Meriter

Brunnius, Ericus Erici, f. 25 mars 1597 på Brunna i Stigsjö församling, d. 23 juli 1664 i Stockholm. Föräldrar: bonden Erik Olofsson och Marta Eriksdotter. Elev i Gävle skola 1613; student i Uppsala 13 nov. 1617; disp. 23 nov. 1622 (Philosophiae civilis disputatio prima de definitione et divisione eiusdem; pres. Jonas Magni Wexionensis) och juli 1625 (Disputatio physica de principiis corporis naturalis intrinsecis; pres. M. O. Stenius); fil. magister 26 juli s. å. Fil. adjunkt i Uppsala 1625; informator åt Klas Hansson Bielkenstierna; ledsagade denne på resan till Holland, England och Frankrike 1632—34 och inskrevs därunder vid universitetet i Leiden 1632; professor i historia i Uppsala 24 febr. 1636; universitetets rektor 1641 och 1646; fjärde teol. professor 14 sept. 1645; kyrkoherde i Börje prebendepastorat 1647; superintendent i Göteborg och kyrkoherde i Göteborg och Fässberg 14 sept. s. å.; erhöll 24 sept. s. å. K. brev på några hemman i Uppland på prebendehemmans villkor; bevistade riksdagarna 1647, 1649, 1650, 1651, 1652, 1654, 1655, 1658, 1659—60, 1660 och 1664; ledamot av kyrkolagskommittén 3 juni 1658. Teol. doktor i Uppsala 26 jan. 1648.

Gift 1636 med Margareta Johansdotter Lenaea, 5 apr. 1658 adlad Clo, d. 24 juli 1670, dotter till ärkebiskopen Johannes Canuti Lenaeus.

Biografi

B. härstammade från samma socken i Ångermanland som den ett år yngre L. Stigzelius. De följdes åt i sina studier, inskrevos samma dag vid universitetet, promoverades samtidigt till magistrar och blevo kort därefter båda filosofie adjunkter; livet igenom förblevo de förenade i vänskap och likartad åskådning. Förutom genom det stipendium, B. som adjunkt uppbar, möjliggjordes hans fortsatta vistelse vid universitetet därigenom, att Axel Oxenstierna fått sin uppmärksamhet riktad på honom och utsåg honom till handledare för sin myndling Klas Hansson Bielkenstierna. I denna egenskap har han i ett par brev till rikskanslern (25 dec. 1630 och 24 sept. 1631) lämnat ett synnerligen intressant bidrag till kännedomen om de adliga ynglingarnas undervisning och stadier. En omfattande läsning av de klassiska författarna, framför allt historieskrivarna, upptog mesta tiden, och B. säger sig därvid aldrig försumma att fästa uppmärksamheten vid deras åsikter, i synnerhet i politiska frågor, och söka tillämpningen på våra egna förhållanden för att egga ynglingens fosterlandskänsla. Märklig är B: s' klagan över omöjligheten att skaffa någon duglig lärare i franska språket; som en nödfallsutväg föreslog han anställandet av en fransk betjänt i stället för en svensk. Det var denna brist på undervisning i moderna språk, som Axel Oxenstierna sedermera (1637) avhjälpte genom inrättande av språkmästarplatserna. År 1632 fick B. följa sin lärjunge på dennes utlandsresa; peregrinationen sträckte sig till Holland, där B. 1632 befinnes inskriven vid Leidens universitet, England och Frankrike och varade i fulla två år. Efter hemkomsten utnämndes B., som redan 1630 av filosofiska fakulteten föreslagits till poeseosprofessuren, till professor i historia efter Johannes Loccénius, som överflyttats till juridiska fakulteten.

Det historiska studiet hade icke hunnit långt varken i historisk kritik eller i sinne för historiens formella principer, och de få underrättelser, vi äga om B: s' undervisning i ämnet, giva icke vid handen, att han höjt eller vidgat det. Endast två direkt historiska disputationer har han utgivit, den ena (1640) anmärkningar vid inledningen till Tacitus' Annaler, den andra (1643) kronologisk, ett försök till periodindelning »från världens begynnelse till den första monarkiens slut». Hans föreläsningar ha varit en blandning av allmän historia, mest den antika, och kyrkohistoria, inpressad i det då ännu överallt gällande schemat av de fyra stora världsmonarkierna. Vid sin bekanta granskning av förhållandena vid universitetet i apr. 1637 riktade Axel Oxenstierna till B. den erinran, att hans uppgift förnämligast var att »remonstrera studiosis modum legendi historias och exponera consilia et causas rerum gestarum atque eventus», men i vad mån B. följt detta program är omöjligt att säga. Vid den examen, han höll under universitetskanslern Johan Skyttes besök nov. 1639, kritiserades hans undervisning både av kanslern och av ärkebiskop Laurentius Paulinus. B. examinerade i Tacitus, vilket gav Skytte anledning till frågan, om Tacitus överhuvud borde behandlas i föreläsningar för studenterna, samt t. o. m. till den föga värdiga tillrättavisningen: »du gör kanske anspråk på att vinna en särskild ära genom att behandla en så stor och djupsinnig författare!» Och Paulinus fogade därtill förmaningen, att först borde den heliga och profetiska historien läsas, så fosterlandets och sist de klassiska hävdatecknarna. Anmärkningen gick tydligen ut på att den svenska historien försummades och hade säkert fog för sig trots B: s' genmäle, att han vid sin genomgång av världshistorien såvitt möjligt gjorde jämförelser med svenska förhållanden. Men skärpan i såväl Skyttes som Paulinus' anmärkningar berodde säkerligen på att de i B. sågo en anhängare av den för dem förhatliga aristotelismen, vars främsta företrädare vid universitetet voro hans svärfar Johannes Lenseus och hans vän Stig-zelius. I de ständiga rivningarna mellan Paulinus och professorerna inblandades också B., och det var han, som i egenskap av rektor fick kläda skott, när Skytte vid sitt besök i Uppsala nov. 1641 tog

538 Paulinus' parti och förebrådde professorerna, att de »gått hans .ärevördighet förbi». B. kunde härpå svara, att ingenting passerat, varom ej ärkebiskopen fått underrättelse, och att han följt konstitu: :tionernas föreskrift; men detta var ej nog. för Paulinus, han ville hava sitt ord med i laget, innan frågorna förekommo i konsistorium och ej bara »sitta som en klockare och säga amen».

Tvivelsutan hade B. vida större förutsättningar för den teologiska professur, som han 1645 övertog efter Emporagrius, men han stannade på denna plats blott två år, och hans undervisning, som omfattade dogmatiken, hann ej sätta några spår; endast en disputation, om arvsynden, utgav han "(1647). Mycket mot sin egen vilja flyttades han till superintendenturen i Göteborg. Denna utnämnings historia företer åtskilliga egendomliga drag. Magistraten i Göteborg föreslog (24 maj 1647) till det efter A. Prytz lediga superinten-.dentsämbetet Erik Emporagrius, Stigzelius och B., men drottning Kristina meddelade i sitt svar (16 aug.), att ingen av dem kunde undvaras på sin plats och föreslog i stället magistraten tre andra prästmän att välja mellan. Vad magistraten svarat härpå är okänt, men 9 sept. förklarade drottningen i rådet, att »efter gothoburgenses begära Brunnium, vore gott man efterläte dem den och läten få kollationsbrev». Sådant utfärdades också 14 sept. Men nu var det B. själv, som gjorde svårigheter, och man fann rådligt att (15 sept.) låta honom personligen få företräde i rådet för att »tala med honom och se, om man kan övertalan». Han angav som skäl, att han »intet funnit sig väl i Göteborg», icke kände landsändans villkor, icke förmådde rida så långt som det skulle krävas; han hade »blödigt folk hemma» och »halvbyggt hus», han bleve ruinerad. Drottningen fann skälen »intet vara av importans», en prästman hörde respektera kallelse av Gud och överheten, »är ock dessutom en stor promotion för eder, är reipsa episcopatus». När B. åberopade, att svärfadern, Lenseus, numera ärkebiskop, »behöver hava en vid handen», blev också denne inkallad. Lenseus bönföll att få behålla B. i ärkestiftet, det bleve »blottat på gode män»; men drottningen genmälde, att »Göteborg är så important som detta stiftet» och fann de anförda skälen »intet duga». Det hjälpte- icke, .att Lenaeus liksom förut B. »föll till bönen», utnämningen stod fast.

Det stack under överläggningen fram, att Lenasus hellre ville se magen utnämnd till den lediga pastor primarius-befattningen i Stockholm, och han framhöll, att »om han kallas till Göteborg, -så får H. K. Maj: t orsak att kalla honom tillbaka igen». Men B. kom att stanna kvar på sin nya post till livets slut, och fastän han utgjutit hjärtesucken: »är fuller vocatio men intet interna, den ock bör respekteras», ägnade han sig med nit och allvar åt sitt nya verksamhetsfält, och han har otvivelaktigt där gjort sina största, insatser. Det var uppgifter av synnerligen ömtålig art, som före-stodo honom. Genom K. brev 14 jan. 1646 hade det nyförvärvade Halland lagts till Göteborgs superintendenti, och superintendenten hade förmanats till »diskretion», emedan »nationen är av naturen sensibel». Samma försiktighet krävdes i fråga om Bohuslän, vars södra del efter Roskildefreden lades till stiftet. B. genomförde också anslutningen till svenska kyrkan och till »uniformiteten» i kyrkobruk med mycken varsamhet, i somligas ögon alltför varsamt; sålunda gjorde regeringskommissarierna vid lantdagen i Malmö 1662 mot honom den anmärkningen, att han »förordnade danskar och jutar till prostar i Halland», en förebråelse, som B. avvisade som obefogad. Säkert är det emellertid till stor del hans förtjänst, att övergången till de nya förhållandena i kyrkligt avseende under hans ledning försiggick utan större slitningar. Det var också för att hans kännedom om förhållandena i de nyförvärvade landskapen skulle kunna tillgodogöras för kyrkolagsarbetet, som han av Karl X Gustav 3 juni 1658 insattes i 1655 års kyrkolagskommitté. Det blev dock blott några veckor under sommaren 1659, han deltog i dess arbete. Om B: s' stiftsstyrelse äro vi i övrigt mycket ofullständigt underrättade, enär domkapitlets protokoll och handlingar förstörts genom upprepade eldsvådor. För bildningens höjande visade han livligt intresse. Prästmöten höll han 1651, 1655 och 1663. Gymnasiet i Göteborg låg honom varmt om hjärtat. Dess egentliga instiftelse räknas från året 1648, alltså från hans tid, och då utfärdades även dess »constitutioner». Han skaffade det ökade lärarkrafter och utverkade av Karl X Gustav under riksdagen i Göteborg 1658 tillstånd att upptaga en byggnadshjälp i Halland och Bohuslän i tre år för uppförande. av ett nytt rymligt skolhus, vilket stod färdigt och invigdes av honom vid prästmötet sept. 1663 och sedan kunde användas i 160 år. Ovisst är däremot, om han, såsom det uppgivits, varit en drivande kraft vid förvärvandet av den stora Huitfeldtska donationen åt gymnasiet. B. skaffade också (1650) Göteborg dess förste boktryckare, Amund Grefwe från Nyköping, och var angelägen att bereda honom arbete. Två synodaldisputationer (»de peccato» 1651 och »de justificatione» 1663) samt några likpredikningar var dock det enda, som han själv skickade under sin boktryckares press. Vid sidan om stiftsgöro-målen ålåg honom också som kyrkoherde vården om stadsförsamlingen. Det var alltså en stor arbetsbörda, som vilade på honom, och han klagade en gång, då han anmodades utgiva en likpredikan från trycket, över »det ringa tillfälle», han »för andra dageliga ämbetssysslor» hade »att sådane predikningsverk så noga avarbeta, att de under trycket med något gott nöje kunde levereras och sedan föras i dagsljuset». Det var erfarenheterna av det splittrade och något obestämda i hans egen ämbetsverksamhet, som kom honom att i kyrkolagskommittén yrka, att i kyrkolagen »superintendentisenamnet måtte deleri och sättas allenast biskopsstift». B. blev också den siste superintendenten i Göteborg. Med borgerskapet i staden stod han på god fot. På det engelska sändebudet Whitelocke, med vilken han upprepade gånger sammanträffade under dennes vistelse i Göteborg nov. 1653, gjorde han ett sympatiskt intryck och karakteriseras av honom som en lärd och allvarsam man.

Till sin teologiska ståndpunkt var B. utpräglat ortodox, men icke av den stridbara eller intransigenta typen. Vid 1664 års riksdag uppträdde han visserligen som motståndare till Joannes Elai Terserus och väckte förslaget, att konkordieboken skulle av samtliga ständerna erkännas som symbolisk bok. Men han hörde icke till dem, som ivrade för Terserus' fällande; innan ärendet var slutbehandlat, gick han ur tiden. Större andel hade han i prästeståndets uppträdande vid 1660 års senare riksdag i fråga om drottning Kristina, då han vid flera tillfällen förde ståndets talan och gjorde sig till tolk för farhågan, »huru den (katolska) läran plägar äta om sig». I striden om Karl X Gustavs testamente vid samma riksdag tog han ganska livlig del och yrkade i det längsta, att testamentet skulle respekteras. Men eljest spelade han ingen framträdande roll i det politiska livet, om man ej så vill beteckna det slags värdskap, han vid riksdagen i Göteborg 1660 utövade gentemot prästeståndet, vilket i brist på andra lokaler höll sina sammanträden på läktaren i Gustavi kyrka, sedan B. låtit »inreda den med bord, bänkar och kläder på väggarne runt omkring, att till dess heder intet skulle mankera». Till förgrundsgestalterna i samtidens kyrkliga liv hörde B. icke. Men allt tyder på att Andreas Rhyzelius tecknar honom rätt, då han kallar honom »en lärd, behagelig, saktmodig, klok och försiktig man».

Författare

R. Holm.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl. och synodaldisp. samt akad. program, :se: J. H Liden, Catalogus disputationum, 1 (1778) & 5 (1780) samt E. Meyer, Program utg. vid Upsala universitet 1599—1700 (1905); utom den av Liden upptagna synodalavhandl. 'De justificatione', Gtbg 1663, skall B. ha utgivit .ännu en: *De peccato', Gtbg 1651. — b) likpredikningar: över hustru Cecilia Andersdotter Bange, i Göteb. stadskyrka d. 21 okt. 1649. Sthm [1649]. 4: o 20 bl.; biskopen i Skara Jonas Magni Wexionensis, i Skara domkyrka d. '25 maj 1651. Gtbg [1651]. 4: o 30 b!.; Sara Norenia Erlandsdotter, hustru till superintendenten i Karlstad Sveno Benedicti Camoenius, i Karlstads kyrka d. 29 juni 1651. Gtbg [1651]. 4: o 35 bl.; guvernören över Halland frih. Nils Kagg, i Halmstads stadskyrka d. 26 febr. 1654. Gtbg 1654. 4: o 56 bl.; presidenten i Göteborg Nils Börgersson, i Göteb. stadskyrka d. 2 sept. 1655. Gtbg 1655. 4: o 56 bl.; rådsförvanten i Göteborg Jiirgen von Lengerchen, f Göteb. stadskyrka d. 5 aug. 1655. Gtbg 1656. 4: o 63 bl.; Ingeborg Daniels-: dotter, hustru till rådsförvanten i Göteborg Hans Spalding, i Göteb. stadskyrka d. 14 dec. 1656. Gtbg. 1657. 4: o 41 bl.; landskamreraren i Göteborg Jonas Bärgh Eriksson. Gtbg 1659. 4: o; Catharina Oluffsdotter, änka efter rådsförvanten i Göteborg Daniel Nilsson, i Göteb. stads svenska kyrka d. 4 mars 1660. Gtbg [1660]. 4: o 72 bl.; samt över Johan Elertz. Gtbg 1663.14: o..

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., prästeståndets prot., Oxenstiernska saml.: brev till Axel Oxenstierna, samt biographica, allt i RA; 1655 års kyrkolagskommittés prot., Engeströmska saml., KB; Uppsala akad. konsistoriums prot.,. Uppsala univ. arkiv. — Bidrag till sv. kyrkans och riksdagarnas historia ur presteståndets archiv, utg. af S. P. Bexell, A. Ahlqvist & A. Lignell (1835); Sv. riksrådets prot., 12—16, 1647—1656 (1909—23); Uppsala univ. matrikel,, utg. af A. Andersson, H. 1 (1900); B. Whitelockes Dagbok öfver dess ambas-sade til Sverige åren 1653 och 1654 (1777).-—L. A. Anjou, Sv. kyrkans historia-ifrån år 1593 till slutet av 17: e årh. (1866); C. Annerstedt, Upsala universitets historia, 1 (1877); S. P. Bexell & J. G. Bexell, Götheborgs stifts historia och herdaminne (1835); J. E. Fant & A. Th. Låstbom, Upsala ärkestifts herdaminne, 1 (1842); H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldstahistoria (1908); H. Lundström, Laurentius Paulinus Gothus, 3 (1898); A. O.. Rhyzelius, Episcoposcopia Sviogothica (1752); R. Röding, Bidrag till Göteborgs latinläroverks historia, 1 (1906); C. W. Skarstedt, Göteborgs stifts herdaminne (1885); C. W. A.,Tham, Bidrag till sv. riksdagarnes och regeringsformernas historia, 1—2 (1845—48); G. Wittrock, Carl X Gustafs testamente (1908).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ericus Erici Brunnius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17077, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Holm.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17077
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ericus Erici Brunnius, urn:sbl:17077, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Holm.), hämtad 2024-04-16.