Johan Oscar Carlberg

Född:1817-10-03 – Linköpings Domkyrkoförsamling, Östergötlands län
Död:1889-05-16 – Ljusnarsbergs församling, Örebro län

Bruksidkare, Bergshistoriker


Band 07 (1927), sida 337.

Meriter

Carlberg, Johan Oscar, f. 3 okt. 1817 i Linköping, d. 16 maj 1889 på Bångbro. Föräldrar: kopparslagaråldermannen Johan Magnus Carlberg och Sara Kristina Ekman. Student i Uppsala 7 okt. 1836; disp. 11 apr. 1840 (De correctione elementorum Veneris et Mercurii ex observato transitu per solem, P. IV; pres. A. T. Bergius); fil. kand. 30 mars 1842; disp. 18 maj 1842 (Öfver vexternes namn, D. 3; pres. E. Fries); fil. magister 14 juni 1842; avlade hovrättsexamen 29 maj 1843 och kameralexamen 8 juni 1843; elev vid bergsskolan i Falun 5 sept. 1843—13 maj 1845; reste som byzantinsk stipendiat i Tyskland och1 Österrike nov. 1845—dec. 1846 och företog senare resor för studiet av bergshanteringen i olika länder. Auskultant i bergskollegium 15 juni 1843; stipendiat på Järnkontorets smidesstat 1845—54; föreståndare för Åtvidabergs kopparverk 1853; erhöll professors titel 30 jan. 1857; disponent för Kaveltorps kopparverk i Ljusnarsbergs socken 1859— 31 dec. 1867 samt delägare i nämnda verk; överbefälhavare för Nya Kopparbergs frivilliga skarpskytteförening 28 nov. 1865—31 dec. 1888; byggde Bångbro kopparhytta i samma socken 1868 och drev därefter denna till sin död samt ägde, likaledes i Ljusnarsbergs socken, Gustavsschakts hagelfabrik. Var därjämte ordförande i kommunalnämnden i Ljusnarsbergs socken samt ombud för landstingets kommitterade för skjutkonstens utbredande inom länet. RNO 1879. Gift 31 dec. 1858 med Maria Augusta Carlswärd, f. 3 juni 1841, d. 6 juni 1896, dotter till regementsskrivaren Karl Vilhelm Carlswärd.

Biografi

Den man, vars arbete »Historiskt sammandrag om svenska bergverkens uppkomst och utveckling» (1879) under decennier bevarat sin aktualitet, har själv kommit att för eftervärlden beteckna föga mer än bibliotekskatalogernas uppslagsord för den eftersökta boken. En trängre krets, som minnes honom från hans praktiska livsverk, är nog ännu beredd att bestyrka kalendernotisen, att han »hade ett spekulativt huvud och var en inom bergshanteringen framstående och insiktsfull man», men eljes är han i förvånande grad bortglömd. Denna glömska är, om än ej motiverad, dock ganska förklarlig. C. ägnade sitt livsverk åt de ädlare metallernas framställning under de decennier vid mitten av 1800-talet, då denna förnämliga, anrika gren av vår bergshantering tack vare särskilt ett gynnsamt kopparpris för en kort tid blomstrade upp för att sedan drabbas av en återgång, som lett till förädlingsverkens nedläggande och berövat föregångsmännens och ledarnas namn deras aktualitet.

Genom studier vid universitetet och bergsskolan i Falun förvärvade C. den naturvetenskapliga och juridiska utbildning, som erfordrades för inträde i bergsadministrationens tjänst, och förkov-rade därjämte sina kemiska insikter genom arbete på J. J. Berzelius' laboratorium. Att han ansågs som en framtidsman synes därutav, att Vetenskapsakademien inom kort genom ett byzantinskt stipendium beredde. honom tillfälle att studera bergshanteringen i främmande länder. Jämte Berzelius intresserade sig särskilt den berömde metallurgen N. G. Sefström för hans resa. Ett högsta betyg i stångjärnstillverkning vid bergsskolan och de reseberättelser, vilka C. offentliggjorde i Jernkontorets annaler, visa, att han ej från början ensidigt vänt sitt intresse till de ädlare metallerna. Samma vittnesbörd ge även rapporterna om hans verksamhet som Järnkontorets stipendiat, under vilken han lärde känna ett stort antal bruk. Bland uppdrag, som han utförde, kan nämnas ordnandet av tillverkningen vid Dylta svavelbruk på »ett lyckat och tillfredsställande sätt». C: s anteckningsböcker från studie- och reseåren samt åtskilliga notiser i hans rapporter synas emellertid antyda en tidig benägenhet att specialisera sig på de ädlare metallerna. Helt fick han ägna sig åt dessas framställning, då han efter brytningen mellan baron J. K. Adelswärd och B. G. Bredberg fick intaga den sistnämndes plats som ledare av Åtvidabergsverket. Även under C:s ledning fortsatte den stegring av tillverkningen, som börjat under företrädaren, och liksom denne arbetade han även framgångsrikt på driftens modernisering. Ett erkännande för »de särdeles lyckade resultaterne av smältningsprocessen» vid verket var den professorstitel, varmed hän (1857) på förslag av presidenten F. Åkerman hedrades.

År 1850 hade den kände gruvletaren Erik Elzvik vid Kaveltorp i Ljusnarsbergs socken påträffat en kopparfyndighet, som syntes mycket lovande. För dess bearbetande bildades ett intressentskap med den bekante industrimannen Alexander Keiller i Göteborg som huvuddelägare (kontrakt 23 okt. 1858). Till teknisk ledare utsågs C., vilken därjämte snart nog tillika med sina närmaste fränder förvärvade en växande andel i bruket (273/600 år 1867). Smältningarna började år 1859. Den första tiden var malmfångsten mycket god, ända till c:a, 80 % av det brutna berget, och malmens kopparhalt tillfredsställande (9,3
Ehuru avkastningens växlingar närmast återspeglade fyndighetens försämring, sköto de nya männen skulden även på C:s förvaltning, vilken trots dennes erkända tekniska skicklighet påstods vara mindre tillfredsställande i administrativt och ekonomiskt avseende. Vid den sammankomst, som (nov. 1867) hölls efter förändringen i intressentskapets sammansättning, utbröt öppen oenighet. Majoriteten ville ombilda företaget till aktiebolag, men C, som ansåg minoritetens rätt bättre tryggad i ett vanligt intressentskap, vägrade liksom tidigare att gå in härpå. Först vid sammankomstens slut blev det emellertid uppenbart, vad majoriteten främst åsyftade, i det att en annan förvaltare utsågs i C: s ställe. För C. kom denna åtgärd tydligen som en överrumpling, men han besvarade den genast med att för sin egen och sina fränders del uppsäga intressentskapet och fordrade utbrytning av deras andelar, eventuellt alternativt begagnande av smältverket på gammalt bergsmansvis. Hans avsikt var nämligen att på egen hand fortsätta driften. Malmens delning kunde ej förvägras C, men till smältverket släppte hans medintressenter honom icke. Han lät sig emellertid icke böjas på detta sätt utan byggde då ett eget smältverk ej långt från Kaveltorp vid Bångbro. C. skall i företaget ha satt till sina och sina närmastes alla tillgångar och understöddes därjämte av en kredit, som måhända särskilt beredvilligt ställdes till hans förfogande på grund av den allmänna opinionens reaktion mot hans medintressenters bryska förfarande. Den nya hyttan byggdes med ospard kostnad och utrustades med moderna apparater för koppar- och blysmältning. Om företagets utveckling saknas mera ingående uppgifter, men då C. slutade sina dagar som en förmögen man, är det uppenbart, att han med ekonomisk vinst lyckades genomföra sitt vågspel. C. hade till en början sitt hopsparade malmförråd att avverka, medan man vid Kaveltorp redan 1870 nödgades köpa malm. Sedermera förskaffade han sig även gruvor på annat håll, särskilt i Håkansbodafältet. Då malmtillgångarna alltmer avtogo och kopparprisen sjönko, blev emellertid kopparverket vid Bångbro ganska kortlivat. De sista, mycket obetydliga smältningarna äro antecknade 1886 och 1887. I striden mot sina medintressenter vid Kaveltorp uppnådde C. endast en halv seger. Hans genom rättegång fullföljda krav på utbrytning, som vann framgång i underrätterna, underkändes nämligen av högsta domstolen, och ett hans: försök att vinna kontrollen över Kaveltorps vattenkraft tillbakavisades redan i hovrätten, men å andra sidan frikändes han i en av motparten väckt ansvarstalan för hans förvaltning i allmänhet och särskilt för oredovisad koksförbrukning (18 juni 1872).

C. var en livlig, lätt entusiasmerad man, som med brinnande iver kastade sig in i striden för de idéer, han fångades av. Och han flammade icke blott upp, han kämpade också intensivt och segt. För skytterörelsen gjorde han en personlig insats, särskilt såsom av K. M:t förordnad överbefälhavare för Nya Kopparbergs frivilliga skarpskytteförening. Då tullfrågan blev aktuell, blev han en varm anhängare av de protektionistiska idéerna och sparade sig ej, då det gällde att agitera för dessa. Under C: s tid fick den trakt av bergslagen, där han var verksam, sina förbindelser moderniserade genom färdigbyggandet av järnvägarna Köping—Örebro (1867), Frövi—Ludvika (1873), Kloten—Bånghammar (1876) och Oxelösund —Flen—Västmanland (1878). Det ligger i sakens natur, att C. med sin vanliga iver deltog i arbetet för denna starka utveckling av ortens kommunikationer. År 1878, samma år som bergslagen uppnådde direkt förbindelse med Östersjön, löste de engelska ingenjörerna Thomas och Gilchrist problemet att använda fosforhaltig malm vid järnframställning enligt bessemermetoden. C. var bland dem, som tidigast insågo de möjligheter, vilka här öppnade sig för massexport av Grängesbergsfältets dittills obrukbara fosforhaltiga malmer, och studerade själv den nya metoden under en utländsk resa. Nära förbunden med K. Fr. Liljevalen, j: r och sir Ernest Cassel, följde han med uppmärksamhet och entusiasmerande förhoppningsfullhet deras arbete för Grängesbergsbolagets stiftande och malm exportens utveckling. Främst satte han emellertid in sin energi för inmutningsrättens bevarande.

Frågan om gruvlagstiftningens reformering aktualiserades under C:s tid genom det motstånd, som under den ekonomiska liberalismens tid uppväxte mot inmutningsrätten såsom ett obehörigt intrång i jordäganderätten. En kommitté, som tillsatts på grund av missnöjet särskilt över de talrika inmutningarna av stenkolsfyndigheter i Skåne, bibehöll emellertid i sitt förslag friheten att inmuta åtminstone de viktigare mineralen. Av allt som berättas om livet i de gamla bergslagsbygderna framgår, att letandet efter mineralfyndigheter alltjämt skänkte något av spelets och mystikens spänning åt bergsmannayrket. I C: s hem umgicks den ovannämnde Elzvik, som med passion sökte efter jordens dolda skatter, och G: s egna efterlämnade anteckningar röja lika stort intresse för som ingående kännedom, om hela bergslagstraktens fyndigheter. C.. var fast övertygad, att det allmänna gruvletandet måste vara en den kraftigaste hävstång för bruksrörelsens utveckling, och upptog därför med all kraft striden för inmutningsrätten. Ur hans försök att motivera sin ståndpunkt framväxte hans ovan nämnda »Historiska sammandrag» (1879), vilket, såsom en undertitel upplyser, utmynnar i »allmänna betraktelser i avseende på inmutningsrätten». C. gör här anspråk på att framträda som målsman för flertalet av de gamla bergdistriktens invånare (s. 600), och det skulle också visa sig, att han verkligen hade en stark stämning bakom sig. Den 4 jan. 1882 förklarade civilministern Fr. L. S. Hederstierna till statsrådsprotokollet, att han icke kunde tillstyrka antagandet av en på inmutningsrätt byggd gruvstadga. Därpå utarbetades ett nytt förslag, som tillerkände jordägaren rätten till alla mineralfyndigheter i hans jord. Det var en tvär omkastning, som då ärendet på allt sätt påskyndades, fick sken av överrumpling. Men motståndet lät ej vänta på sig. Ett talrikt besökt bergsmannamöte sammanträdde (4 jan. 1883) i Ludvika och uttalade sig med eftertryck för inmutningsrättens bibehållande. Bland inbjudarna återfinnes C, på deltagarlistan står hans namn först, och bland inläggen i debatten nämner protokollet särskilt ett stort försök av honom att uppvisa inmutningsrättens historiska berättigande. På den petition till dennas fördel, som senare igångsattes med stor anslutning i bergslagerna, återfinnes självfallet också hans namn. De officiella akterna låta oss visserligen icke skönja, i vilken utsträckning C. vid denna rörelse varit initiativtagare och ledare, men man vågar med kännedom om hans lynne och art tillskriva honom en obestridlig andel i att inmutningsrätten bibehölls i den nya gruvstadgan av 16 maj 1884.

Det aktuella syfte, för vilket C: s »Historiska sammandrag» tillkom, har i mycket tryckt sin prägel på boken. C. hade kommit till den uppfattningen, att inmutningsrätten icke blott historiskt utan även juridiskt borde härledas ur kronans regalrätt till malmförekomsterna, och han ägnade därför mycken uppmärksamhet åt att utreda detta rättsinstituts historia och bevisa dess fortsatta giltighet. Då överensstämmelsen mellan de främmande rättsföreställningar, som tidigt inträngde i vår bergverkslagstiftning, och det bekanta Helgeandsholms mötes beslut ej kunde undgå att ådraga sig hans uppmärksamhet, var han trots källans grumlighet snarast böjd för att tro på en historisk verklighet bakom berättelserna om mötet. Med bokens syfte överensstämmer ock att C. för att belysa de gynnsamma verkningarna av inmutningsfriheten ägnar sin huvudsakliga uppmärksamhet åt mineralfyndigheternas historia och mindre intresserar sig för förädlingsverken. Men otvivelaktigt berodde detta också till en väsentlig del på arten av hans källor. Arbetet är nämligen i bokstavlig mening ett »sammandrag» av vissa bland de oftast på likartat sätt orienterade bergverksrelationerna, börjande med det 1624 daterade aktstycke, som sedermera (1898) tryckts i Jernkontorets annaler såsom vår äldsta bergverksrelation. Luckorna i den på relationernas uppgifter byggda stommen utfyllde C. med medeltidsurkunder från de på hans tid föreliggande urkundspublikationerna samt aktstycken hämtade från bergskollegiets bekanta tryckta samling av bergsordningar. Här och var röja sig även forskningar i riks- och kammararkiven. Källorna meddelas gärna i avtryck eller utförliga referat. Av bearbetningar åberopar C. flitigt J. Langebeks »Anledning til en historie om de norske bergverkens oprindelse og framvext» (1758) och har från detta utmärkta arbete övertagit jämväl en nykter uppfattning av den äldsta svenska bergverkshistorien. C. behandlar i likhet med bergverksrelationerna varje metallslag för sig i stora huvudavdelningar, inom vilka dispositionen är topografisk. De mödor, han underkastade sig för att framdraga det arkivaliska källmaterialet till sitt verk, måste ha varit ansenliga på en tid, då kommerskollegiets arkiv, med vilket bergskollegiets arkiv införlivats, i avseende på lokaler och ordning »minst av allt tillgodosåg forskningens behov och bekvämlighet». Även om det ligger i sakens natur, att arbetet stundom röjer förf:s bristande skolning och alltmer måste bli föråldrat genom den fortsatta forskningen, visa ej minst talrika åberopanden i senare skrifter, att den överblick, C. givit, ägt stor betydelse såsom en första upparbetning av ett obrutet fält och åt senare forskare erbjudit en orientering, som ännu delvis ej på bekvämare sätt kan erhållas.

I de minnesord, som efter C: s bortgång ägnades honom i sällskapet Bergshanteringens vänner, framhölls vid sidan av hans insatser »den värme — för att ej säga ungdomliga glöd — som ännu besjälade 'gubben' vid tillfällen, då vår bergshantering och dess utveckling diskuterades, en hantering, uti vilken han genom träget arbete, studier och vittomfattande resor vunnit en insikt och erfarenhet som få». Om detta C: s entusiastiska intresse för sin livsuppgift vittnade även de samlingar, han sammanbragte. Ur hans mineralsamling, varav prov visades vid Stockholmsutställningen 1866, fick Vetenskapsakademien m. fl. efter hans död utvälja, vad som passade för deras samlingar. Hans myntsamling såldes 1895 på Bukowski-auktion. C. ägde även ett ganska omfattande bibliotek, varur skrifter rörande bergshanteringen och dess historia jämte C: s ovan åberopade anteckningsböcker övergått till disponenten Karl Sahlin. Vetenskapsakademien äger brev från C. till J. J. Berzelius, innehållande bl. a. skildringar från hans utländska stipendieresa. — Bland C:s barn märkes dottern Anna Maria Katarina (Kata) Carlberg, gift Dalström (se denna).

Författare

B. Boëthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: [Utdrag av berättelser till Jernkontoret] (Jernkontorets annaler 1848, s. 267—77, 1849, s. 154—72, 1850, s. 219—23). — [Analyser av järnmalmer och masugnsslagg] (ibid. 1853, s. 265, 275). — Historiskt sammandrag om svenska bergverkens uppkomst och utveckling samt grufvelagstiftningen, jemte allmänna betraktelser i afseende på inmutningsrätten och anmärkningar vid den kongl. komiténs förslag till ny grufvestadga. Sthm 1879. 663, (1) s.

Källor och litteratur

Källor: C:s ovan anf. skrifter och anteckningsböcker; meddelanden, av disponent Carl Sahlin och C: s dotter fru Cecilia Sandell samt av kamrer C. H. Byström, Äppelviken; bergskollegiets protokoll samt brev och suppliker, revisionsakter 5 maj 1868 (n: o 201), 10 maj 1871 (n: o 177—178) och 18 juni 1872 (n:o 272—274) samt civ.-dep. akter 30 jan. 1857 och 16 maj 1884 (gruv-stadgan), RA; självbiografiska anteckn. av Kata Dalström, f. Carlberg (fil. doktor Y. Dalström, Äppelviken); minnesruna i Blad för bergshandteringens vänner, Bd 6 (1890); landshövdingarnas femårsberättelser 1856—1890, Örebro län; kalendrar för Örebro län; Bukowskis auktionskatalog N:o 90 (1895); B. G. Bredberg, Metallurgiska anteckningar, H. 7 (1869); K. G. Oden, Östgötars minne (1901—02); Svenska järnvägsföreningen 1876—1926, 4 (1926).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Oscar Carlberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16387, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2019-02-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16387
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Oscar Carlberg, urn:sbl:16387, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2019-02-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se