Gustaf Celsing

Född:1723-01-09 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1789-01-30 – Stockholms stad, Stockholms län

Diplomat, Kommerskollegiepresident, Hovjunkare


Band 08 (1929), sida 216.

Meriter

2. Gustaf Celsing, den föregåendes son, f. 9 jan. 1723 i Stockholm, d av slag 30 jan. 1789 därstädes. Student i Uppsala 14 juni 1733; erhöll på riksens ständers tillstyrkan anslag för studier i de orientaliska språken 2 maj 1739 och 13 okt. 1743. E. o. kanslist i utrikesexpeditionen 1740; hovjunkare 1745; avfärdad till Konstantinopel för att öva tillsyn över legationen 4 sept. 1745 (med kommissionssekreterarens lön och, till eventuellt bruk, fullmakt enligt K. brev 12 aug.); resident i Konstantinopel 6 juli 1747; hovråd 1748; envoyé 19 jan. 1750; erhöll kansliråds titel 1 mars 1756 och statssekreterares titel 11 sept. 1769; president i kommerskollegiet 12 nov. 1770 (tillträdde 1774); rapellerad från Konstantinopel 3 juni 1771; deltog i riksdagarna 1778 och 1786; friherre 27 dec. 1778. RNO 1773; KNO 1775; ledamot av Patriotiska sällskapet 1781. — Ogift.

Biografi

C. var från ungdomen förutbestämd till en diplomatisk bana i Turkiet. Redan vid sexton års ålder erhöll han ett årligt anslag av 200 dir smt för att lära sig de österländska språken och förkovrade sig ronder de följande åren i dessa under handledning av fadern och den store orientalisten Olof Celsius d. ä., hos vilken han även bodde i Uppsala. Därjämte studerade han i kanslipresidentens kontor den diplomatiska korrespondensen med Turkiet (tillstånd 7 aug. 1744). Utan tvivel var vägen jämnad för C. i ett verk, där hans förmän voro faderns kolleger och meningsfränder, och säkerligen har han från ungdomen tillägnat sig deras och faderns utrikespolitiska grundåskådning: förbund med Frankrike och Turkiet. Meningen hade varit, att C. efter tre års förlopp skulle fortsätta sin utbildning i Österlandet, men hans avfärd fördröjdes av olika skäl, och då han slutligen kom i väg, hade händelser inträffat, som förvandlade den tjugutvåårige ynglingens studieresa till ett mer än vanligt krävande uppdrag i rikets tjänst. Ryssland hade begagnat sin övermakt efter det olyckliga kriget till att framtvinga hemkallandet av den svenske ministern i Konstantinopel Edvard Carleson, vars nitiska och framgångsrika verksamhet icke utan skäl var de ryska statsmännen en nagel i ögat. Då det av hänsyn till Ryssland ej kunde ifrågakomma att omedelbart ge Carleson en efterträdare, beslöt man att sända C. till Konstantinopel för att taga hand om beskickningens papper och övriga tillhörigheter. I övrigt skulle C. brevväxla i handels- och sjöfartsangelägenheter och hålla regeringen á jour med händelserna i den turkiska huvudstaden men leva i största tillbakadragenhet. C. hade emellertid knappast hunnit till Konstantinopel, förrän han omhändertogs av den bekante partigängaren Bonneval, vilken en gång öppnat den diplomatiska banan för Carleson och dennes kamrat Karl Fredrik von Höpken. Bonneval skrev till de svenska statsmännen, att Sverige måste bättre vårda sina förbindelser och Turkiets vänskap. C. borde få residentstiteln. I Stockholm var man till en början betänksam (kanslikollegiets und. utlåtande 17 okt. 1746) men gav i juli 1747 sitt samtycke. Meddelandet härom korsade en märklig skrivelse från C. Den 22 juni 1747 kunde denne nämligen berätta, att den franske ambassadören Desalleurs underrättat honom om det allvarliga läget i norra Europa och föreställt honom, att Sverige kunde komma att behöva sin defensivallians med Turkiet. Rådet beslöt, att depeschen skulle förseglas. Det är bästa beviset för den vikt, man tillmätte C: s meddelanden. För honom betydde dessa, att han på en gång ryckte in i det svenska diplomatiska arbetets brännpunkt.

De orosämnen i Nordeuropa, varom den franske ambassadören talat med C, äro välbekanta. Spänningen mellan Ryssland och Sverige hade nått bristningsgränsen under den stormiga riksdagen 1746—47, då hattarna återställde sin genom det olyckliga kriget rubbade maktställning. Den ryske ambassadören J. A. von Korff använde Sveriges strävan att vidmakthålla förbindelserna med Turkiet som förevändning till ett angrepp mot K. G. Tessin (16 juni 1747), och ungefär samtidigt berättades det om hotande flott- och trupprörelser på ryska och danska sidan. I detta läge besvarades C: s meddelanden om de franska föreställningarna med en befallning att skaffa försäkringar om Turkiets vänskap (6 aug.). Därmed hade Sverige på nytt tagit upp sina traditionella strävanden i Konstantinopel. Det gällde åter att binda Ryssland genom att med Frankrikes hjälp uppegga Turkiet, och C. visade sig vara rätte mannen för detta ömtåliga värv. Hans depescher berätta om täta överläggningar med franske ambassadören, om ryska intriger och motintriger mot dessa och om en växande benägenhet från Turkiets sida. Då krigsriskerna drogo förbi 1747 och året 1748 gick till ända under ett skenbart lugn, kom man visserligen ej längre än till välvilliga men dilatoriska utlåtelser. Men då gav Rysslands hänsynslöshet den svenska politiken nya vapen i händerna. Medan dess krigshot sekunderades genom Danmarks rustningar, avgav Korffs efterträdare som ryskt sändebud i Stockholm Nikita Panin 18 jan. 1749 sin bekanta deklaration om svenska författningens upprätthållande. Den svenska regeringen vågade ej protestera, men redan 23 jan. beordrades C. att utverka löfte om en turkisk diversion, och 10 febr. preciserade den svenska regeringen närmare sina. önskemål: Turkiet borde förmås att ge subsidier eller att utlova en verklig diversion eller att åtminstone avge en »ferm» deklaration till Sveriges förmån. Det blev det sista, som ernåddes. Den 28 juni kunde C. inberätta, att Turkiet efter åtskillig tvekan till ryske ministern avgivit den äskade deklarationen. Till en början syntes den verkningslös: nästan som en replik följde Panins andra, än mer hotfulla deklaration 23 aug. I Konstantinopel löpte samtidigt Ryssland och dess vänner till storms mot Sverige och sökte även genom'intriger och angivelser störta C, men den svenska regeringen, begagnade åter Panins »oanständiga förhållande» som ett verksamt vapen. Angreppen mot C, och en tredje deklaration av Panin (4 jan. 1750) besvarades med en envoyéfullmakt för Sveriges nitiske representant (19 jan.) och en order (27 jan) att utverka en ny turkisk deklaration, vilken också 17 maj kunde hemsändas.

Då underrättelsen om den förnyade turkiska deklarationen nådde den svenska huvudstaden, var krigsfaran förbi. Vi veta nu, att det var uppgörelsen mellan Sverige och Danmark på sommaren 1749 samt Englands och Österrikes betänkligheter mot kriget, som främst kommo den ryska politiken att stranda. Men det låter sig knappast betvivlas, att Turkiets hållning varit ett medverkande moment till Rysslands slutliga resignation; det berättades också, att den andra turkiska deklarationen gjort de ryska krigsplanemas främste målsman, storkanslem Bestutsjev, »furieusement scandalisé». C: s sätt att sköta de svåra förhandlingarna, som ställde de största krav på hans fasthet och takt, berömdes från alla håll. Fredrik den store vitsordade vid ett tillfälle (10 mars 1750), att han uppfört sig som en skicklig minister, och hans förmäns brev spara ej på erkännanden. C: s minnestecknare vet också berätta, att den avund, som hans tidiga befordran ej kunnat undgå att väcka, äntligen »måste tystna vid den oförmodade framgång, dess underhandlingar vunno».

Då den franske ambassadören Desalleurs 1754 bortrycktes av döden, skrev C. hem, att han sörjde honom »som en fader och en vän, vars like jag svårligen lärer finna». Det var ett erkännande även åt det trofasta vapenbrödraskapet under de kritiska åren, ett vapenbrödraskap, som givit C. bekräftelsen på den övertygelse om värdet av Frankrikes vänskap, vari han vuxit upp. Även i övrigt befästes C: s från hemlandet medförda politiska åskådning under hans ungdoms stora diplomatiska strid. I en depesch av 23 nov. 1751, där han sammanfattar den gångna tidens erfarenheter och resultat, utvecklar han, att Sverige alltid måste bygga sin trygghet på den 1739 avslutade turkiska defensivalliansen och att den svenske ministern i Konstantinopel alltid måste sättas i stånd att bibehålla den särställning, som Carleson lyckats tillkämpa sig och C. icke utan självkänsla kunde säga sig ha återställt.

Det anseende, C. förstått att vinna i Konstantinopel, befästes genom hans strävan att ständigt — änskönt med kännbar kostnad — uppträda med en däremot svarande »dignitet». Ett företräde i det ceremoniella, som Sverige åtnjöt såsom »Turkiets äldste vän», bevakade han svartsjukt; på egen begäran fick han avskrifter ur riksarkivet för att kunna bevisa sitt lands rätt till den nämnda äretiteln (1765). Till legationens yttre glans bidrog, att den 1757 erhöll ett eget präktigt legationshus, där även en gudstjänstlokal för protestanter inreddes; det klagades emellertid sedermera över att C. egenmäktigt använt för kyrkan och fromma ändamål insamlade medel till ministerbostaden. Under de relativt lugna åren efter den nordiska krisens slut instruerades C. av A. J. von Höpken, som 1752 blivit kanslipresident, att väl försiktigt egga Turkiet till en fast hållning mot Ryssland men samtidigt söka förebygga ett fredsbrott, vilket Sverige på grund av rikets behov av lugn måste undvika (28 juli 1752 och ofta senare). C: s rapporter upptagas nu till stor del av hans utförliga, säkerligen från mycket goda nyhetskällor härrörande och där hemma med spänt intresse motsedda berättelser om det aldrig vilande intrigspelet vid det turkiska hovet och de främmande ministrarna emellan.

Själv saknade C. ej tillfällen att ådagalägga sitt mästerskap i den diplomatiska konst, som orten och tiden krävde. Då Danmark 1752 sände ett ombud till Konstantinopel och begärde Sveriges hjälp för att utverka en handelstraktat, beordrades C. att lämna detta understöd, som efter den ovanberörda politiska uppgörelsen ej kunde vägras, på ett sådant sätt, att Danmarks avsikter såvitt möjligt gäckades men att Sverige behöll förtjänsten, om fördraget ej stode att förhindra. C. motsvarade förtroendet. Danmark fick vänta på sin traktat till 1756. Och om det också till slut ej kunde undvikas, att dess ombud tog saken i egen hand och hastigt bragte den till lyckligt slut, synas inga misstankar ha stört de vänskapliga relationer, som från början etablerades mellan den svenske ministern och den personligen sympatiske danske diplomaten, en broder till den i Danmarks historia bekante P. E. von Gähler.

I en svårare situation försattes C. genom den aggressiva preussiska politiken. Under krisåren hade Fredrik den store, som då var nära lierad med Frankrike och stödde Sverige, närmat sig sina bundsförvanters vän Turkiet. Tack vare bl. a. C: s ivriga hjälp hade detta rike erbjudit honom en defensivallians (1748), men Fredrik bedrev sedan, icke utan att C. kände sig sårad, förhandlingarna genom den franske ambassadören och avstod slutligen (1750) från hela fördraget, då detta syntes rikta sin spets mera mot Ryssland än mot Preussens verklige fiende, Österrike. 1754 började emellertid Fredrik åter intressera sig för Turkiets vänskap, och i jan. 1755 sände han till Konstantinopel en agent, en preussisk officer Haude, vilken fick uppträda under det antagna namnet kommerserådet Rexin för att ej besväras av vissa föregåenden i Turkiet och när så behövdes utgav sig för svensk undersåte. Fredrik, som ej synes ha varit övertygad, att hans aktion skulle vara välkommen för hans bundsförvanter Frankrike och Sverige, dröjde med att delge dessa sitt steg, tills Rexin borde ha hunnit komma fram och avlägga sitt värv. Men han hade därför ej försummat att utrusta Rexin med ¦ett kraftigt rekommendationsbrev till C, och denne, som ej nyorienterats angående förhållandet till Preussen sedan 1748—50, gav på eget bevåg den preussiske emissarien sitt stöd.

Medan C. och Rexin sålunda som bäst samarbetade i Konstantinopel, hade den svenska regeringen sänt sin minister instruktioner rörande Preussens förhandlingar, som utgjorde ett motstycke till föreskrifterna beträffande Danmarks underhandling (15 apr. 1755). Uppståndelsen blev därför stor, då underrättelsen om C:s tjänstvillighet mot Rexin inlöpte. Man oroades icke utan skäl av de paralleller, som skulle kunna uppdragas mellan Sveriges förmåga eller beredvillighet att hjälpa Danmark och Preussen, och man fruktade framför allt, att Fredrik ämnade hetsa Turkiet till fredsbrott mot Ryssland och Österrike och sålunda störa det lugn, som var målet för Sveriges politik. I Berlin påtalades Fredriks lindrigast sagt inkorrekta förhållande med en skärpa, som gav anledning till synnerligen obehagliga meningsutbyten. C. fick uppbära de skarpaste förebråelser för sin egenmäktighet och desavouerades alldeles (27 maj). Han var emellertid den, som tadellöst kunde genomföra även en reträtt, och hans därvid ådagalagda skicklighet vann till sist hans regerings fulla erkännande. Straffbrevet förklarades ett par månader senare »entiérement annéantie» — i själva verket saknas det också bland kanslipresidentens koncept — och Höpken avslutade den ledsamma affären med denna för C. tillfredsställande förklaring: »On n'a point pu terminer une négociation, qui nous avoit tant inquieté ici, plus habilement et plus glorieusement que vous 1'avez fait. Je vous en félicite de bien bon coeur» (29 juli 1755).

Med den personliga rehabiliteringen voro emellertid de svårigheter, Preussens politik skulle förorsaka C., ingalunda förbi. Då Fredrik utan att låtsas om vad som hänt adresserade en ny emissarie till honom, kunde han visserligen komma ifrån saken genom att ställa sig fullkomligt avvisande. Men då Preussen slog världen med häpnad genom att gå över på Englands sida och Frankrike i det stora europeiska kriget slöt sig till Ryssland och Österrike, sönderbröts hela det system, som dittills utgjort förutsättningen för C: s verksamhet. Snart stod Sverige som Rysslands bundsförvant i öppet krig mot den makt, som framför andra tycktes äga förmåga att hålla Turkiets arvfiender i schack. Det föll nu på C: s lott att medverka till att hindra Turkiet från att begagna en konjunktur, som måste förefalla detta rike lockande, och samtidigt göra det på ett sådant sätt, att Turkiets förtroende till Sverige förblev obrutet och medvetandet om den ofrånkomliga intressegemenskapen mot Ryssland bevarat för framtida bruk. Även efter freden måste C. under den polska förvirringen fortsätta med samma återhållande politik, hemligt, eggande utan att därför äventyra ett vid rikets svaghet farligt fredsbrott, så länge hattarna sutto vid statsrodret, ursäktande och överskylande efter förmåga, då mössorna togo makten. Det kunde ej hjälpas, att turkarna ibland började tvivla på den svenska alliansens nytta, och även personligen hade C., olägenhet av den svalnande vänskapen, i det han miste sin »tam», ett underhåll, som Porten plägade bestå gynnade främmande ministrar. C. gjorde emellertid vad han kunde för att bevara Sveriges ställning, han utlade i vidlyftiga depescher till mössornas kanslipresident K. G. Löwenhielm verkningarna av Sveriges nya politik, han lyssnade till den franske ambassadörens varningar och han höll sig såvitt möjligt tillbaka, då den ryske ministern i Konstantinopel av den nya förtroligheten mellan Stockholm och Petersburg tog sig anledning att påkalla hans tjänster.

Särskilt svårt blev det, då Turkiet i okt. 1768 bröt freden med Ryssland. C. inriktade alla sina krafter på att bevara vad som kunde återstå av Sveriges kredit men samtidigt förebygga, att turkarna skulle förklara casus fæderis föreligga och fordra den i defensivalliansen utlovade hjälpen. Ehuru han en gäng uttalat sin förvissning, att »under en så upplyst ministär» som Löwenhielms Sveriges naturliga intressen ej skulle glömmas, och även funnit denna förmodan bekräftad,, var det med tydlig lättnad, han såg hattarna återvända till makten 1769 och åter mottog instruktioner att handla, i nära samförstånd med Frankrike. Den nye kanslipresidenten, Klas Ekeblad, måste dock hålla honom tillbaka: Sveriges verkliga avsikt vore att bevara det yttre och inre lugn, som riket så väl behövde, konjunkturen borde nyttjas men endast med den begränsning,, som måste följa av huvudsyftet. Under intrycket av Rysslands framgångar blir tonen i C: s depescher allvarlig. Fruktan, att Sverige skall få dela Polens öde, då dess övermäktige granne får fria händer, tränger sig allt oftare och starkare på honom. Oförskräckt erinrar han efter partivälvningen 1772, som åter förde mössorna till makten,, om lägets allvar men ådrager sig samtidigt snubbor för en förbehållsamhet, som man trott sig finna mot det nya systemets män (10 juli). Gustav III: s revolution, »den hemma skedda lyckliga förändring», gav C. mod att. åter plädera för verksammare åtgärder till förmån för det nu hårt betryckta hov, som i hans ungdom kommit Sverige till hjälp. Men han måste ånyo finna, att hänsynen till fredens bevarande drog snävare gränser för Sveriges handlingsfrihet, än han innerst synes ha önskat.

Trots det oförbehållsamma erkännande, som så gott som undantagslöst kom C. till del från växlande förmän under hans långa ministerbana, hade han sedan ¦ 1750-talets slut allt oftare talat om sin önskan att återvända till hemlandet eller få en beskickning närmare detta. En anledning härtill synes ha varit de ekonomiska förhållandena. Det blev dyrt för C. att leva på den fot, han ansåg, rikets och sin värdighet kräva, och han nedlade på presenter och penninggåvor — intill eller över bestickningens gräns — kostnader, vilka han ej alltid hade lätt att få ersatta. Därtill kom, att, han tydligen gärna ville låta sin tjänst gå i arv till brodern Ulrik, vilken sedan 1756 varit anställd vid beskickningen. Till alla dessa mera enskilda bevekelsegrunder kom slutligen, att C. trots den skicklighet, varmed han lotsade sig igenom svårigheterna, personligen knappast torde ha försonat sig med Sveriges nya politik. Mer än en gång erinrade han sin regering om hur »sensibelt» det efter hans föregåenden skulle vara för honom att mot slutet av sin långa och lyckosamma ministär förlora kredit och anseende hos turkarna. I hemlandet erkände man det berättigade i C: s anspråk på befordran och bevarade hans tur genom titulära utnämningar i kanslikollegiet. Men då det diplomatiska läget var ömtåligt, fann man honom omistlig, och vid andra tillfällen måste han stå tillbaka för hemmavarande. Till slut fick han emellertid (1770) presidentsbefattningen i kommerskollegiet, och samtidigt uppfylldes hans hopp att få se brodern som sin efterträdare. Avlösningen dröjde dock, och först 1773 kunde C. lämna den post, där han under ofta brydsamma förhållanden återupprättat och bevarat Sveriges inflytande.

De uppgifter, som väntade C. vid hans återkomst till hemlandet (1774), saknade ej allt samband med hans tidigare verksamhet. Då han 1745 sändes till Konstantinopel, nämndes främst bland hans åligganden att korrespondera i handels- och sjöfartsärenden, och han fortsatte sedan under hela sin tid i Konstantinopel att ägna dessa sin uppmärksamhet. I frihetstidsmerkantilismens ekonomiska program hade medelhavshandelns utveckling från början utgjort ett viktigt led. För att trygga denna handel avslötos som bekant upprepade överenskommelser (»freder») med de sjöröveriidkande Barbareskstaterna. Så snart någon oro förmärktes hos dessa eller förhandlingar erfordrades, blev det C: s uppgift att utverka påtryckningar av Turkiet på dess oroliga vasaller. Den levantiska handeln' var sedan 1738 överlämnad åt ett särskilt handelskompani, det levantiska, som dock aldrig kunde uppbringa sin rörelse till någon större omfattning och därför också fick lämna rum åt det enskilda initiativet (10 jan. 1757). C. sysselsatte sig ej sällan med frågan, hur en förbättring i levanthandeln skulle ernås, och hemsände både egna och andras förslag i ämnet. Någon väsentlig insats till dess befrämjande torde han dock ej ha blivit i tillfälle att göra.

C: s chefskap i kommerskollegiet överspänner större delen av Gustav III: s regering. Då han kom hem, hade kollegiet nyss inflyttat i det Stenbockska huset vid nuvarande Birger Jarls torg. Det gustavianska skedet i kollegiets historia är ingalunda intresselöst. Under C: s tid utfärdades ny instruktion för verket 15 juni 1774 och trenne nya stater, den första 7 dec. 1775. Nya verksamhetsområden öppnades även: i ulldiskonten skapades 1781 under dess ledning ett publikt kreditinstitut för fåravelns befrämjande, och Eskilstuna manufakturverk ställdes 1787 under kollegiets generella tillsyn. Det har sagts, att kommerskollegiet under Gustav III: s regering livades av en friare anda, befryndad med den, som genom kollegiets forne ledamot Johan Westerman-Liljencrantz kom att bestämma landets ekonomiska politik (Odhner). Bland frihetsvänliga utlåtanden av kollegiet under C: s tid kunna nämnas dess betänkanden om frihamnsinrättning i Marstrand 28 juni 1775 och om Sveriges handel och näringar 29 okt. 1778 — »ett program för den frisinnade riktningen jnom den tidens näringspolitik», som utan att draga de yttersta konsekvenserna av de nya teorierna åtnöjde sig med vad som i praktiken syntes genomförbart. Kollegiets frisinnade orientering var ett fullbordat faktum, då C. tillträdde presidentsbefattningen, och hans personliga andel i de olika frågorna är ej utredd. Men utan tvivel voro ämbetsverkets strävanden representativa även för dess chefs uppfattning. Så var t. ex. fallet i judefrågan. Vid utarbetandet av kollegiets projekt till judereglemente avgav C. (14 okt. 1779) ett diktamen till protokollet, vari han motiverade vissa av ämbetsverket påyrkade mera frisinnade bestämmelser samt tillika med stöd av sina erfarenheter från Konstantinopel hävdade nödvändigheten att genom lagstiftning trygga en rätt jämvikt mellan judarna och landets egna invånare.

De bekymmer, underhållets otillräcklighet och osäkerheten i penningremissornas befordran under ministertiden förorsakade C., synas — även om de måhända delvis vittna om ett utpräglat ekonomiskt sinne — bekräfta hans ofta upprepade påstående, att han ej ägt enskild förmögenhet att lita till. Detta förhållande ändrades dock. Enligt släkttraditionen skall han i Turkiet ha stått färdig att ingå ett förmöget gifte och erhållit en ansenlig hemgift, oaktat hans trolovade avled före bröllopet. Därjämte lära de tjänster, han hade tillfälle att bevisa köpmän i Konstantinopel, ha berett honom själv ekonomiska fördelar. Säkert är, att han på äldre dagar disponerade över »ansenliga lyckans håvor», som han i syfte att sörja för sin släkts framtid till stor del nedlade i fast egendom. Den 23 jan. 1776 inköpte han av en av arvingarna till den rike brukspatron Johan Lohe, den till England överflyttade Henrik Leijel, stenhuset i hörnet av Gustav Adolfstorg och Regeringsgatan (nu med adressnummer 1 vid nämnda gata). Några år senare, 20 dec. 1781, förvärvade han av samme säljare för en summa av över 99,000 rdr specie (inventarierna m. m. inberäknat) det betydande Lohe-Leijelska bruks- och egendomskomplexet i Södermanland och Närke, bestående av säterierna Biby och Värsta (brukat som ladugård under Biby) i Gillberga socken, Fjällskäfte i Flöda socken, Fräkentorp i Lilla Malms socken samt Smedstorps stångjärnshammare i sistnämnda socken och Hällefors styckebruk i Lilla Mellösa socken med underlydande, tillhopa 47 1/4 mantal, jämte torp, kvarnar, sågar och andra lägenheter samt rekognitionsskogar. Då emellertid en affär av denna omfattning vida översteg C: s förmögenhet, hade han samma dag som köpekontraktet underskrevs, 7 nov. 1781, med brodern Ulrik Celsing träffat en överenskommelse, att denne skulle deltaga i köpet, och det blev också Ulrik Celsing, som till större delen (11/16) betalade köpeskillingen. Någon tid efter köpet lyckades C. erhålla skatteköpsbrev (4 nov. 1783) på ett tiotal hemman, om vilkas skatteförsäljning tvist länge pågått. Det omtalas även, att han vidtagit åtgärder för bruksdriftens modernisering. Sin förmögenhet, som vid dödsfallet upptogs till över 70,000 rdr och efter avdrag av skulderna uppskattades till över 46,000 rdr, testamenterade C. 18 juni 1788 under fideikommissrättighet till brodern Ulrik.

Måhända beror det på C: s långa frånvaro, att hans samtidas papper ej synas gömma mera personliga brev från honom. Hans ämbetsskrivelser lämna ojävaktiga vittnesbörd om hans begåvning, klokhet och besinningsfulla fasthet. Hans minnestecknare vitsordade hans sanningskärlek, hans vinnande umgängessätt, hans omfattande människokännedom och hans vidsträckta beläsenhet. I hans bibliotek, som uppgick till 635 volymer, voro företrädesvis österlandets språk, historia och geografi samt svensk historia representerade; i förteckningen möta även ett antal orientaliska manuskript. »Bland mycket annat», heter det om C., »voro jämförelser mellan andra länders och dess eget lands regering och lagar de ämnen, som besynnerligen sysselsatte hans verksamma själ.» En lagbunden frihet, som noga utstakade konungens och folkets rättigheter, var hans politiska ideal. C:s personliga framträdande var angenämt: »Naturen», heter det, »som även i det yttre utmärker dess inre verkningar, hade givit åt presidenten Celsing ett angenämt och intagande utseende, en lätt och väl sammansatt kropp, den blandning av allvarsamhet och glättighet, som utgör kännetecken av en ädel och fin själ, vars rörelser ej behöva döljas utan tvärtom vinner, i den mån de bliva kände.»

Författare

B. Boëthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

C:s efterlämnade papper och brev till brodern Ulrik finnas i arkivet på Biby. Riksarkivet förvarar hans talrika ämbetsskrivelser och en del till beskickningsarkivet hörande handlingar, i kammararkivet finnes bl. a. likvidation med C. för hans ministertid.

Tryckta arbeten


Källor och litteratur

Källor: Kanslikollegiets prot. och inkomna handl., biographica, C:s depescher (Turcica), kanslipresidentens koncept, C: s berättelser till kanslikollegiet 14 febr. 1758, 16 dec. 1762 och 2 mars 1765 om inköpet av legationshuset samt handl. rör. svenska kyrkan och legationshuset (Turcica), C: s bouppteckning, allt i RA. — Politische Correspondenz Friedrichs des Grossen, 6—13(1881—85); Sverges traktater med främmande magter, 8 (1922); J. A. Almquist, Kommerskollegium (1912—15); F. Z. Bergenschöld, Tal öfver ... presidenten... baron Gustaf Celsing, då des vapen sönderslogs uti S: t Jacobi kyrka d. 5 febr. 1789 (1789); O. Eneroth, Herregårdar och slott uti Södermanland (1869); E. Holm, Danmark-Norges Historie under Fredrik V, 2 (1898); J. R. Danielson. Die nordische Frage in den Jahren 1746—1751 (1888); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 3—6 (1897—1901); C. T. Odhner, Sveriges polit. historia under kon. Gustaf III: s regering, 1—2 (1885—96); H.Valentin, Judarnas historia i Sverige (1924), s. 178; Abokommitténs betänkanden, 4. Utredning ang. under bruk skatteköpta hemman och lägenheter (1920).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Celsing, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14753, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2019-01-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14753
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Celsing, urn:sbl:14753, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2019-01-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se