Allan Cederborg

Född:1868-11-09 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1931

Kommunalpolitiker, Företagsledare, Partifunktionär


Band 07 (1927), sida 749.

Meriter

Cederborg, Allan, f. 9 nov. 1868 i Stockholm. Föräldrar: stadsfiskalen Per Cederborg och Sofia Albertina Björklund. Elev vid Maria elementarläroverk ht. 1878; avlade mogenhetsexamen vid h. latinläroverket å Södermalm 15 maj 1885; student i Uppsala ht. 1885; avlade hovrätts examen 14 dec. 1891. E. o. notarie i Svea Tiovrätt 18 dec. 1891 och vid Stockholms rådhusrätt 28 dec. 1891; e. o. tjänsteman i kommerskollegiet 16 febr. 1892—1902; kanslist (stenograf) i riksdagens första kammare 1893—95 och i dess andra kammare 1896—1907; erhöll första domareförordnandet vid Stockholms rådhusrätt 16 nov. 1893; stenograf hos stadsfullmäktige 1899-1906; sekreterare i löneregleringskommittén 19 nov. 1902— 1 febr. 1908; styrelseledamot i a.-b. Arendska stenografinstitutet nov. 1903—30 jan. 1919; ordförande i tariffnämnden för de typografiska yrkena 1906—07; amanuens å aktuariekontoret i rådhusrätten 6 apr. 1906; tf. arkivarie vid rådhusrätten 8 juni 1906; leda- mot av styrelsen för Stockholms stads arbetsförmedling för åren 1907—20 (v. ordförande 1907—10, ordförande 1911—20); statens-förlikningsman i arbetstvister inom Mälarpr o vins ernås distrikt 31 dec. 1907—1 nov. 1918 och har tillika dels på grund av särskilda förordnanden, dels på grund av parternas uppdrag i stor utsträckning, tjänstgjort som förlikningsman vid arbetstvister; stadsnotarie på rådhusrättens fjärde avdelning 8 nov. 1907; stadsfullmäktig i Stockholm 1908—10 och 1 apr. 1911—31 mars 1927 och var därunder-bl. a. ledamot av styrelsen för stadsfullmäktiges frisinnade grupp .1908—10 och 1911—27 (ordförande 1912—27), av kommittén för Industrimonumentet 21 maj 1908—19 okt. 1926, av löneregleringskommittén 7 dec. 1908—21 sept. 1909 (ledamot av arbetsutskottet)-och av styrelsen för sjukhuset vid Långbro 1911—15, ordförande L lönenämnden 1911—28 apr. 1913, ledamot och sekreterare i rådhusrättskommittén 15 maj—25 nov. 1911, revisor i Stiftelsen konung: Oskar I: s minne från 1913, ledamot av beredningsutskottet 1913—20> (ledamot av avdelning B 1913—16, ordförande i avdelning A 1916. —20 samt v. ordförande 1916—20) och av arbetarkommittén 30 maj,; 1913—1920 (ordförande 1917—20), ordförande i arbetslöshetskommittén 4 nov. 1914—3 juni 1918, ledamot av valkommittén 15 apr.. 1915—31 mars 1920, stadsfullmäktiges v. ordförande 1 apr. 1915— 31 mars 1920, ordförande i bostadskommittén 13 apr. 1916—1918-och i pantlånekommittén 5 febr. 1917—1920, ledamot av delegerade-för spanska sjukan 31 mars 1919 och 26 jan. 1920, v. ordförande i. fastighetsnämnden 1919—20, ledamot av nämnden för dövstum-undervisningen i första distriktet från 1919, ledamot av stadshus-delegerade 16 apr. 1919—1922 och av bangårds delegerade 20 okt. 1919—1922, ordförande i ungkarlshotellkommittén 12 jan. 1920— 19 dec. 1923, stadsfullmäktiges och stadskollegiets ordförande 1 apr. 1920—31 mars 1927, en av stadskollegiets delegerade för beredande-av frågor rörande val 1920—30 juni 1922, ordförande i stadshusinvigningskommittén 31 aug. 1922—1923 och i dess verkställande utskott samt ledamot av delegerade för omreglerjng av överståthållare-ämbetet 3 dec. 1925—1927; tf. ledamot av rådhusrättens sjundeavdelning 1909—12; ledamot av centralstyrelsen för Stockholms frisinnade valmansförening (från 1923 Liberala föreningen i Stockholm) från 1910 (ordförande 1913—18 och från våren 1924); rådman 27 okt. 1911; ledamot av rådhusrättens femte avdelning 1911 —12 och av dess fjärde avdelning 1912—18 (v. ordförande 1918); ordförande i statens bostadskommission 1911—18; ledamot av riksdagens andra kammare 1912—1914 A och 16 mars 1916— 1917 och var därunder bl. a. ledamot av andra särskilda utskottet (ang. socialstyrelsen) 1912, av konstitutionsutskottet 1913, av särskilda utskottet (ang. allmän pensionsförsäkring) 1913, av lagutskottet 1914 A och1 av särskilda utskottet (ang. olycksfallsförsäkring) 1916; sakkunnig angående de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden 19 jan. 1912—15 nov. 1918; styrelseledamot i Kooperativa bostadsföreningen Hemmet u. p. a. 1912; ledamot av kommittén för granskning av värnpliktiges ansökningar om befrielse från krigstjänstgöring dec. (enligt K. bemyndigande 1 dec.) —23 dec. 1914, av kommittén angående befrielse eller hemförlovning från viss värn- pliktstjänstgöring maj 1915 (enligt K. bemyndigande 25 maj) —1 juli 1915, av kommittéerna för granskning av värnpliktiges befrielse från plutonchefsutbildning dec. 1915 (enligt K. bemyndigande 17 dec.) och juni 1916 (enligt K. bemyndigande 14 juni); ledamot av Frisinnade landsföreningens verkställande utskott 1915—17 och av föreningens förtroenderåd 1915—23 (v. ordförande 1917—23); biträdde i socialstyrelsen vid utarbetandet av förslag till lag angående främjande av arbetsfred, avgivet 13 juli 1916; inspektor för Katarina realskola från 25 maj 1917; ordförande i Svenska stadsförbundets bostadsråd 2 nov. 1917—28 aug. 1924; skattmästare i Svenska stadsförbundet från 7 sept. 1918, styrelsesuppleant därstädes 7 sept. 1918—2 sept. 1921 samt v. ordförande i förbundets styrelse från 2 sept. 1921; erhöll avsked (fr. o. m. 1 nov.) från rådmansbefattningen 18okt. 1918; verkställande direktör i Stockholms stads brandförsäkringskontor från nov. 1918; ordförande bland sakkunnige angående kontinuerligt samarbete mellan Sverige, Norge m. fl. nordiska länder på det socialpolitiska området från 30 nov. 1918; ledamot i Sveriges delegation av den permanenta nordiska socialpolitiska delegationen m. m. 30 maj 1919—19 nov. 1920; styrelseledamot i Norrköpings enskilda bank 1920—23; ledamot av Sociala rådet från 1921; expert inom arbetslöshetskommis- sionen angående avstängning av arbetslösa från understöd vid arbetskonflikter 1921—22; sakkunnig angående åtgärder för arbetsfreden 7 juli 1921—31 dec. 1922; v. ordförande i Landsföreningen för folknykterhet utan förbud från 1922; biträde åt arbetslöshets-kommissionen 10 mars 1922—-1923; v. ordförande i styrelsen för a.-b. Svenska handelsbanken 1923—27; ledamot av styrelsen för Fastighets-a.-b. Huvudstaden 1923—27 (ordförande 1925—27); ordförande i arbetslöshetskommissionen från 1 juni 1923 (ledamot av dess arbetsutskott 2 okt. 1923); ledamot av Liberala partiets verkställande utskott från hösten 1923; ledamot av styrelsen för Rund-quist & Schultz a.-b. från 3 jan. 1924; sakkunnig angående motverkande av arbetslöshet 6 juni 1924—24 juli 1925; ordförande i Riksförbundet för Sveriges försvar från 1925; v. ordförande i styrelsen för Kreuger & Toll a.-b. 1925—27; ledamot av styrelsen för Freys express a.-b. från 1926; ledamot av de sakkunniga angående de ekonomiska verkningarna av en rättegångsreform 29 apr. 1927. RVO 1910, RNO 1915; KV02kl 1918; KVOlkl 1920; KNOlkl 1924; innehar dessutom utländska ordnar. — Ogift.

Biografi

Då C. efter vid unga år avslutade akademiska studier vände åter till Stockholm, stod hans håg i främsta rummet till ämbetsmannabanan. Under många år var också hans huvudsakliga gärning domarverksamheten vid Stockholms rådhusrätt, där hans skicklighet som förhandlingsledare, hans säkra juridiska omdöme och hans osedvanliga arbetsförmåga i hög grad förvärvade honom allmänhetens och arbetskamraternas uppskattning. Domarekallet har säkerligen även städse stått hans eget hjärta nära. Emellertid kommo C: s livliga allmänna intressen och insikter särskilt i de sociala frågor, som vid denna tid började komma i förgrunden av såväl rikspolitiken som kommunalförvaltningen, att på andra vägar föra honom till en ledande ställning inom det offentliga livet. Av grundläggande betydelse var därvid hans tjänstgöring såsom stenograf hos riksdagen och i stadsfullmäktige, där han som arbetskamrater och vänner räknade bland andra sedermera landshövdingen Henning Elmquist, generaldirektören Mårten Ericsson och framlidne riks-arkivarien Sam Clason. Detta arbete skänkte med åren en intim förtrogenhet med det politiska livet, dess arbetsuppgifter, konflikter och handlande personligheter. C. nöjde sig härvid icke med iakttagarens för ämbetsmannen mera lämpade roll, utan drevs av sin aktiva natur snart själv ut på den politiska handlingens fält.

C: s politiska uppfattning har från början gått i avgjort liberal riktning. I likhet med flera andra bemärkta jurister av denna generation anslöt sig C. till det liberala parti, i vilket de borgerliga vänsterströmningarna vid denna tid samlades under Sixten von Friesens och Karl Staaffs ledning. Liberal var Allan Cederborg i sitt intresse för det offentliga arbetets organisation, för frågor om de stats- och kommunalanställdas villkor och rättsliga ställning samt överhuvudtaget för de konstitutionella och förvaltningsrättsliga frågor, som under rösträttsrörelsens och författningsreformernas tid dominerade det politiska livet. Verdandiradikalismens mera formella läggning och övervägande intresse för de politiska maktfrågorna var emellertid städse för C. främmande. Överhuvudtaget har C, oaktat han i ledande ställning nedlagt ett aktivt arbete inom huvudstadens liberala valorganisation, aldrig varit någon utpräglad partiman. Ett utmärkande drag för hans. offentliga gärning har snarare varit en med åren växande motvilja mot partipolitiska synpunkter i det offentliga arbetet. Den fria sakliga prövningen av förekommande frågor är C: s naturliga arbetsform, och därvid fäster han föga avseende vid sina medarbetares politiska mantalsskrivningsort. Huvudsyftet för honom var städse att vinna ett praktiskt gott resultat, oftast genom »att laga efter lägligheten», ej sällan med undanskjutande av mera principiella synpunkter. Politiskt trivs C. därför bäst i en trängre krets med samma fria läggning som han själv, där man oberoende av partihänsyn yttrar sin mening i dagens frågor. Hans socialpolitiska åskådning och verksamhet förenade honom från början med socialstyrelsens ledande män och, inom det politiska livet, med den grupp yngre, socialt intresserade vänstermän, som i E. B. Rinman (Svenska dagbladet, numera Stockholms-tidningen) räknar sin främsta publicistiska representant. Bland dem, med vilka C. här samarbetat, böra vidare nämnas Emilia Broomée, Knut Kjellberg, Torgny Segerstedt, Eliel Löfgren, Karl Starbäck och Hjalmar Wijk (flertalet av dessa deltagare i klubben »Senapskornet», några sedermera även i Politiska klubben av år 1917).

C:s huvudintresse i det offentliga livet var från början ägnat de socialpolitiska frågorna och närmast en bestämd grupp av dessa, nämligen de som rörde arbetsmarknaden samt förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare i det framväxande industriella samhället. Genom sitt eminent praktiska intresse för socialpolitiken och arbetsmarknadens problem tillhörde C. den krets av socialt intresserade, reformsinnade ämbetsmän, som under Elmquists och Gunnar Huss' ledning samlades kring de för svensk statsförvaltning nya uppgifter, vilka upptogos av kommerskollegiets avdelning för arbetsstatistik, sedermera, såsom socialstyrelsen ombildad till ett självständigt verk.

Den socialpolitiska åskådning, som förenade denna krets och som för C. städse förblivit nerven i hans offentliga verksamhet, grundades icke på någon sentimental och oklar uppfattning av fattigdomens problem Utan på en grundlig kännedom om den verklighet, som utgör socialpolitikens föremål, samt på övertygelsen, att samhället är både skyldigt och i stånd till att genom lämpliga, förmedlande åtgärder bidraga till eh förnuftig utveckling av samhällsförhållandena. Härigenom borde konflikterna mellan kapital och arbete kunna utjämnas eller åtminstone givas ett lugnare förlopp, samt förvirringen och oredan på arbetsmarknaden ersättas med en för både arbetsgivare och arbetare mera praktisk, fredlig ordning. För denna åskådning är socialpolitikens främsta uppgift att söka utjämna de sociala konflikterna och missförhållandena genom en klok tillämpning av de skälighetens och rättvisans grundsatser, som äro vägledande för en god domare. De socialpolitiska uppgifter, åt vilka intresset främst ägnades, föllo inom arbetsmarknadens, arbetarskyddets och sedermera även bostadsfrågans områden.

Det är klart, att C. med sitt socialpolitiska program, som innerst kan sägas åsyfta att på grundval av den liberala rättsstatens idéer ordna förhållandet mellan de stora kollektiva maktfaktorer, som han förefann å den industriella arbetsmarknaden, alltid stått främmande för den socialdemokratiska rörelsen, med vars ledande män han eljest ofta i olika frågor samarbetat. Klasskampsteorierna om den oförsonliga motsatsen mellan kapital och arbete samt kraven på ett ersättande av den fria, personliga företagarverksamhetens samhällsskick med en socialistisk statsordning och arbetarklassens övertagande av den sociala och politiska makten äro uppenbarligen oförenliga med C:s samhällsuppfattning. Möjligheten för det fria initiativet och den personliga dugligheten att göra sig gällande har för C. städse varit den nuvarande samhällsordningens bästa tillgång. Hans fosterländska, i egentlig mening borgerliga natur avvisar därjämte maktanspråk från de socialdemokratiskt färgade klassintressena, som han finner stridande mot samhällets rätt och intressen.

I den liberala valorganisationens arbete i huvudstaden tog C. från början aktiv del. Efter att hava medverkat vid Stockholms-organisationens ombildning år 1910 till Stockholms frisinnade valmansförening (år 1923 Liberala föreningen i Stockholm) insattes han i dess centralstyrelse och utsågs år 1913 till ordförande, varmed följde ordförandeskapet i centralstyrelsens arbetsutskott. I denna befattning, som han innehade till år 1918, nedlade han ett kraftigt och inom föreningen högt skattat arbete; mer än någon annan har C. bestämt föreningens kommunalpolitiska ställningstagande. Det liberala partiet.satte år 1911 in honom i riksdagens andra kammare såsom representant för Stockholms södra valkrets. Även i riksdags- arbetet togos hans arbetskrafter, såsom av förut lämnade uppgifter framgår, snart i anspråk, men med sin utpräglade håg, för praktiska arbetsuppgifter och sin opolitiska läggning kunde han icke i längden avvinna riksdagsarbetet något större intresse. I viktiga frågor, framför allt i försvarsfrågan, torde han även tidigare hava företrätt en, annan mening än partiledningens. Vid den häftiga valstriden i mars. 1914 föll C. igenom, men inträdde efter Fridtjuv Bergs död år 1916, ånyo i andra kammaren. Han deltog dock nu föga i riksdagsarbetet och avböjde vid nästa val förnyat uppdrag.

C. fortsatte emellertid sin verksamhet inom den liberala partiorganisationen. Vid de konflikter i förbudsfrågan, som år 1923 slutligen ledde till det frisinnade partiets sprängning, tog han med bestämdhet ställning emot kravet på totalförbud. Under C:s ledning bröt sig även Stockholmsavdelningen år 1923 ut ur partiet samt deltog i oktober samma år i bildandet av det nya liberala partiet. Kampen mot förbudskravet förde C. även såsom ordförande i den i början av år 1922 bildade Landsföreningen för folknykterhet utan förbud, vars insatser i avsevärd mån torde hava bidragit till utgången av förbudsomröstningen i aug. samma år.

I försvarsfrågan representerade C, såsom redan antytts, en annan och försvarsvänligare ståndpunkt än flertalet inom sitt parti. Sina meningar i detta hänseende har han fullföljt genom att deltaga i bildandet av Riksförbundet för Sveriges försvar år 1925, i vars styrelse han är ordförande.

Ehuru C. på grund av den starka konkurrensen med arbetsuppgifter, som lågo hans praktiska natur närmare, icke kommit att i någon större omfattning ägna sina krafter åt den rena politiken,; ha hans betydande personliga egenskaper givit honom ställningen som en av den liberala vänsterns främsta män. Vid flera tillfällen torde hans deltagande i regeringen hava varit ifrågasatt; särskilt var så fallet vid ministärbildningen år 1923, då den hänvändelse, som därvid från justitierådet Ernst Trygger riktades till Allan Cederborg jämte Eliel Löfgren, av politiska skäl avböjdes. Personligen torde C. hava varit föga benägen att utbyta sin övriga verksamhet mot ett politiskt uppdrag.

Bestämmande för C: s ställning i det offentliga livet ha framför allt varit hans utomordentliga arbetsförmåga och skicklighet som förhandlingsledare. De framgångar C. här haft grunda sig på hans träning som domare, hans snabba och rediga uppfattning av invecklade sammanhang, hans intuitivt säkra bedömande av det väsentliga i föreliggande frågor, av möjligheten att undanröja eller utjämna konfliktanledningar samt först och sist på makten av hans starka, ljusa och vänsälla personlighet. Hans instinktiva förmåga att uppfatta sakliga och personliga förhållanden i ständigt förändrade situationer, hans förmåga att med goda ord och ibland även med en munter blick övertyga gjorde honom med åren till en av det offentliga livets mest uppskattade ordförande. Det var främst tvenne områden, vilka han kom att på detta sätt ägna sina krafter, nämligen medling i arbetstvister och andra sociala spörsmål samt Stockholms kommunalförvaltning.

Såsom förlikningsman i arbetstvister torde C. för den moderna avtalsrättens praktiska utveckling i Sverige haft större betydelse än någon annan. Hans första framträdande på arbetstvisternas område ägde rum redan före den officiella förlikningsmannainstitu-tionens tillkomst. På anmodan av arbetsgivar- och arbetarorganisationer inom tryckeribranschen deltog han nämligen redan från slutet av 1890-talet i den s. k. tariffnämnden, vilken hade att handlägga arbetstvister inom typograffacket. Såsom statens förlikningsman i Mälarprovinsernas distrikt (1908—18) möttes han från början av ett allmänt förtroende. Vid sidan av det ordinarie förlikningsmanna-uppdraget togs han också snart i anspråk för mera krävande medlingsvärv. Hans första och måhända betydelsefullaste insatser i detta hänseende tillhörde det uppdrag, han jämte tre andra förlikningsmän av regeringen erhöll, att medla i samtliga de arbetstvister, som sammanhängde med 1909 års storstrejk. Även efter frånträ-dandet av förlikningsmannabefattningen i första distriktet har C: s medlingsverksamhet i oförminskad omfattning fortsatt. I egenskap av ordförande eller ledamot i förlikningskommissioner eller såsom särskilt förordnad förlikningsman har han anlitats för medling i en mängd större och mera elakartade arbetstvister: rikskonflikten på nyåret 1920, sammanhängande med arbetstidslagens genomförande i praktiken, deflationsårens svåra lönetvister inom olika näringsgrenar, 1923 års långvariga och invecklade järnbrukskonflikt, storlockouten i mars 1925, för att blott nämna några av de viktigaste.

Den auktoritet, C. förvärvat såsom förlikningsman, har lett till, att han även av parterna själva ofta tillkallats såsom ledare av förhandlingar eller såsom ordförande vid slitande av tvister angående tolkning eller tillämpning av kollektivavtal. I stor omfattning har C. även varit verksam såsom ordförande i skiljenämnder och kompromisser i andra ekonomiska frågor.

Med C:s ställning såsom sakkunnig å arbetsavtalets område sammanhänger hans verksamhet inom arbetslöshetspolitiken. Efter att från 1921 hava såsom tillkallad sakkunnig, biträtt statens arbets- löshetskommission, har han sedermera (från 1923) tjänstgjort såsom kommissionens ordförande.

Såsom ordförande i statens bostadskommission ledde C. det omfattande utredningsarbete rörande bostadsfrågan, som igångsattes av den andra Staaffska regeringen. Dess betydelse torde framför allt ligga däri, att det lämnade en grundlig kännedom om de olika sociala och ekonomiska problem, som innefattas i bostadsfrågan, och därmed även angav ordningen för statens och kommunens åtgärder samt begränsade området för det offentligas ingripande. Den måhända något sangviniska tron på statens möjligheter att genom sina ingrepp väsentligt förbättra de mindre bemedlades bostadsförhållanden, som legat till grund för kommissionens uppdrag, fick under utredningens gång och med stöd av erfarenheterna särskilt från kristiden vika för en mera realistisk uppfattning, vars förtjänst det i huvudsak torde varit, att kristidens bostadspolitiska åtgärder i Sverige blevo bättre avvägda. De kunde därigenom även tidigare avvecklas än i flertalet andra länder.

Det andra huvudområde, åt vilket C. ägnat sina intressen och större delen av sin ovanliga arbetsförmåga, är, såsom redan nämnts, Stockholms kommunalförvaltning. De kommunala arbetsuppgifterna, som sällan lämpa sig för prövning enligt mera teoretiska linjer, passa, liksom själva formen för det kommunala arbetet, särskilt väl för C: s personliga läggning. Den stadsfullmäktigekorporation, i vilken den fyrtioårige stadsnotarien 1908 inträdde, stod ännu helt och hållet i tecknet av det lekmannastyre, som 1862 års kommunalförfattningar befästat. Stadsrepresentationen själv och dess mäktiga förvaltningsdelegationer, beredningsutskottet och drätselnämndens båda avdelningar, regerade med sina överläggningar och beslut Stockholms stad, och det inflytande, som tjänstemannaelementet utövade, var icke av avgörande betydelse. I socialt hänseende var församlingen nästan homogent borgerlig och högerfärgad. Den hundragradiga röstskalan stod visserligen på avskrivning, men inslagen av den nya arbetarrörelsen voro ännu obetydliga. En fläkt av gammal patriarkalisk ordning dröjde ännu över fullmäktige i gamla Börsen vid Stortorget, där förhandlingarna med myndighet leddes av den stränge Sixten von Friesen, och betydande krafter, ej minst från Stockholms magistrat, stodo till förfogande vid debatterna. Medelåldern var avsevärt högre än nu, och yngre medlemmar, särskilt av vänsterfärg, undgingo icke en kritisk granskning.

Här förvärvade sig emellertid C. från början respekt och1 sympatier. De frågor, åt vilka han särskilt de första åren ägnade sig, rörde ett ämne, med vilket han på grund av ett mångårigt sekre- tariat i statens löneregleringskommitté var väl förtrogen, nämligen lönereglering för de kommunala tjänstemännen. Hans ovanliga formella skicklighet jämte hans klara blick för de personliga arbetsinsatsernas värde gjorde honom till den ledande mannen i det arbete, som utmynnade i 1911 års lönereglering, grundvalen för en enhetlig ordning av stadstjänstemännens anställnings- och löneförhållanden. Han hade även att i stadsfullmäktige företräda löneregleringskommitté och lönenämnd och lyckades i detta föga tacksamma värv utan att smittas av den impopularitet, som eljest plägar följa den, vilken har att framföra de uniformerande synpunkterna. I anslutning till sin verksamhet som förlikningsman kom C. vidare att särskilt intressera sig för den kommunala arbetsförmedlingen och kommunalarbetarnas ställning. Det arbete, han på detta fält såsom ordförande i stadens arbetarkommitté nedlagt, har blivit grundläggande för den numera tillämpade ordningen för reglering av kommunalarbetarnas ställning på grundval av avtal mellan deras organisationer och en särskild för hela staden gemensam löneavtalsnämnd. Även C: s erfarenheter på bostadspolitikens område ha direkt kommit stadsförvaltningen till godo. Det blev nämligen han, som såsom ordförande i stadens bostadskommitté, i samarbete med sin kollega i statens bostadskommission Karl Meurling, fick leda kristidens åtgärder för lättande av bostadssvårigheterna.

C:s insatser i Stockholms kommunalförvaltning kunna emellertid knappast skildras genom en uppräkning av alla de olika frågor, i vilkas handläggning han tagit verksam del. De överspänna, såsom redan framhållits, kommunalförvaltningen i sin helhet, såsom natur-ligen måste bliva fallet för den, som innehar en ledande ställning i de centrala myndigheterna, stadsfullmäktige och dess regerande utskott. Där gjorde C: s sympatiska personliga egenskaper och förhandlingsskicklighet honom snart till en av de inflytelserikaste arbetskrafterna. C: s gärning som kommunalman har vunnit uppskattning även utanför Stockholm, så bekläder han sedan 1921 befattningen som Svenska stadsförbundets vice ordförande.

Den typ av den kommunala förtroendemannen, för vilken C. varit en av de främsta representanterna, har emellertid i Stockholms förvaltning visat sig icke längre räcka till för de ständigt växande uppgifterna. Endast i undantagsfall, såsom i C: s eget, kunde det i längden vara möjligt att finna personer, som i det oavlönade förtroendeuppdragets form voro i stånd att åtaga sig en så omfattande arbetsbörda, som numera måste vila på de kommunala regeringsledamöterna. Under C: s aktiva medverkan genomfördes därför år 1920 den nyorganisation av den centrala kommunalförvalt- ningen i Stockholm, varigenom ansvaret för ärendenas behandling hös stadsfullmäktige och det gamla beredningsutskottets efterträdare stadskollegiet överlämnats åt avlönade »kommunalministrar», de s. k. borgarråden. Vid samma tidpunkt erhöll C. själv det främsta representativa uppdraget i huvudstadens förvaltning, nämligen såsom stadsfullmäktiges ordförande, vilken befattning han emellertid av privata skäl år 1927 jämte sina övriga kommunala uppdrag lämnade. Han har såsom stadskollegiets ordförande haft att fortsätta den maktpåliggande uppgiften att leda det kommunala regeringsarbetet. Även om efter borgarrådens tillkomst och stadskansliets omorganisation den arbetsbörda, som faller på ordföranden, icke längre är så omfattande som förut, så ställas icke mindre anspråk å hans skicklighet att leda överläggningarna till kloka och för staden nyttiga beslut. Utåt har C. under dessa år framför allt varit synlig som stadens främste talesman vid talrika representativa tillfällen i stadsförvaltningens nya hem, stadshuset å Eldkvarnstomten.

Med ordförandeskapet i stadsfullmäktige betonades ännu mera C:s ställning såsom den opartiske förhandlingsledaren, stående utanför partimotsättningarna. Utan rubbning av förbindelserna med de liberala väljarna i Maria församling, där han bott från barndomen och vars kommunala intressen i stort och smått han aldrig försummat att med' kraft och övertygelse företräda, blev C. med åren den befullmäktigade representanten framför alla andra för »hela Stockholm». För Stockholmslynnet med dess traditionella festivitas var C: s formellt säkra och joviala personlighet en ypperlig representant. Den goda borgerliga festglädjen, munter, måttfull och gärna litet formbunden, fann i honom den bästa introduktören vid stadsförvaltningens högtidliga möten med den stockholmska allmänheten.

Författare

Yngve Larsson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Just.-dep. handl. 27 okt. 1911 (meritförteckn.). RA. — meddelanden av förlikningsmannen O. Ekblom, generaldirektören chefredaktören E. B. Rinman och redaktören A. Grundel.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Allan Cederborg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16536, Svenskt biografiskt lexikon (art av Yngve Larsson.), hämtad 2017-08-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16536
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Allan Cederborg, urn:sbl:16536, Svenskt biografiskt lexikon (art av Yngve Larsson.), hämtad 2017-08-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se