Meriter

2. Peter von Danckwardt, före adlandet Danckwardt, den föregåendes sonson, f. 4 juni 1662 i Norrköping, d. 20 apr. 1732 i Falun (?). Föräldrar: borgmästaren Peter Danckwardt och Katarina Sabina Crail. Kammarskrivare på Upplands landskontor 1681; kammarskrivare i kammarkollegium 1685; lands-kamrerare i Östergötlands län 1 aug. 1689; adlad 23 jan. 1692; deltog i samtliga riksdagar 1693—1731 och var därunder bl. a. ledamot av sekreta utskottet 1713—14, 1719, 1720 och 1723, av deputationen över kollegiernas och landshövdingarnas instruktioner 1723, av deputationen över arvskapssaken mellan drottningen och hertigen av Holstein 1726—27 samt av deputationen över riksens ständers kommission över reduktions- och likvidationsverken 1731; kamrerare vid generalavräkningskontoret 3 maj 1704; krigskommissarie 1708; krigsråd vid armén i Skåne 1710; statskommissarie 30 aug. 1710; kammarråd 9 sept. 1712; ledamot av kommissionen över baron G. H. von Görtz och greve G. von Dernath m. fl. 22 dec. 1718 samt av kommissionen angående upphandlingsdeputationens och kontributionsränteriernas förvaltning 22 maj 1719; erhöll landshövdings titel 23 mars 1720; landshövding i Kopparbergs län 16 sept. 1723; ledamot av kommissionen över hushållningen vid kopparverket i Falun 24 dec. 1723—18 maj 1724; friherre 7 sept. .1726.

Gift 1) 1693 med Anna Katarina Gyllenadler, f. 1659, f 1710 (begraven 24 febr.), dotter till biskopen i Linköping Samuel Enan-' der, adlad Gyllenadler, och Brita Nilsdotter; 2) 1711 med Kristina Maria Gyllenanckar, f. 28 maj 1683 i Stockholm, f 28 apr. 1741 på Brunnsholm, Näs församling, dotter till vice presidenten Bengt. Gyllenanckar och Kristina Magdalena Sack.

Biografi

Såsom kammarskrivare på Upplands landskontor var D. närvarande vid den kommission, som efter riksdagen 1682 hölls i Uppsala och på andra orter för det ständiga knektehållets genomförande. Sedan han efter några års tjänstgöring som kammarskrivare i kammarkollegium befordrats till landskamrer i Östergötland (1689), fick han likaledes taga befattning med det organisationsarbete, som den nya härordningen medförde. Därjämte anförtroddes honom uppdraget att uppgöra en generalplan över adelsfanans sammansättning i Östergötland och de småländska länen ävensom att årligen besiktiga och approbera de leveranser av kläde och andra munderingspersedlar, som manufakturverket i Norrköping hade att lämna till regementena. Sedan kriget utbrutit, hade D. att utöva uppsikt och kontroll vid de nyuppsatta regementenas embarkering och sjötransporter, vilka företogos från det vid Bråviken belägna Skenas. Dessa och dylika uppdrag meriterade D. till tjänsten som krigskommissarie, vartill han utnämndes 1708. I denna egenskap förrättade han jämte presidenten i Göta hovrätt K. Nieroth mönstring av en del regementen i Småland, Västergötland och Bohuslän. I samband med denna förrättning fick D. — berättar han i en självbiografisk anteckning —¦ tillfälle att resa över till Norge och. kom »emot mången svensks förmodan med gott maner in i den namnkunniga och sedermera dy värre för Sveriges rike olyckeliga fästningen Fredrikshall»; om sitt besök där säger han sig ha översänt en redogörelse till K. M: t. Under kriget i Skåne 1710 erhöll D. order att såsom krigsråd begiva sig till därvarande armé och tillsammans med Magnus Stenbock förrätta generalmönstring och en del andra militära uppdrag. Det var Stenbocks mening att taga med D. på den beramade expeditionen till Tyskland, men detta ändrades, och han fick i stället övergå till statskontoret och därpå till en kammarrådsbefattning (1712).

Under D: s verksamhet i kammarkollegium inträffade kollegiets ryktbara tvist med Görtz angående mynttecknen (nov. 1718). Det är klart, att D. med sin framskjutna plats inom ämbetsverket var djupt engagerad i denna konflikt; då officiell underrättelse om Karl XII: s död ingått och kammarkollegium med anledning därav beslutat avlåta sorgebetygelse till Ulrika Eleonora, yttrade D. enligt, kollegii protokoll (9 dec. 1718), att ämbetsverket på sista tiden blivit av Görtz och av Eckleff »föraktligen behandlat», men att man »i anseende till omständigheterna och till undvikande av åtskillig oreda» hittills ej kunnat tillkännagiva för K. M:t de opassande uppträden», som därvid förefallit. Då emellertid »numera den ändringen skett, att kollegium tror sig bliva hos höga överheten hört och mot förolämpningar skyddat», föreslog D., att man borde underrätta överheten om nämnda förhållande, vilket förslag också av kollegium bifölls. Det var sålunda ingen tillfällighet, att D. av den nya styrelsen insattes i den kommission, som skulle rannsaka och döma över Görtz och hans medhjälpare (22 dec. 1718). Också sade sig Görtz vid ett tillfälle under rannsakningens gång (4 febr. 1719) ha haft all anledning att jäva D., alldenstund denne kände sig »offenderad» över att Görtz besvärat sig hos Karl XII över det ämbetsverk, han tillhörde. D. var tydligen den som inom kommissionen häftigast urgerade på en snabb och sträng dom. Enligt en uppgift av den bekante språkforskaren Sven Hof — vilken denne säger sig ha fått av D. under den tid, han var informator i dennes hus •— skulle D. ha funnit sig motarbetad av vissa medlemmar i kommissionen, vilka ville skona Görtz, men då ha tillgripit följande utväg. Han begav sig tillika med några andra, som hade samma mening som han, till en källare, och sedan han »i några glas vin druckit blygseln av sig», gick han upp i kommissionen, där han »med allvarsam föreställning förmådde eller skrämde ledamöterna att äntligen skrida till doms», ^ans argument var, att man bland allmänheten trodde kommissionen vara bestucken och att man hade att befara »buller av gemene man», om »denne förrädare» sattes på fri fot. Protokollen innehålla ingenting om detta, men de visa oförtydbart, att D. på alla sätt hårt pressade den anklagade. Hans skriftliga votum (9 febr. 1719) var det skarpast formulerade av dem som avgåvos: han fann det av handlingarna och utredningen ådagalagt, att Görtz »varit hos konungen för riket en falsk och högst skadlig rådgivare samt därvid mäkta illa och svårligen, både generaliter och specialiter, traducerat och beljugit undersåtarne... och därefter sina fördömliga missgärningar stadigt förövat så till konungens som rikets och undersåtarnes förtryck, ruin och största fördärv», varför han ansåg honom hava förverkat liv, ära och gods. Enligt Sven Hofs nyss anförda berättelse skulle D. ha yrkat dödsstraff även för Görtz' närmaste man, greve von Dernath; denne skulle ha försökt muta D., men förgäves, varpå hans vänner hittat på den utvägen att avlägsna D. ur kommissionen och på så sätt fått von Dernath frikänd. Huru härmed än förhållit sig, togos emellertid D: s kamerala insikter i anspråk för de utredningar rörande medelsförvaltningen under de sista krigsåren, som följde på räfsten med Görtz.

Att D. var väl anskri ven hos de nya maktägande såväl i regeringen som bland ständerna, framgår av att han invaldes i sekreta utskottet 1719 och 1720 samt erhöll landshövdings titel sistnämnda år. Redan 1692 hade han sökt adelskap under motivering, att han ämnade gifta sig med en adlig dam, och även erhållit sådant. 1726 upphöjdes han i friherrligt stånd och hyllades vederbörligen av lantmarskalken, då han under den då pågående riksdagen introducerades. Allt sedan 1693 deltog han i riksdagarna, men han synes föga till i protokollen; de inlägg han gjorde gällde i allmänhet kamerala frågor (t. ex. 27 juni 1723) eller sådant som rörde hans ländshövdingetjänst (t. ex. 19 dec. 1726). D. hade nämligen 1723 utnämnts till landshövding i Stora Kopparbergs län, sedan han förgäves ansträngt sig för att erhålla en liknande post i Nyköping eller presidentsysslan i kammarkollegium. I Falun synes D. icke ha trivts synnerligen väl; under riksdagen 1726—27 anhöll han vid flera tillfällen att »på något hugneligt sätt bliva hulpen ifrån • denna Faluorten, varest den största koppar- och svavelröken är mitt svåra bröst ganska skadlig», och då presidentsysslan i bergs- kollegium blev ledig, anhöll han hos regeringen (31 aug. 1729) att bli förflyttad till denna post, en ansökan, som dock icke beviljades.

Genom sitt första äktenskap ärvde D. egendomen Ulljeberg i Viby socken (Östergötland), genom sitt andra gifte Brunnsholm i Näs socken (Uppland), och han ägde dessutom gården Normestorp i Slaka socken. (Östergötland).

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

K. biblioteket förvarar alma- nackor med anteckningar av D. för åren 1687, 1688, 1717 och 1719. — En son till D., överauditören Peter Henrik Danckwardt, (f. 1695, f 1777), har efterlämnat handskrifter av teologiskt och juridiskt innehåll (K. biblioteket och Uppsala universitetsbibliotek).

Källor och litteratur

Källor: Biographica, Görtz'ska samlingen, RA; likvidationer och bytesakter, kammararkivet. — Sveriges riddersk. och adels riksdags-prot., 16—17, 16Q3—1714 (1900—02); Sveriges riddersk. och adels riksdags-prot. fr. o. m. 1719, 1—6, 1719—1731 (1875—87); DelaGard. archivet, utg. af P. Wiesel-gren, 17 (1842). —¦ P. G. Cederschjöld, Riksdagen i Stockholm år 1719; med bihang (1825—26); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 28—29 (1859); Hj. Lindeberg, Görtz. Ett offer för enväldet (1925); A. Stille, Kriget i Skåne 1709—1710 (1903).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Peter Danckwardt, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17248, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17248
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Peter Danckwardt, von, urn:sbl:17248, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-19.