P (Pierre) Cuypercrona

Född: – Polen (troligen i Elbing/Elbl?g)
Död:1711 – Polen (i Stettin/Szczecin)

Diplomat


Band 09 (1931), sida 479.

Meriter

2. Per (Pierre) Cuypercroona, den föregåendes son, f. på. 1650-talet, troligen i Elbing, d. 16/26 mars 1711 i Stettin. Överflyttade med föräldrarna till Danzig hösten 1659; vistades i Stockholm för indrivning av faderns lönekrav hösten 1679—hösten 1684 samt okt. 1692—maj 1693; svensk kommissarie i Danzig 26 sept. 1688; nödgades lämna Danzig 5 okt. 1709.

Gift 20 apr. 1690 (n. st.) med Anna Am Enden, f. 1653 (döpt 4 apr. n. st.), d. juni 1718, dotter till köpmannen Jakob Am Enden (inflyttad från Bremen 1650) och änka efter köpmannen Johann Brandlicht (vars fader inflyttat från Helsingör).

Biografi

När C: s fader Anton Cuypercrona avled 1688 efter tjuguåtta års tjänst som svensk kommissarie i Danzig, antog Karl XI sonen till hans efterträdare. Redan under faderns sista tid hade C. stundom skrivit berättelserna till Stockholm, och fadern hade själv under sina sista år livligt önskat, att sonen skulle få efterträda honom. Det första decenniet av C: s verksamhet var ett lugnt tidsskede. Ärendena voro ej så många och icke betungande. Regeringens brev till honom avhandla exempelvis förmedling av värvningstillstånd för svensk räkning, bevakande av svenskars fordringar och arvsanspråk; eller dementeririg av ett och annat rykte. Dessutom ombesörjde han liksom fadern den löpande postförmedlingen och var mellanhand i kronans och enskildes affärer på Polen och sydöstra Europa. För alla dylika ärenden höll sig O. med stående ombud i Marienburg, Elbing, Königsberg och Thorn, å vilkas rapporter han flitigt åberopar sig. Ett varsel om stormigare tider fick C. i samband med polska konungavalet 1697, då Frankrikes kandidat, prinsen av Conti, i sept. 1697, tio dagar efter August II: s av Sachsen kröning till polsk konung, med en fransk eskader på sex fregatter kom till Danzigs redd. Mötet mellan prinsen och det franska partiet i Polen blev en ömsesidig missräkning, och prinsen seglade 3 nov. 1697 tillbaka till Frankrike. C. sände sin regering utförliga rapporter om läget, men Sverige höll sig under hela den spännande konflikten strängt neutralt.

Efter krigsutbrottet 1700 fick C. under konungens och fältkansliets vistelse i Polen och Ryssland nya göromål med mottagande och avfärdande av de postjakter, vilka gingo mellan Sverige och Danzig. Denna av omständigheterna påkallade postroute omtalas första gången 1703. Följande år förlades den södra ändstationen till Königsberg, men postbefordran på den gamla routen till Danzig förekom alltjämt intill okt. 1709. Den nya postvägen begagnades icke blott av myndigheterna (krigskollegium sände bl. a. vapenlådor genom C.) utan också av talrika enskilda, som lätö adressera sina brev till C. (se exempelvis J. Stålhammars brev till sin hustru Sofia Drake). För sina nya omsorger erhöll C. 200 dir smt årligen, så länge postfarten varade (K. brev 19 dec. 1704), vilka medel enligt rådets beslut 13 aug. 1714 på begäran av C:s änka skulle vara fria från avgift av 5:te- och 10idepenningen. För C. medförde krigstiderna även andra ökade utlägg: än till underhåll och respengar åt officerare på färd till Sverige eller till soldater, som rymt ur polsk fångenskap, än till en kollation med anledning av segern vid Narva (300 floriner), än till handtryckningar eller traktering »till att ett och annat utforska och förnimma» eller för rätt att få sina brev befordrade i andra personers kuvert. I ett K. brev 20 okt. 1703 beordras C. att med 200 dukater specie komplimentera den preussiske residenten i Danzig A.' B. Rubach såsom ett bevis på Karl XII: s »synnerliga ynnest» för dennes två besök i det kungliga lägret. Ersättningen för dylika utlägg drog avsevärt ut på tiden, även sedan de utanordnats genom K. brev 10 sept. 1700 samt 3 och 27 maj 1703. Ännu vid C: s död funnos flera obetalda fordringar, för vilka arvingarna erhöllo betalning först genom K. brev 19 okt. 1730. Under kriget krävde konung August upprepade gånger, att C. skulle avlägsnas ur Danzig. Staden vägrade emellertid, dels emedan polska, republiken icke befann sig i krig med Sverige, dels emedan staden icke ville onödigtvis reta Karl XII, en försiktighet, som snart skulle visa sig vara mer än välgrundad. C: s kvarblivande som svensk kommissarie anfördes senare som ett stadsrättsligt prejudikat (Lengnich, s. 568). I stort sett förflöto de första krigsåren i lugn. Danzig berördes blott av enstaka trupptransporter och inkvarteringstvister. Men när kriget 1703 började föras inom Väst-preussens område, blev läget bekymmersammare, icke minst på grund av stadens strategiskt viktiga läge.

Redan i juni 1703 inträffade det första mellanhavandet med Karl XII. C. sköts vid denna liksom vid 1704 års kritiska förhandlingar i bakgrunden, och saken sköttes av en kraftigare hand, dåvarande generalmajor Magnus Stenbock, vars rappare metoder och större fullmakter gåvo honom en helt annan auktoritet. Stenbock infann sig i Danzig och krävde-bl. a. utbetalning av en kontribution, lika stor som den sachsarna nyligen utkrävt (100,000 rdr specie), samt rätt till fri ammunitionstransport genom stadens område, men staden tycktes likväl icke vilja giva vika trots trycket från de svenska trupperna. Sedan Thorn fallit och den svenska armén nått obestritt herravälde över nedre Weichsel, erlades dock beloppet (nov. 1703). Karl XII förklarade sig icke hysa några fientliga avsikter mot staden och gjorde icke anspråk på vinterkvarter. Förhandlingarna hade också förts på ett sådant sätt, att stadens självständighet syntes tryggad, helst som England, Holland och Danmark nu som alltid visade sig vara känsliga för den viktiga handelsstadens öde.

Men nya konflikter följde. I dec. 1703 tog Karl XII vinterkvarter i Heilsberg, och armén förlades inom .Västpreussen. Fångar och troféer inskeppades i. Danzig för transport till Sverige. I slutet av 1703 försökte Stenbock värva krigsfolk i Danzig, Saken berörde staden på det ömmaste, ty frihet från värvningar hörde till dess privilegier, och August hade nyligen blivit nekad att värva på dess område. Rådet gjorde också genast föreställningar, vilka hade temporär framgång. Men när detta kom till Karls öron, sände han överste K. G. Dricker, vilken understödd av C. »vid högsta onåd» fordrade, att. värvningen omedelbart skulle tillåtas. Redan 7 jan. föll staden till föga inför detta hot.

Knappt var denna fråga bragt till sin lösning, förrän C. ryckte fram med ett större krav. Enligt K. M:ts order av 3 dec. 1703 krävde han (18 jan.) återbetalning (med vissa avdrag) av de 15,000 mark silver, som den landsflyktige konung Karl Knutsson 1457 försträckt staden mot fiskeriinkomster i Putzig. Det var de enskilda rättsinnehavarna, familjen Gyllenstierna, som först återupptogo det gamla kravet. Saken hade senast varit före 1693, då C. i K. brev 23 maj beordrats stödja Gyllenstiernornas anspråk. Nu framträdde han ånyo (jan. 1704) och hotade enligt konungens order med stränga åtgärder i händelse av nya uppskov eller vägran att betala. Staden drog emellertid ut på tiden, och röster höjdes, att den borde anropa England, Danmark eller Holland om hjälp. Misstämningen mellan Karl XII och dessa makter bidrog att skärpa underhandlingarna. När den av Karl XII satta sex-veckorsfristen utlöpte (17 apr.), hade staden icke ens förfrågat sig om skuldens nuvarande storlek (med ränta på ränta i 247 år). Då sände Karl XII i apr. ånyo Stenbock till Danzig. Han övertog förhandlingarna och framställde numera kravet i konungens namn. Även andra ekonomiska fordringar tillkommo nu, och därjämte krävde man stadens uttryckliga anslutning till den i Warschau slutna konfederationen för Augusts avsättning. Läget blev tillspetsat, oron i staden var stor, och oviljan mot svenskarna tog sig uttryck i skymford och handgripligheter. I de segslitna underhandlingarna mellan Stenbock och staden var C. stundom mellanhand. Förgäves anropade staden Preussens, Danmarks, Hollands och Englands hjälp. Karl XII var oböjlig. Trupper började rycka an mot staden och C. gjorde sig beredd att lämna den. Till slut måste Danzig ge vika (30 maj). De Gyllenstiernska fordringarna och vissa andra poster, tillsammans 135,857 rdr courant, utbetalades i juni 1704, och samtidigt utväxlades Karl XII:s skyddsbrev för staden, dat. 27 maj 1704.

Under sommaren 1704 nedlade staden stora summor på befästningarnas förstärkande, och under hösten fördes ivriga förhandlingar med Preussen (traktat 26 aug.), Danmark, Holland och England om stöd och hjälp åt staden, vilka dock icke medförde önskat resultat. Före årets utgång inträffade så en händelse, som ledde till en ytterligare konflikt. En del konung August tillhöriga lösören, de s. k. sachsiska mobilierna, vilka värderades till mellan nio och tio tunnor guld och dittills förvarats i Danzig, fördes på morgonen 15 dec. 1704 av den kunglige ägarens ombud på falskt pass ut ur staden. Några mil utanför denna togos fororna av svenskarna, vilka förde dem till Oliva och därifrån förbi Danzig i riktning mot Marienburg. Men på vägen uppsnappades allt åter av sachsiskt sinnade polacker och infördes till det kungliga förrådshuset i -Danzig. C. inlämnade då ett skarpt memorial till rådet, däri han i Karls namn fordrade, att sakerna såsom rättmätigt krigsbyte, vilket frånhänts svenskarna av marodörer, skulle till honom utlämnas. Rådet lät föra sakerna till stadens tyghus och lovade ärendets handläggning i laga ordning. Konung August förbjöd emellertid i jan. 1705 staden att på något sätt disponera över »mobi-lierna». Karl XII åter hotade upprepade gånger med sin onåd, och de utländska hov, hos vilka staden till konungens förargelse anhållit om intercession, tego. Läget tillspetsades än mer genom en annan samtidig och lika bestämd svensk fordran (maj 1705) på utlämnande av två sachsiskt sinnade polska magnater, vilka vistades i Danzig. Staden spjärnade emot udden med all kraft, men Karl XII hotade att förhärja danzigskt område med eld och svärd, och inför detta hot utlämnades sakerna till C. De båda magnaterna hade under tiden lyckats rymma, men general Meijerfeldt fordrade då i stället en penningersättning. Medan borgerskapet tvistade om dess storlek, förlades (30 juli) två kavalleriregementen till danzigskt område under en månads tid, varefter lantbefolkningen själv köpte sig fri från inkvarteringstungan. I nov. klandrade August med mycken skärpa stadens uppförande men lovade. glömska därav, om den för framtiden visade sig mer trogen. Till följd därav och av det bekymmersamma läget i allmänhet undandrog sig Danzig utbetalande av kröningsskatten till den nykrönte konung Stanislaus. Efter avslutandet av freden i Altranstädt 1707 blev emellertid den nye konungen erkänd mångenstädes i Polen, där man tidigare tvekat. Även Danzig erhöll konungens förmaning om sina plikter, vilken förmaning C. i Karl XII: s namn underströk med en tämligen skarp skrivelse. Staden lyckades dock komma ifrån det hela med lyckönskningar, festligheter och en mindre skatt.

Sommaren 1707 tillkom ett nytt irritationsmoment. Efter hand hade den av svenskarna fordrade rätten att värva krigsfolk inom Danzigs område ordnats så, att svenska värvningskontor tolererades på kyrklig jord men med rätt för stadens garnison att övervaka, att dess intressen ej skadades. Den 4 juli 1707 kom det vid ett inspektionsbesök till uppträden och skottlossning mellan svenskt och danzigskt krigsfolk på Stolzenberg, några dödades och värvningskontoret stormades och förstördes av pöbeln. För att blidka Karl XII måste staden medgiva, att de i tumultet deltagande danzigska underofficerarna och soldaterna utlämnades. De höllos sedan fångna i Elbing, där de fyra sista kvarlevande befriades av ryssarna 1710. Karls förbittring vände sig särskilt mot stadens överkommendant von der Goltze, vilken tog avsked och övergick i rysk tjänst. I febr. 1708 inkvarterades svenska trupper på danzigskt område. Samtidigt påtalade Karl XII med onåd, att stadens handel på Ryssland fortsattes, vilket C. förgäves sökt hindra genom varubeslag och klagomål inför stadens råd. Under våren 1709 blev C. i tillfälle att göra en lyckad kupp. När en rysk kurir passerade Danzig på väg från Berlin till Moskva, köpte C. hela dennes post för 200 rdr och sände den till kanslikollegiet (24 mars).

Konung Augusts återkomst hösten 1709 beredde Danzig nya svårigheter. Den missnöjde konungen ville till en början anställa en sträng räfst med staden för dess uppförande under de förflutna åren, men efter åtskilliga förhandlingar lyckades staden återköpa den kungliga nåden med 600,000 gulden. Även för C. blev Augusts återkomst ödesdiger. Han kunde icke längre känna sig säker för sin person, och den 5 okt. 1709 måste han lämna både staden och sin tjänst. På grund av den härjande pesten voro alla vägar spärrade, och C. reste därför sjöledes till Travemünde, dit han anlände 20 okt. Efter en månads karantän begav han sig till Stralsund, och i maj 1710 överflyttade han till Stettin, där hans styvson Jakob Brandlicht var anställd. Hela tiden fortsatte C. sin korrespondens med kanslikollegiet, men nyhetsförmedlingen var svårare än vanligt i de förvirrade pest- och krigstiderna. Man visste ju långa tider icke ens, var Karl XII befann sig. Vid jultiden 1710 insjuknade C> och i mars 1711 avled han utan att ha kunnat återvända till Danzig. I sitt sista brev (11 mars) anhöll han, att styvsonen måtte få bli hans efterträdare, vilket ock K. M:t beviljade 8 juni 1711.

Av allt att döma synas de svenska konungarna och myndigheterna hava väl uppskattat C: s nit och verksamhet. Detta bestyrkes ock av den i Stockholm tjänstgörande sekreteraren Samuel Barks brev till sekreteraren Olof Hermelin i det K. fältkansliet. Han återgiver (14 nov. 1703) ett Hermelins omdöme, att C. gjort mycket god tjänst och visat »ganska stor flit», samt förmäler, att kanslikollegiet är honom mycket bevåget. När utländska staten skulle överses, komme kollegiet utan tvivel att fälla en förbön för hans villkors förbättrande. Denna förutsägelse uppfylldes, då kanslikollegiet 30 sept. 1704 föreslog den ovan omtalade löneförhöjningen å 200 dir smt årligen, så länge postjakterna ginge på Danzig. Han var ju också en »flitig, aktsam och oförtruten tjänare». Dessa omdömen bestyrkas av C: s talrika bevarade ämbetsskrivelser. De giva oss bilden av en flitig och samvetsgrann man, som på sin ofta ömtåliga post och i stundom egendomliga situationer gjorde vad som kunde göras. Han uträttade ordentligt sina uppdrag samt iakttog och inberättade allt. Någon större kraft utvecklade han ej, och några initiativ tog han ej. Men dylikt var icke heller på sin plats: han var vad som krävdes, en god observatör och rapportör. Någon maktbefogenhet fick han ju heller aldrig. Hans brev äro strängt sakliga och andas en orubblig lojalitet. Endast undantagsvis kan man mellan raderna utläsa några personliga känslor, exempelvis en generad stämning, när han i jan. 1704 berättar, hur han framfört de Gyllenstiernska kraven inför borgmästaren. I tidens brevväxling förekomma också andra omdömen om C. exempelvis av Bark (till Hermelin 1703, 1705), att C. icke varit tillräckligt »beskedlig», och att hans rapporter verkat upphetsande på Karl XII, eller av Nils Gyllenstierna (till K. Piper 18 febr. 1704), att han var en »mediocer personage», som kraftigt måste tillhållas att »bita räven». Dylika uttalanden äro emellertid alltför präglade av brevskrivarens personliga ställning till stundens politiska läge för att kunna verka övertygande.

Liksom fadern ställde C. sina tjänster även till åtskilliga privatpersoners förfogande. Av denna del av hans korrespondens finnas blott, obetydliga rester i behåll. Sålunda betrodde honom Erik Dahlbergh i aug. 1694 med att anskaffa en bild av Krakau för sina illustrationer till Karl X Gustavs historia. Sedan Dahlbergh blivit generalguvernör i Riga, fortsatte C. att till honom inberätta nyheter, och även dennes efterträdare i ämbetet K. G. Frölich, anlitade honom på samma sätt. Likaså korresponderade C. med generalguvernörerna Nils Bielke (angående värvningar 1688—89) och Nils Gyllenstierna i Wismar, och under A. L. Lewenhaupts befälstid i Kurland inberättade C. särskilt militära nyheter till denne.

Författare

b. Linden.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

I riksarkivet förvaras C:s talrika ämbetsskrivelser i de diplomatiska serierna samt brev till amiralitetskollegiet, Hedvig Eleonora, N. Bielke, E. Dahlbergh och N. Gyllenstierna. K. biblioteket äger C: s brev till K. Ekebladj Linköpings stifts- och landsbibliotek breven till A. L. Lewenhaupt. Brev från C. finnas ock i Uppsala universitetsbibliotek, bl. a. till J. Rosenhane, och i statsarkivet i Danzig.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: C:s ovannämnda brev, utrikesregistr., förhandl. mellan Sverige och Danzig, Polonica, kansli- och kammarkollegiernas skrivelser till K. M:t, biographica, allt i RA; likvidationsakt, kammararkivet; krigskollegiets koncept och brevböcker, krigsarkivet; brev till A. L. Lewenhaupt, Linköpings stifts-ocn landsbibliotek; brev från N. Gyllenstierna till C. Piper, Ängsö arkiv; sign. 300.31 A. 17 samt 300.53.412 och 1065, statsarkivet i Danzig. — Bref från Olof. Hermelin till Samuel Barck 1702—1709, utg. af C. von Rosen (1913); Bref från Samuel Bark till Olof Hermelin 1702—1708, utg. af C. von Rosen, 1—2 (1914—15); Karol. krigares dagböcker, 7, 12 (1912, 1918, jämte rec. av N. Herlitz i Hist. tidskr., 1919). — J. A. Almquist, Kommerskollegium (1912—15); D. Gralath, Versuch einer Geschichte Danzigs, 3 (1791); N. Herlitz, Från Thorn till Altranstädt, 1 (1916); T.Holm, Sveriges allm. postväsen, 5: 3 (1929).; G. Lengnich, lus publicum civitatis Gedanensis (1900); R. Mårtens, Danzig im nordischen Kriege, 1 (1883); E. Olmer, Sveriges förhållande till konungavalet i Polen 1697 (Hist. tidskr., 1900); meddelanden av greve C. von Rosen. — Se i övrigt dossier om familjen C. (Avskriftssaml., RA) samt sign. F. 132, UB.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
P (Pierre) Cuypercrona, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15747, Svenskt biografiskt lexikon (art av b. Linden.), hämtad 2019-01-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15747
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
P (Pierre) Cuypercrona, urn:sbl:15747, Svenskt biografiskt lexikon (art av b. Linden.), hämtad 2019-01-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se