Jacob Ericksson (Essevius)

Född:1689-09-06 – Finland (i Kelviå, Österbotten)
Död:1737-09-18 – Tyskland (i Altona)

Arméofficer, Pietist


Band 14 (1953), sida 62.

Meriter

1. Ericksson, Jacob, ursprungligen Essevius, f. 6 sept. 1689 i Kelviå sn, Österbotten, d. 18 sept. 1737 i Altona. Föräldrar: kyrkoherden i Kelviå Erik Essevius och Brita Holmia. Student vid Åbo akademi 1707; volontär vid Livdragonreg:tet 20 jan. 1713; förare där 1 juni s. å.; sergeant där 16 juni 1715; fältväbel där 7 juni 1716; kornett där 9 jan. 1718; avsked 26 mars 1724; ärvde jämte syskonen hemmanet Bengtila (Penttilä) i Kelviå, lantbrukare där omkr. 1723; sekteristledare; av Åbo hovrätt dömd till landsförvisning 4 maj 1733; domen stadfäst av K. M:t 21 juni 1734; lämnade Sverige 19 juli s. å.

G. 11 febr. 1724 i Kelviå m. Margareta Westman, i h. 2:a g., f. omkr. 1697, d. 26 juli 1776 på Skevik, Värmdö sn (Sth.), dotter av befallningsmannen Olof Westman och förut g. m. regementspastorn vid Västerbottens reg., magister Erik Planting.

Biografi

De i sin tids sekthistoria så kända bröderna E. (namnets stavning varieras, särskilt av andra: Erichsson, Erichson, Erickson, o. s. v.; i litteraturen ofta normaliserat till Eriksson) tillhörde en finsk präst- och köpmanssläkt, Essevius, vilket namn Jacob E. ännu bar vid sin inskrivning som student i Åbo 1707. Själva begagnade de emellertid snart blott sitt patronymikon, som Jacob E. använde redan i sin militärtjänst. Hemsocknen Kelviå, där fadern från 1687 var kyrkoherde, ligger nära Gamla Karleby i västra Österbotten. Fadern hade varit gift förut med Brita Grandell, vilken i äldre litteratur uppges som mor till bröderna E.; hon synes emellertid ha dött 1688, således före Jacobs födelse. Deras egen mor, som var kyrkoherdedotter, dog 1712. Under trycket av stora ofredens olyckor, som bl. a. förstörde brödernas fädernehem, valde Jacob E. krigaryrket; exemplet följdes av brodern Erick. Fadern drog norrut undan ofreden och avled i Luleå 8 april 1715. Jacob E. gjorde tjänst i Halland och Västergötland 1717–18, var med i fält till Norge och tjänstgjorde även i Sydsverige. Han drog sig emellertid efter freden helt ur krigstjänsten, i det han. tog avsked 1724 och bosatte sig liksom brodern i fädernesocknen Kelviå på hemmanet Bengtila (Penttilä), vilket syskonen ärvt efter fadern. Jacob äktade s. å. en änka efter en regementspastor. Bengtila, ett av socknens värdefullaste hemman, hade legat öde sedan 1714. Det krävdes mycket arbete och stora uppoffringar att sätta det i stånd. Bröderna fingo 1723 skattefrihet på sex år för gården, men hade ändå så svårt att betala skatterna för 1730–31, att utmätning skedde. De sökte upphjälpa sin svaga ekonomi, som också berodde på tunga skuldbördor, genom handel på Stockholm med tjära och jordbruksprodukter.

I sin egenskap av militärer, Jacob fd. officer, hade bröderna umgänge med bl. a. traktens officerare. Redan i Åbo kan Jacob E. ha hört talas om tidens radikala pietism, där företrädd av bl. a. P. Schaefer. Man vet emellertid intet närmare om, hur bröderna E. kommo till sin mystiskt-asketiska åskådning. Loimaranta, som skrivit det modernaste större arbetet (1941) om Erickssönerna, ifrågasätter, om Jacob E. under sin sydsvenska militärtjänst kan ha kommit i beröring med pietisterna där. Troligen har bröderna E:s religiositet, som starkt framträdde vid deras återkomst till Kelviå, medverkat till att de togo avsked ur krigstjänsten. Bröderna visade omedelbart sitt avståndstagande från dåtidens sedvanliga kyrkoliv, i det att de avhöllo sig från den gemensamma gudstjänsten och nattvarden. Ett dylikt uppträdande stod i strid med den då gällande kyrkolagens stränga bestämmelser. De angåvos först av socknens kyrkoherde vid biskopsvisitation i jan. 1725. Därmed började nio års ihållande strider mellan dem och myndigheterna. Anmälan mot dem upprepades mars 1726 inför domkapitlet i Åbo och, då intet hjälpte, s. å. inför världslig rätt. Genom invändningar av allahanda slag och i många former lyckades bröderna E. – som i sitt privatliv, såvitt man kan se, voro ovanligt oförvitliga – dra ut på målets behandling och saken vilade 1730–32. Emellertid fick Jacob E:s hustru våren 1732 sitt femte barn, varvid fadern vägrade låta döpa det. De kyrkliga och världsliga myndigheterna genomdrevo då med kronobetjäningens hjälp tvångsdop av barnet. Djupt skakade härav började bröderna E. själva redan nu tala om att lämna Sverige och bosätta sig i ett land med större religions- och samvetsfrihet. Emellertid avgjordes målet mot dem av Åbo hovrätt den 4 maj 1733. Utslaget, om vars motivering närmare nedan, ådömde bröderna E. landsförvisning som straff för deras avvikande åsikter beträffande läran och emedan de sökt utsprida sina villomeningar. Dock underställdes domen K. M:ts omprövande, jämte förslag att möjligen genom präster i Stockholm, för vilka bröderna E. sagt sig hysa förtroende, söka få dem från sina »irriga» meningar.

Erick E. vistades i Stockholm maj–sept. 1733 och återvände snart jämte brodern Jacob, varpå de båda över vintern och våren 1734 uppehöllo sig där. De planerade nu att jämte gamla och nya trosfränder lämna riket och grunda ett oberoende samfund å utländsk ort och anhöllo 19 mars 1734 hos regeringen om tillstånd att strax få bege sig ur riket. Man försökte, enligt hovrättens anvisning, genom stadskonsistoriet omstämma dem, men försöket misslyckades (konsistoriet till K. M:t 15 maj s. å). I justitierevisionen fastställde K. M:t 21 juni s. å. hovrättsdomen, och överståthållaren förständigades att låta ju förr ju hellre förmå Erickssönerna att förfoga sig ur riket, jämte kornettens (Jacob) hustru och barn samt två deras drängar. Beslutet väckte i juli genljud på Riddarhuset, men striden avsomnade och frågan nedlades.

Vad som, närmare sett, föranlett detta uppseendeväckande förhållande, att eljest oförvitliga personer enbart för sin religions skull fördrevos ur riket, var följande. Erickssönerna hade i denna tid av mycken religiös oro åstadkommit en egenartad parallellbildning till den radikala pietismen i Sverige. Deras åskådning, som utförligast diskuterats av Linderholm och Loimaranta, betecknas nämligen såsom en förening av mystik och asketisk teosofi. Bröderna skapade intet nytt, utan voro eklektiker, influerade från flera olika håll. Mystisk var redan deras gudsbild, präglad av nyplatonsk oändlighetsmystik. Särskilt byggde bröderna på Jacob Böhmes idéer, mest i den form dessa fått hos hans engelska översättare och lärjunge John Pordage och dennes vän och själsfrände Thomas Bromley. Det var hos de båda E. fråga om en mystagogisk ledning in i allt djupare hemligheter. Loimaranta anser, att Linderholm något överbetonat brödernas skiljaktighet från de samtida radikala pietisterna, med vilka de eljest ibland fingo direkt beröring (jfr nedan). De voro emellertid i varje fall olika dessa däri, att Erickssönerna icke hade egentlig propaganda på programmet; konventikelkristendomen fördömde de, och deras religiösa verksamhet tog i huvudsak samtalets och brevväxlingens form. Breven utgingo till en krets förtrogna och till sökande själar, som själva begärt ledning fram till högre ståndpunkt. Den sanna religionen var, enligt Erickssönerna, självförnekelse, egenviljans död under påverkan av Kristus i människans inre. Denna egenviljans utrotande försiggick i olika stadier, vartill hörde en svår kamp mot onda andemakter (inflytande från Pordage); tron på djävulens verksamhet i trolldom och häxväsen medverkade här. Hängivelse åt det inre livet med bönen som enda gudstjänst fordrades. Äktenskapet förkastades ej – Jacob E. var ju gift – men ogift stånd skattades högre; i frågor om mat och dryck voro de visserligen återhållsamma, men hållningen var icke extremt asketisk. Konsekvenserna av denna mystiskt-radikala åskådning blevo tydliga. Det kyrkliga livets former förkastades helt, under hänvisning till bibeln och urförsamlingen: präster, gudstjänst, barndop och nattvard behövdes ej. Firandet av söndagen som sabbat vore, hette det, ett godtyckligt ingrepp i kristlig frihet. Antikrist hade regerat över tusen år, men hans regemente led mot sitt slut.

Förklaringen till Erickssönernas inflytande ser Linderholm och Loimaranta bl. a. däri, att de båda bröderna voro borna ledare. Ganska begåvade, utpräglade karaktärer samt viljestarka och med en »utomordentlig, hypnotiserande säkerhet i det fasta medvetandet att ha funnit sanningen och pejlat dess djupaste djup» (Linderholm) gjorde de starkt intryck på många. Ej minst gällde detta de radikala pietister, som redan funnos i Stockholm, men som de själva ofta starkt ogillade (t. ex. de s. k. gråkoltarnas – jfr SBL, 11, s. 426 – utvärtes iakttaganden). Bröderna E. och deras anhängare hade även annan uppfattning än pietisterna av omvändelsen och nyfödelsen och betecknade pietismens åsikt, att nyfödelsen kan ske i ett ögonblick, såsom grundfalsk. Sommaren 1734 uppskattades deras anhängare i Stockholm till några hundra. Dessa radikala separatister bröto totalt med kyrkan och dess sakralsystem. Under hänvisning till skriften och den apostoliska kyrkan predikade man under Erickssönernas inflytande således en ren lekmannakristendom.

Domen över Erickssönerna och deras landsförvisning väckte stort uppseende. Den begynnande upplysningen gillade icke den lagfästa äldre stränga religionslagstiftningen med dess bestämmelse, att man kunde förvisas för religiösa åsikters skull, och domens verkställande aktualiserade frågan. Redan hovrättens i Åbo dom var en blodig kritik över den gällande rätt, som måste följas, ett principiellt underkännande av det religiösa tvångets berättigande. Då landsförvisningen togs upp på Riddarhuset, framhölls direkt att det gällde samvetsfriheten. Man var emellertid orolig inför de sekteriska lärornas tillväxt, fruktade farliga prejudikat, liksom man ej ville stöta prästeståndet.

Den 19 juli 1734 lämnade de båda E. med sina närmaste Stockholm med ett fartyg, destinerat till Köpenhamn, och den 24 följde i frivillig landsflykt 13 personer (bland dem överstelöjtnanten J. C. Cedersparre, om vilken se SBL, 8, s. 109 ff., med maka och fyra barn), den 5 aug. ytterligare 16 personer, bland dem några tidigare gråköltar. I början av sept. voro 62 personer samlade i Köpenhamn. Rordam har skildrat emigranternas danska tid. De väckte mycket uppseende i bl. a. Köpenhamn och fingo först tillstånd att slå sig ned i Fredericia, men då de vägrade avlägga medborgared, förföll saken. Nyligen har visats (Thanner), hur den danska perioden speglas också i den svenske ministern A. Skutenhielms diplomatrapporter hem. Över Holland drog sällskapet till Friedrichstadt i Slesvig och vistades där 1735–36. Bland dem, som voro med, var Abraham Isaksson Breant (se SBL, 6, s. 137 ff.). År 1737 samlades man i Altona, där Jacob E. dog, varpå Erick E. ensam övertog ledningen. Man förflyttade sig 1738 till Syrhuysterveen i Holland, 1740 till Rheinau vid Neuwied. Härifrån utslungade Erick E. stränga fördömelser av frimurarna. Radikalpietisten Sven Rosén, som brevväxlade med Erick E. sedan 1741, uppsökte honom i Rheinau, varpå de planerade överflyttning till England. Men då Rosén, kommen till England, slöt sig till herrnhutarna, avbröt Erick E. genast förbindelsen; han ogillade bl. a. starkt herrnhutarnas känslosamma brud- och blodsmystik. I stället för till England begav sig Erick E. till Altona igen, våren 1744 till Danzig och sedan till Königsberg. Småningom mognade dock beslutet att söka sig hem till Sverige. Förvisningsdomen var ej upphävd, men man gjorde intet försök att ånyo driva bort den lilla sekten, vilken nu blott omfattade 26 personer. Dessa levde ett isolerat liv på den för deras räkning av handlanden Anders Almquist (se SBL, 1, s. 454 ff.) 1746 inköpta gården Skevik på Värmdön. Efter denna ha Erick E:s anhängare under detta skede fått namnet skevikare; ibland kallades de »främlingarna». Erick E. övervakade strängt skevikarna, som nu levde ett slags celibatärt klosterliv. Några i Königsberg 1746–47 tryckta polemiska småskrifter, de s. k. Skevikska traktaterna, kritiserade beskt motståndarna och konfiskerades okt. 1747. Samfundets medlemsantal sjönk emellertid ständigt, och redan vid Erick E:s död i augusti 1761 var samfundet utan betydelse. Skevikarnas dagboksanteckningar (i Teol. 130 b, Uppsala univ.-bibl.; jfr nedan) sluta med år 1788, och samfundet upplöstes 1832, men den siste av sekten, skräddaren Pehr Wallander, dog först 1849.1 det nutida Stockholm erinrar en gravsten å Johannes' kyrkogård om Erick Ericksson och hans anhängares öde; den bär inskriften »Åt minnet av Skeviksborna 1746–1788. Här fingo de hemlösa ro.»

Författare

 Bengt Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handlingarna i processen mot Jacob och Erick E. finnas samlade i två buntar i Acta ecclesiastica: Religionsmål i Riksarkivet; många akter härur äro jämte en del brev avtryckta hos Akiander. Källmaterial till Erickssönernas historia finnes också i Uppsala univ.-bibliotek (sign. K 121 samt brevavskrifter: T 129–132 och 134), i K. biblioteket (sign. A. 628, 629) samt i Finland (se arkivredogörelse hos Loima-ranta).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: De s. k. »Skevikstraktaterna», enl. Linderholm nedan anf. arb. s. 278, not 1, tr. i Königsberg 1746–47, äro: Några anmärkningar öfwer ett bref. (Rubr.) u. o. o. å. (16) s. (Anon.) – Emot freymäurerna. (Rubr.) u. o. o. å. (16) s. (Anon.) – Emot zinzendorffianer och alla them, som under namn af fattig syndare rika och noghafwande laodiceer äro. (Kubr.) u. o. o. å. (8) s. (Anon.) – Om rättfärdiggiörelsen genom trona på Christum. (Rubr.) u. o. o. å. (8) s. (Anon.) – Korta ärhindringar om ogudaktiga präster. (Rubr.) u. o. o. å. (16) s. (Anon.)

Källor och litteratur

Källor (jfr om otryckta källor även ovan) : Teol. 130 b, sista avd. (»En kort historisk berättelse»), s. 30, 123, 128, UB. – M. Akiander, Historiska upplysningar om religiösa rörelserna i Finland i äldre och senare tider, 1 (1857), 4 (1860); Bouppteckningar för äldre tid i Finlands städer, 1. Jakobstad 1706–1800, meddel. av Hj. Björkman (Geneal. samf:s i Finland årsskr., 13, 1929), s. 103; K. Henning, Bidrag till kännedomen om de religiösa rörelserna i Sverige och Finland efter 1730 (1891); G. Janzon, Bidrag till skevikarnes historia (1866); T. Krook, 1700-talets väckelserörelser i Österbottens svenska församlingar (1928) ; dens., Nya bidrag till 1700-talsseparatismens historia i öster-botten (Finska Kyrkohist. Samf:s årsskr., 22, 1932); A. Kämpe, Främlingarna på Skevik (1924) ; A. Lewenhaupt, Karl XII:s officerare (1920–21); E. Linderholm, Sven Kosén och hans insats i frihetstidens radikala pietism (1911), s. 276– 312; S. Loimaranta, Erikssonien mystillis-separatistinen Hike vuoteen 1745 (Finska kyrkohist. samf :s handl., 43, 1941; med rik käll- och litteraturförteckning samt resumé på tyska) ; M. Neiiendam, Erik Pontoppidan, 2 (1933), s. 28 ff., 39 f.; H. Pleijel, Karolinsk kyrkofromhet, pietism och herrnhutism 1680–1772 (Sv. kyrkans hist, 5, 1935); H. F. K[0rdam], Svenske Emigranters Ophold i Danmark 1734 o. fig. Aar (Kirkehistoriske Samlinger, 5:4, 1907–1909); L. Thanner, Några bidrag till Erikssönernas historia (Kyrkohist. årsskr., 49, 1949) ; A. Wachtmeister, »Främlingarna» i landsflykt blev skevikarna på Värmdön (Stockholms-Tidningen 3 sept. 1950). – Meddel. av prosten S. Loimaranta.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Ericksson (Essevius), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15338, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-02-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15338
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Ericksson (Essevius), urn:sbl:15338, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-02-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se