Meriter

2. Emanuel Bruzelius, den föregåendes kusin, f. 12 dec. 1786 i Stockholm, d. 9 dec. 1832 i Uppsala. Föräldrar: skolföreståndaren Johannes Bruzelius och Maria Kristina Schalén. Student i Uppsala 30 mars 1808. Bibliotekarie i Uppsala läsesällskap 1804–09; övertog N. G. Fahlströms kommissionsbokhandel i Uppsala 4 mars 1809; erhöll K. M: ts tillstånd att idka bokhandel och inrätta lånbibliotek 4 jan. 1810; inköpte Elegant-tidningen dec. s. å. och utgav densamma under namnet Tidning i blandade ämnen 2 jan.–31 dec. 1811; anlade tillsammans med lagmannen J. G. Oudar ett tryckeri 21 juni 1811 och övertog detsamma ensam 1815; upprättade filial av bokhandeln i Stockholm 1818; utgav Kalender för damer 1818–20 samt 1822 (utgivningsbevis 25 aug. 1819); upprättade filialer av bokhandeln i Karlstad och Västerås 1820 och i Örebro 1821; utgav från 7 dec. 1830 Correspondenten (utgivningsbevis 6 dec).

Gift med Kristina Elisabet Envallsson (sista lysning 21 okt. 1810), f. 2. mars 1778 i Uppsala, d. 8 okt. 1847, dotter till dv. studiosus, sedermera registratorn i krigskollegiet, lustspelsförfattaren Karl Magnus Envallsson.

Biografi

Redan ett år efter det B. inskrivits som student vid Uppsala akademi började han sin bana som bokhandlare. En annons i Posttidningen 1809, n: o 47, upplyser om att han 4 mars d. å. övertagit den kommissionsbokhandel, som N. G. Fahlström innehaft i Uppsala. Han önskade emellertid även öppna vanlig bokhandel, såsom ofta på den tiden förenad med lånbiblioteksrörelse, men därför erfordrades myndigheternas tillstånd, och detta fick han icke utan strid. Akademiska konsistoriet fann nämligen i sitt av professorerna P. F. Aurivillius och E. M. Fant formulerade yttrande den nya bokhandeln varken nyttig eller nödvändig. Ett par ledamöter reserverade sig dock, däribland den nyblivne professor Benjamin Höijer, som i ett skarpt votum vände sig mot majoritetens inskränkta skråsynpunkter och även hänvisade till den väntade nya tryckfrihetsförordningen, som skulle avskaffa privilegierna.

I de oroliga litterära förhållandena under nyromantikens första kampar kom B. snart att intaga en ganska bemärkt plats. Den av J. A. Stenhammar och V. F. Palmblad under senare halvåret 1810 utgivna Elegant-tidningen hade bl. a. till följd av ett något vågat erotiskt poem av P. D. A. Atterbom råkat ut för stormar, som den hade svårt för att klara. B. inköpte då i slutet av året tidningen för 500 rdr riksgälds. Men han ändrade namnet till Tidning i blandade ämnen, och redan i det första numret på den nya årgången underströk han ytterligare genom ett par parodiska »Vexel-sonnetter» sitt avståndstagande från den nya skolan. Snart var han också invecklad i en polemik med Polyfem och Phosphoros, däri inläggen å ömse sidor hörde till de mera mustiga under dessa års litterära fejder. Tidningen stod för övrigt icke på något högre litterärt plan — Elegant-tidningen hade ju också varit tänkt som ett blad i den lättare stilen —, och den nedlades redan efter ett år, enligt redaktionens avskedsförklaring emedan den ej fått påräknad nedsättning i portoavgiften och därför ej kunde lämna skälig vinst eller expedieras med vederbörlig noggrannhet. En bidragande orsak till hätskheten i .angreppen särskilt från Palmblads sida var misstanken, att B. av fosforisternas motståndare var ämnad att bli ett medel att undergräva deras ställning. Därtill kom, att konkurrensen mellan Palmblad och B., som ungefär samtidigt upprättat sina boklådor i Uppsala, under år 1811 blev ytterligare skärpt därigenom, att B. även grundade ett tryckeri där, ehuruväl hans tidning under hela sin fortvaro trycktes hos Palmblad. Närmaste anledningen till tryckeriets upprättande var B: s' för dåtida svenska förhållanden dristiga plan att utgiva en samling betydande tyska författares arbeten på originalspråket, en motsvarighet till vad Tauchnitz sedan gjort för den engelska litteraturen i Tyskland. I apr. 1811 utsände han prospektet till sitt »Bibliothek der deutschen classiker». Företaget var från början planerat i stor skala, och tjugusju författare uppräknades, som voro ämnade att upptagas med sina samlade skrifter eller större delar därav. Till medarbetare hade B. förvärvat med. doktor S. P. Leffler, vilken förut inträtt som redaktör för Tidning i blandade ämnen och i klassikerbiblioteket svarade för den litterära sidan, urvalet och det sorgfälligt skötta korrekturet, medan det merkantila ombesörjdes av B. Den 24 okt. 1811 fingo B. och Leffler privilegium »att på fem års tid få på originalspråket utgiva en samling av Tysklands förnämsta vitterhetsarbeten, under titel: 'Bibliothek der deutschen elassiker', med vite för den, som av- eller eftertrycker någon mer eller mindre del av ifrågavarande arbete, utav ett hundrade (100) riksdaler banko och upplagans förlust». I dec. 1811 kunde första bandet, Goethes Herrmann und Dorothea, utsändas, och vid företagets avbrytande 1821 hade sjuttiosex delar utgivits. Till mönster för utstyrseln tjänade Cottas upplagor av Goethe, Herder och andra klassiker, ehuru visserligen de svenska eftertrycken i detta avseende stannade efter sin förebild. Arbetet utgavs i avdelningar, å vilka särskilt subskriberades, vardera omfattande tolv band, och subskriptionspriset var så lågt som två sk. banko per ark. Avsättningen blev betydlig; enligt subskribentförteckningen i andra bandet voro prenumeranterna i Sverige bortåt 1,200, vartill kommo åtta i Norge och ett hundratal i Finland. Därjämte fann B. i de baltiska länderna en god marknad, som han uppodlade under personliga resor dit. Hur lysande företaget till en början gick, framgår av en genom Abraham Bohlin förmedlad uppgift av Leffler själv, att han, som skulle ha en tredjedel av nettovinsten, under det enda året 1813–14 hade en ren behållning av 14,000 rdr riksgälds. B. kunde för sin del inköpa ett större hus i Uppsala, på vars reparation han dock synes ha nedlagt större kostnader, än hans ekonomi egentligen medgav.

Huruvida detta Bibliothek bör främst anses som en viktig förutsättning för eller dess framgång som en följd av romantikens genombrott i Sverige har varit omstritt. K. J. L. Almquist, som dock säkerligen icke var sinnad att göra romantikerna mer än den knappast möjliga rättvisa, har i sin artikel »Några ord om herr Atterbom» (Aftonbladet 1847, n: o 150) uttalat den förra åsikten. Klart är i varje fall, att dess betydelse för utbredandet av kännedom om tysk litteratur måste skattas mycket högt.

I och med klassikerbiblioteket hade B. gjort sin största insats som förläggare. Med uthållig energi och stor uppslagsrikedom fortsatte han dock att driva fram sin rörelse, så att hans förlag blev ett av de större på den tiden. För åren 1818—20 och1 1822 utgav han en Kalender för damer, däri han, efter att ha börjat tämligen oansenligt med bl. a. mindre betydande översättningar från tyskan, i tredje årgången kunde presentera två så framstående debutanter som Erik Sjöberg (Vitalis) och Karl August Nicander (August). År 1817 utsände han det första häftet av ett Novellbibliotek i miniatyrformat, som han ehuru med stigande svårighet kunde hålla vid liv till 1832, då det trettiosjätte häftet utkom. Några högre syftande litterära planer stannade vid blotta ansatsen, t. ex. en samling »Auctores graecorum classici», av vilken B. endast kunde utgiva två volymer, omfattande Homeri Dias, år 1819. Trots att B. åren omkring 1820 bl. a. genom anläggande av filialer till sin boklåda i ett flertal städer sökte utvidga sin affär och skaffa sig större marknad för sina förlagsartiklar, växte hans ekonomiska svårigheter alltmera. Detta bidrog naturligtvis till att hans litterära ambition, som nog aldrig varit tillräckligt stark att inkräkta på hans ekonomiska intressen, slappades. År 1818 hade han utgivit en översättning av Shakespeares Kung Lear, vilket då ännu kunde betraktas som ett vågspel, och 1822 utsände han en av de första svenska översättningarna från Walter Scott. Men 1819 hade han påbörjat en serie barnböcker, och därefter ägnade han alltmera uppmärksamhet åt skillingtrycken, folkböcker och visor, som då utgjorde en beaktansvärd födkrok för ett flertal småiörläggare och.boktryckare, så att han i sin förlagskatalog 1826 även kunde upptaga »Historier, sagor och visor, av flera hundrade olika slag, till en stor del försedde med trädsnitt».

I sin förläggarverksamhet var B., även frånsett den av dålig ekonomi betingade svårigheten att tillfredsställa borgenärerna, icke i allo något mönster, åtminstone enligt en senare tids krav. Liksom sin konkurrent Palmblad lämnade han ej gärna sina förlagsartiklar i kommission och sökte på allt sätt uppmuntra till kontant köp. Däremot ville han själv helst så långt som möjligt fullgöra sina skyldigheter genom naturaprestationer. I förordet till »Första fjetet på skriftställarebanan» (1842) införde sålunda M. J. Crusenstolpe några småsaker, som ursprungligen varit ämnade för Novell-biblioteket, och meddelade samtidigt ett par biljetter från B., vari denne säger, att han ej kan »förmå sig att på annat sätt än med böcker honorera Tit. manuskripter». Dessutom hade han ej tillbörlig respekt för den litterära äganderätten utan gjorde sig skyldig till olaga eftertryck. Från sina ekonomiska bekymmer blev han aldrig fri. Redan i början av 1820-talet känd som en mycket trög betalare, trasslade han så småningom in sig i en hopplös härva av inteckningar, skulder och outredda kommissionsaffärer. »Noch immer», berättar år 1826 Palmblad, som hade den oangenäma uppgiften att 'bevaka den tyska förlagsfirman Brockhaus' intressen hos B., »schwankt der mann zwischen sein und nichtsein, ist nirgends zu finden, und seine buchhandlung hier so wie seine druckerei — welche beinahe nur dem namen nach existiren — werden von einem 12-jährigen Mädgen vorgestanden.» Mot slutet av 1820-talet trädde B. i närmare förbindelse med boktryckaren N. M. Lindh i Örebro och ville gärna gälla som dennes kompanjon, ehuru hans gamle antagonist Palmblad antyder, att
hän intagit en vida mera underordnad ställning.

B:s sista större företag, tidningen Correspondenten, som började utkomma i dec. 1830, var dock ett gott motstycke till det första. Correspondenten kom snart att intaga en plats som ett av landsortens bäst skötta blad; även denna gång torde nog förtjänsten främst tillkomma doktor Leffler, som blev tidningens redaktör, men även B. fick tillfälle att kläda skott för bladet och visade därvid en tilltalande manlig hållning. Redan förut hade han av olika anledningar blivit, uppmärksammad av hovkanslersämbetet, och i apr. 1831, då polackernas uppror åstadkom livlig oro i sinnena, fällde Correspondenten några yttranden om regeringens undfallenhet för Rysslands önskningar i detta sammanhang, som föranledde tidningens indragning (30 apr.). Vid den fortsatta behandlingen av dessa frågor förde B. med värdighet det fria ordets talan.

Innan B. ännu fyllt fyrtiosex år, bortrycktes han 1832 efter en kort sjukdom av döden. Hans eftermäle i Correspondenten lyder: »Av naturen begåvad med mycken skarpsinnighet, ett förträffligt minne, en brinnande arbetslust, hade han genom oförtruten övning i flere  befattningar upphunnit en ovanlig grad av skicklighet. Tidigt ordnade studier, tidigt umgänge med män av högre bildning och ädlare tänkesätt och i ungdomsåren en ställning, som frikallat från vanan vid små beräkningar, skulle kunnat av honom dana en ämbetsman med inflytelserik verksamhet, med sällsynt talang och drift. — Han träffades av oblida omdömen, någon gång med given anledning. Men hans nit för lidande landsmän har icke blott avtorkat mången tår, utan ock med honom försonat ovänliga sinnen.»

Författare

B. Möller.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Utgivit: Tidning i blandade ämnen. Upps. 1811. — Kalender för damer Årg. 1-4 Upps. 18—22. — Correspondenten. Tidning för litteratur och politik 7 dec. 1830-9 dec. 1832. Upps. 1830-32. - Angående B:s andel i övriga å hans forlag utgivna arbeten jmfr texten.

Källor och litteratur

Källor: Hovkanslerens skr. till K.M:t 30 dec. 1809, RA. – Bref rör. Nya skolans historia 1810—1811. utg. af G. Frunck (1886—911 —; Handl. rör. en hos höglofl. hof-kanslers embetet att i Upsala få idka bokhandel och af stud. Em. Bruzelius gjord ansökan, inrätta ett lån-bibliotek (1810). — R G: son Berg. Palmblad och Brockhaus (Samlaren mer, Anteckningar om sv. bokhandlare intill år mmg & J. G. Nordin, Sv. boktryckeri-historia 1 , N. K., 5, 1924); I. A. Bon-1900, 1 (1920); G. E. Klem-483—1883 (1883); G. Ljunggren, Sv. litteratur, (1923); M övrigt: vitterhetens häfder, 4—5 (1890—95)-.1, 3 (1895, 1902); H. Schück, Den sv. . B. Swederus, Boklådorna i Uppsa G. Frunck, Bidrag till kännedomen B. Lundstedt, . förlagsbokha la 1616—1907 Sveriges period, adelns historia, 2 (1907). - Se i om Nya skolans förberedelser och första utveckling (1889); A. Hånell stona (Liber librariorum, 2, 1920); H. litteraturhistoria, 2: a uppl., 3 (1913); G lefnad (handskr., UB, sign. X. 299 p). , Blad ur sortimentsbokhandelns hi-Schück & K. Warburg, Illustr. sv. . Svanberg, Redovisning för en lång lefnad (handskr., UB, sign. X. 299 p).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Emanuel Bruzelius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17091, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Möller.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17091
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Emanuel Bruzelius, urn:sbl:17091, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Möller.), hämtad 2024-04-23.