Bengt Ferrner

Född:1724-12-10 – Nyeds församling, Värmlands län (på Nyeds prästgård)
Död:1802-10-20 – 

Riksdagsledamot, Matematiker, Astronom


Band 15 (1956), sida 635.

Meriter

Ferrner, Bengt (före adlandet Ferner), f. 10 dec. 1724 i Nyeds prästgård (Värml.), d. 20 okt. 1802 i Stockholm (Ridd.). Föräldrar: vice prosten och kyrkoherden magister Georg Jonsson Ferner och Anna Helena Noreen. Elev vid trivialskolan och gymnasiet i Karlstad; student vid Uppsala univ. 3 okt. 1743; ämnessven i VA 9 april 1748; astronomie observator vid Uppsala univ. 22 juni 1751; professor i matematik vid kadettskolan i Karlskrona 6 nov. 1756; tjänstledig och förordnad att uppehålla M. Strömers professur i astronomi vid Uppsala univ. (medan denne var tf. professor vid kadettskolan; säte och stämma i konsistoriet 23 dec. s.å.) 5 nov. s.å.–28 febr. 1758; utrikes studieresa 1758–63; handledare för kronprins Gustavs (III) studier mars 1764–71; kansliråds namn, heder och värdighet 18 nov. 1765; adlad 4 nov. 1766; erhöll av Gustav III från tronbestigningen 1771 årlig pension. Led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1778 (lagutsk.), 1786 (lagutsk.), 1789 (sekr. utsk.), 1792 och 1800. LVA 1756 (preses andra kvartalet 1765); RNO 1778; LVS 1784; LHA 1786; L av Royal society i London 1760; Korr L av Académie des sciences i Paris 1761; Korr L av vetenskapssocieteten i Montpellier s. å.

G. 22 nov. 1770 i Norrköping m. Dorothea Jancke, dp 25 nov. 1741 där, t 29 febr. 1788 i Stockholm (Maria), dotter av justitieborgmästaren i Norrköping Claes Jancke och Dorothea Westerberg samt änka 1767 efter rådmannen där Justinus Gartz.

Biografi

Efter skolgång i Karlstad begav sig F. jämte sin bror Jonas F. (se släktart. ovan s. 604) och deras mors kusiner Sven, Axel och Johan Noreen (den siste senare adlad Nordenfalk) till Uppsala 1743. Om F:s studier och uppväxtmiljö bland värmländska präst- och brukspatronsfamiljer får man en livfull om ock blott antydd föreställning i en dagbok av F:s yngre studiekamrat såväl i Karlstad som i Uppsala, sedermera F:s svåger Erik Eurén.

Vid akademien sällade sig F. till den lysande matematikern Samuel Klingenstiernas lärjungar och studerade astronomi för Anders Celsius' efterträdare, den sjuklige Mårten Strömer. Tidigt biträdde F. den skicklige observatorn Olof Hiorter i de direkta observationerna tillsammans med Pehr Wargentin, innan denne 1749 flyttade till Stockholm som Vetenskapsakademiens sekreterare. F:s brevväxling med denne, som fortsatte livet ut, inleddes redan s.å. De meteorologiska observationer, som utförts av Hiorter och Strömer (1748–50) och av F. själv (1751–56) utgåvos av denne i Vetenskapsakademiens handlingar 1752–58, medan hans astronomiska observationsjournal, som börjar 1750, förblivit otryckt (deponerad i Uppsala univ.-bibliotek).

F. tilldrog sig från början sina lärares uppmärksamhet, och när han 1748 antogs till ämnessven i Vetenskapsakademien, understöddes detta varmt av Klingenstierna, som därvid i brev till akademiens dåvarande sekreterare Pehr Elvius betecknade F. som »en mycket kvick och flitig studiosus matheseos, som jag har rätt mycket hopp om».

Inkompetent som praktisk astronom var F. alltså icke, som man menat, när han sökte den genom Hiorters frånfälle i april 1750 lediga observatorsbefattningen. Han fick därtill stöd av Klingenstierna och Johan Ihre, som uppvaktade såväl kanslern, greve Carl Ehrenpreus, som prokanslern, ärkebiskopen H. Benzelius till F:s förmån. Visserligen hörde båda jämte Strömer till de sju professorer, som gåvo F:s konkurrent, lundaobservatorn Nils Schenmark främsta rummet. På F. röstade J. G. och Nils Wallerius samt J. Amnell, som till Strömers goda vitsord fogade ett uttalande om F:s »i allt sitt övriga väsende bekanta stadighet». Kanslern utnämnde F. i juni 1751. Ett försök av konsistoriet att beröva observatorsbefattningen den adjunktslön, som Hiorter uppburit, tillbakavisades av K. M:t 28 juni s.å. Sin bevågenhet visade Ehrenpreus några år därefter ytterligare genom att till astronomiska observatoriet skänka sin stora samling runstavar, icke mindre än 125 stycken (jfr SBL, 12, s. 326).

I den astronomiska undervisningen ingick även en kurs i konsten att navigera till sjöss — det praktiska problem, på vilket tidens hela astronomiska forskning var inriktad. Den sjömilitära utbildningen behandlades av 1755–56 års riksdag, och resultatet blev inrättandet av amiralitetskadettskolan i Karlskrona 5 nov. 1756. Tidigare s.å. hade artilleriets kadettskola genomgått en viss förändring, som mynnade ut i, att Klingenstierna placerades där som professor och kapten mecanicus. Uppenbarligen med denna anordning som mönster framkom under diskussionen om amiralitetskadettskolans behandling förslaget, att den militäre chefen vid sin sida skulle ha en professor i astronomi – synligt i de sporadiskt bevarade akterna första gången i sekreta utskottets protokoll 1 okt. 1756.

Det egenartade sätt, på vilket denna professur besattes, förefaller förbryllande och har också vållat åtskillig oklarhet i tidigare framställningar. Vid närmare skärskådande av det tillgängliga materialet visar sig tillsättningen vara resultatet av en skickligt genomförd plan av Mårten Strömer, som dock sköt sin unge observatör F. framför sig. Den, om man så vill, typiska 1700-talsintrigens första synliga datum är F:s inträde i Vetenskapsakademien under Strömers presidium 20 aug. – invalet hade ägt rum redan 24 jan. 1756. Under uttrycklig hänvisning till ständernas »upplysta eftertanka och prisvärda nit» i denna fråga hade F. till ämne för sitt inträdestal valt »om sjömakt». I sitt svarstal säger Strömer, att uppodlandet av de vetenskaper »som fordras att väl bygga och väl styra skepp ... är ett ibland Kongl. Akademiens förnämsta göromål, och det är just för den orsakens skull, som dess val fallit på Eder». Några dagar senare, 25 aug., begärde Strömer frihet från föreläsningarna på ett år för sin klena hälsas vårdande. En månad därefter, 28 sept., föreslog han i brev till Wargentin en kommitté för amiralitetskadettskolans planläggning, till vilken han nominerade bl.a. Klingenstierna och F. Den 1 okt. godkände sekreta utskottet i princip skolans instiftande, varvid förslaget om professuren också framställdes. Den 9–18 okt. godkändes planen av stånden. Den 22 okt. beslöt sekreta utskottet, att F. skulle bli Strömers efterträdare i Uppsala (Euréns dagbok). Dagen därpå nedlade Strömer presidiet i Vetenskapsakademien med ett tal »Om förbindelsen imellan astronomien och styrmanskonsten». Härpå svarade Wargentin med att vitsorda, att Strömer »alltid haft styrmanskonstens förbättring och uppkomst uti vårt fädernesland till ändamål» i sitt akademiska arbete. Wargentin fortsatte: »vad beröm och allmänt förtroende I Eder därmed förvärvat, vittnar det hederliga tillbud Riksens Höglovl. Ständer Eder nyligen gjort».

Den 5 nov. hade intrigen gått i lås. På Vetenskapsakademiens förslag utnämndes F. till professor vid den nya kadettskolan, på villkor att Strömer först begav sig till Karlskrona för att ge skolan dess första organisation och fasthet, medan F. skulle uppehålla Strömers professur i Uppsala. Strömer skulle behålla alla sina löneförmåner som professor i Uppsala men dessutom erhålla en gratifikation av icke mindre än 6.000 dlr smt, vida mer än professorslönen. Det är uppenbart, att Strömer ej skulle kunnat erhålla så stora förmåner, om han blott och bart sökt transport.

För F. innebar lösningen visserligen ingen löneförbättring – han skulle bestrida professuren på sin observatorslön. Men han blev på detta sätt professor och höll på detta, när konsistoriet ej ville yttra sig om hans rättigheter. Han begärde i brev till kansler – alltfort hans gamle gynnare Ehrenpreus – 23 dec. 1756, att denne ville »tillägga mig alla de jura, som herr professor Strömer närvarande skulle äga, utom vilka jag ingalunda kan efter Hans Kongl. Maj:ts befallning behörigt förestå och förvalta sysslan». Hans begäran tillmötesgicks samma dag genom ett förordnande, som gav honom säte och stämma i konsistorium, vilket enligt praxis icke brukade tillkomma vikarier. Med detta var heller icke konsistoriet tillfreds och sökte inskränka hans rösträtt, men kansler och K. M:t avgjorde frågan i huvudsak till F:s förmån (Annerstedt, 3: 1, s. 102).

F:s tid som professor i Uppsala blev kort. Han presiderade för tre disputationer. Vid den första av dessa var det samtidigt första gången, som F. stod i katedern. Den andra hade han säkert författat själv. Respondent var hans yngre landsman Erland Fryxell och ämnet en beskrivning av runstaven grundad på Ehrenpreus' ovannämnda donation. Den tredje, som behandlade astronomisk interpolation, var författad av Torbern Bergman och betecknade inledningen till dennes lysande akademiska bana.

Denna förbindelse mellan preses och respondent var icke en akademisk tillfällighet. De utgjorde båda centrum i en krets unga docenter, som 1758 sammanslutit sig – till en början anonymt – i ett Cosmographiskt sällskap med syfte att ge ut de första svenska jord- och himmelsgloberna av gravören Anders Åkerman jämte en allmän världsbeskrivning. Bekanta äro sällskapets resultat. Åkermans glober utkommo 1761. Torbern Bergmans snillrika »Physiska verldsbeskrifning», med åtskilliga notiser meddelade av F., trycktes 1766 och Fredrik Mallets matematiska 1772. Den tredje delen, som skulle behandla folkslagens seder och bruk, hade tydligen från början varit avsedd att författas av F. På någon annan än denne kan nämligen inte gärna docenten i geometri Stephan Insulin ha syftat, när han i förordet till boken, som utkom 1772, berättar hur han fått rycka in och ersätta den, som ursprungligen avsetts men som efter någon tid förhindrats därifrån. Till en del av ämnet, folkslagens olika lynnen, återkom F. i sitt skarpsinniga presidielal 1780.

När storköpmannen direktör Jean Henri Lefebure 1758 erbjöd F. att resa utrikes med hans ende son Jean (sedermera bergsråd), måste hans val sägas ha fallit på en av de mest lovande yngre upsaliensiska förmågorna. I Cosmographiska sällskapet var F. den till tjänsteställningen främste – Annerstedt har också uppfattat honom som dess ledare. Med Lefebure hade han tidigare förbindelser. När F. i dissertationen om runstaven dedicerade en särskild graverad plansch till diverse betydande personer, var Lefebure en bland dessa. F:s bror Jonas och observatorn Mallet hade redan varit utomlands. Eggelsen att själv få komma ut måste för F. ha varit stor. Svårt är det därför att bedöma, hur mycken tilltro den skvalleraktiga uppgift förtjänar, som S. Loenbom anförtrodde Bengt Bergius (12 jan. 1759, refererat av Nordenmark, 1946, s. 91 f.). Enligt denna skulle det ha varit Daniel Melander (senare Melanderhjelm), som tagit initiativet till resan, ordnat med Lefebure och därtill betalat F. 600 dlr kmt för att själv få uppehålla professuren under tiden. Själv förmodar Loenbom, att resan företagits »endast av prof. Ferners håg att bli känd av utländska mathematicis och att rikta så väl res literaria som nautica». I själva verket gick syftet med resan därutöver. K. M:t önskade, att F. skulle studera »informationsinrättningarne i navigation» och navigationsinstrument. Lefebure, som själv följde resenärerna till sin mässingsfabrik i Norrköping, önskade all möjlig industriell information.

Den 28 febr. 1758 befriades F. från sitt långvikariat, och den 14 aug. anträddes resan, som under mer än fem år skulle föra dem genom Danmark, Holland, England, Frankrike, Italien, Österrike och Tyskland. Av F: s utförliga och i litteraturen (särskilt Rydberg) mycket citerade resedagbok fanns ursprungligen fyra volymer, av vilka de tre första (fram till mars 1762, början av Italienvistelsen) vid olika tillfällen hamnat i K. biblioteket. Dagboken är ett utomordentligt fängslande dokument, vittnande om F:s höga begåvning och klara omdöme, och den torde »i sitt slag vara oöverträffad i vår litteratur» (Lychnos 1938, s. 46). Jämte breven till Wargentin, av vilka en del från resan trycktes i Svenska Mercurius 1763, och brev till andra svenskar, främst Klingenstierna, erbjuder dagboken ännu långtifrån fullständigt utnyttjade kunskapskällor på skilda områden. För astronomihistorikern är dagboken ett tio år äldre motstycke till Jean Bernouilli's berömda »Lettres astronomiques» (1771). Höjdpunkten är skildringen av förberedelserna till och själva observationerna av planeten Venus' passage över solskivan 6 juni 1761 – ett av den astronomiskt intresserade världen länge med spänning emotsett evenemang. F. observerade fenomenet från franske kungens observatorium vid la Meute tillsammans med akademiens sekreterare Grandjean de Fouchy, som publicerade deras resultat i Mémoires de l'Académie des sciences, årg. 1761 (tr. 1763), s. 96–104. Ett annat celest fenomen, som väckte uppseende, Halley's komet, kunde F. inte observera i brist på tjänliga instrument – han vistades då, våren 1759, i Nederländerna. Den praktiska sida av astronomien, som rörde själva instrumenten, var F: s huvudintresse. Vart han kom, noterade han den instrumentella utrustningen med särskild noggrannhet. Han spelade en viktig roll som förmedlare av åtskilliga beställningar till Sverige från tidens främsta instrumentmakare i England, John Bird, James Short och John Dollond. Även i förloppet av 1700-talets största upptäckt inom optiken, den akromatiska linsen, spelade F. en betydelsefull roll, som ingående skildrats av Nordenmark och Nordström i Lychnos 1938–1939. I korthet må här endast erinras om, att det var F., som först bragte den engelske instrumentmakaren Dollonds redogörelse för sina experiment med akromatiska linser av år 1758 under sin lärare Klingenstiernas ögon i okt. 1759 – till dessa experiment hade Dollond i sin tur letts via en uppsats av Klingenstierna, som Mallet förmedlat 1755. Det var återigen F., som bragte den nu av Klingenstierna utarbetade matematiska teorien för akromatismens möjlighet från mars 1760 till Dollonds och de engelska vetenskapsmännens kännedom. Det var också F., som först introducerade Dollonds och Klingenstiernas skrifter bland astronomerna i Paris 1760–61 och därmed föranledde Clairaut att avbryta sitt stora arbete om måntavlorna för att skriva sin banbrytande avhandling om akromatismen, vars tillkomst man bit för bit kan följa i F:s dagbok. »För Klingenstiernas vetenskapliga ryktbarhet var», sammanfattar Nordenmark och Nordström (1939, s. 350), »F: s umgänge i de parisiska matematikerkretsarna icke utan sin stora betydelse. Tack vare det material, som han lämnade Clairaut, kunde denne giva Europas lärda värld den första auktoritativa framställningen av den svenske forskarens banbrytande insatser».

Att här uppräkna de ledande astronomer och instrumentmakare, med vilka F. stiftade bekantskap, i flera fall fördjupad till verklig vänskap, skulle föra för långt. Bredvid astronomien intresserade han sig särskilt för- den modevetenskap, som pekade framåt, elektricitetsforskningen. Han träffade Franklin och bevittnade experiment av denne, Nearne och Benjamin Wilson i London, Anderson i Glasgow, Le Roy och Nollet i Paris, Beccaria i Turin.

Samma vakna observans, som i Holland avlockar honom ett av dagbokens få entusiastiska personliga omdömen – »ungdom uppmuntras otroligen, när den får liksom taga på och fingra det den lärt av teorien» – ägnade F. de industriella metoderna utomlands. Här tillvinna sig F:s sakliga redogörelser ett särskilt intresse, eftersom resan inföll just under övergången mellan två produktionsformer: utackorderad hemslöjd och begynnelsen till fabriksmässigt tempoarbete. På en enkel och klar prosa, som aldrig tröttar och alltid ger besked, meddelar F. en aldrig sinande ström av intryck av maskiner och metoder, från holländarnas kvarnar för framställning av senap, olja ur raps, färger, krita, cement, snus, silke o.s.v. via engelsmännens smedjor och gjuterier, gruvor, väverier, ylle- och bandfabriker, porslins- och glastillverkning till fransmännens gobelin- och tapisserifabriker, porslinsfabriker och kattunstryckerier. Höjdpunkten härvidlag utgöres av hans dramatiska spionage i förklädnad nattetid kring årsskiftet 1759–60 i spelterverket i Shrewshole utanför Bristol. Syftet var värt risken. Det gällde ett nytt sätt att framställa zink (spelter) ur calamin (galmeja), som uppfunnits av William Champion i the Warmley works, Englands då troligen modernaste och mest effektiva fabriker av detta slag. F. stiftade jämväl personlig bekantskap med sådana föregångsmän på järn-och ståltillverkningens fält som Abraham Darby (II) i Coalbroakdale, Benjamin Huntsman i Sheffield, Isaac Wilkinson i Wednesbury. F. var den förste som inför Académie des sciences presenterade Baskervilles nya typografi och metod att glätta papper (Clemensson, s. 74). För studiet av de svenska handelsförbindelserna med utlandet är F:s dagbok en värdefull källa, vare sig det gäller export eller import. I huvudstäderna umgås han utanför vetenskapsmännens krets mycket med de svenska diplomaterna men ännu mera med de därvarande svenska affärsmännen och deras närmaste förbindelser – i Köpenhamn med handelshuset Fabritius, i Hamburg Mildahn, His, Stenglin och Boué, i Amsterdam Grill, Hasselgren, Clerq, i London Spalding och Brander, Lindegren och passerande kofferdikaptener, i Paris bankiren Baur, som eljest kunde smickra sig med att mottaga krönta huvuden vid sitt bord, samt Papillier och Eberts. Eftersom utflykterna till de olika ländernas landsorter finansierades genom ett slags multilateral clearing med köpmännen på respektive orter, blevo de för en resenär oundgängliga kontakterna med landets folk lätta att knyta. Dagboken ger också en åskådlig bild av dagligt liv i Europa från gatornas taskspelare till de sociala välfärdsinrättningarnas innandömen, från skolor för föräldralösa till de berömdaste slott, från kyrkornas gravmonument till teaterns och konserternas nyaste skapelser. För teaterhistorien har F. åtskilligt att ge (Wieselgren, s. 232 f.). F. nöjde sig inte med att beundra Garrick i London och Le Kaing i Paris eller att, tillsammans med Clairaut, fascineras av M:lle Piccinellis italienska sångstil. Han såg under resan över hundratalet pjäser och bevistade flera premiärer.

På hemresan från Italien, där F. ej trivdes särdeles väl, besökte han astronomerna Hell i Wien och Leonard Euler i Berlin. Återkommen till Sverige i dec. 1763 fick han avlägga en reseberättelse för kungaparet och knöts till hovet som biträde åt och 1764 efterföljare till Klingenstierna som kronprins Gustavs lärare och rådgivare, i vilken befattning han kvarstannade, tills kronprinsen besteg tronen 1771. Han hade 1765 fått kansliråds namn och 1766 adlats, då han ändrade stavningen till Ferrner. Dessa vedermälen utgjorde erkänsla för det stöd F. lämnade kronprinsen särskilt i dennes egenskap av kansler för Uppsala universitet 1764–71. Efter tronbestigningen tilldelade Gustav III honom en årlig pension, varpå F. levde som privatman. Alltjämt fungerade han dock som förmedlare av lärda förbindelser särskilt mellan utländska vetenskapsmän och deras svenska kolleger.

Som adelsman bevistade F. riksdagarna 1778, 1786, 1789, 1792 och 1800. Han hade även litterära intressen (jfr Rydberg, s. 223). Han anses ha varit en av stiftarna av Utile dulci; han var även tidigt verksam i Patriotiska sällskapet och 1784 blev han ledamot av Vetenskapssocieteten i Uppsala. Att Gustav III insatte honom bland de första ledamöterna i Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 1786 förefaller mera omotiverat, men var givetvis en honnör ägnad den forne läraren. Han höll inträdestal om »Menniskosnillets nuvarande gäsning och verksamhet til nya uptäckter», vilket ej synes ha varit särskilt lyckat (Schück, 6, s. 225 f.). I Vetenskapsakademien användes F. som minnestalare, nämligen över sin lärare och gynnare Strömer 1772, nationalekonomen Anders Berch d.ä. 1776 samt över Uppsala universitets kansler riksrådet greve Carl Rudenschöld 1785 och presidenten greve C. J. Cronstedt 1798. Över huvud hade F. icke särdeles stor produktion i tryck. Hans första framträdande efter återkomsten från resan, presidietalet »Tvisten om vattuminskningen» i Vetenskapsakademien 1765, är av betydelse genom att F., stödd på egna observationer utomlands, gav auktoritet åt lantmäteridirektören E. O. Runebergs då ingivna uppsats »Om någre förändringar på jordytan», där läran om den svenska vallens höjning först lades fram (Högbom). Betydelsefullast är hans tal i Vetenskapsakademien 1780 »Försök at visa det olika climater icke verka hos folkslagen olika lynnen och själens förmögenheter», som är en skarpsinnig gensaga mot Montesquieu (Annerstedt, 3:2, s. 354). Det är dock dagboken, som är hans stora monument. Dess avsnitt om Nederländerna utgavs i holländsk övers. 1910 av G. W. Kernkamp. I sin helhet utges den 1957 av Sten G. Lindberg. Vetenskapsakademien slog medalj över F. 1800.

Under nära en mansålder levde F. ett stillsamt privatliv. Med sina stora kunskaper förblev han dock icke utan inflytande. Hans viktiga roll som förmedlare av lärda kontakter har ovan omtalats. Hans redbara karaktär och praktiska sinne, efter det beundrade engelska mönstret i hög grad präglat av common sense and stand no nonsense, förefaller att ha avhållit honom från att än en gång blanda sig in i det akademiska befordringsväsendets intrigspel. I donationsbrevet till den summa av 1.000 rdr, som han skänkte Vetenskapsakademien och vars avkastning alltjämt utdelas till unga matematiker såsom det Ferrnerska priset, talar han blygsamt om sig själv och sin ringa produktion, varför han ock undanbad sig något minnestal efter sin död. I sitt äktenskap med borgmästardottern från Norrköping Dorothea Jancke fick F. inga egna barn, men hustrun medförde åt honom fyra styvbarn, bland vilka var expeditionssekreteraren Clas Gartz.

Författare

Sten G. Lindberg.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Om F: s dagböcker och brev jfr ovan (s. 636, 639—642). F:s brev till Gustav III finnas i F 501 och till Klingenstierna i A 9 S i Uppsala univ.-bibliotek samt spridda brev från F. i autografsamlingen, K. biblioteket. Brev från F. till professor Eman. Ekman 1778—86 finnas i Bergshammarsaml., Riksarkivet. Yttranden o. utlåtanden av F. finnas i Vetenskapsakademien samt brev, däribland 70 st. till P. W. Wargentin 1749—81 (jfr ovan s. 636).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl. se: J. H. Liden, Catalogus disputa-tionum, Sect. 1 (1778); b) övriga arbeten: Utdrag af meteorologiska observationer, hållne i Upsala år 1748 (Tills, med O. P. Hiorter.); ... år 1749 (Tills, med O. P. Hiorter.); ... år 1750 (Tills, med O. P. Hiorter och M. Strömer.); ... år 1751 (Tills med M. Strömer.); ... år 1752; ... år 1753; ... år 1754; ... år 1755; ... år 1756 (VA Handl., Vol. 13, 1752, s. 101—109; Vol. 13, 1752, s. 212—230; Vol. 14, 1753, s. 253—261; Vol. 15, 1754, s. 173—181; Vol. 16, 1755, s. 64—71; Vol. 16, 1755, s. 290—298; Vol. 17, 1756, s. 287—294; Vol. 18, 1757, s. 208—215; Vol. 19, 1758, s. 231—237). — Inträdes-tal om sjömagt hållit... den 28 augusti 1756. [Jämte: Svar av Mårten Strömer.] Sthm 1756. (1), 26 s. (VA Inträdes-tal, T. 1:16). — Utdrag af meteorologiska dag-boken, hållen i Upsala år 1757 (Tills, med F. Mallet.) (ibid., Vol. 22, 1761, s. 280—285). — Tvisten om vattu-minsk-ningen, förestäld uti et tal... den 31 julii 1765 ... [Jämte: Svar ... af Pehr Wargentin.] Sthm [1765]. 56 s. (VA Praesidietal, T. 5:7). — Zwist von der Vermin-derung des Wassers . . . vorgestellt. . . den 31. Jul. 1765 ... (Schwedisches Ma-gazin, Bd 2:6, Copenhagen 1770, s. 259—331). — Åminnelse-tal öfver... Mårten Strömer hållit... den 5 junii 1772. Sthm 1772. 56 s. (VA Åminnelse-tal, T. 3:67). — Åminnelse-tal öfver ... Anders Berch hållet... den 20 januar. 1776. Sthm 1776. 40 s. (ibid., T. 4:80). — Försök at visa, det olika climater icke verka hos folkslagen olika lynnen och själens förmögenheter, uti et tal, hållet... den 25 octob. 1780. [Jämte: Svar ... af Pehr Wargentin.] Sthm 1780. 48 s. (VA Praesidietal, T. 9:3). — Åminnelse-tal öfver Carl Rudenschöld hållet... den 27 april 1785. Sthm 1785. 70 s. (VA Åminnelsetal, T. 5:95). — Inträdes-tal om menniskosnillets nuvarande gäsning och verksamhet til nya uptäckter, hållit den 17 april 1756 ... (HA Handl., D. 1, 1789, s. 176—191). — Åminnelse-tal öfver... Carl Johan Cronstedt hållit... den 10 november 1798. Sthm 1798. (1), 36 s. (VA Åminnelsetal, T. 6:129). — Försök at uptäcka vetenskapernas första uprinnelse samt gifva en utväg til at förminska de ofanteliga årtal, som förekomma i äldsta historien, til et skäligt antal af sol-år. Och det, i anledning af L'histoire de l'åstronomie ancienne par Bailly (HA Handl., D. 7, 1802, s. 1—60). — Bengt Ferrner's dagboek van zijne reis door Nederland in 1759, medegedeeld door G. W. Kernkamp. (Bijdragen en mededeelingen van het historisch genootschap, D. 31, 1910, s. 314—509). — Resa i Europa. En astronom, industrispion occh teaterhabitué genom Danmark, Tyskland, Holland, England, Frankrike och Italien 1758—1762. Utg. med inledn. o. reg. av S. G. Lindberg. Uppsala 1957. (Lychnos-bibliotek. 14.)

Källor och litteratur

Källor: ovan anförda dagböcker o. brev. – C. Annerstedt, Upsala universitets historia, 3: 1–2 (1913–14); C. M. Carlander, Svenska bibliotek och ex-libris, 2:2, 2:a uppl. (1904), s. 556; G. Clemensson, Papperet genom två tusen år (En bok om papper tillägn. Carl Joh. Malmros 1944), s. 74; Erik Euréns Dagbok åren 1722–1762 (i: Värmland förr och nu, 25, 1927, s. 1–87); G. Göthe, Historisk öfversigt af de vittra samfunden i Sverige före Svenska akademiens stiftelse (1875), s. 106 f.; Beth Hennings, Gustav III som kronprins (1935); E. Herlenius, Värmlandssläkten Ferner, Ferrner (Värmland förr och nu, 24, 1926); A. G. Högbom, Nivåförändringarna i Norden. Ett kapitel ur den svenska naturforskningens historia (1920), s. 82, 84 f.; Torgny Höjer, »Landshövdingen, friherre J. af Nordins hovkrönika» (Personhist. tidskr., 46, 1948), s. 67; K. Lundmark, Några blad ur den svenska astronomiens historia (Populär astronomisk tidskr., 9, 1928), s. 165; D. Melanderhjelm, Lefvernes-beskrifning öfver... Bengt Ferrner (HA Handl., 9, 1811); N. V. E. Nordenmark, Pehr Wargentin (1939); dens., Mårten Strömer (Levnadsteckn. över VA:s led., 122, 1944); dens., Fredrik Mallet och Daniel Melanderhjelm (1946); dens. & J. Nordström, Om uppfinningen av den akromatiska och aplanatiska linsen. Med särskild hänsyn till Samuel Klingenstiernas insats (Lychnos 1938, 1939); J. A. Rehbinder, Matrikel öfver Svea rikes ridderskap och adel ifrån 1755... (1781), s. 258 f.; dens., Matrikel... (1794), s. 211; S. Rydberg, Svenska studieresor till England under frihetstiden (1951), särskilt s. 214–224; H. Schück, Kgl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, dess förhistoria och historia, 6–7 (1943); A. G. Silverstolpe, Tal öfver kansli-rådet... Bengt Ferrner... 2 nov. 1802, då hans vapen krossades (1802); O. Wieselgren, Teaterns historia i grunddrag (1933).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bengt Ferrner, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15282, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten G. Lindberg.), hämtad 2019-09-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15282
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bengt Ferrner, urn:sbl:15282, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten G. Lindberg.), hämtad 2019-09-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se