Willem de Besche

Född:1573-12-03 – Belgien (i Liége)
Död:1629-02-10 – Risinge församling, Östergötlands län (i Finspång)

Arkitekt, Bruksidkare


Band 10 (1931), sida 350.

Meriter

1. Willem (Willime) Giliusson de Besche, f. 3 dec. 1573 i Liége, d. 10 febr. 1629 på Finspång. Föräldrar: arkitekten och köpmannen Gillis (Gilius) de Besche och Helena de Besche. Invandrade till Sverige 1595; erhöll beställning som järndragare i Nyköping 7 juli 1598; byggmästare 1604 (K. brev 16 och 24 jan.) —11 juni 1609; togs samtidigt i anspråk för ledningen av järnindustrien i Södermanland (öppna brev och fullmakter 17 febr. 1605, 18 aug. 1606, 16 jan. och 10 sept. 1609, 10 nov. 1610); kallas efter Karl IX :s död änkedrottningens faktor; arrenderade av henne mässingsbruket samt hamrarna och verkstäderna i Nyköping, Bränn-Ekeby och bondgårdar räntande 500 dir; stod från 1615 i nära affärsförbindelse med Louis De Geer, som företrädesvis tillhandahöll kapital för nedannämnda företag; arrenderade en del av Finspångs bruk av hertig Johan midsommartiden 1616; arrenderade Finspångs gård, bruk och län samt Sundbo härad i Närke 22 juli 1618 (förnyat kontrakt 22 juni 1625) samt tillika återstoden av Skärkinds och Memmings härad 2 nov. 1625; var därjämte borgare i Norrköping; erhöll »de fattiges kvarn» i Norrköping för dubbel tull samt rätt att uppbära häradshövdingeräntan och tionden i Finspångs län 8 febr. 1619; erhöll jämte Thomas Blommaert i Västervik och Paul Auleander på Österby privilegium att gjuta järnkanoner 1622 (förnyade privilegier för de B. och Auleander 25 juni 1625); avstod Bränn-Ekeby 1622; deltog i brodern Huberts arrende av Nora och Linde från 1623 samt arrenderade jämte Louis De Geer ånyo samma bergslag 1627 (bolagskontrakt 10 maj); erhöll förnyat kontrakt på mässingsbruket i Nyköping 8 juni 1623 och privilegium på mässingsbruket vid Danviks ström 10 aug. 1623 samt participerade antagligen i arrendet av Nacka och Vättinge mässingsbruk 18 apr. 1625; arrenderade Åkers och Skeppsta bruk 13 sept. 1623 samt Österby, Lövsta och Gimo 4 juli 1626; namnes som De Geers kompanjon i dennes uppgörelser med kronan 27 apr. 1627 och följande dagar, varigenom konsortiet utom bekräftelser å tidi gare upplåtelser erhöll bl. a. Nyköpingsverken och privilegium å kronans faktorier.

Genom sina båda första giften erhöll de B. arvsanspråk på S: t Annæ kvarn i Nyköping, som innehafts av byggmästaren Peter Dionysius. I en processakt (Svea hovrätts Liber causarum 102:3:11 fol. 39 v.) uppges han ha varit Gillis de Besche's, Dionysius' dotter Saras mans, icke allenast »broder och svåger utan ock styvfader, den hustru Saras moder efter Peter Dionysii död bekom till äkta». Härav synes framgå, att de B. först varit gift med en (halv-?) syster till Sara Dionysia och därpå med Dionysius' änka, vilken möjligen kan vara identisk med hans första till namnet kända hustru Elisabet Rochet, dotter till Joris Rochet och gift med de B. 21 nov. 1609, d. omkr. 1623; senare blev han gift med Marguerite de Vaux, d. 30 nov. 1628.

Biografi

Karl IX upparbetade redan under hertigtiden Södermanlands bergverksrörelse till betydande omfattning och fullföljde ända till sin död målmedvetet sitt verk. Där malmanledningar anträffades, anställdes gruvbrytning, masugnar byggdes flerstädes och hammarverk uppfördes, gärna i masugnarnas grannskap. En dylik anläggning fanns vid Nyköping. Masugnen stod strax ovanför staden, vid S: t Annas kvarn, hammarsmederna höllo till längre upp efter ån, vid Harg. Den obetydliga tillverkningen var i första hand avsedd för det pågående slottsbygget och det energiskt bedrivna skepps-byggeriet; en stor del av stångjärnet förarbetades av smeder vid slottet och varven. I organisationen felades likväl ett led. Med stångjärnshammaren kunde icke lämpligt ämnesjärn för olika ändamål framställas, och smedernas arbete blev därför onödigt betungande. Den utländska tekniken hade emellertid övervunnit denna svårighet genom s. k. »dragverk» eller »dragkonster». En vanlig föreställning synes vara, att dessas enda uppgift varit att tillverka metalltråd. Så var likväl ej fallet. Jämte tråd omtalas, såsom även av det följande framgår, bland deras produkter ämnesjärn av de mest skiftande sorter. Redan tidigt hade också hertig Karl vid olika bruk börjat tillgodogöra sig den arbetsbesparande uppfinningen.

År 1598 fanns en dragkonst i Nyköping. Anläggaren var de B. I febr., då blåsning förestod vid Nyköpingsmasugnen, sändes denne (»mäster Welam järndragare») dit för att dirigera tillverkningen efter sina intressen. Av en anteckning i slottsräkenskapen framgår, att han längre fram samma är efter en mottagen post av 18 sk® stångjärn levererat 15 skeppund »dragjärn»; detta synes vara första gången, denna persedel förekommer i Nyköpingsredovisningarna. På vintern upp- bar de B. vad han behövde till sitt uppehälle i avräkning på sin lön, men först i juli blev denna fastställd. För egen del fick han 150 rdr, 8 alnar engelskt (kläde), en beredd älghud och ett par oxar; dessutom bestods honom lön för en mästersven och en dräng. Nästa år sändes över 250 skeppund stångjärn till dragkonsten. Sedan kan man år för år samla notiser både om dragkonsten och dess skapare i räkenskaperna och riksregistraturet. Redan år 1600 kunde Nyköpingsverket avstå en yrkeslärd arbetare till ett systerverk vid Fors hammare under Nykroppa i Värmland (se Paschilius Dionysius Chenon). 1602 (11 maj) erhöll de B. en tomt på kvarnbacken i Nyköping, densamma, som på en sextonhundratalskarta över staden upptages av »de Besches gård». 1604 (15 och 16 mars) är dragkonsten »nedsjunken», vilket haft till följd, att av konungen beställda klingor ej kunnat tillverkas. Året därpå frågar konungen (12, 17 febr.) ivrigt efter en »rulle», som skulle göras vid faktoriet i Arboga för att draga klingorna på. I nov. 1610 gå täta order om tillverkning av rör- och pistolplåtar på konsten. Att verket tätt och ofta fick leverera spik- och bultämnen och annat »dragjärn» till byggnader och skeppsvarv, behöver ej särskilt framhållas. Tillverkningen uppdrevs för övrigt snart nog så högt, att ansenliga poster dragjärn blevo över till köpmäns betalning, till export o. dyl. I samband med dragkonstens arbete i vapentillverkningens tjänst bör nämnas, att alldeles som vid Nykroppa-Fors även en annan teknisk nyhet infördes i Nyköping, nämligen »tryckning» eller pressning av harneskplåtar; även här var det de B., som hade hand om den tekniska ledningen (jmfr K. brev 30 aug. 1605). — I Nyköpingsräkenskaperna för år 1605 (N:o 11) omtalas en annan järn-dragare vid namn Simon. Detta torde böra tolkas så, att de B. då lämnat den dagliga arbetsledningen vid det av honom skapade verket. Han hade nu tagits i anspråk för så omfattande uppgifter, att hans tid knappast kan ha tillåtit honom att tjänstgöra som verkstadschef.

I jan. 1604 befordrades nämligen de B. till byggmästare efter sin svärfader Peter Dionysius, och samtidigt började han samla ledningen av hela den statliga metallindustrien i Södermanland i sina händer. Vi följa här först den senare verksamhetsgrenen. Det förefaller, som om Nyköpingsmasugnen vid denna tid utdömts, möjligen på grund av förädlingsverkens starka utveckling vid Nyköping, dit även hammarsmedjan från Harg synes ha flyttats. På nyåret 1604 var anläggningen av ett nytt smältverk vid Bränn-Ekeby redan påbörjat, och samtidigt (16 jan.) föreskrevs det, att malmen skulle föras dit från S: t Annas kvarn. Arbetet leddes av de B., som gång på gång påmindes om dess påskyndande. Alldeles samtidigt (4 febr. 1604) fick han också befallning att flytta masugnen vid Åkers bruk, ett äldre verk, som omtalas redan 1580, och 1606 och 1607 tala breven till honom om masugnsbygge »vid Gripsholm». De bruk, som slutligen stodo under de B: s inseende, voro enligt en fullmakt av 1610: Ånga bruk, Bränn-Ekeby, Åkers bruk, Skeppsta hammare, Råcksta hammare, Nyköpings hamrar, dragkonsten i Nyköping samt Nacka bruk.

Med ledningen av järnbruken följde även befattningen med anskaffande av arbetskraft. För det egentliga grovarbetet kunde de B. räkna på kraftigt understöd av statsmakten. När så erfordrades, sändes arbetslag av dalkarlar till bruken, 1606 ej mindre än 54 stycken. En annan utväg var kommendering av knektar, av vilka några skulle uppläras till järnarbetare. Och liksom det förekom, att Södermanlandsverken fingo lämna yrkeslärda arbetare, befullmäktigades vid andra tillfällen de B. att antaga dylika i andra bergslager. Men den verkliga yrkesskickligheten måste man söka i utlandet. Då de B. 1598 började arbeta i Nyköping, omtala räkenskaperna jämte tyska arbetare två »fransoser», och sedan har värvningen av valloner tydligen fortgått (jmfr Chenon). Även för denna uppgift togs de B. i anspråk. 1607—08 gjorde han en utländsk resa för att inbeställa »främmande ämbetsfolk» (K. brev 27 juli 1608). En promemoria från hösten 1607 anger behovet till 33 »ämbetsmän ifrån Välskland». För resan begärde de B. 800 rdr holländskt mynt, en latinsk och tysk fullmakt samt ett latinskt, ett tyskt och ett svenskt »pass huru han haver tjänt i landet». Redan omedelbart efter de B: s hemkomst framträder ett av de tekniska resultaten: man finner en »fransysk» masmästare sysselsatt med att omändra Bränn-Ekeby efter »fransyska sättet» (22 juni, 13 juli 1608).

Bland den mångfald tekniska uppgifter, som samlades hos de B. såsom järnindustriens ledare, ådrager sig kanske styckegjutningen största intresset, de B. har icke infört denna tillverkning, som gav en billigare ersättning för de dyra metallkanonerna. Brev och räkenskaper visa tvärtom, att kanongjutningen redan någon tid varit i gång 1598, då han började bygga dragkonsten. Men otvivelaktigt har fabrikationen under hans ledning i hög grad uppdrivits både kvantitativt och tekniskt. Av ett brev framgår, att styckena »tillförende» blivit »halvfulla», vilket torde innebära, att tillräckligt med gjutmetall ej alltid erhållits; antagligen för att råda bot härför företogs gjutningen nu från två samtidigt drivna masugnar (10 juni, 14 och 31 juli 1606). En annan väsentlig förbättring vanns därigenom, att de B. byggde en »borrvind». Anbefalld redan på våren 1605 (11 apr.), synes den nya anläggningen först 1606 ha kunnat tagas i bruk (13 mars, 10 dec.) men namnes sedan ofta. Jämte kanongjutningen hade sedan gammalt även framställning av annat gjutgods bedrivits, och denna tillverkning fullföljdes givetvis; vissa beställningar, bl. a. av mycket stora saltpannor (1 sept. 1608), ställde svåra krav på de B: s och hans underlydandes yrkesskicklighet.

Såsom av det föregående framgår, kunna vid sidan av den säkerligen mycket krävande allmänna ledningen av den ständigt växande sörmländska järnindustrien betydande tekniska förbättringar inom denna direkt återföras till de B. Hit höra den rikt differentierade tillverkningen av ämnesjärn (dragjärn), harneskpressningen, masugnsdriftens omläggning och kanongjutningens modernisering. Men jämväl på ett annat område av metallindustrien framstår de B. som en föregångsman i landskapet. Såsom redan framhållits, utgjorde en av dragkonsternas uppgifter att tillverka metalltråd. Dylik omtalas före hertig Karls tid endast sporadiskt men synes ha blivit föremål för industriell tillverkning vid de av honom anlagda dragkonsterna. År 1606 (27 febr.) befallde konungen de B. att låta utdraga även koppar till spikjärns dimensioner. Av ordalagen synes framgå, att det här gällde ett nytt tekniskt experiment. På nyåret 1609 ha försöken återupptagits med stor energi. Svårigheter mötte likväl att få en tillräckligt smidig koppar, och de B. fick på egen begäran resa till Kopparberget med fullmakt att vid alla hyttor utleta ett för ändamålet lämpligt material. Hur försöket utfallit är ej känt, men slutresultatet blev, att ett mässingsverk anlades vid Nyköping. År 1610 var detta färdigt. Arbetsfolk införskrevs från Hälsingland. Ledningen utövades under de B:s överinseende av två mässingsmakare, Jakob och Johan Mayer.

Trots den livliga verksamhet, de B. utvecklade på metallindustriens olika områden, torde hans plikter som byggmästare åren närmast efter hans anställning i denna egenskap 1604 ha ställt minst lika stora anspråk på honom. Talrika brev i registraturet vittna om de krävande uppgifter, som åvilade honom. Inom kort förordnades en särskild byggningsskrivare, som ej blott skulle göra räkenskap utan också dagligen vara hos folket och driva på arbetet (18 aug. 1606). Vid Nyköpings slott byggdes västra rundeln och vallmuren »utanför den låge sidonevallen»; därjämte förstärktes vallarna och vallgraven började grävas. Vid Gripsholm fick de B. bl. a. i uppdrag att ombesörja uppförandet av en ny rundel och det fyrkantiga tornet till vänster om ingången (1606). Vilka byggnadsverk härmed avses, synes dock svårt att avgöra (Hahr). Omfattningen av de B: s uppgifter framgår kanske bäst av ett K. brev 26 mars 1607, enligt vilket han samtidigt skulle arbeta med arbetsstyrkor (knektar och bönder), motsvarande 650 man under en månad vid Nyköping, 175 månadsdagsverken vid Gripsholm och 400 månadsdagsverken vid Vibyholm, oberäknat 14 timmermän och 20 murmästare. Mindre uppdrag voro beräkningar för Nyköpings kyrkas reparation (1606) och anläggandet av stenkistor vid Hasselö skans. Till sin hjälp hade de B. brodern Gillis, som ofta omtalas i skrivel-' serna till honom. Efter de B: s utländska resa 1607—08 synes hans verksamhet som byggmästare ha avtagit; dock befalldes han (26 sept. 1608) att låta göra tornet vid Gripsholm färdigt. Följande år överflyttades ledningen av byggnadsarbetena till fadern Gillis Wil-lemsson de Besche vid Nyköping och brodern Hubert vid Gripsholm (K. fullmakter 11 juni och 6 dec. 1609). Förklaringen härtill synes otvunget kunna sökas i den mängd industriella uppdrag, varmed de B. överhopats.

Med ledningen av bruken och byggena följde krävande administrativt-ekonomiska uppgifter. Statsdriften medförde, att det väsentligen berodde på kamrerarnas, fogdarnas och deras underlydandes sätt att fullgöra sina åligganden, om behövliga förnödenheter i rätt tid kommo fram och allmogen fullgjorde körslor, dagsverken och andra prestationer. Uppenbarligen ha här stora svårigheter mött de B. Nästan årligen förskaffade han sig skarpa förmaningsbrev till förvaltningspersonalen, att vid högsta onåd förhjälpa honom till allt vad för arbetena behövdes. Likaså utverkade han stränga förbud mot att taga hans folk i anspråk för . andra ändamål eller ingripa i hans dispositioner. Icke desto mindre klagade han stundom över »ovänner» och »förföljare», som lade hinder i hans väg.

Den vanliga föreställningen synes vara, att de B. för egen räkning drivit den omfattande sörmländska metallindustrien. De notiser, som ovan sammanställts ur registratur och räkenskaper, visa likväl till fullo, att så ej varit fallet. Som industriledare har han ej mindre än som byggmästare varit hertigen-konungens tjänsteman. Till fullo bekräftas detta även av föreskrifterna om hans avlöning. Vid sin befordran till byggmästare 1604 fick han 346 dlr, varav 322 1/4 dir skulle utgå i spannmål, vin och oxar, återstoden i räntan av hemmanet Broby i Svärta socken; ett par år senare, 28 mars 1606, erhöll han räntan av Söderby i Runtuna, och 10 nov. 1610 fick han gården Berga i Allhelgona socken fri från alla pålagor, så länge han lät bruka sig i kronans tjänst.

Obestridligt är likväl, att de B. så småningom vid sidan av sina befattningar fått växande egna intressen att bevaka och att detta även i viss mån ändrat karaktären av hans ställning. Redan 1602 fick han med tomten rätt att anlägga en hammare, enligt senare uppgifter vid nedre fallet, och 1 juni 1605 erhöll han privilegium på en dylik. Endast grunden till en hammarsmedja blev dock uppmurad; ett K. tillstånd (8 febr. 1606) att anställa hammarsmed, kolare och masmästare i Nora och Linde har de B. väl ej gjort bruk av, om det avsett den planerade anläggningen. Några år senare, 1609—10, är de B. i färd med att anlägga ett järnbruk i Nävebergs (Tunabergs) bergslag, först i kompani med »undersåtarna» därstädes men sedan efter vad det förefaller helt för egen räkning. Fastän företaget understöddes med frihetsår samt malm- och skogsfångst, synes det emellertid sannolikt, att ej heller denna anläggning fullbordades (K. brev 8 mars 1609, 10 nov. 1610). Det blev i stället på handelns område, de B. började uppträda på egen hand. I samband därmed stå antagligen en rad delvis icke alldeles klara överenskommelser, varigenom han fick sin egen avlöning förvandlad till 60 skeppund dragjärn samt åtog sig att »löna» ett antal arbetare, vilkas ersättning av kronan skulle utgå i järn av deras egen tillverkning (13 febr. och 10 sept. 1609, 10 nov. 1610). Vidare fick han göra sig betalt för en fordran på 1,400 dir med mässing från det nya mässingsbruket. »Ämbetsmännen» vid detta erhöllo slutligen, antagligen till hans fromma, rätt att för egen del tillverka mässing och sälja den »var dem synes», om kronan ej hade koppar och galmeja i förråd (10 nov. 1610). För kronans räkning utskeppade och sålde de B. mot redovisning järn och mässing. Uppenbarligen har han mot slutet av Karl IX: s regering upparbetat en exportaffär av viss omfattning. Den ovan omtalade vidsträckta fullmakten av 10 nov. 1610 och de övriga avgöranden, som då träffades om hans villkor, gåvo den formella bekräftelsen på den framskjutna ställning, han så småningom vunnit som industriledare och affärsman. Otvivelaktigt förstärktes hans inflytande av den betydande roll, som tillföll hans fader och bröder i det nya hemlandet.

Karl IX:s död fick stor betydelse för den under de B:s ledning kraftigt utvecklade statliga metallindustrien i Södermanland. Då hertigdömet nu återupplivades, synes vapen- och järntillverkningen för kronans räkning ha upphört. Änkedrottning Kristina, vilken i sonens namn tog hand om förvaltningen, fullföljde i stället med största energi den rent affärsmässiga drift, vilken under hennes gemåls livstid endast kunnat avse överskottet, sedan kronans behov fyllts. Tyvärr flyta källorna om hennes förvaltning sparsamt. Räkenskaperna äro till stor del så svårt skadade, att de ej kunna användas, och av de papper, som i övrigt finnas i behåll, är ett parti oordnat. Tydligt är likväl, att de B. till en början behöll sin inflytelserika ställning. 1612 och 1613 gjorde änkedrottningen dop för hans söner på slottet. Hon själv, konungen, Karl Filip och prinsessan Katarina voro faddrar. I räkenskaperna för samma år kallas de B. »faktor», och av Pavel Rännares räkenskap för Skeppsta bruk 1614 ses, att de B. redovisat för stångjärn, använt såväl till skeppsbyggeriet och mässingsbruket som till köpmäns betalning, samt att han jämväl mottagit stångjärn för eget behov. År 1615 arrenderade han enligt en aktförteckning i Lövstaarkivet — efter tidigare uppgörelser 1612 och 1614 (Kristinas diarium) — av änkedrottningen Bränn-Ekeby samt mässingsbruket, hamrarna och verkstäderna i Nyköpings ström. Där innehade han även S:t Annæ kvarn vid övre fallet, som 26 (8) febr. 1580 upplåtits åt hans svärfader och företrädare i äktenskapet Dionysius; rättsförhållandena voro dock ej klara, då ingen uppgörelse träffats med medarvingarna, främst brodern Gillis, som var måg till Dionysius. Som strax skall berättas, kom emellertid de B: s uppmärksamhet under de följande åren att främst tagas i anspråk av arrendet av Finspång 1616. 1617, då en son föddes i »S:t Annæ hus», den 1602 donerade gården, bodde han ännu kvar i Nyköping, men 1619, då nästa barn föddes, hade han flyttat till Finspång. Från Nyköping levererade han 1617 luntor, harnesk och musköter til] Stockholm, men exporten av koppar och mässing blev, om än delvis betydande (så ännu 1621), ganska ojämn. År 1621 måste änkedrottningen nedsätta arrendet för mässingsbruket, och 1622 avträdde de B. det viktigaste Södermanlandsbruket, Bränn-Ekeby, till borgmästaren Joakim Danckwardt (se denne). Året därpå förebrådde änkedrottningen honom, att mässingsbruket fått förfalla, och fordrade, att de oklara äganderättsförhållandena till kvarnen skulle utredas; då han svarade med att beklaga sig »över någre förlupne tjänare», kallades han till Nyköping (12, 25 jan.). I början på sommaren kom han tydligen dit, ty den 8 juni utfärdades en rad urkunder: ett nytt arrendekontrakt på mässingsbruket — varom mera nedan — samt bekräftelse på överenskommelser mellan de B. och hans med-arvingar, varigenom han ensam fick S:t Annas kvarn men i gengäld avträdde sin gård jämte åtföljande rättighet att anlägga ett järnverk till brodern-svågern-mågen Gillis. Uppgörelsen synes visa, att de B. ville behålla kontrollen över vattenkraften i strömmen; till yttermera visso utverkade han även tillstånd att bygga i denna vid »Hareberget» strax ovanför kvarnen. Den härigenom tryggade kontakten med Södermanlandsindustrien stärktes än mer, då han några månader senare (13 sept. 1623) skrev arrendekontrakt med änkedrottningen på Åkers bruk (med Skeppsta hammare).

Någon närmare kunskap om de B: s köpmannaverksamhet under detta skede kan man till en början ej erhålla, då drottningen sålde sitt gods tullfritt och tullräkenskaperna egentligen blott redovisa tullpliktiga varor. Men efter en räfst angående olaga ölimport 1613 (Svea hovrätts Liber causarum 77: 4) bli uppgifterna fylligare. I första hand utförde de B. metaller men försummade ej därför ortens andra varor såsom spannmål och sågbräder. Genom sin holländska handel kom de B. i affärsförbindelser med Louis De Geer. 1614 ägde några mindre transaktioner rum, 1615 reste de B. personligen till Holland med en skeppslast, som De Geer försålde, och sedan fortsatte han regelbundet att sända gods till denne. I retur hemförde hän de vanliga importvarorna, salt, sill, lärft, tyger, specerier, viner och allehanda kram; från Tyskland inför-skrev han bl. a. öl. Även i den Norrlands- och Finlandshandel, som Nyköpingsborna bedrevo, deltog de B., ibland med rätt stora partier salt och säd. Om rörelsens omfattning vittnar, att han hade egna fartyg (en bojert och ett större skepp 1616). Enligt en anteckning av De Geer uppkom den regelbundna affärsförbindelsen mellan honom och de B. på följande sätt. Växlar, varmed de B. betalt änkedrottningen och som hon överlåtit till pfalzgreven Johan Kasi-mir, blevo protesterade i Holland. Förtörnad befallde hon då de B. att resa dit och ordna affärerna, vilket också med De Geers hjälp lyckades. Tidpunkten, då detta skedde, finnes tyvärr ej angiven, men det vore bl. a. i betraktande av att Johan Kasimirs svenska frieri inleddes först 1613 frestande att identifiera den påtvungna affärsresan med handelsexpeditionen 1615. I så fall skulle den i sig obetydliga episoden ha varit inledningen till vittutseende händelser.

Såsom E. V. Dahlgren visat, aktualiserades tanken att skapa en större vapenexport från Sverige under de B:s och De Geers sammanträffande i Holland 1615. Närmast gällde planerna kanonexport i stor skala. Mot bakgrunden av dessa, visserligen ännu förhastade spekulationer får det ett särskilt intresse, att de B. vid midsommartiden 1616 av hertig Johan arrenderade en del av Finspångverken. Omfattande reparations- och nyanläggningsarbeten sattes genast i gång; bl. a. uppfördes en »stor» smedja och en smälthytta, antagligen även avsedd för kanongjutning. Därjämte erhöll de B. ett privilegium att årligen låta hugga och utskeppa trälast, vilket är känt för oss genom en bekräftelse 22 juli 1618 och ett år senare (20 juli 1619) kompletterades med den ännu värdefullare rättigheten att hugga och utskeppa masteträn. Hertig Johans död i mars 1618 förändrade de B: s ställning. I juli 1618 träffades ett arrendeavtal mellan honom och kronan, varigenom Finspångs gård och bruk, en gruva vid Hällestad, Hällestads, Vånga och Godegårds bruk samt det underliggande fögderiet (delar av Memmings och Bråbo härad) jämte Sundbo härad i Närke överlätos åt honom. För detaljerna må en hänvisning till Dahlgrens utförliga framställning göra till fyllest; anmärkas skall blott, att arrendet av kronouppbörden, vilket längre fram utsträcktes även till Skärkinds och återstoden av Memmings härad, gjorde det möjligt att använda områdets rika resurser till bruksdriftens befrämjande. Under de förberedande förhandlingarna hade konungen särskilt framhållit betydelsen härav för att bryta de B: s tvekan inför den omfattande affären. Tyvärr flyta källorna mycket sparsamt om de B:s senare verksamhet vid Finspång. Att rörelsen hade en för tiden ovanlig storlek kan dock ej betvivlas; 1625 uppskattade Karl Bonde tillverkningen till 5,000 skeppund eller vid pass en åttondel av allt det järn, han påräknade för det planerade järnkompaniet för hela riket.

Ända till medlet av 1610-talet hade de B. främst verkat som anställd ledare för en statlig eller furstlig industri. Men därefter framträder han, i överensstämmelse med den tendens, som började tränga igenom i den svenska ekonomiska politiken, som självständig industriledare i stor skala. I verkligheten hade han dock icke lyckats samla det kapital, som erfordrades för en dylik verksamhet på egen hand. Vad som inträffat var, att regeringsmaktens stöd utbytts mot det utländska privatkapitalets i dess mäktigaste form. Bakom de B. stod Louis De Geer. Redan vid de B:s besök i Holland 1615 började denne värva yrkesskickliga arbetare åt honom; då De Geer 1617 sände sin svåger Steven Gerards till Sverige, skyndade de B. att för honom visa bruket vid Finspång, och grundförutsättningen för 1618 års arrende var, att De Geer blev borgesman därför. Kända fakta visa, att han också från början var de B:s förläggare. Huruvida hans avsikt därmed genast varit att vinna insteg i Sverige som industriidkare eller han tänkt sig, att de B. med tiden skulle nå ekonomisk självständighet, skall väl alltid förbli en öppen fråga. Säkert är blott, att de svenska industriföretagen snart nog visade sig mäktiga av en utveckling, som endast av De Geer själv kunde uppbäras, de B. blev en av dennes medhjälpare, och skildringen av hans senare insatser hänvisas därför bäst till De Geers biografi. Blott några huvuddrag skola här antydas. Fast-hållas bör därvid, att de B. i urkunderna skjutes i förgrunden, tills De Geer på våren 1627 förvärvar svenskt medborgarskap och därigenom själv kan framträda som huvudman. I verkligheten torde hans uppgifter framför allt ha fallit inom det tekniska och industriella området, medan finansiering och affärsledning ombesörjts av De Geer.

Det första av konsortiet De Geer-de Besches nya stora företag blev monopolet på kanontillverkningen. Man måste antaga, att de B. fortsatt styckegjutningen vid Bränn-Ekeby för egen räkning, sedan han arrenderat detta verk, och även från början gjort den till en huvudgren av rörelsen vid Finspång. I själva verket behärskade de båda bruken styckegjutningen i riket. Hur det kom sig, att de B. 1622 avstod Bränn-Ekeby till Danckwardt, är ej känt. Några år senare innehades detta bruk av ett konsortium, som leddes av Danckwardt och även lagt under sig Nävekvarns bruk, vilket privilegierats 1623. Ehuru tvänne bröder de Besche, Gillis och Gerard, befinnas vara lottägare i det Danckwardtska konsortiet, blev konkurrensen med De Geer och de B. snart kännbar. Dessa drogo Gillis och Gerard över på sin sida, medan Danckwardt sökte tränga ut hela familjen de Besche från Södermanlandsbruken. Så uppstod ett invecklat intrigspel om arrendet av dessa. Segern hemfördes till slut (27 apr. 1627) av bröderna de Besche, men endast tack vare De Geers ingripande. För honom betydde framgången, att han och hans bolagsmän nu effektivt kontrollerade rikets kanontillverkning. För de B. måste det även ha varit en prestigesak att ej låta sig och bröderna undanträngas från den industri, han främst upparbetat.

Ungefär samtidigt med kontrollen över Södermanlandsindustrien förvärvade det De Geerska konsortiet arrendet av Österby, Lövsta och Gimo i Uppland genom ett kontrakt, som 4 juli 1626 underskrevs av de B. Året därpå utsträckte De Geer och de B. sina intressen även till Nora och Lindes bergslag — där de B. tidigare samarbetat med brodern Hubert (se denne) — genom en överenskommelse med handelskompaniet, som innehaft detta arrende. Ännu återstår dock att nämna det mest lysande företag på järnindustriens område, med vilket de B:s namn tack vare De Geer blev förbundet, nämligen monopolet på vapenfaktorierna i riket av 27 apr. 1627. Främsta vinsten härav drog konsortiets Östgötaindustri. Så snart Östergötland hemfallit till kronan, började täta vapenbeställningar hos de B. i Finspång, och denne åtog sig även att driva upp ett litet faktori, som han förefunnit i Norrköping. Några resultat hade dock ej vunnits, men sedan monopolbrevet 1627 utfärdats, anlades för konsortiets räkning det stora faktoriet på »Holmen» i Norrköping, som snart för en tid blev rikets främsta. De B. lär emellertid ej personligen ha deltagit i ledningen av byggnadsarbetena.

Även den mässingsindustri, i vilken de B. sedan Karl IX :s tid gjort en insats, fick med De Geers mäktiga stöd en ny blomstring. År 1622 nedbrann det av de B. arrenderade mässingsbruket i Nyköping »igenom vådeld och oaktsamhet», och därpå träffades (8 juni 1623) en överenskommelse mellan honom och änkedrottningen, att hon skulle återuppbygga bruket och han därpå arrendera det jämte ett par underlydande hemman för 300 dir svenskt mynt. Arbetare och en yrkesskicklig ledare anskaffades av De Geer i Holland, och redan 1624 uppdrevs tillverkningen ganska högt. År 1627 uppges bruket ha innehafts av bröderna de Besche samfällt men var då utarrenderat. Varken detta bruk eller än mindre de mässingsbruk i Danviken och Nacka, vari de B. med stöd av De Geers kapital mer eller mindre aktivt medverkade, fingo dock någon större betydelse i jämförelse med det mässingsbruk, som 1627 uppväxte på Holmen i Norrköping. På grund av tidens allmänna förkärlek för förädlingsindustrierna gynnades mässingsverken med betydande förmåner, bl. a. beträffande inköp av koppar.

Även sedan De Geer 1627 blivit svensk medborgare och sålunda ej längre behövde använda mellanhänder, namnes de B. alltid som hans kompanjon i de svenska industriföretagen. Det orubbade förtroende, han alltid åtnjöt från sin mäktige bolagsmans sida, berättigar till slutsatsen, att han varit pålitlig och visat sig användbar tack vare sina från hemlandet medförda tekniska insikter och sin långvariga praktiska erfarenhet. Obestridlig synes de B: s mångsidiga tekniska kunnighet vaja. Vid sidan av de exempel därpå, som den föregående framställningen givit, kan det nämnas, att han 1602 gjorde uret (säjaren) på Tre kronor i Stockholm och att han tillkallades för att leda det — visserligen misslyckade — försöket att upptaga det 1628 förolyckade stora krigsskeppet Vasa. de B: s brev röja ej någon högre boklig bildning. Några personliga drag ha ej blivit bevarade, såvida man ej vill utläsa dylika ur ett ganska roande brev från hustrun (i Lövstaarkivet), vari hon varnar mannen för för stor spendersamhet och lättrogenhet mot de invandrande landsmännen och till äventyrs antyder en viss svaghet för bägarens lockelser. Nämnas kan också, att bland boets tillgångar påträffas en fordran på Arent. Duppengisser, härrörande från ett av de B. vunnet vad angående möjligheten att i Sverige och Preussen finna »galmejsten». de B. har hittills främst ihågkommits därför att det var han, som från början förmedlade De Geers förbindelser med vårt land. De notiser, som här kurmat sammanställas, torde dock visa, att även hans självständiga insatser berättiga honom till ett rum i vår tidiga brukshistoria. Efter hans död blev De Geer förmyndare för hans söner. Dessas arv angavs uppgå till över 30,000 rdr, oberäknat en tredjedel i byggnaderna i Norrköping (17,7772/s rdr) och S:t Annæ kvarn. Kapitalet ansågs till större delen innestående i det De Geerska konsortiets kronofordringar, vilket för De Geer medförde den fördelen, att hans myndlingar uteslötos från delaktighet i de många bruken; dock participerade de alltjämt i Södermanlandsverken.

Författare

B. Boёthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Handlingar ur Lövstaarkivet ang. familjen de Besche och uppgifter ur Louis De Geers räkenskaper (ibid.), meddelade av riksbibliotekarien E. W. Dahlgren; landskapshandlingar (Södermanland, särsk. Nyköpings slott, och Östergötland, Finspång), bergsbruk (järn i Södermanland), tullräkenskaper och likvidationer, kammararkivet; riksregistr., titularregister 1611-—-32 (bl. a. över änkedrottning Kristinas till större delen förlorade registr.), Kristina d. ä: s registr. 1623 och Nyköpings stads akter, RA. — Rikskansl. Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, Afd. 2:3, 11 (1890, 1905). — J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630, 1—4 (1917—23); E. W. Dahlgren, Louis De Geer, 1—2 (1923); A. E. Falck, Hantverksskrån och fabriksväsen i Nyköping (1928); G. Jacobson, Näfveqvarns bruk under 300 år (1923); L. W:son Munthe, Kungl. fortifikationens historia, 6:1 (1916); T. O: son Nordberg, Gustav II Adolf som byggherre (Fornvännen, 1931); E. Ringborg, Till Norrköpingskrönikan, 1, 4 (1917, 21); M. B. Swederus, Bidrag-till kännedomen om Sveriges bergshandtering under Karl IX: s tid (Jern-kont. annaler, 1903—06); G. Wittrock, Svenska handelskompaniet och kopparhandeln under Gustaf II Adolf (1919), s. 45, 81, 85, 124; G. Upmark d. ä. Svensk byggnadskonst 1530—1760 (1904). — Meddelanden av professor Aug. Hahr, Uppsala, ang. de B: s verksamhet som arkitekt.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Willem de Besche, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17316, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boёthius.), hämtad 2019-02-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17316
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Willem de Besche, urn:sbl:17316, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boёthius.), hämtad 2019-02-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se