Per Emil Cornelius Eckhoff

Född:1846-03-30 – Hovförsamlingen, Stockholms län
Död:1923-10-06 – Danderyds församling, Stockholms län

Tidskriftsredaktör, Antikvarie, Arkeolog, Fornforskare


Band 12 (1949), sida 39.

Meriter

Eckhoff, (före 1919 Ekhoff, jfr släktart. Eckhoff ovan), Per Emil Cornelius, f. 30 mars 1846 i Stockholm (Hovf.), d. 6 okt. 1923 i Djursholm. Föräldrar: revisorn i Kammarrätten Pehr Wilhelm Ekhoff och Mathilda Gustafva Benedikta Holmgren, Student vid Uppsala univ, 18 sept. 1866; fil. kand. 15 sept. 1873; fil. doktor där 31 maj 1875; e. o. amanuens vid Vitterhetsakademien 3 febr, 1880 med tjänstgöring 1889–93 inom K. Myntkabinettet; intendent för K. Livrustkammaren 2 nov. 1883–8 dec. 1893 (tjänstledig 1892–93); kanslist vid K. M:ts orden 1884; Hjertbergsk amanuens vid Vitterhetsakademien 1893 och antikvarie 1910—15; biträde vid Statens historiska museum 1893; redaktör för Vitterhetsakademiens tidskrifter, främst Fornvännen, 1906–23; styr.-led. i Svenska sällskapet för antropologi och geografi, Svenska turistföreningen och Svenska fornminnesföreningen; kommunalfullmäktig i Djursholm och ordf. i byggnadsnämnden. RVO 1897; LHA 1901; RNO 1904.

G. 1) 3 aug. 1885 m. Ann-Charlotte Ambrosiani, f. 13 mars 1845, d. 21 juli 1908, dotter av lantbrukaren Johan Fredrik Ambrosiani och Clara Linck; 2) 21 sept. 1909 i Stockholm (Ad. Fr.) m. friherrinnan Märta Sofia Leijonhufvud, f. 4 april 1878, dotter av översten friherre Axel Hjalmar Leijonhufvud och grevinnan Ebba Ulrika Sparre af Söfdeborg, samt omg. 4 sept. 1930 m. antikvarien fil. doktor Otto Theodor Janse i h. 2. g., f. 10 sept. 1867.

Biografi

Emil E. började som zoolog (avh. rörande glansfisken); deltog 1874–76 som biträdande geolog i Sveriges geologiska undersöknings fältarbeten i flera provinser och utförde från sommaren 1879 i olika omgångar fram till 1891 arkeologiskt-topografiska forskningar på Tjörn och Orust i Bohuslän. Efter Vegas återkomst från kringseglingen av Asien och Europa ordnade han en utställning av expeditionens samlingar och fick tillfälle att 1881 ånyo framlägga densammas resultat jämte annat svenskt material på den svenska avdelningen av tredje internationella geografiska kongressen i Venedig. Åren 1882–87 redigerade E. de fyra sista banden av Vegaexpeditionens vetenskapliga iakttagelser. Hans etnografiska intressen togo sig även uttryck i en skarpsynt uppsats i Ymer 1886 om en samling föremål, som hemförts av svenska Kongofarare.

Åren 1883–93 fungerade E. som föreståndare för K. Livrustkammaren, vars flyttning i sept. 1884 från Nationalmuseum till K. slottets nordöstra flygel huvudsakligen ombesörjdes av honom. Museet öppnades för allmänheten i aug. 1885. Om också uppställningen och behandlingen av föremålen icke kunna fullt gillas av nutida museimän, blevo samlingarna dock under denna tid mycket populära – 1891 besågos de av ej mindre än 109,309 personer.

De arkeologiskt-topografiska undersökningar, som E. på 1880-talet verkställde i Bohuslän, voro i sitt slag de noggrannaste, som dittills utförts i Sverige och blevo förebildliga för hans efterföljare. Resultaten publicerades i snabb följd i Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia 1881–89, som han redigerade 1882–86. Genom inprickande av fornlämningar på generalstabskartans likformiga blad tillförde E. fornvården ett värdefullt uppslag. Även landskapets lösa fornminnen funno i honom en omsorgsfull skildrare. Han fortsatte härvid O. Montelius' verksamhet, i det han 1881–94 i ovannämnda tidskrift utgav »Bohuslänska fornsaker från hednatiden». Med avseende på E:s befattning med fornsaker bör framhållas, att han uppfann en särskild metod för konservering av forntida järnföremål.

På förhistoriens område gjorde E. ännu en insats genom sin beskrivning av »Hällristningar på Kinnekulle» (1892). Dessa avbildades med hjälp av avklappningar å tjockt filtrerpapper, en metod, som först användes och utexperimenterades av E. Ristningarna, som äro de första kända från Västergötland, dateras med allt skäl till bronsåldern. E. framhåller, att de ej böra betraktas som alster av konstnärlig verksamhet, utan som ett slags bildskrift, uppteckningar av historiska tilldragelser, religiösa föreställningar m. m. Med sistnämnda påpekande närmar sig E. den moderna åsikten, att hällristningarna framställdes i magiskt syfte.

Liksom sin chef Hans Hildebrand vände sig E. under senare delen av sitt liv, särskilt från och med åren 1892–94, nästan helt till studiet av medeltidens kultur, speciellt dess arkitektur, förmodligen därför, att hans övriga kolleger i huvudsak voro förhistoriker och på grund därav mindre hågade eller lämpade att sköta den kyrkliga fornminnesvården. Under sina talrika undersökningar av äldre kyrkor och kyrkoruiner utvecklades E. så småningom till en auktoritet på det medeltida arkitekturområdet och detta även i fråga om ruinernas konservering. Han intog en modernare ståndpunkt än det dåvarande Överintendentsämbetet, vars ideal bestod i att rekonstruera en gammal byggnad till dess förmodade ursprungliga gestalt med bortrivande av senare tillsatser, vilka ju dock vittnade om monumentets utvecklingshistoria. Sina synpunkter fick E. tillfälle att i praktiken tillämpa vid konserveringen av Alvastra klosterkyrka (1899–1900) och Trefaldighetskyrkan i Uppsala (1903), senare av Sigtuna Mariakyrka (1904–05), diverse äldre slottsruiner (Kronoberg, Brahehus, Visingsborg) och framför allt av byggnader på Gotland (Visby, Roma kloster).

Ämbetsplikterna hindrade länge E. att sammanfatta och publicera det betydande vetenskapliga material, som han under årens lopp insamlat. Viktiga voro emellertid redan hans smärre avhandlingar om »Sigtuna ödekyrkor» (1897) och »Om kyrkornas forna egenskap av försvarsverk» (1899). E. hävdar här i motsats till H. Hildebrand och i anslutning till C. Eichhorn, att Sigtuna anlagts lång tid före 1187, då östbaltiska vikingar härjade i Mälaren. Stadens äldsta gråstenskyrkor måste nämligen, enligt E., vara byggda redan före 1100. Senare författare ha velat göra dem något yngre, men på annat håll har man ansett, att de äldsta påbörjats vid 1050-talets slut. E. betonar ytterligare, att kyrkorna varit befästa och ingått i ett samordnat befästningssystem. Vid den senare restaureringen av Mariakyrkan i Sigtuna gjorde E. en märklig upptäckt, nämligen av målningsrester från 1200- och 1300-talen, publicerade i en uppsats i Fornvännen (1906).

De rester av en stavkyrka, som 1896 påträffades under golvet till stenkyrkan i Hemse socken på Gotland, föranledde E. att i hela landet söka spår av liknande kyrkor. Åren 1914–16 kunde han så trycka monumentalverket »Svenska stavkyrkor», som även innehåller iakttagelser över de norska samt redogörelse för de i Danmark och England kända lämningarna av stavkonstruktioner. E. kunde skarpsinnigt uppvisa ett tjugutal svenska stavkyrkor, inemot hälften blott litterärt betygade. Han gjorde troligt, att dylika överallt i Sverige byggdes före 1100-talets stenkyrkor och delvis ännu så sent som på 1300- och 1400-talen.

Alldeles särskilt är E: s minne förbundet med hans medeltidsforskningar på Gotland. Under en följd av år ägnade han stort intresse åt ruinerna i Visby och företog i flera av dem mycket uppmärksammade grävningar, utmärkta av stor omsikt och iakttagelseförmåga. Särskilt intressanta voro resultaten av hans forskningar i den ståtliga monografien om »S:t Clemens kyrka i Visby» (1912). Här uppvisar han, huru på platsen fyra ständigt större kyrkor uppbyggts efter varandra, den äldsta redan på 1000-talet; enligt E. fanns intet direkt hinder för att den kunde vara uppförd redan före år 1000. E. Lundberg gör den 150 år yngre (1940), vilket överensstämmer med hans i allmänhet sena dateringar.

Redan 1898 hade E. anonymt från professor Hj. Sjögren erhållit medel för undersökning och beskrivning av Visby stadsmur, och senare beviljade riksdagen större summor för murens uppmätning och konservering. År 1920 tillkommo av statsmedel 32,000 kr. för tryckning av en byggnadshistorisk monografi över muren, och arbetet härmed forcerades så, att planschdelen med sina 91 folioplanscher redan sommaren 1922 förelåg färdig. Av texten funnos vid E: s frånfälle 1923 ett antal kapitel skrivna, och verket fullbordades sedermera (1936) av Otto Janse med stöd av sin maka (förut g. m. E., se ovan). Det s. k. Kruttornet daterades av E. till 1000-talet och torde alltså, enligt honom, vara Sveriges äldsta bibehållna profanbyggnad. E. Lundberg har senare (1940) angivit byggnadstiden till 1170–1180-talen. Muren i sin helhet ville E. gärna förlägga till 1100-talet, men en så tidig datering torde blott kunna tillskrivas den äldre delen av sjömuren. Man kan hos E. spåra en genomgående tendens att förlägga de äldsta minnena av kristendomens införande i Sverige så långt tillbaka som möjligt för att därigenom utfylla övergångstiden, då de rika hedniska gravfynden börja sina.

Efter H. Hildebrand övertog E. 1903 redaktionen av Antikvarisk tidskrift och akademiens Månadsblad, det senare 1906 avlöst av Fornvännen. E. var på sina egna arbetsområden utmärkt kunnig och samvetsgrann samt initiativrik. Som arkeolog stod han Montelius nära och var även förbunden med denne genom stor vänskap. Märkligt är, att E. först i femtioårsåldern på. allvar vände sin håg till medeltidsarkeologien, som nu framstår som hans egentliga forskningsfält. Personligen var han en hedersman, med något friskt och ursprungligt i sitt väsen, en natur- och friluftsmänniska samt varm idrottsvän. Han var även kommunalman.

Författare

T. J. Arne.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

– Brev från E. finnas i Uppsala univ.-bibl. samt till Hans Hildebrand 1880–1903 i Vitterhetsakademien.

Tryckta arbeten

Handskrifter: Tolv dagböcker över forskningsresor i Bohuslän 1879–1888, en dagbok från en resa i Frosta härad 1880, talrika promemorior rörande restaurering av sv. kyrkor, samt en skiss över S :t Lars-kyrkans fasad i Sigtuna, allt i HA.

Tryckta arbeten: se Hallströms nekrolog nedan: Källor. – Tillägg: Olof Trätäljas grafhög (Sv. turistfören:s årsskrift 1899, s. 401–404; sign. E–ff).

Källor och litteratur

Källor: Hovförsamlingens dopbok 1846, Stockholms stadsarkiv, Adolf Fredriks församlings vigselbok 1909, Pastorsämbetet, Stockholm. – G. Hallström, Emil Eckhoff 30/3 1846–6/10 1923 [jämte:] Förteckning över avhandlingar, uppsatser m. m. förf. av E. (Fornvännen, 18, 1923)



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per Emil Cornelius Eckhoff, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16579, Svenskt biografiskt lexikon (art av T. J. Arne.), hämtad 2019-02-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16579
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per Emil Cornelius Eckhoff, urn:sbl:16579, Svenskt biografiskt lexikon (art av T. J. Arne.), hämtad 2019-02-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se