Meriter

3. Mårten Bunge, den föregåendes son, f. 3 jan. 1764 på Söderby, Österhaninge socken, d. 29 aug. 1815 på Beateberg, Rö socken. Sekundkapten vid Smålands kavalleriregemente 2 apr. 1764; kvartermästare därstädes 2 apr. 1772; kvartermästare vid livregementet till häst 16 dec. 1774; kornett därstädes 10 sept. 1777; löjtnant 17 apr. 1782; legationssekreterare i Haag 16 febr. 1785; chargé d'affaires därstädes juli 1785—apr. 1786 och juni 1787— maj 1789; ryttmästare 23 jan. 1786; e. o. ledamot av kanslikollegiet; erhöll avsked ur krigstjänsten 15 dec. 1790; kansliråd 18 dec. 1792; bevistade riksdagarna 1800 och 1809—10; överhovjägmästare i survivance 14 juni 1800; erhöll 12 dec. 1802 befogenhet att utöva överhovjägmästarämbetet i friherre Axel Oxenstiernas frånvaro; överhovjägmästare 3 maj 1803; ledamot av skogskommittén 1803—28 dec. s. å.; tjänstefri 6 juni 1815. Ledamot av Patriotiska sällskapet.

Gift okt. 1788 i Holland med sin syssling, friherrinnan Johanna Konstantia Creutz, f. sept. 1770, d. 7 juli 1845, dotter till ministern friherre Karl Johan Creutz.

Biografi

1800-talets första decennier utmärka i vårt land den traditionella skogspolitikens djupaste nedgång och den ekonomiska liberalismens triumf på ett område, där staten i även under merkantilismens tidsålder osedvanligt hög grad tillagt sig rätten att reglerande ingripa. Sitt berättigande hämtade denna våldsamma: reaktion ur de allmänna skogarnas mindre tillfredsställande skick, som befäste tidens misstro mot statens ekonomiska verksamhet. Men samtidigt hade dock inom förvaltningen en uppryckning börjat göra sig gällande, som längre fram skulle visa sina frukter. Skogsadministrationen hade, sedan Karl XI indragit riksjägmästarämbetet, varit fördelad mellan landshövdingarna och bergskollegiet. År 1780 lät emellertid Gustav III överhovjägmästaren inträda i de chefsfunktioner, som tidigare tillkommit riksjägmästaren, och tillika övertaga förvaltningen av kronoparkerna, medan allmänningarna förblevo under landshövdingarnas vård och bergskollegiet självfallet bevarade sina rättigheter. Den sålunda fastställda kompetensfördelningen bibehölls oförändrad i 1793 års skogsordning och visade sig så till vida ändamålsenlig, som den fungerande överhovjägmästaren friherre Axel Oxenstierna utan att nyskapande ingripa i statens skogsvård dock med nit och framgång strävade att skydda kronoparkerna. Samtidigt återupptogs även arbetet på skogslagstiftningens förbättring, i det en ny skogskommitté år, 1798 tillsattes för att ytterligare lämpa skogsordningen efter tidens behov.

Det var sålunda i ett både i hänseende till förvaltningen och lagstiftningen viktigt skede, B. blev det svenska skogsväsendets främste man, då han 1803 efterträdde Oxenstierna som överhovjäg-mästäre och tillika inträdde i skogskommittén. Ett ögonblick såg det också ut som om med den nya kraften även ett nytt skede skulle komma. Vad den svenska skogsskötseln, så vida den ej tjänade bergsbruket, måhända framför allt led av var en av lagstiftning och slentrian omhuldad blädning, vilken bortplockade de värdefullare dimensionerna och kvarlämnade söndertrasade bestånd utan reproduktionskraft. Därtill kom, att skogsbetningen merendels förstörde den återväxt, som trots de ogynnsamma förhållandena inställde sig. På brukens kolhyggen hade emellertid andra avverkningsmetoder, som röjde rum för den nya skogen, framtvungits av förhållandenas egen makt, och i utlandet hade den planmässiga skogsvården gått starkt framåt, särskilt tack vare utbildandet av trakthygges-metoden. Från båda hållen hade nya tankar börjat tränga in i den skogliga diskussionen och sätta det traditionella avverkningssystemet under debatt (se t. ex. artiklarna J, Brauner d. y., R. R. Broocman och M. H. Brummer). Med erfarenheter från flerårig vistelse i främmande land blev B. en av dem, som till vårt land förmedlade kännedomen om utlandets intensivare skogsbruk, och hans iver att tillämpa dess metoder på de svenska förhållandena var stark och omisskännlig.

Ett första tillfälle härtill erbjödo skogskommitténs förhandlingar. I nov. 1803 företog sig denna slutbehandlingen av skogs-ordningen, och B. ingrep då (21 nov.) med en rad förslag, vilka vunno hans medkommitterades bifall och i allt väsentligt inflöto i den nya skogsordning, som till följd av kommitténs förslag utfärdades 1805. I korthet kunna hans yrkanden karakteriseras så, att de avsågo att uppdraga en bestämdare gräns mellan landshövdingarnas; och överhovjägmästarens befattning med skogsvården och utbilda de förut knapphändiga, bestämmelserna om överhovjägmästarens förvaltning av kronoparkerna till den utförlighet och fullständighet, som bestämmelserna om landshövdingarnas förvaltning av allmän-ningarna redan ägde. Såvitt möjligt skildes nu också på B: s yrkande den personal, för vilken överhovjägmästaren var chef, under namn av »jägeribetjäning» från den »skogsbetjäning», som stod till landshövdingens förfogande för vården av allmänningarna (§§ 11, 12, 70 och följ.). Andra ändringar och' tillägg, som kunna återföras på yrkanden av B., äro en strängare reglering av de enskildas rätt att anlita kronoparkerna för virkesfångst och bete samt föreskrifterna om inrättandet av en till överhovjägmästarens disposition stående »planteringskassa», ett tillägg till bättre skydd för ek (§ 55) och bestämmelser om vissa straffskärpningar, om böters förvandling till arbete på den ofredade skogen vid åverkansmål och om vittnesvitsord för den åklagande skogs- och jägeripersonalen (§§ 62 och 64). B. nöjde sig emellertid icke med de framgångar, han vunnit i fråga om själva förordningens utformning, utan ryckte även, innan kommittén åtskildes, i en vidlyftig promemoria fram med ett helt program, ägnat att ge nytt innehåll åt de förbättrade formerna för hans ämbetsverksamhet [14 dec. 1803). Omedelbart efter tillträdet till överhovjägmästartjänsten hade han därjämte utverkat K. M:ts befallning (14 juni 1803) att besöka samtliga kronoparker i riket och fullgjorde detta uppdrag genom tvenne inspektionsresor 1804 och 1807. I den innehållsrika berättelse, som han avgav över den första av dessa resor, begagnade han tillfället att utveckla sina åsikter jämväl inför konungen. I sina programuttalanden kritiserade B. bl. a. träffande den nedärvda blädningsmetoden och gjorde sig till målsman för en uthållig, planmässig skogsskötsel, baserad på trakthygge. Bland planer, i vilka B. föregrep den kommande utvecklingen, kunna även nämnas hans yrkanden på ekplanteringens systematisering och hans förslag om inrättandet av en skogsskola. B: s berättelse om 1804 års inspektionsresa, som tydligen väckte livligt intresse, remitterades till Vetenskapsakademiens utlåtande. Under väntan på detta tog B. ett nytt betydelsefullt steg till förmån för de nya åskådningarna, i det han av K. M: t 29 mars- 1805 utverkade anslag åt professor F. V. Radloff till en forstvetenskaplig studieresa i utlandet, ett företag, som genom Radloffs reseberättelse först gjorde en större allmänhet bekant med skogsvårdens framsteg utanför våra gränser. Då Radloff främst tog kännedom om de tyska förhållandena, kan sålunda B. sägas väsentligen ha bidragit till grundläggandet av det för det tidigare 1800-talets svenska skogspolitik så karakteristiska starka tyska inflytande, som senare skulle befästas genom I. A. af Ströms verksamhet.

De praktiska resultaten av B: s förvaltning svarade ej mot hans första uppslag. Medan han — förgäves — väntade på att regeringen skulle bli färdig att taga ståndpunkt till hans reformplaner, fick han inskränka sig till att handlägga hela raden av detaljärenden, utsyningar, virkesförsäljningar, befordringar och dylikt och gled väl förmodligen själv så småningom in i denna slentrian. Samtidigt fick han uppleva, att den allmänna meningen allt bestämdare vände sig mot den kår, vars chef han var, och hela den förvaltning, han företrädde. Redan 1804 hade han ansett det nödvändigt att utförligt — och med goda skäl — polemisera mot de krav på de allmänna skogarnas fördelning mellan jordägarna, vilkas styrka han under sin inspektionsresa fått röna, och 1809 såg han de folkliga och liberala kraven vinna sin första stora seger genom de riksdagsdebatter, vilkas resultat sammanfattades i ständernas bekanta skrivelser om anstalter för förbättring av den allmänna skogshushållningen och om jägeristatens indragning. Otvivelaktigt hade det ålegat B. att under dessa brytningar föra sin administrations talan, men han valde att förbliva tyst och nöjde sig med att skicka fram sin sekreterare, Gr. A. Bruncrona (se denne). Om anledningen till denna påfallande svaga hållning kunna vi ej bilda oss någon säker kännedom. Då B. och Bruncrona senare blevo brouillerade, synes det nämligen ovisst, vilken vikt man får tillmäta den senares påstående, att chefen under trycket av den allmänna oviljan helt enkelt saknat »courage» att träda fram.

Stark var i varje fall säkerligen icke B:s ställning vid denna tid. Anledningen därtill var hans mindre värdiga enskilda liv. Han var en glad och trevlig sällskapsbroder, känd som en av sin tids mest citerade ordlekare och kvickhetsjägare. Men han riktade även genom sina galanta äventyr på ett mindre oskyldigt sätt tidens nyhetskrönika med begärligt återberättade anekdoter. På operan sågs han »beständigt om kvällarna mellan kulisserna». Därtill kom, att hans ekonomi med åren blev fullständigt undergrävd. Efter några militär- och diplomatår hade han år 1788 i Holland ingått ett rikt gifte med friherrinnan Johanna Konstantia Creutz, vilken efter sin mor, en holländsk patricierdam, ärvt en betydande förmögenhet. Därpå drog han sig tillbaka till- hemlandet, utbytte krigs-och diplomattjänsten mot civila beställningar, inlöste 1791 den vackra egendomen Beateberg i Rö socken av fadern och köpte s. å. Backa i Kårsta^[1] socken samt 1793 de stora Ockelboverken. På Djurgården förskaffade han sig dessutom besittningsrätten till Rosendal. Knappast ägde han väl emellertid drift och kraft nog att vid sidan av sina nöjen och sina tjänsteplikter sammanhålla en dylik komplex. Han innehade Ockelboverken under ett decennium, då den svenska brukshanteringen var mer än vanligt lönande, och det uppsving, som följde med de goda tiderna, återspeglar sig även i denna brukspossessions historia. Om B: s intresse för sina under-havandes bästa vittnar än i dag »Bunges kapell» (numera skolhus), som byggdes, sedan B. utverkat tillstånd att hålla särskild brukspredikant. Han smittades även av den ökade företagsamhet, som livade sinnena. Begränsningen av det tillåtna stångjärnssmidet hänvisade till en början bruksägarna till manufaktursmidet, om de ville vidga sin rörelse, och B. byggde som andra manufakturverk vid sina olika bruk. Den 15 juni 1803 öppnade emellertid en K. förordning om stångjärnssmidet särskilt för de norrländska brukspatronerna möjligheten att tillfredsställa sin otåliga lust att nyttja konjunkturerna genom ökning av den mest lönande tillverkningen, stångjärnsproduktionen. Även B. planerade nyanläggningar, nien hans affärer befunno sig trots de goda tiderna redan år 1804 i det skick, att han »för ämbetsgöromål och andra förekommande omständigheter» nödgades begära bruksegendomen under administration, och kort därpå stäcktes även vid Ockelboverken alla högtflygande planer genom det katastrofala bakslag, som 1806 drabbade hela den svenska bruksrörelsen till följd av det skärpta handelskriget. Finansieringen av den löpande driften gav därefter mer än nog av bekymmer. Redan 1808 ville handelshuset Bohman, Hassell & Görges, som förlade rörelsen, uppsäga krediten, och det var endast hänsynen till omöjligheten att under en tid, »då bruksegendomar icke egenteligen kunna sägas hava något givet värde», på ett tillfredsställande sätt realisera företaget, som förmådde förlagsfirman och kuratorerna att fortsätta sitt otacksamma värv. Alla försök att tillföra bruksdriften friskt kapital eller försälja bruket slogo emellertid fel, och då förlagsfirman själv råkade på obestånd, måste kuratorerna år 1812 frånträda sin befattningi och begära boet i konkurs. Tillgångarna, uppgåvos, oberäknat grevinnan B: s i Holland innestå-ende egendom, till 437,446 rdr, medan skulderna belöpte sig till 323,971 rdr. År 1815 blev B. tjänstefri och drog sig tillbaka till Beateberg, där han. före årets slut avled, enligt bouppteckningen utblottad på allt utom vad kreditorerna lämnat till hans begagnande. Hans gemål såg sig emellertid tack vare sin enskilda förmögenhet i stånd att behålla Beateberg.

Författare

B. BOETHIUS.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: [Chevalier de Cérou], Älskaren, författare och dräng. Comedie i en act. Sthm 1799. (4), 73 s. (Övers.) [Plagierad i Karbunkelskiöld, eller fosforisten kärleksnarr. Komedi i en akt. Sthm 1827. (6), 61 s.]

Källor och litteratur

Källor: Överbovjägmästarens underd. skrivelser till K. M: t 1803—15, däribland B:s berättelser om kronoparkernas tillstånd 1 aug. 1804 och 1 mars 1807 samt hans framställning 15 mars 1805 om anslag till professor F. V. Radloffs utländska resa, skogskommissionens prot. och handl. 1803, akten till K. M:ts dom i B:s konkursmjäil 1 maj 1815 samt B;s bouppteckning i Svea hovrätts arkiv, allt i RA; L. E. Berglund, Järnbruken i Ockelbo (Från Gästrikebygder, 1925); [C. F. Lindahl!, Svenska millionärer, af Lazarus. 2 (1898), s. 174 o. följ.; H. Samzelius, Jägeristaten (1915).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Mårten Bunge, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17148, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOETHIUS.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17148
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Mårten Bunge, urn:sbl:17148, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOETHIUS.), hämtad 2024-04-18.