet och energi.

För kunskap om stormarnas natur krävdes studium även av de dittills blott obetydligt kända rörelserna inom de högre luftlagren. H anordnade därför i skilda delar av landet särskilda stationer, där de högsta molnens, cirrusmolnens, rörelse iakttogs och rapporterades. Den epokbildande redogörelsen härför, Essai sur les courants supérieurs de l'atmosphére dans leur relation aux lignes isobarométriques (1874), ledde till upprättandet s å av ett internationellt nät av stationer, som sände sina iakttagelser till H. Denne sammanställde dem i Atlas des mouvements supérieurs de l'atmosphére (1877). Han studerade även de olika molnslagen och deras höjd samt upprättade 1886, tillsammans med engelsmannen Sir Ralph Abercromby en ny klassifikation av molnformerna, vilken blev internationellt antagen på den meteorologiska konferensen i München 1891. Vid denna tillsattes en internationell molnkommission med H som ordförande för att ordna och leda molnobservationer över hela världen samt utgiva en atlas över molnformerna; denna, Atlas international des nuages, utkom 1896 med H, A Riggenbach och L Teisserenc de Bort som författare. I flera avhandlingar 1877—1914 behandlade han även vad han kallade de atmosfäriska aktionscentra och visade att de atmosfäriska förändringarna inom de regioner, som behärskades av dessa, i viss grad var representativa för störningar av mera generell karaktär. Långt senare har dessa arbeten fullföljts av t ex amerikanaren Clayton och engelsmannen Sir Gilbert Walker, vilka påvisat vissa regionala samband mellan lufttryck och temperatur och beräknat korrelationer för dem.

Ett av de betydelsefullaste och märkligaste leden i H:s verksamhet hänför sig till hans samarbete med den franske meteorologen och vetenskaplige mecenaten Teisserenc de Bort. Denne, som hade stora privata ekonomiska resurser till sitt förfogande, hade tidigt gripits av ett brinnande intresse för meteorologisk och särskilt aerologisk forskning, för vilken han upprättat ett eget observatorium, det sedermera under hans ledning världsberömda Observatoire de météorologie dynamique à Trappes. Här gjorde Teisserenc de Bort 1901 genom uppsändande av vätgasfyllda ballonger, medförande självregistrerande instrument, den epokgörande upptäckten av det s k isoterma skiktet i atmosfären. Med H förenades han i sitt starka meteorologiska intresse och i en praktisk drift att i handling omsätta vad som tänktes och diskuterades. H bodde 1898 som gäst hos Teisserenc de Bort i hans palats mitt emot Triumfbågen, varvid de tillsammans uppgjorde planen till sitt gemensamma arbete om den dynamiska meteorologins historia: Les bases de la météorologie dynamique (1898—1907), där författarna bl a syftat till att infoga sina egna arbeten i deras historiska sammanhang. Redan tidigare hade de förts samman i arbetet på den internationella molnatlasen. Tillsammans organiserade de 1902—03 en fransk-svensk-dansk expedition till Hald i Danmark, där självregistrerande instrument uppsändes med härför avsedda ballonger. Detta var ett betydelsefullt pionjärarbete för utforskande av atmosfären över den region där de utomtropiska cyklonerna företrädesvis drar fram. Expeditionen drog betydande kostnader utöver dem som statsmakterna beräknat. Teisserenc de Bort satsade personligen den vid denna tid avsevärda summan av 55 000 franc. Men redan ett år efter expeditionens avslutning förelåg dess arbeten i fullständigt tryck, Travaux de la station franco-scandinave de sondages aëriens à Hald 1902—03 (Viborg 1904).

Ett annat betydande företag i vilket H och Teisserenc de Bort samverkade innebar att under 1907 mer än 70 sonderingsballonger uppsändes från Kiruna för mätning av temperaturen i de högre luftlagren. Även vid dessa uppstigningar kunde det isoterma skiktet påvisas och dess höjd fastställas. Resultaten representerar ett pionjärarbete, som, efter det att radiosonderna införts, efterföljts av dagliga och mångåriga mätningar, vilka i sina generella drag kan anses bekräfta de första mätningarna, även om de givit en ofantligt mycket mera detaljerad kännedom om förhållandena i de högre luftlagren.

Bland H:s övriga insatser bör särskilt nämnas hans verksamhet som ledamot av styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut, i vilken han inträdde 1889, sedan den gamla styrelsen, utom ordf landshövdingen greve Adolf Hamilton, avgått, efter det att dess omorganisationsförslag fallit vid 1889 års riksdag. En omorganisation var trängande nödvändig, och det gällde nu att framlägga ett nytt antagbart förslag. Mycket av arbetet härför föll på H. Sedan efter avsevärt motstånd ett nytt organisationsförslag antagits av riksdagen — motståndarna ville bl a ha lantbruksundervisningen överflyttad till huvudstaden — måste stadgar och detaljinstruktioner utarbetas. Trots censorskap och andra överhängande arbeten sändes H ut på studieresa för att under en månad utomlands studera den högre lantbruksundervisningen och inkomma med rapport. Med stöd av H:s reseberättelse utarbetades organisationsplan och stadgar för Lantbruksskolan, ett omfattande och tidsödande arbete, där H gjorde en dominerande insats. 1914—17 fick H fungera som styrelsens ordf under Hj Hammarskjölds statsministertid.

H anför i sina självbiografiska anteckningar, att det sagts om honom, att han intresserade sig blott för den empiriska delen av sin vetenskap men saknade intresse för den teoretiska. Han erkänner i viss grad detta men försvarar sig med att ett visst empiriskt material är nödvändigt, innan den teoretiska beräkningen kan ta vid. H:s läggning låg otvivelaktigt mera för organiserande, utförande och insamlande av meteorologiska mätningar och iakttagelser än för deras matematiska behandling, åt vilken han blott i begränsad grad ägnade sig. Men å andra sidan kan man säga att bakom hans organisation av mätningar och iakttagelser låg en utvecklad intuitiv känsla för vilket empiriskt material som var nödvändigt och viktigt för teorins utveckling. I denna mening hade hans arbete en teoretisk grund och räckvidd.

Då det gällde att genomföra vissa åtgärder i de internationella sammanslutningarna, lade H i dagen stor taktisk skicklighet. Ofta fick han de nordiska ländernas representanter att förena sig i gemensamma förslag, varvid han redan på förhand sökte försäkra sig om ett par inflytelserika stormakters stöd. Vanligen utgjordes dessa av Frankrike och Ryssland. H:s framgång som organisatör bottnade bl a i en ovanlig förmåga av objektivitet och klarsyn vid bedömandet av människor.

Älskvärd och vänsäll i det personliga umgänget hade H många vänner. Han och Olof Hammarsten stiftade 1891 sällskapet "de 8", som skulle bestå av produktiva, med varandra sympatiserande personer, vilka skulle samlas en gång i månaden hos varandra, då värden skulle vara värd både i andlig och lekamlig måtto. De som längre eller kortare tid tillhörde "de 8" var: bibliotekarien Annerstedt, ärkebiskop Ekman, professorerna Cleve, Dunér, P A Geijer, Hammarsten, S Henschen, Esaias Tegnér d y, civilrådmannen Sven Bring samt H. I Värmlands nation, där han var hedersledamot sedan 1872, deltog han ännu vid hög ålder i nationslivet.

Författare

Anders Ångström



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

H :s vetenskapl brevväxl o andra papper i UUB. Självbiografi i VA. Brev från H i RA (bl a 16 till J Juhlin), i KB, UUB (bl a 17 till R Rubenson), i VA (bl a till C Aurivil-lius, A E Nordenskiöld o G Retzius) o i VHAA (till H Hildebrand o O Montelius).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se UUM ht 1916, Uppsala 1917, s 97—99. Vidare: Yttrande i anledning av "Underdånigt betänkande rörande sammanförande till en gemensam institution av vissa smärre vetenskapliga anstalter". [Rubr.] Uppsala 1917. 5 s. — Åtgärder i Sverige till skydd mot åskslag och hagelska-da. Meddelande med anledning av kungl. remiss (LAH och tidskrift för år 1917, årg 56, Sthlm, s 513 f). — Om de stundom om vintern förekommande våldsamma oststormarna från de norska fjällen (Ymer, årg 37,

1917, Sthlm 19[ 17—]18, s 36—49). — Quel-ques mots sur 1'influence possible des grandes canonnades sur la pluie (Gomptes rendus hebdomadaires des séances de l'Académie des sciences, T 165, Paris 1917, 4:o, s 227— 231). —• Resultats des recherches empiriques sur les mouvements généraux de 1'atmosphére. Uppsala 1918. 4: o. 50 s, 3 kartor, 3 tab. (Nova acta Regiae societatis scientiarum Up-saliensis, ser 4, vol 5, n:o 1.) — Kunna kanonader orsaka nederbörd? (Nordisk tidskrift,

1918, s 73—86). — Samuel Klingenstiernas levnad och verk, biografisk skildring utg av K. svenska vetenskapsakademien. 1. Levnadsteckning. Sthlm (tr Uppsala) 1919. 4:o. 88 s, 1 portr. — Reflexions préliminaires sur les mouvements généraux de 1'atmosphére (Comptes rendus . . ., T 168, 1919, s 593— 598). — Betrachtungen iiber Verlauf und Ursache der mittleren Bewegungen der Atmosphäre (Meteorologische Zeitschrift, Jahrg 36, 1919, Braunschweig, s 95—97). — Étude préliminaire sur les vitesses du vent et les températures dans Pair libre ä des hau-teurs différentes (Geografiska annaler, utg av Sv sällskapet för antropologi och geografi, bd 2, 1920, Sthlm, 4:o, s 97—118). — Några ord om bemärkelsedagar och väderleksmärken (Svenska kalendern, årg 17, 1922, Uppsala . . . 1921, s 273—281). — + Julius von Hann (Ymer, årg 41, 1921, tr 19[21—] 22, s 308—313). — Hos "gamla frun på bruket". Barndomsminnen och intryck från en förgången tid (Hågkomster och livsintryck . . ., saml 2, Uppsala 1922, s 31—39). — Knut Johan Ångström (NF, [2. uppl,] bd 33, Sthlm 1922, sp 1087—89). — Sur les variétés des cirrus (Geogr annaler, 4, 1922, s 445—457). —¦ Till frågan om gallringen till gymnasiet (Tidning för Sveriges läroverk, årg 23, 1923, Sthlm, 4:o, s 34 f). — Sur quelques transformations des nuages (Geogr annaler, 6, 1924, s 1—12). — Hugo Emanuel Hamberg (VAÅ för år 1924, Sthlm (tr Upps), s 247—264).

Redigerat: En bok om Värmland av värmlänningar. D 1—3. Uppsala ... 1917—21. 4:o. (Tills med Sixten Samuelsson.) 1. 1917. VII, 398 s, 1 vikt karta. 2. 1918. 354 s. 3. 1921. 354 s, 2 pl, 2 kartor.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED :s konselj akter 24 aug 1878, nr 3, RA.

H H H (H8D, årg 4, 1S02—03, 1903, s 757 f); H H H t (H8D, årg 26, 1924—25, 1925, s 705 f); C Skottsberg, Minnestal hållna i VVS å dess högtidsdagar 1924—1927 (VVSH, 4: 32, nr 6, 1927); G Taube, Från gångna tiders Uppsala (1950), s 118; UUM ht 1916 (1917); A Wallén, H H H f (LAH o tidskr 1925). — Nekr i Tidskr i sjöväsendet, årg 88, 1925, s 655—657.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hugo H Hildebrandsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13590, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Ångström), hämtad 2018-12-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13590
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hugo H Hildebrandsson, urn:sbl:13590, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Ångström), hämtad 2018-12-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se