Eskil Torstensson

Född:troligen på 1350-talet
Död:efter 1425

Biskop


Band 14 (1953), sida 527.

Meriter

Eskil Torstensson (Eskillus Thorstani), f. troligen på 1350-talet, d. efter 1425. Var präst och föreståndare för fattighospitalet i Aneboda med S:t Henriks sockenkyrka redan 1382; kanik i Växjö med Aneboda som prebende; tillika providerad med kanonikat (med expektans på prebende) i Linköping 13 okt. 1397; vald till biskop i Växjö och providerad maj 1408 av Gregorius XII, som 1 juni s. å. gav honom rätt att själv välja konsekrator; invigd av biskop Brynolf Karlsson i Skara 1409; erhöll förnyad provision som biskop av Johannes XXIII 18 juni 1410; resignerade från biskopsämbetet, vilket godkändes av kurian 16 jan. 1426.

Biografi

E. framträder i källorna första gången 12 febr. 1382, då han som vittne egenhändigt undertecknar det (av den bekante kaniken Laurentius Odonis utskrivna) valdekret, varigenom kapitlet i Växjö enhälligt valde Henricus Karoli till biskop. Henrik förbigicks denna gång av påven, men han blev följande år ärkebiskop. I oktober 1397 finna vi E. vid kurian i Rom, där han jämte kyrkoherden Ingevald Bengtsson vid S:t Nicolai kyrka i Västerås såsom ombud för biskop Nils i Västerås avbetalade dennes servitier. Samma dag (5 okt.) fick E. rätt att välja biktfader, söm skulle ge honom avlösning på dödsbädden, och 13 okt. utan hinder av sitt kanonikat i Växjö även provision på kanonikat i Linköping, varjämte sockenkyrkan, eller hospitalet i Aneboda samma dag fick ett avlatsbrev. I slutet av 1402 vistas E. tillfälligtvis i Aringsås, där han beseglar ett köpebrev för herr Abraham Brodersson; eljest tiga de bevarade källorna, och Växjö medeltida biskops-och kapitelarkiv ha gått förlorade, troligen under Dackefejden.

Efter biskop Hemming Larssons död valdes E. 1408 till biskop i Växjö och råkade därmed in mitt i den stora påveschismen. Han hade dock bättre lycka än Växjökapitlets ombud till kurian 1382, Gjurd Petersson Rumpa, som nu samtidigt valts till biskop i Strängnäs men i kampen om de olika påvarnas ynnest slutligen dukade under för sin medtävlare Andreas Johannis, och efter en bitter strid dog i Rom. Andreas, som fått kungadömets stöd i anspråken på Strängnässtolen, hade i sin tur måst avstå från ärkestolen i Uppsala till förmån för den beryktade dansken Johannes Gerechini. E., som själv stannade i Sverige, hade endast oturen att provideras av Gregorius XII i Lucca omedelbart efter att dennes kardinaler avfallit (maj 1408), men efter konciliet i Pisa fick han (juni 1410) ny provision av Johannes XXIII, varvid enligt bruket i dylika fall motpåvens bulla annullerades, ehuru Ers åtgärder under mellantiden godkändes. Redan året innan hade han invigts, och hans därigenom ledigblivna kanonikat och prebende (Aneboda) i Växjö bortgåvos av Alexander V 20 jan. 1410. Först 28 juli 1411 avgick bulla till biskoparna i Linköping och Skara att avkräva E. sedvanlig ed till påvestolen.

Som biskop deltog E. i rådsmötet i Stockholm i april 1413, varvid konung Eriks räfstetingsförordning tillkom, och han presiderade vid. de räfsteting, som höllos i Tiohärads lagsaga 1413—14. Vid räfstetinget i Växjö midsommaren 1414 utfärdades en viktig landbostadga (tidig 1400-talsavskrift utan utfärdarnamn i laghandskriften B 62, UB) och fråndömdes häradshövdingarna all olaga befattning med avkastningen av häradsskogar och allmänningar i Tiohärad (sen 1400-talsavskrift i B 100 e, KB).

E. deltog själv i provincialkonciliet i Arboga 1412 men var t. ex. 1423 endast representerad genom ombud. Av konciliet i Konstanz utsågs han 27 april 1416 att jämte biskoparna i Oslo och Åbo verkställa undersökning för eventuell kanonisation av biskoparna Nils Hermansson av Linköping och Brynolf Algotsson av Skara samt nunnan Ingrid av Skänninge. De långvariga förhören om deras liv och underverk försiggingo i april och maj 1417 i Skara, Vadstena, Linköping och Skänninge; protokollen äro, ehuru ofullständigt bevarade, av stort historiskt värde. Även vid några andra tillfällen finner man E. i verksamhet utom sitt stift; bl. a. assisterade han i juli 1420 vid invigningen i Vadstena av biskop Arnold i Strängnäs.

Om E :s gärning som stiftschef skulle man på grund av förlusten av domkyrkans medeltida arkiv knappt veta mer, än att han från arvingarna till sin företrädare biskop Hemming lyckades indriva 480 mark, som denne för egen del förbrukat av drottning Margaretas donation till första mässan i domkyrkan (kvitton febr. 1412 och juni 1424), om ej ett par aktsviter avslöjat några svåra skandaler, som vittna ofördelaktigt om E:s ledarförmåga och val av medarbetare. Ett helt litet krig mellan scholares i Växjö vid 1300-talets slut hade slutat så illa, att en blivit ihjälstucken. En av de skyldiga, Abraham Nicolai, hade sedan blivit präst och kanik utan att ha fått vederbörlig dispens. E. lät i kraft av en resolution av Alexander V undersöka målet samt avsätta och fängsla Abraham. En präst, som sänts till kurian för att skaffa bekräftelse på Alexander V:s beslut, skaffade för egen räkning provisionsbulla (jan. 1411) på de förverkade ämbetena, och saken komplicerades ytterligare genom att den anklagade kaniken Abraham i maj 1411 utverkade en bulla till ärkebiskopen i Lund, vari beskyllningarna förklarades falska och E:s åtgärder skildrades som svåra övergrepp, vilka ärkebiskopen hade att avdöma. Sistnämnda bulla synes dock ha kasserats. — En annan kanik, Jakob Starlung, som en tid (omkr. 1413) tjänstgjort som biskopens kansler, hade också begått dråp (mars 1414) men farit till kurian och på falska uppgifter skaffat sig absolutionsbrev (juli 1414) av t. f. storpenitentiarien, varefter han återvände hem, betalade 12-dubbel mansbot och med E:s tillstånd (okt. 1414) fortsatte att förvalta sitt ämbete. Saken togs emellertid upp vid provincialkonciliet i Arboga jan. 1423 och föranledde förnyad undersökning i Växjö i augusti s. å., varvid E. kom till klarhet över sin felbedömning av den skyldige, annullerade storpenitentiariens brev och dömde kaniken att mista prästämbetet och andra befattningar samt för förfalskningar m. m. att hållas i livstids fängelse. Samma månad handlades även ett mål mot en präst, som beskylldes för att med käppslag ha vållat sin konkubins död. Med anledning av 1423 års provincialstatut såg sig E. nödsakad att (5 aug. 1423) från sin gård Kronoberg upprepa en tidigare förklaring, att han själv ej gjort sig skyldig till ocker eller uppburit olaga inkomster.

E. torde ha varit åtskilligt över 70 år, när han genom sitt ombud vid kurian, domprosten i Uppsala Olof Larsson, nedlade sitt ämbete inför en kardinal. Resignationen godkändes av påven, samtidigt som han den 16 jan. 1426 providerade Nicolaus Ragvaldi till E:s efterträdare som biskop. Rhyzelius uppger, att E. dött 1429, men detta torde endast bero på att han ej känner Nicolaus Ragvaldi som biskop förrän detta år.

Författare

Jan Liedgren.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Perganientsbrev i RA och TJB; K. H. Karlssons avskrifter nr Vatikanarkivet, RA; cod. B 17, fol. 118 v (tr. Scriptores rerum Suecicarum medii cevi, 1:1, s. 31), B 100 e (se Scriptores etc, 3 :1, 1876, s. VIII f.; 3: 2, 1877, s. 130 f.), KB; cod. B 62, C 578 (avskr. av akter 1423), TJB; Sv. Diplomatarie-kommitténs samlingar; Carte del monasterio del Paradiso, vol. 6 (Nicolaus Her-mannis kanonisationsprocess, fotostatkopia i KB), Archivio di iStato, Florens. — Diarium Vazstenense, ed. E. Benzelius (1721), omtr. Scriptores etc, 1:1 (1818) ; Svenskt diplomatarium fr. 1401, 1—3 (1875—1902) ; Diplomatarium svecanum, Appendix. Acta Cameralia, ed. D. M. Båfith, 2 (korr.) ; *Vita b. Brynolphi (o. 1492), omtr. Scriptores etc, 3:2 (1S71), s. 138 ff.; K. V. Lundqvist, Bidrag till kännedomen, om de svenska domkapitlen under medeltiden (1897), bil. 2, s. 253 ff.; H. Reuterdahl, Statuta synodalia (1841). — Y. Brilioth, Svensk kyrka, kungadöme ooh påvemakt 1363—1414 (1925) ; dens., Den senare medeltiden 1274—1521 (Svenska kyrkans historia, 2, 1941) ; dens., Det medeltida Värendsstiftet (Växjö stift i ord och bild, 1950), s. 26 f.; Sara Ekwall, Nikolaus Hermannis kanonisationsprocess (Hist. tidskr., 54, 1934), s. 29 ff.; Ellen J0rgensen, Et Brudstykke af den hellige Ingrid af Skeninges Helgenproces (Bok- och bibliotekshistoriska studier tillägn. I. Collijn 1925), s. 71 ff.; H. Reuterdahl, Svenska kyrkans historia, 3 : 2 (1863), s. 150 f.; A. O. Rhyzelius, Episcoposcopia Sviogothica (1752), s. 302; H. Schuek, Två svenska biografier från medeltiden (Antiqvarisk tidskr. för Sverige, 5 : 4, 1895) ; C. I. Ståhle, Otte Torbjörnssons lagbok (Nationen och hembygden, 5, 1949), s. 93 f.; G. Virdestam, Växjö stifts herdaminne, 8 (1934).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eskil Torstensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15479, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Liedgren.), hämtad 2019-01-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15479
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eskil Torstensson, urn:sbl:15479, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Liedgren.), hämtad 2019-01-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se