Meriter

2. Anders Chydenius, den föregåendes broder, f. 26 febr. 1729 i Sotkamo socken i Österbotten, d 1 febr. 1803 i Gamla Karleby. Åtnjöt undervisning i hemmet i Kuusamo i två år, därefter i Uleåborgs trivialskola i två år och slutligen privat av rektorn i Torneå Johan Wigelius 1744—45; student i Åbo 18 febr. 1745 och i Uppsala 9 okt. 1750; disp. i Uppsala 5 juni 1751 (De navigatione per flumina et lacus patriæ promovenda, p.l; pres. S. Chydenius); ånyo student i Åbo vt 1753; fil. kand. i Åbo 1753; disp. i Åbo 26 maj 1753 (Amerikanska näfverbåtar beskrefne; pres. P. Kalm); fil. magister i Åbo 25 juli 1754. Innehade kondition hos hovrättsrådinnan B. Ch. Malm å Vijk i Kimito socken sommaren 1748; prästvigd 24 mars 1753; predikant i Nedervetil 24 mars 1753; kaplan därstädes 1760; riksdagsman 1765—66, 1778—79 och 1792 (valdes därtill även 1769, men valet gick tillbaka), och var därunder bl. a. ledamot av stora deputationen och dess tryckfrihetsutskott, av bevillningsdeputationen, fiskerideputationen och av allmänna besvärsdeputationen 1765—66 samt av prästeståndets utskott om tjänstehjonsförhållandena 1778—79; kyrkoherde i Gamla Karleby 19 apr. 1770; erhöll såsom kyrkoherde i Gamla Karleby av K. M:t frihet från alla personliga utskylder för sig och sitt mantalsskrivna legofolk 15 sept. 1777; prost 24 febr. 1779; kontraktsprost 1781; ledamot av kommitterade för lantbrukets upphjälpande i Österbottens län 1792. Erhöll Vetenskapsakademiens silverjeton 1763 och 1764; teol. doktor i Uppsala 6 juni 1779;: erhöll pris av Teologiska sällskapet i Uppsala 1782 och 1784; ledamot av Patriotiska sällskapet 1784; LNO 1800; ledamot av ett flertal lärda sällskap (bl. a. sällskapet Aurora 1770 och Finska hushållningssällskapet 1797).

Gift 23 okt. 1755 med Beata Magdalena Mollberg, f. 11 okt. 1735, d 7 okt. 1819, dotter till köpmannen i Jakobstad Olof Mellberg.

Biografi

C. tillhörde vad den främste kännaren av Finlands prästerskaps äldre förhållanden, G. Suolahti, har kallat prästaristokratien. Han var son, sonson och dotterson till kyrkoherdar och härstammade på mödernet från köpmanssläkter i Stockholm och Åbo; fadern lämnade vid sin död (1766) efter sig ett till 23,000 dlr kmt värderat bo och däribland, vad mer var, en från svärfadern ärvd boksamling på över 800 olika arbeten (Suolahti); Gamla Karleby församling, som först fadern och sedan sonen innehade, kallades av den senares vän Anders Schönberg (1777) »ett oförlikneligt pastorat» (Schauman). Man måste alltså se C:s' insats mot bakgrunden av en sedan flera generationer förvärvad bildning och ekonomisk trygghet; det var ej egna svårigheter, som hade skapat det patos för samhällets lägre klasser som präglade hans skrifter från den första till den sista; såsom han själv sade i »Tankar om husbönders och tienstehions naturliga rätt» (1778): »Jag kan ej härutinnan tala för eget interesse, ty jag är själv årligen behövande av 12 eller 13 lagstadda tjänstehjon och borde därför snarare sjunga utur samma pipa med en stor del andra husbönder.» Om hans förbindelser med de finska kuststädernas borgerskap — även förmedlade genom hans äktenskap — möjligen kunna ha bidragit till att skapa intresse för ekonomiska frågor, varom man intet vet, så bidrogo de säkerligen till att av honom göra en outtröttlig fiende till Stockholms och över huvud stapelstädernas övermakt. I stort sett måste man emellertid säga, att det är sällan man kommer mindre långt med yttre förhållanden som förklaring till en författares och politikers insats än fallet är med C.; efter allt att döma var hans ståndpunkt framför allt spekulativt och ideellt bestämd.

Vid tjugufyra års ålder (1753) vorden predikant i Nedervetils obetydliga kapellförsamling under Gamla Karleby, blev C:s' första insats av betydelse ett ovanligt framgångsrikt initiativ för koppympningen (1761); det föranledde året därpå ett särskilt brev med uttryck för K. M:ts nådiga välbehag och utgjorde tydligen en huvudanledning till det överraskande resultatet, att vid 1766 års utgång ej mindre än 39% av de (ganska få) koppympade i hela Sverige-Finland tillhörde Österbotten. Redan vid denna tid började också C:s' litterära verksamhet, som i fråga om ämnesval följde samma banor som hos andra av tidens »svenska snillen», vanligen stimulerad av Vetenskapsakademiens prisfrågor i olika hushållsämnen. På det — enligt vår tids terminologi — ekonomiska området tillhörde C:s' äldsta skrift dock ej dem som föranletts av dylika yttre motiv; den utgjorde ett av G, Schauman till 1761 eller 1762 hänfört och av honom första gången (1908) utgivet manuskript, som — kanske endast till sin författares egen uppbyggelse — diskuterar tre frågor, myntexporten, »misstron» mot sedelmyntet och tjänstfolksfrågan. Redan i denna skrift framträdde några av de åsikter, som inom några år skulle göra C. till ett av landets mest omstridda namn, men han fick också tillfälle att innan han lämnade sitt kaplansboställe ge dem en betydligt fylligare utformning genom två andra, för allmänheten avsedda skrifter, som emellertid ej publicerades förrän 1765.

Den ena av dessa två skrifter var föranledd av Vetenskapsakademiens prisfråga för 1763 om orsakerna till emigrationen, en företeelse som på den tiden gav anledning till samma slags offentlig självrannsakan som under detta århundrade, fastän dess faktiska existens var åtskilligt mer tvivelaktig under frihetstiden. C. fick där tillfälle att säga särdeles mycket av vad han hade på hjärtat, framför allt om tvånget som nästan enda orsak till utvandringen, om trycket på de lägre samhällsklasserna, om jordbrukets företräde framför andra näringar och om behovet av stor folktäthet; också några av hans mest pregnanta formuleringar finnas redan i denna skrift. Naturligtvis fick den ej pris; förmodligen var det den som Ulrik Rudenschöld främst tänkte på, då han vid bedömningen talade om »ett slags politiskt fritänkeri».

Den andra skriften hade från början att stödja sig på helt annan välvilja, därför att den vände sig mot det i Norrland och Finland hatade s. k. bottniska handelstvånget; dess titel var: »Wederläggning af de skäl, hvarmed man söker bestrida öster- och wästerbotniska samt wästernorrländske städerne fri seglation». C. uppgav i sin självbiografi (1780) att han anmodats av vänner i Gamla Karleby att gendriva handelstvångets försvarare och att han föredrog sin skrift på en »allmän lantdag» i denna stad under allmänt bifall; vid riksdagen blev den sedan utdelad i alla stånd. Av alla C:s' skrifter är det kanske den minst originella, vilket är naturligt, så uttröskat som ämnet redan var; men den sällsynta stilistiska skicklighet som sällan övergav honom förnekade sig icke heller här, och det fanns kanske mer egentlig ekonomisk motivering för »friheten» i denna skrift än i den om utvandringen, visserligen samtidigt med att motsidans starkaste argument., behovet av en kapitalstark, till större städer koncentrerad organisation för utrikeshandeln, blev något lättvindigt avfärdat.

Emellertid förestod nu C:s' största insats, då han genom val av Österbottens kaplaner blev medlem av prästeståndet vid 1765—66 års riksdag. Vad han där presterade i rent kvantitativ måtto måste sägas vara ganska häpnadsväckande. Han hörde till sitt stånds flitigaste talare, också i stora deputationen, vari hela ståndet ingick, var medlem av stora deputationens tryckfrihetsutskott och författade dess ryktbara utlåtande, tillhörde med liv och lust fiskerideputationen samt satte i pennan också dess ganska märkliga yttrande om fiskeripremiernas avskaffande, var nitisk medlem av bevillnings- och allmänna besvärsdeputationerna, författade i både eget och andras namn memorial och skriftliga yttranden om bl. a. tryckfriheten, Jernkontoret och smidesrättigheternas flyttning, spannmålshandelns frigivning samt elektors- och deputationsvalen; men samtidigt och framför allt bedrev han vid sidan av riksdagsarbetet en nästan febril litterär verksamhet, så att utom de två redan omtalade, äldre uppsatserna fyra av hans viktigaste skrifter, jämte en hel del kortare polemiska inlägg — »dem sällan dagens ljus eller vanliga arbetstimmar utan alltid tysta midnattsstunder framkläckt» — hunno utkomma under riksdagens lopp. Det var en sällsynt fond av andlig energi, som hade samlats i de små förhållandena och nu fick sitt utlopp.

I partipolitisk måtto hörde C. särskilt under riksdagens tidigare del till de mest fanatiska mössorna; han ansåg aldrig att »rum borde givas för någon mediation eller barmhärtighet», utan lät »rättvisan och folkets säkerhet fordra satisfaktion och exemplariskt straff» över alla den föregående regimens representanter, riksråden och bankofullmäktige men framför allt växelkontorens associerade. Samtidigt var han ytterlighetsman i fråga om riksens ständers makt och motståndare till att låta domen över de politiska motståndarna gå till de vanliga domstolarna; hans passionerade vältalighet bidrog förmodligen till att prästeståndet exempelvis dömde det ena växelkontorets ledande män G. Kierman och J. H. Lefebure till att stånda dubbel tjuvsrätt, Kierman dessutom till livstids fästning och skampåle i alla städer på vägen till Marstrand, där han skulle förvaras. Betecknande är också ett sådant yttrande som det mer i förbigående fällda, att »Konungens befallningshävande allvarligen (måtte) förbjudas ätt inför Kongl. Maj:t inkomma med något, som kan leda till ändring uti de författningar, som av Riksens ständer själve blivit vedtagne»; men mest typiskt för hur partisinnet vid denna tid hade fått makt med honom var att han, den ivrigaste anhängaren av offentlighet i statslivet och om möjligt ännu mer inom banken, bemötte det taktiskt farliga hattkravet på att stånden och icke sekreta utskottet skulle avgöra bankofullmäktiges öde med att stånden ej kunde känna situationen, »ty bankens natur och kredit gör att hemlighet där icke kan umbäras». Men förklaringen är icke långt borta. Den ligger i en uppfattning som C. aldrig övergav, nämligen att rikedomen framför allt förvärvades genom politiskt maktmissbruk och användes till ytterligare politiskt förtryck; alldeles osant var det icke heller, att hattarnas maktägande »med sin penningestyrka dödat lagarnas makt» och »smitt bojor åt hela nationen». Mot en sådan överhängande fara såg den oprövade politikern intet annat skydd än ständerväldet i mössornas hand. Han skulle snart bli omvänd.

Emellertid gjorde C. samtidigt ett helt annat slags insatser vid riksdagen. Viktigast var hans arbete för tryckfriheten, där han som vanligt gick längre än de flesta, framför allt genom sin konsekventa ståndpunkt, att censuren måste bort — blott i fråga om teologiska, skrifter var hans ståndpunkt karakteristiskt nog något vacklande — och där såg han sina strävanden krönta med ovanlig framgång, fastän han då redan själv var avlägsnad från riksdagen; Karl Gustav Malmströms omdöme lyder: »att tryckfriheten vid denna riksdag vann en så glänsande seger får väsentligen tillskrivas honom». Och detsamma gäller om den reform av hela fiskerilagstiftnihgen som ständerna antogo och som ej inskränkte sig till premieringens avskaffande. Också i segern över bottniska handelstvånget och bondeseglationens frigivning vid samma riksdag hade C. del genom sin broschyr.

Ur en senare tids synpunkt voro emellertid hans broschyrer vid riksdagen av ännu större intresse. Den första av dem, frånsett de redan före riksdagen utarbetade, var det ryktbara anonyma angrepp på sjöfartslagstiftningens grundlag produktplakatet, som C. kallade »Källan til rikets wanmagt» och som utkom i mitten av apr. 1765. Till sin större del var det av en jämförelsevis vanlig typ, med stöd i det äldre, särskilt från bergshanteringens män emanerande motståndet mot en åtgärd, som till den grad ensidigt var inriktad på sjöfartens och de sjöfartsidkande städernas förkovran; men den löpte ut i en radikalare tro på en naturlig harmoni i det ekonomiska livet, en starkare avsvärjelse av hela det merkantilistiska systemet, än någon av C:s' föregående skrifter eller över huvud något som ännu hade skrivits under frihetstiden, och så till vida var det våldsamma uppseende skriften väckte ej enbart föranlett av att den lade våldsam hand på en av det rådande systemets hörnstenar. »Källan til rikets wanmagt» följdes efter ungefär en månad av C:s' i principiellt hänseende märkligaste skrift, »Den nationnale winsten», en nästan klassiskt klar och enkel framställning av den ekonomiska liberalismens grundåskådning och ett arbete, som mycket väl kunde ha fått internationellt rykte, om det varit utgivet på något av de stora språken. I första veckan av nov. följde sedan den vidlyftigaste av alla skrifterna, »Omständeligt swar», utgörande en detaljpolemik med motståndarna till »Källan til rikets wanmagt» och därför som helhet något oöverskådlig men med många mycket lyckade formuleringar av C:s' åskådning och vederläggningar av protektionistiska felslut.

För C. själv skulle emellertid en annan av hans skrifter få betydligt mer vittgående följder, nämligen den i slutet av juni 1766 under hans eget namn; utgivna »Rikets hjelp genom en naturlig finance-system». Den var riktad mot den av ständerna redan antagna finansplanen, som gick ut på att »fälla kursen», dvs, höja penningvärdet, med vissa årliga belopp, och kan av den anledningen påräkna speciellt intresse i nutiden. C: s' ståndpunkt var här lika enkel som alltid. Från sin rent »metallistiska» uppfattning — att det enda som betyder något för en penningenhet är dess halt av ädel metall — leddes han nämligen till att utdöma hela tanken på att höja penningvärdet, dvs. att öka silvervärdet på sedelmyntet, och sålunda till att bryta staven över riksdagsbeslutet. Gent emot detta påyrkade han en inlösning efter gällande silvervärde på sedlarna, 72 mark kopparmynt (i sedlar) på riksdalern (silvermyntet), i stället för de från början normala 36, sålunda en nedskrivning av penningenheten eller en myntrealisation till hälften av det ursprungliga värdet, så som faktiskt skedde 1776—77; i samband därmed skulle hela det förut mycket oregelbundna penningväsendet enhetligt ordnas på denna grundval och ännu ouppgjorda avtal likvideras efter kursen på den tid då de ingåtts. Skriften präglades av C:s' vanliga förmåga av klart framställningssätt, och vår egen erfarenhet är i stånd att värdera sådana satser som denna: »vartill tjänar då den halsbrytande operation att fälla denna dalerns värde, rubba näringarna och med flit gå igenom alla de oredor tillbaka, som man tillfälligtvis av oförsiktighet råkat uti?» Ur C:s' egen synpunkt är skriften särskilt viktig som bevis på hans vilja att redan; på, detta stadium tveklöst följa sin övertygelse, också då den gick emot hans partivänner; och skriftens egenskap; att »fakta för näringarna» övertygade sådana kretsar, som förut i likhet med Anders Schönberg hade misstänkt C. för att gå främmande ärenden, om hans fullkomliga uppriktighet.

Icke desto mindre var C:s' ställning just i realisationsfrågan svag, och orsaken var att den hörde till dem där han först sent kommit till klarhet, vilket i sin ordning sammanhängde med att den krävde större teoretiska förutsättningar än. han ägde. I skriften om folkutflyttningen, som hade kommit ut så sent som året förut, fastän den ju var skriven 1763, hade han nämligen (i §§ 22 och 34) med ganska stort övermod vänt sig mot P. N. Christiernin, som tidigare hade framställt alldeles samma förslag om stabilisering vid 72 marks kurs, och hade bl. a. begärt, att denne skulle ställa borgen för all skada, för den händelse förslaget icke lyckades. Ur praktiskt politisk synpunkt var det ännu allvarligare, att C. själv som riksdagsman icke hade opponerat sig mot det förslag han nu efteråt angrep; det framgick ganska tydligt av de följande förhören med honom liksom också av annat, att han ej vid tiden för besluten hade gjort klart för sig, vad de inneburo — vilket visserligen ej var underligt, så många järn som han hade i elden, men som icke kunde undgå att göra ett angrepp på ett redan, fattat riksdagsbeslut ännu mer prekärt än det i och för sig skulle ha varit.

C:s' skrift hade från början fått censors, N. von Oelreichs, imprimatur; men då ryktet om innehållet kommit ut, hade lantmarskalken, T. G. Rudbeck, fått censor att återtaga Sitt medgivande. C. hade då efter en liten tid vänt sig till sitt stånd för att få dess medgivande till tryckningen, och sedan tre ledamöter granskat skriften, lämnades också tillåtelsen, varefter tryckningen i största hast avslutades. Broschyren väckte ögonblickligen ett efter tidens förhållanden enormt uppseende; C. uppgav; senare själv, att Oelreich hade sagt åt honom om bankodeputationens medlemmar dagen efter publiceringen: »de svärja, och de läsa». Men några läto det ej förbli därvid, ty klandret av ständernas beslut var mer än man kunde tåla. Två dagar efter publiceringen. begärde en av finansplanens upphovsmän i ett memorial på riddarhuset besked om vad prästeståndets tillstånd till tryckningen betydde, och ytterligare, två dagar senare drogs frågan inför sekreta utskottet. I ståndet fanns det ingen som vågade stå för beslutet, utan det; svarades att tillåtelsen endast innebar en rätt för C. att trycka för egen räkning." Sekreta utskottet åter inkallade C. till förhör, där hans underlåtenhet att tidigare opponera sig helt naturligt ej lämnades oanmärkt, lika litet som hans underlåtenhet att upplysa prästeståndet om det återtagna tryckningstillståndet; någon saklig vederläggning försökte man sig däremot varken då eller senare på. C. själv medgav, åtminstone enligt protokollet, att han »nu funne sig hava misstagit sig och kunna fela», men förklarade sig aldrig ha velat förtörna eller än mindre tadla ständerna. I en i koncept utarbetad inlaga till sitt stånd inlät han sig på ett sakligt försvar av sitt handlingssätt men slutade med att i dess ställe lämna in en kort bön om tillgift och begäran om ståndets rekommendation för en sådan förlåtelse även hos de andra stånden. Hur pass allvarliga åtgärder mot honom som varit påtänkta är icke gott att veta, men slutet blev, att prästeståndet med 21 röster mot 12 berövade C. hans riksdagsmannaskap för denna och följande riksdag; minoriteten, C: s' vänner, röstade för en avbön inför ständerna utan förlust av riksdagsmannaskap (3 juli 1766).

Efter riksdagen befanns det mycket snart, att de allvarligaste farhågorna i fråga om finansplanen besannade sig, och C:s' anseende steg tydligen därigenom. Kanske icke alldeles med skäl; ty den utveckling, han tänkt sig, ett kursfall i enlighet med planen men samtidigt en stor vinst för »sedelkapitalister» och andra grupper av långivare med flera, var utesluten på grund av just dessa företeelsers återverkan på växelkurs och penningvärde; i verkligheten var det kursen, som under inflytande av dylika faktorer började falla våldsamt utöver vad som avsågs i planen och därigenom vållade stora förluster. Men C. var botad för sina mössesympatier, och i ett brev till Karl Kristoffer Gjörwell vid valen till 1769 års riksdag (9 mars) omtalade han med synlig tillfredsställelse, att icke en enda av mössorna från Österbotten skulle komma till riksdagen. Själv blev han vald av kaplanerna liksom föregående gång, men valet ogillades av formella skäl — icke på grund av föregående riksdags beslut. Statsvälvningen hälsade C. tydligen med samma tillfredsställelse som så många andra av frihetstidens riksdagskoryféer och klandrade gärna liksom de den regim som de en gång tillhört; men i motsats till många andra upphörde han ej att intressera sig för politiska frågor och samhällsreformer. Efter att ha blivit kyrkoherde i Gamla Karleby 1770 blev han ånyo riksdagsman i prästeståndet vid 1778—79 års riksdag. Han fick då än en gång tillfälle att göra en viktig insats, t. o. m. i två olika riktningar.

Den ena gällde hans gamla tema, tjänstehjonsförhållandet. Det var några artiklar i Dagligt allehanda som bragte honom i harnesk, vilket är föga att undra på, eftersom de gingo ut dels på anställning av exekutionsbetjänter, som efter husböndernas anvisning skulle förrätta husaga, och dels på införande av tukthusstraff för uppstudsiga tjänare. C. synes nästan genast ha besvarat detta inlägg redan i själva tidningen men skred kort efteråt till en utförligare diskussion genom sin på hösten 1778 utgivna skrift »Tankar om husbönders och tienstehions naturliga rätt». Den företer slående likhet med C:s' outgivna förstlingsskrift från 1761—62 men är buren av starkare etiskt patos än någon annan av hans skrifter och samtidigt utmärkt av en lugnt övertygande stil, med utmärkt kontrastverkan t. ex. när han skildrade olikheten i behandling av samma slags försyndelser inom olika samhällsklasser. I principiellt hänseende hade den ej mycket nytt ätt bjuda på utöver C:s' tidigare skrifter, och den var i sina yrkanden lika radikal som någon av dem. Den gick nämligen ut på att avskaffa allt vad tjänstehjonsstadga hette och på att, frånsett uppsägnings- och flyttningstider, låta allting avgöras genom ett i allo fritt avtal mellan husbönder och tjänare; den andliga frändskapen med Turgot's edikt om skråväsendets avskaffande två år förut — direkt åberopat i en av C. 1777 utgiven skrift om lanthandeln — är ganska uppenbar. C. fortsatte sedan polemiken i frågan i Dagligt allehanda ända till aug. 1779.

Emellertid hade frågan kommit upp vid riksdagen genom ett från regeringen överlämnat förslag, och samma dag som C:s' val godkändes — det hade i formellt hänseende varit mycket tvivelaktigt — insattes han i prästeståndets utskott för frågan. Han fick som vanligt sätta upp utskottsutlåtandet, som också var i hans anda; men i ståndet gingo meningarna i helt annan riktning, och slutet blev, att det hela förföll för den närmaste tiden. Det är ej uteslutet att C:s' radikalism i hans mycket omtalade och förkättrade broschyr gjorde sitt till för att stärka motståndet.

Helt annan omedelbar framgång hade C. med sitt andra initiativ vid 1778/79 års riksdag, nämligen i fråga om religionsfriheten. En sådan åtgärd kunde ej vara välkommen i C:s' eget stånd, och han sökte därför också säkerställa den och sig själv genom att på förhand överlämna ett utkast till sitt memorial åt Gustav III personligen, varefter hän med konungens gillande väckte frågan i sitt stånd, sedan den redan hade kommit upp på riddarhuset. Prästeståndets motstånd kunde C. visserligen ej övervinna, utan hans hållning väckte tydligen stor ovilja; men de tre övriga stånden voro ense om reformen, och 1781 genomfördes det ryktbara beslutet, i vars tillkomst en stor andel allmänt tillerkändes C.

Under återstoden av hans liv fick C:s' energi sitt främsta utlopp genom utövningen av kyrkliga plikter. Han visade sig därvid icke blott som en i dogmatiskt hänseende strängt konservativ och renlärig predikant utan också som en överraskande sträng församlingsfader, alltid färdig att föreskriva och ibland t. o. m. att genomföra stockstraff och dylika förbättringsmetoder för sådana ungdomens försyndelser som nattlöperi och annat okynne av — enligt en senare tids begrepp — ganska oförargligt slag, liksom också för försummelse av kyrkobesök och husförhör. Detta kan förefalla som ett av åldern föranlett avsteg från de yngre årens frihetsidéer, men var något annat, ty redan i sina tidigare skrifter, särskilt i den om folkutflyttningen (§ 30), klagade han över den lama uppsikten med gudsfruktan, deltagandet i nattvarden osv. Sammanhanget var otvivelaktigt i stället det, att den ekonomiska liberalismens statsuppfattning, som en gång har karakteriserats med uttrycket: anarkien plus poliskonstapeln, dvs. oreglerad ekonomisk verksamhet inom en fast byggd rättsordning, hos denne sin prästerlige apostel hade fått poliskonstapeln tillökad med kyrkan; gudsfruktan lika väl som rättssäkerheten måste enligt hans uppfattning båda vara säkerställda i ett samhälle, som skulle kunna vara fritt. Säkerligen medverkade det också till C:s' teologiska orientering, att tvivel på alla områden var honom främmande.

Alldeles försummade C. icke heller under dessa senare år sina politiska och politiskt-ekonomiska intressen. Han deltog i 1792 års riksdag och fick framför allt tillfälle att utarbeta ett länge förkommet men av G. Schauman återfunnet och utgivet, ganska vidlyftigt svar på Finska hushållningssällskapets prisfråga om det finska lantbrukets upphjälpande (1799). Tillsammans med en sannolikt samtidig, kort och mycket kuriös skrift om Lappmarkernas upphjälpande har detta sena alster intresse som uttryck för C:s' ståndpunkt på agrarfrågornas område, och det visar sig, att han ej heller väjde för att tillämpa sin ekonomiska liberalism på detta område. Det fullständiga upphävandet av offentlig äganderätt till jord och fullständig frihet i dispositionsrätt över jorden i de enskildas händer var vad han där förfäktade med samma oförskräckta radikalism som kommit till uttryck i hans tidigare skrifter på andra områden av det ekonomiska livet. En ovanligt helgjuten och modig förkämpe för en och samma klart fattade idéströmning var det som 1803 slutade sina dagar.

Frågar man då, varifrån C. fått detta sitt idéinnehåll, så ger han i sin självbiografi en del av svaret genom att peka på Anders Nordencrantz, som han alltid uppfattade såsom sin lärofader och som också åtminstone tidtals i honom såg en lärjunge, fastän han — med rätta — förnekade all delaktighet i C:s' kätterier ifråga om 1765 års finansplan. I sina skrifter åberopade C. några gånger Montesquieu men eljest nästan inga utländska författare på det ekonomiska området, däremot i fråga om den svenska litteraturen särskilt Kristoffer Polhem, Emanuel Swedenborg och Lars Salvius. Hans skuld till denna senare grupp av skribenter är mer direkt än den till Nordencrantz; man kan säga att ett av de väsentliga inslagen i hans åskådning kom från den visserligen aldrig principiellt bestämda men likväl aldrig helt upphörda kritik av den svenska merkantilismen, som härledde sig från bergshanteringens målsmän, därför att en så ensidigt stadsekonomiskt orienterad riktning aldrig kunde vara välkommen för en på export inriktad icke-stadsnäring sådan som brukshanteringen. C. hade knappast något speciellt intresse för bergshanteringen som sådan men så mycket starkare ovilja mot den stadsekonomiska tendensen, och framför allt gav all kritik av merkantilismen honom välkomna stöd för hans principiella liberalism.

Nästa och viktigare fråga blir då, varifrån denna härstammade, och därvid har man efter allt att döma icke att i första rummet tänka på några särskilda författare utan på hela den strömning, som då behärskade de avancerade andarna i alla länder och som hos C. fann en mer än vanligt fruktbar jordmån. Den tidigare svenska liberalismen inom frihetstidens ekonomiska litteratur kände ju C., men det var snarast ironiskt; han i den till hans »Omständeligt swar» (§ 100) fogade repliken på en kritik av »Den nationnale winsten» antydde, att han »till äventyrs» fått den sistnämnda skriftens grundvalar från de två — av någondera bland bröderna Runeberg, Edvard och Efraim Otto, författade — skrifterna »Instruction för den unge Polætus» och »Undersökning om wåre näringar äro komne... til en emot folkhopen swarande högd». Det är också uppenbart, att C. tagit intryck och imponerats av den starka teoretiska orienteringen hos dessa två, mycket omtalade samtida författare, såsom K. Petander särskilt visat; men man kan icke desto mindre lätt överdriva betydelsen därav. Med det nyss citerade yttrandet åsyftade C. endast att spela ut sin kritiker, som han — förmodligen med skäl — trodde vara Edvard Runeberg, mot honom själv, då denne hade beskyllt honom för att icke ha läst goda auktorer, icke att avstå från sin originalitet, som han tvärtom med eftertryck hade framhållit i första paragrafen av »Den nationnale winsten»: »Den är ock ny, sade jag, ty han träffar knappt in med någon i Europa». Den förebråelse för bristande beläsenhet som riktades mot C. förefaller också mer berättigad än föreställningen om starka direkta intryck från hans närmaste föregångare inom den svenska litteraturen.

En helt annan fråga är emellertid den om C:s' originalitet, ty han behöver ingenting nytt ha haft att komma med, därför att han ej direkt tagit mycket från någon bestämd föregående författare. Något nytt har C. dock obetingat bragt den svenska litteraturen, kanske framför allt i två riktningar.

Det ena, som det nu först gäller, är hans radikalism. Hela den tidigare kritiken av merkantilismen hade antingen sökt råda bot på enstaka svagheter i ett system vars grundprinciper ej bestredos, eller också i princip ställt sig på »frihetens» och den fria konkurrensens grund men vägrat att följa dem ut i deras konsekvenser. Redan i »Källan til rikets wanmagt» hade C. brutit staven över dylika halvheter: »Lägg undan alla fördomar; föreställ dig icke friheten uti en enda näringsgren allena, ty då hinner du ej långt, förrän du träffar motstånd och oredor. Lös staten i dina tankar på en gång från de band, som fängsla honom.» I sin sista skrift förklarade sig C. »nödgas, med all upptänkelig vördnad för författningarna, föreställa dem som till intet gjorda», och han bar syn för sägen, ty varje praktiskt förslag av honom, det månde gälla utrikeshandelns reglering, skråväsendet, tjänstehjonsförhållandena eller agrarväsendet, gick ut på tabula rasa. Anders Schönberg älskade att kalla C. en svensk Rousseau, men till sin tendens var han mer av en svensk Turgot — den förste i vårt land, som önskade bringa hela den förliberala näringsregleringen ur världen. Det är givet, att detta skulle vara särskilt ovälkommet för dem som utgingo från samma förutsättningar som han men vägrade att .följa dem lika långt, och man finner också Runebergarna förklara sig i motsats till C. ej »föra dem längre, än dit de naturligen böra sträcka sig».

Det principiella underlaget, tydligast framlagt i »Den nationnale winsten», var en ekonomisk harmonia præstabilita, vad Adam Smith kort efter skulle komma att kalla »den osynliga handen». C. visade, hur behoven röja sig själva och varor ej tillverkas som ej behövas och efterfrågas; var och en söker självmant den näring som bäst ökar den nationella vinsten, så att »den enskilda och den nationala vinsten smälta till sammans i ett interesse»; det leder därför till ofelbar nationell förlust att driva ett arbete genom belöningar eller medborgares tvång. Därför såg C. också med oblandat gillande på egennyttan eller vinningslystnaden som naturens verktyg till förkovran — den tanke, som hade fått sin mest utmanande formulering genom engelsmannen Mandeville i början av århundradet. På detta sätt utvecklade C., med tillämpning på de mest olika företeelser, vad vi nu skulle kalla prisbildningens inverkan på utbud och efterfrågan; särskilt självständig förefaller därvid hans konsekventa behandling av arbetskraften som en vara och arbetslönen som ett pris, med dess förutsättningar och följder. För praktiska ändamål effektivast blev hans åskådning emellertid helt naturligt, när det gällde att bekämpa de många premieringarna och förbuden.

Emellertid tänkte sig C. mycket mer vittgående verkningar av den fria konkurrensen än som följde av hans egna premisser. Han blev nämligen icke stående vid sin givetvis oangripliga ståndpunkt, att privilegier och genom lagstiftningen skapade monopol kunde vara och voro skapare av privata vinster och ojämn förmögenhetsfördelning, utan det jämlikhetsideal som han omfattade trodde han att den fria konkurrensen skulle komma att förverkliga. »Detta begrepp om den nationala vinsten... rycker lättjans örngått undan deras armar, som nu på sina privilegier kunna säkert sova bort två tredjedelar av sin tid. Alla utvägar att leva utan arbete bliva avskurna, och ingen annan än den flitige kan bliva välmående.»

Detta leder över till den andra av C:s' originella insatser i svenskt tänkande: hans sociala patos, som Schauman framför allt framhållit. Det fanns knappast före C. någon hos oss, som till den grad gjorde de breda lagrens bästa till ledstjärna för den ekonomiska politiken, som till den grad behärskades av ett socialt rättfärdighetskrav, ett alltid närvarande medvetande om att ingen människa hade rätt till särskilda ekonomiska förmåner på grund av social ställning. Likheterna med den tidiga engelska liberalismen voro här stora, men det finns ingenting som tyder på någon direkt påverkan, och inhemska förebilder saknades mig veterligen alldeles.

I övrigt var C:s' ståndpunkt mindre originell. Hans allmänna åskådning var i mer än vanlig grad naturrättsligt bestämd, och vad han ansåg som naturens stora gåva var friheten: »Jag talar allenast för det ena lilla men välsignade ordet friheten.» När hans motståndare, förmodligen Edvard Runeberg, begärde en definition på hans frihetsbegrepp, var det emellertid klart att han skulle misslyckas, ty det låg ej för hans röst.

Över huvud taget var teori strängt taget ej C:s' starka sida. Hån såg med största klarhet de närmaste konsekvenserna av sin grundåskådning, men på det ekonomiska livets sammanhang inlät han sig mindre än åtskilliga av sina svenska föregångare, och den jämförelse mellan honom och Adam Smith som en tid var gängse är meningslös. Han sökte enkla förklaringar till alla företeelser, också dem som ej kunde enkelt förklaras, främst därför att han eftersträvade praktiska och icke teoretiska resultat, men uppenbarligen också därför, att hans intelligens passade för enkelhet. Också däri var han emellertid en ovanligt karakteristisk exponent för den ekonomiska liberalismen.

Det hindrade icke, att han på grund av sin svaghet i teoretisk analys kom att obesett övertaga ett rent merkantilistiskt tankeinnehåll på några viktiga punkter. Särskilt gällde detta utrikeshandeln, där han efter rent merkantilistiska linjer såg landets vinst i ett exportöverskott, indraget i form av ädla metaller, utan att någonsin fråga sig om verkningarna härav för vare sig utrikeshandeln själv eller något annat. Detta innebar ett ganska tydligt baksteg i förhållande till Christiernin och Runebergarna. Det egendomliga och lärorika är emellertid, att denna ståndpunkt, som uttryckligen togs till utgångspunkt för studiet av den nationella vinsten, icke hindrade en fullt konsekvent tillämpning av föreställningen om en naturlig harmoni hos det oreglerade ekonomiska livet; C. lyckades visa, att det också med denna, rent merkantilistiska utgångspunkt för resonemanget blev ohållbart att gripa in för att leda de produktiva krafterna i andra banor än dem de skulle välja av sig själva. Det var endast den djupare analysen av de ekonomiska sammanhangen, som omöjliggjordes därigenom.

Egendomlig var också C: s' ståndpunkt till frågan om folkmängdens storlek, fastän han där befann sig i långt starkare överensstämmelse med tidens övriga författare. Men det påfallande är, att hans från deras starkt avvikande sociala inställning icke föranlett en annan ståndpunkt i förhållande till önskvärdheten av en stor befolkning, eftersom han ej ett ögonblick var i tvivel om att folkökning verkade lönesänkande och folkminskning motsatsen. Flera faktorer måste därvid ha medverkat. De ständiga hänvisningarna till den något tvivelaktiga utvandringen och till den otvivelaktigt felaktiga men som axiomatisk betraktade föreställningen om en folkminskning gent emot äldre tider blevo en verkningsfull utgångspunkt för krav på en ny ekonomisk politik, som bättre kunde behålla folket i landet och stimulera till folkökning. Och oron för alltför höga löner till följd av de åtgärder C. påyrkade kunde avvisas med att om arbetarna »vore i sin naturliga frihet, gifte sig och uppfödde barn, skulle allt överflöd och den därav flytande yppighet snart försvinna, då de gärna ville använda sina egodelar att uppföda arbetare för oss och våra efterkommande» (»Tankar om husbönders och tienstehions naturliga rätt», § 7). C. förutsatte dessutom att alla enhälligt omfattade satsen, »att ett rikes sannskyldiga styrka består i myckenheten av arbetande inbyggare», vilket då blev en god utgångspunkt. Men det kan ej vara något tvivel om att han själv delade denna uppfattning, ända därhän att han, premieringens obevekligaste motståndare, i sin outgivna ungdomsskrift rent av påyrkade ett »soulagement» för vart barn arbetarna fostrade upp, vilket visserligen var mer än han längre fram ville stå vid, men utan att inställningen i övrigt ändrade sig.. En anledning till hans ståndpunkt var tydligen den religiösa optimism, som senare kom att spelas ut mot Malthus: »det vore nedrigt tänkt av en hedning men gudlöst av en kristen» att tro om människan, »att ej hon kunde rikta jordklotet med så måmga människor, som det kan föda», då Bibeln givit sitt bud om att föröka sig och uppfylla jorden (»Den naitionnale winsten», § 4). Å andra sidan förekommo på sina ställen (i »Omständeligt swar», §§ 87 och 93) satser, som tydligt utsade, att en mindre befolkning kunde vara bättre situerad än en större, fastän en större folkmängd ansågs medföra större makt för själva staten. Ingenting tyder emellertid på att denna sistnämnda, för C. eljest alldeles likgiltiga synpunkt skulle ha varit någon faktor av betydelse vid hans ovanligt ihärdigt framförda krav på folkökning, utan här förelåg en med hans allmänna socialpolitiska inställning ganska svårförenlig position, utan tillräcklig kritik övertagen från författare, med vilka han i socialpolitiskt hänseende hade mycket litet gemensamt.

Det blir ingen träffande bild av C:s' ställning som författare om icke hans ganska enastående stilistiska förmåga också framhålles. En hel del av hans skrifter hör sannolikt ännu i dag till det bäst skrivna vi äga på svenskt språk inom den ekonomiska litteraturen, och det vimlar i broschyrerna av pregnanta formuleringar och slående deduktioner. »Träla i andras arbete, så länge de orka, vräkas bort i armod på sina gamla dagar och dö i uselhet äro de lagrar, som skola locka den arbetande hopen att älska fäderneslandet.» »Fädernesland utan frihet och förtjänst är ett stort ord av liten betydelse.» »Hindras den som tarvar att köpa en vara, stadnar den i tillverkarens hand, ligger honom till last och får en svart stämpel på sig, varuti läses orden: förspilld svett och möda.» Det var därför endast naturligt, att han skulle väcka större uppseende än någon av de andra små och stora broschyr-författarna under hela frihetstiden.

Frågar man till sist, vilken betydelse C:s' skrifter ha haft för de ekonomiska idéernas utveckling i Sverige och Finland, så är det trots allt svårt att komma till någon hög värdering. Den »märkvärdigt rastlösa tid» (Arnberg) som fått namnet frihetstiden har haft få mer karakteristiska söner än C., men det gällde om honom liksom om de otaliga övriga, som brydde sina hjärnor med samhällsproblemen under den tiden, att deras arbete på ett underligt sätt rann ut i sanden efter 1772 års statsvälvning, åtminstone så vitt man på forskningens nuvarande stadium kan överblicka. I Sverige var C:s' namn efter allt att döma fullständigt glömt, när J. V. Arnberg återkallade det i minnet genom sina »Anteckningar om frihetstidens politiska ekonomi» (1868). I Finland var hans minne tydligen något bättre bevarat, men något samband mellan honom och senare ekonomiskt liberala strömningar föreligger icke veterligen där heller. Först de senaste två mansåldrarnas forskning har återuppväckt den mest lysande representanten för ekonomisk liberalism och socialt patos i Sverige och Finland.

Författare

Eli P. Heckscher.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Svar på frågan om bästa sättet at upodla mosslupna ängar (Svar på frågan..., hvilken af Kongl. Vetenskaps academien blef upgifven år 1761, Sthm 1762, s. 42—68; i samma vol. även tryckta svar av J. Stenius, H. Hedenström, C. Fr. Nordenschöld, P. Nygren och D. Thomaeus). — Svar på frågan, angående kärrors förbättring (Svar på frågan ..., som Kongl. Vetenskaps academien framstälde för år 1763, Sthm 1764, s. 6—-30, pl. 2; i samma häfte även tryckt svar av J. Faggot). — Swar på den af Kgl. Wetenskaps academien förestälta frågan: Hwad kan wara orsaken, at sådan myckenhet swenskt folk årligen flyttar utur landet? och genom hwad författningar det kan bäst förekommas? Inlemnat år 1763. Sthm 1765. (8), 104 s. [Tryckt enskilt av C; framkallande en motskrift av A. Schönberg: Bref till C. R. V. H. H. A. (Cantzli Rådet Välborne Herr Harald Appel-bom). Sthm 1765.] — Välment svar på en välment fråga: Om icke förslag til ledige präste-syslor, lika som de civile och militariske ämbeten, efter wisse utstakade reglor kunde och borde uprättas? Sthm 1765. 26 s. (Anon.) [Med anledning av J. Gadolins likaledes anonymt utgivna: Välment fråga: om icke förslag. . . kunde och borde uprättas. Til den ovälduge allmänhetens eftersinnande framstäld. Sthm. 1762.] — Wederläggning av de skäl, hwarmed man söker bestrida Öster- och Westerbotniska samt Wester-norr-ländske städerne fri seglation, författad af A. C. Sthm 1765. 4: o (2), 61 s. (Sign.) [Mot denna 'vederläggning' utgavs en av E. Schröder förf., anonym skrift: Oförgripeliga tankar om fem nya stapel-städers inrättande i rikets norre provincer, Sthm 1765, 4: o, varpå följde en svarsskrift av C: Påminnelser wid de af trycket nyligen utkomne oförgripelige tankar om fem stapel-städers inrättande i rikets norra provincer, Sthm 1765, 4: o 16 s.] — Källan til rikets wan-magt. Sthm 1765. 4: o 35 s. 2: a uppl. Sthm 1765. 4: o 35 s. (Anon.) [Framkallade ett flertal motskrifter, bl. a.: Omständelig wederläggning af skriften: Källan till rikets wanmagt uti bref til en wän, Sthm 1765, 4: o (förmodl. av B. Junggren), Wattu-prof wid Källan til rikets wan-magt, Sthm 1765, 4: o (förmodl. av Edv. Runeberg) och Fjorton frågor til herr mag. Anders Chydenius, rörande Källan til rikets wan-magt, Sthm 1766, 4: o (av C. E. Lewenhaupt). Om C:s' svarsskrifter se nedan.] — Den nationnale winsten, wördsamast öfwerlemnad til Riksens höglofliga ständer, af en deras ledamot. Sthm 1765. 4: o 36 s. (Anon.) — Omständeligt swar på den genom trycket utkomne wederläggning af skriften, kallad: Källan til rikets wanmagt, jämte anmärkningar öfwer de wid samma källa anstälde Wattu-prof. Sthm 1765. 4: o 168 s. — Anwisning til svar på de magist. Chydenius förestäldte 14 frågor rörande Källan til rikets wanmagt. Sthm 1766. 4: o 12 s. — Rikets hjelp, genom en naturlig finance-system. Förestäld af Anders Chydenius, riksdagsman. Sthm 1766. 4: o 54 s. — Tal hållit vid vår allernådigste konungs konung Gustaf III: s höga kröning, den 29 maj 1772 på rådhuset i G. Carleby. Sthm 1772. 28 s. — Svar på Vetenskaps och vitterhets samhällets i Götheborg förestälta fråga: Huruvida landthandel för et rike i gemen är nyttig eller skadelig, och i hvad mon den bidrager til industriens uplifvande eller aftagande? Sthm 1777. 77 s. — Tankar om husbönders och tienstehions naturliga rätt. Sthm 1778. (4), 58 s. [Ang. såväl den föregående som den efterföljande presspolemiken, se texten.] — Memorial, angående religions-frihet. Sthm 1779. 4: o (8) s. — Predikningar öfwer Tio Guds bud (Homilet. försök, utg. af M. Swederus, Vol. 3, 1781, St. 2—4; Vol. 4, 1782, St. 1—4). — Predikningar öfwer andra hufwudstycket i cate-chesen (ibid., Vol. 6, 1784, St. 2—3; Vol. 7, 1785, St. 2). — Utkast til predikningar öfwer Trones artiklar (ibid., Vol. 7, 1785, St. 3). [Samtliga predikningarna prisbelönta av Theol. sällskapet i Uppsala.] — Tal, hållit på afrättsplatsen i Kronoby ..., då soldaterna Matts Hjelt, Abraham Frodig och Peter Lindström för begånget mord, rån och mordbränneri uppå barna-läraren wid Teirijärwi capell, Johan Mattson och des hustru, til följe af höglofl. Kongl. Wasa hof-rätts dom, miste högra handen, halshöggos och steglades, den 12 april 1786. Vasa 1786. 31 s. (Även utg. i finsk översättn. Vasa 1786. 30 ,s.) — Om saltpetter-siuderierne, särdeles i Österbotten (Skrifter utg. af Sällskapet för allmänna medborgerlige kunskaper, Bd 2, Sthm 1795, s. 95— 105; anon.). —• Tankar om koppympningen för Finlands allmoge (K. Finska hushålln.-sällsk. handl., T. 1, Åbo 1803, s. 3—26; tr. posthumt i något avvikande skick från förf: s manuskript). — Politiska skrifter, af Anders Chydenius. Med en hist. inledning utg. af E. G. Palmen. Hfors [1877—] 1880, VIII, CCXIII, 437 s., 1 portr. (Inneh. bl. a. även C:s självbiografi samt en bibliografi över C: s skrifter.) — Otryckta skrifter af Anders Chydenius (Biografiska undersökningar om Anders Chydenius af G. Schauman . .., Hfors 1908 [Skrifter utg. af Sv. litt.-sällsk. i Finland, 84], s. 493—637, 2 pl.); Den nationnale winsten... med inledning av K. Petander. Sthm 1929. 64 s.^[1]

Översatt: Berättelse om chinesiska skrif-friheten. Sthm 1766. 23 s. (Efter danskt orig.; översättn. har tidigare stundom, ehuru med orätt, ansetts vara fingerad.) — Maboths ansökning hos parlamentet i England, at få nedlägga sitt censors-ämbete, såsom skadeligt för sanning och nationen. Sthm 1768. 4: o 8 s. (Efter danskt orig., trots titelns _ 'ifrån engelskan öfwersatt'; anon.)

Källor och litteratur

Källor: Huvudkällorna äro de två moderna upplagorna av C:s egna skrifter jämte de till dem knutna biografiska undersökningarna: Politiska skrifter af A. C, utg. af E. G. Palmen (1880) och G. Schauman, Bio.gr. undersökningar om A. C. jämte otryckta skrifter af C. (1908). — C. i sitt sammanhang med frihetstidslitteraturen behandlas av J. W. Arnberg i hans i texten omtalade arbete och framför allt av K. Petander, De nationalekon, åskådningarna i Sverige sådana de framträda i litteraturen, 1 (1912). I sitt sammanhang med frihetstidens politik framträder C. bl. a. i följande arbeten — utöver de talrika som citeras särskilt i Schaumans nyss angivna arbete —: O. Fyhrvall, Om det botniska handelstvånget (Hist. tidskr., 1882); E. F. Heckscher, Ekonomi och historia (1922); Axel Lille, Anders Chydenius i förhållande till samtida nationalekonomer (1882); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 5 (1900). — För särskilda punkter se i övrigt: E. F. Heckscher, En bok om Anders Chydenius (Statsvet. tidskr., 1910); G. Suolahti, Finlands prästerskap på 1600- och 1700-talen, övers. fr. finskan av H. Gummerus (1927).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Chydenius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14849, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eli P. Heckscher.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14849
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Chydenius, urn:sbl:14849, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eli P. Heckscher.), hämtad 2024-04-19.