Erik av Pommern

Född:1381 eller 1382
Död:1459-05-03 – Polen (i Hinterpommern)

Kung


Band 14 (1953), sida 267.

Meriter

10. Erik av Pommern (i äldre svensk historieskrivning ofta benämnd Erik XIII), synes ursprungligen ha hetat Bogislav (jfr nedan s. 269), f. 1381 eller (mindre troligt) 1382, d. 1459, 3 maj (enligt trovärdig svensk tradition, SRS 1:1, s. 234), i sitt ärvda hertigdöme i Hinterpommern. Föräldrar: hertig Vartislav VII av Pommern-Stolp och Maria, dotter av hertig Henrik III av Mecklenburg och den danska prinsessan Ingeborg, som var unionsdrottningen Margaretas äldre syster. Erkänd som presumtiv efterträdare till Margareta i Norge 16 febr. 1388; synes ha överflyttat från Hinterpommern till Danmark mot slutet av s. å.; hyllad som Norges arvkonung i Hälsingborg midsommaren 1389 (i brev härom kallas han första gången Erik); synes s. å. ha korats även till tronföljare i Sverige; vald till dansk konung i Viborg 1396, senast 24 jan.; erkänd som svensk konung i Skara omkr. 11 juni s. å., bekräftat på Mora äng 23 juli s. å.; krönt till konung i de tre rikena vid allnordiskt herremöte i Kalmar 17 juni 1397; övertog »hela regeringsutövningen» i Sverige på möte i Vadstena senhösten 1400; vid drottning Margaretas död okt. 1412 ensamregent i de tre rikena; utrikes resa aug. 1423–maj 1425 till Tyskland, Polen, Ungern och Jerusalem, varvid drottning Filippa var tf. regent; uppsagd som regent i Sverige vid herremötet i Vadstena 16 aug. 1434, återtog sin konungamakt vid förlikning i Stockholm 14 okt. 1435; ånyo uppsagd som svensk konung 1436; förlikningsfördrag i Kalmar 1 sept. s. å., men E. drog sig hösten s. å. tillbaka till Gotland, vistades vintern 1437—38 i Danmark, återvände till Gotland; avsatt i Danmark 23 juni 1439, i Sverige på herredag i Tälje omkr. 29 sept. s. å., i Norge definitivt 1441; avstod våren 1449 Visborg till Kristian I och överflyttade till Rügenwalde i sitt pommerska arvland, där han från dec. 1446 var ensam landsherre i Pommern-Stolp. – Riddare av engelska strumpebandsorden; stiftade senast 1413 som nordisk unionskonung ett eget ordenssällskap, som hade medlemmar bl. a. i Livland.

G. 26 okt. 1406 i Lund m. Filippa av England, f. (1393 eller) omkr. 1 juli 1394, d. i Vadstena natten till 6 jan. "1430, dotter av konung Henrik IV av England och dennes första gemål Mary Bohun. Ej långt efter Filippas död ingick E. en äktenskapsliknande (och på 1450-talet legitimerad?) förbindelse med en viss Cecilia, som skall ha varit den avlidna drottningens hovjungfru.

Biografi

E. tillhörde den gamla hertigätt med en grip i skölden, som i varje fall ända från 1120-talet hade regerat i Pommern och som då (med hertig Vartislav I, E:s äldste säkert kände stamfader) hade antagit kristendomen. Den var till sitt ursprung slavisk, och härmed överensstämde namnskicket; E:s förfäder genom åtta led hette, på ett undantag när, antingen Vartislav eller Bogislav. Dock hade den tidigt blivit germaniserad, bl. a. genom giftermål med skandinaviska och tyska prinsessor, och från 1181 voro hertigarna av Pommern tyska riksfurstar. Sedan 1372 var dynastiens territorium delat mellan tre linjer, av vilka E:s (grundad av hans farfader Bogislav V, d. 1373 eller 1374) hade de vidsträcktaste besittningarna: landet öster om Swine, d. v. s. i huvudsak Hinterpommern.

Där förflöt alltså E:s tidiga barndom. Hans fader, som vanligen residerade i Stolp (östliga Hinterpommern), gifte sig före (trol. kort före) 23 mars 1380 med den mecklenburgska prinsessan Maria, Valdemar Atterdags dotterdotter, och fick härigenom en anknytning till Norden, som kom att bli bestämmande för sonens livsöde.

Närmast var dock dennes upphöjelse till kunglig värdighet en kraftfull kvinnoviljas verk. I augusti 1387 avled oförmodat den sjuttonårige dansk-norske konungen Olof Håkansson. Olofs moder, drottning Margareta, vars enda barn han var, lät då utropa sig till regent både i Danmark och i Norge och trädde samtidigt i förbindelse med de stormän i Sverige, som förberedde en resning mot konungen i detta rike, Albrekt av Mecklenburg. Då hon sålunda fullföljde de planer på Nordens förening, med vilka hon dittills å sin sons – den siste Folkungens – vägnar hade umgåtts, blev för henne det nordiska successionsproblemet i hög grad brännande, och hon ville ha det löst så snart som möjligt. Hennes närmaste manlige frände var en systerson, den unge hertig Albrekt (d. y.) av Mecklenburg; men denne kunde inte komma i fråga som tronföljare, eftersom han tillhörde ett mot Margareta och Danmark-Norge fientligt furstehus. Drottningens tankar gingo därför i stället till den lille pommerske systerdottersonen.

Redan i början av år 1388 omsatte hon detta tronföljdsprojekt i handling, under besök i Oslo. Två veckor efter det att hon där hyllats som Norges »mäktiga fru och rätta husbonde» för hela sin livstid, utverkade hon (16 febr.) av det på Akershus samlade norska riksrådet, att »hertig Vartislavs av Pommern son» erkändes som hennes presumtive efterträdare i arvriket Norge. Vid hennes död skulle han bli Norges konung; så länge hon levde, skulle han däremot under inga omständigheter få kunglig maktställning (men väl kunganamn, om Margareta framdeles så önskade). När han själv en gång föll ifrån, skulle successionen följa de regler, som voro fastslagna i norska landslagen, och sålunda – om han inte efterlämnade avkomma – övergå till hans närmaste fädernefrände bland Pommerns hertigar.

Efter tronföljdsbeslutet på Akershus dröjde det inte länge, förrän den utkorade prinsens fader hertig Vartislav i egen person uppsökte Margareta. Senast mot slutet av år 1388 anträdde han en resa till Danmark, där han i december vistades (A. Hofmeister, Genealogische Untersuchungen, s. 165, not 75). Förmodligen hade han då med sig den unge sonen, kanske även sin dotter Katarina (f. trol. omkr. 1384), som i likhet med E. kom att bli adopterad av Margareta och uppfostrad vid det nordiska hovet. Hertigsonens överflyttning till Danmark var i alla händelser ett faktum, när unionsdrottningen, som under mellantiden genom segern vid Falköping hade lagt även Sverige under sin spira, vid midsommaren 1389 på en herredag i Hälsingborg lät honom framträda för Norges där tillstädeskomna prelater och ädlingar. Av dessa blev »Erik, hertig Vartislavs son av Pommern» nu hyllad som Norges arvkonung. I den egenskapen skulle han – med frångående av 1388 års bestämmelser – omedelbart vara att betrakta som det verkliga statsöverhuvudet; Margareta skulle alltså inte längre vara rikets suverän utan i fortsättningen formellt sett endast förmyndare för E., till dess denne uppnått laga ålder. Akershusmötets stadganden om successionsordningen i Norge efter E. upprepades och bekräftades.

Breven om arvhyllningen i Hälsingborg, två till antalet och utfärdade samtidigt med denna, äro de äldsta kända urkunder, i vilka den blivande unionsmonarken namnes vid namn och kallas Erik. I själva verket hade han, innan han hämtades upp till Danmark, hetat Bogislav efter sin farfader; en 1400-talstradition därom är utan allt tvivel riktig. Margareta och hennes omgivning ha uppenbarligen funnit det slaviska namnet olämpligt för en furste, som en gång skulle bli herre över Nordens alla länder. Att gossens nya namn just blev Erik torde ha berott på hänsyn till Sverige och åsyftat att tillvinna honom sympatier i det rike, vars skyddshelgon Erik den helige var. Det vill också synas, som om E. redan 1389 korats till tronföljare även av Sveriges råd och män; i det följande bar han, ända till dess att han formligen bestigit den svenska tronen (se nedan), titeln »Sveriges rätte arvinge».

Från 1390-talets förra hälft äro underrättelserna om E:s förhållanden knappa. Otvivelaktigt har han under dessa år alltjämt vistats i Danmark i drottning Margaretas vård. Men förbindelserna med det pommerska fädernehemmet upprätthöllos. Åtminstone en gång fick han mottaga besök av sin fader; denne var nämligen en av de tyska furstar, som omgåvo Margareta på den viktiga nordiska herredagen (och fredskongressen) i Vordingborg sommaren 1392. I början av år 1395 blev E. emellertid faderlös; modern däremot levde ännu 1402.

År 1396 fann Margareta tiden mogen för hans tronbestigning; även i Danmark och Sverige. I januari anordnade hon för ändamålet ett allmänt danskt herremöte i Viborg, där både hon och fostersonen, voro tillstädes och där den sistnämnde (senast 24 jan.) valdes till Danmarks konung. Vid valet gjordes, liksom i Norge 1389, det förbehållet, att Margareta fortfarande skulle utöva regeringen, tills E. »kommit till sina år», d. v. s. blivit myndig. Margareta och E. foro så. upp till Sverige, och här blev denne av riksrådet på ett möte i Skara omkr. 11 juni erkänd som troninnehavare. Det sålunda försiggångna preliminära valet fick sin lagenliga bekräftelse på Mora äng 23 juli, varvid E. upplyftes på kungastenen och med Sveriges folk utväxladede i landslagen föreskrivna ederna. I ceremonien ingick en riddardubbning, som E. personligen torde ha förrättat. Ungefär vid denna-tidpunkt synes han ha fyllt 15 år och därmed uppnått den »lägre» myndighetsålder, som berättigade honom att inträda i halva regeringen vid Margaretas sida.

Efter att ha tillbragt vintern i Danmark återvände E. 1397 till Sverige, även denna gång i fostermoderns sällskap. Han kom för att krönas. Kröningen, kombinerad med ett allnordiskt herremöte, ägde rum i Kalmar på trefaldighetssöndagen 17 juni 1397. Det var en för de tre rikena gemensam akt, såtillvida utan motstycke i kungakröningarnas, historia. Som kröningsförrättare tjänstgjorde ärkebiskoparna av Lund och Uppsala och därjämte – enligt en visserligen ensamstående traditionsuppgift – biskopen av Skara (ställföreträdare för dem frånvarande norske ärkebiskopen?). Man vet, att E. härvid på övligt sätt svor en kröningsed. På kröningen följde dels ett riddarslag av osedvanligt stor omfattning (133 dubbade), dels troligen också – jämlikt internationell kröningspraxis – en högtidlig länsutdelning och en feodal edsavläggelse från mötesdeltagarnas sida, vilken torde vara återspeglad i en mot mötets slut (13 juli) avgiven skriftlig trohetsförsäkran till den nykrönte.

Under de tre nästföljande åren vistades E. omväxlande i Danmark och i Sverige. På senhösten 1400 infunno sig han och Margareta i Vadstena för en sammankomst med det svenska riksrådet, och här övertog han enligt Vadstenadiariet hela regeringsutövningen i riket (»plenariam potestatem super regnum»). Hans sålunda markerade fullmyndighet innebar egentligen blott en formell förändring i hans ställning, eftersom Margareta ännu länge och i viss mån ända till sin död fortfor att vara den faktiskt ledande. Men rättsligen hade förändringen en betydelse, som genast tog sig uttryck däri, att E. i början av år 1401 red sin eriksgata i enlighet med Sveriges lag.

Vid den tiden hade frågan om hans giftermål redan blivit aktuell. Enligt en krönikenotis utsände Margareta 1400 en ambassad till Frankrike för att där skaffa honom en brud; en med franske kungen närbefryndad hertigdotter av Bourbon skall härvid ha varit i åtanke. Denna plan övergavs dock snart, och på våren 1401 inleddes det frieri i England, som omsider skulle leda till resultat. De växlingsrika förhandlingarna rörde sig i begynnelsen om ett dubbeläktenskap: mellan E. och konung Henrik IV:s dotter Filippa och mellan E:s syster Katarina och konung Henriks son (sedermera Henrik V). Förslaget om Katarinas engelska giftermål fick slutligen förfalla; hon gifte sig i stället (i Ribe 25 sept. 1407) med hertig Johan av Bayern, den regerande tyske konungens son. E:s giftermål med Filippa kom däremot till stånd. Den 26 november 1405 blev E. i Westminster genom en ställföreträdare – svenske riddaren Ture Bengtsson (Bielke), enligt traditionen – förmäld med Filippa, som därefter på sensommaren 1406 av en manstark allnordisk beskickning eskorterades till Danmark, brudgummen till mötes. Bröllopet firades så 26 oktober på ärkebiskopsgården i Lund med osedvanlig pomp och ståt, och i samband härmed förrättades den troligen endast tolvåriga brudens kröning.

Efter bröllopet tycks E., vilken från sekelskiftet ungefär lika ofta hade vistats inom det svenska statsområdet (besök även i Finland 1403, förnyat 1407) som på dansk mark, med sin unga gemål ha tagit stadigvarande uppehåll i Sverige. Enligt en senare nedskriven berättelse skall han i tre år ha haft sitt residens på Kalmar slott, och denna notis är utan tvivel välgrundad; den torde närmast åsyfta treårsperioden 1407–1409, varvid det är att märka, att E. kort förut – troligen 1406 – hade från Kalmar slott avlägsnat den dittillsvarande kommendanten, Abraham Brodersson, och lagt slott och län under sin egen förvaltning. Under tiden hopade sig tecknen på att han som regent alltmer frigjorde sig från drottning Margaretas inflytande. Ännu 1405, då han besökte Norge, hade han fått med sig en ryktbar instruktion, i vilken fostermodern i smått som i stort föreskrev, hur han skulle bete sig under resan. Då var han tydligen fortfarande starkt beroende av sin stora välgörarinna. Men sedan blev det efter hand annorlunda. Som ett självständigt initiativ har man exempelvis, att uppfatta det sätt, varpå han 1408 – med överkorsande av det kanoniska valet och säkert också i strid med Margaretas önskan – genomdrev, att hans kansliklerk Jöns Gerekesson blev innehavare av Uppsala ärkestol. Hans förhållande i denna sak synes icke avsevärt ha inkräktat på den popularitet, som han uppenbarligen tillvunnit sig i Sverige och som åtminstone delvis var betingad av mot Margareta oppositionella strömningar.

Mot slutet av drottning Margaretas livstid fick E. för första gången pröva sina krafter i krigiska värv. År 1410 utbröt en väpnad konflikt mellan unionsväldet och det holsteinska grevehuset; stridens föremål var hertigdömet Sönderjylland (Slesvig), som, ehuru egentligen ett danskt territorium, sedan 1370-talet innehades av holsteinarna. Unionsväldets krigsoperationer leddes av E., som därvid hade åtskilliga framgångar, särskilt på ön Als. Det var under detta fälttåg han lät halshugga sin kanske främste medhjälpare i kriget, Abraham Brodersson (aug. 1410). Att åtgärden hade en fullgod rättsgrund och alltså formellt var oantastlig kan knappast betvivlas: herr Abraham hade på Als, av allt att döma, gjort sig skyldig till våldtäkt. Exekutionen överraskar ändå genom sin stränghet; och den synes ha ogillats av Margareta, som för tillfället befann sig i Sverige. Anledning saknas inte till en förmodan, att den djupast sett sammanhängde med ett gammalt motsatsförhållande mellan E. och Abraham Brodersson (jämför vad ovan sagts om Kalmar slott), men också den unge konungens av naturen hetsiga lynne, som tycks ha varit ett fädernearv, kan ha spelat en roll i den makabra affären.

Återkommen från krigsskådeplatsen, där stillestånd slöts, begav sig E. på sommaren 1411 till Gotland, som han förvärvat från Tyska orden tre år tidigare. Detta hans första Gotlandsbesök blev i så måtto betydelsefullt, att det var då han lade grunden till Visborgs slott, som ett kvartsekel senare – i hans olyckas dagar – kom att för lång tid bli hans egentliga uppehållsort.

Margaretas död i Flensburgs hamn i okt. 1412 gjorde honom utan inskränkning till hela Nordens regerande herre. När dödsbudet kom, vistades han i Hälsingborg. På nyåret 1413 anträdde han emellertid en resa till Sverige, som kom att sträcka sig över flera månader; «en av forskningen livligt debatterad skattebok, som huvudsakligen synes ha utgjort ett under resan fört uppbördsregister, blev därav ett minne. I sin nya egenskap av allenahärskare hälsades han av svenskarna med stora förhoppningar, helst som han ostentativt lade i dagen en åhåga att rätta till och undanröja sådana missförhållanden i Margaretas regeringssystem, som i Sverige kändes besvärande.

Ingen kunde då ana, att den svenska nationens känslor för E. med tiden skulle vändas i hat; och än mindre kunde det förutses, att han till sist skulle förspilla alla sina kronor och riken. Att det likväl gick därhän berodde i grunden på hans vittsyftande utrikespolitik.

Det är en bekväm och vanlig metod att göra den slutliga utgången till bedömningsnorm, när det gäller en historisk personlighet, som omsider misslyckades i sina strävanden. Den metoden har tillämpats också på E., både av samtid och eftervärld; han har härigenom kommit att framstå som en oduglig regent och som en i allo mindervärdig företeelse. Men denna bild är falsk. Ett riktigare och för personkarakteristiken mera fruktbart tillvägagångssätt än slutledningar ex eventu är utforskandet av målsättningen, av strävandena såsom sådana. Det fanns i själva verket både storslagenhet och konsekvens i E:s politiska program. I åtskilliga hänseenden var han före sin tid. Och han visste vad han ville. En klar och genomtänkt uppfattning, om också i mångt och mycket präglad av ensidighet och ohämmat överdåd, vägledde honom i hela hans gärning, åtminstone under hans bästa år.

E. hade med rätta höga tankar om det välde, som han tagit i arv efter den stora Margareta. Han ville göra det till ett imperium av europeisk betydenhet; hans perspektiv voro över huvud allmäneuropeiska. Fastän han sålunda företrädesvis riktade sina blickar utåt, saknade han inte sinne för sina rikens inre förkovran. De mest skilda områden inom stats- och samhällslivet famnade han med impulsivt och levande intresse. Åt centraladministrationen ägnade han mycken omvårdnad; att han också med iver vårdade sig om militärväsendet var i betraktande av hans utrikespolitiska aktivitet naturligt. I fråga om fästningsbyggen utvecklade han en livaktighet, som knappast har något motstycke i de nordiska medeltidsmonarkernas historia. Visborg har redan nämnts. Men också Krogen, Kronborgs föregångare, var hans verk, och Hälsingborgs slott torde i honom ha haft en av sina förnämsta byggherrar. Han är även att betrakta som grundläggaren av Malmöhus. I detta sammanhang bör vidare framhållas, att han 1417 från Roskilde biskopsstol förvärvade Köpenhamns slott; Köpenhamn var i fortsättningen hans huvudresidens och blev därigenom unionsväldets egentliga centrum.

På det ekonomiska området omhuldade E. särskilt stadsnäringarna. Bland borgarsamhällen, som han framför andra gynnade, märkas dels de vid Öresund belägna (bland dem Landskrona, som grundades av honom), dels Stockholm och de finländska sjöstäderna, av vilka Viborg enligt hans intentioner skulle bli en stapel för Rysslandshandeln. Hans stadslagstiftning, som åsyftade att i varje fall inom detaljhandeln skydda städernas köpmannaelement mot både utländsk och inhemsk konkurrens, fick varaktigt genomgripande betydelse. I Sverige var också bergsbruket föremål för hans organisatoriska omsorger. Där upptäcktes – ett hittills okänt faktum – under hans regering ett nytt bergverk (i Dalarna?), som han senast omkr. 1430 började bearbeta genom ett konsortium, till vars ledare han förordnade sin hövitsman i Stockholm Hans Kröpelin (otryckt brev 29 sept. 1431, Königsbergs f. d. statsarkiv).

I utrikespolitiken blev han den förste målsmannen i historien för tanken på ett dominium maris Baltici. Själva grundförutsättningen för en sådan tankes förverkligande hade skapats redan av Margareta därigenom, att Sverige (med Finland) kommit under samma överhet som Danmark, men på detta fundament ville E. uppbygga ett storvälde, som sträckte sig vida utöver Nordens dåvarande gränser i Östersjöbäckenet. Väsentligen i den belysningen har man att se hans ständigt förnyade, i decennier fortgående kamp om Sönderjylland, vilken österut hade en motsvarighet i hans planer på Estlands återbördande åt det nordiska statssystemet. Men hans expansionspolitik tog också sikte på kustländerna däremellan. Även bortsett från Estland voro Tyska ordens territorier (både i Östbaltikum och i Preussen) under många år ett hägrande mål för hans maktutvidgning, och han knöt tidigt förbindelser bl. a. med Polen i syfte att om möjligt förjaga tyskriddarna från de östersjöbesittningar de innehade. Sitt pommerska arvland, i vilket han själv som hertig av Pommern-Stolp hade blivit delägare efter sin fader, ville han under alla omständigheter göra till imperiets fasta brohuvud på den tyska kusten. Detta skulle ske genom en allnordisk successionsordning av innebörd, att unionskonungadömet alltid skulle innehas av en pommersk hertig och sålunda i realiteten vara ärftligt inom det furstehus, som »förde gripen».

Det föreföll länge, som om lyckan var E. bevågen och gynnade hans aspirationer. Under sin nära tvååriga utrikesresa 1423–1425, som genom Tyskland, Polen och Ungern förde honom ända till Jerusalem, framstod han som en europeisk maktfaktor och sammanträffade upprepade gånger dels med Tyska rikets överhuvud konung Sigmund, som på mödernet var hans kusin, dels med polske konungen Vladislav Jagello. Då var det starkt ifrågasatt, att E. med sitt talrika nordiska följe och även med pommerska uppbåd skulle deltaga i kriget mot husiterna i Böhmen. I verkligheten kom han dock aldrig i tillfälle att, som han ämnat, göra tjänst på den böhmiska krigsskådeplatsen, men genom blotta uppsåtet och än mer genom löften om framtida bistånd mot »kättarna» vann han Sigmunds verkningsfulla vänskap, som under ovanberörda utrikesvistelse blev honom till stort gagn. Denne avkunnade 1424 kejsardom mot holsteinarna, som vägrat uppge anspråken på Sönderjylland. Samtidigt stödde honom Sigmund synnerligen kraftigt i en dynastisk angelägenhet, som i många år hade legat E. om hjärtat. Det gällde en äktenskapsförbindelse mellan arvprinsessan Hedvig av Polen, Vladislav Jagellos enda dotter, och den unge hertig Bogislav IX av Pommern-Stolp; den sistnämnde var E:s närmaste fädernefrände, och unionsmonarken, vars äktenskap förblev barnlöst, hade efter drottning Margaretas död utsett honom till sin tronarvinge i Norden. Underhandlingarna i giftermålsärendet sysselsatte E. mer eller mindre under snart sagt hela resan. Med Sigmunds hjälp synas de omsider i april (?) 1425 ha fortskridit så långt, att å polsk sida utkastet till ett avtal uppsattes, enligt vilket Bogislav i sin egenskap av den nordiska förbundsstatens blivande härskare på vissa villkor skulle få Hedvig till äkta och sedan, ifall den åldrige svärfadern dog utan att efterlämna någon son (det fanns visserligen numera en kungason vid polska hovet, blott ett halvt år gammal), erhålla även Polens krona. Den sålunda utformade planen kan för eftervärlden te sig fantastisk i sin successionspolitiska del (Polen eventuellt under samma spira som de tre nordiska rikena!), men för E. måste den i sig själv ha inneburit en utomordentligt värdefull påbyggnad på de storbaltiska projekten.

När E. äntligen på försommaren 1425 återkom till sina riken, där styrelsen under tiden med omisskännlig skicklighet hade utövats av hans drottning, tedde sig situationen fortfarande utefter hela linjen löftesrik för honom; allt tycktes gå honom väl i händer. Men snart drabbades han av svåra missräkningar. Prinsessan Hedvig blev aldrig hertig Bogislavs brud; hon avled oförmäld 1431. Och kejsardömen förmådde inte bryta holsteinarnas motstånd i den slesvigska frågan. E. såg sig därför i juli 1426 nödsakad att åter gripa till vapen mot dem i avsikt att nu definitivt underlägga sig Sönderjylland och om möjligt även Holstein. Men då slog Lybeck till. Den mäktiga stadsrepubliken vid Trave förenade sig med övriga vendiska hansestäder och med Hamburg för att hejda hans frammarsch på denna ömtåliga landfront och för att över huvud stäcka hans baltiska imperialism. På hösten 1426 överlämnade de sammansvurna hanseaterna sina fejdebrev; ett stort nordeuropeiskt krig, som i längden skulle bli E:s ofärd, hade därmed brutit ut.

Redan förut hade han ofta haft besvärligheter med Lybeck, och detta sammanhängde från början med hans bemödanden att i möjligaste mån frigöra sina länder från Hansans kommersiella övermakt. Lybeckarna och hanseaterna i allmänhet hade också med oro sett hans fästningsbyggen vid Öresunds smalaste del; de anade, att han i anslutning till sina baltiska storhetsdrömmar ämnade göra Krogen med det närbelägna Helsingör till kontrollstation för utkrävandet av en skeppstull, den sedan så betydelsefulla öresundstullen, som han också mot slutet av 1420-talet verkligen införde för alla främmande handelsfartyg. Men ända till 1426 hade det sett ut, som om han skulle kunna komma till rätta med Lybeck genom att på ett eller annat sätt böja det under sin lydno. Nu ställdes han inför nödvändigheten att helt enkelt krossa det, om han skulle kunna föra sin storpolitik till seger.

Under de första åren efter fientligheternas utbrott visade sig E:s flotta, i vilken de svenska kontingenterna gjorde sig starkt gällande, ganska väl i stånd att möta hanseaternas attacker och hade avsevärda framgångar. Följden var, att en del av lybeckarnas hanseatiska bundsförvanter utträdde ur kriget och 1430 slöto separatfred med unionsväldet. Men sedan vände sig krigslyckan. Under loppet av år 1431 fördrevos E:s trupper praktiskt taget helt och hållet från Sönderjylland. Samtidigt effektiviserades i Östersjön den handelsblockad, som lybeckarna, mer eller mindre understödda även av icke krigförande hansestäder, vid fejdens början hade igångsatt mot de nordiska rikena och som i längden förlamade dessas varuförsörjning och näringsliv. Särskilt i Sverige hade krigsleda tidigt givit sig till känna och framkallat en med åren växande obenägenhet att åtaga sig ofredens tunga bördor; den långvariga handelsblockaden stegrade detta missnöje därhän, att unionsväldets rent militära möjligheter att hålla ut i kampen till sist allvarligt förminskades. Det blev i det hela allt tydligare, att E;s stort anlagda utrikespolitik hade överansträngt hans rikens resurser och undersåtarnas krafter. Under sådana omständigheter fann han för gott att i aug. 1432 på oförmånliga villkor, men säkert i förhoppning om att senare kunna återupptaga kriget, sluta ett stilleståndsfördrag med sina hanseatiska och holsteinska fiender.

Härigenom avvärjde E. dock ingalunda det hotande inre sammanbrottet. Det var en stor olycka för E., att drottning Filippa, som synes ha varit allmänt uppskattad och avhållen i Norden, på nyåret 1430 – under besök i Sverige – bortrycktes av döden. Det blev olycksdigert även av det skälet, att E. vägrade gifta om sig (en i litteraturen förekommande uppgift, att han 1432 friade till en prinsessa av Kleve, är felaktig och beroende på missförstånd). I stället tog han till sig en kvinna av okänd (nordisk?) härkomst, Cecilia, vilken skall ha varit hovjungfru hos hans avlidna gemål, och gjorde henne till sin frilla. Denna förbindelse, som ända från begynnelsen tycks ha haft en äktenskapsliknande karaktär, väckte i sig själv förargelse bland undersåtarna, vilka med all rätt tillika betraktade den som ett vittnesbörd om att E. numera i avseende på trestatsunionens framtid helt var inriktad på den pommerska tronföljdsplanens genomförande. I det stycket verkade hans handlingssätt direkt utmanande på opinionen åtminstone bland svenskarna och danskarna. Av åtskilligt att döma var det dock inte hertig Bogislavs tillämnade tronföljd i och för sig, som oroade sinnena, utan fastmer E:s därmed förbundna avsikt att upphöja de år 1389 vid hans tronbestigning i Norge formulerade successionsstadgandena till norm för hela unionsväldets statsrätt. Ty denna avsikt stred oförtydbart inte blott mot de båda andra rikenas nedärvda, på kungavalens rättsliga frihet beroende statsskick utan också mot de grundlinjer för trestatsunionens författning, som uppdragits på kröningsmötet i Kalmar 1397.

Med frågan om Bogislavs succession sammanhängde ett likaledes utmanande drag i E:s svenska länsförvaltning. Från och med senare hälften av 1420-talet voro nästan alla svenska län av honom anförtrodda åt tyskar eller danskar, i ett mycket remarkabelt fall åt en italienare. På det sättet ville han försäkra sig om att de infödda svenskarna, hos vilka kärleken till valförfattningen var starkt rotad, i tronskiftets ögonblick inte skulle kunna hindra pomrarens regeringstillträde. Samma syfte torde delvis ha legat bakom hans åtgöranden under den häftiga strid, som han från år 1432 utkämpade med Uppsala domkapitel och som gällde återbesättandet av den då ledigblivna svenska ärkestolen.

De av E. personligen helt avhängiga främlingar, som han insatte på viktiga poster i Sverige, voro av skiftande kvalitet; många av dem gjorde sig illa lidna. För egen del kunde han knappast med fog anklagas för att ha försummat sina svenska regentplikter. Hans med tiden alltmer sydligt orienterade storpolitik hade visserligen medfört, att han under sin allenastyrelse mestadels kommit att vistas i Danmark. Men han hade rätt ofta besökt Sverige, och när han, såsom fallet var på 1420-talet, under en längre följd av år inte kunde det, ersatte honom Filippa, som 1420 fått hela sitt livgeding förlagt inom Sveriges gränser, genom täta resor till det svenska riket. I övrigt fanns det emellertid tillräckliga motiv – ovan framhållna eller antydda – för den svenska upprorsrörelse 1432–1436 (se artikeln Engelbrekt Engelbrektsson, SBL 13, s. 575 ff.), som genom sina följder slutligen ledde till E:s detronisering i alla tre rikena.

Detta händelseförlopp är välbekant. Det kännetecknades å E :s sida av den segaste vilja att bevara innehavande positioner. Gentemot hanseaterna och holsteinarna tvang honom det svenska upproret att förvandla 1432 års stilleståndsavtal till en formlig fredstraktat, i Vording-borg 1435. Men i det inre sökte han så långt möjligt var undgå nederlaget. Sina undersåtars »jaherre» ville han icke vara, och då fredsuppgörelsen mellan honom och svenskarna på mötet i Kalmar 1436 innehöll bestämmelser, som syntes honom olidliga och som påtvingats honom genom danskarnas under förhandlingarna ådagalagda solidaritet med de svenska upprorsmännen, drog han sig (på hösten s. å.) förbittrad tillbaka till Gotland, där han i fortsättningen spanade efter möjligheter att återvinna hela sin makt och myndighet som Nordens herre.

På en punkt var han fast besluten att aldrig vika från sina ursprungliga intentioner: i fråga om den pommerska tronföljden. Hertig Bogislav – denne hade 1432 äktat prinsessan Maria av Masovien, dotter till en polsk länsfurste och systerdotter till Vladislav Jagello – fortfor han att betrakta som sin universalarvinge, i sons ställe. Redan på våren 1432 hade han enligt samtida uppgift (otryckt brev 8 juni 1432, Königsbergs f. d. statsarkiv) avsänt en skrivelse till Bogislav med anhållan, att denne snarast måtte infinna sig i Sverige eller Danmark: E. ville i så fall till kusinen för all framtid överlämna styrelsen över de tre rikena. Enligt vår källa var emellertid Bogislav då föga benägen att tillträda regeringsutövningen i Norden. Även i fortsättningen visade sig E. mycket angelägen om att så ofta som möjligt ha den unge fränden i sin närhet. År 1434 kallade han honom till sig i Danmark, och även på det nyssnämnda Kalmarmötet 1436 tillhörde Bogislav hans omgivning. Efter att ha slagit sig ned på Gotland ådagalade E., att han inte i ringaste mån hade övergivit arvrikesplanen. I april 1437 utfärdade han från Visborg ett öppet brev, vari han förordnade, att staden Malmö till evig tid i sitt sigill och i sin sköld skulle föra ett grip huvud, alltså en del av hans fäderneätts vapen; häri skulle ligga en erinran om malmöborgarnas trohetsplikt inte endast mot honom själv utan även mot tronarvingen hertig Bogislav och mot alla efterföljande unionskonungar av huset Pommern. E:s åtgärd att sålunda ge Malmö den vapenbild, som, än i dag brukad av Skånes största stad, har blivit ett genom århundradena bestående minnesmärke över hans baltiska politik, bar vittne om att han trodde sig kunna nå sina strävandens mål bl. a. genom att vädja till vissa alltjämt välsinnade befolkningslager i de nordiska rikena.

Denna vapenförläning var en upptakt till den lika bryska som energiska aktion i tronföljdsfrågan, som ställdes i verket, när han på hösten s. å., i Bogislavs sällskap och i krigisk rustning, från Visby avseglade till de danska öarna. Av egen maktfullkomlighet insatte han där en rad pommerska hertigar och furstar som slottshövdingar, överlämnade så Fyen till Bogislav och förmådde slutligen Själlands bönder att hylla den av honom utsedde tronarvingen. Förgäves sökte Danmarks rådsaristokrati hejda och motverka hans framfart. Obenägna för den pommerska arvföljden – detta väsentligen av hänsyn till Sverige och till själva unionens bestånd – föreslogo danskarna en kompromiss, enligt vilken Bogislav för sin del skulle få stanna i Danmark hos sin kunglige kusin och för sitt underhåll råda över ett par mindre danska slott; men kompromissen avvisades av E. med yrkande, att hertigen skulle erkännas som Danmarks styresman under hans egen återstående livstid och i den egenskapen åtnjuta alla kungliga befogenheter. E. erbjöd sig alltså för tryggande av sin »ålderdoms ro» att till Bogislavs förmån praktiskt taget abdikera: Inte heller på denna grundval kunde samförstånd uppnås mellan honom och danska vederbörande. Vid midsommartiden 1438 återvände E. plötsligt till Gotland, medförande alla klenoder och dyrbarheter, som han under sin långa regering hade samlat i riksskattkammaren på Kalundborg, och nu följde inom kort de händelser, som inneburo E:s avsättning inte blott i Danmark utan också i Sverige.

Tronföljdsproblemet erhöll därvid en lösning, som gick stick i stäv mot E:s heta önskningar. En ännu närmare skyldeman än Bogislav hade denne i sin systerson hertig Kristofer av Bayern, med vilken han emellertid just för den pommerska tronföljdsplanens skull sedan länge var i delo. Den unge sydtysken, vars år 1426 avlidna moder Katarina på sin tid hade betraktats som en skandinavisk prinsessa (jfr ovan), befanns villig att ersätta E. som trestatsunionens härskare. På kallelse av danska riksrådet, som kort förut hade uppsagt E. tro och lydnad, infann sig Kristofer i Köpenhamn i juli 1439 och korades till riksföreståndare; som Danmarks konung blev han formligen hyllad i april 1440. Sverige beträdde samma väg, sedan E. under vår- och sommarmånaderna 1439 hade gjort ett omsider misslyckat försök att från Gotland med vapenmakt invadera det svenska fastlandet. Även i detta rike blev E. förklarad definitivt avsatt, på hösten 1439, och 1441 hyllades Kristofer slutgiltigt som Sveriges monark. Norge, som i kraft av sina gamla arvrikestraditioner länge hade tvekat att överge E:s sak, besinnade sig då äntligen på att följa exemplet: år 1442 valdes och hyllades Kristofer också av norrmännen, och hans en gång så mäktige morbroder var därmed utefter hela linjen försatt i en exkonungs ringaktade ställning.

Men det tecknar E:s sinnesart, att han inte ens i den belägenheten gav allt förlorat. Av sitt nordiska välde hade han ännu Gotland i behåll, och därifrån bedrev han ända fram emot slutet av 1440-talet en kapartrafik, som allvarligt skadade strandägarna vid Östersjön och som ytterst åsyftade att framtvinga hans återuppsättande på Nordens troner. Att han hade tillgång till ett sådant påtryckningsmedel förklarar i sin mån det eljest överraskande faktum, att han 1448, efter Kristofers bråda död, i Sverige från vissa håll förordades som tronkandidat; själv var han uppenbarligen verksam i saken. Men sedan Karl Knutsson blivit segrare i den svenska valstriden, nödgades E. snart nog lämna även Gotland ifrån sig. Konung Karl utsände nämligen s. å. en militärexpedition till denna ö, varvid E. inneslöts på Visborg; Danmarks likaledes nyblivne monark, Kristian I, blandade sig då i leken med påföljd, att exkonungen på våren 1449 avstod Visborg till Kristian för att inte slottet och ön skulle falla i den av honom från 1430-talets upprorsår hatade Karl Knutssons händer.

Sedan E. sålunda uppgivit det starka gotländska fäste, som i ett helt årtionde hade varit hans egentliga hem, och därmed förlorat sin sista stödjepunkt i Norden, flyttade han genast över till det aldrig glömda pommerska arvlandet. Där kom han att tillbringa alla de år, som ännu återstodo honom. Bogislav IX hade dött i dec. 1446, varigenom E. blev ensam landsherre i hertigdömet Pommern-Stolp. Som sådan tog han nu sitt residens på slottet Rügenwalde (några mil väster om Stolp). Regeringen över hertigdömet utövade han i nära samverkan med Bogislavs änka Maria, så länge denna levde. Bogislavs båda efterlämnade döttrar voro hans myndlingar, av honom betraktade som om de varit hans egna bröstarvingar. Den äldre av dem, Sofia, gifte han bort med en ung hertig av Pommern-Wolgast, Erik II. Honom hade exkonungen, tydligen redan innan bröllopet med Sofia firades 1451, utsett till sin arvtagare i den döde Bogislavs ställe; när E. under tronvakansen 1448 sökte återvinna Sveriges krona, skall han ha haft för avsikt att tills vidare, om kungavalet gick efter önskan, göra Erik till sin ställföreträdare i den svenska riksstyrelsen (Lögdberg). Det blev också Erik II – stamfadern för 1500- och 1600-talens alla hertigar av Pommern – som vid E:s död kom att övertaga linjen Pommern-Stolps besittningar.

Den som stod E. allra närmast på ålderns dagar var dock hans Cecilia. Hon delade hans öden både på Gotland och i Pommern och överlevde honom. Uteslutet är icke, att förbindelsen med henne till sist blev legitimerad. Härpå tyder i varje fall den omständigheten, att en minnesbok, som fördes i det invid Rügenwalde belägna kartusian-klostret Marienkron och som under 1450-talet innehåller åtskilliga anteckningar om henne och E., ursprungligen kallar henne rätt och slätt vid namn men sedan nämner henne »uxor regis» för att slutligen (1459) övergå till titulaturen »domina Cecilia regina».

Efter dåtida måttstock var E. med sina sjuttiosju eller sjuttioåtta år en mycket gammal man, när han på våren 1459 avled (troligen på Rügenwalde). Det storpolitiska intresset hade emellertid aldrig övergivit honom: ännu 1456 tycks han ha umgåtts med tanken att i pantsättningens form göra landförvärv från Tyska orden. Och att han bibehöll det starka temperament, som utmärkt honom i hans krafts dagar, synes framgå av en amper protest, som han 1457 riktade mot staden Danzig i anledning av att Karl Knutsson där som landsflykting hade fått ett välvilligt mottagande.

Något autentiskt porträtt av E. är icke känt. Undersökningar i hans grav i Rügenwalde (stoftet vilar i en sarkofag i därvarande stadskyrka) ha visat, att han hade en reslig växt och en ovanligt kraftig statur. Samtida prisa hans ståtliga yttre och hans i mannaåldern ådagalagda fysiska spänstighet: med särskild beundran iakttog man, att han sprang till häst utan att röra stigbygeln. Betygat är också, att han förfogade över en personlig tjuskraft, vilket uppenbarligen var honom till gagn under hans välmaktstid. Till hans vinnande egenskaper hörde minnesgodhet mot gamla vänner och tjänare. En avigsida i hans umgängelse var däremot den häftighet och brist på behärskning, som han ofta röjde och i vilken man säkert delvis har att se förklaringen till tragiken i hans liv.

Författare

Gottfrid Carlsson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Akter i Königsbergs f. d. statsarkiv, f. n. i Goslar; jfr motsvarigheterna i Regesta historico-diplomatica ordinis S. Maria? Theutonicorum 1198— 1525, herausgeg. von E. Joachim u. W. Hubatsch, 1:1 (1948—49), nr 4267, 4407, 4416, 4442, 5806, 6125, 6849. — Akter rör. ärkebiskopsvalet i Upsala 1432, utg. af A. Lindblom (1903) ; Aktstykker vedrör. Erik af Pommerns Afssettelse som Konge af Danmark, udg. ved Anna Hude (1897) ; Codex diplomaticus Prussicus, herausgeg. von J. Voigt, 3—6 (1848—61) ; Die Recesse und andere Akten der Hansetage von 1256—1430, bearb. von K. Koppmann, 4—8 (1877—97) ; Diploma-tarium Norvegicum, 5 (1861), 19 (1914); Finlands medeltidsurkunder, utg. genom R. Hausen, 1—3 (1910—21) ; H. Fleetwood, Svenska medeltida kungasigill, 2 (1942) ; Hanserecesse von 1431—1476, bearb. von G. v. der Ropp, 1 (1876) ; Kalmar stads tankebok, utg. av I. Modéer och S. Engström, 1—2 (1945— 49) ; Liber beneficiorum domus Corone Marie prope Rugenwold 1406—1528 (Quellen zur pomm. Geschichte, 5, 1922) ; Norges gamle love, anden rrekke, udg. ved A. Taranger, 1, Tekst (1912) ; Privilegier... för Sveriges städer, 1, utg. av N. Herlitz (1927) ; Scriptores rerum Suecicarum medii sevi, 1—3 (1S18—76) ; C. G. Styffe, Bidrag till Skandinaviens hist., 2—3 (1864—70) ; Sv. medeltids-regester ... 1434—1441, utg. av S. Tunberg (1937) ; Svenska medeltidens rimkrönikor, utg. af G. E. Klemming, 2 (1866) ; Svenskt diplomatarium fr. 1401, 1—3, med supplement (1875—1904) ; Sverges traktater med'främmande magter, 2—3 (1883—95). — H. Bethe, Die Bildnisse des pomm. Herzogshauses (Baltische Studien, Neue Folge 39, 1937) ; Y. Brilioth, Svensk kyrka, kungadöme och påvemakt 1363—1414 (1925) ; H. Bruun, Abraham Brodersen ([Dansk] Hist. Tidsskrift, Rrekke 11:3, 1950) ; G. Carlsson, Förhistorien till 1396 års svenska konungaval (Hist. studier tillägn. L. Stavenow, 1924) ; dens., Kalmarunionen (Hist. tidskr. 50, 1930; med följdskrift, 1397 års mötesbeslut om Nordens evärd-liga förening, ibid. 51, 1931) ; dens., Senare medeltiden, 1. Tidsskedet 1389—1448 (Sveriges historia till våra dagar, 3:1, 1941) ; dens., Karl Knutssons testamente (Hist. tidskr. 63, 1943), s. 6—13; dens., Medeltidens nordiska unionstanke (1945) ; dens., 1413 års skattebok (1951) ; dens., När blev Erik av Pommern myndig? (Hist. tidskr. 71, 1951; under tryckning); W. Christensen, Unions-kongerne og Hansestsederne 1439—1466 (1895) ; dens., Dansk Statsförvaltning i det 15. Århundrede (1903) ; E. Daenell, Die Blutezeit der deutschen Hanse, 1 (1905) ; K. Erslev, Dronning Margrethe (1882) ; dens., Erik af Pommern (1901) ; A. Hofmeister, Genealogische Untersuchungen zur Geschichte des pomm. Herzogshauses (1938) ; dens., Zur Geschichte König Erichs von Pommern und seiner Schwester Katharina (Pommersche Jahrbucher 32, 1938) ; dens., Aus der Geschichte des pomm. Herzogshauses (1938) ; K. Kumlien, Karl Knutssons poli- tiska verksamhet 1434—144S (1933) ; dens., Karl Knutsson i Preussen 1457— 1464 (1940) ; G. A. Lögdberg, De nordiska konungarna och Tyska orden 1441— 1457 (1935) ; E. Lönnroth, Sverige och Kalmarunionen 1397—1457 (1934) ; A. Mohlin, TJnionsavtalet under drottning Margareta (Hist. tidskr. 70, 1950) ; W. Mollerup, Kong Erik af Pommerns TJdenlandsrejse 1423—1425 ([Dansk] Hist. Tidsskrift, Rtekke 5:3, 1882, föråldrad) ; T. Mårtensson, Hälsingborgs slott under medeltiden (1934) ; H. Reuterdahl, Swenska kyrkans historia, 3:2 (1863) ; E. Schieche, Tyska ordens arkiv (Hist. tidskr. 70, 1950) ; A. Tuulse, Kasteli i nordisk borgarkitektur (Fornvännen 1947), s. 29—37; J. Vasar, Dänemarks Bemiihungen Estland zuriickzugewinnen 1411—-1422 (1930; tyskt referat) ; M. Wehrmann, Genealogie des pomm. Herzogshauses (1937; jfr rec. av O. Heinemann i Baltische Studien, Neue Folge, 39, 1937, s. 455) ; dens., Die Begräbnisstätten der Angehörigen des pomm. Herzogshauses (Baltische Studien, N. F., 39, 1937) ; L. Weibull, 1397 års unionsbrev och dess rättsgiltighet (Scandia, 4, 1931), dens., »Sancte Trinitatis söndag nu var» (ibid., 4, 1931) ; A. Åkerblom, Sveriges förhållande till Norge under medeltidsunionen (1888).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik av Pommern, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15392, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gottfrid Carlsson.), hämtad 2018-11-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15392
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik av Pommern, urn:sbl:15392, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gottfrid Carlsson.), hämtad 2018-11-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se