Frans Michael Franzén

Född:1772-02-09 – Finland (i Uleåborg)
Död:1847-08-14 – Härnösands domkyrkoförsamling, Västernorrlands län (i Säbrå biskopsgård)

Biskop, Poet


Band 16 (1964-1966), sida 425.

Meriter

Franzén, Frans Michael, f 9 febr 1772 i Uleåborg, d 14 aug 1847 i Säbrå biskopsgård, Härnösand. Föräldrar: handlanden Zachris Frantzén o Helena Michaelsdtr Schulin. Elev vid Uleåborgs trivialskola 1782 —85, inskr vid Åbo akad 26 febr 1785, mag där 14 juli 1789, inskr vid Uppsala univ 24 sept 1790, disp vid Åbo univ 15 dec 1791, eloquentiae docens där 11 april 1792, red för Åbo Tidn(:r) 1794—1810 (med avbrott), utrikes resa maj 1795—sept 1796, bibliotekarie vid Åbo akad 20 aug 1795 (tilltr 1796), därjämte prof i lärdomshist 4 sept 1798, prof i moral o hist där 18 nov 1801, prebendekh i Pemar 1 juli 1804, prästv 15 juli s å, kh i Kumla o Hallsbergs pastorat 12 juli 1810 (tilltr 1 maj 1812), led av psalmbokskommittén 1811, titulärprost 27 aug 1812, led av evangeliebokskommittén 1817, utnämnd till teol dr vid Uppsala univ 11 maj 1818, prom där 15 okt s å, v kontraktsprost 29 juli s å, ord kontraktsprost 6 dec 1820, kh i Klara förs (Sthlm) 28 maj 1824 (tilltr 1 maj 1825), biskop i Härnösand 10 dec 1831 (tilltr 1 maj 1834), på ärkebiskopsförslag 1837 o 1839, höll prästmöte i Härnösand 1839 o i Piteå 1842, led av prästeståndet 1823, 1828—30, 1834—35, 1840— 41, fullm i Riksgäldskontoret 1828—34. — Av SA tilldelad Lundbladska priset 1794, SA:s stora GM 1797, LSA 1808 (intr 1811, ständig sekr 1824—34), LNO 1814, LVA 1815, LMA 1818, LVHAA 1820, LKrVA 1829, LSkS 1832, HedLVS s å, KNO 1836, fil jubelmag i Uppsala 15 juni 1839 o i Helsingfors 20 juli 1840, KmstkNO 1845.

G 1) 24 sept 1799 i Gamla Karleby m Margareta Elisabet (Lilly) Roos, f 16 sept 1779 där, d 20 mars 1806 i Åbo, dtr till rådmannen Anders R o Maria Elisabeth Rahm; 2) 8 sept 1807 i Sthlm (Klara) m Sophia Christina Wester, f 22 maj 1780 i Svennevad (Ör), d 22 okt 1829 i Sthlm (Klara) o förut g m advokatfiskalen J L Robsahm (d 1802) o m skalden M Chorams (d 1806), dtr till brukspatronen Eric W o Beata Sophia Widberg; 3) 16 jan 1831 i Sthlm (Klara) m Christina Elisabeth Arvedsson, f 6 sept 1783 trol i Sthlm, d 18 sept 1859 i Uppsala (Domk) o förut g m häradsh C A Arvedson (t 1824), dtr till tullinspektören Arved A o Elsa Christina Riddarpenning.

Biografi

F växte upp i Uleåborg. Fadern, som var en välbärgad affärsman, synes ha varit en kärv och sträng natur, medan modern, som endast var sexton år, då F föddes, var känslomässigt rikare utrustad, Förhållandet mellan mor och son kom långt upp i åren att präglas av en innerlig känslobindning, som av allt att döma på ett avgörande sätt påverkade F: s personlighetsutveckling. När han vid 74 års ålder dikterade sin självbiografi (nedan ofta citerad), tyckte han sig skönja ett samband mellan moderns mildhet och älsklighet och »den första väckelsen av min poetiska inbillning». Hans tidigaste litterära försök behandlar på ett naivt sentimentalt sätt motivet mor och son. Till hemidyllen och barndomens lycka skulle han ständigt återvända i sin följande diktning. Det första mogna uttrycket för hans längtan till det stilla hemlivet är den vekt elegiska dikten »Till de hemmavarande».

Livet i F:s uppväxtmiljö dominerades av den praktiska nyttan. En sektor för andliga intressen fanns dock i hemmet. Det är sannolikt att modern var påverkad av folklig väckelsekristendom. Hon var nära befryndad med den litterärt begåvade släkten Wacklin och synes inte ha saknat estetiska intressen. Från finländskt håll (G Lagus) har framhållits likheten i anda mellan F:s ungdomslyrik och dikterna i »Kanteletar». Något av den enkla innerligheten och den intimt realistiska naturupplevelsen i den förra kan ha förmedlats från östfinsk folkdiktning genom modern, vars far var bondson från Savolaks.

Stor betydelse för väckandet av F: s fantasiliv och starkt visuella skönhetskänsla hade säkerligen de tidiga intrycken av hemtraktens natur, särskilt Ule älvs mäktiga fors, havsvidden utanför staden och »den i havet nedgående solen, en av de sublimaste och tillika skönaste syner i naturen».

Sedan F med sin opraktiska läggning visat sig mindre lämpad för sysslor i faderns handelsrörelse, inskrevs han 1785 vid Åbo akademi. Redan vid inträdesprovet visade han sådan begåvning, att han av examinator spåddes att en dag bliva »lumen reipublicae litterariae». Den som avgav detta omdöme var akademiens ledande, lärarpersonlighet, H G Porthan. Denne omfattade redan från början F med faderlig välvilja och inte bara handledde hans studier utan tog även emot honom som inackordering i sitt hus. I sitt inträdestal i Svenska akademien betygar F Porthan jämte Gyllenborg den tacksamhet man är skyldig »själens föräldrar». Porthans inflytande blev av livsavgörande betydelse för F och inte uteslutande i positiv mening. Lärarens patriarkaliska auktoritet kan inte ha undgått att stärka draget av osjälvständighet i F:s natur.

Som ett av sina tidigaste poem, från 14-årsåldern, har F angivit stämningsbilden »Aftonen»; om dikten i sin bevarade form härrör från en så tidig period, visar den en osedvanlig stilistisk mognad hos den unge poeten. Mer färgad av litterär 1700-talsschablon är hans samtidiga, delvis bevarade alexandrindiktning. Hans läsning under de tidigare pojkåren omfattade mest fransk-klassiska författare. Snart började dock de franska diktarna att förlora sitt grepp till förmån för germansk diktning, engelsk och dansk, senare även tysk, vilket fick avgörande betydelse för hans fortsatta utveckling som skald.

Den moderata upplysningsståndpunkt som länge, var F:s och den realism som utgör ett viktigt inslag i hans diktning har säkerligen rottrådar i de intryck han under studietiden mottog av Porthan. Med sitt intresse för Homeros och Ossian, för folklig diktning, inte minst finländsk, har denne emellertid också fört sin lärjunge fram till förromantikens källor. Men F: s veka lyriska känsla fick inte mycket utlopp under de första årens flitiga studier. Han blev invald i en studentklubb, Sällskapet för dygd och flit. Umgänget i denna krets gav »lilla Franzén», som han kallades, en behövlig kontakt med jämnåriga manliga kamrater, som han dittills saknat. De sällskapsvisor han i början av 90-talet publicerade i Åbo Tidningar har här sin naturliga upphovsmiljö.

Som disputator framträdde F första gången 1786 med Porthans avhandling »De Bircarlis», ett kulturhistoriskt ämne. Endast den språkliga utformningen var anförtrodd honom, och han utförde uppgiften med stor skicklighet liksom försvaret. Han var då endast fjorton år, och om hans barnslighet vittnar hans bekännelse i självbiografien: glädjen över den första akademiska framgången stördes av samvetskval över att han snattat sylt i Porthans skafferi.

Under en årslång vistelse i föräldrahemmet 1787 gjorde F ett försök att övervinna sin motvilja för handelsyrket genom att en tid biträda sin mor, nybliven änka, i familjens affärsrörelse. Men han fann ånyo, att hans håg var ofrånkomligt vänd »åt föremål, som mer sysselsätta inbillningskraften och tillfredsställa vettgirigheten». Efter återkomsten till Åbo disputerade han pro gradu med andra delen av »De Bircarlis» och erhöll högsta betyget. Ivrig att göra sin mor delaktig av sin glädje över framgången försakade han promotionsfestligheterna för att genast resa till henne. Det var en av de skönaste dagarna i hans levnad, säger han, då han som sjuttonårig nybliven magister slöts i moderns armar.

Läsåret 1790—91, som F tillbragte vid Uppsala universitet, fick betydelse för honom genom att han nu stiftade sin första bekantskap med Kants filosofi. Denna hade nyligen introducerats i Sverige av Daniel Boëthius, vars föreläsningar F bevistade. Men än större betydelse torde det ha fått, att han tillhörde samma matlag som den unge Benjamin Höijer och med iver avlyssnade dennes moderna filosofiska och politiska idéer, öppnande nya vyer utöver den åskådning F medfört som arv från Porthan. Inte bara filosofiskt såddes nu hos honom ett frö till nyorientering; kontakten med de unga liberalerna i Uppsala kan ha väckt en gryende sympati för politisk frihet och för franska revolutionen, som några år senare mognar till entusiasm.

F:s docentspecimen, som han framlade snart efter återkomsten till Åbo, var en avhandling om språkets ursprung. I fråga om åsikterna osjälvständig visar skriften, att F studerat och beundrar den nu i England och Tyskland uppmärksammade äldre folkpoesien. Som eloquentiæ docens fick han framträda som poet inför en större publik, då han med en lång retorisk alexandrindikt parenterade vid akademiens sorgehögtid med anledning av Gustav III:s död.

Ett besök som F 1793 gjorde i Sthlm, försedd med Porthans rekommendationsbrev till Rosenstein och Clewberg-Edelcrantz, kom att bli av avgörande betydelse för hans diktarbana. F har i ett brev till sin vän C B Rutström sammanfattat det viktigaste av vad som hände honom under Sthlmsbesöket: »jag var hos Kellgren, Edelcrantz och Rosenstein, och bemöttes med mycken gunst. Du vet att jag hade rekommendationsbrev till Edelcrantz. Han ville se mitt tal [över Gustav III], Jag gav honom ett stycke därav och bifogade några andra verser, ibland dem balladen [»Den gamla knekten»]. E viste dem åt Kellgren —och jag tog mod och gick till Kellgren — och mina verser blevo tryckta i Sthlmsposten. Rosenstein hade bett Kellgren be mig komma till sig. Jag gick dit, och blev just kär i den hedersmannen». Atterbom, som efter F:s flyttning till Sverige tillhörde dennes vänkrets, omtalar, att Kellgrens »enkla godhet och välvilja, när han enskilt mottog första besöket av den så rik förhoppning givande skaldeynglingen», alltid förblev ett av F:s angenämaste levnadsminnen.

Den handfull dikter som 1793 och 1794 trycktes i Sthlms Posten innefattar utom »Den gamla knekten» bl a »Till en ung flicka», »Människans anlete», »Till Selma», »Ynglingen och mannen», »Supvisa» (»Till en yngling»), »Den fattiga flickan». Dessa poem med sin själfulla innerlighet, sin enkla åskådliga stil och sin fria rytm betecknar en avgjord brytning med fransk-klassicismens smak, liksom med förromantikens formlöshet och känslosvall. Den bakomliggande åskådningen är klarast uttryckt i »Människans anlete», där diktaren med uppslag från Milton, Herder och Kellgren (»Den nya skapelsen») protesterar mot upplysningens materialism och ateism; däremot ställer han en bibliskt och platonskt inspirerad idealism, hävdar känslans och skönhetslivets supremati och uttrycker förvissningen om det gudomliga i människan. Även naturskildringen i dikten blev banbrytande; »det romantiska stämningslandskapet» får inslag av nordisk kolorit (Martin Lamm). En mer realistisk naturbild möter i »Till Selma», och även den förandligade kärleksuppfattningen i denna och de andra »Selmadikterna» bryter med gängse 1700-talsuppfattning. Med »Supvisa» (»Goda gosse, glaset töm») gav F en ny anda åt sällskapsvisan, lätt och behagfull i sin förfinade hyllning till ungdomsglädjen. I »Den fattiga flickan» ljuder för första gången den finska folkvisans ton i svensk konstlyrik (Vedel).

Dessa dikter gjorde F i ett slag berömd. De bästa av dem visar en sådan stilistisk och rytmisk säkerhet och en sådan utsökt balans mellan innehåll och form, att samtidens förtjusning är fullt förståelig. De visar en ung diktare som utan sidoblickar på gällande smakregler funnit sig själv. Vid trycket i tidningen försåg Kellgren »Människans anlete» med den kända not, avsedd att undanröja misstanken att han själv vore dikternas författare, där han yttrar att »det originalsköna i bildnings- och känslosätt, i uttryck, i versernes gång och klang — — — röja stämpeln av ett nytt snille, som går att skänka vår skaldekonst en ny skörd».

Selmadikternas biografiska bakgrund kunde klarläggas, då dikten »Till mademoiselle M C T», daterad 1792, blev känd. Initialerna betecknar system till en av F:s promotionskamrater, Margareta Christina Thileman, med vilken han upplevde en kort kärlekssaga nämnda år. Att han senare förklarade Selma vara blott »en drömbild som lekt för min inbillning» och vid nya förälskelser försäkrade, att han först nu mött sin drömda älskade i jordisk gestalt, ger ett bidrag till hans psykologiska karakteristik.

Att den passionerade kärleken inte låg för F:s naturell visar både hans kärleksdiktning, som är mer romantiskt vek än lidelsefull, och hans tre äktenskap, i vilka han mest synes ha sökt den trygga husliga lyckan. Hans andra hustru »testamenterades» till honom av hans vän, skalden Michael Choræus. Enligt en tradition skall F efter hennes död ha funderat på ett äktenskap med sin litterära skyddsling Fredrika Bremer.

Den första officiella bekräftelsen på att han nu var en erkänd diktare fick F, då han 1794 av Svenska akademien tilldelades Lundbladska priset för sina Selmadikter, med betyget att de röjde »ett snille, en originalitet, en känsla och naivitet, som ej allenast gjorde dem till mästerstycken i sitt slag, utan med säkerhet syntes lova Sverige en ypperlig skald och i förut obanade vitterhets-vägar». F vågade nu gå än längre på dessa vägar. Höjdpunkten av sin romantiska spiritualism nådde han i dikten »Det nya Eden» (1795), som med rätta kallats »en nyromantikens svala långt före sommaren» (Sverker Ek). Dikten, en kristnad efterbildning av F Matthissons »Elysium», ger uttryck för en verbal extas utan tidigare motstycke i vår litteratur. Dess blossande fantasibilder och dunkla romantiska diktion översteg vad samtiden kunde, estetiskt uppfatta — Kellgren frågade häpen, om F blivit galen. Den för kritik känslige F desavouerade då detta sin rent lyriska inspirations mästerstycke och kallade det »ett missfoster, alstrat i ett ögonblick av poetisk yrsel».

Sommaren 1794 följde F Porthan på en resa i det inre av Finland och mottog starka intryck av folklivet och av insjölandskapets skönhet kring Päjäne och Saimen, intryck som stimulerade hans nationella medvetande och gav eko i hans följande diktning. Än mer genomgripande betydelse för hans mognad och utveckling fick den långa utrikesresa han som färdkamrat åt en ung rikemansson från Åbo anträdde i maj året därpå. Resan, som kom att vara i nära sexton månader, gick över Danmark, Tyskland och Nederländerna till Paris och efter fyra månaders vistelse där till England. I Hamburg uppsökte han de beundrade mästarna Klopstock och Baggesen.

F:s dagböcker och brev från resan ger intressanta upplysningar om hans ståndpunkter i skilda avseenden under detta viktiga livsskede. I religiöst avseende står han nära rationalismens deistiska uppfattning, filosofiskt ansluter han sig i stort sett till Kant. Hans litterära sympatier är nu helt på den germanska diktningens sida. Han gäspar, då han på teatrarna ser fransk-klassiska tragedier, men prisar samtidens borgerliga dram. Han blir allt mer övertygad om att den svenska diktens beroende av franska mönster varit hämmande för dess fria växt: »Behöva vi mönster, må vi dock hellre välja tyska eller engelska, de stå vårt lynne närmare». De stora namnen är nu Goethe och Shakespeare.

Till sin politiska åskådning var F på utresan en övertygad frihetsvän. I Paris hyllade han den franska republiken i en dikt med tonfall från marseljäsen, »A la liberté française par un voisin des lapons», som infördes i en kulturradikal tidskrift. Men hans närmare kontakt med de politiska förhållandena och folkstämningen i Frankrike blev en djup besvikelse. Friheten hade urartat och folket hade ingen sann vilja till demokrati. Då han lämnat Le Havre, tar han bort frihetskokarden ur sin hatt och kastar den i sjön.

Den bittra desillusionen i Frankrike skakade F:s ungdomliga optimism och blev ett viktigt incitament i den åskådningskris han de närmaste åren genomgick. »Vad är frukten efter seklers möda? Blott den frågan: är ej allt en dröm?» skriver han i en filosofisk dikt efter hemkomsten; bara ruiner markerar mänsklighetens väg mot Sanningen och Friheten.

Ljusare blev intrycken av England, vars borgerliga miljö F var bekant med genom Fieldings och Goldsmiths romaner. Han mötte nu en politisk frihet av annat slag än i direktoriets Frankrike. Han trivdes förträffligt med engelsk borgerlighet och beundrade folkets idoghet och duglighet, om han än reagerade mot dess »falhet» och »charlataneri». Han fördjupade bekantskapen med engelsk förromantik, framför allt Thomas Grays odediktning. Hans stora litterära upplevelse här liksom i Tyskland var dock Shakespeare, vars skådespel han fick se uppförda av goda skådespelare. Intrycken befruktade hans arbete med ett planerat drama på blankvers om Erik XIV. De bevarade fragmenten visar det första direkta Shakespeareinflytandet i vår litteratur, både stilistiskt och i människoskildringen. Titelgestaltens monologer präglas av en lidelse och ett tragiskt patos som annars är okända hos F. Bakom Eriks ruelse och ånger ligger troligen den moraliskt känslige F:s egna självanklagelser på grund av ett erotiskt »syndafall» under Londonvistelsen. I dikten »Det förlorade paradiset» har han direkt biktat sin smärta över att ungdomens oskyldiga och lyckliga tid nu var förbi. Hans ständiga längtan till barndomens sinnesfrid och trygghet, ofta speglad i hans följande diktning, fick ny näring.

Den stimulans och de frigörande och förnyande intryck resan medfört gav F skaparkraften till det skaldestycke, varmed han året efter hemkomsten vann en länge eftersträvad framgång som diktare. Svenska akademien tilldelade honom på hösten 1797 sitt stora pris i skaldekonsten för »Sång öfver grefve Gustaf Philip Greutz», en av vår litteraturhistorias märkligaste dikter. Dess originalversion består av sjutton konstfulla trokeiska strofer efter schillerska förebilder. Dikten får sin lyriska egenart av det djärva färgrika bildspråket, en subtil rytmisk finess och språkets smältande välljud. I dess förra hälft skildrar F den svenska diktens fattigdom under äldre skeden; dessa strofer är det mest originella och nyskapande partiet. Därpå ger F en hänförd karakteristik av Creutz' diktning, i vilken nordisk anda sammansmält med grekisk form. Beundran för det klassiska skönhetsidealet förenas med svärmeri för Nordens natur och mytvärld; grundtemat är kontrasten mellan romantik och klassicism. De många influenserna från samtida diktning och idéströmningar har F sammansmält till en helhet med stark konstnärlig verkan. Diktens huvudparti verkar sprunget ur en enda stor vision.

Vid skaldestyckets bedömning i akademien synes Leopold genast ha insett dess märklighet och poetiska förtjänster, vittnande om »ett äkta och originalt snille». Han fick majoriteten på sin sida då han yrkade, att dikten skulle belönas med stora priset, dock på villkor att författaren ändrade de ställen där han avvek från »de godkände och genom alla åldrars sammanstämmande omdöme fastställde reglor» samt att han behandlade Greutz' förtjänster även på andra områden än litteraturens. Vad akademien inte ansåg sig kunna godkänna var, utom diktens djärvaste stilistiska nyheter, det götisk-romantiska inslaget, som vore »varken Horatii eller Popes eller Voltaires». De av Leopold formulerade ändringsförslagen är i somliga fall berättigade i klarhetens intresse, i andra fall intoleranta eller pedantiska. Särskilt vänder han sig mot de dristiga bilder och starka kontraster, på vilka dock mycket av diktens verkan är byggd.

F accepterade prisbelöningen med de föreskrivna villkoren och omarbetade sin dikt med en villighet som är typisk för hans auktoritetstro och bristande konstnärliga självkänsla. I ett brev till Rosenstein gjorde han dock ett belysande förbehåll: »Akademien tyckes fordra en filosofisk poesi i de skrifter hon belönar. Jag känner hos mig ingen styrka att ens våga ett försök i den stilen. Jag hittar i mitt huvud snarare en bild än en tanka— - -Att göra ett poem filosofiskt, som var ämnat blott till en målning, det står icke i min makt».

I den betydligt längre version av Sången över Creutz, som 1802 trycktes i akademiens handlingar, har F trots de oorganiska ingreppen lyckats rädda över åtskilligt av den ursprungliga diktens skönhet, men en del av den lyriska fräschören är borta och stilens djärva originalitet är avtrubbad. Det romantiska inslaget är modifierat i klassicistisk riktning. I den första versionen ställer F frågan öppen, om stor och skön dikt kunde skapas med nordisk natur och nordiska ämnen som inspirationskällor — nu förnekar han det: i antikens värld »föddes skönheten — och föds ej mer». Men den götiska entusiasmen lyser ännu igenom; därför fick Sången över Creutz ett betydande inflytande på den följande litterära utvecklingen i Sverige. Den pekar fram mot nyromantiken även genom sin platonska idealism och genom sin stil och sin versform. Ända in i vårt sekel har den verkat uppslagsgivande (Vilhelm Ekelunds stora dikt »Till Ola Hansson»).

Efter Sången över Creutz börjar i F:s utveckling en period av trevande nyorientering som varar Åbotiden ut. Hans poetiska produktion saknar under denna tid varje enhetlig prägel och kännetecknas i stort sett av tillbakagång. F tycks medvetet ha bemödat sig att leda in sin diktning i den akademiska strömfåran och försökte sig alltmer i reflekterande diktgenrer, där hans särart som diktare dock inte kunde komma till sin rätt. I självbiografien medger han, att han därmed misskände sin »kallelse». Mer eller mindre under påverkan av nya skolans propaganda mot Svenska akademien har den åsikten ofta framförts, att det var den senares mästrande behandling av Sången över Creutz som vingklippte F som skald och betog honom lusten att gå vidare på den romantikens väg han beträtt. Att vördnaden för akademiens auktoritet spelat en roll är troligt. I ett brev till Leopold 1798 tackar F denne för att han som diktare fick »mod att tänka».

I själva verket torde emellertid ett komplex av orsaker ha samverkat till omsvängningen. En grundläggande faktor har särskilt betonats av Victor Svanberg: »Borgerligheten, som bar upp Porthans utilism, är den yttersta orsaken till romantikens svaghet hos F». Helt kan man inte ignorera F:s egen uppfattning, att fördjupandet i filosofiska studier var orsaken till att han dels »någon tid upphörde att poetisera, dels gjorde det i moraliserande ton». Filosofien, säger han, »förtorkade att jag så må säga källan till mitt poetiska liv». Under slutet av 90-talet stod han kvar på kantianismens grund. Hans personliga religiositet sköts i bakgrunden som en dold reserv utan teoretisk funktion. Att denna spaltning av de intellektuella och emotionella sidorna i hans väsen hämmade hans lyriska skaparkraft är mer än troligt.

Nedstämdhet och misströstan spåras ofta hos honom dessa år. Då fru Lenngren vädjat till honom att inte glömma Selma, lät han hälsa till svar: »tyvärr, jag finner, att min oskyldiga tid är förbi: och den korta blomningen har lämnat kvar blott en ruggig buske, som bär sura frukter». I dikten »Floden och bäcken» framför han ett slags ursäkt för sin ungdomslyrik, som villat »med bilder utan ändamål».

Sporadiskt kunde dock ännu hans friska lyriska ingivelse bryta fram, främst i hans nya dryckesdiktning med höjdpunkter som »Glädjens ögonblick» och »Champagnevinet», där intrycken från Schillers dityrambiska poesi innebär en litterär nyerövring. Några dikter med folklig viston visar inverkan av finsk runopoesi, framför allt den elegiska monologdikten »Den flyktige». Viktig är också den nya versionen av »Den gamla knekten», i vilken den nationella romantiken förtätats och konkretiserats; i denna form blev dikten utgångspunkt för en viktig linje i vår patriotisk-historiska poesi (Tegnér, Runeberg).

I sina längre dikter följer F nästan helt tidens smak för resonerande tendensdiktning. Typiska för hans nya stil är en kåserande versberättelse som »Lidona eller Tidens flärd» och en utdragen dialogdikt som »Emili eller En afton i Lappland», vars tendens är hävdandet av lyckan i ett idylliskt liv fjärran från stadens »tråk och trängsel»; häri ingår den friska, på lapska förebilder återgående »Spring, min snälla ren». Stor poetisk kraft bär upp tankedikten »Över filosofien av det adertonde seklet», där diktaren med personligt engagement söker sammanfatta det gångna århundradets andliga och politiska erfarenheter. Med franska revolutionen gör han upp räkningen. Mot tidens nedrivande makter ställer han som ett korrelativ den kantska etiken, men han söker nu förena den med religionen: »Religion, din helga hand allena / nyckeln har till jordens paradis».

F: s överflyttning till professuren i moralen 1801 tvang honom att mer metodiskt ägna sig åt filosofien. Men den profana spekulationen kunde inte tillfredsställa honom, den styrkte, heter det i självbiografien, »min övertygelse om otillräckligheten av den naturliga religionen, om nödvändigheten av en högre uppenbarelse och av den försoning med Gud, varom kristendomen allena kan försäkra oss». Då F till Svenska akademien

1802 insände lärodikten »Människans ändamål», sade han sig befara, att »om sången över Creutz var felaktig genom för mycken bildrikhet, torde detta poem vara det genom för mycken metafysik». Dikten återger F:s sökande efter en fast regel i spänningsfältet mellan olika åskådningar och utmynnar i hänvisningen till den uppenbarade religionen: »Vi har jag spillt en tro, så enlig med mitt sinne?» I pastoralavhandlingen »De revelatione» (1803) hävdar F, att moralen måste ha den gudomliga uppenbarelsens sanktion.

Åren kring sekelskiftet brast genom dödsfall och bortflyttning många av de personliga band som knöt F till Åbo och Finland. Hans andra äktenskap och invalet i Svenska akademien drog honom till Sverige liksom längtan till vännerna där. Kriget med Ryssland och dess följder gjorde frågan om hans medborgarskap brännande. Ett skäl för flyttningen till Sverige var också att han där skulle få helt ägna sig åt prästens kall; detta hade nu blivit en samvetssak för honom. Att valet av hemland var smärtsamt — beslutet fattades efter mycken vacklan och först sedan Rutström på eget bevåg anmält honom som sökande till Kumla — framgår otvetydigt av hans brev från denna tid.

Det litterära dokumentet om F:s känslor under detta avgörande skede i Finlands historia och hans eget liv är den storslagna dikten »Den inre föreningen». Dikten är skapad ur känslor av högspänd idealism och ödmjuk försynstro. Med sin förvissning om en andlig kosmopolitism över de skiftande yttre gränserna mellan folken kunde F till sist se det som i djupare mening betydelselöst på vilken sida av Bottenhavet han levde.

Om F i Sverige helt återvann den känsla av nationell samhörighet, som för honom var ett livsbehov, må vara ovisst — den förbehållslösa religiositet och den nästan ostentativa svenskpatriotism, som präglar hans följande diktning, kan ha varit olika former av kompensation för en känsla av främlingskap. Men i en trängre mening fann han sig otvivelaktigt väl tillrätta i sin nya miljö i Kumla. Hans prästgård blev samlingspunkten för hans litterära vänner i generationerna från fru Lenngren till Atterbom. Flera samtida har skildrat Kumlaidyllen, »sångens och skönhetens hem», och det rika kulturella sällskapslivet kring den berömde skalden.

Om F:s levande intresse för de nationella frågorna för dagen och hans lojala anslutning till Karl Johan och 1812 års politik vittnar dels hans »Sång vid Sveriges och Norges förening», dels hans tre »krigsvisor», vilka utgavs som anonyma skillingtryck 1813 och spreds bland de svenska trupperna som moralisk-patriotisk propaganda. De är skrivna under intryck av den stolta nationalism som var en sida av den götiska rörelsen och präglas av en i F:s diktning ovanlig bravur. F, som tidigare beundrat Napoleon, ser nu i dennes välde en fara för folkens frihet. Sin främsta litterära insats efter bosättningen i Sverige gjorde F som psalmdiktare. Redan före 1810 hade han författat ett fåtal psalmer, som dock saknar livligare engagement. Just nämnda år kan en varmare ton skönjas i ett par då publicerade psalmer. Strax före överflyttningen hade F genom sina vänner i Sthlm börjat engageras i det svenska psalmboksarbetet. I psalmbokskommittén av 1811 kom han att näst Wallin göra den mest betydande insatsen som nydiktare. Bidragen till provpsalmhäftet 1812 betecknar hans genombrott som religiös lyriker. Inspirationskraften och den höga dityrambtonen i mästerverk som »Vad ljus över griften» och »Bereden väg för Herran» står i skarp relief mot blekheten i hans tidigare försök i genren.

Att den religiösa högflod, som kom samtidigt med romantikens frambrytande i Sverige, för F kom att medföra en så markerad andlig och poetisk förnyelse, berodde säkerligen på att han psykologiskt sett var sällsynt väl förberedd. Han kände sig stå vid en vändpunkt. Åren omkring 1810 mötte honom upplevelser som brutalt ingrep i hans personliga öde. Svåra familjesorger drabbade honom. Han invecklades i pinsamma konflikter, samtidigt som Finlands lösryckande från Sverige ställde honom inför ett tragiskt och smärtsamt avgörande. Breven från denna tid speglar hans djupa oro. Undan tidens tryck och yttre och inre svårigheter har han drivits till underkastelse under sin barndoms tro och förbehållslöst låtit sig fångas upp av den religiösa tidsströmningen.

De rester av 1700-talsrationalism som finns ännu i några av de tidigare psalmerna försvinner alltmer. Även på en annan punkt kan en utveckling skönjas. De flesta »jubelpsalmerna» har tillkommit i början av perioden; sedan dominerar starkare draget av lugn förtröstan (»Den korta stund jag vandrar här»). Människans förhållande till Gud är för F detsamma som barnets förlitan på den kärleksfulle fadern. Överhuvud väljer han gärna bilder och liknelser från familjelivets sfär. Ett djupt personligt drag är att han ofta återkommer till ljuset som religiös symbol. I flera psalmer besjunger han morgonen, varvid Jesus liknas vid den frambrytande solen — hans lära sprider sig över jorden som ljuset. I jämförelse med Wallins psalmer bäres F:s av en ljusare evangelisk anda, de är i stort sett mer optimistiska i sin övertygelse om Guds förbarmande godhet. Hans starka inlevelse i frälsningshistorien har medfört, att han framställer de nytestamentliga händelserna som skeende inför den kristnes ögon i nuet. I föreningen av F:s ljusa, hela personligheten genomströmmande fromhet, hans innerliga känsla och lyriska genialitet ligger hemligheten med hans storhet som psalmdiktare.

F:s nya livsstämning präglar dikterna om Fanny, som tillkom under de senare åren i Kumla. De handlar om ett barn som växer upp till en av sjukdom förandligad ung flicka. Delvis bottnande i F:s egna barndomsminnen (»Spegeln») har Fanny dikterna också en bakgrund av självupplevelse i diktarens sublimerade minnesbild av sin ungdomsbrud Lillys avtynande och tidiga död i lungsot. F:s intresse för det barnsliga har i dessa dikter sammansmält med lantpastorns fromma livssyn. Fanny förkroppsligar det kristna människoidealet sådant F nu såg det. Med sin brådmogna ovärldsliga idealitet och änglalika godhet saknar Fannygestalten pregnans och verkligt liv och står egendomligt isolerad i den vardagsrealistiska miljö i vilken hon insätts.

Inslaget av platonism och natursymbolik i Fannydikterna knyter dem naturligt till den svenska romantikens blomstringstid. Från början stod F väl till boks hos den nya skolans företrädare. Palmblad kallade honom »den förste urfosforisten». Då F flyttade till Sverige, hade den vittra fejden brutit ut. Det läger han i sin motvilja mot den spekulativa filosofien och genom personliga vänskapsband stod närmast, var det akademiska. Men sårbar och konciliant som han var höll han sig i det längsta utanför polemiken. Enstaka dikter kunde onekligen ge näring åt det hopp nya skolans män hyste att vinna en proselyt i F; »Geniets ursprung» (Sthlms Posten 1815) är en antikiserande dikt med centralt nyromantisk symbolik.

De vilkas uppfattning i stridsfrågan F närmast delade var Wallin och Tegnér. Den senares behandling av fosforisterna i jubelfesttalet fann han dock alltför sträng; han måste också ha känt sig träffad av klandret mot dem som »drogo sig overksamma tillbaka inom förskansningarna av sin gamla ära». Emellertid hårdnade F småningom i sin inställning till nya skolan, förbittrad över angreppen på Leopold och på fru Lenngrens person och diktning. Då hennes »Skaldeförsök» recenserades kritiskt och oridderligt av Hammarsköld, skrev F i Svensk litteraturtidning 1820 ett försvar för sin döda väninna i så skarp ton han förmådde åstadkomma. Tegnér blev förtjust över att F nu »äntligen en gång dragit byxorna på och avsagt sig djävulen och allt hans väsende i avseende på fosforismen».

Slutsatsen var inte fullt riktig. I själva verket började vid denna tid den ideologiska skiljemuren mellan F och den nya generationens diktare att brytas ner. Då de senares orientering från filosofien mot en centralt kristen åskådning omkring 1820 fullföljdes, bl a hos Geijer och Atterbom, fann F en naturlig anknytningspunkt, från vilken han spontant kunde ingripa som medlare i den litterära striden. Ett tecken på »filosofiens bankrutt» och trons seger såg han i Geijers skrift »Thorild». Då författaren, enligt vad som troddes på Leopolds bedrivande, åtalades, fann F tiden mogen för ett försök att på religiös grund försona parterna. I Sthlms Posten publicerade han 1821 disti-kondikten »Thorild till Leopold». Här låter han Thorild försonande räcka handen till sin motståndare från ungdomens stora fejd och samtidigt med erkännande omnämna Geijers skrift. F låter Thorild hävda, att Leopold och Geijer nått fram till samma antirationalistiska uppfattning. Från sin neutrala plattform kunde F tack vare sin personliga integritet även senare bidraga till försoning mellan skalderna. År 1823 förmedlade han, att Leopold och Atterbom kunde mötas i vänskaplig atmosfär. Han var en varm förespråkare för den senares inval i akademien.

Sin största ambition som diktare satsade F under Sverigetiden på stora berättande diktverk. Mest vittsyftande till sin anläggning var det stora hexametereposet »Gustaf Adolph i Tyskland». I dess skapande såg F en gärd av tacksamhet för det medborgarskap han fått i ett fritt Sverige. I detta verk försökte han förnya epostekniken genom att, med uppslag bl a från Herder, låta avlidna stora personligheters andar genom ingivelser påverka de i handlingen agerande och på mystiskt sätt verka för samma syften som utmärkte dem i jordelivet. Genomförandet visade sig överstiga F:s krafter, och det hela stannade vid ganska omfattande fragment. F:s historiskt färgade patriotism fick också uttryck i den långa versberättelsen »Svante Sture eller Mötet vid Alvastra». Med sin förening av romantik och realism, sin strävan efter tids- och lokalfärg och inriktningen på det kulturhistoriskt pittoreska är detta »romanepos» ett av de tidigaste försöken i Sverige att tillämpa Walter Scotts berättarteknik. Men dikten är tröttande genom den ordrika och lösliga stilen, en oklar intrig och bristande psykologi.

Större intresse knyter sig till »Julie de St Julien eller Frihetsbilden». I fråga om grundstoffet går denna blankversberättelse tillbaka till F:s ungdom, närmast till hans besök i Paris. Den vill ge en tidsbild från 1700-talets slut, men de uppträdande personerna är delvis symboliska: aristokratdottern Julie, frihetens genius, räcker sin hand åt den norske bondesonen Fjeliman. I den senare ger F en fängslande bild av en ung idealist som genomgår samma politiska åsiktskris som den unge F själv: genom sina erfarenheter i revolutionens Frankrike förs han fram till övertygelsen om det nordiska, organiskt framvuxna frihetsidealets Överlägsenhet. Med dikten ville F också göra ett inlägg i samtidens svenska idédebatt mellan konservativa och liberaler. Man kan utläsa, att han närmast omfattade en moderat liberalism, förenad med en idealistisk och romantisk statsuppfattning. Den ideala statsformen såg han förverkligad i den konstitutionella monarkien sådan den utformats i Sverige 1809.

F: s politiska liberalism var färgad av upplysningens framstegsoptimism och tog sig under Sverigetiden uttryck i en för honom typisk juste milieu-inställning. För den heliga alliansens anda stod han främmande, och han kunde heller inte ansluta sig till den historiska skolans politiska ståndpunkt. A andra sidan tog han helhjärtat del i det konservativa motståndet mot 30- och 40-talens aftonbladsradikalism och fördömde de »rabulistiska» angreppen på vedertagna värderingar och institutioner. Som riksdagsman visade han sig i flera frågor reformvänlig, han. yrkade på stockstraffets avskaffande, på en nykterhetsfrämjande brännvinslagstiftning och på skolväsendets utvidgning och modernisering. Men han motsatte sig bl a dödsstraffets avskaffande och likaså förslaget om riksdag vart tredje år i stället för vart femte; mot ökat folkvälde var han misstrogen men också mot alla former av politiskt förtryck; han var en ivrig filhellen. I viktiga sociala frågor var en markerad gräns satt för F:s frisinne. Han förnekade möjligheten, ja önskvärdheten av en klassutjämning och var motståndare till varje slag av kvinnoemancipation: kvinnans natur inskränkte hennes uppgifter till det äktenskapliga och husliga livets sfär. I anslutning till bibliskt ortodox syn ansåg han, att mannen var »kvinnans huvud»; följdriktigt fann han »det går an»-läran djupt omoralisk.

Att F bröt upp från Kumla synes främst ha berott på möjligheten att i Sthlm finna en bättre försörjning för sin stora familj. Enligt en brevuppgift skall han också ha tröttnat på det »gästgivarliv» han måst föra i sin prästgård. Därtill kom hans önskan att lättare kunna deltaga i arbetet i Svenska akademien. Som dennas sekreterare stod han i det litterära livets centrum. För sysslans praktiska uppgifter var han mindre lämpad, och han blev heller aldrig opinionsbildande i akademikretsen. Sin främsta ansats i dess verksamhet gjorde han som författare till en rad minnesteckningar. I Åbo hade han haft framgång som prosaist med sitt tal »Om svenska drottningar», som utgivet av trycket blev något av en folkbok. Redan här bröt han med den panegyriska gustavianska äreminnesstilen, och i sina akademiska biografier strävar han efter att ge en mer realistisk framställning. Trots rester av retorisk schablon betecknar dessa F:s minnesteckningar i fråga om stil och metod en förnyelse av den historiska biografien. Av störst intresse är skildringarna av med F samtida personer (Gyllenborg, Porthan, fru Lenngren m fl). Stilens enkelhet är driven än längre i den självbiografi, förd fram till 1824, som F på ålderdomen författade.

Under F:s Sthlmsår kom uppgifterna som kyrkoman att allt starkare dominera. Samtidas intryck av hans förmåga som predikant är skiftande; säkert är att framförandet med tiden blev allt mer lidande av hans försvagade röst. I Pemar hade man tyckt, att han »predikade för mycket blommor». Hans utgivna predikningar från Sverigetiden med deras ibland triviala praktisk-moraliska innehåll ger snarare ett torrt intryck och saknar all retorisk utsmyckning. Wieselgren fann, att han predikade »enfaldigt som barn»; enligt Tegnér tog F inte »sitt oomvända geni med sig på predikstolen».

Sin vittra produktion fortsatte F ända till de sista åren, om än allt mer invita Minerva. Stilen i hans senare verk är färglös och ordrik, ett slags vardagsspråk på alltjämt skicklig och otvungen vers. Tegnér karakteriserade träffande F:s profana diktning från senare år med att den »går gärna i strumplästen». Men »Selmas sångare» vördades som en diktningens patriark, även om de större arbeten, berättande och dramatiska, som han ännu på 30-talet utgav, inte var ägnade att vinna bifall.

Den nya realism, som bröt fram i vår litteratur med bl a Almquist och Fredrika Bremer, mötte F med intresse och sympati i den mån den inte var bärare av radikala åsikter. Det var troligen främst F:s förtjänst, att Fredrika Bremer av Svenska akademien uppmuntrades med utmärkelser. Av sin store poetiske lärjunge i Finland, Runeberg, hyllades han 1830 med en gripande dikt, och året därpå hade han glädjen meddela honom akademiens belöning av »Graven i Perho».

I sin lutherska åskådning blev F alltmer konservativ, vilket särskilt markerades, sedan han blivit biskop i Härnösand och mer eller mindre på ämbetets vägnar tog till orda i kyrkliga frågor. »F är förryckt av krass och trångbröstad ortodoxi», var Tegnérs omdöme. Det finns skildringar av hur »lambsens vrede» kunde blossa upp vid minsta gensägelse mot biskopens renläriga övertygelse. Starkt antikatolsk var han också fientlig mot varje slag av separatism inom den lutherska kyrkan. Trots tilltagande kroppslig svaghet var F en nitisk stiftschef. Han företog långa visitationsresor och samlade två prästmöten. Han tog itu med pietistiska »oarter» och med den dryckenskap som på många håll florerade, även inom kleresiet. Med energi genomdrev han nybyggnad av domkyrkan i Härnösand och fick glädjen uppleva dess invigning 1846. Men, har det sagts, »den ärkeängel med flammande svärd, varav Norrland hade behov», kunde han ej bli. En självständig religiös begåvning som G O Rosenius, gymnasist i Härnösand på F:s tid, hade han inget att ge. I en dispyt om rättfärdiggörelsen skall den unge väckelsepredikanten genom sin frimodiga argumentering ha tystat biskopen.

Den åldrande F undgick inte angrepp i den liberala pressen för sina aktuella ställningstaganden. Då Aftonbladet 1840 manade honom att inse, att han nu nått »tystnadens ålder», svarade han vackert och värdigt med en dikt med de citerade orden som titel. Att han inte var glömd i Finland fick han samma år bevis för, då han som hedersgäst bevistade Alexandersuniversitetets i Helsingfors tvåsekelfest. Han promoverades därvid till jubelmagister och hyllades entusiastiskt i synnerhet av studenterna.

Som eforus var F inte populär, då han kritiskt och ofta strängt gick tillrätta med elever och lärare. Retligheten och den lätt uppblossande vreden är drag hos den äldre F som ofta nämns i samtidas skildringar. Andra sidor i hans väsen kommer fram i Fredrika Bremers karakteristik från 1838: »Det är en änglalik ödmjukhet och en fågels behag i den lilla något böjda gestalten, i huvudets egna hållning, i de milda, lätta rörelserna; blicken på ett eget vis riktad uppåt är innerlig och genomträngande — det är skaldens blick.» Denna syn på den åldrade diktarens personlighet präglar Carl Milles' bild av honom på F-monumentet i Härnösand (1910).

Då F 75-årig avled i Säbrå biskopsgård, hade han som diktare länge överlevt sig själv. Men hans skalderykte kvarstod i stort sett oantastat under hela den romantiska perioden. Den första kritiska rösten av betydenhet kom från hans gamla fosterland. Runeberg, som hänfört beundrade F:s tidiga lyrik för dess »himmelska oskuld och renhet», konstaterade 1832, att mästarens senare dikter inte visar mycket »av den sublima skaldens ursprungliga originalitet» och att hans berättande verk är helt förfelade. Den antiromantiska reaktionen kom att gå ut också över F:s anseende som diktare. Med erkännande av ungdomslyrikens stora värde och litteraturhistoriska betydelse har även nutida forskare framhållit F:s begränsning som diktare och personlighet: »den poetiske föregångsmannen blev en slapp eftersägare» (Martin Lamm).

F är en av vår litteraturs mest genuina lyriska begåvningar. Som ung poet bröt han väg för en svensk romantik, och i samband med dennas genombrott framträdde han som en betydande religiös lyriker. Men hans resurser av originalitet var därmed uttömda; sedan hade han ingen förmåga av förnyelse. Han gled över i en nationellt och kyrkligt överlojal inställning, som inte gav någon spännvidd åt hans senare diktarskap. Hans lättrördhet och påverkbarhet var hans styrka och hans svaghet. På ett intressant sätt speglar han övergången mellan två epoker i vår litteratur- och idéhistoria, brytningen mellan klassicism och romantik.

Författare

Gösta Lundström



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Huvuddelen av F:s efterlämnade manuskript i Grafströmska saml, KB. I familjen Grafströms ägo (två av F:s döttrar var g m skalden A A Grafström) befinner sig en större samling F-Grafströmska släktpapper (dep i SA), främst brev till F samt från F till A A Grafström (Franzén-Grafströmska arkivet). F:s akademiska tävlingsdikter, däribland »Sången över Greutz» i dess första version, i SA:s arkiv. Av dagböckerna från utrikesresan 1795—96, del 1, 2, 4 i Hernmarckska saml (dep i KB), del 3 (Frankrikedelen) i Franzén-Grafströmska arkivet. Brev under utrikesresan till H G Porthan tidigare i fru Agnes v Horns, f Grafström (t 1936) ägo. Brev till B v Beskow i SA:s arkiv, till Atterbom, H Järta o Rosenstein i UUB, till Tegnér och C P Hagberg i LUB, till P Wieselgren i GUB, till J Tengström i Helsingfors UB, till Leopold o J A Lindblom i LSB, till Leopold även i Brinkmanska arkivet, Trolle-Ljungby, till C B Rutström o G P Lenngren i Hernmarckska saml, till Runeberg i Runebergshemmets arkiv, Borgå. Spridda brev o andra F:autografer dessutom i flera här nämnda bibi o arkiv samt i Nord mus:s arkiv, i SLF:s arkiv, i Det Kongelige Bibi, Köpenhamn.

Av F:s brev är bl a följande tryckta: brev till Leopold i SAH, 35 (1862), s 360—383, till Tegnér i Ur Esaias Tegnérs papper (1882), till Rosenstein i W Söderhjelm, Ur Nils von Rosensteins finska korresp (HArk 1889) o i Gustavianska brev, utg av H Schuck (1918), s 249—285, till Anna Elisabeth Löfman i R G:son Berg, F o »Prinsessan af Vasa» (FT, 57, 1904, s 152—156), till Sophie Chorxus i A M Roos, F o S C (Nord tidskr 1907, s 434—448), familjebrev i A M Roos, Ett gammalt familjearkiv (det Franzén-Grafströmska) 1909, brev till I E Estlan-der i G G Estlander, Skrifter, 2:1 (SSLF 125, 1915), s 420—425, brev till familjen i N Gedercreutz, En saml familjebref från F M F (FT, 81, 1916, s 417—437), till Runeberg i J E Strömborg, Biograf anteckn:r om J L Runeberg, 1—3 (ny uppl SSLF 202, 1928).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Dissertatio academica de Bircarlis. [Akad. avh., preses H. G. Porthan.] P. [1—2]. Aboae [1786—89], (2), 45, (13) s., 1 karta. [Avh. med F. som preses se Marklin, 1:3, Ups. 1820, s. 26—28; se även J. Vallinkoski, Turun akatemian väitöskirjat 1642—1828, s. 141—144.] — Om svenska drottningar. Historiskt tal . . . 1797 för kongl. academien i Åbo. Åbo [1798]. (4), 106 s. Ny oförändrad uppl. Örebro 1823. [Dansk övers.:] Traek til en Skildring af danske Dronninger [anon.] (Politik og Historie, et Haefteskrift af Jens Kragh Hast, Bd 4, Khvn 1821, s. 1— 29). — [Ytterligare bidrag till sistnämnda skr.] — Svea til Dana [dikt] (Skandinavisk Museum, Bd 1, Khvn 1798, s. 253—256). — Handelsmannen i Gamla Carleby Henrik Rahms minne. Vid des graf den 20 october 1799. För slägt och vänner. Åbo 1800, 24 s. — Ordens-visa för studenter. Linköping 1801. (4) s. [Anon.] [Nya uppl. m. tit.:] Studentvisa. Hfors 1833, 1861. 7 s. — Sång öfver grefve Gustaf Philip Creutz (SAH ifrån år 1796, D. 2, Sthlm 1802, s. 41—55). [Se även nedan, 1918 o. 1962.] — Till åminnelse af en ädel menniskja. Åbo 1803. 4:o. (8) s. — [Anonyma dikter] (Polymnia eller Skaldestycken af särskilte författare, utg. af S. Björck Svensson, 1*, Sthlm 1807, passim). — Skaldestycken. Bd 1*. Åbo 1810. (2), XVI, 412 s. — Tre nya krigs-wisor. Kiel 1813. (15) s. [Anon.; enl. G. E. Klemming trol. tills. m. C. Livijn och J. A. v. Hartmansdorff.] — [Företal och levnadsteckn.] (M. Chorasus, Samlade skaldestycken, Örebro 1815, s. III—XXV; 2. uppl. 1826). — Förslag till texter vid den allmänna gudstjensten. Örebro 1819. 52 s. — Till åminnelse af konung Carl XIII. Tal i en landsort. Sthlm 1821. 24 s. [Anon.] — Tal vid Evangeliska sällskapets offenteliga sammankomst i kongl. vetenskaps-academiens hus den 22 maji 1822. Sthlm 1822. 23 s. — Konsterna. Poem. Sthlm 1822. 16 s. [Anon.] — Sånger vid en glad middag inom preste-ståndet den 1 maj 1823. Tryckte till hugkomst för vänner. Sthlm 1823. (8) s. [Anon., tills, m. J. O. Wallin.] — Skaldestycken. Bd 1—7. Örebro 1824—61. 1. Ny uppl. [dock med annat inneh. än uppl. 1810] 1824. (8), 381 s. 2. 1828. (4), 436 s. 3. 1829. (4), 569 s. 4. 1832. (6), 432 s. 5. 1836. (8), 338 s. 6. 1853. (4), 363 s. 7. 1861. LV, (1), 295 s. — De första orden till S:t Clarä församling i Stockholm af dess kyrkoherde. Sthlm 1825. IV, 62, (1) s. — Julie de St. Julien eller Frihetsbilden. Symboliserad historie. Örebro 1825. (2), 160 s. — Sång i Stockholms prest-sällskap på dess högtidsdag den 31 octobe: 1825. Sthlm 1825. (4) s. — Tacksägelse, ta: och verser, i anledning af fru Anna Sophia Billbergs . . . jordfästning. Sthlm 1826. (8) s. [Anon.] — [Skaldestycke] (SAH . . ., D. 11, 1827, s. 152—-157). — Minnesord då enke-fru Christ. Elisabeth Westin, född Bergklyft, jordfästades . . . Sthlm 1828. 8 s. — Tal vid grafven, då riksdags-fullmäktigen . . . Erik Johansson från Nyckelby i Stora Tuna jordfästes .. . Sthlm 1829. 8 s. — Tal vid Svenska bibel-sällskapets allmänna sammankomst på Stora börs-salen i Stockholm den 11 april 1829. Sthlm 1829. 20 s. — [Direktörstal] (SAH D. 12, 1829, s. 27—31, 113— 116). — Om ryska namnets och rikets ursprung af ett svenskt, i Ryssland bosatt folk, vid namn rhos. Inträdes-tal ... d. 17 april 1821 (VHAAH, D. 13, Sthlm 1830, s. 29— 112). — För fattiga och rika. Efter den Heliga Skrift. Sthlm 1833. (6), 215 s. [Finsk övers.:] Hfors 1851. (2), 181 s. — Afhand-ling om det nationliga och fosterländska i svenska witterheten under Gustaf III:s tide-hvarf (SAH .. ., D. 15, 1833, s. 231—251). — Herdabref i Hernösands stift 1832. Hernö-sand 1832. 4:o. (20) s. [Undert.] Ny uppl. Sthlm 1833. 32 s. — En christelig blick på Guds rike, med hänseende till våra klagomål i tiden. Predikan vid riksdagens öppnande den 30 jan. 1834 . .. Sthlm 1834. 23 s. — Skrifter i obunden stil. Bd 1*: Tal vid åtskil-lige tillfällen. Örebro 1835. (8), 507 s. [Huvudsak], omtryck, dels av div. högtidstal, se ovan, dels av begravningstal i Klara församl. 1825—32, här uteslutna.] — För husbönder och tjenare. En christelig predikan på Mi-chaelis-dag. Sthlm 1835. 26 s. — Tron och förnuftet, eller Christendomens bestånd. Betraktelse i bunden stil, uppläst vid Hernösands bibel-sällskaps offentliga sammankomst den 9 mars 1835. Hernösand 1835. 39 s. — Gustaf den tredje med de förste aderton af Svenska akademien. Samtal i odödligheten den 5 april 1836. Skaldestycke (SAH . . ., D. 16, 1836, s. 229—239). Även separat, Sthlm 1836, 11 s. — X. Y. Z. eller Hvem rår der-för? Samtalsämne för dagen. Sthlm 1838. 45 s. [Anon.] —¦ [Tal] (Berättelse om Hernösands stifts bibel-sällskaps högtidsdag, vid prestmötet den 15 mars 1839, s. 9—14). —¦ De problemate theologico: quid, salva fide in Christum, ut unicum salutis auctorem de sorte gentilium aeterna sperare liceat? Prolusio . . . Herncesandiae 1839. 23 s. (Handlingar, angående prest-mötet i Hernösand, år 1839.) — Lefnadsteckning öfver Tegnér (Bihang till Frithiofs saga, episk dikt, Sthlm 1839, s. 41—62; nya uppl. s. å., 1841, 1849). På eng. 1 Frithiofs saga, a legend of the North, Sthlm 1839; på tyska i E. Tegnér, Sämmt-liche Gedichte, Th. 3, Leipzig 1840. — Ra-bulisten och landtpresten. Samtal i saker-stian. Sthlm 1840. (4), 74 s. [Tysk övers. Liibeck 1842.] — Andelig sång. Äfsjungen vid första . . . gudstjenst, uti den nya engelska kyrkan i Stockholm . .. [Ruhr.] Sthlm 1840. 2 s. — Det står dock qvar, det gamla ordet. Sthlm 1841. 30 s. — Vitter strid emellan far och son. Sthlm 1841. 74 s. — Till författaren af »Grunddragen till den christliga sedoläran». Frågor. Sthlm . . . 1842. 19 s. — Predikningar. H. 1—5. Sthlm 1841—45. (6), 288, (2), 280, (2), (4), 286, (4), 291, (8), 283, (3) s. [Jämte:] G. H. Mellin, [utg.,] Tio predikningar, Sthlm 1845, (4), 106 s. — [Div. anföranden och] Tai (Handlingar vid prestmötet i Piteå stad den 9, 10 och 11 augusti år 1842, Hernösand 1842—45, passim) . — Selma und Fanny. Ein Cyclus von Gedichten . . . ubers. von Vict. Aug. Alten. Göteborg 1843. 64 s. — Efter ett besök hos den olycklige. [Rubr.] Hernösand 1845. (2) s. [Sign.] — En berättelse från Lappland (Nord-stjernan, vitterhetsstycken och poemer, [1846,] Sthlm, s. 29—54). — Minnesteckningar öfver utmärkte svenske statsmän, hjeltar, lärde, konstnärer och skalder. D. 1—3. Sthlm 1848 —60. 1. 1848. (4), 389 s., 2 pl. 2. 1859. (4), 400 s., 3 pl. 3. 1860. (4), 678 s., 3 pl. [34 biografier, tidigare tr. i SAH .. ., D. 6— 22, 1817—47, några även annorstädes och/eller separat; samtliga här uteslutna. Se närmare registret i SAH ..., 62, 1886, s. 305 f.] — Charader. Sthlm 1849. 151 s. — Tröst i bedröfvelsen (Påsk-liljor. Andeliga skaldestycken för nattvards-ungdom . . ., Sthlm 1852, s. 49 f). — Strödda predikningar och smärre andeliga skrifter. Sthlm 1852. (4), 412 s. [Red. av S. A. Hollander.] — De tio budorden. Jönköping 1862. (4) s. — Samlade dikter. Bd 1—7. Örebro 1867—69. XLI, (1), 411, (1), (2), 387, VI, 406, (2), 465, (2), 382, (4), 350, (2), 383 s. [Inneh. utöver Skaldestycken, 1824—61, bl. a. diktvarianter.] — Valda dikter. 1—2. Örebro, Sthlm 1871. XVIII, 238, VI, 257 s., 1 portr. [Nya uppl.:] Sthlm 1881. XXIV, 439 s. 1889, 1892, 1895, 1897. X, 496 s. — Valikoima . . . runoelmia. [Valda dikter.] Hfors 1891. XXVIII, 278 s. — (Vers i Olijärvi främlingsbok 9.8.1830.] (Minnesblad ur Fiskars bruks historia 1649— 1899, Hfors 1899, vid s. 46). — Beskrifning öfver Kumla och Hallsbergs socknar. Medd. af Eug. Lewenhaupt (Meddelanden från Föreningen Örebro läns museum, 6, Örebro 1916, s. 80—92). — Skaldestycke om religionens nödvändighet för samhällets bestånd (Gustavianska brev, utg. av H. Schiick, Sthlm 1918, s. 552—563). — Sång öfver grefve Gustaf Philip Creutz [ursprung! versionen] (ibid., s. 568—574).-—Till min biografi. Självbiografiska anteckningar 1772—1824. Med kommentar utg. av G. Lundström. Gbg 1945. 78, (2) s., 1 facs., 1 bil. (Göteborgs högskolas årsskrift, 51:2.) — Dikter, psalmer, tal och brev. Urval och inl. av T. Bohlin. Sthlm (tr. Abo) 1947. 205 s., 2 pl. — [Valda arb., bl. a. båda versionerna av sången över Creutz] (Sveriges litteratur, D. 5, utg. av E. N. Ti-gerstedt, Uppsala 1962, s. 197—238). — Medv. i bl. a. följ. tidningar, tidskrifter och kalendrar (dikter före 1810, även otr., noggrant förteckn. i Castrén, anf. källa, s. 357 —373): Abo (allmänna) tidning(ar) 1791— 1810; Stockholms Posten 1793—1800 o. senare; Skaldestycken satte i musik, 1—18, Sthlm 1795—1823; Läsning i blandade ämnen, Sthlm, fr. 1797; Svea, tidskrift för ve- tenskap och konst, Upsala fr. 1820; Vinterblommor. Samlade af G. H. Mellin, Sthlm 1831—33. Promotionsverser vid Åbo univ. 1792, 1798. 6 anon. uppbyggelseskrifter, Sthlm 1822—28 (Evangeliska sällskapets skrifter, 57, 58, 65, 67, 69 och 75, många uppl., även på finska och i andra serier: Finska evang. sällskapets skr., F[ör] Rfeligio-nens] S[kull] samt Andeliga ströskrifter, 1—3, Ume 1866); titlar se Linnström, liksom betr. andra här utelämnade smärre tryck och finska övers, utöver de ovan nämnda. Psalmer tr. bl. a. i: Prof-psalmer, [av F. och J. O. Wallin,] Saml. [1]—2, Sthlm 1812—13; Förslag till förbättrade kyrko-sånger. Till Kongl. Maj.t i underdånighet uppgifvit af den för detta ändamål förordnade komité, Sthlm 1814; Förslag till svensk psalmbok, utg. af J. O. Wallin, Sthlm 1816; Den svenska psalmboken 1819.

Redigerat: Åbo tidningar 1794; Åbo tidning 1802—07; Åbo allmänna tidning 1810 (tills. m. J. F. Wallenius o. F. W. Radloff); en av red. för Allmän litteratur tidning, Åbo 1803.

Källor och litteratur

Källor o litt: F Arbman, F M F (Från ådalar o fjäll, 12, 1925); P D A Atterbom, Sv siare o skalder, 6 (1855); dens, Litterära karakteristiker, 1 (1870); J W Beckman, Den nya sv psalmboken (1845—72); R G:son Berg, F o »Prinsessan af Vasa» (FT 57, 1904); Biographiskt lexicon, 5 (1839); A Blanck, Den nord renässansen i sjuttonhundratalets litt (1911); L Bygden, Hernösands stifts herdam, 1 (1923); G Castrén, F M F i Finland (1902); F Cygmeus, Teckn:r ur F M F:s lefnad (1872); L Dahlgren, Norrländska släktprofiler, 2 (1911); S Ek, F:s Åbodiktning (1916); dens, Gustavianska tiden (Ny ill sv litt:hist, 2, 1956); FBH; I Forsberg, Biskop F M F:s visitationsordning (Forum theologicum, 1, 1944); dens, F M F o Straussdebatten (ibid, 5, 1948); A A Grafström, Lefnadsteckn (i F:s Skaldestycken, 7, 1861); E F M Grafström, F M F. Några genealog uppgifter om hans släkt (dupl, 2 uppl, 1950); Gustavianska brev, utg av H Schuck (1918); G v Haartman, Skizzer ur F M F:s lif (1872); K A Hagström, Strengnäs stifts herdam, 4 (1901); L Hammarsköld, Sv vitterheten, 2 (1819); G Hasselberg, Realistisk lyrik (1923); G Hedin [rec av G Lundströms nedan a a] (Saml 1947); R Hedvall, F:s dikt Det nya Eden (Nya Argus 1916); G Hellström, Sthlms stads herdam (1951); A Hern-marck, F M F i London (Svensk-Finland, 10, 1950); dens, F som teaterrecensent (Teatern, 18, 1951); dens, F M F o Lilly Roos (Svensk-Finland, 7, 1947); O Holmberg, Anteckn:r om F (Sv litt:tidskr 1947); dens, F förälskad o ung (ibid 1964); A Hultin, Åbo tidning 1800—1809 (1917); G Jansson, Tegnér o politiken 1815—1840 (1948); G Lagus, Den finsk-sv litteraturens utveckl (1866—67); W Lagus, Skalden Johan Hen- rik Kellgrens finska lefnadsminnen (1884); dens, Om F M F:s bortflyttning från Finland (1887); M Lamm, Upplysningstidens romantik, 1—2 (1918—20); E Lewenhaupt, F M F i Kumla (Vår lösen 1915); E Liedgren, Vox angelica (1917); dens, Våra missionspsalmer (Tillkomme ditt rike, 17, 1922); dens, Neologien, romantiken, uppvaknandet (Sv kyrkans hist, 6, 1946); dens, F o Geijer som psalmdiktare (En julbok till försmå i Gbgs stift 1947); G Ljunggren, Sv vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död, 2—5 (1877—95); dens, Smärre skrifter, 3 (1881); G Lundström, F M F:s besök i Finland 1840 (FT 1945); dens, F M F. Liv o diktn under Kumlatiden (1947) o där anförd litt; dens, »Sångens o skönhetens hem». Några glimtar ur F M F:s liv i Kumla (Till hembygden 1947); Minne af F M F, ed S A Hollander (1868; uppsatser av A Flodman, G H Mel-lin, B E Malmström m fl); N Molin, Shakespeare o Sverige intill 1800-talets mitt (1931); A Nilsson, [Inledn till] Esaias Tegnér, Filosofiska o estetiska skrifter (1913); dens, Sv romantik (2 uppl 1924); E Norberg, Geijers väg från romantik till realism (1944); dens, Den religiösa nyorienteringen o 1819 års psalmbok (Ny ill sv littrhist, 3, 1956); E Petzäll, Straussdebatten i Sverige (1936); H G Porthans bref till Mathias Galonius, ed W Lagus (1886); [H G Porthan,] Bref från H G Porthan till samtida, ed E Lagus (1898—1912); T Rein, Filosofiens studium vid Åbo univ (1908); R A Renvall, Finlands univ 1828—1890. Biografiska uppgifter ... (1891), s 422—425; A M Roos, Ett gammalt familjearkiv (1909); P Rubow, Littersere Studier (1928); J L Runeberg, En blick på Sveriges nu gällande poetiska litt (1832); J E Rydqvist, Självbiografi (1936); H Råbergh, Teologiens hist vid Åbo univ, 2 (1901); B v Schmalensée, F M F o Johan Olof Wallin såsom förkunnare (1932); H Schuck, Sv akad:s hist, 2—5 (1936—38); S Stolpe, Profeter o diktare (1942); V Svanberg, Medelklassrealism, 1—3 (Samlaren 1943, 1944, 1946); Sv biograf lex, N F, 4 (1861—62); Sv litt:lex (1964); W Söderhjelm, Åboromantiken (1915); G Utterström, F:s romanepos Svante Sture eller Mötet vid Alvastra (SSLF 275, 1939); V Vedel, Sv romantik (1894); T Wennström, F:s Sång öfver Greutz såsom litterärt program (Edda, 17, 1922); P Wieselgren, Sveriges sköna litt, 1 (1866); C D af Wirsén, Minne af F M F (SAH 2, 1888).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Frans Michael Franzén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14425, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Lundström), hämtad 2018-11-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14425
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Frans Michael Franzén, urn:sbl:14425, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Lundström), hämtad 2018-11-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se