Olof Johansson Broman

Född:1676-11-29 – Rogsta församling, Gävleborgs län
Död:1750-04-09 – Hudiksvalls församling, Gävleborgs län

Präst, Gymnasielärare, Skolrektor


Band 06 (1926), sida 341.

Meriter

Broman, Olof Johansson, f. 29 nov. 1676 i Välsta, Rogsta socken, d. 9 apr. 1750 i Hudiksvall. Föräldrar: kronofogden Johan Larsson Broman och Anna Albogia. Studerade i Hudiksvalls skola från 1682 och under informator i Uppsala från hösten 1689; student i Uppsala 17 febr. 1690; disp, 5 febr. 1698 (Qvatuor virtutes ...., quas cardinales vulgo nominant; pres. A. Goeding); avlade examen i teol. fakulteten 14 maj s. å.; erhöll stipendium 1699; undergick examen rigorosum 30 maj 1703; disp. 23 juni s. å. (Mare Balticum; pres. H. Vallerius); fil. magister 10 dec. s. å. »ibland the främste». Vik. rektor vid Hudiksvalls trivialskola okt. 1703—maj 1705; vik. lektor i logik och fysik vid Gävle gymnasium okt. 1705—juni 1706; tjänstgjorde tidvis som adjunkt och v. pastor i Rogsta och Ilsbo under åren 1706—14; prästvigd i Uppsala 21 dec. 1710; konrektor vid Hudiksvalls trivialskola sept. 1713; v. pastor i Hudiksvall och Idenor 1715—18 och 1723; rektor vid Hudiksvalls trivialskola 19 aug. 1719; avlade pastoralexamen i Uppsala 20 aug. 1728; kyrkoherde i Hudiksvall och Idenor 31 okt. s. a.; prost över egna församlingar 11 aug. 1736. LVS 1729. . Gift 24 jan. 1709 med Anna Elg, f. 14 juli 1688, d. 4 juni 1778, dotter till apologisten Jonas Elg i Hudiksvall.

Biografi

På sina solida studier i Uppsala och den uppmuntran, han därunder rönt av män som Jesper Swedberg, Olof Rudbeck d. ä., Daniel Diurberg o. a., synes B. ha grundat vissa förhoppningar om att få sin framtid förlagd till akademien. Så blev dock icke fallet, utan av omständigheternas makt fördes han in på lärarbanan och i det prästerliga kallet, och på båda dessa områden kom han att utföra ett nitiskt och dugande arbete. Som rektor i Hudiksvall blev hans första bestyr att (1719) inviga ett nyuppfört skolhus, för vars tillkomst han varit verksam. Men endast ett par år fick arbetet här ostört pågå, förrän hemsökelsen kom: en majafton 1721 inträffade den ryska mordbrännarflottan på sitt härnadståg längs Norrlands kust, och på några timmar voro staden och flera omgivande byar lagda i aska och befolkningen utplundrad.. Härmed skapades förklarligt nog förhållanden, som satte B:s duglighet på hårda prov: de olika klasserna med sina lärare måste utplanteras i de kringliggande socknarna, där B. genom inspektioner fick övervaka, att allt sköttes så som vederborde. På honom föll också omsorgen om det nya skolhusets uppförande, som lyckligen genomfördes 1724. Redan före sin prästvigning hade B. i ett par års tid under en morbroders, kyrkoherden O. Kaniks, sjukdom bestritt församlingsvården i Rogsta och Ilsbo, och under flera följande år fick han fortsätta detta vikariat vid sidan av sin skoltjänst, liksom han senare även på liknande sätt togs i anspråk i Hudiksvall. Här stannade han ock på sin post trots att flera församlingar å Hälsinglands landsbygd hedrat honom med kallelse till pastorat; han var även ifrågasatt till församlingsherde i Hudiksvall 1718, sedan han i ett par år innehaft vakansförordnande, men pastoratet gavs då åt en landsman till arvprins Fredrik, hessaren Kristoffer Justus, tysk språkmästare i Uppsala. Efter dennes död ansågs B. självskriven, erhöll församlingens enhälliga kallelse och blev också utnämnd 1728. Som själasörjare utvecklade B. ett ospart nit; hans praktiska duglighet gjorde sig gällande vid kyrkorestaureringar o. likn. och kom även till uttryck i varjehanda reformförslag, t. ex. om flyttlapparnas kyrkoskrivning och undervisning. Helt på egen bekostnad lät han 1736 uppföra ett kapell på Kråkön i havsbandet och förse det med »klocka och annat tillbehör». Den honom samma år förlänade prosttiteln är tydligen att anse som ett vedermäle för denna osjälviska nitälskan. Även av sina ämbetsbröder åtnjöt B. den största aktning; dock saknades icke helt misshälligheter, vartill också B. själv understundom synes ha kunnat ge anledning. Åtskilligt buller åstadkom en polemiskt lagd skrift av hans hand, i vilken han angrep den pietistiska riktningen.

Ett annat kall, som B. vid sidan av sin verksamhet som skolman och präst livet igenom utövade till mycken välsignelse för sin bygd och för trakter vida däromkring, var läkarens. Det var vid denna tid mäkta klent sörjt för läkarvården inom Hälsingland: examinerad medikus fanns icke inom landskapet, utan som B. själv berättar, »allenast en fältskärsgesäll vid infanteri regemente»; befolkningen fick hjälpa sig med egna erfarenheter, där den ej sökte bot hos »visfinnar, spåkvinnor, trollappar, signerskor och lövjerskor», som i icke obetydlig utsträckning bedrevo sina magiska konster. B., som i Uppsala idkat både medicinska och naturvetenskapliga studier och dessutom med den folkliga medicinen vunnit en förtrogenhet, den han oavlåtligt vidgade genom egna rön, blev »av nöden och ryktet» satt i läkares ställe. Och alltifrån 1704, då han för året antecknar »127 åtskillige slags patienter», sväller hans praktik ut, ju mer hans rykte som läkare fväxer och sprides. Hjälpsökande, även långväga ända från Norge och Finland, strömma till: för år 1708 t. ex. annoterar han 408, för 1712 916, för 1714 1,062 och påföljande år 1,794; år 1719 betecknas patienterna som »nästan oräknelige», och för 1721 annoterar han, att han icke längre orkar hålla räkning på de hjälpsökande. Av hans anteckningar framgår, att varken kirurgens eller ackuschörens uppgifter voro honom främmande. När böldpesten 1710 yppade sig i trakten, gick B. oförfärat de angripna till hända — prästvigningen, som skedde just vid denna tid i det hårt smittade Uppsala, anser han själv ha haft till syfte bl. a. att för dessa hemsökta göra honom också till en själens läkare. År 1719 hamnade i Hudiksvall några spillror (omkr. 250 man) av de Armfeldtska karolinerna, som överlevt den tragiska marschen under nyårs stormarna i Tydalsfjällen, huvudsakligen finska trupper (Åbo läns och Nylands kavalleriregementen) under generallöjtnanten R. J. De la Barre. Det ömkansvärda tillstånd, vari dessa av kölden illa medfarne krigare befunno sig, påkallade vintern och sommaren igenom B: s sakkunniga och självuppoffrande vård. Hans läkarverksamhet antog därvid sådana proportioner, att det väckte domkapitlets betänkligheter, varvid B. dock kunde påvisa, att han icke fördenskull försummat en enda timme av sin skoltjänst. Att B. vid sidan av krävande tjänstegöromål förmådde uppbära denna självvilligt påtagna arbetsbörda är så mycket mer påfallande som hans egen fysiska motståndskraft icke synes ha varit särskilt stor. Än mer betydande ter sig hans livsverk, om man besinnar, att han till allt detta också medhann ett författarskap av imponerande omfattning och av beståndande värde. Ty vad som mer än något annat fört B: s namn till eftervärlden, det är hans mångsidiga och betydelsefulla verksamhet som författare, framför allt de värdefulla skildringar han givit av sin egen bygd och av livet och odlingen därstädes.
 
Redan som ung student hade' B. börjat intressera sig för studiet av hembygdens natur, historia, fornminnen m. m. och företagit omfattande strövtåg inom alla delar av landskapet, härtill säkerligen uppmuntrad av sin nations inspektor, professor Daniel Djurberg, själv hälsinge och Hälsingeskildrare. Redan 1701 höll B. sålunda på Hälsinge nation en oration om Hälsingland, som ännu finnes i behåll i manuskript (»Oratio historica de Helsingia»), Det hade även varit hans avsikt att för gradualavhandlingen utnyttja något av det rika material på detta område, som han redan då förfogade över, men han avstod från denna tanke, då hans lärare funno ämnet alltför vidlyftigt och, som det tyckes, mera lämpat för en framtida disputationsserie, kanske under B: s presidium. Återbördad till hembygden fortsatte han emellertid oförtrutet sina samlings- och forskningsarbeten, och omkr. 1720 synes hans Hälsingeskildring »Glysisvallur» ha legat i stort sett färdig i tre delar »skrivet på många böcker papper, förutan de landtavlor, kyrkors, stenars och andra gamla märkvärdiga tings avritningar, dels ock i päronträd utstuckna, som här vid följa månde.» Den förlust, ryssplundringen 1721 innebar för B., som då miste nära nog allt vad han ägde och hade, skärptes ytterligare genom att hans bibliotek och handskrifter, anteckningar och urkundssamlingar, delvis av oersättlig natur, då till största delen spolierades, däribland även manuskriptet till Glysisvallur, frukten av decenniers mödor: Det är ett starkt vittnesbörd om B: s kärlek till sin hembygd och om hans egen sega energi, att han trots allt, vid 46 års ålder, på nytt återupptog arbetet på detta verk och oförtrutet förde det igenom. Och även i denna senare redaktion — »thenna litzla efter-hämptning» som han med en väl långt driven blygsamhet nämner det — utgör hans Glysisvallur ett verk av betydande omfång (tre foliovolymer om tills, över 1,500 sidor) och av största värde. Den första av arbetets tre »flockar» skildrar förnämligast Hälsinglands historia och administration, en topografisk-historisk skildring av betydlig bredd, med ingående bygdebeskrivningar m. m. Den andra behandlar landskapets kyrkliga förhållanden och redogör härvid utförligt för kyrkorna och alla deras märkvärdigheter — här har B. bl. a. åt den konsthistoriska forskningen bevarat upplysningar om en myckenhet material, som numera gått förlorat. Tredje flocken är kanske kulturhistoriskt sett att räkna som den värdefullaste. Den redogör nämligen för den materiella kulturen och näringslivet i all dess skiftande gestaltning och äger med sin tämligen enastående rikedom på uppgifter och ingående detaljskildringar en räckvidd, som når vida utöver provinsbeskrivningens: Med stor sakkunskap rör sig B. på detta område: som jordbrukare och lanthushållare har han ej blott en mera ovanlig beläsenhet att stödja sig på, utan bygger främst på en egen rik erfarenhet; inga sysslor här eller i hushållets dagliga drift äro honom främmande; i fråga om linberedningen exempelvis är han expert och konstruerar en hammare driven med vattenkraft för linets »dängande», vilken ännu finnes kvar på sina håll i Hälsingland. Även hans uppgifter om skogsbruk, jakt och »djurfång», fiske osv. äro upplysande. Och de beräkningar han gör rörande olika näringsgrenars avkastning och ekonomi erbjuda åtskilligt av intresse.

Det har med fog framhållits, att B. tillhör tvenne tidevarv och bär drag av dem båda: han är »lika intagen av karolinsk fornforskaranda som av frihetstidens patriotiska hushållsiver, lika hemmastadd på ättebacken som i visthusboden, lika kärleksfullt skildrande sakristian som fäbodvallen» (Ahnlund). Till sin historiska åskådning är han rudbeckian — redan namnet på hans förnämsta verk; som under en isländsk motsvarighet lokaliserar de gamles Elyseiska fält till trakterna kring Ljusnan, ger ju en antydan härom. Men även om han stundom ej väjer för rätt halsbrytande konstruktioner och kombinationer i den store lärofaderns anda, så är han dock alltför fast rotad i verklighetens mark för att låta den rudbeckianska spekulationen göra sig alltför bred. Hans styrka ligger i det rent deskriptiva, och han är en vaken iakttagare och en god berättare. Därför göra också de skildringar, han i »Glysisvallur» givit av sin bygd och av gångna tiders livsförsel och seder, detta verk till »ett av de förnämsta arbeten ur kulturhistorisk, etnografisk och topografisk synpunkt, som vårt land äger över något landskap» (Erixon), liksom de göra dess författare till »kanske det starkaste namnet inom vårt 1700-tals rika kulturhistoriska litteratur» (Cornell).

Till detta B:s huvudarbete sluta sig en mångfald andra avhandlingar, större och smärre, i vilka B. behandlat andra sidor av hembygdens naturförhållanden och odling. I ett zoologiskt verk, varav två delar bevarats, kallade »Guds almacktsspegel och rika fatebur uti Helsinge-luften», resp. »uti Helsing-watnena», skildras fågelfauna och fiskar (vattendjur). — en tredje del behandlande däggdjuren synes på några små utdrag när vara förkommen. Hans »ChlQris. Helsingica» förtecknar Hälsinglands flora, så väl den vildväxande som den odlade: Märkligare händelser, naturfenomen m. m. har B. upptecknat i ett slags dagbok kallad »Mercurius Helsingicus», i nuvarande skick omfattande tiden 1717 till 1750, men ursprungligen börjad år 1700. Utom de rika bidrag till provinsens personhistoria, som förefinnas i Glysisvallur, har B. samlat sådana dels i smärre uppsatser om »priswärde män» från vissa trakter, dels i ett par monografier över mera bemärkta hälsingar. Även självbiografiska anteckningar har han gjort både på vers och prosa. Hans största arbete på detta gebit är av mera genealogisk läggning: hans s. k. »Aettqvist», som innehåller släktledningar för ett 40-tal hälsinge- och norrlandssläkter. Erfarenheter från sin medicinska praxis har han sammanfört i sin »Aesculapius Helsingicus», som naturligtvis också ger upplysningar om huskurer, om den dåtida kännedomen om inhemska örters läkekraft o. likn. Men därjämte har B. här bevarat viktiga upplysningar om de allsköns vidskepelser, signerier och »läsningar», som övades av hans samtida. Detta ämne, den folkliga övertron och dess skiftande yttringar, har B. behandlat i ytterligare tvenne arbeten, det ena »Om siukdomar och olägenheter, som kallas råka i ondt», det andra betitlat »Fimbull Thula om vidskepelser i Nifulheim». Och dessa B: s uppteckningar torde få räknas till de värdefullaste dokument vi överhuvud taget äga att tillgå, när det gäller att erhålla en inblick i den tros- och föreställningsvärld med anor från förkristen tid, som all officiell kristendom till trots alltjämt levde och frodades på djupet av folksjälen och varav relikter kunde spåras även inom högt upplysta samhällskretsar — liksom de ju kunna det än i dag. Det är också att märka, att B. själv med sin djupa religiositet, sin boksynthet för att icke säga lärdom och sin gemenligen så nyktra och kritiska blick i detta avseende visar sig vara ett barn av sin tid, i högre grad än man kanske velat föreställa sig: han har sett sjöjungfrun, upplevat spökerier och andra sällsamma händelser. Även till kännedomen om Hälsinglands folkmål har B. lämnat bidrag dels genom ordlistor, som dock endast torde utgöra rester av en gång förefintliga samlingar, dels och framför allt genom sitt eget språk och de många dialektalt färgade ord och uttryck detta innehåller. Att hans etymologiska spekulationer gemenligen äro förfelade behöver knappast framhållas.

Om B: s författarskap inom andra områden kunna vi fatta oss kort. Hans »Korta berättelser och anmärkningar om Swenska psalmboken» erbjuda ett och annat av intresse, likaså en satiriskt hållen skildring av »En öfwer solen... florerande hög-schola eller academia», som går till rätta med varjehanda missförhållanden inom den akademiska världen. Även skönlitterärt har han varit verksam: i stor skala producerade han bröllops- och begravningsdikter i tidens smak och anda, i betydligt antal befordrade till trycket (många under pseudonymer som »Ulfr i Valesheim» o. likn.), och han höll vidlyftiga skoltal på icke alltför lättflytande svensk vers. En särskild ryktbarhet har han ju slutligen vunnit som upphovsman till ett av vår svenska litteraturs tidigaste romanförsök, »Stilpho Thorgilssons historia», en skäligen fantastisk och omogen ungdomsprodukt med ingredienser hämtade från den gamla isländska sagan och den heroiskt-galanta romanen.

Mångsidigheten av B:s intressen kommer även till synes i hans rätt omfattande korrespondens. Han stod nämligen i förbindelse med åtskilliga av sin samtids lärde män, särskilt med den krets av Uppsalaprofessorer, som då utgjorde Societas literaria (Bokwettsgillet). Med stiftaren, Erik Benzelius d. y., brevväxlade han i tjugu års tid och sände honom ej blott meddelanden om sina lärda förehavanden, utan även kartor, samlingar av dialektord från Hälsingland m. m. Med Celsierna (Olof d. ä. och Anders) korresponderade han bl. a. om Hälsingerunorna, likaså med deras antagonist Biörner; till Anders Celsius översände han också iakttagelser rörande åkerbruket och upplysningar om linets odling och beredning, vilka Celsius införde i sina almanackor. Från 1727 deltog B. med synnerlig omsorg i de meteorologiska observationer (bl. a. med barometer av Hauksbee's typ), som då organiserades av professor Erik Burman, huvudsakligen med anledning av en uppfordran utsänd av Royal Society. De från B. och andra inkomna journalerna, insändes av Burman, senare av And. Celsius, till London, där de bearbetades och publicerades. Sålunda kommer det sig, att man även i en så förnäm publikation som Philosophical transactions kan stöta på den anspråkslöse Hälsingeprostens namn. B. fortsatte för sin del observationerna till sitt dödsår 1750. Hans i samband härmed gjorda iakttagelser rörande en viss korrespondens mellan barometerståndet och havsvattnets fluktuationer utgöra ämnet för ett tal, som Celsius 1733 höll inför Istituto delle scienze i Bologna (koncept i UB, A. 530), och för hans under åren 1727—32 gjorda norrskensobservationer redogjorde Celsius i sitt arbete »CCCXVI. observationes de lumine boreali» (Nürnb. 1733). Samuel Klingenstierna erhöll del av B : s i Hudiksvall gjorda observationer rörande solförmörkelsen 1733, vilka nyttjades av And. Celsius för hans i Acta literaria et scientiarum (Vol. 4, s. 48—67) införda redogörelse. Mycket av vad B. meddelade föredrogs av adressaterna i Vetenskapssocieteten, dit B. också utom varjehanda direkt inskickade rön översände flera av sina arbeten i och för granskning. Om sitt verk om fiskar och sjödjur (då kallat »Ichtyologia Helsingica») förde han sålunda åren 1724—25 åtskillig korrespondens med med. adjunkten doktor P. Martin. Och 1729 rönte han själv den för en man i hans ställning rätt enastående hedern att bli. kallad till ledamot av den lärda societeten.

Även med sin yngre samtida Linné hade B. vissa förbindelser-Linné besökte honom sålunda, när han 1729 som tjugutvåårig student anträdde sin resa till Lappland, hade senare flera av B: s arbeten till låns och föredrog varjehanda naturvetenskapliga meddelanden från B. i Vetenskapsakademien, där B. dock vid inval föll igenom (1740). Hälsingen Abr. Bäck, som ivrigt uppmanade B. att låta trycka  »Aesculapius Helsingicus», publicerade själv i sammandrag B: s berättelse om blodsoten i Hälsingland 1743 (i Vetenskapsakademiens Handlingar, 1749). Bland andra lärda samtida, till vilka brev från B. finnas bevarade, märkas Urban Hiärne, P. Elvius d. ä., A. A. von Stiernman och Göran Wallin.

Att B. besatt en beläsenhet, som på flera områden sträckte sig till verklig lärdom, har redan antytts. Det kan för övrigt tillläggas, att han gärna låter den komma till synes i sina skrifter, där han understundom en smula opåkallat hopar citat och hänvisningar. Som ett indicium på hans boksynthet kan man väl också räkna det stora bibliotek, som han efter plundringen 1721 på nytt samlade och varöver tvenne kataloger trycktes efter hans död (Sthm 1757 och Upps. 1761).

Endast föga av B:s produktion — och ingalunda det viktigaste — blev under hans livstid befordrat till trycket. Visserligen berättar han själv 1730 på tal om Glysisvallur, att Kr. Nettel-bladt i Greifswald förklarat sig »vilja på trycket utgiva ty likt», men det har tydligen stannat vid blotta avsikten. Av hans handskrifter, varav huvudparten efter hans död så småningom samlades i Hälsinge nations bibliotek, har dock åtminstone manuskriptet till Glysisvallur varit känt och flitigt utnyttjat av den äldre topografiska forskningen. Senare tyckes dock även detta ha råkat i en viss förgätenhet, åtminstone utanför lokalforskarnes krets. Förtjänsten av ätt åter ha framdragit det ur glömskan och att jämväl ha fästat uppmärksamheten på B: s övriga verk tillkommer numera lektor B. Risberg, som 1890 publicerade en förteckning över samlingen av Bromanshandskrifter i Gästrike-Hälsinge nations ägo, vidare doktor K. Barr, som 1898 disputerade på en avhandling om »Olof Broman, författaren till vår första roman», samt icke minst kamrer K. A. Hsegermarck, som 1900 under titeln »Helsingboken» publicerade, en förträfflig översikt över B:s hela produktion med utdrag, inledning m. m. Sistnämnde framstående Bromanskännare har också tagit initiativet till den stort anlagda edition av Glysisvallur och B; s övriga skrifter rörande Hälsingland, som 1911 började utgivas av Gästrike-Hälsinge nation, och uppbär jämväl den drygaste anparten av redaktionsarbetet.

Författare

And. Grape.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad, avhandlingar se texten. — b) övriga skrifter:

Extract , af herr kyrkioherdens... Olof Bromans bref, dat.. Hudwikswald

d. 13 sept. 1729, angående åkerbruk (And. Celsii. .. Almanach ... .1732) — Kyrckioherdens ... Olof Bromans Underrättelse om lin. U. o. o. ål 4: o (16) s. (Ursprungligen publicerad i And. Celsii'... Almanach 1733—35.) — Tänke-skrift, om Jadut. Sthm 1736. 32 s. — Berättelse om blodsoten, som år 1743 gick öfver Helsingland upsatt af ... Olof Broman ... sammandragen och ingifven af Abr. Bäck (VA Handl., 1749, s. 209—220). — Utdrag ur Stilpho Thorgilssons historia (K. Barr, Olof Broman, Upps. 1898, s. 60—82, passim). — »Helsingboken». (Prosten Bromans Glysisvallur.) Utdrag och innehållsöfversikt jämte inledning. Utg. af K. Haegermarck. Upps. 1900. 284, (3) s., 1 portr. (Särtr. härur är:) Slota Baba (Helsinglands ekonomi). Upps. 1900. 48 s. — Ol. Joh. Bromans Glysisvallur. Utg. af Gestrike-Helsinge nation i Upsala [genom K. Haegermarck och A. GrapeJ. H. 1 o. följ. Upps. 1911 o. följ. (Hittills H. 1—15 utgivna = D. 1, s. 1—400; D. 2, s. 1—240; D. 3, s. 1—560; fullständigt utg. äro Glysisvallur Flock 1 och 3 samt Guds rika fatébur uti Helsingeluften; påbörjade äro Glysisvallur Flock 2, Mercurius Helsingicus och Fatebur uti Helsing-watnena.) — Dessutom ett stort antal tillfällighetsdikter. (B. uppger 1746, att 17 bröllopsdikfer då voro tryckta i fol. och 9 i 4: o och att av gravskrifterna 38 voro tryckta i fol. och 10 i 4: o (brev till A. A. von Stiernman 11 mars 1746, UB); i en av sina självbiografiska skrifter (»Memorial») upptar han ett 40-tal tryck av detta slag med uppgifter om berörda personer, tidpunkt m. m.) — Av B:s meteorologiska-observationer äro de för 1727 använda av E. Burman i Acta literaria Svea, Vol. 2 (1725—29), s. 390 ff.; de för 1728 äro bearbetade av W. Derham, »An abstract of the meteorological diaries, communicated with the Royal Society ...» i Philosophical transactions, Vol. 38 (1733—34), s. 458 ff.; de för 1729 och 1730 behandlas av G. Hadley därsammastädes, Vol. 40 (1737—38), s. 154 ff. och de för 1731 av samme förf. ibid., Vol. 42 (1742—43), s. 243 ff.

Handskrifter: Av B:s handskrivna verk, varav de viktigaste ovan omnämnts, tillhör huvudparten Gästrike-Hälsinge nation i Uppsala; översikter över dessa förefinnas i B. Risberg, Den Bromahska handskriftssamlingen i Gestrike-Helsinge natsjons i Uppsala bibliotek (Meddelanden från Josephsons antikvariat, 1890) och i K. Haegermarck, »Helsingboken» (se ovan); sistnämnde förf. lämnar även åtskilliga uppgifter om handskrifter i andra samlingar (Skoklostersaml. i RA, UB m. m.). Därutöver märkas följande: Av »Oratio historica de Helsingia» finnes ytterligare en avskrift i Uppsala universitetsbibliotek (E. 146). — »Nifulheim å Glysisvallur eller Berättelse om ryssens härjande och brännande vid sjösidan uti Westernorrlanden 1721» finnes i avskrift i Skoklostersamlingen i riksarkivet (Miscellanea, Tom 7 fol.; jmfr Warmholtz, Bibliotheca historica sveo-gothica n:o 6067; J. H. Schröders förteckning i Handl. rör. Skandinaviens historia, D. 13 (1828): Bih., s. 54, och särskilt N. Ahnlund i Sv. dagbladet 21 maj 1921). — En avskrift av »Aettqvist af ett tjog och flera stam-träen å Glysisvallur . . . 1735». finnes i KB (samlingar av släkttavlor mer eller mindre grundade på detta verk finnas på flera håll, t. ex. i Nordin 271, UB). — »Utdrag af en lista på gaml. swenska ord, uti Helsingeland ännu brukelige, öfwer alt» (UB, Ihre 96:3, ej fullst.; supplerande avskr. Nordin 635:3). — »Ol: Joh: Bromans Korta berättelse om.. . fråssan eller skälfvan som här i Wästre-Norlanden yppades . .. 1748, och ändades . .. 1749» (Karol. inst. bibi., Bäckska saml., bunt u: o 38 fol.). — U tdrag ur »Guds rika fatebur .. .» finnas i Linnean Societys bibliotek, London, såsom bilagor till B: s brev till Linné 29 jan. 1740, däribl. även ett par smärre utdrag ur den för övrigt förlorade delen om »Fyrfota diuren»; ett ex. av B: s »Egenhändiga lefwernes beskrifning» förefinnes ävenså i samma bibliotek. — Av B: s meteorologiska observationsjournaler finnas de för 1727 (delvis), 1732, 1737, 1741 (delvis) och 1742 bevarade bland »Meteorologiska dagböcker från Hudiksvall, Strengnäs och Linköping» i Meteorol. institutionens bibliotek, Uppsala, och varjehanda andra meddelanden om väderleksfenomen m. m. 1728—32 (delvis i brevform) bland »Burmaniana och Celsiana» därsammastädes. — Av B: s många kartor torde föga ha blivit bevarat; en, betitlad »Gestriciaa Helsingiae Medel-padise & Angermannia? tabula geographica» (utan nämnvärt självständigt värde) förefinnes i Bd 1 av E. Benzelius d. y:s Hist. samlingar til Sveriges beskrifning (handskr. i Linköpings stiftsbibi., G. 28; Repertor. Benzel., s. 15).

Källor och litteratur

Källor: B:s handskrifter (jmfr här ovan), särskilt hans 'Memorial', hans 'Egenhändiga lefwernes beskrifning' och hans versifierade 'Personalia'; brev från B. till Abr. Bäck, O. Celsius d. ä., Urban Hiärne, S. Klingenstierna och A. A. von Stiernman, UB (till Bäck även i Karolinska institutets bibliotek), till A. Celsius och P. Martin, Vetenskapssocietetens i Uppsala arkiv, till E. Burman och A. Celsius, Meteorol. institutionens i Uppsala bibliotek, till E. J. Biörner, KB, till E. Benzelius d. y. och iG. Wallin, Linköpings stiftsbibliotek; diverse handlingar i Hudiksvalls kyrkoarkiv, Rogsta kyrkoarkiv (P. Frodlins biografi över B. i Rogstadia illustrata), Uppsala domkapitels arkiv (i Uppsala landsarkiv) o. s. v. — Bokwetts gillets protokoll, utg. af H. Schiick, 1—2 (1918); Sv. Vetenskapsakademiens protokoll för åren 1739, 1740 och 1741, utg. af E. W. Dahlgren, 1—2 (1918; 'även otryckta protokoll för 1746); Lärda tidningar, 1750, s. 331 f.; Sw. Mercurius, Årg. 3: 2 (1757: oct.—dec), s. 527; Stockholmske Handels-Mercurius, 1736: n:o 29—30: Bref och skrifvelser af och till C. von Linné, Afd. 1: D. 3 (1909). — K. Barr, Olof Broman, författaren till vår första roman (1898); F. Böök, Romanens och prosaberättelsens historia i Sverige (1907); C. M. Carlander, Sv. bibliotek och ex-libris, 2: 1 (1904); H. Cornell, Norrlands kyrkliga konst under medeltiden (1918); S. Erixons rec. av B: s Glysisvallur (Fataburen 1915); [J. E. Fant & A. T. Låstbom], Upsala ärkestifts herdaminne, 2 (1843); A. Grape, Olof Broman, en bygdeforskningens märkesman (Tidskr. f. de't sv. folkbildningsarbetet, 1913); dens., En samtida skildring av Upsala stads brand 1702 (Upsala nya tidn., 24 dec. 1921); K. Haegermarck, »Helsingboken» (se ovan); O. Hult, Pesten i Sverige 1710 (1916); N. Keyland, Linberedningsverk (Fataburen, 1921); E. Linderholm, Om kometernas och andra naturföreteelsers religiösa tolkning i äldre tider (Bibelforskaren, 1910); K. Nordlund, Hudiksvalls läroverksbyggnader i äldre och nyare tid (1911); F. von Schéele, Anteckningar om Gestrike och Helsinge nationer (1877); T. G. Wennberg, Tal (Handl. vid den sekular-fest. hvarmed Hudiksvalls h. lärdoms-skolas grundläggande år 1650 firades 1850, 1850).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof Johansson Broman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17006, Svenskt biografiskt lexikon (art av And. Grape.), hämtad 2019-06-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17006
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof Johansson Broman, urn:sbl:17006, Svenskt biografiskt lexikon (art av And. Grape.), hämtad 2019-06-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se