Meriter

1 Hybinette, Victor Noach, f 18 april 1867 i Falun, d 7 sept 1937 i Merano, Italien. Föräldrar: smeden o hovslagaren Johan Samuel H o Ulrika Forsström. Elev vid hal i Falun 76—84, vid Chalmers tekn läroanst 84—87, avgångsex som mekanisk o kemisk ing 87, assistent vid Falu kopparverk 87—88, guld- o nickelmetallurg vid Os-Hommelviks kopparverk, Trondheim, Norge, 88—91, nickelmetallurg vid Orford Copper co, Bayonne, N J, USA, 92—02, chef för nickelavd där 95—97, för hela nickel- o kopparverket där 97—02, chefsmetallurg vid International Nickel co, N Y, USA, 02—05, byggde koppar-, nickel- o koboltverk för North American Lead co, Fredrickstown, Mo, USA, 06—08, dir i A/S Kristiansands nikkelraffineringsverk, Norge, 09—22, v president i British-America Nickel co, Kanada, 14—24, dir i ab Outokumpu koppar — Outokummun kupari oy, Finland, 17—21, chef för nickelverk i Ottawa, Kanada, 20— 24, konsult ing i International Nickel co, NY, USA, 24—37, v president i Sheet Aluminium co, Wilmington, Del, USA, 27—31, president för Hybnickel Alloys co, Wilmington, 31—37, president för Nicroalumin co, Jackson, Mich, USA, 31—37.

G 11 dec 00 i New York, NY, USA, m Ester Sigrid Elisabet Evers, f 20 febr 76 i Örebro, d 28 april 62, dtr till grosshandl Sven Viktor E o Matilda Katrina Ericsson.

Biografi

Efter ingenjörsexamen anställdes Victor H 1887 vid kopparverket i sin hemort Falun, där hyttorna förestods av ingenjör Henrik Munktell, vilken s å blev disponent för Grycksbo pappersbruk. Denne intresserade sig livligt för guld- och nickelframställning och hade uppfunnit en framgångsrik metod att utvinna guld ur kopparmalm. Han engagerade nu H i sin experimentverksamhet, som var förlagd till Sågmyra nickelverk i Bjursås, Kopp, som Munktell tidigare förestått men som var under avveckling.

I Norge startades 1888 Hommelviks kopparverk, dit H s å flyttade som kemist och metallurg. Där utexperimenterade han en metod (1890), enligt vilken han sedan ledde nickelutvinningen ur malm från bolagets gruvor i Nonaas vid Bergen. Den hastigt ökade produktionen från de rika fyndigheterna i Kanada medförde emellertid, att marknadspriset sjönk med nära 50 %. H reste därför 1892 till Amerika, där han fick förtroendet att bygga ett nickelsmältverk vid det stora Orfordverket i New Jersey. Sedan förestod han nickelavdelningen där och blev 1897 teknisk chef för hela det orfordska nickel- och kopparverket.

För sina fortsatta experiment utnyttjade H den stora kemisk-tekniska försöksanstalt i New York, vars huvudman var gruvingenjören fil dr Albert Reid Ledoux. Försöken resulterade i en metod för elektrolytisk framställning av nickel, vilken skulle ge honom världsberömmelse. 16 mars 1897 erhöll han amerikanskt patent på metoden men överlät hälften av patenträtten på Ledoux. H inriktade därefter sina försök på nickelstål och fann en metod att åstadkomma sådan legering direkt ur malm, patenterad 18 aug 1903. Han överlät patentet på International Nickel co i New York, där han sedan ett år tillbaka tjänstgjorde som metallurgisk chefsingenjör. Även de följande åren uttog H patent på förbättringar inom nickelframställningen, och hans sista uppdrag i USA denna gång var att anlägga ett koppar-, nickel- och koboltverk i Fredrickstown, Missouri. 1908 flyttade H tillbaka till Norge och blev tom norsk medborgare. Där bildade han 1909 A/S Kristiansands nikkelraffineringsverk och inträdde själv som direktör och störste intressent. Därefter begynte anläggningsarbetet, och H byggde bl a ett elektrolytiskt nickelverk i Aardal, vilket förbättrades efter hand, så att den norska nickelindustrin kom att stå på mycket hög nivå. På begäran av den finska firman Hackman & co byggde H 1913 en provfabrik enligt samma system vid Outokumpu koppargruva i Kuusjärvi, vilket försök slog väl ut. H ville upprätta ett norskt dotterföretag i Finland och inköpa gruvan, som uppskattades innehålla 7 á 8 miljoner ton nickelhaltig malm. Men finländska senaten kunde endast tillåta uthyrning, och förhandlingar pågick i flera år. H ville också försäkra sig om nickelmalm från Sudbury gruvor i Ontario, Kanada, och 1914 ingick han som v president (direktör) i British-America Nickel co.

Nickel hade många användningsområden och lämpade sig bl a till elektriska motstånd, då det i legering med koppar hade ringa elektrisk ledningsförmåga. Efter krigsutbrottet 1914 ökade efterfrågan på nickelstål till pansarplåt, som fick oerhörd betydelse för krigsindustrin genom sin hållfasthet och hårdhet. Då importen från Kanada måste upphöra, blev H:s norska nickelindustri av största vikt även för Sverige, där tom Kleva nickelverk för några år måste aktiveras.

Först efter den ryska revolutionens utbrott 1917 kom ett bolag till stånd för exploatering av Outokumpu gruva, i vilket H ingick som huvudintressent, men stora aktieposter innehades även av några av Finlands främsta industriföretag. Efterfrågan på nickel blev snart större än produktionen, men en olägenhet var gruvans avlägsna läge med 40 km till närmaste järnvägsstation. Då beslut fattats om järnvägslinje till gruvan, bröt inbördeskriget ut och man blev åter hänvisad till hästtransport. Den krigsskuld, som Finland sedan skulle gälda till Tyskland, uttogs i metall, vilket även drabbade Outokumpu, vars utveckling, som varit experimentellt betonad på grund av sin speciella art av kopparkis, gick emot en svår kris 1919. Priserna sjönk katastrofalt, och inga banklån kunde fås. H lät då det norska företaget överta sina aktier med hänvisning till gruvans framtida möjligheter, men 1921 övertogs Outokumpu helt av finländska företag.

1914 inköpte H slottet Hinseberg vid Frövi, Ör, med över 50 rum. Parken förvandlade han till en prunkande trädgård med sällsynta växter, och slottet moderniserades. 1918 köpte han det närbelägna Frövifors bruks ab för enligt uppgift omkr 5 miljoner kr och lade ner papperstillverkningen. I orten trodde man att nedläggelsen bottnade i en önskan att slippa sulfatlukten, men troligen tänkte han grunda en metallurgisk industri i samarbete med Bofors. Att hans planer ej verkställdes torde böra tillskrivas händelserna i Finland, och 1920 gick Frövifors i konkurs.

Själv reste H i slutet av 1920 till Kanada, där han i Ottawa, Ontario, med ekonomiskt bistånd från Kristiansands nickelverk byggde ett stort elektrolytiskt smältverk. Han hade ånyo framgångar, och världens expertis var ense om, att hans framställningssystem var det bästa. Dit kom också för konsultation bl a representanter för Outokumpus nya ägare. H drev fabriken i Ottawa till 1924, varefter han som konsulterande ingenjör för nickeltrusten International Nickel co mest befann sig på resor i USA eller annorstädes. Därvid gjorde han bl a utredningen om de rika nickelfyndigheterna vid Petsamo i norra Finland.

Samtidigt fortsatte han uppfinnarverksamheten, ofta i Wilmington, Delaware, och i samarbete med sin äldste son Victor Evers H (1901—27), vilken 1926 erhöll patent på framställning av aluminium. H blev vid sonens död vice president för ett aluminiumverk i Wilmington till 1931, då han dels där grundade Hybnickel Alloys co för framställning av nickellegeringar, dels i Jackson, Michigan, bildade Nicroalumin co för lättmetalltillverkning.

H var obestridligt en av sin tids främsta metallurger, och vid hans bortgång framställdes över 70 % av världens nickelproduktion enligt hans elektrolytiska metod. Personligen var han ambitiös och optimistisk. Hans uppfinningar och omfattande industriella verksamhet gjorde honom en tid till mångmiljonär.

Författare

Rune Kjellander

Källor och litteratur

Källor o litt: O R Landelius utlandssv saml: USA, SBL:s dep i RA; alfabetiska reg över sv- o amerikanska patent. Patent- o registreringsverkets bibi, Sthlm.

V Annala, Outokummun historia 1910— 1959 (1960); G Bodman, Chalmers tekn inst. Matr 1829—1929 (1929); E Nordström o A G P Palén, V H t (TT 9 okt 1937); H Ramsay, Industrien (Finland, land, folk, rike, 2, 1924); SvTeknF; B Waldén, Frövi-fors bruk o dess föregångare Frövi bruk f 1951").

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Victor N Hybinette, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13917, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rune Kjellander), hämtad 2024-05-07.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13917
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Victor N Hybinette, urn:sbl:13917, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rune Kjellander), hämtad 2024-05-07.