Anders Fryxell

Född:1795-02-07 – Edsleskogs församling, Älvsborgs län
Död:1881-03-21 – Stockholms stad, Stockholms län (enl db för Sune, Värml.)

Präst, Historiker, Skolrektor


Band 16 (1964-1966), sida 591.

Meriter

1 Fryxell, Anders, f 7 febr 1795 i Edsleskog (Älvsb), d 21 mars 1881 (enl dödbok för Sunne, Värml) i Sthlm. Föräldrar: kontraktsprosten Mathias F o Eva Lovisa Ekman. Inskr vid Uppsala univ 26 febr 1813, lär i A A Afzelius' ensk skola i Sthlm 1817, fil kand i Uppsala 9 juni 1819, vik lär vid K Djurgårdsskolan i Sthlm 1 nov s å, ord 12 okt 1820, prästv 3 juni s å, mag i Uppsala 14 juni 1821, kollega vid Maria h lärdomsskola i Sthlm 4 juli 1822, pastoralex 11 dec 1824, led av kommittén för överseende av rikets allm undervisningsverk 1826, rektor vid Nya elementarskolan i Sthlm 27 dec 1827, vik rektor vid Maria h lärdomsskola där 29 jan 1828, ord 15 april s å, rektor vid Wallinska flickskolan där 1831, erhöll årl statsanslag för fortsatt utg av »Berättelser ur sv historien» 1831—36, prof:s n h o v 1833, kh i Sunne 19 juni 1835 (tilltr 1 maj 1836), prost över Fryks-dals kontrakt 1 juni 1836 o därjämte över Älvdals kontrakt 1 febr 1837, teol dr 14 juni 1845, uppförd i 2: a rummet vid biskopsval i Karlstads stift 1859 men avböjde. — Led av dir för Sällsk för växelundervisningens befrämjande o dess arkivarie 1823—35, led av sällsk Pro Fide et Chris-tianismo 1830, SA:s stora pris s å, Korresp-LSkS 1831, LSkS 1832, LVHAA 1834, LNO 1839, LSA 1840, LVA 1847, KNOlkl 1850.

G 24 juni 1825 i Hallsberg (Ör) m sin kusin Juliana (Julia) Lagergren, f 17 nov 1804 där, d 19 febr 1868 i Sunne (Värml), dtr till assessorn Alexander L o Andréetta Ekman.

Biografi

F härstammade från en genuin prästsläkt, där många medlemmar skaffat sig aktningsvärda lärdomsmeriter. Han valde också själv den lärda banan och började 1813 efter skolgång i Karlstad sina akademiska studier i Uppsala. Trots att han vid faderns död 1817 avbröt universitetsvistelsen för lä-rarverksamhet i Sthlm, fullbordade han studierna, prästvigdes 1820 och tog året därefter sin magistergrad efter att ha författat en avhandling, »De situ Reidgothiae», vars första del han försvarade under Geijers presidium.

Under tjugotalet ägnade sig F främst åt pedagogiska uppgifter. Alltifrån slutet av 1810-talet var han framför allt lärare, från 1827 rektor, vid olika läroanstalter i Sthlm. Först 1836 avbröt han skolmannakarriären för att ägna sig åt prästerlig verksamhet såsom kyrkoherde och prost i Sunne, men efter ytterligare elva år fick han en sedermera ständigt förnyad tjänstledighet även från denna befattning. Som pedagog framträdde F inte bara som skolchef utan han var också i hög grad verksam som teoretisk propagandist. Redan 1823 framträdde han som en skicklig förespråkare för tidens nya pedagogiska idéer i programskriften »Förslag till enhet och medborgerlighet i de allmänna undervisningsverken», vars innehåll delvis vidarefördes delvis nyanserades i »Försök att närmare bestämma frågorna om undervisningsverkens reform» (1832). Grundtanken — klart utformad endast i den förra skriften — är en politisk-pedagogisk värdering. Att låta barnen känna gemenskapen i att alla fick gå i en och samma skola i stället för att, som då var brukligt, redan från början splittras på olika skolformer borde enligt F:s mening vara ett verksamt medel att bryta ned klassbarriärerna och inge barnen kärlek till andra medborgare och till fosterlandet. Hur han tänkte sig själva skolorganisationen, förtydligade han 1832. Skolans första stadium, folkskolan, skulle ge en oundgänglig allmän medborgerlig bildning. Därpå skulle två alltmer specialiserade stadier följa, utmynnande i en lämplig grund för akademiska studier. Mot det dåvarande från grunden specialiserade skolväsendet ställde alltså F i anslutning till tidigare pedagogiska reformivrare en enhetsskoletyp.

Framför allt var F:s pedagogiska program inriktat på praktiska mål och metoder. Den av skolan förmedlade kunskapen borde vara en nyttobildning. Studiegångens tre stadier borde vara inrättade efter vad det praktiskt inriktade borgerskapet samt de lärda och ämbetsmännen kunde ha nytta av. F tog med obönhörlig konsekvens upp striden mot latinherraväldet, eftersom endast fåtalet kunde ha något gagn av latinet, vilket F också underkände ur bildningssynpunkt. Denna kamp hade också sina rötter i hans strävan, att så många som möjligt skulle delges skolbildning.

Tidens folkbildningssträvanden kanaliserades i det 1822 stiftade Sällskapet för växelundervisningens befrämjande. F har ansetts som en drivande kraft i dess arbete. I likhet med andra ledande personer där var han dock inte okritisk inför växelundervisningsmetoden men fann den under rådande omständigheter vara det effektivaste medlet för att uppnå folkbildningsmålet. Även statsmakterna uppmärksammade hans pedagogiska reformsträvanden och han utsågs till medlem av den stora undervisningskommittén av 1825. Han utsågs också 1827 till rektor för den på undervisningskommitténs initiativ startade försöksskolan Nya elementarläroverket, men F undandrog sig denna post för andra rektorat, först vid Maria skola, sedan vid Wallinska flickskolan.

Som pedagogisk teoretiker och som skoladministratör gjorde F alltså betydande insatser. Han framträdde också som läroboksförfattare. Inom ramen för växelundervis-ningssällskapets verksamhet utgav han räk-netabeller, och 1824 presenterade han en »Svensk språklära», som fick stor framgång och ännu 1865 utkom i sin trettonde upplaga.

Även F:s största arbete, »Berättelser ur svenska historien» (1823—79) hade sin upprinnelse i bildningsarbetet. Verket var avsett som lärobok, men för att undvika den vanliga kompendiestilen valde F att ge det en huvudsakligen biografisk form. Berättelserna motsvarade också i sin ursprungliga uppläggning de pedagogiska idéer, som var gångbara i den miljö, där F hörde hemma vid tjugotalets ingång. Stockholmsvistelsen under studietiden hade fört F in i Man-hemsförbundets krets. I förbundets program kombinerades romantiskt fornintresse med vissa pedagogiska idéer, som bl a innebar, att en lämplig studieväg gick från saga till historia. Så var också F:s arbete från början upplagt.

Från anspråkslösa historieberättelser förvandlades F:s historiska arbeten till forskningsprodukter med vetenskapliga anspråk. Omvandlingen skedde successivt under en tämligen lång tid. Materialsamlingen ökade snart men omfattade ännu för Gustav Vasas och Erik XIV:s historia enbart tryckta skrifter. Företalet till del fyra antyder, att F i fråga om beläsenhet satte sig själv över dilettanterna. Han hade då också — från omkring 1829 — börjat använda otryckt material, som tidigare förbigåtts av forskningen. Han hade blivit arkivforskare.

Betoningen av forskningsempirin hängde nära samman med F:s allmänna utveckling. Om uppväxttiden saknas i stort sett andra uppgifter än den bild han själv önskade ge i »Min historias historia», men i synnerhet från tjugotalet finns ett rikt material i dagböcker och almanacksanteckningar. Gripen av den romantiska strömningen umgicks F vid tjugotalets ingång med litterära koryféer som Hammarsköld, skrev dikter och författade ett sångspel, »Värmlandsflickan», där »Ack Värmeland du sköna» ingår. Romantikens esteticism och spekulation, som han också visade sig förtrogen med, övergav han mot slutet av decenniet. Han blev som vetenskapsman en praktisk empirist. All historisk kunskap måste hämtas ur det skrivna materialet. Romantikens historiespekulation underkändes. Att samla fakta och på dem bygga nya åsikter blev för F huvudsaken i historieskrivningen.

Resultatet av den empiristiska vetenskapssynen blev en banbrytande samlargärning. F började med studier i riksarkivet och fortsatte snart med en successivt utvidgad genomgång av offentliga och privata arkiv. Som en naturlig konsekvens följde en första stor inventering främst av 1600-talsmaterial i utländska arkiv under en resa 1834—35, som F då sedan flera år planerat. Under utlandsvistelsen kom F i kontakt med tysk historievetenskap, och därifrån tycks han ha hämtat inspiration att ägna sig åt en i Sverige föga uppmärksammad materialtyp, diplomatrapporterna. Resans samlarresultat publicerades jämte en reseberättelse i »Handlingar rörande Skandinaviens historia ur utrikes arkiver» (1836—43). Under 1850 —60-talen fortsatte F sina excerperingar av ministerrelationer i utländska arkiv.

Samlandet av fakta var inte grundat på någon konsekvent kritisk materialvärdering. Endast till ministerrelationerna tog F principiell ståndpunkt, och den var klart positiv. Från mitten av trettiotalet kom F också att i successivt utvidgad skala använda ministerrelationer i sin historieskrivning. Övrigt material bedömde F huvudsakligen från en annan värderingsnorm. Med utgångspunkt i författarens moraliska egenskaper sökte F avgöra hans trovärdighet. Den moraliska ton som genomgår F:s historieskrivning berodde härpå. Däremot saknades hos F på trettio-och fyrtiotalen den värderingsnorm för det politiska handlandet, som var grundläggande hos Geijer och andra historiker, som var influerade av den tyska spekulationen. F:s värderingsprinciper var rent privatmoraliska. Staten, dess värn och nytta, hade för honom inget värde i sig själv.

De privatmoraliska värderingsprinciperna och det nya, i stor utsträckning privata material som F drog fram torde ha bildat grundvalen till den uppfattning av adelsståndets betydelse och insatser under Karl IX och trettioåriga kriget, som F kom fram till och som helt avvek från den sv historieskrivningens tradition, som Geijer i modifierad form anslutit sig till. F blev också i en nedlåtande men positiv recension av den hängivne geijerbeundraren P E Bergfalk 1835 beskylld för överdriven adelsvänlighet. W E Svedelius anslog på fyrtiotalet liknande tongångar men ägnade sig framför allt åt att nagelfara F:s källkritik och bristande förståelse för statsintresset.

F:s mot Geijer riktade stridsskrifter om aristokratfördömandet i sv historien (1845 —50) hade dock inte enbart denna vetenskapliga bakgrund. Också det politiska motsatsförhållandet spelade in. F som under tjugotalet intagit en med Argus och riddarhusoppositionen nära lierad hållning speciellt i skolpolitiska frågor, hade redan då blivit bemött med argument hämtade från den konservative Geijer. Sedan hade F alltmer poängterat sin rabulistfientliga och regeringstrogna inställning, medan Geijers åsikter i avsevärd utsträckning radikaliserats. F hade småningom kommit att även politiskt uppskatta adeln som samhällsbevarande element, även om han principiellt tog avstånd från dess politiska företrädesrättigheter.

Striden om aristokratfördömandet gällde formellt tolkningen av en rad mer eller mindre betydelsefulla detaljfrågor. Ytterst rörde den dock frågan, om Geijer med föregångare och lärjungar låtit ideologiska fördomar influera sin historieskrivning, och gav därför upphov till en hetsig debatt. F anklagades för en åt reaktionära tänkesätt lutande konservatism. Hans bristande källkritik och underlåtenhet att bygga sin vetenskapssyn på statsbegreppet påtalades. Omedelbart efter debattens avslutande tog F itu med en omfattande vetenskaplig och politisk självgranskning i en rad uppsatser från femtiotalets första år. En av dem växte småningom ut till den posthumt publicerade »Min historias historia». Dessa skrifter har vissa uppenbara syften. De vill visa, att F länge varit kritisk mot Geijer och att Geijer på alla områden varit överskattad. Denna kritiska linje fortsattes sedan på det skönlitterära planet i »Bidrag till Sveriges litteraturhistoria» (1860—62). I självanalyserna fastslås också, att F egentligen alltid haft samma politiska åskådning — även då han upphöjdes av de radikala tidningarna — och att han åtminstone sedan mitten av trettiotalet varit vetenskapsman även i den mening geijerlärjungarna lade in i detta begrepp.

Det är också riktigt, som F själv påstår, att han inlemmat statsvärderingen och uppfattningen, att det centrala politiska livet skulle utgöra historieskrivningens grundtema, i sin vetenskapssyn. Detta gäller dock inte från trettiotalets mitt, som han själv velat låta påskina, utan från tiden kring femtiotalets ingång. I skildringen av Karl XI :s historia, som F då började syssla med, blev effekterna ur värderingssynpunkt föga märkbara. Däremot kontrasterar värderingen av Karl XII klart mot den som gavs Karl X Gustav. Mot den senare var F strängt kritisk utifrån rent privatmoraliska värderingar. Kungens njutningslystnad och politiska opportunism var de främsta orsakerna till F:s fördömande. I Karl XII: värderingen fanns däremot två element. Mot bakgrund av ett geopolitiskt resonemang om det sv stormaktsväldets orimlighet fick den sv statsupplösningen och folkets lidanden utgöra grunden för en starkt negativ syn på Karl XII: s politik. Samtidigt uppskattade dock F kungens sedliga renhet, avhållsamhet från rusdrycker etc. Den privatmoraliska förträffligheten kunde emellertid inte uppväga de politiska misslyckandena. Det statliga perspektivet blev mindre påtagligt i fråga om frihetstiden. Visserligen såg F konspirationerna för ett nytt statsskick redan under Karl XII:s regering som rättfärdigade ur statsintressets synpunkt men i frihetstidens historia fanns det alltför mycket som engagerade moralisten F, för att den politiska aspekten klart skulle komma fram. Kungliga älskarinnor lika väl som Bellmans dryckesvisor föranledde utvikningar, och även swedenborgianismen behandlades utförligt utifrån en kyrkligt rättrogen men fantasilös åskådning.

F:s berättelser är alltså inget enhetligt verk. Forskningarna utvidgades successivt, de vetenskapliga kriterierna förändrades, och den från början rent privatmoraliska värderingsgrundvalen uppblandades med statsmoraliska element. Som en påtaglig föreningslänk går dock genom hela verket en och samma grundläggande politiska värdering. F var konstitutionalist. Kungamakten skulle hållas inom dess lagligen utstakade råmärken, och det var adeln, som hade gått i spetsen för stävjandet av kungligt maktmissbruk. Denna grundsyn är påtaglig i F:s ställningstaganden mot Karl IX :s kamp mot rådsadeln och hans uppskattning av Gustav II Adolfs samarbete med den följande adelsgenerationen i de delar av hans berättelser, som utkom omkring 1830. Den framträder lika tydligt i några principiella uttalanden till L J Hierta från början av femtiotalet och i ställningstagandena för adelsoppositionen mot Karl XII från femtio- och sextiotalen. Det frihetstida statsskicket uppskattades av F, och statsvälvningen 1772 såg han som en olycka.

Den konstitutionella grundvärderingen kompletteras av en utpräglad sparsamhets-iver, som till stor del låg bakom F:s kritiska syn på Kristinas regering, hans halvhjärtade uppskattning av den maktfullkomlige Karl XI, hans avsky mot all sv krigspolitik, inte minst Karl XII:s, och hans negativism mot hattarnas krigs- och näringspolitik. F:s politiska syn har starkt släkttycke, med mösspartiets, och hans berättelser kan ses som en interpretation av sv historia från mösstånd-punkt. Inom detta parti hade den av F beundrade morfadern, borgmästare A Ekman, varit verksam.

I början på trettiotalet hade F tänkt skriva färdigt sina berättelser fram till Gustav III och utge en reviderad »normalupplaga» till 1850. Han nådde den kronologiska slutpunkten men långt senare än beräknat. Då hade verket sprängt de dispositionella ramarna, och mot slutet var det inte längre möjligt för F att klart hålla samman stoffet utan han förlorade sig delvis i spridda monografiska undersökningar.

I många hänseenden behöll F under hela sin historikerbana den moraliserande och faktasamlande utgångspunkten. Debatterna om Swedenborg och Bellman belyser detta. Materialvärderingsfrågor kom däremot i centrum i den strid, som B von Beskow upptog mot F:s Karl XII-värdering. I sin mot-skrift försvarade F konsekvent det privata — även sent nedtecknade — materialets värde men ställde sig kritisk mot det, vars författare varit på något sätt lierade med kungamakten. Samtidigt tillskrev han dock allt material, som tillkommit under ämbetsmannaansvar, inhemska förvaltningsrapporter lika väl som utländska krigsredogörelser och diplomatrapporter, ett speciellt värde. Även i en rad andra specialfrågor uppträdde F som omvärderare och materialkritiker. Han ägnade bl a Karl XI :s död och frihetstidens kulturutveckling speciella undersökningar. Liksom i andra smärre vetenskapliga skrifter 'baserade F där dock inte sina slutsatser på några konsekvent genomtänkta källkritiska principer utan lät i allmänhet »fakta» från annat material av ur källkritisk synpunkt skiftande karaktär motbevisa påstådda sakförhållanden. Utan motbevis ansåg sig F uppenbarligen inte kunna förbigå något historiskt påstående, om än aldrig så misstänkt.

F mötte under sin livstid ett kompakt motstånd från sv historikers sida. Offentligt och privat polemiserade historiker som Bergfalk, Carlson, Styffe, Svedelius, Malmström, Tengberg, Odhner, Weibull, Annerstedt och Forssell mot F:s historieskrivning. Men om motståndet var hårt i fackkretsar kunde F finna viss tröst i publikgunsten. Hans berättelser vann stor spridning. Mer än många av sina vedersakare kom F att forma allmänhetens uppfattning av Sveriges historia både direkt genom sitt verk och genom att han blev de skönlitterära författarnas historiker framför andra med betydelse för t ex Rydberg, Strindberg och Heidenstam.

Författare

Rolf Torstendahl



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

I KB c:a 25 vol ms o anteckn:r av F, huvudparten excerpter, dispositionsutkast m m till »Berättelser ur sv historien», samt en mycket tidig version av »Min historias historia». I F:ska saml i RA ingår 21 vol av F:s ms, dagböcker m m samt inkomna brev. I Eriksbergsarkivet (dep RA) 30 vol ms till »Berättelser ur sv historien», 1 vol ms jämte brev o tryck rörande »Aristokratfördömandet» o 1 vol ms till »Sverges litteratur-historia» samt spridda brev från o till F i autografsaml. I UUB bl a almanacksanteckn:r av F o brev till honom. — Ett stort antal brev från F i olika bibi o arkiv, varav hans brevväxl med B v Beskow utgivits i SAH i 3 bd 1958—60, brev från F till C Molbech i Christian Mol-bechs »Breweksling med svenske Forfattere og Videnskabsmamd», 2—3 (1956), o till C A Adlersparre i Tidskr för hemmet, 24 (1882). F:s boksaml förtecknad i bokauk-tionskat 1881.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Brott och försoning [sign.] (Kalender för damer, 2, 1819, Sthlm & Ups., [avd. 3,] s. 41—69). — [Sign. dikter] (ibid., 3, 1820, [avd. 1,] s. 257—268). — Solen och månen; Midsommarsnatten [sign.] (ibid., [avd. 2,] s. 211—220). — Theses... Holmia; [1820]. (4) s. [Konsistorieavh.] — De situ Reidgothix dissertatio. P. 1—5. Upsaliae [1821]. 46 s. + 5 titelbl. [Akad. avh. (1: preses E. G. Geijer).] — Vermlands-flickan. Sångspel i tre acter [anon.] (Poetisk kalender för år 1822, utg. af Atterbom, Upsala, s. 45 —117). — Förslag till enhet och medborgerlighet i de allmänna undervisnings-verken. Sthlm 1823. 32 s. [Anon.] (Omtr. i: Tidiga enhetsskoletankar = Årsböcker i svensk undervisningshistoria, 18, Lund 1926, s. 33— 54). — Berättelser ur svenska historien. Till ungdomens tjenst utg. D. 1-^6. Sthlm 1823—79. 1. Hedniska tiden. 1823. (4), 122 s., 1 tab. 2. Katolska tiden. 1826. (2), 274 s., 3 tab. 3—5. Lutterska tiden, afd. 1—3. 1828—31. (2), 349, (8), 389, (4), 111 s., 2 tab. 6. Gustaf II Adolf. 1833. (6), 503 s., 2 tab. 7—8. Drottning Kristinas förmyndare, afd. 1—2. 1838. (6), 313, (4), 248 s. 9—10. Drottning Kristina, afd. 1—2. 1841—42. (6), 243, (2), VI, 344 s. 11—12. Konung Karl den tionde Gustaf, afd. 1—2. 1843. (4), 204, (6), 218 s. 13— 14. Konung Karl den elftes förmyndare, afd. [1—2]. 1846. (4), 136, (6), 213 s. 15—20. Karl den elftes historia, afd. 1 & h. 2—6. 1848—53. (4), 215 s., 1 kartbl., VI, 359, (2), IV, (2), 428, V, (1), 264 s., 2 tab., IV, 207, IV, 247 s. 21—29. Karl den tolftes historia [27 & 29: regering], h. 1—9. 1856— 59. VIII, 368 s., 2 kartbl., (4), 228 s., 2 kartbl., (4), 176, (4), 202, IV, 248, IV, 198, IV, 188, IV, 180, (4), 212 s. 30. Ulrika Eleonoras regering. 1862. IV, 124 s. 31—38. Fredriks regering, h. 1—8. 1863—68. IV, 239, (4), 216, (4), 344 s., 6 tab., (4), 243, IV, 244, IV, 243, (4), 274, (4), 220 s., 4 tab. 39—45. Adolf Fredriks regering, h. 1— 3, [4—5,] 6—7. 1869—78. (4), 328, (4), 180, (6), 390, (4), 300, (4), 278, (2), 158, 220 s. 46, och sista delen. 1879. 354 s. 3 tab. Nya uppl.: D. 1—23, 42—43, 2. uppl. 1826 —78, 1881—83. D. 1—16, 3. uppl. 1828— 80. D. 1—12, 4. uppl. 1831—67. D. 1—7, 5. uppl. 1835—84. D. 1—6, 6. uppl. 1846— 62, 7. uppl. 1852—80. D. 1—3, 8. uppl. 1857—80, 9. uppl. 1862—88. D. 1—2, 10. uppl. 1866—76, 11. uppl. 1874—83. D. 1, 12.—16. uppl. 1879—92. Illustr. uppl. D. 1—6. Sthlm 1894—1902. (4), 164, (6), 274, (4), 322, (4), 342, (4), 102 s., 4 tab., (4), 455 s. [D. 6 äv. separat:] Gustaf II Adolf. Sthlm 1894. IV, 440 s. [Nationaluppl.:] D. 1—46. Sthlm 1900—1904. [Talrika omtr. i samtida tidskr. här utelämnade liksom övers., av vilka några se Linnström, D. 1, s. 400 f.] —¦ Om vexelundervisningens användbarhet. Tal. . . uti Sällskapet för vexelundervisningens befrämjande. Sthlm 1824. 23 s. — Svensk språklära, till skolornas tjenst utg. Sthlm 1824. (2), X, 89 s. 2.-3. uppl. 1825—27. 4. uppl., öfversedd och ökad med ett bihang, innefattande kort öfversigt af svenska språkets och litteraturens historia. 1832. XII, (2), 163 s. 5.—13. uppl. 1835—65. — Anmärkningar vid läran om partiklarne (Svea, tidskrift för vetenskap och konst, 13, Upsala 1831, s. 78 —100). Även sep. m. titelsida: Upsala 1830[!]. S. 77—100. — Karakteristik af tiden och de utmärkta handlande personerna i Sverige från år 1592 till 1600. Skrift, som vunnit stora priset i Akademien (SAH ifrån år 1796, D. 14, Sthlm 1831, s. 155—304). — Försök, att närmare bestämma frågorna om undervisningsverkens reform. Sthlm 1832. (2), 58 s. (Omtr. i: Tidiga enhetsskoletankar = Årsböcker i svensk undervisningshistoria, 18, Lund 1926, s. 55—101). — Förslag till läroämnenas indelning i den under herr biskopens m. m. Wallins ledning stående flickskolan. Sthlm 1833. 16 s. — Kort sammandrag af svenska historien, till folkskolornas tjenst utg. Sthlm 1835. 32 s. — Tal. . . [anon.] (Handlingar, rörande allmänna sammankomsten med föreningen till utspridande af nyttig folkläsning i Carlstads stift, Carlstad 1839, s. 5—27). — Om tjensteårsberäkning såsom befordringsgrund inom preste-ståndet (Ecclesiastik tidskrift, 1840, Upsala 1841, s. 1—15). Äv. sep. — Om behandlingen af drottning Christinas historia. Antikritik (Frey, tidskrift för vetenskap och konst, 1842, Upsala, s. 499—509). —¦ Om aristokrat-fördömandet i svenska historien jemnte granskning af tvenne blad i prof. Geijers trenne föreläsningar. H. [1]—4. Sthlm & Ups. 1845—50. (2), 60, (2), 73, (4), 164, (2), 141 s. 2. uppl. H. [1]. Sthlm 1846. 3. tillökta uppl. H. 1. Upsala 1846. 64 s. — Inträdes-tal... 1841 (SAH ifrån år 1796, D. 21, Sthlm 1845, s. 1—74). Separat: Sthlm 1845. 78 s. — Om gotomanien och Skandinaviens forntid (Fornnordiskt bibliothek, utg. af J. Wahlström, h. 3, Upsala 1847, s. 35—39). — Orsakerna till den historiska orättvisa, hvarmed katolska ti-dehvarfvet blifvit i Sverige behandladt. Tal vid prestmötet i Carlstad d. 15 jun. 1847 (Läsning för bildning och nöje, 1, 1847, Upsala, s. 513—530; äv i Handlingar, rörande prestmötet i Carlstad . . ., Carlstad 1848, s. 97—116). — Äreminne öfver kongl. rådet och fältmarskalken grefve Erik Dahlberg. . . 1848 (SAH ifrån år 1796, D. 24, Sthlm 1851, s. 183—255). — Är Lagerbrings historia om Magnus Smek obillig eller orättvis mot svenska aristokratien? (Tiden, 1851, Sthlm nr 33, s. [3]f). — Likpredikan öfver kontrakts-prosten. . . Jonas Unger. . . Christinehamn 1852. 16 s. — Jemförelse mellan psalmböckerna af 1695 och 1819. Föredrag... (Berättelse om förhandlingarna vid Carlstads stifts prestsäll-skaps sammanträde i Carlstad den 7 septem- ber 1853, Carlstad 1854, s. 127—146; omtr. i Utlåtanden rörande klandret emot svenska psalmboken samt förslagen till ny kyrkohandbok och katekes, afgifne af domkapitlet och medlemmar af prestsällskapet i Carlstads stift, Carlstad 1858, s. 1—16). — Om orsakerna till konung Carl X Gustafs anfall på Danmark i augusti 1658 (Nordisk universitetstidskrift, årg. 1, h. 2, Lund 1855, s. 68—74).

— Om olagligheterna under rättegången mot Görtz (ibid., h. 4, Upsala 1856, s. 148—156).

— Undersökning om konung Carl XI :s sista sjukdom och död (VHAAH, N.F., D. 1, Sthlm [1856], s. 107—174). Separat jämte följande: Sthlm 1856. 74 s. — Om beskyllningen mot frih. Jak. Burenskiöld, att hafva sökt hindra konung Carl XII:s hemresa år 1715 (ibid., s. 175—180). Separat se föreg. —¦ Bidrag till Sverges litteratur-historia. H. 1—9. Sthlm 1860—62. (4), 50, (4), 109, (4), 58, (4), 52, (4), 93, (4), 102, (4), 59, (4), 47, (4), 120 s. [Deltitlar se Linnström, 1, s. 401.] — öfnings- och exempelbok för inlärandet af ortografi, etymologi och syntax enligt svenska språklärans tolfte uppl. Sthlm 1862. (4), 79 s. — Anders Magnus Strinn-holm. Häfdatecknare (VA, Lefnadsteckningar . . ., Bd 1, Sthlm 1869—73, s. 297—307). — Olika uppfattningar af Sveriges frihetstid (Svensk tidskrift för literatur, politik och ekonomi, 1870, Sthlm, s. 566—578). Separat: Sthlm 1870. 13 s. — Anteckning om konung Gustaf den tredjes död (ibid., 1872, s. 572— 574). — Några ord om frihetstidens vetenskap och vitterhet (ibid., 1873, s. 540—543).

— Anmärkningar vid förslagen att i vissa fall stafva med enkel konsonant i imperfektet, supinet och participiet. . . (ibid., s. 482—¦ 488). — Genmäle till professor C. T. Odh-ners anmärkningar mot 42:dra delen af Fryxells berättelser (ibid., 1874, s. 193—200).

— Anmärkningar mot Bernhard von Beskows skrift: Karl XII i Alt-Ranstadt (HB, 4, 1877, Sthlm 1878, s. 227—290). — Genmäle till herr R. L. Tafel angående Swedenborg (ibid., D. 5, 1878, Sthlm 1879, s. 329—339). —¦ Några anmärkningar om frihetstidens partier Mössor och Hattar (ibid., s. 490—494).

— Johan Henrik Kellgren. Fragment (Literärt album. Red. af G. Meyer, årg. 2, Sthlm (tr. Lund) 1878, s. 47—69). — Häfda-teck-narens morgonpsalm (Blomman för dagen, Sthlm 1881, s. 4—6). — Min historias historia. Autobiografisk uppsats. Försedd med upplysningar och utg. af E. A. Fryxell. Sthlm 1884. (4), 192 s., 1 portr., 1 pl. 2. uppl. 1908. 227 s., 1 portr. — En politisk trosbekännelse af Anders Fryxell [2 brev till J. A. Hazelius] (HT 1910, Sthlm 1911, s. 134— 139). — Rec. i Svensk litteratur-tidning 1819 —22 [anon.], Svenska litteratur-föreningens tidning 1833 [sign.], Frey 1844 och Läsning för bildning och nöje 1847. Se även NDA 1862, nr 14.

Utgivit: Handlingar rörande Sverges historia, ur utrikes arkiver samlade och utg., D. Sthlm 1836—43, (6), 483, (4), 486, (4), 412, (8), 371 s.; Bidrag till Sveriges historia efter 1772. Uppsatser, berättelser och minnen, samlade och utg., Sthlm 1882, 264 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: M Axelson, En dag hos A F (Svea 1870); J Bergman, A F (Studentfören Verdandis småskr, 108, 1902); B Boéthius, Striden mellan Geijer o F om aristokratfördömandet i Sveriges hist (SvT 1923); F Böök, F o Heidenstam (SvD 17 dec 1945; inlägg av G F Palmstierna o svar av F Böök SvD 12 jan 1946); R Ekholm, A F:s teckn av Bellman (Bellmansstudier, 2, 1926); H L Forssell, Inträdestal i SA (SAH 57, 1882); J Hammarin, Carlstads stifts herdam, 2 (1847); G Hedin, Manhemsförb (Gbgs högskolas årsskr 1928: 1); C A Hessler, »Aristokratfördömandet» (Sc 1943); K-G Hildebrand, Till Karl XH-uppfattningens hist, 1 (HT 1954); G Jacobson, Från Geijer till Hjärne (1945); A Kjellén, Sociala idéer o motiv hos sv författare under 1830- o 1840-talen, 2 (1950); N G W Lagerstedt, Sällsk för folkundervisnms befrämjande 1822—1922 (1922); G Landberg, Gustaf III i eftervärldens dom (Studentfören Verdandis småskr, 476, 1945); dens, Den sv stormakten på sin middagshöjd 1648—1697. En historiografisk skiss (NT 1951); J Landquist, Pedagogikens hist (1960); H Olsson, Den unge A F (dens, Från Wallin till Fröding, 1939); A Schager-ström, Minnen från A F:s barndom o ungdom (Hembygden 1926); dens, A F:s hem i Sunne (Minnen från gamla sv prästhem, 6, 1930); V Söderberg, En polit trosbekännelse af A F (HT 1910); R Torstendahl, Källkritik o vetenskapssyn i sv hist forskn 1820— 1920 (1964); H Valentin, Det sociala momentet i historieskrivn om 1772 års stats-välvn (Sc 1941); dens, Frihetstiden inför eftervärlden (Studentfören Verdandis småskr, 447, 1942).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Fryxell, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14527, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rolf Torstendahl), hämtad 2018-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14527
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Fryxell, urn:sbl:14527, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rolf Torstendahl), hämtad 2018-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se