Meriter

1 Hylten, Anders Larsson, f 1669 i Sthlm, d nov 1721 där. Föräldrar: assessorn Lars Hylteen o Anna Hammarin. Inskr vid UU 23 maj 80, auskultant i Svea hovrätt 16 maj 91, riddarhusfiskal 93, stadssekr i Sthlm 04, justitieborgmästare 23 febr 05, borgarståndets ordf vid utskottsmötet 10, dess talman vid riksdagarna 13—14 o 19, bankofullm 21.

G 10 febr 01 i Arboga m Regina Petre, f 2 april 67, d 22 april 49 i Huddinge, Sth, dtr till handelsmannen o brukspatronen Robert P o Margareta Höijer.

Biografi

Första gången H till följd av sin ställning som justitieborgmästare i Sthlm utövade talmanskapet i borgarståndet var som ståndets ordf vid utskottsmötet 1710. Redan nu började han framträda med oppositionellt färgade förslag, som tydde på, att han var motståndare till suveräniteten. I SU väckte han 1710 förslaget, att rådet, vars medlemmar ansågs vara alltför ålderstigna, skulle kompletteras. Han gjorde även hänsyftningar på Karl XI :s testamente med dess bestämmelser om tronföljd och förmyndarstyrelse.

Vid 1713—14 års riksdag hörde H till dem, som stod bakom borgerskapets märkliga skrift mot det sedan Karl XLs tid rådande prohibitiva näringslagstiftningssystemet till inhemska manufakturers skydd. Vid denna riksdag blev han ledare för den då uppkomna fredsrörelsen i dess första skede. Redan vid en förberedande konferens med borgarståndets deputerade i SU 22 dec 1713 förklarade han, att det var omöjligt att skaffa medel till försvarsverket. Man skulle därför överlägga om, vad som stod att göra, även "vad för ett jus patrium vi hava här i riket, då man därav torde kunna komma till närmare anledning till freden". För en deputation från prästeståndet utlät sig H lika öppet. Alla i borgarståndet ville ha fred, men som konungen vore långt borta och frågan brådskande, skulle man se efter vad "jus publicum samt Gud och den naturlige lagen i sådant fall ger oss vid handen" (22 dec). H ansåg ständerna statsrättsligt sett vara närmast att ta saken i egna händer. När rådet meddelade, att det faktiskt företagit en fredsaktion, blev oppositionen snarast stimulerad. H förklarade (jan 1714), att borgarståndet beslutat, "att det måtte hava frid på evad sätt det ock sker". I SU förklarade han 18 och 21 jan, att regeringen borde "träda med ständerna tillsammans till närmare förtrolighet" samt omedelbart begära kejsarens, Frankrikes och sjömakternas medling. Hans förslag rönte mycken anklang inom utskottet, och biskop Svedberg upphetsade småningom ytterligare stämningen. Oppositionens attack slogs emellertid tillbaka av Arvid Horn. I konferens med en deputation från SU meddelade han, att konungen själv var inbegripen i fredsaktion. Härmed sprängdes oppositionen, och H själv trädde helt tillbaka från sin starkt framskjutna ställning, medan de rojalistiska och regeringsvänliga elementen framträdde. Även H stödde nu Horn, när man från adligt håll igångsatte en aktion, som faktiskt ingrep mot den suveräne konungens makt. Man ville bl a, att prinsessan Ulrika Eleonora skulle "såsom en regentinna" åta sig riksstyrelsen. Borgarståndet uppträdde direkt kyligt mot aktionen, och H, som däri såg ett misstroendevotum mot rådet, avböjde att ge något omedelbart svar. Han fick prästerna med sig, och frågan om prinsessans regentskap uppsköts.

H deltog emellertid i de hemliga förarbeten på en ny regeringsform som redan före Karl XII:s död gjordes under ledning av landshövding Per Ribbing. Vid 1719 års riksdag var han åter talman och tillhörde de ledande männen. Han satt i kommissionen över Goertz, i det utskott som utarbetade förslaget till regeringsform, i SU och i deputationen över "fredsverket". Därtill utsågs han av sitt stånd, som han ännu ledde ganska allsmäktigt, till fullmäktig i banken. H:s frändekrets var vid denna tid mycket inflytelserik. I grundlagsutskottet satt också H:s bror Samuel (H 2) och svåger domprosten Lars Molin.

I tronföljdsfrågan hävdade H, att Ulrika Eleonora inte hade någon arvsrätt till kronan. Det var på anmodan av Per Ribbing som brodern Samuel uppsatte den skrivelse, där hon själv erkände detta. F ö stod H hovet nära och verkade i april 1719 närmast för prinsessans och hennes makes samregering. Han gillade ej heller oreserverat riksdagens ingrepp i regeringsärendena och motsatte sig ivrigt riksrådens nedkallande i SU för att höras angående av drottningen gjorda ämbetsutnämningar. Möjligen har H och svågern Molin redan på ett tidigt stadium demokratiserat det Ribbingska förslaget till regeringsform, som han underskrev på borgerskapets vägnar 21 febr 1719.

H var ämbetsman och tillhörde inte själv det handelsidkande borgerskapet. 1714 hade hans hustru och barn och hans bror Samuel mottagit adelskap, men introduktionen ägde rum först 1719. När H 1720 åter sökte bli talman, misslyckades han. Oppositionen mot magistratens ledande ställning hade också vuxit i styrka. Borgerskapet valde denna gång själv sina ombud, försåg dem med instruktioner och gjorde i en inlaga till borgarståndet gällande, att endast dess egna sex fullmäktige men inte magistratens ombud skulle anses som herredagsmän för Sthlm. H bestred detta men lyckades ej hejda den adelsfientliga stämningen. Genom en sluten votering, den första som förekommit i borgarståndet, förklarades, att H inte kunde vara talman. Striden fortsatte, i det att H av drottningen utverkade förbud för ståndet att företa nytt val. Då ståndet i en inlaga hävdade sin rätt, gav emellertid drottningen vika. H maskerade sin reträtt med "sjukdom", och hans politiska roll var därmed utspelad.

H inköpte 1708 Glömsta i Huddinge, Sth, och utverkade för detta säteriprivilegier genom flyttning från sin egendom Vigesta (Vistaberg) i samma sn.

Författare

Bengt Hildebrand

Källor och litteratur

Källor o litt: B Boethius, Magistraten o borgerskapet i Sthlm 1719—1815 (1943); BorgRP (1933, 1945); E Ekegård, Studier i sv handelspolitik under den tidigare frihetstiden (1924); Frihetstidens grundlagar o konstitutionella stadgar, ed A Brusewitz (1916); Frälseg 1:2 (1931); S Grauers, Några bidr till oppositionens hist under Karl XII (KFÅ 1921); dens, Den sv riksdagen under den karol tiden (Sveriges riksdag, 1:4, 1932); F Lagerroth m fl, Frihetstidens maktägande ständer (ibid, 1:5, 1934); C G Malmström, Smärre skrifter rör sjuttonhundratalets hist (1889); Malmström, 1 (1893); SR A 2: 1 (1909); StRR; L Thanner, Revolutionen i Sverige efter Karl XII:s död (1953).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Hylten, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13937, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand), hämtad 2024-04-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13937
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Hylten, urn:sbl:13937, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand), hämtad 2024-04-27.