Dietrich Falkenberg, von

Född:1580-talets slut – Tyskland (i Herstelle i Hessen)
Död:1631-05-10 – Tyskland (i Magdeburg)

Diplomat, Arméofficer, Hovmarskalk


Band 15 (1956), sida 194.

Meriter

Dietrich von Falkenberg, f. vid 1580-talets slut på Herstelle i Hessen, d. 10 maj (g. st.; 20 enl. n. st.) 1631 i Magdeburg. Föräldrar: fogden Christoff von Falkenberg och Appollonia Spiegel zum Desenberg. Hovjunkare hos lantgreve Moritz av Hessen i Kassel; ledsagade dennes son arvprins Otto på hans resa 1611 till Nederländerna och England; sänd av lantgreven i beskickning till Sverige hösten 1615; anställd i änkedrottning Kristinas tjänst 1616; hovmästare för hertig Karl Filip på hans resa till Tyskland 1617; betecknar sig i brev s. å. även som hessiskt råd; deltog 1621 i belägringen av Riga; hovmästare och råd hos änkedrottning Kristina 1622; ståthållare i Nyköping och över Södermanland och Närke 1626; hovmarskalk hos konung Gustav II Adolf senast i febr. s. å.; deltog i konungens preussiska fälttåg s. å.; slagen till riddare i Braunsberg 30 juni s. å.; i beskickning till Danzig juli s. å.; medlem av svenska delegationen för förhandling med Polen aug. 1627; sändebud till Nederländerna för att värva trupper m. m. 1629 (kreditiv 17 jan., instr. 27 jan.); 'sergeant major general' jan. s. å.; i holländsk krigstjänst en kortare tid s. å.; svensk överste för ett värvat infanterireg. hösten s. å.; 'legatus ad exercitum' 16 aug. 1630; svensk kommendant i Magdeburg s. å. (ankom 19 okt.). Förlänad av änkedrottning Kristina och hertig Karl Filip med Kungsberg i Fogdö sn (Söd.) 1619, förläningen bekräftad som allodial donation av Gustav II Adolf 15 juni 1623. — Ogift.

Biografi

Dietrich von F. tillhörde en gammal hessisk lantadelssläkt, blev tidigt faderlös och upplevde som ung brytningarna mellan olika religiösa åskådningar i sitt hemland. Familjen var lutheransk, men den katolske biskopen av Paderborn lyckades få hans äldre bröder Wedekind och Johann (se släktart.) att övergå till katolicismen. Dietrich åter vidhöll energiskt sin protestantiska tro och blev hovjunkare hos hessiske lantgreven Moritz i Kassel. Som hovmästare för dennes son prins Otto besökte F. 1611 Nederländerna och England. Då lantgreven kände behov av att politiskt närma sig sin frände Gustav II Adolf i Sverige, skickade han hösten 1615 den unge Dietrich till Stockholm dels med beskickningsuppdrag, dels för att utbilda sig. Han hade en besvärlig överresa från Travemünde till Södertälje, dit han ankom i början av oktober (Hammarstrand, s. 14).

Snabbt växte emellertid F. fast vid det nya landet, i vars tjänst han från följande år förblev livet ut. Änkedrottning Kristina uppdagade snart hans förmåga. Han var en livlig natur med vaken blick, intresse för tidens frågor, redan erfaren också i hovtjänst och praktiskt duglig. Därtill var han språkkunnig, i det han utom tyska skrev latin och franska; snart lärde han sig också svenska — vi ha skrivelser i behåll av honom på alla dessa språk. Änkedrottningen tog honom därför 1616 i sin tjänst — i varje fall från augusti var han i Nyköping — och gjorde honom året därpå till hovmästare för sin yngre son, hertig Karl Filip. F. ledde tillsammans med Matthias Soop hertigens tyska bildningsresa, som påbörjades i slutet av 1617, varvid även Sydtyskland besöktes. Han följde senare hertigen till det belägrade Riga 1621. När hertigen nyåret 1622 avled, anställdes F. direkt hos änkedrottningen som hovmästare och råd. Han hade emellertid en dubbelställning därigenom, att han ännu, i varje fall så sent som 1622, betraktades som kvarstående också i hessisk tjänst.

Tidigt hade Gustav II Adolf själv visat F. förtroende. Likaså fick denne en gynnare i pfalzgreven Johan Casimir, med vilken han flitigt brevväxlade. Konungen sökte t. o. m. få F. med på friarresan till Brandenburg 1618 men misslyckades. Änkedrottningens och hertigens uppskattning hade visat sig bl. a. däri, att de belönade F. med förläning av Kungsberg i Södermanland 5 juni 1619, vilket stadfästes av konungen 1623 (14 febr.), då på Norrköpings besluts villkor. Emellertid tillkom ett nytt bekräftelsebrev 15 juni s. å., varigenom F. inlöste godset för 2 700 dlr smt, och förläningen gjordes härmed till allodialdonation (Almquist, Brännman), med uttrycklig föreskrift, att hemmanen därefter skulle redovisas som frälse (Kungsberg var från början en kungsgård inom änkedrottningens livgeding), Detta blev av vikt för den arvsprocess, som senare uppstod efter F:s död (se nedan och släktart. ovan, s. 193 f.).

Änkedrottning Kristina avled i dec. 1625. Tillsammans med riksrådet Gabriel Gustafsson Oxenstierna förseglade F. hennes bohag; riksrådet berömde (i brev till brodern Axel) hans uppträdande. En kort tid förvaltade F. som ståthållare i Nyköping änkedrottningens forna provinser, som han så väl kände, men kallades i början av 1626 till en viktigare post, till hovmarskalk hos konungen själv. Härmed upphörde i varje fall slutgiltigt F:s tjänsteförhållande till sitt gamla hemland Hessen. F. följde nu Gustav Adolf på det preussiska fälttåget och utmärkte sig vid Braunsberg i slutet av juni s. å., varpå han av konungen erhöll riddarslag å torget där. F. användes nu även som krigskommissarie, varvid han reste före konungen för att uppmana till underkastelse, träffa överenskommelser om hyllningar, kontributioner, o; dyl. I särskild beskickning avgick han till Danzig, där han visserligen misslyckades, till Elbing, som avlade trohetsed, samt Königsberg, som ingick ett neutralitetsfördrag. På vintern ordnade F. ceremonierna vid den nyfödda prinsessan Kristinas dop, men var 1627 åter med konungen i kriget, nu vid Dirschau, samt förde på hösten s. å. eget militärt befäl (Sveriges krig, 2, s. 367). Vid fredsförhandlingarna med Polen i augusti deltog F. vid sidan av Axel Oxenstierna, H. Wrangel och Åke Tott i den svenska delegationen. För detaljerna rörande F: s vidare användning och insatser 1628 i kriget redogöres i generalstabs verket.

F. fick emellertid snart, nyåret 1629, ett viktigt militärdiplo-matiskt uppdrag i Nederländerna, dit han skickades som sändebud för att söka värva sju regementen fotfolk och underhandla med generalstaterna om övertagandet av fyra infanteriregementen. Dessutom skulle F. förhandla om subsidiefördrag, under samverkan med Camerarius (jfr denne), samt skaffa krigsförnödenheter. I början av mars kom F. till Amsterdam. Han stötte emellertid på stora svårigheter och rönte ringa gehör för sina förslag — bl. a. voro holländarna förbittrade över de preussiska licenterna.

F:s uppgifter i Nederländerna blevo i själva verket ganska omfattande. Redan då han var i tjänst hos änkedrottning Kristina hade han fått syssla med kopparmyntning och andra kopparfrågor. F. hade sålunda inseende över tillverkningen av ett »snide- och tryckverk» i Nyköping 1625, som utfördes för kopparmyntningen i Säter (Wittrock, s. 70), och 1626 omtalas, att han hade uppsikt över myntningen i Nyköping. När sedan Erik Larsson (von der Linde) avlösts i Holland av Conrad von Falkenberg (med vilken Dietrich v. F. ju ej var släkt), kom Dietrich att jämte denne få förhandla också i de stora kopparfrågorna. Svenska kronan hade svårigheter med hos Pieter Trip deponerad och belånad koppar. F. fick då brodern Elias Trip att övertaga hela detta parti och betala Pieter lånet samt utfästa sig att mottaga all framdeles från Sverige kommande koppar (dock tillsammans högst 7 000 sk) mot viss ränta för sina försträckningar. Kontrakt härom undertecknade de båda Falkenbergarna med firman Trip 16 maj 1629 (Dahlgren, s. 195—198). Att saken hade ett direkt samband med F:s militära uppdrag, kan man se därav, att dagen därpå, 17 maj, avtalade Elias Trip med F. en stor vapenleverans till Sverige (Dahlgren, s. 198). Tydligen har Trips bifall härtill måst köpas med eftergifter i avseende på kopparhandeln (Dahlgren). Dietrich von F., förordnad till 'sergeant major general', lyckades nu att tillsammans med A. D. von Effern (jfr SBL, 12, s. 191) och C. D. Sperreuter i Ostfriesland värva en kår på omkr. tre regementen, med tillsammans omkr. 4 000 man. Vid wallensteinska häravdelningens infall i Holland nödgades F. dock för tre månader ställa dessa regementen till holländarnas disposition. Först på senhösten kom F. med betydligt försvagade regementen till Sverige. För ett av dessa blev han själv överste. Vid organiserandet av expeditionsarmén till Tyskland 1630 bestod det av åtta kompanier. Sedan konungen med armén kommit över, utfärdade han i aug. en vidsträckt fullmakt för F. i Tyskland, och denne ankom 26 aug. till Lübeck. Han skulle som 'legatus ad exercitum' söka taga ledningen av en med en påtänkt mecklenburgsk expedition kombinerad resning. Emellertid svekos förhoppningarna på de mecklenburgska hertigarna, men F. prövade andra utvägar för att anstifta en allmän resning i Nordtyskland, bl. a. vittgående förhandlingar med staden Bremen och ärkebiskopen av Bremen. Han hade därjämte uppdraget att söka ta sig fram till det blockerade Magdeburg, dit han efter en äventyrlig färd ankom den 19 okt. 1630.

Med Magdeburgs strid och tragiska slutöde är F:s eget nära förbundet. Den utförligaste och nyaste framställningen av krigshändelserna där lämnar generalstabsverket; tidigare har rätt mycken diskussion stått om vissa detaljer. Rapport om F:s ankomst till Magdeburg kom till Tilly, som beslöt att Pappenheim med 3 000 man skulle öka blockadkårens styrka. Från ankomsten präglade F. med sin person och initiativkraft helt försvaret av Magdeburg, samtidigt som stadens uppslutning på svensk sida hade den största moraliska verkan. Svårigheterna för konungen att undsätta staden försatte emellertid småningom F. och Magdeburg i ett allt sämre läge. I brev till konungen lämnade F. en mörk skildring av tillståndet, varpå Gustav Adolf svarade, att brist på tillräckliga krafter hindrade honom att direkt lämna hjälp. F:s officiella titel var nu konungens av Sverige »Hofmarschall, Generalkriegscommissarius, Obrister und Kommandeur zu Magdeburg». För F: s arbeten i staden redogör generalstabsverkets fjärde band (s. 192 ff.). Någon omedelbar fara hotade icke först från de svaga kejserliga stridskrafterna. F. skulle emellertid dels sörja för administratorn markgreve Kristian Vilhelms av Brandenburg trupper, dels förbättra stadens befästningsanläggningar. Inom stadens ledning bekämpade därtill olika parti-fraktioner varandra. För att stärka sitt proviantförråd tog F. genom en kupp Neu-Haldensleben, som dock snart återtogs av de kejserliga genom Pappenheim. Tilly förstärkte nu blockaden av Magdeburg, så att blockadarmén vårvintern 1631 hade avsevärda trupper vid staden. F:s förstärkningsarbeten avsågo i första hand att skapa trygghet vid den viktiga Elbeövergången samt att säkra själva staden på västra Elbestranden. Pappenheim sökte besticka F. med en mycket hög summa, men F. vägrade stolt. Från månadsskiftet febr.—mars, då marken åter började bli grävbar, gjorde F. stora nya befästningsarbeten. Tio-tolv nya verk konstruerades, ett imponerande arbete, som ingav Tilly respekt, då han i slutet av mars vände åter mot Magdeburg. Den 29 mars gingo de kejserliga till anfall, och 30 mars —1 april vann Pappenheim stora framgångar, vilka icke minst moraliskt återverkade på försvararna. Uppehåll i operationerna och Gustav Adolfs nya framgångar återgåvo likväl borgarna och F. mod och förtröstan. Nya anfall 18—23 april ledde till, att alla stadens utanverk och förstäder gingo förlorade. För redogörelsen om konungens återupptagna planer på stadens undsättning hänvisas till generalstabsverket. W. von Mansfeld och Pappenheim hade satt sig fast i förstäderna. I början av maj vunno fiendens löpgravsarbeten med varje dag terräng och försvararnas artilleri hade, bl. a. på grund av krutbrist, praktiskt taget tystnat. F. lät dock utföra en ny försvarslinje, men stämningen i staden gick i för F. ogynnsam riktning. Efter ultimatum av Tilly 8 maj, svarade rådet, att det var för-handlingsvilligt. Vid krigsråd hos Tilly 9 maj genomdrev Pappenheim beslut om stormning omedelbart, och morgonen den 10 maj kl. 7 gavs signalen till stormning — »en ljus, vacker och stilla dag». Utom av krutbristen förlamades försvararna därav, att man ej heller synes ha varit tillräckligt försedd med blanka vapen. Pappenheims överrumpling lyckades, men borgarna strömmade till och använde nu det omsorgsfullt sparade krutet. F. hade, så fort han fått underrättelse om stormningen, stigit till häst och gick till motanfall. Vid andra stormningen föll han emellertid, dödligt sårad av en kula. Premonstratensermunken Bandhauer berättar i sin dagbok, att F. — vars sista tappra strid lovordades av vänner och fiender — befallt, att hans ansikte skulle betäckas med en kappa, så att soldaterna icke skulle märka något. F. bars från vallen ned i ett hus nära Hohe Pforte och avled inom kort där. Ryktet om hans fall spred sig likväl och vållade allmän modlöshet och förvirring; Pappenheims trupper trängde in. Här skall katastrofen ej följas längre, kl. 10 f. m. var staden praktiskt taget i de kejserligas hand. Plundring, blodbad och brand började. Trots Tillys försök att rädda staden, spred sig eldsvådan, och på aftonen hade Magdeburg sjunkit i grus och spillror.

Det förvånande, säger generalstabsverket, är icke, att Magdeburg föll, utan att det föll så sent. Och detta var Dietrich von F:s förtjänst. I tysk litteratur uppges ibland (Weber), att F:s namn är glömt i Sverige. Det är ju icke riktigt. Likaså påpekas svenskarnas nattsvarta otacksamhet att icke tillfredsställa de Falkenbergska arvingarna. Detta är en sanning med modifikation — se redogörelsen i släktartikeln ovan. Onekligen fingo ju arvingarna till slut tillbaka Kungsberg — men endast för ett par år, innan reduktionen tog det.

Huvudarbetet om F. är alltjämt Karl Wittichs monografi 1892 (jfr Sondéns referat i Hist. tidskr. 1893), kompletterad i tvenne smärre skrifter. Webers monografi 1935 är rent populärvetenskaplig, utan all notapparat, och redan därför av mindre värde. Däremot ger det svenska generalstabsverket »Sveriges krig 1611—1632», som ovan ofta angivits, en klar översikt av F:s militära insatser.

Författare

Bengt Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

I Riksarkivet finnes D. v. F:s arkiv bevarat i 8 vol. Det innehåller i vol. 1—5 brev från enskilda, i vol. 6 brev från myndigheter och städer samt strödda skrivelser i kronologisk ordning, i vol. 7 F: s koncept och anteckningar och i vol. 8 räkenskaper. Från F. finnas i Riksarkivet: hans skrivelser till K. M:t 1625—31; hans brev (188 st.) 1616—30 till pfalzgreven Johan Casimir (i Stegeborgssaml.); hans brev (43 st.) 1617—29 till Axel Oxenstierna (Oxenstiernska saml.), vidare strödda brev från honom till bl. a. C. C. Gyllenhielm, J. Adler Salvius och Åke Tott. Brev från honom finnas även i Anglica och Hollandica samt i Kammarkollegii brevböcker i Kammararkivet.

Källor och litteratur

Hällor: ovan anförda arkivalier; Riksregistr., Biographica, Kungliga arkiv-Berättelse om hertig Karl Filips utländska resa 1617—1618, RA. — Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, 1:1—7 (1888—1926), 1:9 1946) 1:14 (1950), 2:1 (1888), 2:3 (1890), 2:5—6 (1893), 2:8—9 (1897—98), 2:11 (1905); Sv. riksrådets protokoll, 1—3, 6 (1878—85, 1891). — N. Ahnlund, Gustaf Adolf inför tyska kriget (1918); J. A. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 2:2 (1935); B. Boéthius, Svenskarne i de nedersachsiska och westfaliska kustländerna juli 1630—november 1632 (1912), s. 40—44; E. Brännman, Frälseköpen under Gustav II Adolfs regering (1950); A. P. Cronholm, Sveriges historia under Gustaf II Adolphs regering, 1—2, 5: 1 (1857, 1871); E. W. Dahlgren, Louis De Geer 1587—1652, 1 (1923), s. 195—198; S. F. Hammarstrand, Försök till en historisk framställning af förhandlingarne om Sveriges deltagande i trettioåriga kriget... (1855); I. Hoppe, Geschichte des ersten schwedisch-polnischen Krieges in Preussen (1887—88); M. G. Schybergson, Sveriges och Hollands diplomatiska förbindelser 1621—1630 (1881); P. Sondén, Tvénne hjältar från trettioåriga kriget (Hist. tidskr., 13, 1893); Sveriges krig 1611—1632, utg. av Generalstaben, 2—4 (1936—37); B. Thyresson, Sverige och det protestantiska Europa från Knäredfreden till Rigas erövring (1928), bl. a. s. 92 f., 160, 191; F. Weber, Dietrich von Falkenberg (Burg b. M. 1935); E. Wendt, Det svenska licentväsendet i Preussen 1627—1635 (1933); K. Wittich, Dietrich von Falkenberg (Magdeburg 1892); dens., Pappenheim und Falkenberg (Berlin 1894); dens., Dietrich von Falkenbergs Ende (Leipzig 1895); G. Wittrock, Svenska handelskompaniet och kopparhandeln under Gustaf II Adolf (1919); C. öhlander, Bidrag till kännedom om Ingermanlands historia och förvaltning, 1 (1898), s. 34 ff.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Dietrich Falkenberg, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15070, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2018-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15070
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Dietrich Falkenberg, von, urn:sbl:15070, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2018-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se