Benjamin C H Höijer

Född:1767-06-01 – Stora Skedvi församling, Dalarnas län
Död:1812-06-13 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Filosof


Band 19 (1971-1973), sida 693.

Meriter

Höijer, Benjamin Carl Henrik, f 1 juni 1767 i Stora Skedvi, Kopp, d 13 juni 1812 i Uppsala. Föräldrar: prosten Henric H o Sophia Margareta de Brenner. Inskr vid UU 4 okt 83, disp pro exercitio 23 dec 86, FK 16 maj 87, disp pro gradu 4 juni 88, mag 16 juni 88, doc i prakt filosofi vid UU 28 sept 89, eo kanslist i kanslikoll 90, kurator vid Västmanlands-Dala nation 21 nov 93, adjunkt i prakt o teor filosofi 30 okt 98, prof från 21 mars 09. — Ogift.

Biografi

Benjamin H fick, förstfödd, sina förnamn vid ett nöddop dagen efter en barnsbörd, som inom en vecka kostade hans mor livet. Efter en skolgång med två år som kvarsittare i Västerås trivialskola inskrevs han 1783 vid Uppsala univ, där han nittonårig disputerade med avhandlingen De gustu in artibus elegantioribus. Vid tjugutvå års ålder fick han för sitt docentspecimen i teoretisk filosofi Quid artibus elegantioribus mores debeant av sin lärare Daniel Boethius vitsordet, att han visat "så mycket snille, filosofisk skarpsinnighet, noggrannhet, ordning och beläsenhet, att få vid författarens ålder däri med honom kunna sättas i jämförelse". Specimineringen inträffade några veckor före Bastiljens fall. Sin professur i ämnet fick han veckan efter statsvälvningen i Sverige 1809. De båda omstörtningarna markerar hans öde. Under de mellanliggande tjugo åren sökte han sex ledigblivna professurer, därtill två lektorat, och befanns otjänlig för samtliga befattningar. Utan händelserna 1809 hade säkerligen också den sjunde professuren gått honom förbi.

Franska revolutionen hänförde honom omedelbart, och han blev därmed misstänkt på högsta ort. Han blev tongivande bland tidens studentradikaler och ledande kraft i Uppsala-kotteriet Juntan, som med Carl von Rosenstein, Gustaf af Wetterstedt, Marcus Wallenberg, Gustaf Abraham Silverstolpe, Erik Abraham Almquist – Carl Jonas Loves farbror – och Hans Järta i sin krets har få eller inga motstycken i sv akademiskt liv. Det var till stor del de oppositionella idéerna i detta studentlag som omsider gav Sverige ett annat statsskick och därmed H en kateder vid univ. Hans entusiasm för franska revolutionen hade dock efter hans resa till Paris 1800 förbytts i en lika stark misstro. Mot bakgrunden av Reuterholm-välde och Gustav IV Adolfs järnår avtecknar sig en av huvudsatserna i H:s tänkande: "Läran om friheten är nyckeln till all filosofi." Under större delen av sin verksamma ålder hölls han utestängd och på svältgränsen. Anmärkningsvärt är dels att han avstod från de möjligheter till utkomst och gärning, som hans rykte som filosof förskaffade honom i Tyskland, dels att han under förhållandena i hemlandet hade kuraget och ihärdigheten att fullfölja ett betydande livsverk. Representativa för detta är, jämte vissa föreläsningsserier, essayerna Om anledningen, huvudinnehållet och de senare framstegen och förbättringarna av den kritiska filosofien och Om ett pragmatiskt avhandlingssätt i historien, publicerade i Silverstolpes Litteraturtidning 1795–97 respektive 1796–97, hans Afhandling om den philosophiska constructionen (1799), en i livstiden otryckt, icke fullbordad efterskrift till denna samt den rad dissertationer, som han i febril följd hann ventilera, innan han lämnade sin kateder: De fundamento cognitionis empiricae 1811, De reflexione 25 april 1812, De operationibus intellectus samma dag, Aphorismi e logica transcendentali (1:a avd) 6 juni samt De systemate 8, 9, 10 och 11 juni. Hans dagar var räknade. Den 13 avled han. Dödsorsaken är inte angiven.

Det patos, som besjälade H:s tänkande, hade även en annan grund än det politiska läget, nämligen den "filosofiska förtvivlan", som var följden av Humes allt förödande skepticism. Så länge den rådde var människan "den olyckligaste av alla varelser – med medvetande av plikter, dem hon aldrig kan uppfylla, av ett mål, dit hon aldrig kan närma sig, och av nödvändigheten av kunskaper, dem hon aldrig kan förvärva". Hans filosofi sökte mänsklighetens räddning undan en sådan förtvivlan. Denna härledde sig från den dualism mellan veta och vara, begrepp och objekt, som med upprinnelse hos Descartes var källan till all senare skepticism och ännu inte övervunnits hos Kant. Först när denna konflikt blivit löst och identiteten mellan begrepp och objekt kunnat fastställas, hade den mänskliga tanken nått det inre sammanhang, utan vilket ingen sanning och ingen vetenskap har en grund. Enda sättet att hinna fram till en sådan visshet var att från begreppen avlägsna allt villkorligt, avhända sig varje antagande och inte hejda sig förrän vid det ovillkorliga. Detta, varförutan ingen tanke kan finnas, bestämde H som "en ursprunglig handling i själens grundförmåga".

Så långt finns programmet för H:s följande filosofi angivet redan i den tidiga essayn Om anledningen. Den närmare undersökningen av denna handling blev ämnet för hans nästa större arbete, Den filosofiska konstruktionen. Titeln har en polemisk udd, riktad mot Kant. Enligt denne var matematiken allena en vetenskap "genom konstruktion av begreppen", medan filosofin var en diskursiv förnuftskunskap, hänvisad till bearbetade iakttagelser och begrepp a priori. Därmed måste den avstå från de matematiska vetenskapernas av sig själv givna evidens. H gjorde det nu till sin uppgift att visa, att också inom filosofin, rätt grundad och förstådd, kunde man nå visshet "genom blott analys"; också där skulle begreppens identitet med sina objekt kunna ådagaläggas. Kant hade förklarat, att begrepp som endast är medelbara föreställningar om objekt måste vara tomma, "eftersom de ej innehålla annat än en synthesis". Just defcta blir H:s utgångspunkt. "Således innehålla de dock något. Och denna synthesis, vad är den annat än en handling?" I den handlingen, som inte kan tänkas borta ur något, ser H det ovillkorliga, självt således betingelsen för allt villkorligt och den yttersta punkt, varifrån allt vetande måste utgå. H bestämmer den genom att lösgöra begreppet handling från varje anknytning till det tillfälliga och hålla fast endast sådant, varförutan ingen handling är tänkbar. Han uppnår så en ren handling. Såsom befriad från allt beroende av mångfalden är den oinskränkt, oändlig. För att motsvara kravet på en högsta princip får denna handling inte vara framkallad av någonting annat; vore den det, skulle detta andra vara den sökta högsta principen. Såsom grund för allt vetande kan den också kallas det rena Jaget. Såsom den yttersta förutsättningen för allt villkorligt är den det absoluta.

Själva konstruktionen innebär "att genom inskränkning åstadkomma ett objekt som förut inte fanns" — alltså en motsvarighet på begreppens område till en geometrisk figur. Den ursprungliga konstruktionen, den som H var ute efter, skall förete det oändligas första inskränkning. Den är därigenom den upplevda världens tillblivelse och all kunskaps yttersta källa och högsta postulat. Här inträffar en svårighet, observerad av H redan i essayn Om anledningen – hur inskränkes en oändlig handling, om den skall förbli oändlig? Av vad begränsas kraften, om den inte kan påverkas av någon faktor utifrån? H:s lösning är, att om den rena handlingen är absolut och oändlig — annars uppfyller den inte kravet på ren handling utan är bestämd av någonting annat, som då är den rena handlingen – måste den inskränka sig själv. Hur det går till förklarar han genom en analys av kraftens begrepp. "I oändligheten utsträckt" måste den "avtyna till intet och bliva omöjlig", den blir "energi utan energi". I handlingens väsen "ligger därför nödvändigtvis en inskränkning, vilken är lika absolut som handlingen för sig själv". Varje föreställning om handling, om energi, menar H, den må vara abstrakt eller hur konkret som helst, innesluter en inskränkning, om inte denna energi samtidigt skall föreställas gå om intet. Konstruktionen var enda sättet att bilägga den nämnda dualismen i vår föreställningsvärld. Den syftar därför till den "högsta uppgiften för all filosofi: att bringa oss till enhet med oss själva, d ä att föreställa oss själva. Således vad som skall konstrueras är begreppet jag." Här framträder en av de grundläggande olikheterna gentemot Fichte. Denne utgår från jaget, som etablerar sig självt och är hans första postulat. Där H börjar finns ännu intet jag, bara oändligheten och en handling utan ursprung, verksamhet och mål. Det är därur han härleder jaget och hela vår tillvaro. Skillnaden röjer sig också i fortsättningen. Fichte bestämmer objektet med jaget, som sätter emot sig ett icke-jag. H utgår från objektet, som är nödvändigt för att en föreställning skall uppstå, medan denna i sin tur måste ha ett subjekt som hyser den och som samtidigt är förutsättningen för uppkomsten av ett medvetande, vilket åter inte kan bli klart över vad det vet utan att ha nått fram till ett självmedvetande, ett jag. Här har vi de fem stegen i H:s konstruktion: objekt, föreställning, subjekt, medvetande, jag.

Om avhandlingen om konstruktionen fullföljer tankar, som redan Om anledningen tagit upp, bygger avhandlingarna från H:s sista år liksom föreläsningarna på Konstruktionen, ehuru med tankegångar under ständig utveckling. Anmärkningsvärt är ett motiv, som H framlade i studien Om ett pragmatiskt avhandlingssätt i historien, vidareförde i Konstruktionen och fullföljde i föreläsningarna 1806. Uppslaget fick H, såsom han framhöll, i Kants Kritik der Urteilskraft. Hans eget grepp var att låta "ändamålens rike" sträcka sig längre än hos Kant, omfatta mera än naturen och de sköna konsterna. Den sammanfattning av H:s tankegång, som han själv aldrig utförde, kunde i enklaste form se sålunda ut: begreppet ändamål förutsätter ett medvetande, som ser detta ändamål och syftar dit; annars bortfaller varje anledning att tala om ett ändamål. Om världsförloppet, om naturens och mänsklighetens utveckling skall ha ett ändamål – och det ville H tro – måste det alltså finnas ett medvetande, som förmår uppfatta detta och syfta dit. Sådant överstiger ett dödligt medvetandes krafter; det finns alltså en "förståndig varelse", med H:s uttryck, som hör till en intelligibel värld, med ett medvetande av annat slag än vårt timliga. Men idén om ett sådant ändamål måste finnas nedlagd i människans väsen, om vi inte vill acceptera hennes tillvaros fullkomliga meningslöshet; det asymptotiska förverkligandet av detta ändamål är hennes bestämmelse och historiens gång. Detta "idéens realiserande" var, förklarade han 1806, i hans filosofi "slutstenen i valvet, varpå allt vilar" och framställningen därav en ny vetenskap, som han kallade "historien i högre bemärkelse". Släktskapen med Hegels Phänemenologie des Geistes är desto mera påfallande, som H tog upp tanken med tio års försteg och murade fast dess slutsten året innan Hegels arbete kom ut.

Man har beklagat, att vidriga omständigheter och H:s tidiga bortgång hindrade honom från att fullfölja sitt verk. Hans nyss anförda ord tyder på att han inte delade denna åsikt. Det angelägnaste för H synes ha varit att lägga fram ett system för filosoferandet, en metodlära. Han kallade också Konstruktionen "propedeutik". Hans övertygelse var, att om man kunde bestämma en högsta, oomtvistlig utgångspunkt och därifrån härleda alla satser och begrepp, så måste filosofin därur följa och vetenskapen därmed få den visshet, som ensam kunde övervinna den "filosofiska förtvivlan", vari han såg mänsklighetens stora olycka. Det målet fann han sig ha nått.

Sitt intresse för estetiska problem, röjt genom hans tidiga disputationer, vidmakthöll H och kom, först bland romantikens filosofer, fram till en genomtänkt, i systemet infogad skönhetslära, dock aldrig helt utförd. Av största intresse är hans utredning av släktskapen mellan det sublima och det löjliga, tragik och komik.

Stridbar till sin läggning har H själv blivit omstridd. Samtida som Fichte, Schelling och hans egen lärjunge Geijer betraktade honom som en tänkare av ovanliga mått, Nyblæus delade deras mening och Høffding har, liksom förut Geijer, framhållit det märkliga i att H jämsides med och oberoende av Fichte nådde fram till dennes positioner samt därefter föregrep först Schelling, sen Hegel. Andra har vänt på ordningen och i H sett en mer eller mindre lydig eftersägare till Fichte (Grubbe och Leufvén), Schelling (Grubbe och Bygden) eller Hegel (Liljekrantz). Uppfattningen om H som de tyska mästarnas lärling möter kronologiska svårigheter, ibland oöverkomliga. Den stämmer inte heller med hans egna, med eftertryck hävdade anspråk på självständighet och ännu mindre med den inre följdriktigheten i hans filosofiska utveckling. Att H mottog starka impulser från samtida spekulation i Tyskland var han den förste att framhålla. Men i grunden intressantare än de punkter där han tog intryck är de där han tog avstånd.

Också som människa blev H omstridd. Många fann honom snarstucken, högdragen och kall. Själv var han inte omedveten om sådana drag: "En metafysikus är en ädelsten, varpå ingen slipning biter; en rar stuff, som förtjänar sitt rum i ett kabinett för sin hårdhet och kantighet." Trofastheten i kretsen av vänner omkring honom och tonfallen i hans brevväxling med dem röjer emellertid en värme, ett levande intresse och en älskvärdhet, som han förbehöll ett fåtal. Av vännerna nådde åtskilliga inflytelserika poster, och genom dem blev också hans eget inflytande sådant, att hans teorier långt efter hans död gjort sig gällande inom vårt kulturella och politiska liv. Ty den starkt abstrakta form, som han gav sin filosofi, innebar inte att den var verklighetsfrämmande. Under hans liv som vuxen genomgick både Europa och vårt eget land häftiga förvandlingar, och han följde vaksamt det nya som kom, i samhällsskick, statsrätt, nationalekonomi, konst och dikt, människouppfattning och uppfostringsideal. En sammanfattande framställning av hela hans åskådning och dess inverkan på det Sverige som kom saknas alltjämt.

Författare

Karl Ragnar Gierow



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

H:s stora mssaml o brev från E G Geijer till H i UUB. Brev till H från G af Wetter-stedt i De la Gardieska saml, LUB (utdrag tr i DGA 20). Brev som tillhört Grusenstolpeska saml till o från H i Ericsbergsarkivet, RA, o i KB (i båda saml från bl a L Hammarsköld, H Järta, G A Silverstolpe o till frih H E Cederström, g Rosén v Rosenstein; i RA även från D Boethius mfl). Några brev till H o några H:s resebrev till friherrinnan Cederström tr i M J Crusenstolpe, Karakteristiker (1851). Brev från H till A G Mörner i Esplunda-arkivet, RA, till bl a L Hammarsköld i KB, till H Järta i UUB o till F B v Schwerin i Brinkmanska arkivet, Trolle-Ljungby.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Åminnelse-tal öfver högstsalige Hans majestät konung Gustaf III, inför Vestmanlands och Dala-landskap hållet. Upsala 1792. 30 s. — Afhandling om den philo-sophiska constructionen, ämnad til inledning til föreläsningar i philosophien. Sthlm 1799. 202 s. [Övers:] Abhandlung iiber die philo-sophische Construction, als Einleitung zu Vor-lesungen in der Philosophie, von Benj. Carl H. Hoyer. Sthlm 1801. 176 s. — Samlade skrifter. D 1—5*. Sthlm 1825—27. XII, 348, (14), 412, (10), 531, (10), 504, (10), 348 s. —¦ Underrättelser om Frankrike, (på stället år 1801 egenhändigt uppsatte) (Portefeuille, utg af [M J Crusenstolpe], d 5, Sthlm 1845, s 169—185). —¦ En svensk filosof på utrikes botten [resebrev t H E v Rosenstein] (Karakteristiker, ur samtidas förtroliga bref och anteckningar hemtade af [M J Crusenstolpe], Sthlm 1851, s 187—278). — Ur Benjamin Höijers manuskript. Excerpt, utg af E Leuf-vén. [Rubr:] Af Fichtes föreläsningar ifrån den 23 aug. 1798. Gefle 1898. 43 s. — Filosofiska föreläsningar 1806—1812 efter författarens efterlämnade handskrifter utg av B Liljekrantz. Lund 1931. XVI, 473 s. (HVLÅ, 13.) — Akad avh se Marklin 1:1, s 65, 108 f, 150, omtr i Saml skr 5; akad progr 1811 se Meyer, [2,] s 90; recensioner, uppsatser o övers i Litteratur-tidning, 1795—¦ 1797, Sthlm (även red), se Liljekrantz, anf arb 1912, i sht s 146 f, i Journal för svensk litteratur, 1797—1809, Sthlm, se ibid, s 168 f, vissa av dessa bidrag även i övers; med-utg för Lyceum, h 1—2, 1810—1811, Sthlm (anon, tills med L Hammarsköld, J J Berzelius o C A Agardh).

Översatt: J G Fichte, Några föreläsningar öfver de lärdas bestämmelse, Upsala 1796, IX, 118 s; smärre övers i tidskr ovan.

Källor och litteratur

Källor o litt: A L Bygden, B H (1872); H Granat, H:s betydelse för Geijers uppfost-ringsteori (Festskr tillägn Axel Herrlin 1935); S Grubbe, Filosofiska skrifter i urval, 7 (1884); O Höijer, B H:s intryck från Paris år 1800 (OoB 1936); E Leufvén, Kritisk exposition af B H:s konstruktionsfilosofi i relation till den samtida transcendentala spekulationen (1897); B Liljekrantz, B H (1912) o där anf litt; dens, B H (OoB 1912); dens, H:s identitetsfilosofi i dess tidigaste stadium (LUÅ N F, 9, 1913); dens, Om B H:s historieuppfattn (Festskr tillägn Hans Larsson 1927); S Magnusson, Det romantiska genombrottet i Auroraförbundet (1936); N Nilsson, Adolf Göran Mörner o B H (Samf Örebro stads- o länsbibl:s vänner. Meddel nr 23, 1955); A Nyblaeus, Den filosofiska forskn:en i Sverige, 1 (1873—75); L Wahlström, B H i nyare belysn (FT 1913). — L Frykholm, Till frågan om B H:s förhållande till romantikens politiska tänkande (StvT 1936); K R Gierow, B H (1971).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Benjamin C H Höijer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14024, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karl Ragnar Gierow), hämtad 2019-09-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14024
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Benjamin C H Höijer, urn:sbl:14024, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karl Ragnar Gierow), hämtad 2019-09-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se