Magnus Bromell, von

Född:1679-03-26 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1731-03-26 – Stockholms stad, Stockholms län

Anatom, Läkare, Kemist


Band 06 (1926), sida 392.

Meriter

2. Magnus Bromelius, senare Bromell, adlad von Bromell, den föregåendes son, f. 26 mars 1679 i Stockholm, d. 26 mars 1731 därstädes. Erhöll undervisning dels enskilt, dels i gymnasium; studerade medicin vid universitetet i Leiden, Oxford, Paris, Reims 1697— 1704; disp. i Leiden 1700 (De phlyctsenis; pres. G. Bidloo) och ånyo s. å. (De non exi-stensia spirituum); med. doktor i Reims 1703. Tf. stadsfysikus i Göteborg 1704; praktiserande läkare i Stockholm; ledamot av Collegium medicum 1705 (ed 14 mars); föreläste i anatomi i Stockholm; kunglig livmedikus; uppförd på förslag till medicinska professuren i Lund 16 febr. 1707; syndikus i Collegium medicum 7 febr. 1710; provinsial- och pestmedikus i Västmanland okt. s. å.; återinträdde i syndikusbefattningen aug. 1711; frånträdde denna 13 okt. 1712; med. adjunkt i Uppsala »under karaktär av provinsialmedikus i Uppland» 27 juni 1713; anatomie professor i Stockholm 23 nov. 1716; assessor i Collegium medicum 26 nov. 1719; därjämte biträde åt Urban Hjärne vid skötseln av bergskollegiets kemiska laboratorium 14 dec. s. å.; tillika assessor i bergskollegiet 25 nov. 1720; direktör för de lapska bergverken; K. arkiater och preses i Collegium medicum 17 apr. 1724; tillika föreståndare för bergskollegiets kemiska laboratorium 22 maj s. å.; adlad 9 sept. 1726 (introducerad s. å.). LVS 1727.

Gift 17 dec. 1707 med Anna Beata Enhielm, f. 23 aug. 1687, d. 24 aug. 1752, dotter till kamreraren Samuel Enander, adlad Enhielm.

Biografi

Då Olof Bromelius i febr. 1691 kom till Göteborg som stadsfysikus och provinsialmedikus, var sonen. Magnus tolv år gammal. Modern var död alltsedan sonens födelse, men den ömmaste omsorg ägnades gossens uppfostran och utvecklandet av hans rika anlag. Sin första utbildning erhöll han dels vid Göteborgs gymnasium dels genom privat undervisning av de skickligaste lärarna vid denna lärdomsanstalt. Han utmärkte sig också genom snabba framsteg och åtnjöt under tre år Lemmings stipendium å 80 dir smt. I botanik, som blev hans älsklingsstudium, och anatomi handleddes han av fadern. Lusten för läkarkallet väcktes härigenom tidigt, och redan vid sjutton års ålder sändes ynglingen till Leiden för att studera medicin. »En brinnande lärdomstörst, ett tidigt mognat förstånd och dygden själv voro på denna resa hans trogna följeslagare», skriver en tidigare biograf (L. Roberg). Om sina läroår i olika länder har B. i några anteckningar (hos Roberg) lämnat intressanta meddelanden. En majdag år 1697 lämnade han hemstaden och anlände efter åtta dagars sjöresa till Amsterdam, varifrån han fortsatte vidare till Leiden, medförande rekommendationer till en doktor Broen. Någon värdefullare bekantskap tyckes denne ej ha varit, ty kort efteråt avdunstade han till England på grund av skuld och lägersmål. I Leiden träffade B. samman med en mängd landsmän. Den förste svensk, han mötte, bar namnet Jan A. Bellman, troligen Karl Mikaels farfar. Från samma tid talar han om en doktor Wallerius, som »väl visat honom ett och annat men var en brutal karl, när han supit hade». Vid ett tillfälle hade Wallerius efter någon alltför riklig förtäring följt B. hem på hans kammare och »med värjan i hand hotat att taga livet av honom». Senare berättas, att Wallerius, medan B. låg i Leiden, promoverats, och med ledning härav kan man möjligen antaga, att han varit identisk med den Nils Wallerius, som sedan blev professor i medicin i Åbo. Bland samtida medicine studerande från Sverige nämnas P. Elfving och Hollsten. I tre år vistades B. i Leiden, studerade kirurgi och anatomi hos G. Bidloo, som demonstrerade patienter dels hemma hos sig, dels på sjukhuset, åsåg hans operationer och tog för ett pris av fem dukater ett privat collegium i anatomi. Man fick under professorns ledning orientera sig på skelettet, studera topografi på »en naken karl», Öva sig i att lägga förband och lära sig användningen av olika instrument. Stundom hände, att läraren lät från sjukhuset hem till sig transportera något lik, som anatomiserades. Men dissektionerna fingo studenterna ej själva utföra. För P. Hotton studerade B. botanik och terapi och fick under P. Hermanns ledning deltaga i botaniska exkursioner. Han följde under ett helt år F. Dekker på sjukhusrondema och J. Lemorfs undervisning i kemi och pharmaci dels hemma, dels i laboratoriet. Han studerade även fysik och besökte A. van Leeuwenhoek i Delft, hos vilken han troligen lärt sig använda mikroskopet. På fjärde året av sin vistelse i Holland begav sig B. över Rotterdam till London och vistades några månader i Oxford, där han besökte kollegier och bibliotek. I sept. 1700 återvände han till Leiden. Just vid denna tid hade H. Boerhaave blivit akademisk lärare och B. begagnade sig ivrigt av hans undervisning samt disputerade även tvenne gånger. Hösten 1702 reste han över Brüssel till Paris i sällskap med en ung greve De la Gardie och David Hildebrand. Här stannade han vintern över och fick på Hotel Dieu hos J. L. Petit och J. G. Duvemey ytterligare utbilda sig i anatomi och kirurgi, därvid han räknade som en stor fördel att själv få lägga handen vid dissektionerna, vilket ej tillåtits i Leiden. Stort nöje beredde honom bekantskapen med den store J. P. de Tournefort, som omfattade honom med synnerlig vänskap och vid vars sida han ofta vandrade kring i Jardin Royal och på ängarna kring Versailles och St. Cloud. Sin välvilja mot den unge svensken visade Tournefort bl. a. genom att undervisa honom gratis samt såväl vid hans avresa som sedermera förära honom en del rariteter till hans herbarier. B. skaffade sig under denna tid även en ansenlig samling anatomiska preparater. Bland övriga lärare nämner han anatomen A. Littre och kirurgen J. Méry. Under Parisvistelsen anlitades B. som läkare av en del landsmän och fick bl. a. förtroendet att sköta en greve Wrede, en fänrik Petreus m. fl. På faderns önskan begav han sig efter ett års vistelse i Paris till Reims för att förvärva medicine doktorsgraden, och sedan han här framgångsrikt försvarat sina teser och promoverats, ställde han färden till Amsterdam. Under vägen blev han i Gent arresterad på grund av passkrångel men räddades ur knipan genom mellankomst av tvenne landsmän, Erik Sparre och J. Palmqvist. Ett helt år vistades han i Amsterdam och följde dagligen undervisningen hos professor Frederik Ruysch, utgivaren av det berömda planschverket Thesauri anatomici decem. Sin botaniska forskningsiver tillfredsställde han under vandringar i botaniska trädgården, frossade bland naturaliekabinettens kuriosa och köpte massor av böcker. Penningar försträcktes villigt av fadern, som delade sonens bibliofila intressen och samlingsiver. Emellertid började den gamle stadsläkaren i Göteborg känna årens tyngd, och sjukdomen hindrade honom allt oftare från att besöka sina patienter. När budet härom nådde den unge vetenskapsidkaren, bröt han upp och anträdde hemresan. Han besökte i förbifarten Bremen, Hamburg och Lubeck, träffade överallt vänner och studiekamrater från Leiden, mottogs i Köpenhamn med välvilja av faderns gamle vän doktor G. Franck de Franckenau, besökte konstkammaren och botaniska trädgården därstädes, passerade Hälsingör och inskeppade sig i Hälsingborg på en skuta till Göteborg. I maj 1704, alltså efter en sjuårig utomlands vistelse, satte han åter foten på hemmets jord. Han fann fadern svårt insjuknad och stannade vid hans sjukläger samt uppehöll stadsläkartjänsten ett stycke in på det följande året. Otvivelaktigt hade han kunnat bliva faderns efterträdare i Göteborg, men han föredrog att begiva sig till huvudstaden, där han lättare kunde tillfredsställa sina vetenskapliga intressen. Introducerad som ledamot av Collegium medicum blev han också snart tagen i anspråk för olika uppgifter. Redan i mars 1705 meddela kollegiets protokoll, att B. tillsammans med .T. von Hoorn och J. O. Winge kommitterats att besiktiga salen på södra stadshuset, som upplåtits för offentlig anatomisk demonstration. Denna demonstration försiggick sista dagarna i mars 1705, då B. med största beröm visade viscera abdominis på ett uppdissekerat människolik. Tjugufyra år senare förrättade B. på samma ställe en liknande demonstration, då bland åhörarna även befann sig den då tjuguettårige Karl Linnseus, som enkom för denna sak från Uppsala rest in till Stockholm. B. öppnade till en början praktik i huvudstaden men fördes av omständigheterna snart ånyo ut på resor. Hans halvbroder Olof, som i egenskap av krigskommissarie låg med svenska hären i fält, hade förlovat sig med en fröken Helena Gyllencrona och överenskommit med henne att mötas i Danzig, där vigseln skulle ske. Magnus skulle nu vara henne följaktig på resan, men i sista stund ändrade sig den sköna och fordrade, att bröllopet skulle stå i Stockholm. B. begav sig ensam på väg för att trösta och medla och passade samtidigt på att bedriva studier och besöka gamla vänner på andra sidan Östersjön. Efter återkomsten stannade han endast några månader i Stockholm och reste i apr. 1706 till Göteborg, där han erhöll underrättelse om broderns död. Reseanteckningarna, som sluta här, äro daterade i Uppsala 19 dec. 1706. Genom broderns död blev B. en förmögen man, alldenstund hela kvarlåtenskapen, omkring 16,000 dir smt, övergick till honom, och hans önskan att uteslutande ägna sig åt vetenskaperna syntes härigenom lättare- att realisera. Man ansåg honom också väl meriterad för en akademisk lärarbefattning. I febr. 1707 hade han av Collegium medicum blivit föreslagen till professor i medicin i Lund efter J. F. Below men blev förbigången av J. J. Döbelius. J. F. Sacklén uppger, att han även. blivit ifrågasatt till liknande professur i Åbo, men i akterna namnes han i varje fall ej. Kom så det fruktansvärda peståret 1710, då alla, som kunde upptaga kampen mot den fruktansvärda invasionen, måste i elden. B., som fungerade som kollegiets syndikus, fick till en början på sin lott författandet av en s. k. »pestkur», eller som titeln lyder »Kort underwisning huruledes man sig skall... achta... för pestilentien». Denna hans skrift var redan vid sin tillkomst föråldrad och ådrog sig också kritik från den satiriske och kunnige doktor M. G. von Block (se denne). B: s praktiska insats blev så mycket värdefullare, då han i egenskap av pestmedikus förordnades att följa Svea hovrätt till Västerås, dit man förlagt detta ämbetsverk undan den fruktansvärda förödelsen i huvudstaden. Vid avresan från denna ort erhöll han av landshövdingen L. Fahlström en synnerligen vacker orlovssedel, som vitsordade, »att större delen sjuka, som sig av honom betjänt och sökt tidig bot, blivit genom Guds nåd och välsignelse utui faran av den smittosamma sjukdomen räddade och till hälsan förhulpne», och att han efter sig lämnade »en kär och tacknämlig åminnelse och behagligt efterdöme». Efter praktikens svåra mödor, som satte B: s ingalunda starka hälsa på alltför stora prov, längtade han till en lugnare sysselsättning, där han samtidigt kunde få ägna sig åt sitt älsklingsstudium och tillfredsställa sin samlarlust. När han därför på tillskyndan av professor Roberg föreslogs till medicine adjunkt i Uppsala, kom detta erbjudande synnerligen lägligt, och han uttalar i ett brev till professor Johan Upmark sin stora tacksamhet. Han har dock sina betänkligheter mot att avstå sin goda inkomst av praktiken i huvudstaden mot den anspråkslösa adjunktslönen. Han önskade därför soulageras med professors titel, men fick nöja sig med att erhålla adjunkturen »under karaktär af provincialmedikus, beståendes honom den lön, som för adjunkturen i staten är uppgjord», dvs. 150 dir smt. Ehuru han knorrade och fann det »svårare och odrägligare att tjäna två herrar», mottog han tjänsten. I Uppsala förvärvade han sig snart allas bevågenhet och ett hedrande anseende för hög lärdom, lärartalang, levande intresse och energi. Dissektionerna, som varit i hög grad försummade, började nu bedrivas med fart, man anatomiserade ej blott människokadaver utan även fyrfota djur, fåglar, fiskar och reptiler, ja, t. o. m. vivisektioner företogos av denne »Demokritos redivivus», säger Roberg. B: s i manuskript föreliggande »Collegium de regno animali» säges ha varit alldeles utmärkt. Även i botanik undervisade han och gav 1714 ett »Collegium de regno vegetabili», från vilket ännu finnes ett band anteckningar i Uppsala. Ett annat »De regno minerali» höll han 1713. Sina föreläsningar illustrerade han med demonstrationer av anatomiska och kemiska preparat, droger, växter, mineral etc, oftast ur sina egna samlingar, samt företog kemiska experiment. Sitt intresse för medicinen visade han även genom att till sjukhusfonden, skänka 600 dlr. År 1716 hade man beslutat att kalla honom till tertius medicine professor men tyvärr blev hans tid i Ujppsala kort, ity att han redan samma år återbördades till Stockholm i egenskap av anatomie professor. Ett visst dunkel vilar över hans verksamhet som sådan, och man vet endast genom ännu förvarade kollegieanteckningar, att han 1717 hållit föreläsningar i materia medica och i anatomi, enligt konung Karl XII: s bestämmelse på svenska. Det ingick även i hans skyldigheter att årligen förrätta anatomiska, demonstrationer »med biträde af en anatomise et chirurgia* operator publicus». Tillsammans med Salomon Schützer avlät han också en skrivelse till Collegium medicum med erbjudande att ge kurser i anatomi. Men huruvida han verkligen företagit några anatomiska demonstrationer vet man ej. År 1719 utnämndes B. till assessor i Collegium medicum och förordnades att biträda Urban Hjärne vid skötseln av bergskollegiets kemiska laboratorium. Efter detta »avbrötos de anatomiska löreläsningarna», skriver O. E. A. Hjelt. B. hade hos kollegiet skriftligen begärt upplysning, huruvida man fordrade, att han skulle fortsätta med sina föreläsningar och blev nog ej missnöjd, då svaret utföll nekande. Ty av sin professorsbefattning åtnjöt han ej annan inkomst än avgifterna för privata kollegier och vad som erlades av åskådarna vid offentliga dissektioner, om någon sådan möjligen hölles. Men arbetsbördan växte. Utom göromålen i Collegium medicum, där B. efter M. Ribens frånfälle blev preses (1724), hade han att sköta platsen som assessor i bergskollegium och tillika föreståndare för dess kemiska laboratorium samt var direktör för lapska bergverken. Måhända räckte ej tiden till för alla dessa uppdrag (se om kemiska laboratoriet under Georg Brandt), helst B. tillika utövade en omfattande praktik och som läkare togs i anspråk på hovet. Ofta såg man den lilla späda men spänstiga gestalten med snabba steg på väg till de sjuka, vid vilkas behandling han skall ha iakttagit mycken försiktighet. Men när dagen var all, voro mödorna och tröttheten glömda och han smög sig in i sitt stora bibliotek eller i sitt älskade naturaliekabinett, där han gick omkring bland herbarier, anatomiska preparat, vaxfantomer, petrifikater, mineralstoffer, snäckor, mynt, medaljer m. m., ordnade och katalogiserande. »Blotta förteckningarna och beskrivningarna utgöra ett bibliotek för sig», skriver Roberg. Det var egentligen här hans lycka blommade, här och i hemmet i kretsen av en präktig maka och en stor, väl fostrad barnskara. Man får några glimtar in i hans intima liv från tidigare år genom efterlämnade anteckningar av svärmodern, fru Birgitta Enhielm, syster till professor Lars Ro- berg, som bifogat de — delvis på latin — tättskrivna bladen till sina Collectanea. Dessa förmäla, att B., sedan han genom arvet efter halvbrodern blivit en förmögen man, satt sig före att samman-bringa ett eget museum. Han hyrde sig en passande lägenhet hos änkan efter Karl XI: s och Karl XII: s livmedikus Johan Ziervogel, adlad Rothlöben, och köpte för 220 rdr dennes efterlämnade naturaliekabinett, som införlivades med hans egna samlingar och dem han ärvt efter fadern. Här mottog han bland andra inbjudna skådelystna ofta den nyss omtalade fru Enhielm, dotter till hovapotekaren och innehavaren av apoteket Lejonet Daniel Roberg, vilken dam enligt egen uppgift intresserade sig mycket för anatomi. Men hennes intresse sträckte sig längre. Troligen voro de båda apo-tekarfamiljerna Roberg och Ziervogel ej främmande för varandra —Kaspar Ziervogel blev Robergs efterträdare som hovapotekare — och fru Britta tyckte sig märka vissa ansatser hos gumman Rothlöben att få B. till måg. Men som hon själv tydligen hade samma önskan, tog hon sig för att varna B. från att äkta en flicka lika liten till växten som B. själv — han mätte nämligen knappt 2 1/2 aln — ty därav kunde frukten bliva »en liten apa». Om det nu var tanken på rasen, som avskräckte, eller fortsatta anvisningar av fru Britta, alltnog B. ställde sina giljarsteg till kamrer Enhielms hem och förde 1707 dottern Anna Beata i brudstol. Samtidigt flyttade han till brudens morfars, apotekaren Robergs hus — apoteket Lejonet låg då vid hörnet av Gustav Adolfs torg och Regeringsgatan — där, som fru Enhielm uttrycker sig, ytterligare arv var att hoppas. Sedan fru Enhielm blivit änka och en hennes ogifte broder, apotekaren Daniel Roberg j: r, 1710 bortryckts av pesten, sålde hennes svärmor, gumman Roberg, på B: s inrådan apoteket, en affär, vid vilken B. enligt fru Enhielms mening sett mer på sin egen än hennes fördel.

B: s vackra, bana bröts tidigt. Liksom fadern led han av gikt och stenbildning och hade därtill ett svårt hjärtfel, som vållade honom mycken vånda. Roberg omtalar, att kringstående kunde utanpå kläderna observera hjärtats arbete och höra dess slag. Men den lille mannen kämpade tappert och bibehöll sitt goda humör. På skämt kunde han stundom tala om, huru hans ständiga sysslande med stenar och petrifikater vållade förkalkning av hjärtat. Vid endast femtiotvå års ålder slutade han 17.31 sitt liv. Obduktionen visade »utom en ansenlig polyp i hjärtat, att aorta från sitt ursprung i vänstra kammaren på en sträcka av en tum var omvandlad i brosk och ben» (aortitis). B. hörde nog ej till de mera spekulativa andarna, han var kanske ej någon betydande personlighet mäktig av nya uppslag och idéer, men han var, ehuru okomplicerad, en vaken och skarpt iakttagande intelligens, på vilken naturen och dess hemligheter utövade en oemotståndligt dragande lockelse. Hans kunskapstörst, hans redan tidigt uttalade reselust, som ej behövde stäckas av brist på penningmedel, hans livliga energi och troligtvis älskvärda väsen voro faktorer av stor betydelse, när det gällde att uppsöka de lärda i främmande länder och tillägna sig den nya medicinska vetenskapen hos samtidens förnämsta auktoriteter. Och kunskaper samlade han i rikt mått och därtill ett storartat åskådningsmaterial, som blev honom till stor hjälp vid undervisningen. Man får ingalunda uppfatta B. som en samlarvurm i vanlig mening. Man levde i naturaliekabinettens glansperiod, och systematiken behövde material för sin utveckling. Samlandet och ordnandet av musei-föremålen var just uttrycket för vad den biologiska forskningen ville åstadkomma, ej ett ofruktbart spekulerande som förut utan konkreta fakta och påtagliga bevis. Hans författarverksamhet torde ha gjort sig mest gällande på det geologiska och mineralogiska området. Genom sina skrifter i mineralogi och paleontologi är B. jämte Urban Hjärne och Em. Swedenborg en förelöpare till den lysande epok i den svenska naturforskningen, som infaller omkring mitten av adertonde århundradet. Hans lilla handbok i mineralogi, som också översattes till tyska, är särskilt med hänsyn till det beaktande, som ägnas mineralers kemiska egenskaper, för sin tid förtjänstfull och är den första i sitt slag, som utkommit i Sverige. Efter B. har ett vid Långban i Värmland förekommande mineral kallats bromellit. B: s paleontologiska arbeten äro de första mera omfattande på sitt område i vårt land. De utmärka sig genom en för den tiden mindre vanlig noggrannhet i avbildningarna och en riktigare uppfattning av försteningarnas natur. Så uttalar B., atl trilobiterna måste ha varit havsdjur, ej, såsom på den tiden ansågs, lantdjur. Vad B. som botanist var för sin samtid uttrycktes av Olof Celsius i följande ord: »Magnus Bromelius physicus et praeterea botanicus post Rudbeckiorum nomina in his terris borealibus celeberrimus.»

Under förlovningstiden förärade B. enligt anteckning av svär-modern sin fästmö ett miniatyrporträtt. Av Collegii medici protokoll för 17 dec. 1755 inhämtas vidare, att kollegiet beslutat låta avkopiera »sal. archiatern Hiernes och Bromells samt professor Robergs portraiter, vilka H. capitain Bromell offererat sig att så länge låna collegium, enär de från landet kunna inkomma, och utnämndes en contrefägare vid namn Streng därtill, med vilken doktor Bäck påtog sig att härom ackordera på det nogaste». Varken miniatyrbilden eller oljefärgsporträttet och den tillämnade kopian äro numera kända, men Roberg, som var en skicklig tecknare, har i sina biografiska anteckningar efter »Vita Bromelii» ritat trenne porträtt, vilka otvivelaktigt återgiva B: s drag, därav en mera omsorgsfullt utförd profilteckning i blyerts, de två övriga troligtvis reproduktioner efter original. Likaså har han lämnat en noggrann beskrivning på B: s utseende. Han var, som nämnts, en mycket liten man med ett ansikte, som även under lidandets dagar präglades av glatt humör. Pannan var hög och ädel, blicken livlig och trohjärtad, näsan välformad, murmen liten och vacker med nästan sinnligt veka linjer och ett intelligent drag kring de skälmskt leende läpparna, som dock, när så krävdes, kunde uttala nog så bittra sanningar. Hakan skuggades av en mörk skäggbotten. För övrigt var gestalten finlemmad, rörelserna snabba och händerna välformade, särskilt lämpade för obstetrisk praxis. Till karaktären var B. rättskaffens och högsinnad.

Författare

O. T. Hult med bidrag av A. GK Högbom.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Av B: s samlingar inköptes myntkabinettet 1734 av ständerna för 6,000 plåtar och skänktes av dem till drottning Ulrika Eleonora, efter vars död det kom till antikvitetsarkivet. Dit kom ock den av fadern grundlagda värdefulla samlingen förordningar om myntväsendet dels i tryck, dels i avskrift. »Några curiosa» skänktes av B. till Uppsala anatomiesal. Om de återstående samlingarnas öde känner man blott, att de på K. G. Warmholtz tid voro »komne i andra händer». Ännu 1751, då B: s mineraliekabinett förtecknades av S. Hof (mskr., 2 ex., K. biblioteket), var denna samling oskingrad.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Kort underwisning huruledes man sig skall med Guds hielp achta och förwara för den i swang gående pestilentien. Upsatt af M. B. Västerås 1711. 13 s. — Lithographiae suecanae specimen. 1—2. Upps. 1726—27. 4: o 72 s., 4 pl.; 75 s. (Även i Acta literaria Sueciac 1725—30.) — Index thesauri nummorum Sveo-Gothicorum quos collegit et possidet Magnus von Bromell (Acta literaria Svecias, Vol. 2, 1725—29, s. 208—212). — Illustrissimorum regni Svecias senatorum et magnatum historia numismatica exhibita (ibid., Vol. 3, 1730—34, s. - 1—12). — Inledning til nödig kundskap at igenkiänna och upfinna allahanda berg-arter, mineralier, metaller samt fossilier och huru de mage til sin rätta nytta användas. Sthm 1730. 12: o (24), 95 s. 2: a gången uplagd och med ett fullkommligit register förökt. Sthm 1739. 12: o (24), 95, (36) s. (Även i tysk övers, av C. E. Klein. Sthm & Leipz. 1740.) — [Brev om Brunkeberg] (J. Bång, Diss. de Monte Brunconis, Upps. 1732, s. 54—56). — Carlaminne. Efter original-handskriften utg. med anmärkningar och aforismer af E. S. Bring. Lund 1835. (6), 40 s. (Diss., resp. C. F. Rosenqvist m. fl.)

Handskrifter: CarlaMinne eller konung Carl den ottondes, niondes, tiondes, ellofftes och tolfftes mynt och medaille historie ... (KB, Rålambska saml., fol. 110; jmfr ovan under tryckta skrifter.) — Anteckningar efter B:s kollegier i UB ('Sciagraphia regni mineralis . .. 1713', sign. D. 1429; 'Historia physico-mineralogico-chymica... 1718', sign. D. 1429 a; 'Regnum minerale, animale, vegetabile', sign. D. 1429 b; 'De regno vegetabili', 'De regno S,?n' -N- 617; 'De materia medica... 1717' m. m„ sign. D. 216^ \ KJ? (-fralectiones privatas in regnum minerale . . . 1713', som tillhört prosten T. Iroihus; 'Praelectiones in regnum animale' et vegetabile ., 1714'• 'Schia-graphia regm animalis et regni vegetabilis') samt i VA bibliotek ('De regno animah, 1713).

Källor och litteratur

Källor: Collegium medicums och bergskollegiums prot. samt biogra-phica, RA; O. Celsius d. y., Samling till sv. biografiskt lexikon (hdskr., UB, sign. X. 201); L. Roberg, Anteckningar om svenska läkare hdskr., UB, sign. X. 133); brev till J. Upmark (Bergianska brevsaml., 2, VA bibliotek}. — Acta litteraria Suecise, 1736; J. A. Almquist, Sveriges bibliografiska ' litteratur, 2 (1906—11), n:o 4270; dens., Bergskollegium (1909); C. Annerstedt, Upsala universitets historia, 2:1—2 (1908—09); P. J. Bergius Tal om Stockholm för 200 år sen och Stockholm nu för tiden (1758); C. M. Carlander, Sv. bibliotek och ex-libris, 2:1, 4:2 (1904); Catalogus librorum, medicorum, physicorum & ad rem metallicam spectantium nobilissimi... Magni von Bromell (1736); O. E. A. Hjelt, Svenska och finska medicinalverkets historia, 1—3 (1891—93); A. G. Nathorst, Sveriges geologi allmän-lattligt framställd med en inledande historik om den geologiska forskningen i Sverige (1892—94) jämte ett flertal arbeten i mineralogiens historia; J. F. Sacklén, Sveriges läkare-historia, 1 (1822); C. G. Warmholtz, Bibliotheca historica sveo-gothica, 1—3 (1782—87), 10 (1805), 13 (1816), 15 (1817). — S e i övrigt: Sv., biogr. lexikon, 3 (1875) och bröllopsvers av J. Linder (1707).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Bromell, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17015, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. T. Hult med bidrag av A. GK Högbom.), hämtad 2019-09-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17015
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Bromell, von, urn:sbl:17015, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. T. Hult med bidrag av A. GK Högbom.), hämtad 2019-09-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se