Gerard de Besche

Född:1585 – Belgien (i Liége)
Död:1656-06-18 – Forsmarks församling, Uppsala län

Industriidkare, Arkitekt


Band 10 (1931), sida 371.

Meriter

4. Gerard de Besche, de föregåendes broder, f. i mars 1585 i Liége, d. 18 juni 1656 på Forsmark. Åtföljde 1601 fadern till »Hög-Tyskland», dit denne inkallats, »förnämlige arkitektur och konstrike byggningar ther att ställa i verket», och utbildades under hans ledning till arkitekt; inkallad till Sverige 1608; byggde jämte brodern Hubert de Besche Stora Tuna kyrktorn 1610—14; antogs till mjölnare vid kvarnen i Uppsala 3 dec. 1613 och innehade sedan länge denna och andra kvarnar (se nedan); avslöt kontrakt om byggandet av domkyrkotornen i Uppsala 13 dec. 1613 (erhöll fullmakt 28 jan. 1614 och månadskost 6 jan. 1615); byggmästare på Uppsala slott 3 okt. 1616; participerade på 1620-talet i arrendet av Nyköpingsverken; arrenderade jämte medintressenter Forsmarks bruk samt Frösåkers och Närdinghundra härad 15 apr. 1624—1630 samt behöll sedan tillika med sina intressenter arrendet av bruket och utvidgade på flera sätt sin industriella verksamhet i Uppland; köpte jämte Peter Rochet Forsmark 27 nov. 1646 och blev genom process med Rochet ensam ägare till brukspossessionen (exekution sommaren 1655).

Gift 1) 13 sept. 1615 i Dordrecht i Holland med Marie Pied, f. i Dordrecht, d. 1637; 2) 28 okt. 1640 med Margareta von Emersen av en förnämlig släkt i Hamburg, d. 1 febr. 1694 i Stockholm, måhända identisk med flickebarnet Margareta, som döptes 22 juli 1614 i Hamburg och var dotter till Jürgen von Emersen, gift 1598 med Anna, änka efter Anton Grabow.

Biografi

Under sina processer med Peter Rochet åberopade de B. i en odaterad, vid medlet av 1650-talet ingiven supplik sin trogna 46-åriga tjänst i Sverige. Uttalandet bekräftar den traditionella uppgiften, enligt vilken han omkring 1608 skall ha inkommit i riket. Om hans första år där är intet bekant, men säkerligen har han jämte fadern och bröderna använts i arkitektuppdrag och i bergverkens tjänst. På båda dessa områden skulle han nämligen senare framträda med en betydelsefull och självständig verksamhet. Liksom bröderna intresserade han sig även för den lukrativa kvarnindustrien. Då han, såsom strax skall berättas, 1613 etablerade sig som arkitekt i Uppsala, var hans första åtgärd att förskaffa sig ett arrendekontrakt på kvarnen, som sedan förnyades och utvidgades även till Ulva kvarnar i Bälinge (28 sept. och 1 okt. 1616, 10 apr. 1622) samt Ekeby kvarn i Gamla Uppsala och Vattholma kvarn (21 aug. 1621). Senare tillförpantade sig de B. Ulva gård (jämte ett par andra hemman) för en försträckning av 513 8/i3 rdr (21 aug. 1632) och förnyade 1 juli 1637 kontraktet om kvarnarna i Uppsala och Ulva på ytterligare sex år. Huru länge han behöll dem, är dock ovisst. Båda övergingo nämligen efter någon tid till akademien, Ulva kvarnar redan 1639 och kvarnen i Uppsala 1647.

Det första stora arkitektuppdrag, i vilket vi möta de B:s namn, är uppförandet av den nya tornspiran på Stora Tuna kyrka. Härom förtäljer Abr. Sahlstedt i Stora Tuna »Minnesdöme», att uppdraget 1610 gavs åt »tvenne förskrivne fransoser vid namn Hybbert och Gera» och att dessa på fem år fullbordade bygget; »för resning, brädslagning och spaning» bekommo de 2,100 dir kmt reda penningar, de B: s andel i bygget bestyrkes ytterligare av ett »pass» för honom av 9 maj 1614 att hämta ned sina instrument från Stora Tuna till det ännu förnämligare arbete, för vilket han ådagalagt sin kompetens vid Dalakyrkan, nämligen tornbygget på Uppsala domkyrka. Tornet i Stora Tuna, som avbrändes 1802, är bekant genom Sahlstedts beskrivning och avbildning. Som särskilt anmärkningsvärd framhålles där bl. a. själva konstruktionen, tornets »ganska ofanteliga och starka bjälkar konstigt sammanfogade samt med järnsmide som styvast sammanslagna». Tornspirorna i Uppsala, tillkomna för att ersätta dem, som gått förlorade i 1572 års brand, blevo de B: s främsta insats som arkitekt. Då de förstördes i 1702 års brand, äro de för oss kända endast genom avbildningar av Erik Dahlbergh och framför allt Joh. Peringskiöld (i »Monumenta Ullerakerensia»). Tornen voro av samma typ som Stora Tunas men rikare utbildade. Från murkrönet, som omgavs av en balustrad med obelisker i hörnen, stego de nedtill insvängda åttkantiga spirorna. Ovanför en utbuktning med en krans av gavel-krönta, av voluter omgivna fönster följde två öppna, likaledes åttkantiga lanterniner, den undre högre och bredare än den övre. Spiran avslutades därpå med en spets, bärande en lökformig, något långdragen knopp. En takryttare i samma stil byggdes sedermera av en borgare i Uppsala. Tornen kläddes med koppar, de två stora på kronans bekostnad. Med sina in- och utbuktande linjer, sina lanterniner och knoppar återgingo de de Bescheska tornen på flamländska och holländska kyrktorn och voro, liksom hela den de Bescheska familjens verksamhet i Sverige, talande vittnesbörd om det starka nederländska inflytandet på vår kultur under 1600-talets förra hälft.

Enligt traditionen skall de B. jämte sin broder Hubert ha byggt om Forsmarks bruk i Uppland 1615, men någon räkenskap för detta år har ej bevarats, och i räkenskapen för 1616, då bygget ännu pågick, möta ej bröderna. Såvitt vi nu veta, var det i Södermanland, de B. först på allvar kom in i bruksindustrien. Såsom i brödernas biografier redan berättats, tillhörde han och Gillis de Besche det konsortium, som under ledning av Joakim Danckwardt (se denne) under förra hälften av 1620-talet efterträdde Willem de Besche i förvaltningen av de s. k. Nyköpingsverken och med tiden blev dennes och Louis De Geers farligaste medtävlare i styckehandeln. I nämnda biografier är även skildrat, huru de B. och Gillis på hösten 1626 gjorde gemensam sak med den äldste brodern och De Geer samt som lön därför 1627 erhöllo del i arrendet av Nyköpingsverken, då Danckwardt undanträngdes från detta. Likaså har där omtalats, att de B. sedermera utköptes av Hubert och Gillis för 8,800 dlr kmt.

Att de B. drog sig tillbaka från Södermanlands verk en sammanhänger otvivelaktigt med att han i Uppland funnit uppgifter, som till sist kommo att helt lägga beslag på honom. Redan 1622 byggde han jämte Velam Wervier och Peter Rochet en stångjärnshammare i Börstils socken. Denna nedlades visserligen ganska snart (1634), men dessförinnan hade de B. fastare knutits vid det uppländska bruksdistriktet. Den 15 apr. 1624 arrenderade han nämligen tillsammans med Kilian Wervier, Evert Hoos och Peter Rochet för 5,771 dir jämte särskild betalning för gärdepersedlar Forsmarks bruk samt Frösåkers och Närdinghundra härad. Allmogen förpliktades genom kontrakt till omfattande körslor, som på vanligt sätt skulle avkortas i skatten. Om kronan så påfordrade, skulle arrendet betalas i skytt och lod, men eljes fingo intressenterna utskeppa dessa produkter mot vanlig tull. I verkligheten torde de B: s andel i affären till en början ej ha varit alltför omfattande. En avräkning i en skuldbok (N:o 11) visar nämligen, att arrendet på 1620-talet till stor del betalats med kanoner i Nyköping av det Danckwardtska konsortiet. Det är alltså detta, som stått bakom det kapitalkrävande företaget, ett förhållande, som förklarar, att även Gillis de Besche framträder som intressent däri (åtminstone till 1628, Svea hovrätts Liber causarum 102:3:11, fol. 23).

Själv kvarstod de B. tydligen ännu i kronans tjänst. I början av år 1625 sändes han nämligen (3 jan.) till Säter för att förrätta vad honom där ålades; helt säkert var det kopparkompaniets nya myntverk uppdraget gällde. Insatserna i Uppland växte emellertid. Efter åtskilliga förändringar bestod det där verksamma konsortiet av de B., Rochet, Velam Wervier och Henrik Lemmens, den sistnämnde på Gustav Adolfs befallning upptagen som bolagsman 1630. Dessa övertogo 6 okt. 1633 Västlands (Vesslands) bruk, som året förut (9 maj) utarrenderats till de B., Rochet och en tredje medintressent. Därjämte började de B. i medlet av 1630-talet bygga ett eget bruk i Berkinge, och slutligen anlade han och Rochet gemensamt Viggelsbo, liksom Berkinge beläget i samma socken som Forsmark, Valö. Lemmens var ej mindre verksam på sitt håll, han innehade redan tidigare Norrtälje gevärsfaktori och Örtala samt grundade i rask följd Åkerby bruk (1638), en ny masugn (1639) och Hilleboia bruk (1640). Under sådana förhållanden kan det knappast förvåna, att konsortiet ej i längden kunde sammanhållas. Wervier utträdde 1640, övertog ensam Västland och grundade i grannskapet därav Dorkarby eller Strömsbergs bruk, medan Lemmens, som absorberades av sina övriga affärer, realiter drog sig tillbaka från Forsmark utan att dock uppsäga sin arrenderätt. Tack vare dessa förändringar i bolagets sammansättning blevo de B. och Rochet faktiskt ensamma om Forsmark. År 1642 moderniserade de fullständigt bruket; i det de i stället för 3 masugnar och 7 hamrar byggde 2 fransyska masugnar och 2 hamrar, säkerligen med större effekt än de gamla verken. Knappt var emellertid detta gjort, förrän den alltjämt osäkra besittningsrätten och tidens äventyrliga kreditförhållanden hotade att beröva dem frukterna av deras arbete.

Att de B. 1626 i striden om Södermanlandsverken ställde sig på De Geers sida, fick den största betydelse för Forsmark. De Geer blev nämligen nu även detta bruks förläggare. Den 17 jan. 1627 förbundo sig de B. och hans broder Gillis att försälja alla sina vid Forsmark tillverkade kulor till De Geer, och sedan fortsatte denne att försträcka de B. och hans medintressenter medel till deras vittförgrenade företag. Ehuru De Geer även på detta sätt lyckades sammangjuta hela det uppländska brukskomplexet till en enhetlig driftsorganisation med planmässig arbetsfördelning, fann han det dock tydligen fördelaktigare att själv ha den direkta ledningen. En möjlighet att förvärva även Forsmark syntes erbjuda sig, då arrendet 1643 skulle förnyas, de B. och Rochet sökte nämligen vid detta tillfälle göra sig kvitt Lemmens, men denne satte  sig till motvärn. Av den sålunda uppkomna tvisten begagnade sig De Geer för att söka få arrendet överflyttat på sig: bruket hade, sade han, i verkligheten drivits av honom, de B. och Rochet voro »allenast hans tjänare». Såväl Lemmens — vilken dock ännu 1647 skulle göra ett försök att hävda sina anspråk — som De Geer misslyckades likväl. Kontraktet förnyades för de B. och Rochet, och De Geer fick åtnöjas med att hålla arrendatorerna i beroende genom omfattande hemmansköp i trakten och fortsatt kreditgivning. Med tiden visade sig emellertid de B. vara mannen att övervinna de risker, som följde med förlagsväsendet. Rochet åter fördjupade sig mer och mer i gäld och blev snart fullständigt beroende av De Geer. Detta, blev så mycket äventyrligare, som enigheten mellan de B. och Rochet ej länge kunde upprätthållas.

Redan ganska snart synas de båda bolagsmännen ha delat bruket mellan sig på så sätt, att de drevo en hammare och en masugn var. Länge dröjde det dock icke, innan de råkade i delo med varandra om kolköp och vattenrätt. Trots tvisterna avslöto de likväl 27 nov. 1646 ett gemensamt kontrakt med kronan, varigenom de tillhandlade sig Forsmark med fyra underlydande hemman för 3,000 rdr jämte en årlig »rekognition» på 1,000 dir smt för malmfångst och ström; i en tilläggsbestämmelse föreskrevs (19 dec), att de ömsesidigt skulle ha lösningsrätt, om kompanjonen ville sälja sin anpart. Troligtvis hade de B. hoppats, att Rochet ej skulle mäkta deltaga i köpet, men De Geer försträckte honom nödiga penningar. Bergskollegiet sökte samtidigt trygga enigheten genom att bemedla, en överenskommelse mellan dem (21 nov. 1646), vilken dock lika litet som en ny dylik av följande år (15 okt.) länge skulle respekteras. Särskilt synes konkurrensen om kolköpet ha blivit irriterande, ej minst därför att De Geer sökte begagna sin genom de ovanberörda hemmansköpen vunna maktställning till att gynna sin klient Rochet framför de B.

Ehuru De Geer ej konkurrerade med de B. och Rochet vid Forsmarksköpet 1646, är det tydligt, att han blott bidat sin tid. Snart nog kom det ögonblick, då Rochets affärer ej längre kunde hållas flytande. De Geer lagsökte honom 1651 och hade redan fått uppbud på hans andel i Forsmark, då bergskollegiet ingrep och förklarade de B. berättigad att använda sin lösningsrätt (resolution 4 dec. 1652, bekräftad av K. M:t 10 dec). Rochets andel värderades till följd härav i aug. 1653 till nära 20,000 dir, som de B. genast deponerade. Därmed var dock saken ingalunda klar, tvärtom följde uppskov på uppskov. De Geer sökte gottgöra sitt förhastande genom att lova Rochet ytterligare anstånd och nya försträckningar, medan denne vände sig till alla instanser med sina klagomål. Utrymmet tillåter ej att här följa de fortsatta tvisterna, som urartade till handgripligheter, inbrott och egenmäktigheter, ja verkliga handgemäng mellan de båda antagonisternas söner och tjänare. Först sedan bergskollegiets utslag bekräftats genom flera K. brev, de sista av 11 jan. och 2 juli 1655, kunde kollegiet (11 juli) ge slutlig order om fullföljande av exekutionen mot Rochet. Men icke ens därmed var saken bragt ur världen, de B. förbehöll sig redan 12 juli skadeståndstalan och inkom i dec. med en lång lista på sina krav, som gällde ej blott Rochet utan även den under tiden avlidne De Geers son Laurens. Rochet åter, som i det sista K. brevet anbefallts till kollegiets välvilja »anseendes hans fattigdom», framträdde med anspråk på vissa inventarier vid Forsmark och lyckades på detta sätt hålla processen gående flera år efter de B: s död 1656. För att bli honom kvitt, samtyckte slutligen änkan år 1660 till en förlikning, enligt vilken hon skulle betala Rochet 5,200 dlr kmt mot att han avsade sig alla anspråk på Forsmark och Viggelsbo i löst och fast. Den av de B. med så seg energi förvärvade brukspossessionen innehades sedermera av hans son Georg och dennes likanämnde son. Under den yngre Georg de Besches tid brändes Forsmark 1719 av ryssarna, varvid familjens rikedom till väsentlig del förlorades, och efter hans död 1730 gick brukspossessionen ur ättens ägo.  de B., som uppfostrats i den reformerta läran, övergick på äldre dagar till den luterska bekännelsen. Han ligger jämte sina tvenne hustrur begraven i ett av honom själv uppfört gravkor vid Valö kyrka, där också en tavla med hans vapen och ett epitafium över honom äro uppsatta.

Författare

B. Boёthius med bidrag av A. Rahr.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., biographica, bergskollegiets prot., registr. samt brev och suppliker, Svea hovrätts Liber causarum 102:3:11, allt i RA; kontraktsböcker, skuldböcker, reduktionskollegiets akt N:o 106 och köpegodsakten N:o 589, kammararkivet; brev till Louis De Geer, Lövstaarkivet, kapsel N:o 34.-— Gerda Boéthius, Konsthistoriska riktlinjer inom Västerås stift under 1600-talet (Från Johannes Rudbeckius' stift, 1923); S. E. Bring & O. Kollberg, Förteckning över Uppsala akademis fasta egendom (1929); E. W. Dahlgren, Louis De Geer 1587—1652, 1—2 (1923); dens., De uppländska bruken Österby, Forsmark, Leufsta och Gimo under äldsta tider (Med hammare och fackla, 1, 1928); E. Malmberg, Strömsbergs bruks historia (1917); L. W: son Munthe, Kungl. fortifikationens historia, 6:1 (1916); J. Peringskiöld, Monumenta Ullerakerensia (1719); M. A. Sahlstedt, Stora Tuna minnes-döme (1743). — Meddelanden från statsarkivet i Hamburg.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gerard de Besche, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17309, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boёthius med bidrag av A. Rahr.), hämtad 2019-01-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17309
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gerard de Besche, urn:sbl:17309, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boёthius med bidrag av A. Rahr.), hämtad 2019-01-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se