Georg Joseph Friedrich Brentano, von

Född:1746-02-26 – Tyskland (i Regensburg, Bayern)
Död:1798-12-20 – Tyskland (i Regensburg, Bayern)

Diplomat


Band 06 (1926), sida 220.

Meriter

Biografi

B. tillhörde släkten Brentano di Cimarolli, en gren av den stora norditalienska släkten Brentano av gammal lombardisk härstamning. Under sin växlingsrika bana återvände han ständigt till det gamla släktgodset Hauzenstein i trakten av Regensburg, som efter faderns död beboddes av modern. Enligt egen utsago förblev han alltid tysk undersåte, men sin egentliga insats gjorde han i främmande makters tjänst. Om hans tidigare verksamhet är endast känt, att han fått militär utbildning och haft hovtjänster i Bajern och Pfalz-Zweibrucken samt på Barkonfederationens sida deltagit i Polens inre strider. Anställd i fransk tjänst 1772, fick han därpå bevista turkisk-ryska kriget på Turkiets sida och följde sedermera de franska hjälptrupperna till Nordamerika, varifrån han återkom på hösten 1783. Frankrikes orientaliska politik gick vid denna tid ut på att bilägga Portens stridigheter med Ryssland, men man förberedde dock samtidigt utsändandet av en militärkommission för att reorganisera den turkiska armén, och B. utsågs nu på grund av sina turkiska erfarenheter att deltaga däri. Ehuru ej nominell ledare, blev han det i verkligheten. Hans uppdrag gällde huvudsakligen ordnandet av det turkiska gränsförsvaret samt, i den mån sådant var möjligt, utarbetandet av en elementär instruktion för det turkiska infanteriet.

Genom omständigheternas makt kom B. i Turkiet att arbeta Gustav III: s politik i händerna. Fullföljande Sveriges utrikespolitiska traditioner, sökte konungen nämligen i Turkiet ett stöd för sin mot Ryssland riktade politik, och ehuru han vid sitt besök i Paris på våren 1784 med det franska kabinettet avtalade ett »gemensamt uppträdande» i Konstantinopel, voro hans innersta syften oförenliga med den franska rekonciliationspolitiken. Frankrike lyckades emellertid 1784 åstadkomma den åsyftade avspänningen i förhållandet mellan Turkiet och Ryssland, och förutsättningarna för den franska militärkommissionens verksamhet voro därför i verkligheten ej de bästa, då B. 8 dec. 1784 anlände till Konstantinopel. Han grep sig med stor energi an med sitt verk och framlade en rad förslag, t. ex. om anläggandet av fästningar vid gränsen och vid Svarta havet, om anskaffandet av bajonetter åt det turkiska infanteriet och om upprättandet av krigsskolor. Men ärendena vandrade blott från den ena myndigheten till den andra, och då B. sökte förmå den franske ministern de Choiseul att inlägga sitt ord till förmån för hans planer, visade det sig, att denne i stället för att påskynda gjorde allt för att förhala reformerna, vilka han fruktade skulle egga turkarnas krigslystnad. B. sökte då hjälp hos den svenske ministern, G. J. B. von Heidenstam. Redan efter sin nyssnämnda överenskommelse med Frankrike 1784 hade Gustav III befallt Heidenstam att understödja B., och förbindelserna dem emellan hade också varit livliga. Så inträffade det egendomliga förhållandet, att Sveriges sändebud (28 mars 1786) till Porten inlämnade en »mémoire», utarbetad av den franske militärlegaten, och att i fortsättningen denne stöddes av Heidenstam mot Choiseul. För Gustav III var denna samverkan av värde vid hans försök att egga turkarna till motstånd mot Ryssland, och Heidenstams rapporter 1786 och 1787 visa, vilken vikt som lades vid B: s arbete. Men Choiseul kunde i längden icke tolerera en fransk delegat, som så uppenbart motarbetade Frankrikes planer, och föranstaltade om B : s hemkallande försommaren 1787. Hans och Heidenstams ansträng- ningar hade då börjat visa sina frukter. Men de försök, som efter B: s avresa gjordes att i enlighet med hans förslag avhjälpa de värsta bristerna, blevo under den korta fristen till krigets början i aug. samma år resultatlösa, och själv kunde B. vid fredsbrottet blott skicka den turkiske krigsministern några vägledande råd.

Samtidigt sände B. till kanslipresidenten J. G. Oxenstierna en för Gustav III avsedd utredning om krigsläget, vilken han själv betecknade som »resultatet av femton års mödor», och Heidenstam, som synes hava insett turkarnas oförmåga att föra kriget, skrev i en depesch: »Om det franska hovet ej ingriper, är det nu endast Eders Maj: t, som kan ingripa i detta lands öde», samt senare: »Jag skulle framför allt önska, att överste Brentano återvände.» Gustav III synes emellertid ej ha befarat ett turkiskt nederlag, och det blev först händelsernas mindre lyckliga utveckling och B: s eget initiativ, som föranledde, att han togs i anspråk för konungens turkiska politik. Vid återkomsten till Paris på hösten 1787 sökte B. förgäves omstämma det franska kabinettet till ett aktivt ingripande på turkarnas sida. Som naturligt var, rönte han intet gynnsamt mottagande och fick ej heller omedelbart något uppdrag. Han tillbragte därför långa tider på resor och var även av sjukdom hindrad att arbeta. Missmodig över sin tvungna overksamhet,, började han tänka på att lämna Frankrikes tjänst och kastade sina blickar på Sverige eller Ryssland. På våren 1788 reste han till London och uppvaktade där den svenske ministern baron G. A. von Nolcken, för vilken han utvecklade sin syn på de turkiska förhållandena i samband med ett erbjudande att ställa sin erfarenhet till Gustav III: s förfogande. Nolcken intresserade sig för att B. som militärlegat skulle placeras vid Heidenstams sida, och Gustav III visade sig nu icke ointresserad. Men han avvisade tanken på att göra B. till svensk överste och antecknade på Nolckens depesch: »Det är åt turkarna att avlöna B.» Nolcken fortsatte emellertid sin förmedlarroll och gav i ett av sina brev följande karakteristik av B.: »Såvitt jag kunnat lära känna baron Brentano, som under härvaron medelst dess förtroliga umgänge därtill lämnat mig; tillräcklig anledning och tillfälle, så förekommer han mig hysa en oinskränkt zéle och attachement för Eders Kungl. Maj: ts höga person samt äga vida erforderlig drift och skicklighet samt omtanke att med förmån bliva employerad.» B: s ekonomiska anspråk syntes dock Gustav III alltför betungande, och han avklippte underhandlingen genom att resolvera: »Jag kan ej giva någon pension för turkarnas skuld.» På hösten 1788 inställde sig B. i Paris och sökte sin lycka hos den därvarande svenske ministern, baron E. M. Staél von Holstein. Intagen av B: s person, beredde denne honom tillfälle att muntligen utveckla sina planer för Gustav III genom att på eget bevåg ställa respenningar till hans förfogande, en åtgärd, som han motiverade med att konungen »med den vändning, sakerna tagit sedan sommaren» behövde en officer med erkänd förmåga i Turkiet. Då resan borde hemlighållas, färdades B. under det antagna namnet baron von Hauzenstein. Han lämnade Paris omkring 1 dec, ankom till Göteborg i samma månad och anmälde sig för konungen på Drottningholm i början av jan., 1789. Hans vistelse i Sverige omgavs med den största hemlighetsfullhet, och det var först senare, konungens närmaste omgivning fick kännedom om hans verkliga namn.

För B. var ställningen nu gynnsam. Trots alla Heidenstams bemödanden hade det ännu ej lyckats att utverka subsidier av Turkiet, och ej heller spordes om några turkiska framgångar, som kunde underlätta den svenska krigföringen. I sin otålighet torde konungen ha börjat tvivla på att Heidenstam var rätta mannen att främja hans avsikter hos Porten. Under sådana förhållanden lyckades B. på tu man hand av konungen ernå vida mer än någon av dem från början sannolikt tänkt sig. Under de förberedande förhandlingarna hade det endast varit fråga om uppdrag av militär art, men nu utnämndes B. (22 jan. 1789) ej blott till överste i svensk tjänst utan också till sändebud i Konstantinopel i särskild mission med ett årligt traktamente på 2,500 dukater och löfte om en pension på 500 dukater efter slutad tjänst. I Konstantinopel skulle han själv underhålla sin stab, som skulle bestå av bl. a. en ingenjörofficer, en sekreterare och en dragoman. B: s »särskilda mission» omfattade tre huvudpunkter, påskyndandet av subsidietraktatens undertecknande, dirigerandet av turkarnas krig efter en mellan Gustav III och B. uppgjord plan och förhindrandet av separatfred mellan Ryssland och Turkiet. Hans uppdrag utgör sålunda ett av exemplen på den privata diplomatiska representation, som Gustav III i enlighet med tidens sed begagnade vid olika hov, och hans förhållande till Heidenstam måste bliva av ömtåligaste natur, i synnerhet som han med sin kännedom om de turkiska förhållandena och sin stora energi men ock med sin vittsvävande fantasi ägde förutsättningar för att göra sig gällande framför sin kollega:

B. insände redan 9 jan. 1789 sin anhållan om entledigande ur den franska tjänsten, men då han tog vägen över Paris till sin verksamhetsort, visade det sig, att man där ingalunda ville böja sig för det fullbordade faktum. När Stael begärde pass för B., avslogs detta, man sökte i stället få honom arresterad, och det var blott genom flykt och falskt pass, han med Staels hjälp kunde komma i väg till Turkiet. Vid den därpå följande förklaringen mellan Stael och franske utrikesministern greve Montmourin konstaterade den senare öppet den motsats mellan ländernas politik, som fått ett typiskt uttryck i fallet Brentano: han visste väl, att svenskarna gjorde vad de kunde för att förmå turkarna att fortsätta kriget, men fransmännen å sin sida skulle ej försumma något för att bringa dem till fred. B. anlände emellertid till Turkiet i juni 1789 men fick först i okt. avlämna sitt kreditivbrev. Vid hans ankomst hade Heidenstam redan fört fram frågan om subsidierna till sista stadiet, och fastän B. deltog i de två sista konferenserna, lyckades han ej uppnå mer än vad som redan var utlovat och som endast var en ringa del av vad Gustav III begärt. I sina rapporter tillskriver B. Heidenstam hela äran av förhandlingarnas genomförande, och överhuvud synes förhållandet mellan de båda gesanterna till en början ha varit gott. I sin andra huvuduppgift, att söka förmå turkarna till en mera energisk krigföring, stötte B. på nästan oöverstigliga svårigheter. Han inlämnade flera förslå; till ministären i Konstantinopel, men de synas ha stannat där, och han sökte få tillstånd att begiva sig till fronten men fick avslag. Det enda, han kunde utverka, var, att hans militära medarbetare fingo resa till Adrianopel, varigenom han dock fick någon kontakt med truppledningen. Motståndet mot B., vilken några år tidigare i så hög grad varit persona gråta i Konstantinopel, härrörde från den franske gesanten, vars intriger även voro av personlig art och åsamkade B. avsevärda obehag jämväl i umgängeslivet.

Trots alla svårigheter lyckades B. vid slutet av år 1789 få träda i konferens med några av ministrarna, som rådfrågat honom om »nästa års campagne». Han genomdrev också, att en delegation av svenska officerare och underofficerare utsändes till Turkiet. Men då tiden för verkställandet av B: s plan kom, voro förhållandena förändrade, och han kom ej att utöva något inflytande på den turkiska krigsledningen, åtminstone ej av betydelse för Sverige. Den svenska militärdelegationen, bestående av ingenjörofficeren M. Sturzenbecker, artilleristen K. F. Jegerhjelm och tre underofficerare, anlände väl till sin bestämmelseort men först efter freden i Värälä och måste då återvända utan att ha fått deltaga i kriget, varefter frågan om kostnaderna, vilka enligt den ursprungliga uppgörelsen skulle betalas av Turkiet, förorsakade segslitna förhandlingar. Till följd av den ringa påföljd, B:s militära verksamhet fick, kom han att. mer och mer ägna sig åt det diplomatiska spelet. Då de av turkarna utlovade subsidierna ej inflöto, gav Gustav III B. i särskilt uppdrag att söka indriva dem. Huruvida det var han eller Heidenstam, som genomdrev det beryktade diamantköpet, vilket slukade en avsevärd del av de subsidier, som verkligen utföllo, är emellertid svårt att avgöra. Oförtrutet arbetade B. på att förhindra vapenvila och för Sveriges intresse menliga kombinationer. Denna hans verksamhet, som med förtrytelse omnämnes av representanter för andra makter, har tvivelsutan i någon mån bidragit till de diversioner från neutrala stater, som möjliggjorde freden i Värälä. Men i Turkiet förlorade B. efter denna så gott som allt inflytande, och överhuvud möttes därefter alla framställningar från svenskt håll med det största misstroende. Under sådana förhållanden är det förklarligt, att B:s ansträngningar att få till stånd en svensk medling mellan Ryssland och Turkiet misslyckades. Ej bättre utföllo de fortsatta förhandlingarna angående de innestående subsidierna, vilka aldrig blevo i sin helhet utbetalade.

Gustav III: s förtroende för B. tycktes dock ej rubbat. Han fick i uppdrag att understödja greven av Artois, som förhandlade med Porten om ett lån, och då det under år 1790 blev tal. om att återkalla Heidenstam — vilken för övrigt så småningom börjat känna sig besvärad av B: s kontroll över hans verksamhet — säges B. till och med hava varit ifrågasatt till dennes efterträdare. Det blev emellertid statssekreteraren P. O. von Asp, som jämte B. till slut fick platsen, men Asp torde aldrig ha funnit det nödvändigt att framlämna B: s kreditiv utan skilde honom vid sin ankomst till Konstan tinopel på hösten 1791 omedelbart från befattningen med alla andra frågor än de militära. Då Gustav III vid denna tid nyorienterat sin politik, blevo B: s tjänster i Konstantinopel överflödiga, men det var i mycket smickrande ordalag, han i jan. 1792 erhöll sitt avsked, varvid det bestämdes, att hans pension skulle börja utgå från 1 juli samma år.

B. kvarstannade tills vidare i Konstantinopel för att ordna sina enskilda affärer. Under denna tid gjorde han ivriga försök att få anställning i turkisk tjänst men utan resultat. Ej heller lyckades hans ansträngningar att vinna portugisisk anställning. Sedan han år 1794 avslutat sina affärsuppgörelser i Konstantinopel, begav han sig till sin hemtrakt. Därifrån skrev han flera brev till hertigen-regenten, i vilka han utmålade sin verksamhet i Gustav III: s tjänst i ljusa färger och anhöll om förnyat svenskt uppdrag. I samma syfte uppvaktade han, ehuru alltjämt förgäves, i mitten av år 1796 personligen Gustav IV Adolf. Han stannade nu i Sverige över ett år för att. reda ut sina mellanhavanden med den svenska kronan och utfå sin pension, vilken dittills innehållits i avvaktan på hans redovisning. Affärerna reglerades slutligen genom statskontoret 24 okt. 1797, sedan uppskattningen av B: s verksamhet kommit till synes genom mycket erkännsamma omdömen i de till statskontoret inkomna utlåtandena därom. På hösten 1797 lämnade han Sverige och vistades därefter i Regensburg, där han 20 dec. 1798 avled av ett slaganfall på värdshuset »Zum schwarzen Bären».

Som militär ägde B. otvivelaktigt kunskaper utöver det vanliga måttet. Men han fick aldrig pröva sin förmåga på någon högre befälspost i det turkiska kriget, och hans talrika »mémoires» och projekt synas vittna om en kanske väl livlig fantasi och ej alltid välgrundad optimism.

Till bilden av de senare faserna i Gustav III: s utrikespolitik lägger emellertid berättelsen om denne politiske kondottiärs svenska karriär ett nytt belysande drag. Att han ej nådde några egentliga resultat i sin verksamhet i Turkiet, torde framför allt få tillskrivas de allmänna politiska konjunkturernas ogunst. Men samtiden fann dock hos honom även personliga orsaker därtill. »Snille, en verksam själ, förslagenhet, övad kännedom av människor samt en lyckligt vinnande framställningsgåva äro de fördelaktiga egenskaper, vilka aldrig kunna nekas honom... Med de lyckliga naturliga egenskaper och de praktiska kunskaper han äger skall dess början på flere ställen varit brillant, men vanligen skall han såsom för vitt kringgripande och genom de månge ovänner han skaffat sig sluteligen gått miste om ändamålet» (von Asp).

Författare

Brentano, Georg Joseph Friedrich von, friherre von Brentano von Brentheim, f. 26 febr. 1746 i Regensburg, t 20 dec. 1798 därstädes. Föräldrar: kurfurstligt pfalziska legationssekreteraren vid riksdagen i Regensburg, hovrådet, sedermera verkliga geheimerådet Franz Xaver von Brentano di Cimarolli och Maria Magdalena von Sussman. Inträdde efter militär utbildning-i hovtjänst; bajerskt hovråd; zweibruckisk kammarherre; deltog i Polens inre strider på Barkonfederationens sida 1772—73; trädde i fransk tjänst som löjtnant vid lätta trupperna 15 dec. 1772; kapten 31 jan. 1774; bevistade turkarnas fälttåg mot Ryssland s. å.; placerad på franska fjärde hästjägareregementet 8 apr. 1779; generaladjutant hos general Antoine-Charles du Houx, baron de Vioménil 1780; deltog under denne i den franska hjälp expeditionen i nordamerikanska frihetskriget 1780—83; generalkvartermästarens adjutant, (aide-maréchal general des logis de 1'armée) 1 maj 1784; avsändes till Turkiet för att förbättra gränsförsvaret och infanteriets utbildning s. å. (instruktion 16 aug.); tysk riksfriherre Brentano von Brentheim 1785; rapellerad försommaren 1787; överstelöjtnant 2 dec. s. å.; överste 1788; uppbar fransk pension20nov. ,s. å.—i apr. 1789; kom! till Sverige dec. 1788; överste i svensk tjänst och sändebud i Konstantinopel i särskild mission 22 jan. 1789 (svensk minister i Konstantinopel jämte P. O. von Asp 24 febr. 1791 enligt ett förnyat kreditiv, som dock tillsvidare skulle behållas, av Asp och ej torde ha kommit till användning); erhöll avsked 17 jan. 1792 med pension. Innehade utländsk orden. — Ogift. Lenn Jacobson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden från Thurn och Taxis'ska centralarkivet i Regensburg och från franska krigsministeriets arkiv. — B: s depescher, brev, journal och beskickningshandlingar samt G. J. B. von Heidenstams depescher 1783—91 och P. O. von Asps depesch 10 nov. 1791, Turcica; C. G. Oxenstiernas depescher från Regensburg 1788, Germanica; M. Bunges depescher 1787—89, Hollandica; G. A. von Nolckens depescher 1787—89, Anglica; .biographica; brev till hertig Karl d. y. och Gustav IV Adolf; riksarkivets koncept 1887: 7, allt i RA. — G. G. Adlerbeth, Hist. anteckningar (1892, 93); Hedvig Elisabeth Charlottas Dagbok, 3 (1907); C. T. Odhner, Sveriges polit. historia under kon. Gustaf III: s regering, 3 (1896); T. W. Zinkeisen, Geschichte des Osmanischen Reiches in Europa (1859). — S e i övrigt ang. släkten: F. von Brentano, Josef Anton von Brentano (1886); E. H. Kneschke, Neues allgemeines deutsches Adelslexicon, 2 (1860); J. Siebmacher, Grosses und allg. Wappenbuch, 2: 1 (1856), 4: 4:1 (1909), 7: 1 (1912).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Georg Joseph Friedrich Brentano, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16946, Svenskt biografiskt lexikon (art av Brentano, Georg Joseph Friedrich von, friherre von Brentano von Brentheim, f. 26 febr. 1746 i Regensburg, t 20 dec. 1798 därstädes. Föräldrar: kurfurstligt pfalziska legationssekreteraren vid riksdagen i Regensburg, hovrådet, sedermera verkliga geheimerådet Franz Xaver von Brentano di Cimarolli och Maria Magdalena von Sussman. Inträdde efter militär utbildning-i hovtjänst; bajerskt hovråd; zweibruckisk kammarherre; deltog i Polens inre strider på Barkonfederationens sida 1772—73; trädde i fransk tjänst som löjtnant vid lätta trupperna 15 dec. 1772; kapten 31 jan. 1774; bevistade turkarnas fälttåg mot Ryssland s. å.; placerad på franska fjärde hästjägareregementet 8 apr. 1779; generaladjutant hos general Antoine-Charles du Houx, baron de Vioménil 1780; deltog under denne i den franska hjälp expeditionen i nordamerikanska frihetskriget 1780—83; generalkvartermästarens adjutant, (aide-maréchal general des logis de 1'armée) 1 maj 1784; avsändes till Turkiet för att förbättra gränsförsvaret och infanteriets utbildning s. å. (instruktion 16 aug.); tysk riksfriherre Brentano von Brentheim 1785; rapellerad försommaren 1787; överstelöjtnant 2 dec. s. å.; överste 1788; uppbar fransk pension20nov. ,s. å.—i apr. 1789; kom! till Sverige dec. 1788; överste i svensk tjänst och sändebud i Konstantinopel i särskild mission 22 jan. 1789 (svensk minister i Konstantinopel jämte P. O. von Asp 24 febr. 1791 enligt ett förnyat kreditiv, som dock tillsvidare skulle behållas, av Asp och ej torde ha kommit till användning); erhöll avsked 17 jan. 1792 med pension. Innehade utländsk orden. — Ogift. Lenn Jacobson.), hämtad 2019-02-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16946
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Georg Joseph Friedrich Brentano, von, urn:sbl:16946, Svenskt biografiskt lexikon (art av Brentano, Georg Joseph Friedrich von, friherre von Brentano von Brentheim, f. 26 febr. 1746 i Regensburg, t 20 dec. 1798 därstädes. Föräldrar: kurfurstligt pfalziska legationssekreteraren vid riksdagen i Regensburg, hovrådet, sedermera verkliga geheimerådet Franz Xaver von Brentano di Cimarolli och Maria Magdalena von Sussman. Inträdde efter militär utbildning-i hovtjänst; bajerskt hovråd; zweibruckisk kammarherre; deltog i Polens inre strider på Barkonfederationens sida 1772—73; trädde i fransk tjänst som löjtnant vid lätta trupperna 15 dec. 1772; kapten 31 jan. 1774; bevistade turkarnas fälttåg mot Ryssland s. å.; placerad på franska fjärde hästjägareregementet 8 apr. 1779; generaladjutant hos general Antoine-Charles du Houx, baron de Vioménil 1780; deltog under denne i den franska hjälp expeditionen i nordamerikanska frihetskriget 1780—83; generalkvartermästarens adjutant, (aide-maréchal general des logis de 1'armée) 1 maj 1784; avsändes till Turkiet för att förbättra gränsförsvaret och infanteriets utbildning s. å. (instruktion 16 aug.); tysk riksfriherre Brentano von Brentheim 1785; rapellerad försommaren 1787; överstelöjtnant 2 dec. s. å.; överste 1788; uppbar fransk pension20nov. ,s. å.—i apr. 1789; kom! till Sverige dec. 1788; överste i svensk tjänst och sändebud i Konstantinopel i särskild mission 22 jan. 1789 (svensk minister i Konstantinopel jämte P. O. von Asp 24 febr. 1791 enligt ett förnyat kreditiv, som dock tillsvidare skulle behållas, av Asp och ej torde ha kommit till användning); erhöll avsked 17 jan. 1792 med pension. Innehade utländsk orden. — Ogift. Lenn Jacobson.), hämtad 2019-02-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se