Meriter

Johan Niclas Cramér, f. 18 febr. 1812 i Visby, d. 29 dec. 1893 i Stockholm. Föräldrar: skepparen, sedermera dykerikommissarien Lorens (Lars) Cramér och Dorotea Elisabet Stake. Student i Uppsala 5 okt. 1830; disp. 14 dec. 1835 (Runographia Gotblandise revisa, aucta et illustrata, p. 1*; pres. J. H. Schröder); fil. kand. 16 dec. 1835; disp. 11 juni 1836 (Inscriptiones gothlandenses medii aevi, p. 1*; pres. J. H. Schröder); fil. mag. 16 juni 1836. Duplikant vid apologistskolan i Visby 1 sept. 1836; apologist därstädes 7 juni 1837; tf. lektor i latin vid Visby gymnasium ht. 1839; förestod »adjunktslectionen» därstädes en del av vt. 1840; kollega vid Visby h. lärdomsskola 15 apr. 1840; vik. rektor därstädes vt. 1842; avlade pastoralexamen i Visby 22 febr. 1842 och examen practicum 14 juni 1842; rektor vid Visby h. lärdomsskola 15 aug. 1842; prästvigd i Visby 9 dec. 1842; ombud för Visby stift i 1843 års skolrevision; uppfördes på tredje förslagsrummet till kyrkoherde i Hablingbo pastorat 6 nov. 1850, på andra förslagsrummet till kyrkoherde i Sanda pastorat 3 nov. 1852 och (efter första förslagsinnehavarens död) på första förslagsrummet till samma befattning 17 nov. 1852; innehade ett flertal kommunala uppdrag i Visby; tjänstledig från rektoratet på grund av sjukdom från slutet av ht. 1855; flyttade till Klintehamn i slutet av 1855; anhöll 1857 om avsked med lönen i behåll, vilket avslogs 21 juli 1857; erhöll efter ansökan avsked från prästämbetet 21 apr. 1858 (jmfr K. brev 13 mars 1858) och från rektoratet (med tre fjärdedelar av lönen i behåll) 5 maj 1858 (jmfr K. brev 13 mars 1858); innehade ett flertal kommunala uppdrag i Klintehamn och var bl. a. ledamot av kommunalnämnden därstädes (ordförande 1863—64); flyttade till Stockholm 1866.

Gift 17 nov. 1839 med sin kusin Vendia Hedvig Elisabet Cramér, f. 5 jan. 1821, d. 6 maj 1850, dotter till handlanden Petter Herman Cramér i Klintehamn.

Biografi

C: s fader, skepparen Lars C, hade förvärvat sig någon förmögenhet genom smyghandel under kontinentalsystemets dagar och öppnade därpå affär i Visby. Sedan en eldsvåda förstört hans fastigheter och lager, råkade familjen i ekonomiskt betryck. Då C. inträdde i skolåldern, blev han upptagen såsom fosterson av handlanden J. N. Lythberg, som var gift med hans mors kusin, Brita Katarina Stake. Vid modern och hennes släkt var han också mycket fästad. »Jag är inte en Cramér, jag är en Stake», brukade han säga (Stake var en gammal gotländsk släkt; namnet förekommer i en urkund redan 1415), och hans första disputationsprov är ägnat åt »hulda fosterföräldrar». Sedan han efter avslutade studier blivit anställd vid läroverken i sin födelsestad, fick han efter några år övertaga undervisningen i lärdomsskolans rektorsklass och därmed vice rektoratet, en ytterst ansträngande befattning, enär varje lärare i den egentliga »skolan» vid denna tid undervisade i alla ämnen i sin klass, sålunda i rektorsklassen bl. a. i fem språk. Sedan han bland de sökande ensam fullföljt och avlagt fastställda prov, blev han 1842 av eforus utnämnd till »rector scholae». Såsom lärare i rektorsklassen med 32 veckotimmar och tio ämnen fortsatte han till och med utgången av år 1846, sålunda under fem år. Därefter och sedan den under en tid indragna konrektorsbefattningen ånyo upprättats, blevo hans tjänstgöringsförhållanden- väsentligt förbättrade. Redan 1842 hade C. låtit prästviga sig men kom aldrig att övergå från skolans till kyrkans tjänst. Såsom lärare ägde han framstående egenskaper och upprätthöll såsom rektor en utmärkt disciplin såväl bland lärare som lärjungar. Också blev skolan under hans tid uppryckt. Att han hastigt förvärvat sig anseende som duglig och insiktsfull skolman bevisas av hans val till Visby stifts ledamot i 1843 års skolrevision, en genom 1820 års skolordning införd rådgivande församling, som egentligen skulle sammanträda vart tredje år men nu ej varit samlad sedan 1832. Medlemskapet i skolrevisionen gav C. tillfälle att framträda med idéer, som syftade till en radikal omdaning av det svenska undervisningsväsendet.

De svenska skolorna saknade vid denna tid central ledning och hade ej reglerats efter enhetliga principer. Folkskolor, pedagogier, lägre och högre apologistskolor, gymnasier, tillämpningsskolor hade alla, för att tala med C, sina särskilda syften och styrelser, och ingen stod i nog nära samband med den andra. Strängt skildes därjämte mellan skola och gymnasium med i det hela fullständigt skilda lärarkrafter, skilda sammanträden (»collegium gymnasticum» och »collegium scholasticum») och olika rektorer, även då läroanstalterna voro inrymda i samma byggnad, vilket icke alltid var förhållandet. Vid sidan av de övriga läroverken stodo Nya elementarläroverket i Stockholm samt de två katedralskolorna i Lund och Uppsala, vilka ehuru sinsemellan olika hade det gemensamt, att de voro enhets- eller helhetsskolor, som förde lärjungarna fram från första skolåret till det sista. Katedralskolorna hade emellertid, just emedan de voro förlagda i universitetsstäderna, något mindre kurser än gymnasierna. Jämte skolväsendets enhetlighet stod framför allt på dagordningen frågan om s. k. ambulatorisk eller ämnesläsning samt det i folkskolorna och Nya elementarläroverket praktiserade monitörsystemet med eller utan fri flyttning.

1843 års skolrevision medförde inga resultat. Dess förslag, som mest rörde bisaker, voro mycket svävande och tveksamma eller gingo i visst avseende rentav i motsatt riktning mot reformvännernas krav. Dessa hade ej varit eniga och sågo sig hänvisade till reservationer. I en dylik yrkade C, att blott ett slag av elementarskolor skulle finnas, vilka skulle bibringa alla för inträde vid universitetet behövliga kunskaper. Där endast lägre skolor kunde inrättas, skulle dessas klasser vara konforma med de högre läroverkens, så att övergång obehindrat kunde ske. I de tre nedersta avdelningarna borde fortfarande klassläsning förekomma (dvs. en lärare för alla ämnen i varje klass), från och med fjärde klassen bleve ämnesläsning i viss grad nödvändig, och denna borde på gymnasiet helt genomföras. Någon valfrihet eller fri flyttning vore icke önskvärd. De elementarläroverk, som C. sålunda ville skapa, hade snarast samma form som katedralskolorna i universitetsstäderna. Motståndet mot dessa enhetsskolor berodde bl. a. på fruktan, att gymnasiernas nivå därigenom skulle sänkas, vilket C. likväl icke befarade. Av intresse är, att C. redan nu visade sympati för lektorernas skiljande från stiftsstyrelsen samt fann det oformligt, att dessa såsom lärare skulle stå under biskopen som eforus.

Vid sidan av de organisatoriska frågorna berörde C. även andra spörsmål. Han ville sålunda bereda ökat utrymme åt de levande språken och naturalhistorien på de klassiska språkens bekostnad samt göra modersmålet till grundläggande språk. Slutligen framhöll han, att större uppmärksamhet borde fästas vid kvinnans uppfostran, och att även hon borde få räkna på statens understöd, utan att dock förorda en lärd utbildning, vilken han ansåg icke egentligen tillkomma kvinnokönet.

I grunddrag förelåg sålunda C: s läroverksprogram redan 1843. Han hyste den förhoppning, att »en ädlare samfundsanda, en oegennyttigare fosterlandskärlek skulle livas och underhållas, om hela den manliga befolkningen, av vad stånd och yrke som helst, så mycket som möjligt hade åtminstone sina första, skolår gemensamma och om gemensamma barndomsminnen finge i någon mån förmedla de fullväxtes stånds- och enskilda intressen. Jämlikheten, vilken nu av mången förstås såsom en kaotisk förblandning av alla samhällsförhållanden, på det ingenting lågt men i synnerhet ingenting högt må finnas, skulle kanske också på det sättet småningom få sin rätta betydelse såsom lika rätt till lika skydd av lagen, såsom ej blott lika skyldighet att erkänna utan ock lika rätt att få erkända verkliga företräden.»

Den form, C: s reservation hade fått 1843, berodde på vad han då ansåg möjligt att uppnå. I senare skrifter utvecklade han sitt program i vissa avseenden i allt radikalare riktning. En mera omfattande utformning fick det i »Afskedet från skolan» (1858), som utkom samma år C. avgick både såsom lärare och som präst. Alla undervisningsanstalter borde stå under gemensam styrelse med en särskild minister i spetsen och bilda ett organiskt sammanhängande helt, så att folkskolorna meddelade det kunskapsmått, som fordrades för inträde i läroverken, och dessa vad som fordrades för universiteten eller fackskolorna. Under hävdande av sträng likformighet mellan skolor av samma slag ansåg han, att detaljerna och tillämpningen skulle åligga särskilda distrikts- eller-lokalstyrelser, varför riket borde indelas i skoldistrikt med en icke prästerlig eforus i spetsen för varje distrikt. Biskopsämbetena borde såsom onödig lyx indragas. Religionsundervisningen skulle bestå endast och allenast av bibelläsning, åtföljd av arkeologiska och filologiska förklaringar. Även senare återkom C. till skolfrågorna, särskilt spörsmålen om folkskolan såsom bottenskola och den konfessionslösa religionsundervisningen. I ett avseende gick han längre än förut, i det han föreslog de klassiska språkens fullständiga avlägsnande ur elementarläroverken.

Utvecklingen gick hastigt i den av C. fordrade riktningen, vilket visserligen icke var hans förtjänst allena, då detta yrkats från många håll. Särskilt har man såsom banbrytande pekat på en av dåvarande överstelöjtnant J. A. Hazelius utgiven broschyr »Om studentexamen samt elementarläroverkens brister», tillägnad 1843 års skolrevision. Emellertid voro liknande tankar väl kända redan tidigare, och enhetsskolan hade genomförts i Preussen, varför den ock kallades »det preussiska systemet».

Den 6 juli 1849 utkom en K. förordning om förenande av apologist- och lärdomsskolor, och collegium scholasticum vid Visby läroverk skyndade att träffa åtgärder för dess omedelbara verkställande. Till följd av vissa betänkligheter från dåvarande eforus, biskop K. E. Hallströms sida, kunde detta dock ej omedelbart ske, men 1 febr. var efter en särskild K. skrivelse den nya ordningen färdig för Visby förenade lärdoms- och apologistskola och trädde genast i tillämpning. Ambulatorisk läsning var i apologistskolan införd redan vårterminen 1847 och blev nu genomförd för hela skolan. C. övertog ensam all religionsundervisning, varmed han fortfor, så länge han kvarstod vid läroverket.

Mot slutet av höstterminen 1855 angreps han av en sjukdom, som tvang honom att söka tjänstledighet, och på sommaren 1856 förlängdes denna för ett helt år. Så kom 1856 års skolstadga, som föreskrev skolans och gymnasiets förening till en läroanstalt med en bland lektorerna av K. M:t utnämnd gemensam rektor. Åtgärden kunde visserligen ej omedelbart verkställas i Visby på grund av bristande läroverksbyggnad men blev likväl anbefalld från och med början av ht. 1857, tills vidare med skilda lokaler. Därmed skulle C. trots sin fullmakt degraderas från rektor till adjunkt och möjligen också i lönehänseende komma att intaga en sämre ställning, varför han begärde att bliva satt på indragningsstat. Därvid erinrade han om att han såsom rektor vid skolan med omkring 160 lärjungar haft ett vida mer omfattande och krävande arbete än rektorn vid gymnasiet med dess tio till tolv lärjungar. Till denna rektor, som var hans kusin Karl Cramér, synes han för övrigt hava stått i rätt gott förhållande. Då hans ansökan avslogs, anhöll han att på grund av sjukdom erhålla avsked med 3/4 av lönen i behåll, vilket trots domkapitlets dock ej enhälliga avstyrkande av K. M: t beviljades.

Redan före avskedet hade C. flyttat till Klintehamn, där han tidigare inköpt det stora Donnerska byggnadskomplexet vid stranden och bott under somrarna. Liksom förut i Visby deltog han här flitigt i det kommunala livet och var en tid kommunalnämndens ordförande. Om hans intresse för befolkningens liv och öden vittnar de gripande skildringarna »En gotländsk postfärd» och »En natt på hafvet», av vilka den förstnämnda med angivande av källan av Fredrika Bremer intagits i hennes roman »Fader och dotter». Hon vistades i Klintehamn just den sommar, då C: s berättelse publicerades i en Gotlandstidning.

Säkerligen skulle C: s pedagogiska verksamhet och författarskap blivit av eftervärlden lika obeaktade som många andras arbeten av samma slag, om han icke på ett uppseendeväckande sätt framträtt även på ett mera observerat område i och med den strid, han (1859) började icke blott mot den svenska statskyrkan utan ock mot hela den kristna trosbekännelsen överhuvud taget. Det omfångsrika arbetet »Afskedet från kyrkan», som egentligen vill vara en fortsättning på en bibelgranskning, som tagit sin början med Moseböckerna, utgör en kritisk exposé av Mattei evangelium, vari förf. går igenom och belyser evangeliets innehåll kapitel efter kapitel, framhåller motsägelserna i Nya testamentet samt mellan detta och Gamla testamentet och söker bevisa de mot förnuftet stridande orimligheter, till vilka bibelns framställning synes honom leda. Härvid utgår han från antagandet av den verbala inspirationen såsom avgörande för bibelns auktoritet, enär ju eljest förnuftet måste få avgöra, vad som är inspiration eller icke. Och det blir honom under denna förutsättning icke svårt att uppvisa bibelns brister såsom omedelbar gudomlig uppenbarelse. Utgångspunkten för C: s tvivel var treenighetsläran. Han förnekade denna i likhet med de många, dem kyrkohistorien omtalar och fördömer, eller med de oräkneligt många flera, som av fruktan eller omtanke om timliga fördelar dolt sitt tvivel. Men med detta förenade han en övertygelse, så innerlig och så vaket medveten som någonsin någon kristen tro, en övertygelse, grundad på »några och tjugu års teologiska och filosofiska studier och begrundanden», härdad under sjukdomen genom »ensligt genomvakade kvalfulla nätters dödsberedelse». Han trodde sålunda på en Gud och ett liv efter detta men »bävade vid den tanken, att de kristna, vilka med förakt se ned på judar och muhammedaner m. fl., själva vanhelgade Gud genom mångahanda vidskepelse och genom att dyrka en blott människa eller en blott kyrklig sinnesförfattning».

Att sådana läror framställdes av en f. d. prästman, kunde ej undgå att väcka ond blod. Tonen i C: s skrift med dess ofta bitande sarkasmer var ej alltid klanderfri. Innehållet var enligt recensenternas förmenande alltför negativt och saknade grundlighet och djupare vetenskaplig halt; för den lärde var det för ytligt, för den stora allmänheten för lärt. Därjämte förebrådde man C. att av egennyttiga beräkningar hava ingått och länge kvarstannat i en kyrkas tjänst, vars lära han i sitt innersta ogillade. Särskilt fann man det upprörande, att han sökt pastorat. Härpå genmälde han bland annat, att åtminstone då han sökte pastoratet i Sanda gjorde han det för att oegennyttigt tjäna en av sina mediärare, »vilken efter lång och berömligt vitsordad tjänstgöring vid läroverket längtade efter en lugnare och bättre lönad befattning inom kyrkan» (näml. konrektor J. E. Lyth, författare till en allmänt använd tysk språklära). Genom att C. sökte skulle nämligen en mindre värdig men farlig medtävlare utestängas. Detta lyckades visserligen icke; den åsyftade fick tredje förslagsrummet och blev vald, men genom C: s klagomål och rättegång blevo både valet och förslaget upphävda av domstol. Då detta skedde, hade emellertid Lyth dött och C. avgått både från lärarbefattning och prästämbete.

Av sin livsåskådning har C. givit en samlad framställning i skriften »En trosbekännelse» (1862). Denna titel är riktigt vald, ty avhandlingen saknar, trots att den upptar ett tämligen avsevärt omfång, tillräcklig utveckling och teoretisk motivering. Framför allt märkes bristen på kunskapsteoretiska förutsättningar. Kant har icke lämnat några spår efter sig hos C, vilkens utgångspunkt är vad man i filosofisk bemärkelse kallar dogmatisk. »Befogenheten och riktigheten», säger han, »av de slutsatser, till vilka förnuftet på grund av sin av Gud givna natur med nödvändighet föres, garanteras av givarens sannfärdighet.» Denna sannfärdighet återigen framgår ur förnuftets betraktelse över den givna verkligheten, den s. k. allmänna uppenbarelsen, bredvid vilken ingen annan är möjlig eller tänkbar. Och »filosofiens huvudändamål borde vara att för tron på Guds tillvaro och fullkomligheter, tron på människans heliga ansvar och eviga hopp påfinna lika allmänt och objektivt övertygande skäl, som den allmänna uppenbarelsen är för alla given».

Världen är skapad av Gud, när och huru veta vi ej, men såsom en förmodan uttalas, att sedan de första betingelserna och krafterna blivit givna, så hava dessa utvecklat sig till en värld. Världsbildningen skall icke periodiskt återkomma eller någon återgång till urstoffet ske. Gud har dock icke efter skapelsen lämnat världen därhän, utan han styr världen, och denna styrelse medger både frihet och utveckling, vilken har karaktären av ett alltjämt fortskridande förandligande av det materiella. Gud är sålunda varken en deistisk Gud, som står alldeles utanför världen, ej heller är han på panteistiskt vis identisk med världen. Tvärtom står C. såtillvida i sitt gudsbegrepp snarare på kristen grund, att han i Gud ser en allsmäktig och allvis, förbarmande och rättvis skapare och fader, ehuru han förkastar hela den kristna dogmatiken och i Jesus ser endast en ideal människa, ja måhända icke ens detta.

Människan utvecklar sig ur den skapade världen och tillsammans med den, hon är en »inföding på jorden». Jordelivet är hennes första stadium, men detta är för kort för utvecklingen av den andlighet, som resulterar i en evig ur Guds egenskaper garanterad fullkomning. Hennes fortlevande efter döden innebär dock ingen själavandring utan är en individuell andlig tillvaro för evigheten. Hon bär själv sitt ansvar, hon »måste lämna alla övermodiga försoningsdrömmar därhän», och hennes utveckling kan ha formen av eller genomgå »vedergällningens stadium». Sistnämnda uttryck återspeglar C: s åsikter i fråga om straffets uppgift och betydelse, vari han intog en i förhållande till hans allmänna framskridna ståndpunkt egendomligt avvikande ställning. Människan vore helt ansvarig för sina gärningar. Samhället finge ej skona brottslingen på bekostnad av sin egen säkerhet, ty »samhället är ett gudomligt tvång i samma mening som livet, och då det beror på gudomlig befallning, har det rätt till självförsvar». Dödsstraffet vore behövligt som skydd och varning. »Andens liv omintetgöres ej i döden, och där samhället ej utan att försumma sina plikter kan åtaga sig ansvaret för brottslingen, där har det rätt att i Guds egna händer honom överlämna.»

Sin strid mot kyrkan fortsatte C. ihärdigt och utan kompromisser i den serie småskrifter, som han samlat under titeln »Samvetsfrågor, behandlade i bref» och som att börja med hade dennat form, vilken sedermera bortlades. De utgöras till största delen av kritiska betraktelser över då för tiden aktuella skrifter i religiösa frågor. I tredje brevet behandlas t. ex. Guizofs »Betraktelser över den kristna religionens väsende», och det sparas varken här eller annorstädes i dessa skrifter på hårda ord och omdömen. Guizofs kristendom »reducerar sig i mitt tycke till en feg och lumpen politik». Den är »alltigenom ett av fördom eller beräkning fostrat illparigt försök att genom undanskjutande av varje undersökning eller kritik få mänskligheten att tåligt och tanklöst böja sig under den kyrkliga auktoritetstrons ok». Icke mycket bättre finner han »Renan's svassande motsägelser och ihåliga visdom, vilken förnekar Jesu gudom men i stället giver oss en, visserligen föga uppbygglig, framställning av den mans leverne, vilken Renan likväl giver äran för all framtida civilisation och upplysning». Han finner »bilden av den berömde galiléern alltför hjärtnupen och idyllisk, helt och hållet i den forna herderomanens anda». Fjärde brevet ägnas åt Pontus Wikners skrift »Naturens förbannelse», som han läst med verkligt nöje och vars fängslande, lätta och lekande språk han berömmer men som han i avseende på innehållet finner oklar och otillfredsställande. För övrigt var han varken nöjd med Ignell eller med Viktor Rydberg, vars skrift »Till läran om de yttersta tingen» han kritiserar i »Hedning eller kristen» (1882). Särskilt skarpt nagelfares P. P. Waldenström i en mot denne riktad broschyr, vari det bland annat heter: »Jag kan icke se någon vinst för religion eller samhälle däri, att kyrkans makt eller beskattningsrätt komme att ärvas av ett sniket kolportörsväsende eller av ett fåkunnigt och regellöst läseri, som svänger emellan å ena sidan en fruktan för djävulen, den där lika gärna kunde kallas djävulsdyrkan, och å andra sidan en egenrättfärdighet, som lämnar åt Gud den enda rättigheten kvar att oförtröttat och utan återvändo förlåta de s. k. andligt sinnades synder och att tacksamt erkänna deras ansvarsfrihet på grund av Jesu förtjänst samt konstatera deras 'salighet', såsom de numera understundom höras benämna sitt andliga tillstånd.»

Vad C. i allmänhet klandrade hos dessa och andra religiösa tänkare och ledare var deras »ackommodation», deras bristande vilja eller förmåga att taga steget fullt ut, »det slags lagom kristendom, varmed den liberala teologien och filosofien söker ställa sig in hos förnuftet utan att bryta mot dogmen». — »Även Kr. J. Boström lät av statstvånget och samhällslagarna binda sig, såtillvida som han till namnet eller skenet behöll de kyrkliga termerna eller begreppen.» Den ende, som synes tämligen hava tillfredsställt hans stränga krav på hänsynslös uppriktighet var amerikanen Parker, som från och med 1862 börjat utkomma i svensk översättning. Om någon påverkan kan det dock ej bliva tal, då C. säkerligen ej känt Parkers skrifter i original och för övrigt är alldeles fri från dennes panteistiska tendenser.

Efter överflyttandet till Stockholm, där han för övrigt levde i stor tillbakadragenhet, trädde C. i förbindelse med de liberala tidningarna Dagens nyheter och Aftonbladet, i vilka åtskilliga hans artiklar inflöto, i allmänhet utan namn eller signatur. Ett par gånger använde han signaturen C. Första gången detta skedde, i en uppsats med franskvänlig anda (»Uppriktighet eller hyckleri mot Tyskland», Aftonbladet 14 och 19 dec. 1870), tillställdes ett stort rabalder av den tyskvänliga Göteborgs handelstidning, som fått för sig, att författaren var Karl XV. För övrigt märkes en artikelserie i Aftonbladet 1871, vari C. med ogillande av lantmannapartiets politik yrkade på försvarets omorganisation och stärkande på den allmänna värnpliktens grund.

Av rädsla, att ålderdomen skulle kunna göra hans tankar mindre klara, hade C. nära tjugu år före sitt frånfälle nedskrivit sin sista vilja och sitt religiösa testamente med förordnanden vid dödsfallet. Han förblev dock sig själv till det sista, och ännu vid 80 års ålder dikterade han med oförminskad tankeskärpa sin religiösa slutförklaring. »Han gick bort», heter det i Gotlands allehandas minnesruna, »efterlämnande minnet av-en personlighet, som varit man i både tanke och handling, en dugande, kraftig karaktär, som icke visste, vad det ville säga att dagtinga med sig själv.»

Begravningen ägde rum i Adolf Fredriks kyrka med jordfästning utan särskild dödsbetraktelse men i övrigt i enlighet med ritualen samt med en kort levnadsteckning. Därefter fördes kistan till krematoriet.

Det inflytande, C. genom sitt rationalistiska författarskap utövat på sin samtid, har säkerligen icke varit obetydligt. August Strindberg vittnar därom på ett par ställen i »Tjänstekvinnans son»: »Renans 'Jesu levnad' i översättning av Ignell tog», säger han, »alle man, gamla och unga med storm, och den lästes i skolan jämte Cramér, vilket icke var fallet med Rydbergs 'Bibelns lära om Kristus'. Det var Cramérs skrift (Afskedet från kyrkan), som grävde djupast.»

Författare

E. Steffen.

Arkivuppgifter

C: s efterlämnade papper förvaras i Uppsala universitetsbibliotek. I riksarkivet finnas brev från honom till O. P. Sturzen-Becker.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Runographia Gotlandiae, revisa, aucta et illustrata. Upps. 1835. 4: o 1 bl., 4 s. (Diss. pro exerc, praes. J. H. Schröder.) — Inscriptiones Gothlandenses medii aevi. Upps. 1836. 4: o 1 bl., 9 s. (Diss. pro gradu, prass. J. H. Schröder.) — Några ord i anledning af en under rubrik: Gottlands läroverk, i Wisby Weckoblad för den 31 mars förekommande uppsats. Visby 1837. 4 s. — Försök i bunden och obunden stil af Johannes. Sthm 1838. 30 s. (Pseud.) — Svensk etymologi och syntax, jemte resolutions-öfningar. Till grundläggning vid språk-undervisningen. Visby 1839. 76 s. 2: a uppl. Visby 1843. 75 s. — Svensk rättstafningslära med utförliga reglor för skiljetecknens bruk. Genväg till rättskrifning. Visby 1840. 20 s. 2: a uppl. Visby 1849. 21 s. 3:e uppl. Visby 1859. 21 s. ¦— Reservation vid skolrevisio-nens berättelse 1843 (Berättelse af revisionen öfver rikets elementar-läroverk ... afg. d. 13 dec. 1843, Sthm 1844, Bil. lit. S, s. 1—15). — Trenne vilkor för skolans förkofran. Föredrag hållet å Wisby gymnasii solennitetssal den 6 juni 1844. Sthm 1845. 44, (1) s. — Om dödsstraff och fångvård. Föredrag. Visby 1847. 22 s. — Afskedet från skolan eller 91 theser i läroverksfrågan. Visby 1858. 31 s. — Afskedet från kyrkan eller en fritänkares strödda anteckningar och betraktelser under läsning af bibeln. Mathei evangelium. Sthm 1859. (5), XXX, (1), 465 s. [Framkallade ett flertal kritiska recensioner, bland vilka märkas: i Aftonbladet 1860, n:o 73 (anon., antagligen av komminister, N. Ignell) med svar av C. ibid., n:o 130; i Norrköpings kyrkotidning 1860, n:o 3 (av dv. kyrkoherden, sedermera biskopen i Karlstad C. H. Rundgren); i Väktaren 1860, n:o 12—17 (anon.); i Nya dagl. allehanda 1861, n:o 22—23 (anon., med säkerhet av professor J. J. Borelius). C:s svar å denna sistnämnda, hovsamt hållna rec. blev ej intaget i tidningen men trycktes särskilt som broschyr (se nedan). Dessutom pågick under flera månader 1860 en polemik i Gottlands tidning mellan C. och flera insändare, varibland pastorsadjunkten, sedermera e. o. professor C. Norrby.] — Svar på en recension af Afskedet från kyrkan i n: ris 22 och 23 af Nya dagligt allehanda för år 1861. Jemte recensionen. [Utg. jämte förord af (J. C. Löfvenberg).] Sthm

1861. 52 s. (Jmfr ovan.) — En trosbekännelse. Populära antydningar. Visby

1862. (1), 174 s. — Framåt eller tillbaka? En betraktelse öfver religionsförord-ningarne af d. 23 okt. 1860, tillegnad Rikets ständer. Sthm 1862. 97, (1) s.— Samvetsfrågor behandlade i bref. Bref 1—7. Sthm 1864—69. 47 s.; 53 s.; 120 s.; 28 s.; 42 s.; 37 s.; 56 s. [Sju skrifter i tros- och uppfostringsfrågor.] — Om dödsstraffet. Ett utkast. Sthm 1868. 23 s. — En gotländsk postfärd och En natt på hafvet. Sthm 1872. 12: o 46 s. [Omtr. av två berättelser, den ena i Gottlands läns tidning, n: o 22—23, juni 1855, nästan oförändrad upptagen i Fredrika Bremer, Fader och dotter, Sthm 1858, s. 175—194, den andra i Gottlands tidning, n:o 46, 17 nov. 1864; med tillägg i omtrycket.] — Lektor Waldenströms uppträdande. Betraktelse. Sthm 1878. 55, (1) s. — Hedning eller kristen, förnuft eller dogm, det är frågan. Aforismer. Sthm 1882. VIII, 96 s. — Mitt sista ord i läroverksfrågan. Sthm 1887. 29 s. — Artiklar i tidningspressen, bl. a. i Aftonbladet, Dagens nyheter samt i Gotlandstidningar. Handskrifter (UB): C:s efterlämnade papper med såväl tryckta som otryckta manuskript, däribland: Af skedet från kyrkan, 1—2 (sign. K. 126 t, u; D. 1 behandlar Moseböckerna, D. 2 Mattei evangelium; jmfr Tr. arb.); uppsatser i religiösa och kyrkliga ämnen (K. 126v); smärre uppsatser och inlägg i religiösa, kyrkliga, pedagogiska och politiska ämnen (K. 126 x); Den Lapinskiska expeditionens besök i Klintehamn i juni 1863 (F. 950; berättelse om en krigarskara under polskt befäl, som i juni 1863 tagit sin tillflykt till Gotland).

Källor och litteratur

Källor: Eckl.-dep. handl. 13 mars 1858, RA; domkapitlets i Visby protokoll och akter, Visby domkap. arkiv; Visby läroverks årsredogörelser 183b— 1858; minnesruna i Gotl. allehanda, n:o 1, 3 jan. 1894; M. R. Jungblom. J. N. Cramér, en märkesman i svensk skolhistoria (Bil. till Filipstads samskolas årsredogörelse, 1922); A. Kinberg, Gotländska slägter, 1—2 (1889— 1897'): O. W. Lemke, Visby stifts herdaminne (1868); E. Nyberg, Gotländsk släktbok (1910—11); muntliga meddelanden.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Niclas Cramér, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15646, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Steffen.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15646
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Niclas Cramér, urn:sbl:15646, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Steffen.), hämtad 2024-04-16.