Olof d.y. Celsius

Född:1716-12-05 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län
Död:1794-02-15 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län

Riksdagsledamot, Präst, Historiker, Biskop


Band 08 (1929), sida 282.

Meriter

6. Olof Celsius d. y., den föregåendes kusin, son till C. 4, f. 5 dec. 1716 i Uppsala, d 15 febr. 1794 i Lund. Student i Uppsala 16 juni 1724; disp. 26 febr. 1737 (De vitiis quibusdam poetantium, quæ, hoc ævo, psedantismi et charlataneriæ nomine venire solent, p. 1; pres. M. Beronius) och 23 maj 1740 (Observata qusedam de dignitate ducali in Suecia; pres. J. Ihre); fil. magister 5 juni 1740. Docent i historia vid Uppsala universitet 1741; vik. v. bibliotekarie därstädes 9 maj 1741; förordnäd att föreläsa i litteraturhistoria 3 apr. 1742; v. bibliotekarie 3 apr. 1744; professor i historia 7 juni 1747; företog en studieresa till Köpenhamn 1749; prästvigd 23 jan. 1751; kyrkoherde i Kungsholmens församling i Stockholm 6 febr. 1753, vartill lades Solna församling som personligt annex 1755; ledamot av prästeståndet vid riksdagarna 1755—56, 1760—62, 1769—70, 1771—72, 1778—79, 1786 och 1789 och var därunder bl. a. ledamot av kammar-, ekonomi-och kommersdeputationen 1755—56, 1769—70 och 1771—72, justitiedeputationen 1760—62, Nordencrantzska växelberedningen 1760 —62, sekreta deputationen 1769—70, tulldeputationen 1769—70, lant- och sjömilitiedeputationen 1771—72 och av kommitteradé för kronprinsens faddergåva 1778; fullmäktig i riksens ständers manufakturkontor 21 okt. 1756—16 maj 1766; jämte sina syskon adlad med namnet von Celse 9 nov. 1756 men behöll som präst sitt ofrälse namn; kyrkoherde i Jakobs och Johannes församlingar 21 mars 1760; fullmäktig i riksens ständers bank 1762—65; ordförande i psalmbokskommittén 3 nov. 1763; ledamot av uppfostringskommissionen 17 jan. 1770; pastor primarius och kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm 5 juli 1774; biskop i Lund 12 aug. 1777 (tillträdde 1779); av stiftets domkapitel uppförd på andra förslagsrummet till ärkebiskop 8 aug. 1786. LVA 1746 (preses 1754 och 1767); teol. doktor 15 juni 1752; ledamot av Samfundet pro fide et christianismo 1775; LFS 1778; ledamot av uppfostringssällskapet i Stockholm 1782; LVS 1784; en av de 18 i Svenska akademien 1786; KNO 1786; HedLHA 1788; ledamot av Patriotiska sällskapet och Sällskapet Pro patria; var dessutom ledamot av utländskt lärt sällskap.

Gift 1) 21 juni 1744 med Katarina Charlotta (Kajsa Lotta) Kyronia (Holmberg), f. 1 apr. 1728, d 31 maj 1765, dotter till källarmästaren och rådmannen i Uppsala, titulärborgmästaren Nils Kyronius; 2) 18 maj 1766 med Andreetta Katarina von Stiernman, f. 1734, d 6 juni 1815, dotter till kanslirådet Anders Anton von Stiernman.

Biografi

C. växte upp under de gynnsammaste villkor för utvecklingen av sin mångsidiga begåvning, under ledning av en fader, som var en bland de främsta bärarna av de karolinska lärdomstraditionerna, i ett hem, som var en medelpunkt för det lärda umgängeslivet och där han från sin tidiga barndom fick lyssna till lärorika samtal, »mer undervisande än de bästa böcker». Tidigt ådagalade han också omfattande beläsenhet och förmåga av självständig forskning. Hans bildningsgång gick i både lärd och vitter riktning. Den grundliga klassiska skolning, på vilken han byggde, skulle med tiden alltmer prägla hans bildningsståndpunkt, men med sin mer livliga än djupa begåvning stod han öppen för vad som rörde sig i tiden och kom härigenom att framträda som en av pionjärerna för eh ny bildning och en ny smakriktning. Faderns intresse för det svenska språkets odling gick i arv till sonen och förenade sig med en litterärt-poetisk läggning, som visserligen icke gjorde honom till en äkta skald men till en skriftställare och talare av betydenhet, Olof Dalins Argus blev för honom som för andra en kraftig väckelse; han har själv vittnat om hur han hörde till dem, som »med längtan väntade efter den vanliga dagen, på vilken dessa arken blevo utlämnade, och företogo sig deras igenomläsande, likasom då man går till bords med en hungrig mage». Redan 1734 framträdde han, sjutton år gammal, vid en akademisk fest med ett tal på svensk vers, ursäktande sin sångmös »lätta fägnerim» med sin ungdom (»Ty våren kan ju ej så goda frukter bära / Som man med goda skäl av hösten må begära»). Några år därefter skrev han sorgespelet »Ingeborg», vars första upplaga sannolikt trycktes 1737 i Uppsala och, om denna av H. Schück gentemot M. Lamm hävdade mening är riktig, alltså är tidigare än Dalins Brynhilda. Dramat uppfördes 1739 i Uppsala av den studerande adeln och trycktes samma år i en ny, på några ställen omarbetad upplaga. Ämnet är visserligen fornnordiskt — Hervararsagans episod om Hjalmar och Ingeborg — men sagan är omdanad hart när till oigenkännlighet med användande av det franskklassiska dramats yttre apparat. Något betydande diktverk är tragedien visserligen icke, någon själsanalys eller karaktärsteckning mäktar författaren ej åstadkomma, men det skiljer sig i språk och byggnad väsentligt från de svenska dramerna på 1600-talet, och det har sin betydelse som det sannolikt första försöket att omplantera det fransk-klassiska dramat på svensk scen. Även åtskilliga tillfällighetsdikter flöto ur C:s' penna under dessa, »muntra ungdomsår», som han själv på ålderdomen kallar sin studenttid; på sin tid berömd blev bland dessa »Jungfrurs vänneval», som han skrev 1738 vid regementspastorn M. Pfeiffers bröllop och där han kvickt satiriserar över sin samtids kvinnor och deras svaga sidor. Samma år gjorde han ett försök att ersätta den döda Argus genom den tillsammans med A. Hesselius Americanus utgivna tidskriften »Thet swenska nitet», som med 32 åttasidiga kvartnummer utkom från 14 maj 1738 till årets slut. Det märkligaste av dess innehåll, som delvis är i bunden stil, äro de ansatser, C. där gjorde till en kritisk värdesättning av svenska diktverk — något dittills i Sverige oerhört —, vilka framkallade »den första litterära striden i vårt land», förd av motståndarna i en så häftig och delvis plump ton, att C. tröttnade och avbröt hela tidskriftsföretaget. Den bristande segheten att fullfölja en uppgift skulle allt framgent förbli en svaghet, som i hög grad vidlådde C: s' verksamhet. Man får för övrigt knappast intrycket av djupare allvar under betraktelserna i »Thet swenska nitet», utan de verka snarast som underhållande kåserier, ofta med både udd och sälta.

De litterära strövtågen hade icke hämmat C: s' vetenskapliga, studier, som synas ha omfattat hela det humanistiska området (och även, såsom framgår av en notis i Linnés brevväxling, snuddat vid det naturvetenskapliga gebitet) men omsider samlade sig kring historien. I sin gradualdisputation 1740 »De dignitate ducali in Suecia», som han själv författat, dokumenterade han sig som verklig historisk forskare; både genom det rika urkundsmaterial, han utnyttjat, och den kritiska behandlingen därav intar arbetet en rangplats inom den historiska disputationslitteraturen. Även hans följande år för docentur utgivna avhandling om Messenierna röjer forskarebegåvning. Med dessa arbeten inledde han en ytterst omfattande historisk produktion, som vittnar om uppslagsrikedom, mångsidigt intresse och formell talang men samtidigt om en hast i arbetssättet, som ledde till vårdslöshet och slarv, och en ostadighet, som oftast lät honom stanna vid de första ansatserna för att skynda till en ny uppgift. Hans raska akademiska befordringar betingades icke heller i främsta rummet av hans vetenskapliga meriter utan hade mera sin grund i hans personliga relationer och i partipolitikens inverkan på de akademiska ärendenas handläggning. I arbetet för sin framkomst var C. själv ej heller särdeles nogräknad om medlen. Redan hans anställning vid universitetsbiblioteket bär vittnesbörd därom. Hans ansökan om tillfälligt vikariat hade gång på gång avböjts av bibliotekarien A. Norrelius, som ej hade något förtroende för honom. Men under konflikten mellan Norrelius och hans late vice bibliotekarie O. Burman gjorde C. enskilt upp med den senare, att han skulle övertaga dennes plats, då Burman erhöll tjänstledighet. För de hattvänliga Celsierna blev det sedan lätt att vinna samtycke till arrangemanget av kanslern, hattchefen Karl Gyllenborg, utan att konsistoriet ens fått yttra sig. Norrelius riktade väl skriftligt och muntligt de skarpaste anmärkningar mot C, vars kompetens han fullständigt underkände och som han dessutom tillvitade »ett austert och hetsigt sinnelag», och konsistoriets majoritet såg tydligen icke med blida känslor, hur Gyllenborg påtrugade biblioteket den unge C. Men kanslern lät icke rubba sig i sin självrådiga åtgärd, och vid sessionen 18 juli 1741 fick C. avlägga ed som v. bibliotekarie.

En ny strid framkallades av den anhållan, C. i början av år 1742 ingav till konsistoriet att få offentligen föreläsa å biblioteket i litteraturhistoria. Norrelius förklarade honom fullkomligt inkompetent och ville förbehålla sig själv rätten att föreläsa i ämnet; samtidigt riktade han beska anmärkningar mot C: s' sätt att sköta sin tjänst vid biblioteket och yrkade, att hans förordnande skulle upphöra. Konsistoriet, vars majoritet efter det föregående nederlaget ej var välvilligt stämt mot C., instämde med Norrelius men dröjde med sin skrivelse, och under tiden beviljade kanslern på förnyad ansökan av C. denne den begärda rättigheten. Samtidigt sköts C. fram på annat sätt, i det att Uppsala Vetenskapssocietet uppdrog åt honom att utgiva en svensk månadsskrift, »Tidningar om the lärdas arbeten», vars syfte var att redogöra för den vetenskapliga och litterära verksamheten i Sverige. De ansatser, han i tidskriften gjorde till att utöver själva referaten jämväl bedöma vissa arbeten, väckte emellertid också nu indignation på grund av ovanan vid kritik, och då företaget icke bar sig ekonomiskt, nedlades det redan samma år (1742). C. har emellertid förtjänsten att ha öppnat raden av svenska litteraturtidskrifter, en bana på vilken Lars Salvius och K. Kr. Gjörwell fortsatte, hans försök.

När två år senare Burman fick avsked och C. utnämndes till v. bibliotekarie, föregicks utnämningen enligt Linnés uppgift av en privat transaktion, varigenom C. köpte platsen av sin företrädare. Angående hans föreläsningar i litteraturhistoria är ingenting bekant, men det skulle överensstämt med hans läggning, ifall han icke, såsom eljest i allmänhet var fallet, uppfattat ämnet uteslutande som lärdomshistoria utan något mer tagit det från vitterhetssynpunkten. En frukt av dessa föreläsningar var möjligen den »Historia bibliothecæ Upsaliensis», som han redan 1743 sammanskrivit och som han med understöd av universitetet utgav 1745 — ett arbete som trots felaktigheter, vilka ådrogo honom Norrelius' delvis berättigade men måttlösa och gallsprängda kritik, ägde sitt obestridliga värde genom att bryta ny mark. Det egentliga biblioteksarbetet låg uppenbarligen icke för C:s' livliga naturell, och Norrelius hade nog ej så orätt, då han betraktade honom som en oduglig bibliotekarie; bl. a. var han alldeles oanvändbar för den viktigaste av de funktioner, som skulle tillkommit honom, katalogens omarbetande, på grund av sin vanvårdade handstil, som med tiden blev alltmer svårläst och bereder forskaren ett verkligt martyrium.

Även C: s' utnämning till professor i historia vid blott trettioett års ålder var i hög grad oformlig och kan icke frånkännas karaktären av politisk belöning. Den förbereddes genom ett slags köpetransaktion mellan den avgående professorn E. Frondin och C. i det C. förklarade sig villig taga mot professuren utan att uppbära lön, så länge företrädaren levde, och därjämte av den v. bibliotekarielön, som han själv ägde bibehålla, utbetala ett årligt understöd till sin egen eljest lönlöse efterträdare, om denne bleve Frondins son. Såväl C. som den unge Frondin voro väl anskrivna. hos hattpartiet, och C. bearbetade själv åtskilliga medlemmar av rådet. Vid ärendets föredragning 29 maj 1747 i rådet förklarade Adolf Fredrik, nu kansler, att det otvivelaktigt skulle vara till fördel för universitetet, om C. bleve professor i historia, och konungen gav sitt samtycke, sedan man dock först genom en hänvändelse till ständerna tryggat sig för framtida efterräkningar. Det hela var ett eklatant exempel på hur laga former trampades under fötterna och det eländiga ackordsystemet tillämpades. Men det skrupelfria sätt, varpå C. begagnat sig av konjunkturerna för att tränga sig fram till professuren i historia, hindrade ej, att hans läraregärning blev förtjänstfull och i vissa avseenden rentav epokgörande. Historien erhöll i hans undervisning ett omfång och en behandling, som skarpt skilde sig från det dittills följda programmet med huvudvikten lagd på forntidens och de klassiska folkens historia. Först med C. kom den svenska och den nyare historien till heders i undervisningen. Han inledde sin professorsverksamhet med en föreläsningsserie om den svenska hävdaforskningens historia och ägnade sedan i huvudsak sina föreläsningar omväxlande åt olika perioder av fäderneslandets historia och — såsom han programmatiskt uttrycker sig — åt »de rikens historier, vilkas kännedom svenska män allra mest hava av nöden»; han utarbetade och tryckte i samband härmed korta utkast, vilka trots sin obetydlighet och sitt merendels ofullbordade skick säkerligen gjorde god tjänst som grundlinjer. Samtidigt utvecklade han en ytterst livlig produktion — ett fyrtiotal dissertationer härstamma från hans korta professorstid — men den raskhet, varmed han arbetade, köptes på bekostnad av grundligheten. Sitt rykte som historisk författare grundade han framför allt genom sin »Konung Gustaf den förstes historia», varav första delen utkom 1746, medan han ännu var v. bibliotekarie, den andra 1753, då han stod i begrepp att lämna universitetet. Någon djupare forskning ligger icke bakom detta arbete, till vilket den närmaste förebilden torde varit Vertots populärhistoriska »Histoire des revolutions de Suéde» (1696). På källorna har C. enligt E. G. Geijers uttryck »kastat ett tämligen flyktigt öga», men med sin ledigt berättande, ofta verkligt livfulla och målande stil bröt arbetet av mot annan samtida svensk historieskrivning och blev läst i vida större utsträckning än både Dalins och Sven Lagerbrings arbeten, med vilka det i vetenskapligt avseende icke tål jämförelse. Den konstnärliga uttrycksformen är för C. huvudsaken, och den livianska stilarten är hans mönster; studiet av Livius anbefaller han också främst åt den, som vill bliva »historiens lycklige tolkare». Det fingerade talet spelar därför en stor roll i hans historieskrivning. Gustav Vasas avskedstal i C: s' fylliga redaktion, vars väl avrundade sentenser intill senaste tider återklingat i litteraturen, är det typiska exemplet på hans användning av denna metod. I sin »Konung Erik den fjortondes historia», som utkom 1774, står han på samma ståndpunkt; både förtjänsterna och bristerna i arbetet gjorde det lika uppskattat som det föregående, och det rönte uppmärksamheten att bli översatt till både tyska och franska. Denna belletristiska historieskrivning var helt i den gustavianska tidens smak, och det var därför C. och icke Lagerbring, som av Gustav III insattes i Svenska akademien vid dess stiftande 1786. Den förtjänsten tillkommer i alla fall C. att hava gjort historien till egendom för vidsträcktare kretsar än tillförne. Kanske än mer firad blev han som talare. Som sådan var han Johan Ihres lärjunge — han deltog som student i dennes svenska talövningar —, och med honom tog modersmålet till mångas förtrytelse ej blott föreläsningskatedern utan också den akademiska talarstolen i besittning. När han av konsistoriet utsetts att tolka universitetets glädje över kronprinsens födelse 1746, höll han talet på svenska, »ty», sade han, »vad ägnar bättre en svensk glädje än att uttryckas med svenska ord? Vårt modersmål lede ju oförtjänt förakt, om det skulle se sig fängslas inom det dagliga bruket, men då något viktigt, högt och ärorikt ämne förekommer, främmande tungomål ensamma få den hedern att visa sin rikedom». Det var ett verkligt genombrott, som skedde härmed, och C. fortsatte på den inslagna banan. Vid universitetet och i Vetenskapsakademien, av vilken han var medlem sedan 1746, blev han en ofta anlitad högtids- och minnestalare— bl. a. fick han i Vetenskapsakademien »uppresa minnesstoden» åt Dalin —, och hans språk, som i de första talen ännu tynges av osvenska vändningar och uttryck, kunde i de senare ofta höja sig till verklig enkelhet, renhet och uttrycksfull kraft. »Hans vältalighet», säger S. Ödmann i sitt minnestal, »var naturens kraft, ögonblickets och tillfällets ingivelse». Men han har också planmässigt odlat talets konst, och i det »Tal om smak uti den svenska så bundna som obundna vältaligheten», som han höll i Vetenskapsakademien vid nedläggandet av presidiet 3 febr. 1768, har han utvecklat sina retoriska och stilistiska principer, till vilka hörde, att »tydligheten är en av vältalighetens förnämsta dygder» och att »uti vältaligheten år ej den minsta konsten att förborga konsten; då reglerna synas, ehuru de icke må saknas, är allt förlorat». Hans lätthet att uttrycka sig kom honom dock ofta att falla för frestelsen till tomt ordprål, och A. J. von Höpken berör den grundläggande svagheten i hans författarskap, när han om nämnda tal yttrar, att han var »säker, att dr C. författat detta sitt tal på en afton, och därav händer, att hans skrifter väl hysa kvickhet men aldrig en tillbörlig soliditet».

Det var säkerligen mer ekonomiska skäl än inre kallelse, som förde C. över till den kyrkliga banan; professorslönen kom han aldrig att åtnjuta utan uppbar blott v. bibliotekarielönen med det förut nämnda avdraget. Några djupare teologiska studier, bortsett från de kyrkohistoriska, hade han icke bedrivit, och teologisk tänkare blev han aldrig. Det var därför möjligt för honom att förena den karolinska kyrkofromhetens traditioner, som han förde med sig från barndomshemmet, med upplysningens kulturintressen och att som kyrkans man stå på den luterska ortodoxiens mark. Något djupare personligt religiöst liv spåras visserligen icke hos honom, men han skulle visa sig ha öra för verklig fromhet. Kort efter prästvigningen gav han prov på »sin styrka uti den andeliga vältaligheten», när han på klagodagen 2 juli 1751 i högmässopredikan i Uppsala domkyrka tolkade »Svea inbyggares bedrövelse vid H. K. M:t konung Friedrich den förstes dödsstund»; men trots det religiösa anslaget har denna predikan närmast karaktären av äreminne, och trots föremålets bräcklighet torde man icke hava tagit anstöt därav, icke ens av förklaringen, att »konungar äro frie för människors dom, ty eho som avhöljer konungens svaghet, begår samma synd som Noahs yngste son». Den personliga ynnest, han åtnjöt hos Adolf Fredrik, var åtminstone en bidragande orsak till att han redan följande året erhöll hallstämpeln för teologisk lärdom genom teologie doktorsgraden liksom till hans utnämning 1753 till kyrkoherde i Kungsholmens pastorat, vartill två år senare lades Solna som personligt prebende. En av hans främsta omsorger som kyrkoherde i Kungsholmen blev att fullborda kyrkobyggnaden, som alltjämt blott hade provisoriskt trävalv; han lyckades för detta ändamål av riksdagen 1755 utverka en bevillning av »tre öre smt av varje matlag över hela riket uppå ett års tid» med befrielse dock för »de utfattige», och tack vare detta anslag stod valvet äntligen färdigt 1757. Det var emellertid under den ständiga tillsynen av detta arbete och det »flitiga predikandet» under det ännu otorkade valvet, han ådrog sig den reumatiska huvudvärk, varav han sedan nästan ständigt led. Hans förflyttning 1760 till Jakobs förnämligare församling var återigen ett utslag av kunglig nåd, ty vid valet hade han blott kommit på andra rummet med 49 röster mot finska kyrkoherden K. G. Weranders 222. Både åt de ämbetsmannamässiga och de pastorala uppgifterna ägnade han sig med mycket nit; en enastående episod vid utövningen av de senare var det, när han en gång inställde sig i K. Fr. Pechlins hus å Blasieholmen för att hålla husförhör men avvisades av denne sin både personlige och politiske motståndare med förklaringen, att något rum ej upplåts för ändamålet. Sin förkunnelse klädde han i vitter form, och de vittra och vetenskapliga intressena lågo honom säkerligen alltjämt mest om hjärtat. Det var de förra, som förskaffade honom plats i psalmbokskommittén 1764, där ordförandeskapet också lämnades åt honom. C. står genom sina insatser här som den främste bäraren av 1700-talets psalmboksarbete, och den provpsalmbok, som kommissionen utgav i två delar 1765 och 1767, har med en viss rätt blivit kallad den celsiska psalmboken. Från honom själv härstamma tio nya psalmer, som dock varken röja originalitet eller djup. Förslaget brast ingalunda i renlärighet, men den språkliga anpassningen till »ett ljusare tidevarvs» krav hade lämnat föga kvar av den djupt poetiska andan i det gamla psalmverk, det skulle förbättra och ersätta. Det betraktades också av samtiden som misslyckat, och 25 jan. 1770 upplöstes kommittén. — Ett vittnesbörd om C: s' andliga spänstighet är, att han, trots mångahanda andra uppgifter och ofta påkommande ohälsa, under denna tid grep sig an med det arbete, som ur vetenskaplig synpunkt är det värdefullaste i hans historiska produktion, »Svea rikes kyrkohistoria». Det var på uppdrag av ständerna 1762, han företog sig det, och dess första del, sträckande sig till år 865, utkom i tryck 1767. Här gjorde han ett verkligt röjningsarbete, i det han grundade framställningen på en kritisk granskning av källorna och med stor betänksamhet drog sina slutsatser. Arbetet blev emellertid blott en begynnelse, ehuru han under årens lopp gjorde betydliga samlingar för dess fortsättning och gång efter annan återupptog det. Sin föresats att »låta arbetets utgivande icke förr än med livskrafterna upphöra» förverkligade han bokstavligen: i en omarbetad och utvidgad upplaga 1785, som visar, att han både fördjupat sin forskning och tillgodogjort sig den nyaste litteraturen, förde han skildringen fram till år 1000, och en fortsättning, gående till år 1022, utkom 1792.

Även i det politiska livet kom C. att spela en framträdande roll, och hans namn är starkt förknippat med riksdagshistorien under senare hälften av 1700-talet. I hans politiska verksamhet är under omskiftningar i det yttre den enhetliga linjen hans strävan för ett konstitutionellt statsskick, och han stöttes bort av partisinnets ensidigheter och överdrifter, på vilken sida de än visade sig. Hans gamla hattsympatier hade sålunda börjat svalna redan före den första riksdag, han som ombud för Stockholms prästerskap bevistade, 1755—56, och han gjorde där försiktigt motstånd mot det härskande partiet. Han vågade t. o. m. röja vissa sympatier för konungen i dennes tvist med rådet angående tjänstetillsättningarna; å andra sidan var det nog efter det misslyckade revolutionsförsöket försiktighet, som drev honom att yrka, att prästeståndets föreställningar till drottningen skulle undertecknas av ståndets samtliga ledamöter. Vid riksdagen 1760—62 framträdde han som avgjord mössa och fick plats såväl i Anders Nordencrantz' växelberedning som i bankofullmäktige. Hans partiståndpunkt hindrade dock icke, att han efter Höpkens avgång från kanslipresidentskapet tog initiativet till hans återinkallande i rådet. Vid valet till riksdagen 1765 blev C. emellertid utesluten, förmodligen på grund av den ovilja, som nu rådde inom ståndet mot adlade präster och som vid riksdagens slut ledde till fastställande av en ordningsstadga, som förbjöd adlade präster och sådana, vilkas barn adlats, att taga säte däri. I början av 1769—70 års riksdag upphävdes emellertid denna ordningsstadga av de segrande hattarna, och härmed bereddes åter väg för C. att inträda i ståndet, där han utvecklade samma skärpa mot mössorna, som han tidigare ådagalagt mot hattarna. Att dessa nu betraktade honom som sin man, visade sig också, då pastor primariusbefattningen 1770 blev ledig och hattarna med F. A. von Fersen i spetsen sökte leda valet på C; under då rådande sinnesstämning låg emellertid även i detta fallet adelskapet honom i vägen, så ätt han icke kom med på förslaget. Och hur illa sedd han var av mössorna framgick tydligt, när han i början av riksdagen 1771 utvoterades ur prästeståndet under förebärande av att Stockholms konsistorium valt för många representanter. Att han längtade efter ett slut på partisplitet framgår av den »Elegi över tvedräkten i fosterlandet», som han offentliggjorde under riksdagen, och statsvälvningen 1772 hälsade han säkert med uppriktig glädje. I revolutionsdagens händelser tog han för övrigt personlig del genom en raskt iscensatt hyllning: då konungen efter sin rundritt genom huvudstaden återvände till slottet, hälsades han med pukor, trumpeter och psalmsång från Jakobs kyrkas torn, något som förklarligt nog väckte hans stora välbehag.

Hos Gustav III kom C. att till en tid stå i hög gunst, och han befäste denna ynnest genom sin teckning av Erik XIV:s historia, vars tendens att åstadkomma en ehrenrettung av Erik måste tilltala konungen. Det var också på Gustav III: s uppfordran, han tog »ett steg på hjältediktens slippriga fält». Vid Gustav Vasastodens avtäckande 1774 önskade konungen »dagens högtidlighet beledsagad av snillets tacksamma sång», och C. producerade till följd härav »Gustaf Wasa, hjeltedikt i sju sånger», tydligen med Voltaires»Henriade»som förebild; men detta försök,som visserligen Gjörwell vid första intrycket kallade »ett mästerstycke», var icke ägnat att öka hans litterära berömmelse, fantasilöst och opoetiskt som det är och utan förmåga att levandegöra den historiska gestalten och det historiska skeendet. På den kyrkliga befordringsbanan skred han raskt vidare. År 1774 utnämndes han efter Daniel Herweghr till pastor primarius och kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen. Han mottogs av många »med kallsinnighet», men hans ämbetsutövning kom samma personer att vid hans avgång »så mycket mer yttra sin saknad och förlust i consistorio och kyrka». Ett av de främsta föremålen, för C:s' omsorg var undervisningsväsendet; hans insikter och intressen på detta område togos också i anspråk inom den 1770 tillsatta uppfostringskommissionen. Mot den riktning till fritänkeri och gyckel med kyrkoläran, som upplysningen tog inom vissa, kretsar, uppträdde han med allvar och iklädde sig därvid, enligt Gjörwells uttryck, »ortodoxiens alla harnesk», utpekande Voltaire's skrifter som ett farligt gift. En viss kyla inträdde också i C:s' förhållande till Gustav III, och han hörde icke till den typ av präster, som konungen helst ville ha i sin närhet. När Strängnäs stift 1776 blev ledigt, lät konungen också domkapitlet förstå, att han icke önskade C. dit. Å andra sidan var C:s' anseende sådant, att han måste synas självskriven till en av kyrkans chefsposter, och Lunds stift låg tillräckligt långt borta från huvudstaden. Hans utnämning till biskop där berodde uteslutande på Gustav III:s eget förfogande och möjliggjordes genom en denna tid även vid andra tillfällen anlitad manipulation, varigenom stiftsprästerskapets valrätt betänkligt åsidosattes. Efter Joh. Engeströms död 16 maj 1777 uppfördes på biskopsförslaget i Lunds stift K. J. Benzelius med 208 röster, P. Munck med 185 och N. Hesslén med 173; närmast i röstetal, men dock långt efter den sistnämnde, kom C. med 71 röster. Benzelius, som från sin professorstid hade djupa försänkningar i stiftet och ännu icke avflyttat från Lund, var stiftets tydligt utpekade kandidat, men han hade nyss utnämnts till biskop i Strängnäs, och då han på Gustav III:s uttalade önskan att behålla honom i närheten av Gripsholm »såsom sin egen biskop» svarade med en underdånig tacksamhetsbetygelse för konungens nåd, uttyddes detta som en avsägelse av förslagsrummet, varefter C. uppflyttades på förslaget och utnämndes 12 aug. 1777. Genom C: s' befordran avsåg Gustav III även att bereda plats åt sin gunstling, den unge Uno von Troil, och C. måste mot sin vilja låna sig till verktyg åt denna plan och arbeta för Troils val till sin efterträdare.

Vid pingsttiden 1778 gjorde C. ett kort besök i sitt stift, men först i apr. 1779 lämnade han definitivt Stockholm. Dessförinnan hade han tagit verksam del i riksdagen 1778—79, och här motsvarade han icke konungens förväntningar. Visserligen andades det hälsningstal, han å sitt stånds vägnar höll till adeln, odelad tillfredsställelse, och han mottog ett nytt nådevedermäle såsom fadder vid kronprinsens dop, men hans uppträdande särskilt i frågan om bankoutskottets instruktion och bankens revision lät honom tydligt framstå som en av målsmännen för den begynnande oppositionen; vid ett enskilt företräde hos konungen skall han också, enligt J. von Engeström, ha begagnat tillfället att »säga en mängd av sanningar». Med mycken skärpa uppträdde han mot det av A. Chydenius väckta och av konungen understödda förslaget om religionsfrihet för främmande trosbekännare. C. hade som Stockholmskonsistoriets preses i en märklig skrivelse till justitiekanslern 1776 uttalat sig mot lagstiftningsåtgärder och våldsmedel mot från kyrkan avvikande andliga rörelser, och han framhöll under debatten i ståndet, att främmande religionsförvanter tolererades och finge »i följd därav utan något samvetstvång öva sin gudstjänst för sig själva eller i de å stället tillgängliga kapellen»; han ansåg därför förslaget ej vara framkallat av något verkligt behov och innebära en farlig rubbning av kyrklig ordning. Sedan frågan redan blivit avgjord genom de tre lekmannaståndens bifall, ingav C. i prästeståndet en sammanfattning av de skäl mot religionsfrihet, som under diskussionen blivit framställda, utmynnande i en protest »enligt ståndets därom hysande tankar» mot det fattade beslutet. Memorialet, som kommunicerades medständerna och genom tryck bragtes till allmänhetens kännedom, hindrade dock icke ärkebiskopen att underteckna riksdagsbeslutet. Gustav III bedömde C:s' oppositionella hållning som otacksamhet, såsom framgår av hans yttrande i brev till Elias Schröderheim 1780, då Linköpings biskopsstol blivit ledig: »Allt är vanskeligt i denna världen, och biskopsstolen kan ändra mycket. Jag har vant mig vid otacksamhet hos präster. Celsius faller mig naturligtvis här i pennan, och det är också honom, jag äntligen ej vill hava till Linköping.» Det lider emellertid intet tvivel, att C. vid sitt uppträdande leddes av redligt nit om det konstitutionella statsskickets bevarande gentemot godtyckliga intrång från konungens sida. Brist på lojalitet kunde icke tillvitas honom i hans ämbetsutövning, tvärtom betraktade han det som en av sina prästers främsta uppgifter att »hos sina åhörare inskärpa de föreställningar, vilka med övertygelsen om våra plikter mot en så huld och nådig konung verka böjelse för deras uppfyllande i tacksamma och lydaktiga hjärtan». Men hans byråkratiskt-statskyrkliga åskådning gjorde honom så mycket känsligare för missbruken och godtyckligheten inom den kyrkliga centralförvaltningen, och sitt missnöje härmed dolde han icke.

När riksdagen 1786 sammanträdde, ansågs C. i början som den givna ledaren av oppositionen inom prästeståndet. Med Fersen stod han i livlig förbindelse, och under de förberedande förhandlingarna uttalade han sig deciderat för hävdande av ständernas rättigheter. Denna ståndpunkt gav sig också uttryck i hans yrkande omedelbart före det plenum plenorum, där propositionerna avgåvos, att om konungen här ville bringa frågorna under överläggning, talmannen skulle begära, att stånden enligt regeringsform och riksdagsordningi i sina egna överläggningsrum skulle få rådgöra därom, vilket också blev prästeståndets beslut. Adelsoppositionen satte i fråga om prästeståndets hållning sin lit främst till C, och det blev därför för den en svår besvikelse, när han i den stora kraftmätningen rörande passevolansen gav efter för konungens bevekliga föreställningar och i sitt stånd talade för det kungliga förslaget, som också segrade där. Säkerligen hade han påverkats ej blott av de starka skäl för passevolansen, som konungen anfört, utan också av de löften att avhjälpa de kyrkliga missbruken, som han givit honom vid ett enskilt samtal och som C. relaterade i ståndet. Den misstanke, som Fersen yttrade, att han »för hela riksdagen engagerat sig till konungens order», avvisade emellertid C. bestämt och förklarade, att han alltjämt vore »lika nitisk och till Fersens tjänst i alla frågor, som rörde allmänt väl» — annorlunda vore det, »om något rörde konungens person»; i sådana frågor hindrade honom hans konungskhet och den nåd, Gustav III visat honom, senast genom medlemskapet i Svenska akademien, att deltaga i några angrepp. I frågor av konstitutionell innebörd, t. ex. om bevillningens fastställande till viss tid, lät han icke heller rubba sig. — Sitt löfte om reformer på det kyrkliga området infriade Gustav III, och när den första åtgärden i denna riktning vidtagits genom förordningen om befordringsväsen-det inom kyrkan 7 okt. 1786, uttalade C. i översvallande ordalag sin tillfredsställelse och tacksamhet därför. Sin lojalitet ådagalade han på olika sätt under krigsåren, och det var icke i avsikt att motarbeta konungens politik han, ehuru sjuk och bräcklig, begav sig till riksdagen 1789. Men det våldsamma åsidosättandet av laga former vid förenings- och säkerhetsaktens genomdrivande väckte åter oppositionsmannen till liv i honom. På grund av sin sjuklighet bevistade han icke det ödesdigra plenum plenorum 21 febr., men omedelbart före detta hade han vid prästeståndets enskilda sammanträde — i rak strid mot sitt uppträdande 1786 — avvärjt ett beslut att, om konungen på rikssalen skulle avfordra ständerna yttrande om något viktigt mål, talmannen borde tillvarataga ståndets rätt att på sitt rum därom överlägga: ett sådant beslut skulle innebära ett oberättigat och förgripligt misstroende både mot konungen och mot talmannen. Men då J. Lindblom undertecknat förenings- och säkerhetsakten utan att ha erhållit ståndets tillstånd, sökte C. få till stånd en protest däremot; »gubben låg väl inne på sina rum men såg där mycket folk och underblåste buller och oljud», berättar Olof Wallquist. Hans yrkande, att hela species facti av det som 21 febr. skedde, både i ståndets rum och på rikssalen skulle intagas i ståndets protokoll, blev emellertid resultatlöst; i stället uppsattes och justerades 19 mars ett mycket urblekt protokoll, där det om talmannen heter, att han »alldeles fullgjort, vad ståndet av dess ordförande vid detta tillfälle kunnat begära och önska sig». Att C. lät sig nöja härmed berodde väl främst på att konungen dessförinnan undanröjt prästeståndets särskilda anledning till oro genom att i sin försäkran 2 mars undantaga ståndet från den honom i förenings- och säkerhetsakten givna rätten att efter gottfinnande förordna om rikets ämbeten. Sin orubbade undersåtliga tillgivenhet fick C. tillfälle att visa, då han trots sin ålderdom och vacklande hälsa i dec. 1790 begav sig till Stockholm för att personligen till konungen överlämna den skådepenning, som Lunds stifts prästerskap låtit prägla med anledning av freden och konungens återkomst från kriget. Hans svaghet var så stor, att han vid företrädet hos konungen 20 dec. måste låta sig bäras upp för slottstrapporna, »men ägde jag likväl av höjden den nåd», skriver han efter hemkomsten i ett cirkulär till stiftsprästerskapet, »att jag förmådde stå inför konungen, under det jag i K. M:s händer överlämnade guldmedaljen». Det var hans sista möte med Gustav III.

Som biskop i Lund har C. icke satt djupare spår i sitt stifts kyrkliga utveckling; han kom också dit som en redan åldrig man med brutna krafter. Hans utnämning hade icke hälsats med tillfredsställelse av domkapitel och präster, och denna ogynnsamma stämning fick näring genom hans från Stockholm utfärdade herdabrev, vars förmaningar av många uppfattades som förebråelser. Det missnöje, som sålunda mötte honom vid hans ankomst till stiftet, avväpnade han dock till en viss grad vid prästmötet 1780, då han uppträdde ej blott med en imponerande värdighet utan ock med en vinnande förbindlighet. I sitt förhållande till stiftsprästerskapet förblev han först och främst den kyrklige ämbetsmannen, som med nit och skicklighet handhade de administrativa uppgifterna men också var mån om sin myndighet. I domkapitlet stördes samarbetet genom antagonismen mellan C. och hans närmaste man, den stridslystne och intrigante domprosten P. Munck — en motsats, som kunde taga sig rätt pikanta uttryck vid sessionerna. Så länge hans krafter tilläto, visiterade C. flitigt, och av de visitationer, som han måste överlåta åt prostarna, tog han noga del genom de infordrade akterna. För de yttringar av djupare religiöst liv, som både bland präster och lekmän framträdde i herrnhutismens eller pietismens dräkt, var han i motsats till den lundensiska ortodoxien icke utan förståelse, och i sådana fall, då de urartat till sekterism eller religiöst svärmeri, övade han personligen ett lugnande inflytande. Till hans närmaste prästerliga umgänge hörde också ett par män, som stodo herrnhutismen nära, T. Weidman, som blev hans måg, och Ebbe Bring, som höll likpredikan över honom. Ett skriande missförhållande, som C. fann före sig i stiftet, var den så gott som fullständiga saknaden av kapellanier, vilken framkallade ett prästproletariat av gamla uttjänta och obefordrade pastorsadjunkter. För att skaffa pastorsadjunkterna en tryggare ställning och anständig bärgning föreslog C, att klockarelägenheterna skulle förvandlas till kapellanier, och androg förslaget hos regeringen 1786 men utan någon påföljd; Wallquist menar emellertid, att C. »visserligen trugat sig fram till så nyttigt ändamål, om icke utom andra omständigheter hans ålderdom satt honom ur verksamhet». Skolorna sökte han upphjälpa ur det lägervall, i vilka de befunno sig; han väckte också det först långt senare förverkligade förslaget om upprättande av ett gymnasium i Skåne.

Det var emellertid bland sina ämbetsåligganden säkerligen åt prokanslersuppgifterna, han ägnade det största personliga intresset; han är den siste av Lunds universitets prokanslerer, som mer regelbundet deltagit i konsistoriets överläggningar och ingripit i universitetsarbetets gång. Han utvidgade t. o. m. prokanslersämbetets myndighetssfär genom anspråket, att frågor om docent-och adjunktutnämningar skulle från fakulteten remitteras dit, innan de överlämnades till kanslerns avgörande. Hans inlägg i konsistoriets förhandlingar voro alltid sakliga liksom språkligt vårdade, stundom något väl sköntalande; själva protokollisten kallar någon gång hans tal för »zirade». I sin allmänna bildningsståndpunkt framträdde han alltmer avgjort som den gamla skolans man, bekämpande de nya riktningar, som under Gustav III: s tid trängde sig fram. Redan som medlem av uppfostringskommissionen 1770—78 hade han varit en av målsmännen för den konservativa latinitetens reaktion mot de utilistiska kraven, och hans inträdestal i Svenska akademien blev ett programuttalande till förmån för de klassiska studierna. I latinitetens återupprättande såg han räddningen ur det akademiska studiets rådande förfall och ytlighet; därför drog han t. ex. ständigt i härnad mot disputationer på svenska, »varigenom latinet kunde komma att anses umbärligt och stora missbruk ske». Hans strävanden blevo ej heller utan en viss framgång; genom ett K. brev 24 juni 1786 befullmäktigades C. att vaka över återställandet av de klassiska studierna, som »försummas av lärare och ej nog högaktas av ungdomen», och konungen betygade honom sitt erkännande för hans omsorg om dem. C. har förberett den nyväckelse av de klassiska studierna, för vilka de honom närstående och av honom omhuldade Joh. Lundblad och M. Norberg blevo de främsta målsmännen.

C. är i hög grad representativ för 1700-talets rika kulturliv. Eftervärlden har visserligen icke uppskattat honom lika högt som samtiden. Han hade icke tillräckligt djup och allvar för att bli en ledande kulturpersonlighet; men han var en initiativtagare på många områden, och med sin rörliga, för intryck mottagliga begåvning återspeglade han strömningarna i den epok, som hans långa och verksamma liv omslöt. Hans mångsidiga intresse gjorde honom, också till en samlare av betydande mått. Hans bibliotek var ett av de rikaste på sin tid; det skingrades efter hans död, men den dyrbara samling handskrifter, som det innehöll — ej mindre än 317 volymer jämte 33 pergamentsbrev — och som han delvis själv sammanbragt, delvis ärvt efter sin svärfader A. A. von Stiernman, skänkte han redan under sin livstid till Uppsala universitetsbibliotek, ehuru verkställigheten uppsköts till efter hans bortgång. I sin vandel var han ett föredöme, »hans hus var ett mönster av ordning och måttlighet», och han övade mycken välgörenhet i det tysta. I sin krafts dagar imponerade han redan genom sitt yttre, sitt ståtliga utseende och sin kraftiga stämma, och han besatt stora umgängesgåvor. Under de två sista åren av sitt liv hölls han så gott som ständigt bunden vid sjukbädden, men hans vakna intresse och verksamhetslust övergåvo honom icke ens då, och han bar sina lidanden med kristligt tålamod. Den 15 febr. 1794 gick han ur tiden. Med honom dog den siste bäraren av den celsiska släktens lärdoms traditioner.

Författare

Rurik Holm.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Av C: s' skriftliga kvarlåtenskap har en ej obetydlig del, omfattande manuskript till föreläsningar samt handskrifter i olika ämnen, kommit till Uppsala universitetsbibliotek (se nedan). Där förvaras även brev från honom till K. G. Nordin (sign. N. 981), E. Schröderheim (K. 517) och S. Älf (G. 350 c, g, h, i, j, o) samt till en onämnd (G. 360). I K. biblioteket finnas brev från honom till K. F. Mennander, i Vetenskapsakademiens bibliotek brev från honom till P. Elvius och P. Wargentin samt i avskrift till S. Lagerbring (Bergianska samlingen, T. 20). Även i Lunds universitetsbibliotek anträffas brev från C.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl.: se J. H. Liden, Catalogus disputa-tionum, 1 (1778); häribiand särsk. den.i 17 st. disputationer utg. serien Monu- menta politico-ecclesiastica, ex archivo Palmskiöldiano nunc primum edita. Upps. 1750—53; även som särsk. arbete, med reg. Upps. 1753. 4: o 262 s. — b) övriga skrifter: Ingeborg. Tragoedia. U. o. o. å. [Upps. 1737.] 4: o 3 bl., 58 s. [Ny uppl.:] Ingeborg. Tragoedia af fem acter. Förestäld uti Upsala åhr 1739. Sthm 1739. 4: o 1 bl., 62 s. (Saknar det i 1737 års uppl. ingående företalet och är på flera ställen omarb.) — Vita Urbani Hiasrne (Acta liter. Sve-ciaa, 1739, s. 548—562). — Tal wid Hannes högstsal. Majestets, drottn. Ulrica Eleonoras begrafning, hållit i Upsala academie. Upps. 1742. 4: o 10 bl. (Sign.) — Bibliothecas Upsaliensis historia. Upps. 1745. 2 bl., 153, (1) s. [Följdskrif t: (And. Norrelius), Anonymi in bibliothecas Upsaliensis historiam... stricturae. Upps. 1746. 71 s.; svar av C. i Lärda tidningar, 1746, N: o 24, s. 94—96.] — Kort berättelse om Upsala slotts begynnelse och öden, öfwerlämnad till Hans Kongl. Höghet [Adolf Fredrik], sedan han d. 14 sept. 1745 uti egen hög person, det samme besedt... Upps. 1746. 12: o 9 bl. —¦ Tal wid Hans Kongl. Höghets, prints Gustafs, ... födelse, hållit uti Upsala academie... d. 21 jan. 1746. Sthm [1746]. 32 s. 2: a uppl. Sthm u. å. 32 s. ¦— Konung Gustaf den förstes historia, efter gamla och ostridiga handlingar sammanskrifwen. D. 1—2. Sthm 1746—53. 10 bl., 382 s.; 2 bl., 388 s. 2: a uppl. Sthm 1775 (utg. utan förf:s vetskap). 3:e uppl. D. 1—2. Lund 1792. 16 bl., s. 1—415; s. 416—812, 41 bl. (Även utg. i tysk övers. Köpenh. & Leipz. 1749—53. 3 bl., 512 s., 1 pl.; 486 s.) — Tal hållne uti Kongl. vetenskaps academien, då h: r biskoppen, doctor Henric Benzelius och h: r vice-bibliothecarien, Olof Celsius, derstädes intogo sina säten, d. 29 nov. och d. 6 dec. 1746. Sthm 1746. 22 s. (C:s' tal s. 11—20.) — Aminnelse-tal [i VA 11 febr. 1747] öfver cancellie-rådet.. . frih. Salomon von Otter ... Sthm 1747. 24 s. — Utkast till föreläsningar öfver stats-kunskapen. Sthm 1747. 24 s.* (Behandlar endast Frankrike och är enl. en uppgift av C. i Lärda tidningar, 1747, N:o 40, i huvudsak en översättn. av Everardi Ottonis Notitia statuum.j — Utkast till föreläsningar öfver svenska stats-kunskapen. Upps. 1748. 8 s. — Åminnelsetal öfver riksrådet, presidenten... gtefve Carl Gyllenborg,... hållit i Uppsala d. 4 martii 1747. Sthm [1748]. 28 s. — Åminnelse-tal [i VA 19 okt. 1748] öfver hof-intendenten ... grefve Friedrich Sparre .. . Sthm 1749. 16 s. — Tal, til minne af den dagen, då Hans Kongl. Höghet [Adolf Fredrik] nådigast täcktes . .. •emotlaga cantslärs ämbetet vid den Kongl. academien i Upsala, hållit d. 27 febr. 1749. Sthm 1749. 20 s. ¦— Åminnelse-tal, öfver secreteraren vid Kongl. vetenskaps academien i Stockholm herr Pehr Elvius, hållit d. 13 oct. 1749 i den Carolinske academien i Upsala. Sthm 1750. 36 s. — Utkast til ett colle-gium öfver den europeiska stats-historien. Upps. 1750. 64 s. — Swea inbyggares bedröfwelse wid Hans Kongl. Majestets, kon. Friedrich den förstes dödsstund, föreställd uti högmässo-predikan, på klage-dagen, d. 2 juli år 1751, uti Upsala domkyrkio. Sthm [1751]. 4: o 24 s. — Lärde swänske. U. o. o. å. [Sthm o. 1753.] 24 s.* (Anon.; endast början, innehållande Erik Jöransson Tegels samt en del av Georg Stiernhielms biografi, torde hava utkommit.) — Öfver den 7 december anno 1754, då Deras Kongl. Majestäter gjorde sitt inträde på det nya Kongl. slottet. Sthm 1754. 4: o (4) s. (Anon.) — Aminnelse-tal [i VA 6 dec. 1758] öfver landshöfdingen, bergsrådet... Lars Benzel-stjerna... Sthm 1758. 30 s. —¦ In nummum Gustavo, optimo principi, a regni Svio-Gothici ordinibus, die natali anno 1761 decretum, et obla-tum eodem die anno 1762. Sthm 1762. Fol. (4i) s. (Även i svensk översättn. av N. J. Nyman [Nymansson]. Sthm 1762. Fol. (4) s.) — Åminnelsetal [i VA 29 febr. 1764] öfver hof-cancelleren... Olof von Dalin... Sthm 1764. 49 s. (Emot detta tal utgavs en 'Anmärkning...', dat. Biskopshammar 22 maj 1765 o. undert.: K. D. L. N.) — Psalmerna N:o 1,3,6,27,32,41,52,84,95 och 316 i Svenska prof-psalmboken. Sthm 1765—67. — In auspicatissimum adventum Regias celsitudinis, serenissimae principis, dominas Sophias Magdalenas, d. 4 novembr. anno 1766. Sthm 1766. 4: o (4) s. — Svea rikes kyrko-historia, ur de bästa den äldre tidens handlingar sammanletad. D. 1. Sthm 1767. 4: o (4), 176 s. [Går endast till år 865; tillökt och fortsatt uppl. under titel:] Swea rikes kyrko-historia, ifrån år 828 till år 1000. Lund 1785. (8), 423 s. [samt] Den swenska kyrko-historien, ifrån år 1000 till 1022. Lund 1792. 141 s. — Tal om smak uti den svenska, så bundna, som obundna vältaligheten... Sthm 1768. ,64 s. (Prassidietal i VA dec. 1767.) [Följdskrifter: (Chr. Manderström), Anmärk- ningar öfver... Ol. Celsii Tal om smak... Sthm 1768. 16 s. — Erinringar vid' anmärkningarne öfver ... 01. Celsii Tal... Sthm 176$. 8 s. — (A. M. Sahlstedt),. Bref til auctoren af anmärkningarne öfver ... 01. Celsii Tal..., med tilläggning" af några anmärkningar. Upps. 1769. 36 s.] — Elegia, in discordem patriam. Sthm 1771. 4: o (4) s. (Anon.) — Tal, till Stockholms stads presterskap wid hyllnings-edens afläggande d. 2 juni 1772. Sthm 1772. 4: o 8 s. — Gustaf Wasa-Hielte-dikt uti siu sånger. Sthm 1774. 4: o (4), 195 s. (Anon.) — Konung Erik den fjortondes historia, sammanskrefwen efter gamla handlingar. Sthm 1774. (6), 305 s. 2: a omarb. uppl. Lund 1795. 343, (24) s. (Även i tysk översätta, av J. G. P. Möller, Flensb. & Leipz. 1777, (16), 381 s., samt i fransk av abbé Genet, Paris 1777, T. 1—2, XII, 282 s., (2), 280 s.; begge dessa översätta, innehålla tillägg, meddelade av förf.) — Preste-ståndets extractum proto-colli, uti den wäckte frågan angående religions-friheten, til de öfrige re-spective stånden afgifwit, wid riksdagen i Stockholm d. 19 jan. 1779. 4: o-(14) s. (Anon.) — Åminnelse-tal [i VA 28 mars 1781] öfver cancellie-rådet herr Carl Reinhold Berch... Sthm 1781. 38 s. — Inträdes-tal, hollet uti Svenska academien d. 27 maj 1786. Sthm 1786. 4: o 14 s. (Omtr. i Sv. akad. handl. ifr. år 1786, D. 1, 1801, s. 123—140). — Prof. m. m. Olof Celsii genealogiska och historiska beskrifning om Trolle familien ([E. C. Montahn], Samlingar till en hist. afhandling om säteriet Stora Edh, D. 3, Växjö 1819, s. 45— 66 -(— 5 pl.; övers, av en av C. utg. akad. avhandl., Upps. 1751). — Enstaka dikter på svenska och latin, ett antal bröllops- och andra gratulationsskrifter samt begravningsverser (jfr KB: s katalog) m. m.

Översatt: Virgilius, Aeneis. Bok 1.* Sthm 1762. 4: o (4), 28 s.

Utgivit: Thet swenske nitet. N:o 1—32. Sthm & Upps. 1738. 4: o. (Tills, med And. Hesselius; om denna tidskr. samt med anledn. därav utg. följd-skrifter, se B. Lundstedt, Sveriges period, litteratur, 1 (1895), N:o 37.) — Tidningar om the lärdas arbeten för år 1742. Sthm 1742. 8: o. (Ibid., N:o 42.}

Handskrifter: a) i UB: Manuskript och utkast till samt anteckningar efter C:s' föreläsningar (sign. E. 90, 91; N. 669, 682, 719, 776, 1062; H. 481; W. 240). — Historia König Gustaf des ersten (sign. N. 821). — 'Början till en allmän historia' (sign. H. 41). — 'Första afdelningen, om rikets ursprung och fortgång' (sign. E. 90). — Kort berättelse om Uppsala slotts byggnad och öden (1745; sign. S. 146 d.). —• Project til et svenskt historiskt lexicon (1750; sign. W. 603). — Fata religionis lutherana in Suecia (sign. W. 579). — Samlingar till ett svenskt biografiskt lexikon (sign. X. 201). — Pantheon (biografier över Jonas, Samuel och Johannes Columbus, Laurentius Normannus och Johannes Burseus; sign. X. 223). — Äreminne över Per Elvius (sign. X. 227). — Verser av C. (sign. V. 18, N. 1124). — Företalet till tragedien Ingeborg, (sign. W. 603). •— b) i KB: En kort berättelse om historie skribenterna uti den swänska historien (1749; sign. R. 6). — c) i LB: Föreläsningar i svenska historien.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., prästeståndets prot. och handl., Uppsala och Lundsdomkapitels skrivelser till K. M:t samt biographica, allt i RA; Lunds domkapitels prot., Lunds landsarkiv, och dess cirkulär, LB. — Bröllopsverser (1744) och begravningsverser (1794); Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, 1:3—8 (1909—22). — G. G. Adlerbeth, Hist. anteckningar (1893); Cl. Anner-stedt, Upsala universitets historia, 3:1—2 (1913, 14); J. W. Beckman, Den nya sv. psalmboken framställd uti försök till sv. psalmhistoria (1845—72); Gunh^ Bergh, Litterär kritik i Sverige under 1600- och 1700-talen (1916); E. Bring, Christelig lik-predikan öfver ... Olof Celsius (1801) med personalier; S. Cavallin, Lunds stifts herdaminne, 1 (1854); J. von Engeström, Hist. anteckningar och bref från åren 1771—1805 (1877); J. E. Fant & A. Th. Låstbom,. Upsala ärkestifts herdaminne, 1 (1854); E. G. Geijer, Kon. Gustaf III: s efter-lemnade... papper, 1—3 (1843—45); H. Hernlund, Skolordningsförslaget af d._28 nov. 1778 (1880); A. Hildebrand, Clerus Holmiensis (hdskr., KB); E. Hildebrand, Gustaf Vasas sista tal till ständerna (Hist. tidskr., 1899); M. Lamm, Olof Dalin (1908); E. Lewenhaupt, Ur en lärd Uplandsslägts historia (Från up-ländsk bygd, 1899); H. Levin, Religionstvång och religionsfrihet i Sverige-1686—1782 (1896); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 3—6 (1897— 1901); C. T. Odhner, Sveriges polit. historia under kon. Gustaf III: s rege- ring, 1—2 (1885—96); M. Olsson, Ulrika Eleonora eller Kungsholms kyrka (Sveriges kyrkor, Stockholms kyrkor 3, 1915); H. Pleijel, Herrnhutismen i Sydsverige (1925); Alice Quensel, S. Jakobs kyrka, Församlingshistoria (Sveriges kyrkor, Stockholms kyrkor 4, 1928); E. Rodhe, Jacob Axelsson Lindblom sås. biskop i Linköping (1905); Elis Schröderheim, Skrifter till kon. ¦Gustaf III-.s historia (1892); H. Schiick & K. Warburg, Illustr. sv. litteraturhistoria, 3:e uppl., 3 (1927); O. Sylwan, En Stockholmskrönika ur C. G. Gjörwells brev (1920); W. Tham, Kon. Gustaf III och rikets ständer vid 1789 års riksdag (1866); J. A. Tingstadius, Inträdestal (Sv. akad. handl., 3, 1796); C. Fr. Wserh, 1786 års riksdag (1868); O. Wallquist, Berättelse om riksdagen i Stockholm 1789 (Hist. handl., 5, 1866); dens., Handl. öfver eccle-3iastique befordringsmål (1811); dens., Minnen och bref (1878); M. Weibull & E. Tegnér, Lunds universitets historia 1668—1868 (1868); K. G. Westman, Några bref från J, O. Wallquist till J. A. Lindblom (Hist. tidskr., F902); S. •Ödmann, Åminnelsetal öfver ... Olof Celsius ... hållet för Kongl. Vet. acad. ¦d. 16 mars 1796 (1796).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof d.y. Celsius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14763, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rurik Holm.), hämtad 2018-09-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14763
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof d.y. Celsius, urn:sbl:14763, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rurik Holm.), hämtad 2018-09-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se