Inge d.ä.

Död:tidigast omkring 1100

Kung


Band 19 (1971-1973), sida 779.

Meriter

Inge d ä, d tidigast omkr 1100. Fader konung Stenkil av Sverige. Konung av Sverige från senast 1080, under tre år i början av 1080-talet en av de båda konungarna i Västergötland, senare åter konung i hela Sverige.

G m Helena (bd 18), möjligen identisk med en "Mær" (dvs mö), som enligt isländsk uppgift var hans gemål o syster till hans motkonung Blot-Sven. Enl 1400-talsuppg (faks hos Odenius) var han g m den som helgon dyrkade Ragnhild, vilken skall ha grundat Södertälje kyrka o blivit begraven där. Enl en annan 1400-talsuppg var hon emellertid g m hans brorson Inge d y.

Biografi

I är den förste sv konung som nämnes i brevmaterialet. Den 4 okt 1080 skrev påven Gregorius VII till svenskarnas (suetonum) konung I — namnet i det påvliga registraturet blott markerat med initial — att han hört, att kristna predikanter kommit till dennes land, varför han ville, att konungen skulle sända en biskop eller annan lämplig präst till Rom för att underrätta påven om landets förhållanden samt motta instruktioner. Ett odat brev från samme påve till västgötarnas (wisigothorum) konungar I (även här blott initial) och "A" nämner, att en biskop R — som identifierats med någon av den västgötska biskopslängdens Rodolward eller Rikulv — kommit till Rom med underrättelser om deras folks omvändelse till kristendomen, varför påven ville, att erläggande av tionde skulle påbjudas över hela riket, och att präster ofta skulle sändas till Rom, som där kunde lära sig kyrkans sed och meddela konungarna, hur de skulle handla.

Det har diskuterats, om den i det odat påvebrevet nämnde medregenten "A" var I:s bror Halsten (bd 18), som dock endast i Hervararsagan namnes som sådan. Enligt Adams av Bremen tydligen före I:s regering tillkomna skildring hade Halsten fördrivits efter en kort tid som konung under tronstridigheterna efter faderns död, och enligt västgötalagens till omkr 1240 daterade kungalängd efterträdde han I. Alternativt har därför medregenten "A" också identifierats med Håkan (s 560), den senaste av Adam nämnde sv konungen, enligt Hervararsagan I:s företrädare men enligt västgötalagens kungalängd Stenkils företrädare.

Att I 1080 var sv konung men vid annan tidpunkt uppges vara en av västgötarnas båda konungar kan sammanställas med Hervararsagans utförliga skildring av hans tidigare regeringsår. Enligt denna avskaffade han blotandet i Sverige och påbjöd kristendomens införande. Då I på tinget vägrade uppge dessa åtgärder, skall han ha drivits därifrån med stenkastning, varefter hans svåger Blot-Sven (bd 5) togs till konung av svearna och I for till Västergötland. Efter tre vintrar återkom han emellertid, dödade svågern, återinförde kristendomen och styrde landet' till sin död. I:s fördrivande och Blot-Svens val till konung nämnes också i den i sin nu kända form tidigast i slutet av 1200-talet tillkomna legenden om den i Södermanland verksamme engelske missionären Eskil (bd 14).

I:s religiösa intresse framgår även av en genom excerpter från 1500-talet känd längd över donationer till Vreta kloster. Enligt denna skulle han jämte sin gemål Helena ha grundat detta kloster och dit donerat vissa uppräknade gårdar, de flesta belägna i denna trakt av Östergötland.

Förutom i Hervararsagan förekommer I även i andra västnordiska källor, tidigast i den norske munken Theodoricus kort före 1187 tillkomna Historia de antiquitate regum Norvagiensium. Där nämnes krig och fredsslut — tydligen omkr 1100 (Bugge) — mellan I, götarnas (gautorum) konung, och den norske konungen Magnus barfot, som då fick I:s dotter Margareta till gemål. Vissa delar av Dalsland, som Magnus gjort anspråk på, fick hon som hemgift. I kallas i denna källa "oförvitlig" (probissimus). Senare isländska källor, bl a Snorre Sturlasons Heimskringla, ger utförligare skildringar av kriget mellan de båda konungarna, delvis i anslutning till tydligen samtida skaldeverser. Bl a nämnes en strid i Fuxerna, Älvsb. Freden skall ha slutits i Kungälvs föregångare Konungahälla i närvaro av den danske konungen Erik ejegod, som enligt Saxo vistats i Sverige före sin tronbestigning liksom tidigare brodern Knut den helige. I skildras i detta sammanhang som den störste och kraftigaste av de tre konungarna. Att de isländska källorna har så mycket mer uppgifter om I än om andra sv konungar under dessa århundraden har satts i samband med att islänningen Markus Skeggjason enligt den isländska skaldelistan Skåldatal en tid varit verksam hos I och att sedermera biskopen Gissur Isleifsson enligt Are frode vistats i Götaland i början av 1080-talet.

Enligt den först på 1400-talet tillkomna Prosaiska krönikan skall I ha segrat i fem strider i Skåne och innehaft detta landskap i tre år men blivit mördad där i sin säng, en skildring, som i Lilla rimkrönikan kompletterats med att han begravdes i Värnhem. Ännu senare och tvivelaktigare är Johannes Magnus uppgift, att I skulle ha besegrat en rysk furste Valdemar eller Jarizlav.

Västgötalagens kungalängd prisar I:s mod och laglydighet.

Om I:s ende son Ragvald är endast känt, att hans dotter Ingrid enligt isländska uppgifter i olika äktenskap var mor till den sv tronpretendenten Magnus Henriksson och den norske konungen Inge krokrygg. Den ovannämnda dottern Margareta "fredkulla" gifte efter Magnus barfots död om sig med Nils, Erik ejegods bror och efterträdare som dansk konung, och fick med honom sonen Magnus Nilsson, sedan sv tronpretendent. I:s dotter Katarina var enligt Knytlingasagan svärmor till Erik den helige (bd 14), och en tredje dotter, Kristina, var enligt danska genealogier från slutet av 1100-talet genom sitt äktenskap med en rysk furste mormor till konung Valdemar den store av Danmark och dennes kusin konung Bela III av Ungern.

I:s gravsten i Varnhems kyrka tillkom först på 1600-talet på M G De la Gardies initiativ.

Författare

Hans Gillingstam



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: N Ahnlund, Vreta klosters äldsta donatorer (HT 1945); dens, Drottning Helena o Vreta kloster (HT 1946); N Beckman, Ur vår äldsta bok (1912), s 32 f; dens, Sveriges äldsta kristna konungalängd (PHT 1914); S Bolin, Om nordens äldsta historieforskning (1931), s 169 f, 175; A Bugge, Smaa bidrag til Norges historie paa 1000-tallet (1914), s 31—34; G Carlsson, Bernhard Schmeidlers Adamsforskningar (KÅ 1923), s 412—417; H S Collin o C J Schlyter, Saml af Sweriges gamla lagar, 1 (1827), s 299; Edda Snorra Sturlusonar, 3 (1880— 87); J Forssman, Die Beziehungen altrus-sischer Fiirstengeschlechter zu Westeuropa (1970); Heiöreks saga (1924); C M Furst, När de döda vittna (1920), s 69 f; J Jonsson, Um Sviakonungatal i Hervarar-sögu (ANF 18, 1902); S Leijonhufvud, Kungastenarna i Värnhem (Fornv 1910); H Ljungberg, Den nord religionen o kristendomen (1938), s 252 ff; Johannes Magnus, Gothorvm Sveonvmqve historia (1558), s 674; I Lundahl, Det medeltida Västergötland (1961); B Nerman, När Sverige kristnades (1945), s 149—161; O Odenius rec av T Lunden, Sv helgon (Fornvännen 1973); M Oisen, Lov-sigemanden Markus Skeggessons arvekvasde over kong Erik Eiegod (Edda 15, 1921), s 162, 167; S U Palme, Kristendomens genombrott i Sverige (1959); T Schmid, Sveriges kristnande (1934), s 71—78, 88; A Schiick, "Blotsven" (Saga och sed 1957); H Schiick, Smärre bidrag till nord litt:hist (ANF 12, 1896), s 218—22; dens, Den äldsta kristna konungalängden i Sverige (1914), s 26—32; SRS 1:1 (1818), s 245, 258, 2:1 (1828), s 393, 396 f; ST 1 (1877), s 61—64; G Storm, Monumenta historica Norvegiae (1880); A M Strinnholm, Sv folkets hist, 3 (1848), s 21—54; Strängnäs stads hist (1959); K B Westman, Den sv kyrkans utveckling från S:t Bernhards tidevarv till In-nocentius III:s (1915), s 40—43; dens, Erik den helige o hans tid (Erik den helige, 1954), s 17—22. — A O Johnsen, Om Theodoricus og hans Historia de antiquitate regum Nor-wagensium (1939); A Schiick, Skottkonung (Namn o bygd 1956), s 202.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Inge d.ä., https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14103, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2018-11-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14103
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Inge d.ä., urn:sbl:14103, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2018-11-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se