Meriter

1. Erik Falck (Ericus F., Falch, Falk), f. troligen på 1510-talet, d. 1570 (ej 1569). Föräldrar: jfr släktart. ovan. Student vid Wittenbergs univ. 1531–32, i Frankfurt a. d. Oder 1538–39; fil. magister i Wittenberg 8 aug. 1542; var hovpredikant 1543 (räntekammarboken); kyrkoherde i Söderköping efter hemkomsten (senast 1544); ordinarius (i brev 30 nov. 1554 kallar F. sig själv superintendent) i Skara stift 3 juli 1547; biskop i Linköping 1558 (efter 15 juni och före 20 juli); medlem av Erik XIV: s beskickning till ryske tsaren Ivan IV 1561 (instr. 16 maj), vistades i Moskva 20 juli–10 aug., beseglade svensk-ryska traktaten i Novgorod aug. s. å. Innehade förläningar i Östergötland och Västergötland samt ägde Bolltorp, ett mantal skatte, i Skönberga sn (Ög.).

G., troligen på 1550-talet, m. Kerstin (Christina) Arvidsdotter, av okänd släkt. Hon fick som änka Stora Munkeboda (Skarab.) i förläning på livstid genom k. brev 1 febr. 1571 (S. Åkermarcks extrakt, fol. 216 v., KA). Då sonen Erik F. erhöll bl. a. denna gård i förläning 28 jan. 1590 (S. Åkermarcks extrakt, fol. 527 v.), var hon tydligen då nyligen död.

Biografi

I äldre historisk-biografisk litteratur meddelas om Erik F. d. ä., biskopen i Skara och Linköping, en lång rad av alldeles ovederhäftiga uppgifter. Att han sålunda anges som frände till Gustav Vasa och som dennes lärare beror på förväxling med en annan mäster Erik, domprosten i Uppsala Erik Andersson (Banér; jfr L. Sjödin i Hist. studier tillägn. S. Tunberg, 1942, s. 230 f.). Felaktigheterna gå från Spegel till Rhyzelius och från denne vidare, allt intill Linköpingsherdaminnets första del 1915 och Collijns 1500-talsbibliografi 1930. Den, som här röjt väg för verklig forskning, är S. Kjöllerström (1935).

Rörande F:s släkt och hans fasta egendom (Bolltorp, ett mantal skatte, i Skönberga sn vid Söderköping samt tomt i Enköping) se släktart. (ovan s. 116). Efter många års resultatrika studier i Tyskland hemkom Erik F. väl i slutet av 1542 eller 1543. I varje fall anges han i räntekammarboken 1543 som Gustav Vasas hovpredikant. Söderköpings pastorat fick han säkerligen senast 1544 (företrädaren var i varje fall senast i början av detta år befordrad till ordinarius i Linköping), och 1544–45 förlänas F. med kapiteljord i Östergötland. Från Söderköping kallades han till Skara som ordinarius, d. v. s. stiftschef, 1547. Mäster Erik fick dock behålla inkomsterna från Söderköping till påsken 1548. Tillika förlänades han (sept. 1547) med Tubbetorps kronogård i Valle härad och fick sedan andra västgötska förläningar. Biskopsgård hade tidigare varit Brunnsbo utanför Skara, och 1549 underrättades F. om, att han kunde taga Brunnsbo till residens. Sommaren 1554 ifrågasatte dock F. själv att få utbyta Brunnsbo mot Skara domprostgård, och 1555 hade Brunnsbo övertagits av landbofogden över övriga f. d. biskopshemman i stiftet. F. stod i stor gunst hos Gustav Vasa och användes bl. a. till att insamla kyrksilver, vilket väckte en del opposition, så att konungen fick förmana till lydnad mot ordinarius. Han anklagades 1557 för att ha plundrat för egen räkning men frikändes helt, och angivarna dömdes till hårda straff. Dock förflyttades han nu 1558 till Linköpingsstolen.

Under Skaratiden utarbetade F. ett märkligt arbete, »Een kort underwijsning om några aff the förnämligaste articlar j then christeliga läron...» (tr. i Stockholm 1558). Det var en ganska fri översättning av superintendenten i Eisleben Joh. Spangenbergs 1540 utgivna »Margarita theologica», en i ständigt nya upplagor och översättningar spridd bearbetning av Melanchthons Loci communes i dess andra stadium. F. har icke blott översatt Spangenbergs bok utan uppställt kapitlen efter Melanchthons Loci, och först i slutet följer han Spangenberg. F. har även gjort uteslutningar och omändringar av vikt, särskilt två för den dåtida svenska kyrkan karakteristiska tillägg. Kjöllerström (1935), som lämnar en ingående analys av arbetet, påpekar, att F. genom sin skrift anknöt till Georg Norman, som gjort Melanchthons Loci communes till det svenska prästerskapets viktigaste dogmatiska arbete. F. befäste därför ytterligare Melanchthons inflytande, på Luthers bekostnad. F:s kapitel »Om menniskiostadgar» ligger till grund för ärkebiskop Laurentii Petri skrift år 1566 »Om kyrkio stadgar och ceremonier».

Erik XIV hade, liksom sin fader, stort förtroende för F. och visade snabbt detta genom att använda honom även som diplomat i Ryssland. Vid Gustav Vasas död vistades ryska sändebud i Sverige, och Erik meddelade dem, att han planerade en legation till tsar Ivan IV. Målet med beskickningen var att vinna ett defensivförbund eller modifikationer i det tidigare förhållandet mellan de båda staterna eller, i nödfall, blott att förlänga fredstillståndet – allt för att trygga Sveriges ryska front under Finskavikspolitikens genomförande (Andersson). Därtill skulle Eriks ingripande i Estland försvaras med, att ordensmästaren tillfogat svensk handel stor skada på vägen till Narva (Andersson, Attman). Till legater utsågos Nils Krumme, biskop Erik, Johan Pedersson, Nils Ryning, sekreteraren Olof Larsson och tolken Bertil Jöransson, med instruktion av 16 maj 1561. I den 1910 från ryskt håll utgivna publikationen angående Rysslands förbindelser med Sverige 1556–86 kan man följa legationens öde (referat av H. Almquist 1917). Sändebuden uppehöllo sig i Moskva 20 juli–10 augusti men hänvisades, enligt dåtida rysk sed, för fördragets avslutande till ståthållaren i Novgorod. Där beseglade bl. a. F. den ingångna traktaten i sistnämnda månad (Sverges traktater, 4, nr 54); traktaten ratificerades sedan av Erik XIV i juni 1562.

F., som på grund av Rysslandsresan ej kunnat bevista kröningsriksdagen 1561, var närvarande vid det stora möte av biskopar och andra prästmän, som konung Erik höll i april 1565 i Stockholm. Bland det, som dryftades, var frågan om Eriks äktenskap, liksom rent kyrkliga frågor, bl. a. om nattvarden. Några år senare avled biskopen. Han var närvarande i Stockholm nyåret 1569, då man skulle hylla den nye konungen, Johan III, och beseglade biskoparnas med fleras försäkran till konungen av den 26 januari. Rhyzelius och efter honom all senare litteratur anger, att F. skulle dött s. å., enligt årtal på gravstenen. Detta har förmodligen blivit senare inhugget och är i varje fall oriktigt. F. levde ännu 26 febr. 1570, då han visiterade i Rumskulla (Autografsaml., KB), men har dött s. å., emedan hustrun då (förläningsregister 1570, KA) betecknas som änka. När biskopar och prästerskap utfärdade bevillningar till Älvsborgs lösen nyåret 1571 (SRA 2:1, s. 417), saknas också E. F:s namn i östgötaurkunden; efterträdaren Martinus Olai nämnes uttryckligen 22 aug. 1572 (SRA, 2:1, s. 441). Dödsåret 1570 anges f. ö. för F. också i Klints av Benzelius tryckta biskopskrönika. Där namnes även, att F. »stichtade och giorde böcker många». F. hade även ett imponerande bibliotek (»det skiöne liberj»), som de skotska legoknektarna i Daniel Rantzaus här brände, medan danskarna höllo Linköping besatt 20 nov.—2 dec. 1567 (Kraft, s. 283; jfr Petrini, s. 227).

Författare

Bengt Hildebrand.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Av F:s enl. J. P. Klints biskopskrönika »böcker många» känner man endast två översättningar: [J. Spangenberg,] Een kort vnderwijsning om några aff the förnemligaste articlar i thcn christeligha läron, stelt på spörsmål för eenfalligha landzprester och andra som predica skola. Uthtolkat aff Tyskon på Swensko. [Sthm] 1558. 110 s. (Omnämnd av J. Schefferus, Svecia literata, s. 27, såsom »Brevis informatio de praecipuis fidei articulis, capitibus L distincta»; jfr även texten ovan s. 120). — En tröstebok för hafwande qwinnor, huru de sig udi det kors, som barnsbörden haffr med sig, trösta och hugswala måga, utdragen af Scrifftenen och förswenskat. Holmiae 1564. (Enl. A. A. v. Stiernman, Bibliotheca Svio-gothica, T. 1; intet ex. känt.)

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., Traktatsaml., Enskildes ansökningar, vol. 19 (odat.: Kerstin Arvidsdotter), RA; Räntekammarböcker, Förläningsregister 1570, S. Åkermarcks extrakt av donationsbrev, som ej förekomma i riksregistraturet 1527— 1612, A., fol. 216 v., 527 v., KA; Autografsaml.: Falck, KB; brev av E. F. 30 nov. 1554, i bunt E VI: 55, Skara domkapitels arkiv (meddel. av arkivrådet E. Nygren). — Die Baccalaurei und Magistri der Wittenberger philosophischen Facultät 1538 —1546 ..., ed. J. Köstlin (Halle 1890); Erasmus Nicolai, Catalogus reverendorum virorum ex Suecia, qui Witeberga; in artium liberalium & philosophiae magistros creati sunt (Kongl. bibliotekets tidningar om lärda saker, 1, 1767); Kamereraren Knut Persons handlingar (Handl. rör. Skandinaviens hist., 10, 1822), s. 34; Konung Gustaf den förstes registratur 16, 18—20, 24—29 (1895, 1900—02, 1906— 16); Pamjatniki diplomaticeskich snosenij Moskovskago gosudarstva s Svedskim gosudarstvom, 1: 1556—1586 (Sbornik imperatorskago russkago istoriceskago obscestva, 129, 1910); Sv. riksdagsakter, 1:2 (1888), s. 725, och 2:1 (1899), s. 145, 287, 291, 417, 441; Sverges traktater, 4 (1885—88), s. 351—356. — H. Almquist, Ryssland och Sverige på Erik XIV:s och Johan III:s tid (Sv. humanist, tidskr., 1, 1917), sp. 8; J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630, 2—3 (1919—22, 1917—22); dens., Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 3:2 (1947), s. 677; I. Andersson, Erik XIV:s engelska underhandlingar (1935), s. 124 f.; R. Askmark, Ämbetet i den svenska kyrkan (1949); A. Attman, Den ryska marknaden i 1500-talets baltiska politik 1558—1595 (1944), s. 194; E. Benzelius, se Monumenta; I. Collijn, Sveriges bibliografi intill år 1600, 2 (1927—31), s. 243 f.; T. van Haag, Die apostolische Sukzession in Schweden (Kyrkohist. årsskr., 44, 1944), s. 69 ff.; Hj. Holmquist, Reformationstidevarvet 1521—1611 (Sv. kyrkans hist., 3, 1933); S. Kjöllerström, Striden kring kalvinismen i Sverige under Erik XIV (1935); dens., Biskopstillsättningar i Sverige 1531—1951 (1952); S. Kraft, se Linköpings hist.; Hj. Lindroth, Vår första dogmatik på svenska (Festskr., utg. av tcol. fakulteten i Uppsala, 1941); Linköpings historia, utg. av S. Kraft & F. Lindberg, 1 (1946), s. 283; S. Ljung, Söderköpings historia intill 1568 (1949); J. Messenius, Scondia illustrata, ed. J. Peringskiöld, VII (1702), s. 64; Monumenta vetera ecclesise Sveogothicoe, ed. E. Benzelius (1709), s. 138 f.; H. Petrini, Källstudier till Erik XIV:s och nordiska sjuårskrigets historia (1942), s. 227; A. O. Rhyzelius, Episcoposcopia sviogothica, 1 (1752), s. 127; [H. Spegel], Then swenska kyrkio historian, 2 (1707), s. 244; I. Svalenius, Georg Norman (1937); Sv. biografiskt lexikon, N. F., 4 (1861—62), s. 8—12; J. A. Westerlund & J. A. Setterdahl, Linköpings stifts herdaminne, 1 (1919), s. 45 f. — Meddel. av professor S. Kjöllerström och arkivarien, docent B. Broomé.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Falck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15019, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15019
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Falck, urn:sbl:15019, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-18.