Israel Erlandsson (Finstaätten)

Död:senast 1329

Biskop


Band 16 (1964-1966), sida 53.

Meriter

3 Israel Erlandsson, brorson till F 1, levde 7 jan 1328, var d 15 maj 1329. Föräldrar: riddaren Erland Israelsson o Katarina Johansdtr (dtr av riddaren Johan Ängel d ä). Var scholaris i Linköping 1264—67, kanik vid Uppsala domkyrka 1274 o ännu 1277, var någon tid kyrkopräst i S:t Per i Sigtuna, var troligen redan 1281 dominikanerbroder i Sigtuna o kallas så 10 dec 1288, hade säkerligen vistats utrikes för teologiska studier, var 17 juni 1290 lektor i Sigtuna o ännu 1296, kallas prior i Sigtuna 1298, fungerade 1302 o 1310 som provinsialens vikarie, var 1305 diffinitor vid provinsialkapitlet i Skänninge, providerad av påven till biskop i Västerås 29 juli 1309, konsekrerad mellan 23 april o 30 juni 1311, fick koadjutor 1327, medlem av förmyndarstyrelsen för konung Magnus Eriksson.

Biografi

I de av I E redigerade S:t Eriksmiraklerna (jfr nedan) ger han oss själv en bild från sin ungdom; I E gick i skola i Linköping och fick där »skälvosot». Han reste då från Östergötland till sin morbror Folke Johansson (Ängel), vid den tiden ärkedjäkne, sedan ärkebiskop. Denne bjöd systersonen att gå till Gamla Uppsala och offra ett vaxljus till S:t Erik samt läsa antifon, versikel och kollekt. I E blev inom få dagar helbrägda, heter det. Liksom sin farbror ärkebiskop Jakob (Fl) gick I E den kyrkliga vägen. Som kanik i Uppsala fick han efter morbrodern Bengt, som blivit ärkedjäkne, då brodern Folke blev ärkebiskop, ett prebende med kaniktionden från Hagunda och Lagunda. Samtidigt med sitt kanonikat blev I E kyrkoherde vid S:t Per i Sigtuna. Det var tydligen här han kom att intressera sig för dominikanerna. Småningom ingick han själv i orden och blev senast 1298 Sigtunaklostrets prior. Åren 1302 och 1310 var han vicarius provincialis under provinsialpriorn i dominikanerprovinsen Dacia. Att en vikarie tillsattes berodde på det hösten 1309 utbrutna kriget mellan konungen av Danmark samt hertigarna Erik och Valdemar.

Under I E:s tid som prior hade Sigtunaklostret en storhetstid (Gallén). I striden med dominikanerbröderna från Strängnäs om rätten att tigga vid sälbodarna i Sthlm, lyckades I E småningom hävda Sigtunaklostrets uteslutande rätt. Medan I E var kvar i Sigtuna avslöts en betydelsefull överenskommelse med hans kusin domprosten Andreas Andrea? (And) i Uppsala angående härbärge och ett par andra rum för sigtunabröder i Helgeandshuset i Uppsala.

I E var en lärd man och en stor bokvän. Han ökade klosterbiblioteket och ärvde 1296 själv böcker efter sin bror kaniken Karl Erlandsson i Uppsala. I E:s bibliotek kom efter hans död till konventet i Sigtuna. Ett par band är bevarade. Då dominikanerna var specialister på uppspårande av kätterier utsågs bl a I E att leda förhöret med kättaren upplandsbonden Botulf i Gottröra, som förnekade transsubstantiationsläran. Det slutade med att Botulf 1311 utlämnades till den världsliga makten att straffas — vår medeltids veterligen enda kättarprocess. I E: s egen fromhet var starkt tidspräglad med förkärlek för avlatslinjen, kyrkobesök för att ernå lindring i syndens följder och förkorta straffets plåga i skärselden, med mirakeltro och hel-gonåkallande, varvid besök och gåva i helgonets kyrka skulle bota kroppslig sjukdom.

Särskilt har I E ägnat sig åt S:t Erikskulten. Han hade ärvt sin vördnad för national-helgonet av bl a sin farbror ärkebiskop Jakob (jfr ovan). I E var med vid öppnandet av S:t Eriks skrin 1303 och fick sin del av kvarlevorna. Genom ärkebiskop Folke hade S:t Eriks ben redan 1273 överförts från Gamla Uppsala till Östra Aros, Nya Uppsala. Kapitlet sysslade mycket med helgonet, varvid I E synes ha spelat en framträdande roll (Haapanen). Vid det begynnande upptecknandet av S:t Eriks mirakler synes han ha varit sekreterare. Under åren 1291—1319 nedskrev I E, ombedd av Uppsalakapitlet, 21 mirakelberättelser utöver dem, som kapitlet tidigare samlat (Lunden, 1950). De flesta av dessa mirakler är daterade och I E har själv varit åsyna vittne till två (nris 20, 52). Om mirakelhandskrifterna, varav en Vatikanhandskrift både på latin och töntsvenska se närmare uppgifter hos Lunden (1950, s 37). I E berättar friskt och medryckande och har som stilist en naiv charm.

Sedan biskopen i Västerås Nils Kettilsson blivit ärkebiskop, valdes I E till electus och providerades av påven till biskop där 29 juli 1309. Han har tydligen varit konung Birgers anhängare och provideringen en följd av Nils Sigvastssons legation till kurian (Rosén). Ännu 23 april 1311 kallas I E electus men 30 juni s å episcopus, varför han således erhållit invigning under mellantiden. Hans episkopat inföll under konung Birgers oroliga regering och förra delen av Magnus Erikssons minderårighetstid. Riket var efter överenskommelsen 1310 delat mellan konungen och hans bröder hertigarna, varvid I E:s eget stift uppdelades mellan konung Birger och en av hertigarna. I E framstod vid denna tid liksom ärkebiskopen såsom en av konung Birgers nära förbundna. Då efter mordet på hertigarna och Birgers fördrivande Magnus Eriksson valts till konung 1319, hade I E som biskop säte och stämma i rådet som förmyndarstyrelse. Han hade mycket att göra med den påvliga beskattningen av landet, som Avignonpåvarna intensifierade, och skötte med insikt och nit biskopsbordets och domkyrkans ekonomi. Bl a lyckades han från konung Birger inköpa gården Ön i Folkärna sn till domkyrkan. Den 21 maj 1317 uppgjorde han en förteckning på allt, som efter hans tillträde tillförts domkyrkan (Ekström). Han ordnade även den försummade själavården vid domkyrkoförsamlingen, så att den fick en ständig vikarie dvs egen kyrkoherde.

Den 12 mars 1328 överlämnades genom I E:s prokurator till de påvliga uppbördsmännen i Sverige den till påvens hjälp utgående speciella skatten. Huruvida I E, såsom Ekström förutsätter, då ännu levde, är emellertid ovisst. Sista gången han säkert kan beläggas såsom levande är 7 jan s å. Påven hade 28 dec 1327 till hans koadjutor förordnat den blivande Västeråsbiskopen, den något äventyrlige Egisl Birgersson (bd 12), och I E uppges då vara dekrepitus och såsom halvdöd, så att han ej kunnat sköta sin tjänst på fem år. Av brev 15 maj 1329 framgår, att I E då rätt lång tid varit död (Ekström, s 57 f). Biskop I E är en av den äldre svenska medeltidens mest betydande kyrkomän. Han är den främste representanten för den dominikanska kyrkliga odling som vid 1300-talets ingång var den ledande faktorn inom den svenska kyrkan (Brilioth). — En autograf av I E finnes återgiven hos Ekström (s 43).

Författare

Bengt Hildebrand



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: I. E. har redigerat Eriksmiraklerna och själv nedtecknat 31 av dem (se texten ovan). Utgåvor: Miracula S. Erici regis et martyris (Scriptores rerum Svecicarum, 2:1, 1828, s. 278—315); facsimileutgåva av vatikanhandskriften Cod. Vat. Reg. Lat. 525: Vita et miracula sancti Erici regis Sueciae latine et suecice, ed. A. Nelson (1944; Corpus codicum suecicorum, 3); Sv. utgåva: Eriksofficiet, Eriksmässan och Eriksmiraklerna, övers, av T. Lunden (Credo, 26, 1945; miraklerna, i utdrag, s. 52—66).

Källor och litteratur

Källor och litt: tr källor se Ekström, Gallén (1946, 1957), m fl. — N Ahnlund, Den nationella och folkliga Erikskulten (Erik den Helige, hist, kult, reliker, 1954); B Beckman, Matts Kättilmundsson o hans tid, 1—2 (1953 —54); Y Brilioth, Den senare medeltiden 1274—1521 (Sv kyrkans hist 2, 1941); G. Ekström, Västerås stifts herdam, 1:1 (1939); J Gallén, La province de Dacie de l'Ordre des Fréres Précheurs, 1 (1946); dens (med bidr av A F Liljeholm), Finstaätten (ÄSF 1, 1957); V Gödel, Sveriges medel tidslitt (1916); T Haapanen, Olika skikt i S:t Eriks metriska officium (NTBB 1927); A F Liljeholm, Medeltida arvslagar o släktskapsbe-stämn, 2 (PHT 1952); dens, se Gallén ovan; T Lunden, Om de medeltida sv mirakelsamlingarna (KÅ 1950); dens, i Gredo 1945, se under Tr arb ovan; H Reuterdahl, I E, biskop i Westerås (univ-program Lund 1850); J Rosén, Striden mellan Birger Magnusson o hans bröder... 1302—1319 (1939); T Schmid, Om Sigtunabrödernas böcker o böner (Situne Dei 1946—47), A Schück, Ängelätten (Hist studier tillägn S Tunberg 1942).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Israel Erlandsson (Finstaätten), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14146, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand), hämtad 2019-02-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14146
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Israel Erlandsson (Finstaätten), urn:sbl:14146, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand), hämtad 2019-02-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se