Meriter

Christian Albrecht von Buchwaldt, f. 16 jan. 1666, d. 11 juni 1706 i Stettin. Föräldrar: generallöjtnanten av kavalleriet och guvernören i Wismar Fredrik von Buchwaldt och Benedikta von der Wisch. Kornett vid norra skånska kavalleriregementet 14 apr. 1687; löjtnant därstädes s. å.; kapten vid Nils Bielkes svenska regemente i Holland 26 sept. 1688; deltog i pfalziska kriget 1689 —97; återkom till Sverige 1698; överstelöjtnant vid drottningens livregemente till fot (Axel Pfaltzburgs eller malmöiska regementet) 13 okt. 1699; överste för skånska ståndsdragonregementet 30 jan. 1701 och vid drottningens livregemente till fot 15 febr. s. å. men återgick till det förra regementet; deltog i kriget i Polen 1702—06; utnämndes till generalmajor i armén 12 juni 1706. — Ogift.

Biografi

B. torde av allt att döma fått en svensk uppfostran och blev, följande i faderns fotspår, svensk kavalleriofficer. Tillfälle till verklig krigstjänst bjöds honom, då han som kapten åtföljde fältmarskalken Nils Bielkes regemente på hjälpexpeditionen till Holland (1689—97). Hans regemente formerades i Bremen på hösten 1688, mönstrades av Bielke 2 jan. 1689 i Verden och inryckte i Holland. 12 jan. samt garnisonerades tills vidare i Maastricht. Krigets allvar fick B. snart nog pröva. Han bevistade nämligen det för svenskarna så blodiga slaget vid Fleurus (1 juli 1690), i vilket endast en ringa del av Bielkes regemente undgick död eller fångenskap. Efter nederlaget återvände B. till Maastricht med spillrorna av regementet, vilket varken detta eller följande år kunde ånyo uppbringas till fältduglig numerär. Ej heller under åren 1692—96, då regementet under nära nog fredsförhållanden gjorde garnisonstjänst i Maastricht och Luik, ifrågasattes några egentliga fälttåg. B. sökte flera gånger i brev till Nils Bielke befordran till major vid inträffande vakanser, men trots löften synes han ej hava blivit ihågkommen förrän någon tid efter hemkomsten, då han blev överstelöjtnant vid drottningens livregemente till fot.

När kriget med Danmark utbröt år 1700, beordrades B: s regemente ombord på transportflottan. En bataljon ur detsamma deltog under B: s befäl i landstigningen vid Kjöge bukt, och härvid synes han hava utmärkt sig under konungens ögon. Under Narvafälttåget låg B. i garnison i Malmö, men sedan han år 1701 återbördats till kavalleriet som chef för skånska ståndsdragonregementet, ofta benämnt »prästdragonerna», inskeppade han sig i maj 1702 med regementet i Karlshamn och ankom den 19 till Dünamünde. Här låg B. stilla en månad och ryckte därpå över Jarburg, Gorodok och Brest-Litovski till huvudarmén i Polen. Marschen varade till i okt., då regementet, som börjat härjas av sjukdomar, förlades i vinterkvarter i trakten av Ostrowo. Själv låg B. över vintern i Mirogonowitz.

På vintern och våren 1703 följde B: s regemente Karl XII under olika uppdrag; bl. a. igångsattes ett försök i mars att från Radzimin gå mot Bug för att oroa sachsarna norr om strömmen, men övergången misslyckades. När Karl 17 apr. beslöt att gå från Radzimin över Bug till Novodvvor för att överrumpla sachsarna, hade han utsett livregementet att utföra första attacken. Enligt en deltagare (G. V. Coyet) gingo då »överste Buchwald och alla hans officerare till Kongl. M:t och föreställde honom, huru som de sig alla beklagade, att Hans M: t ej ville förunna dem, som dragoner voro, sådan post, då likväl det alltid maner voro, att dragonerna fingo den äran att göra första attacken». Konungen log härtill och beviljade deras önskan. B. delade regementet i två skvadroner, av vilka han själv förde den ena, sam (20 apr.) med regementet över Bug och attackerade sachsarnas förposter, som tillfångatogos. Framryckningen fortgick hela natten till 21 apr., då fienden drog sig tillbaka mot staden Pultusk, där fältmarskalken Steinau låg med fyra regementen. Det sachsiska kavalleriet hade varskotts av flyende och befann sig vid B: s anmarsch »på fältet för oss rangerade en plein ordre de bataille». Konungen gav nu order om attack, och för B: s anfall flydde sachsarna så gott som utan svärdsslag. De förföljdes kraftigt och gjorde små försök till motstånd, särskilt vid bron över Narew, men utan framgång. Slaget vid Pultusk blev B: s elddop i det polska kriget — det genomgicks med samma bravur som det danska vid Kjöge bukt. Dagen efter slaget gick konungen med en ringa styrka kavalleri, bland dem B: s dragoner, »på parti» mot Ostrolenka, där han ville attackera sachsarna och polackerna, vilka väntade i stor övermakt. B., som trots sin ådagalagda tapperhet tydligen var emot alltför hasarderade företag, lyckades dock, enligt vad det berättats »efter mycket arbete», förmå Karl att uppgiva detta försök.

Nästa tillfälle, då B: s namn finnes särskilt omnämnt, är vid belägringen av Thorn i maj 1703. Med det nu endast cirka 100 man starka dragonregementet fick B. order att begiva sig före Karl mot Thorn för att förhindra fiendens dragoner att sätta eld på den obefästade förstaden till Thorn. Vid dragonernas annalkande mot fästningen flydde sachsarna undan mot murarna, så att den ringa svenska styrkan måste fatta posto alldeles under fästningens kanoneld, vilken emellertid gjorde blott ringa skada. Slutligen framkom infanteri, som avlöste dragonerna. Dessa gingo i kvarter i stadens närhet och kvarblevo där utan märkliga öden till fästningens fall; de avmarscherade först i nov., då kosan ställdes norr ut för rekrytering. Genom K. brev 22 dec. 1703 blev kapitulation uppgjord med B. om hans regementes kompletterande med 450 gemena genom värvning, »tillåtande Kungl. Maj: t fri värvning över hela riket». Emellertid befanns det, att medel icke funnos tillgängliga för värvningen, varför samtliga landshövdingar i Sverige och Finland anbefalldes att »utskriva och påbjuda 50 dir smt kontribution till överste Buchwalds regementes rekrytering för var dragon, som år 1700 blev utgjord». Av dessa omständigheter synes framgå, att särskild vikt lades vid ett uppbringande av B: s regemente till krigsmässig styrka. Regementet blev sedermera flera gånger förstärkt genom överföring från infanteriregementen.

Under första halvåret 1704 företog B. olika strövtåg dels med konungen, dels detacherad. När Karl beslöt sig för tåget till Lemberg i slutet av juli, beordrades B: s dragoner att medfölja på den beryktade ilmarschen till denna fästning. Den 25 aug. ankom konungen med tre dragonregementen, bland dem B: s, till Dombrovva cirka en mil från Lemberg, då fästningen kringrändes. Dragonerna fingo nu sitta av, och i gryningen den 27 gingo de till storms mot fästningen, vilken sades förr en gång hava emotstått ett anfall av 150,000 turkar. B: s regemente gick under sin chefs befäl längst till höger. Intet skott lossades från de anfallandes sida. »Upp på vallen kommo dragonerna genom att stiga upp på varandras axlar. Nästa hinder är ett högt plank, bakom vilket försvararna stå. Men nu komma handgranaterna till nytta. De slungas över planket — och fienden måste vika» (Uddgren). Enastående var den bragd, genom vilken dragonerna utan ett kanonskott betvingat denna fästning, som bar den stolta inskriften »intacta virgo» — den hade aldrig blivit av fienden intagen. B. hade nu jämte E. D. Krassows och K. G. Dückers dragonregementen befästat sitt rykte, som flög över Europa. Förlusten var ringa men bytet oerhört.

Lemberg lämnades redan i mitten av sept., och B. användes sedan under återstoden av år 1704 samt 1705 för olika uppdrag, av vilka emellertid intet är särskilt anmärkningsvärt. I slutet av 1705, när konungen bröt upp till Stanislaus' konungakröning, ställdes B. under Rehnskiölds befäl mot sachsiska gränsen. Vid Schulenburgs anfall mot Rehnskiöld i början av 1706 beslöt den senare att möta med motanfall. Operationerna ledde till slaget vid Fraustadt (3 febr.). B: s dragoner deltogo i detta på vänstra flygeln i första träffen och ingingo i den slaggrupp, som fick till trppgift att genom det i dess front stående sachsiska kavalleriet slå sig fram över byn Gegersdorf och anfalla det fientliga infanteriet i ryggen. Anfallet gick fram över frusna marker och en isbelagd ström, å vilken de oskodda eller illa skodda hästarna snävade, så att ryttarna måste sitta av och leda hästarna. Sachsarna begagnade sig dock ej härav, utan svenskarna kommo över och kunde åter sitta upp till häst, varefter »det blev igenom Guds hjälp en annan lek och dans för dem». Det blev också ett »starkt fäktande och mördande», tre gånger redo de svenska dragonerna genom sachsarnas led, och först vid fjärde attacken flydde dessa. Sedermera förföljdes de, men dragonerna måste återvända för att lösa sin uppgift att anfalla det fientliga infanteriet. »Det var ett hårt möte. Av deltagare i slaget är flera gånger vittnat, att varje officer i den svenska hären kände, att det här icke blott gällde att gå tappert på utan även och framför allt att till det yttersta fasthålla givna uppgifter.» B., en äkta karolin, var under denna häftiga och för hans regemente så ärofulla kamp tydligen i den skarpaste striden, ty han erhöll ej mindre än nio skott- och fyra huggsår. Sedan konungen genom de fientliga härarna, som stodo mellan honom och Rehnskiöld, fått underrättelse om den stora segern, tillskrev han — från Pinsk 2 maj — fältmarskalken ett brev, vari han särskilt hälsade B., och utnämnde sedermera, 12 juni 1706, denne till generalmajor i armén som erkänsla för hans vid Fraustadt visade ledaregenskaper.

Efter slaget hade den svårt sårade dragonöversten förts till Stettin för att få vård för sina blessyrer, men han dukade dagen före sin befordran under för dessa. Han hade då fått ägna sina krafter och sin hängivenhet åt konungen under dennes lyckosamma tid, och när historien om Karl XII: s sagolika bragder i Polen täljas, kommer alltid hans namn att nämnas omstrålat av dessa års hjältegloria.

Författare

Lenn Jacobson.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Värvade regementen 34, brev till defensionskommissionen, bio-graphica samt Nils Bielkes samling, RA; rullor: Pfaltzburgs regemente, Nils Bielkes regemente i Holland, krigsarkivet; Johan Gabriel Baners journal, KB. — Hist. handl., 2, 9, 10, 18 (1862, 74, 79, 1900—03); Karol.. krigares dagböcker, 2, 3, 9 (1903, 07, 13). — Bidrag til den store nord. Krigs Historie, 1 (1899); C. Grimberg & H. E. Uddgren, Svenska krigarbragder (1914); Karl XII på slagfältet. Utg. av Generalstabens krigshist. avd. (1918); A. Lewenhaupt, Karl XII: s officerare, 1 (1920); C. O. Nordensvan, Svenska armén åren 1700—1709 (Karol. förb. årsbok, 1916); C. G. Platen, Kungl. skånska dragonregementets historia, 2.(1911); F. U. Wrangel, Ur arkivens gommor (1912).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christian Albrecht Buchwaldt, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17128, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lenn Jacobson.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17128
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christian Albrecht Buchwaldt, von, urn:sbl:17128, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lenn Jacobson.), hämtad 2024-04-25.