Louis G De Geer

Född:1818-07-18 – Risinge församling, Östergötlands län (i Finspång)
Död:1896-09-24 – Kviinge församling, Kristianstads län (i Hanaskog)

Riksdagsledamot, Statsminister, Justitieminister


Band 10 (1931), sida 519.

Meriter

8. Louis Gerard De Geer, den föregåendes sysslings son, f. 18 juli 1818 på Finspång, Risinge socken, d 24 sept. 1896 på Hanaskog, Kviinge socken. Föräldrar: översten och hovmarskalken friherre Gerard De Geer och Henrietta Charlotta Lagerstråle. Elev i Linköpings h. lärdomsskola ht. 1828–vt. 1831 och gymnasium ht. 1831–vt. 1832 samt i Uppsala katedralskola ht. 1832–vt. 1836; student i Uppsala 12 juni 1836; avlade kansliexamen 6 juni 1.838; företog en resa i Tyskland sommaren 1838; avlade examen till rättegångsverken 1 dec. 1840. E. o. kanslist i kammarexpeditionen 15 okt. 1838, i justitierevisionen 19 dec. 1840 och i justitiestatsexpeditionen; riddarhuskanslist 1841 under riksdagens tre sista månader; auskultant i Svea hovrätt 31 mars 1841; vik. sekreterare i 1839 års unionskommitté; tingsskrivare hos häradshövdingen, lagman O. F. Oxehufvud i Karlskoga hösten 1841; e. o. notarie i Svea hovrätt 21 jan. 1842; e. o. amanuens i riksarkivet 24 febr. 1843; tf. kopist vid justitiestatsexpeditionen 31 okt. 1844; notarie hos adeln under riksdagen 1844–45; kopist i justitiestatsexpeditionen 6 juni 1845; auskultant i Skånska hovrätten 30 sept. 1845; tf. domhavande i Albo, Gärds och Villands häraders domsaga 1845–46 (erhöll första domareförordnandet 10 nov. 1845); tf. kansliledamot i styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket 22 juni–31 aug. 1846; vice häradshövding 7 dec. 1846; adjungerad ledamot av Skånska hovrätten jan.–mars 1847 (K. brev 15 dec. 1846) och dec. 1847–juli 1849 (K. brev 2 dec. 1847 samt 27 mars och 28 nov. 184.8) samt av Svea hovrätt 27 juli–31 okt. 1847 (K. brev 9 juni och 31 aug. 1847); uppförd å tredje förslagsrummet till assessor i Skånska hovrätten 24 jan. 1848; assessor i Skånska hovrätten 6 juli 1849; tf. revisionssekreterare 18 juni–31 aug. 1851 (K. brev 18 juni 1851) samt 1 okt. 1853–15 apr. 1854 (K. brev 9 sept. 1853); bevistade riksdagarna 1853–54 och 1856–58 samt var därunder bl. a. ledamöt av särskilda utskottet (ang. brännvinsbränningen) 1853–54, av lagutskottet 1856–58 och av konstitutionsutskottet 1856–58 (tidvis ordförande); tf. ordförande i styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket 9 febr.–16 maj 1855; president i Göta hovrätt 16 maj 1855; ledamot av kommittén angående arbetsordning m. m. för hovrätterna 19 jan.–18 apr. 1856; statsrevisor för år 1857; justitiestatsminister och en av rikets herrar 7 apr. 1858; ledamot av Svenska bibelsällskapets kommitté (styrelse) 1866–90 (v. ordförande 1866–81, ordförande 1882–87); ledamot av riksdagens första kammare 1867–88 och var därunder bl. a. ordförande i särskilda utskottet (ang. lantförsvaret) 1871, ledamot av särskilda utskottet (ang. lantförsvaret m. m.) 1871 urt., ledamot av talmanskonferensen 1875, 1881–88, ordförande i särskilda utskottet (ang. härordningen m. m.) 1883 samt ledamot av opinionsnämnden 1888; erhöll avsked från justitiestatsministerämbetet 3 juni 1870; president i Svea hovrätt 3 juni 1870; ledamot å kronans vägnar av styrelsen för Bergslagernas järnvägs-a.-b. 28 febr. 1873–18 maj 1875; ordförande bland fullmäktige för civilstatens pensionsinrättning 1872 samt i samma inrättnings direktion 23 maj 1873–16 juni 1875; förvaltare av änkehertiginnan Teresias affärer 1873–75; ordförande i nya lagberedningen 4 dec. 1874–14 maj 1875; ånyo justitiestatsminister 11 maj 1875; statsminister 20 mars 1876 samt statsråd och chef för justitiedepartementet 20 mars 1876–6 juni 1879 och konsultativt statsråd 6 juni 1879; erhöll avsked från statsminister- och statsrådsämbetena 19 apr. 1880; erhöll efter beslut av riksdagen statspension 30 apr, 1880; erhöll avsked från presidentämbetet i Svea hovrätt 30 apr. 1880; kansler för universiteten i Uppsala och Lund 20 maj 1881—4 maj 1888; ledamot av förstärkta lagberedningen angående huvudgrunderna för en ny rättegångsordning 5 dec. 1884—30 dec. 1885. RNO 1856; KNO 1858; KmstkNO 1858; LSkS 1858; HedLHA 1859; RoKavKMO 1860; en av de 18 i Sv. akad. 1862; LVA 1862 (preses 1873—74); HedLVVS 1863; StkNS:tOO 1864; jur. hedersdoktor vid jubelfesten i Lund 28 maj 1868; v. kansler vid KMO 1881; HedLFS 1882; HedLVS 1883; kansler vid KMO 1885–87; fil. hedersdoktor i Uppsala vid jubelfesten 6 sept. 1893.

Gift 17 okt. 1848 på Vanås i Gryts socken, Lunds stift, med grevinnan Caroline Lovisa Wachtmeister af Johannishus, f. 10 juli 1826 på Vanas, f 5 maj 1910 i Kristianstad, dotter till kammarherren greve Karl Axel Wachtmeister af Johannishus och grevinnan Beata Sofia Wrangel af Sauss.

Biografi

Av fjorton syskon var D. det tredje. Fadern, friherre Gerard De Geer, var en intresserad och lycklig utövare av musik och måleri, och av honom synes sonen ha fått i arv sina konstnärliga anlag, en mer än vanlig skådespelartalang och en verkligt betydande skriftställarbegåvning. Från modern hade han det jämna lynnet, rättskänslan, det lugna och anspråkslösa men på. samma gång bestämda och auktoritativa väsendet. Då D. var fyra år, flyttade familjen till Stjärnholm i Nyköpings skärgård, där han tillbragte sia barndoms- och uppväxttid och mottog för hela livet avgörande intryck av ett lyckligt hem och en leende natur. Till en början och i viss mån även i det följande fördes på Stjärnholm ett stort hus, men ständiga, om också ej skrämmande,, ekonomiska bekymmer satte sin prägel på hemlivet. De många syskonens uppfostran blev därför på samma gång ståndsmässig och enkel. Den reglerades noga genom formliga lagar, stiftade mestadels av modern. I sina »Minnen» har D. tecknat en både lustig och rörande bild av det liv, som levdes under deras beskärm, och samtidigt framhållit, deras inverkan på hans karaktärs utdaning och hela hans livsföring. Han säger om dessa lagar: »De voro ägnade att inskärpa en omutlig rättskänsla och aktning för andras rättigheter men måhända icke lika mycket att fostra ett känslofullt och uppoffrande sinne. En särskild behållning av dem för hela livet var för oss alla en sträng laglydnad och påpasslighet av tid.» Mot vanan i högadliga, hus sattes D. och några av hans bröder i en offentlig läroanstalt. Fyra år tillbragte han i Linköpings skola, där sederna ännu voro gammaldags barbariska. Mödorna och vedervärdigheterna här och på landsvägsresorna mellan hemmet och skolstaden efterlämnade hos honom outplånliga minnen, och det råder intet tvivel om att exempelvis hans uppfattning om skjutsinrättningens fördärvlighet. återgår till dessa. Han bekänner också, att han ej trivdes i Linköping ; vida mer uppskattade han livet i de högaristokratiska hem, där han som barn tidtals vistades. Vid fjorton års ålder förlades D: s studier till Uppsala katedralskola. Här farm han sig mycket väl. Hans stora begåvning kom nu fullt till sin rätt, och på våren 1836 avlade han en, som han. själv försäkrar, tämligen vacker studentexamen.

Vid valet av levnadskall nödgades D. som de flesta andra dödliga främst tänka på utkomsten. Faderns ekonomi tillät ej mer än ett mycket begränsat understöd för studierna; därefter fick D. liksom sina övriga bröder reda sig själv. Ämbetsmannabanan ägde för honom ingen lockelse, och dock var denna den enda för honom möjliga. Det ger en god inblick i hans karaktär och böjelser, då man erfar, att han vid denna tid helst skulle velat bliva aktör, landskapsmålare eller författare. Emellertid insåg han omöjligheten härav och började sina juridiska studier, dock med det hemliga målet, ej att uppnå höga ämbeten utan fastmer att »kunna vinna någon intagande och förmögen flickas hjärta och sedan slå mig till ro på en vacker egendom för att njuta av lantlivet och, såsom amatör, av de sköna konsterna». Enligt egen uppgift utan större arbetslust men driven dels av ekonomiskt nödtvång, dels uppenbarligen även av den ambition, som arv och uppfostran givit honom, gick han nu till sina studier, vilka omfattade ej blott juridik utan även vitterhet och estetik. Efter avlagd kansliexamen fick D. tillfälle att på sommaren 1838 företaga en längre utrikesresa, som vidgade hans erfarenhet och införde något mera frimodighet i hans väsen. Återkommen till Uppsala upptog han en livlig litterär verksamhet, som lände honom icke blott till nöje utan även till rätt mycken berömmelse; kanske har den mer än något annat bidragit att fästa blicken vid hans person och göra den unge högadlige studenten till vad man kallar en framtidsman. Genom sin börd ägde han tillträde till de bästa kretsar både bland studenter och familjer. Bland dem han nämner som sina kamrater och umgängesvänner i Uppsala blevo många framstående män och sedermera hans med-aktörer på den politiska scenen. I sällskapslivet gjorde han en viss lycka trots sin blyghet och tystlåtenhet, och genom sitt skriftställarskap upptogs han även i lärdomsstadens tongivande litterära kotterier. Hans debut skedde med en essay, »En ästhetisk blick på träden», som trycktes i litteraturtidningen Eos i mars 1839; den föranledde redaktionen att mana den okände författaren till »dessa snillrika fantasier, som förråda lika öppet natursinne som makt över uttrycket», att insända flera alster, en uppmaning, som denne ej lät förklinga ohörd.

Sedan D. avlagt examen till rättegångsverken på hösten 1840, flyttade han till Stockholm för att göra sin karriär i verken. Genom sin äldste, vid unga år bortgångne broder Karls hjälp blev han strax anställd som kanslist på riddarhuset under riksdagen 1840–41; vid den följande var han notarie. På så sätt fick han tidigt en grundlig inblick i riksdagsmaskineriet och förvärvade även nödig personkännedom. Emellan dessa båda riksdagar var D. »upptagen av ett ovisst sökande» efter vad som skulle bli hans framtid. Han tjänstgjorde härunder i flera ämbetsverk, bl. a. i riksarkivet, men stannade slutligen för justitiestatsexpeditionen. Trots sin fattigdom umgicks han flitigt i den högsta societeten, varigenom han väl tillvaratog de fördelar, hans höga börd beredde honom. Samtidigt bedrev han sitt skriftställen ej minst för att bättra på de skrala finanserna. Han utgav 1841 novellen »Hjertklappningen på Dalvik» och samlade sina delvis tidigare publicerade skisser och essayer under titeln »S. H. T.» (1843). Särskilt det sista arbetet, gjorde lycka. Några år senare utkom en historisk roman »Carl XII: s page», vilken emellertid knappast höjde hans rykte som författare.

Då D. 1845 blivit ordinarie såsom kopist i justitiestatsexpeditionen, beslöt han att förvärva tingsmeriter. Detta skedde i en domsaga i trakten av Kristianstad, en omständighet, som skulle bliva av stor betydelse för hans framtid. Här lärde han nämligen känna sin tillkommande, Caroline Wachtmeister, dotter till greve Karl Axel Wachtmeister på Vanas. Tidigare inklinationer, vilka icke fattats, blevo nu med ens glömda. Både hos honom .och henne uppstod kärlek vid första ögonkastet, och efter åtskilliga betänkligheter, huvudsakligen av ekonomisk art, eklaterades förlovningen. Äktenskapet ingicks 1848, och den harmoni och lycka, som däri bereddes D., fyllde hela hans liv och genomgår som en röd tråd skildringen i hans »Minnen».

Efter adjunktion i Skånska hovrätten från 1846 och någon tid i Svea hovrätt utnämndes D. 1849 till assessor i Skånska hovrätten. Som sådan var han bosatt i Kristianstad till 1855, ehuru med avbrott för förordnanden som revisionssekreterare. Ett arbete, som under denna tid bidrog att fästa uppmärksamheten vid hans person, var en om moderna idéer vittnande uppsats »Om den juridiska stilen», publicerad 1853.

För förståelsen av D: s karaktär är det av vikt att fasthålla hans eget påpekande, att han ingalunda saknade äregirighet. Han släppte icke sina förbindelser inom de ledande kretsarna i huvudstaden och »strävade efter höga meriter», bl. a. för att göra sig värdig den högättade och firade kvinna, han fått till brud. Hans mål var varken högre eller ringare än presidentvärdigheten i den hovrätt, han tillhörde. Redan på sommaren 1854 riktades till honom det första av de många hedrande anbud om befordran, som snart skulle kulminera i utnämningen till rikets högsta värdighet. Den gången avböjde han, men då han i början av år 1855 erbjöds förordnande som chef för fångvårdsstyrelsen, svarade han ja. Efter endast några månaders verksamhet på denna post blev han vid trettiosju års ålder utnämnd till president i Göta hovrätt. Denna exempellöst snabba befordran väckte hos samtiden både förvåning och anstöt. D. själv tillskriver den blygsamt sin gynnare, justitiestatsminister G. A. Sparre. Förklaringen torde vara att söka dels i hans höga börd och hans förmånliga gifte med därav härflytande relationer, dels även i den talang både som stilist och jurist, det sunda förstånd, det goda omdöme och de solida karaktärsegenskaper, som utmärkte honom och som inom ledande kretsar tidigt gjort honom känd som en särdeles lovande kraft. Vid D: s utnämning till president antyddes i pressen, att man därigenom ville skapa en acceptabel högadlig kandidat till justitiestatsminister-posten. I själva verket dröjde det blott ett år, innan denna erbjöds honom. Han vägrade då på grund av sin ungdom och fullkomliga brist på politisk erfarenhet eller som han även själv förklarar, »helt och hållet av misstro till egna krafter men icke av brist på ärelystnad». Han säger sig ock i detta sammanhang ha förutsett, att samma fråga eller någon liknande så småningom åter skulle riktas till honom.

Uppenbarligen för att i så fall kunna motsvara kraven började han nu deltaga i det politiska livet. Han hade redan bevistat en del av 1853–54 års riksdag ehuru nästan uteslutande som stum åhörare. Nu beslöt han att flitigt deltaga i riddarhusets förhandlingar, och ehuru han hade svårt att övervinna sin rädsla, uppträdde han slutligen i debatten. I lagutskottets arbete tog han någon del och utsågs även till statsrevisor. Då den kinkiga frågan om riksstyrelsens ordnande under Oscar I: s sjukdom skulle behandlas, mottog D. inval och ordförandeskap i konstitutionsutskottet, varefter genom hans medverkan propositionen om regentskap för kronprins Karl lyckligen genomfördes. D: s politiska debut vid 1856–58 års riksdag är för hans framtida bana betydelsefull i ytterligare tvenne avseenden. Dels uppstod eller stadgades hos honom den – för nutida uppfattning något främmande – motvilja för partier och partiväsen, som sedermera skulle spela en så avgörande och man vågar väl säga ödesdiger roll under senare delen av hans politiska verksamhet. Dels fick han även en handgriplig erfarenhet av det svåra för att ej säga omöjliga, i att på de partiella förbättringarnas väg genomföra en någorlunda tillräcklig representationsförändring. Han och hans vän, sedermera justitiestatsministern Edvard Carleson, utarbetade nämligen ett reformförslag, som gick ut på att adeln skulle bibehållas som stånd men inom sig välja representanter till riksdagen. Detta projekt rönte ett ganska snöpligt öde men hade åtminstone den betydelsen, att det ingav D. övertygelsen om att en fullständig reform vore den enda möjliga och nödvändiga.

Då kronprins Karl övertagit regeringen, var hans första åtgärd att ombilda statsrådet efter sitt sinne. Ja, redan någon vecka dessförinnan, tillkallade- han D. och anmodade honom preliminärt att bliva justitiestatsminister. D. sökte länge undfly uppdraget, som han icke kände sig vuxen. Hela hans tidigare ämbetsmannabana hade visserligen varit en »gradpassering» till själva ämbetet, men för dess politiska uppgifter kände han sig alldeles främmande. Emellertid hade saken sin gång. Greve Henning Hamilton och kronprinsen själv synas egentligen varit de som »bildat» ministären. De förmodades även komma att giva den sin färg. Och om än D. själv var eller åtminstone uppgav sig ha varit nästan alldeles villrådig om den riktning, i vilken han önskade att styrelsen skulle föras, hade han dock redan nu så mycken politisk uppfattning och insikt, att han hyste farhågor för att den under regentens och dennes vän Hamiltons ledning skulle bliva alltför konservativ. I själva verket varken ägde D. någon ambition att intaga den i politiskt avseende första platsen eller förväntades av honom något sådant. Tvärtom synes kronprinsens avsikt vid bildandet av 1858 års konselj — den helgjutna konseljen, som han benämnde den — ha varit att omgiva sig med en stab av sinsemellan harmoniskt samarbetande, erkänt skickliga och dugliga män, vilka smidigt och lydigt skulle utföra hans intentioner. Resultatet blev emellertid ett helt annat. Det främsta hindret för att Karls tanke skulle kunna förverkligas låg i hans egen karaktär. Han saknade icke god vilja och pliktkänsla, ej heller förstånd, men väl plikttrohet, fasthet och konsekvens. Det mödosamma dagliga rutinarbetets krav varken kunde eller ville han uppfylla. Så övergick hastigt ledning och initiativ till statsrådet och därinom främst till den unge, energiske, ambitiöse och an svar skärmande justitiestatsministern. Hur denna evolution i sina detaljer tillgått, torde vara omöjligt och är heller icke nödvändigt att utforska. Här må blott betonas det faktum, att om också justitiestatsministerämbetet ingalunda motsvarade utan först genom D. utvecklades till att bliva ett premiärministerämbete, måste en sådan förvandling avgjort underlättas därav, att justitiestatsministern till rangen var den främste bland sina kolleger. Resultatet är i vart fall klart: inom få år var D. statsrådets medelpunkt och egentlige ledare, om också utan något egentligt inflytande över departement, som sköttes av så dugliga, framstående och viljekraftiga politiker som J. A. Gripenstedt, F. F. Carlson och L. Manderström. Sålunda uppkommer i vårt land för första gången en modern ministär med en auktoritativ, utåt synlig och inåt kraftigt verksam premiärminister. Orsakerna till denna överraskande förvandling på en gång av D: s personliga ställning och av ett av fundamenten i det svenska statsskicket äro till finnandes dels i D: s koncilianta men samtidigt fasta väsen, som gjorde honom särskilt lämpad som medlare och ledare, dels även i viktiga yttre omständigheter. Den tilldragelse, som tvingade honom fram i första planet, var den s. k. norska frågan, det vill säga stortingets krav på riksståthållareämbetets avskaffande. Kronprins Karl hade i detta avseende på sitt vanliga tanklöst välvilliga sätt givit norska vederbörande vittgående utfästelser. Häremot uppstod i Sverige under 1859–60 års riksdag en kraftig reaktion. D. lyckades nu med hjälp ej minst av norske statsministern Georg Sibbern, som från denna tid blev hans förtrogne personlige vän, att finna en klokt förmedlande uppskovslinje mellan de oförenliga norska och svenska kraven. Den fasthet, han härvid visade åt alla håll, grundlade en betydande auktoritet såväl gentemot konungen, vilken med skäl kunde hysa tacksamhet för hans hållning, som även emot riksdagen och den svenska allmänheten. I Norge blev däremot hans ingripande av förklarliga skäl icke särdeles välkommet.

Den främsta anledningen och säkraste grunden till D:s starka ställning, vilande på en enastående aktning och popularitet, blev emellertid hans lyckosamma arbete för en representationsreform. Här behöver ej framhållas, hurusom denna fråga utan jämförelse kommit att bliva den viktigaste i svensk inrikespolitik under de föregående konungarnas regeringar. Efter en mellantid, omfattande i stort sett skedet efter 1853–54 års riksdag, fick den åter aktualitet genom de två lägre ståndens högtidliga begäran till konungen vid slutet av riksdagen 1859–60 om utarbetandet av en ny representationsordning, byggd på samfällda val. Samtidigt tillsattes en kommitté av reformvänner från alla stånden för att propagera för reformen. Det är emellertid icke att taga för alldeles avgjort, att just dessa opinionsyttringar lämnat den avgörande impulsen. Snarare skulle man kunna säga, att reformen i allmänhet kändes alltmer behövlig; en samtida välunderrättad utländsk iakttagare säger sig anse, att internationella rörelser och krafter i detta sammanhang ej böra förbises. Erfarenheten av ståndsriksdagen i arbete visade även, att dess dagar måste vara räknade. Det kan förtjäna anföras, att D. åtskilliga månader innan de lägre ståndens opinionsyttring avgavs klart insåg detta. Han skriver sålunda 6 aug. 1860 till sin kollega Manderström, att vissa tilltänkta smärre förändringar i riksdagsordningen möjligen skulle »kunna förlänga adelns och prästeståndets livstid ett eller annat decennium, vilket utan förändring knappt torde låta sig göra, då adelns fåtalighet nu överskrider anständighetens alla gränser». Till hela sin läggning liberal av mycket moderat kynne, utpräglat osentimental och realistisk, hade D. kort sagt så småningom blivit övertygad om reformens oundgänglighet. Och därmed var det för honom en avgjord sak att även utföra verket, så sant det omdöme är riktigt, som efter hans bortgång uttalades av en man, som varit hans ungdomsvän men sedermera mången gång hans politiske motståndare: »Först noga överväga och sedan låta yxan gå, själv hållande i skaftet, se där grunddraget i justitiestatsministems liv.»

Om det inre förberedelsearbetet och om tidpunkten för D:s eget beslut är det icke möjligt att med visshet uttala sig. Så mycket säkrare känner man, när och hur det första avgörande steget togs. Det skedde genom en underdånig promemoria, daterad 16 juli 1861, som D. tydligen efter föregående muntlig överläggning inlämnade till konungen. Med anledning av ständerriksdagens skröplighet, splittringen mellan stånden och inom folket och »omöjligheten av en stark regering» förordar eller rättare sagt kräver D., att regeringen måtte få taga ett initiativ i denna landets viktigaste fråga. Enligt hans mening borde ett »förnuftigt förslag, utgående från samfällda val», hava framtiden för sig. Beträffande detaljerna i reformplanen förklarar han sig ännu ej hysa någon bestämd mening, men i själva huvudsaken: en tvåkammarriksdag, grundad på samfällda val, vore han fullkomligt bestämd: »... i det väsentliga är min mening så fast, att jag som justitiestatsminister finner mig pliktig att såsom mitt förnämsta mål arbeta för reformen och söka förbereda de åtgärder, som kunna på regeringen ankomma; i följd varav jag ock måste lämna ämbetet, om icke regeringen vill lägga sin moraliska vikt i vågskålen till förmån för reformen och är beredd att handla, så snart sådant med någon utsikt till framgång kan ske». Detta avgångshot underströk D. även muntligen, ehuru han samtidigt förklarade, att han, om konungen så önskade, ej skulle yppa anledningen till sitt eventuella tillbakaträdande.

Att Karl XV med ringa nöje mottog detta ultimatum är visst; vid den första förhandlingen om D: s inträde i statsrådet hade ju hans snart sagt enda uttalade programpunkt varit: »inga allmänna val». Efter åtskilliga försök att få D. att avstå från sin föresats gav konungen tills vidare vika. D: s ställning i den allmänna opinionen var redan så stark, att Karl uppenbarligen betraktade som ett-mindre obehag att låta honom kvarstå och påbörja reformen än att genom en vägran föranleda hans avgång. Ett kanske mest i uppskovssyfte gjort försök att sammankoppla reformen med konungens skandinaviska planer avvisades av D. I jan. 1862 antydde han för första gången offentligen sin avsikt att taga sig an representationsfrågan. I mars samma år utfärdades kommunallagarna, varigenom de samfällda valen faktiskt infördes och ståndsväsendets undergång sålunda i allmänhet påskyndades. Genom landstingens inrättande gavs även en lämplig grund för skapande av ett överhus i den tilltänkta nya riksdagen. På sommaren 1862 började D. själv utarbeta representationsförslaget, sedan konungen till yttermera, visso ånyo förklarat sig gå med på en reform »ej baserad på stånd». Men konungen uppställde vid detta tillfälle även åtskilliga villkor och förklarade: »Jag skall gå i eftergifter så långt jag kan. Men vill även å andra sidan se en sådan. Utan Kungen går ingen. Detta för detta måste de liberala begripa och tacka [för] vad de kunna få.»

Efter en förberedande granskning – varvid konungen åter gjorde invändningar i konservativ riktning, ehuru nästan helt förgäves – utredigerades det preliminära förslaget av expeditionschefen A. Dreijer; den sålunda framställda förslagstexten till ny riksdagsordning var i huvudsak färdig, då 1862 års riksdag i början av okt. sammanträdde. Efter ytterligare förhandlingar och konferenser, vilka gåvo en förkänning av de kommande striderna, överlämnades den kungliga propositionen i jan. 1863 till riksdagen. Utan alltför mycket uppseende antogs den av konstitutionsutskottet att grundlagsenligt vila till nästa riksdag. Propositionen åtföljdes av en vidlyftig, av D. författad motivering i form av ett yttrande till statsrådsprotokollet.

Här är icke platsen att ingående analysera dessa båda aktstycken. Så mycket torde dock böra sägas, att hur stor berömmelse D. än rättvisligen skördat, därför att han i ett lämpligt ögonblick genomdrivit en möjlig reform, har han dock, till en början av samtida motståndare men senare även av sådana, som livligt sympatiserat med hans verk, blivit kritiserad för oskicklighet och bristande förutseende. Särskilt påfallande är den bristande överensstämmelsen mellan förslaget och motiveringen. Härvid bör dock framhållas, att själva grundlagstexten är vida förträffligare än de i efterhand författade motiverna, vari D. icke utan sofistik söker dölja, att och varföre städerna skulle erhålla en betydligt större representationsrätt än landsbygden vid andrakammarvalen. Även en så varm beundrare av D. och hans reform som Emil Svensén måste medge, att D., när han utformade riksdagsordningens sedermera så omtvistade rösträttsbestämmelser, icke ägde det minsta stöd i någon utredning om deras blivande verkningar utan fick gå fram »så att säga på känn». Vad första kammarens sammansättning beträffar har det av G. Rexius och andra blivit uppvisat, hur den i själva verket bygger på ett kapitalt missförstånd av D. Att resultatet i stället för en enhetlig riksdag, möjliggörande samdräkt i riket och en stark regering, inom kort utkristalliserade sig i tvenne helt och hållet karaktärsskilda, starkt splittrade och var för sig mot varandra segt och framgångsrikt kämpande kamrar, behöver ej framhållas. Dessa invändningar till trots är dock den allt överskyggande huvudsaken, att förslaget, utarbetat med ledning och på grundval av de föregående inhemska reformexperimenten och med uteslutande hänsyn till möjligheten att genomföra det i ett givet politiskt läge, också visade sig utgöra en framkomlig medelväg mellan liberala krav och konservativa farhågor. Därför kan man ock vid bedömandet av problemet om förslaget och dess antagande finna, en verklig ledning av de spirituella och till synes så paradoxala ord, som August Blanche yttrade vid representationsfrågans behandling i borgareståndet 18 mars 1863: att en av förslagets största förtjänster låge i dess fel, emedan »det är just dessa fel, som gör dess antagande hos oss möjligt, och det är denna möjlighet, som jag för min del i främsta rummet håller på».

Under den tid, D. verkat för representationsförändringen, hade hans regering och ej minst han själv därjämte utövat en sällsport kraftig, omfattande och gagnelig reformverksamhet på snart sagt alla statslivets områden. Med allt skäl kan han berömma sig av att regeringen »framgick... med stora steg i liberal riktning». Om kommunallagarnas antagande är redan talat. Finansminister Gripen-stedts ihärdiga, självständiga och tämligen hänsynslösa arbete för frihandelssystemets införande i vårt land ägde i stort sett ministärens fullkomliga gillande. Till systemet hörde ock den allmänna, näringsfrihetens proklamerande. De reformer, som D. själv kan sägas ha befordrat eller genomfört, äro både många och betydande. Redan under sitt första ämbetsår fick han kontrasignera lagar om ogift kvinnas myndighetsålder, husagans inskränkning och konventikelplakatets upphävande. Två år senare blev på hans initiativ passtvånget upphävt, och genom hans och Henning Hamiltons gemensamma ansträngningar antogs en lag om utsträckt religionsfrihet. Vidare märkas en ny konkurslag, lagen om låneräntans frigivande och förordningen om kyrkomöte 1863, samt nästföljande år en humaniserad och moderniserad strafflag och en ny sjölag. Före och under dansk-tyska kriget 1864 gjorde sig D. ytterligare förtjänt av svenska folkets tacksamhet genom sitt ingripande i den hotfulla situation, som inträffade, då ofreden stod för dörren. Han har nämligen, fastän kanske ej i så hög grad som den viljekraftige och slagfärdige Gripenstedt, föranlett, att Sverige icke isolerat inlät sig i en av konungen oförsiktigt utlovad allians med Danmark, varigenom vårt land och Norge skulle ha ryckts med i den för vår södra granne olycksbringande kampen.

Då riksdagen 1865–66 tillstundade, stod D. personligen och hans regering, »den bästa av ministärer», på höjden av anseende och framgång, stödda på en nära nog enhällig opinion bland de två lägre stånden, hela den bildade allmänheten och pressen. Med sanning har det blivit sagt, att D:s regering var »ett slags den allmänna opinionens ministär». Förhållandet till konungen var dock ej det allra bästa. Ministerkris hotade sålunda upprepade gånger, både under 1862–63 års riksdag och under förra halvåret 1864; åtminstone vid det senare tillfället har saken uppenbarligen t. o. m. varit på tal mellan konungen och D. Men det visade sig omöjligt för konungen att finna nya och villiga krafter, eller för att låna hans egna ord: »Svårigheten, för mig att bilda nya medlemmar (sic!) ligger i förslaget av representationen, i förening med vårt icke uppträdande, då det såg värst ut i danska frågan.» D., som citerar dessa ord i ett brev till Manderström i maj 1864, tillfogar lakoniskt: »Härav torde E. E. finna, att klockan länge sedan är slagen tre kvart men ännu dröjer att slå fullt.» Emellertid gledo dessa moln förbi; regeringens ställning stärktes ytterligare, och vid ingången av år 1865 betraktar D. tydligen, sin egen ställning och utsikterna för reformförslaget såsom ganska ljusa. Han säger sig i ett brev till en varm reformvän, redaktör S. A. Hedlund i Göteborg, fundera på att göra antagandet, till en kabinettsfråga och ser däri »en trumf till förslagets förmån». Dess motståndare, fortsätter han, »finna det måhända icke rätt angenämt, varken att själva under en sådan tidpunkt bilda en ny ministär eller att se den gå i nya händer. Ingen skall åtminstone vilja gå in i en ministär utan att hava ett nytt förslag till representationens ombildning färdigt till framläggande, och det haver sig icke så lätt att komma överens om ett sådant, som lämnar större konservativa garantier än det nu vilande och som ändock har någon utsikt att gå igenom» (13 febr. 1865).

Från adeln och prästeståndet restes emellertid ett kraftigt, skickligt och oförskräckt motstånd mot reformen. Under år 1865 utbröt ett formligt broschyrkrig. D. själv försvarade sitt verk i ett antal tidningsartiklar, vilka samlades under titeln »Några ord till försvar för det hvilande representationsförslaget. Af L. D. G.» För att utöva påtryckning på de tvenne högre stånden, där de konservativa vid riksdagens början ägde majoritet, och ej minst för att giva konungen – av vars verkliga, ej blott formella, medverkan så mycket berodde – ett kraftigt intryck av folkmeningens styrka och enhetlighet, organiserades av reformens vänner en för sin tid mycket betydande petitionsrörelse och slutligen, i själva avgörandets stund, de s. k. »stormdeputationerna», vilka utan minsta tvivel gjorde slag i saken. Ett stort antal reformvänliga adelsmän från landsorterna togo också inträde på riddarhuset och bidrogo med sina röster till framgången. I den muntliga agitationen på adelsfraktionernas möten tog D. en verksam del. Det är alltför väl bekant, ej minst genom D: s litterärt mästerliga skildring i sina »Minnen», huruledes det avgörande slaget utkämpades, för att någon rekapitulation här skulle behövas. Efter en lika lysande som spännande ordstrid på riddarhuset, vari D. deltog med två stora anföranden, blev representationsförslaget 7 dec. 1865 bifallet av adeln med 361 röster mot 294. Så var då segern vunnen, och D: s egentliga livsverk redan fullbordat.

Man har med full rätt betonat, att representationsreformen var ministären De Geers styrkebälte. Det är riktigt även i den meningen, att så snart reformfrågan var löst, var regeringens kraft uttömd och dess stora tid förbi. Och nedgången är i själva verket till och med brådare, än vad man hittills allmänt brukat antaga. En stor framgång var visserligen, att riksdagen alldeles i början av år 1866 bekräftade den av Gripenstedt genomförda handelstraktaten med Frankrike, varigenom frihandelssystemet befästades. Men därmed voro även segrarna i stort sett slut. Under riksdagens fortsättning inträffade flera ödesdigra motgångar, som varslade illa om framtiden.

Till den i jan. 1867 sammanträdande första tvåkammarriksdagen ansåg D. inga större regeringsförslag kunna eller böra framläggas. Vad regeringen skulle ha kunnat göra för att bättra det av en internationell handelskris hotade finansiella läget i landet är visserligen icke gott att säga; och i detta fall synas anklagelserna för passivitet något missriktade. I och för lösande av den andra brännande frågan, försvarsfrågan, som riksens ständer öppet och medvetet lämnat till sin efterträdare, hade regeringen varken velat eller hunnit framlämna något genomgripande förslag utan nöjde sig med att hos riksdagen äska medel till en större vapenanskaffning. Ej heller vidtog D. annat än under hand några åtgärder för det nya statsskickets konsolidering eller organiserande. Initiativet och ledningen kom sålunda att alldeles glida ur regeringens händer. Till att försvåra dess ställning bidrog ytterligare bildandet. av formliga partier inom riksdagen och särskilt dess andra kammare. För att skydda ministären mot inbillade eller verkliga faror – från motståndare till representationsreformen och framför allt från fiender till frihandelssystemet – bildades först, ett regerings- eller s. k. ministeriellt parti. Att märka är dock, att D. i enlighet med sin princip eller snarare sin naturell helt och hållet underlät att sätta sig i någon verklig förbindelse med detta utan avlades att stå över partierna. Som oppositionsparti, väl till en början ej så mycket mot regeringen som emot de ministeriella, uppstod lantmannapartiet, bland vars ledare dock Arvid Posse kan räknas till D: s avgjorda motståndare. Lantmannapartiet förfäktade främst hemmansägareklassens intressen, och då det inom få år helt och hållet kom att dominera andra kammaren, blev det ensidiga »bondevälde», varom representationsreformens motståndare profeterat, i viss mån en verklighet. Vårt lands politiska utveckling fördes sålunda in på helt andra banor än dem, den optimistiske D. och övriga förfäktare av den borgerliga liberalismens idéer väntat som resultat av det nya statsskicket. Redan under riksdagen 1867 spelade D. en ganska slät roll. Han uppger i efterhand bland andra Orsaker härtill, att han ännu icke uppfattade sin ställning såsom en fullständig konseljpresident, och vidare, att han ej hade nog insikter att våga sig »in i leken med Henning Hamilton och andra stora förmågor». Av dessa och förutnämnda skäl försvagades regeringens ställning efter hand, samtidigt som den nya riksdagen växte in i sin uppgift och visade sig vara en särdeles aktiv och arbetsduglig församling.

Denna nedgång i anseende och inflytande skedde i ett slags växelverkan både gentemot konungen och riksdagen. En av förklaringarna till ministärens och speciellt D: s mindre goda ställning till Karl XV kan man möjligen våga söka i hypotesen, att konungen för sin på sistone kraftiga och uppriktiga medverkan till representationsreformen mer eller mindre medvetet betingat sig som vederlag, att D. skulle vilja och förmå lösa försvarsfrågan. Då detta visade sig hopplöst, kan det tänkas, att konungens tilltro till D: s förmåga fick sin avgörande knäck. Därtill kommer, att det för konungen måste ha framstått såsom mycket lockande att genom en eller annan kraftåtgärd söka visa, att de kommit på skam som spått, att den nya riksdagsordningen skulle väsentligen försvaga konungamakten. Samtidigt minskades och försvann efter hand nödvändigheten att för riksdagens och den allmänna opinionens skull behålla D. och hans kolleger.

Vid riksdagarna 1868 och 1869 förhöll sig regeringen emellertid ingalunda helt passiv, och särskilt D. visade flera gånger prov på viljestyrka och vann vackra segrar. Vid 1869 års riksdag föll visserligen det äntligen framlagda regeringsförslaget i försvarsfrågan, men det länge förnämsta resultatet av tvåkammarriksdagens arbete ernåddes genom grundskatteförenklingens genomförande. Vid slutet av 1870 års riksdag, då regeringen stått alldeles i skuggan, var emellertid dess timglas utrunnet. Efter en ministerkris, framkallad av konungen själv, och efter rekonstruktionsförhandlingar, vid vilka D. hölls utanför, avgick han 3 juni 1870.

Därmed hade konungens mångåriga och vid flera tillfällen ådagalagda önskan att bli kvitt D. realiserats. D. anför härom ett uttalande, som konungen skall ha gjort till en vän omedelbart'efter hans sista konselj: »Nu, skall jag säga dig, är det jag, som styr.» Själv säger sig D. ha erfarit en obeskrivlig lättnad att ha blivit fri från ansvaret och bekymren, ehuru han kände det bittert att ha fallit icke för sin övertygelse i någon stor fråga utan för en opinion om sin allmänna oduglighet. Det kan vara på sin plats att här anföra ett hittills föga känt uttryck för denna uppfattning, enär det ger vid handen, hur en samtida, låt vara mycket kritisk iakttagare bedömer D. som statsman. L. J. Hierta skriver nämligen några dagar efter D: s avgång till sin mångårige likasinnade kor^ respondent, redaktör F. T. Borg: »I alla avseenden var det meo voto bra att De Geer avgick. Han är till sin huvudkaraktär en nobel person men för flegmatisk och jämväl för aristokratisk att kunna taga ihop med de reformer, som stå för dörren av hans departement och vänta.»

Vid sin avgång utnämndes D. till president i Svea hovrätt. Som ledamot av första kammaren (1867–88) kom han emellertid att ännu under många år stå i centrum av svensk politik. Vid försöket att lösa den alltmer brännande försvarsfrågan vid 1871 års lagtima och urtima riksdagar åtog han sig ordförandeskapet i de särskilda utskott, dit frågan hänsköts. Under ministerkrisen efter regeringen Adlercreutz' och särskilt krigsminister G. R. Abelins fiasko på urtima riksdagen fick han en slags upprättelse för det snöpliga avskedet föregående år genom erbjudande av justitiestatsministerposten. Han vägrade emellertid.

Sannolikt är det erfarenheterna från 1871 års kris, under vilken D. i allmänhet togs mycket till råds, som kom honom att inse, att en »verklig konseljpresident» vore behövlig. Vid påföljande riksdag understödde han P. von Ehrenheims motion om inrättande av ett statsministerämbete, och både offentligt och enskilt uttalade han sig för statsministerreformen, som visserligen då föll men slutligt genomfördes vid 1876 års riksdag. Vid samma tid, 1872, vann D. klarhet på en annan utomordentligt viktig punkt. I fråga om grundskatternas avlösning eller avskrivning hade han hittills förhållit sig passiv; nu tog han ståndpunkt på deras sida, som åtminstone för samhällsfridens skull ville gå med på en reform. Härmed hade hans följande högst betydelsefulla verksamhet vid behandlingen av försvars- och grundskattefrågorna fått sin bestämda inriktning.

Vid 1873 års riksdag blevo de »stora frågorna» åter aktuella. D. säger sig i sina »Minnen» redan från början av riksdagen ha gjort till sin uppgift att arbeta för möjligheten av samverkan och överenskommelse mellan kamrarna i de viktiga frågorna. Starka krafter voro härför i rörelse, och bland dem må ej förgätas den nye konungen, som uppenbarligen ville börja sin regering med att på alla håll åvägabringa frid och försoning. Så banades väg för den i maj 1873 ingångna »kompromissen», varigenom försvars- och skattefrågorna, redan med varandra faktiskt förbundna, sammanknötos genom en politisk överenskommelse, som gjorde den enas lösning för framtiden beroende av den andras. I kompromissens genomförande har D. en mycket stor del av förtjänsten ¦— eller som motståndarna voro benägna att förklara, bär han en del av det tunga ansvaret — även om det finnes tecken som tyda på, att han ej till en början var så bestämd som framställningen i »Minnen» ger vid handen. Han uppgjorde emellertid det grundläggande förslaget till överenskommelse, och den ene av hans två huvudsakliga medarbetare från första kammaren, bruksägaren Karl Ekman (den andre var baron Jules Stjernblad), har ej fullt två år senare, då kompromissen i ett viktigt sammanhang var på tal, betecknat D. som den egentlige förslagsställaren och, jämte F. F. Carlson, den som huvudsakligen borde ha skyldighet att i regeringsställning föra 1873 års överenskommelse ut i livet.

Efter att under 1874 års ministerkris, trots konung Oskars uppseendeväckande påtryckning, ha vägrat ersätta A. G. Adlercreutz som justitiestatsminister, åtog D. sig följande år vid E. Carlesons avgång denna post. Den andra De Geerska ministären betraktades vid sin tillkomst, i motsats till de utpräglat byråkratiska föregångarna, såsom lantmannapartiet ganska närstående. Dess huvuduppgift skulle vara att i kompromissens tecken lösa de stora, frågorna. Emellertid blev efter den fridfulla riksdagen 1876 förhållandet mellan regeringen och lantmannapartiet allt annat än kordialt. Till 1877 års riksdag framlades ett föga välbetänkt regeringsförslag till en blott partiell försvars- och grundskattereform. Vid uppgörelserna härom, som otvivelaktigt försvårades genom motsättningar inom lantmannapartiet, inträffade en ödesdiger episod i andra kammaren. D. fann sig nämligen föranlåten att öppet förebrå lantmannapartiet dess ovillighet att behjärta försvarets krav och slutade med flit sitt anförande med ett uttalande, så formulerat och framfört, att det väl kunde tagas för ett avgångshot. Att D. likväl icke avgick – att han lämnade plenisalen men ej rådkammaren, som det har blivit sagt –, försvagade otvivelaktigt i hög grad hans redan ånyo sjunkande prestige och auktoritet. Då lantmannapartiet följande år på Emil Keys initiativ framlade sitt jämförelsevis mycket generösa anbud till de stora frågornas lösning, förhöll sig D. formellt neutral. Ej heller ur »Minnen» kan man utläsa något annat, men av D: s sedan 1929 offentliggjorda brev till hans vän Georg Sibbern framgår, att han ställde sig direkt avvisande, liksom för övrigt även konungen gjorde det. Därmed bär han ock en dryg del av ansvaret för att denna betydelsefulla yttring av försvarsvilja på ett för framtiden ödesdigert sätt avvisades. Däremot verkade han och hans civilminister K. J. Thyselius vid samma, riksdag kraftigt för skjutsningsbesvärets avskaffande, som var ett av bondeklassens främsta önskemål. De konservativas motstånd var förbittrat, men här tog regeringen i med hårdhandskarna och förslaget genomdrevs slutligen i första kammaren – dock endast med tillhjälp av statsrådets egna röster.

Vid statsministerreformen 1876 hade D. blivit statsminister och samtidigt chef för justitiedepartementet. I denna senare egenskap lät han utarbeta och fick kontrasignera bl. a. en lag om utsträckning av den litterära äganderätten och en ny utsökningslag. Efter ganska, starka och uppseendeväckande attacker, bl. a. av hans outtröttlige kritiker A. 0. Wallenberg, föranledda av hans påstådda passivitet, avgick han som justitieminister 1879. Ministärens och statsministerns personliga ställning förbättrades föga under 1879 års riksdag, då den ekonomiska krisens verkningar drabbade som värst. Utsatt, för hårda påkänningar från alla håll lyckades den dock rätt väl hålla kursen mellan sparsamhetsivrarna och understödskrävarna, men vänner vann den ej med en sådan politik.

Till 1880 års riksdag framlades på konungens enständiga yrkande ett flera gånger framlagt men förkastat förslag, nämligen till en värnpliktslag. Inga nya bördor i penningar och övningsdagar skulle därigenom påläggas folket, varför konungen ansåg lagen falla utom kompromissen. D. däremot hyste och hade alltid hyst starka betänkligheter på denna punkt. Eftersom flera olika faktorer, vilka tidigare talat emot värnpliktslagens framläggande, numera, bortfallit, gick han emellertid med på att ett försök gjordes. Men samtidigt betingade han sig att få avgå, därest förslaget åter föll. Sedan initiativet väl blivit taget, kämpade han ej blott lojalt utan med iver och alldeles icke utan förhoppningar om framgång för dess antagande. Kraftiga påtryckningar gjordes och lockbeten ut-lades, men allt förgäves; efter uppseendeväckande debatter, under vilka D. i ett stort anförande sade lantmannapartiet många beska sanningar, avslogs propositionen 12 apr. med till och med oväntat stor majoritet. Dessförinnan' hade emellertid D. tagit ett formligt avsked av andra kammaren, varvid å ömse håll välvilliga och försonliga uttalanden gjordes. Omedelbart efter nederlaget ingåvo D. och hans kolleger sina avskedsansökningar. Den 19 apr. efterträddes han av Arvid Posse i spetsen för en väsentligt men ej fullständigt förnyad ministär.

Sålunda störtade lantmannapartiet, i klart medvetande om innebörden av sitt handlingssätt, obevekligt men utan förhastande och under högtidligt erkännande av sin särskilda förbindelse den statsman, som genomfört representationsreformen och därigenom möjliggjort partiets tillkomst och utveckling till en dominerande ställning i svensk politik. För att betyga denna tacksamhetsskuld och sin oförändrade personliga vördnad togo de eljest så hushållsaktiga. bondeledarna initiativet till en nationalbelöning, varigenom D. tillerkändes hela statsministerlönen i pension. Från första kammaren rönte detta förslag enhällig anslutning, och den enastående utmärkelsen tilldelades honom som en gärd av det erkännande, svenska folket ägnade hans förtjänster om det allmänna.

Ehuru D. påtagligen allvarligt och in i det sista kämpat för att bevara sin ställning – och säkerligen ej, som det sagts, vare sig själv sökt en ättestupa eller blivit lockad ut på en sådan – erfor han en stor lättnad, då ansvarsbördan lyftes från honom. »Aldrig hade jag kunnat hoppas att få avträda på ett mera tillfredsställande sätt än som nu skett – i gott förstånd med såväl konungen som båda kamrarna.» Så kommenterar han själv i ett brev till Sibbern de tilldragelser, som innebära, att hela hans senare politiska verksamhet misslyckats.

Med sin avgång i apr. 1880 ansåg D. sin statsmannabana avslutad. Fördenskull undandrog han sig emellertid ej att fullgöra betydelsefulla medborgerliga plikter. Under åren 1881—88 var han universitetskansler, och i det politiska livet tog han alltfort en livlig del. Vid 1883 års riksdag sökte han såsom ordförande i särskilda utskottet högsinnat medverka till antagande av sin efterträdares och gamle motståndares förslag till de stora frågornas lösning, men blott för att få se dem falla än en gång och till synes mer ohjälpligt än någonsin. Vid Posses därav förorsakade avgång anmodades D. – för sista gången – att bliva statsminister men kunde på goda grunder neka. Vid 1885 års riksdag hade han den tillfredsställelsen att med framgång medverka till genomdrivandet av den Themptanderska ministärens partiella försvars- och grundskattereform, vilken, hur blygsam den än må förefalla, dock är den första frukten av 1873 års kompromiss och av två decenniers arbete för ett förbättrat försvar. I den samtidigt brännande norska frågan intog han sin natur och hela sitt politiska föregående likmätigt en medlande ståndpunkt. Ej så mycket på grund av ålders- trötthet som snarare av föresats och även driven av motvilja mot de av tullstriden upprivna och skärpta partimotsättningarna lämnade han riksdagen 1888. I samband därmed avsade han sig även sina övriga uppdrag.

Ännu under sin tid som aktiv politiker var D. litterärt verksam, och efter sin avgång från statsministerämbetet utövade han ett icke obetydligt historiskt författarskap. Av hans hand föreligga sålunda minnesteckningar över Hans Järta 1874 (i Vetenskapsakademiens skrifter), A. J. von Höpken och B. B. von Platen (i Svenska akademiens handlingar 1882 och 1887). På sommaren 1879 begagnade D. sin ordinarie ledighet till att författa skådespelet »Grefve Lillie», med motiv från representationsreformen. Det torde få betraktas som ett prov på ovanlig fördomsfrihet och originalitet, att en statsman sålunda gör sitt livs storverk till ämne för en komedi. Stycket blev icke uppfört men publicerades följande år strängt anonymt. Det väckte en viss nyfikenhet men gick på det hela tämligen obemärkt förbi – icke utan missräkning från D:s sida, ty själv fann han det vara ett av sina bästa arbeten.

Sedan D. helt dragit sig tillbaka till privatlivet, var han från aug. 1888 till dec. 1889 sysselsatt med att nedskriva sina »Minnen», till vilka han efter sitt avsked 1880 gjort vissa förarbeten. »Minnen» är utan all jämförelse D: s mest kända och uppskattade arbete. I den svenska memoarlitteraturen intager det en särställning och kan räknas till dess få klassiska verk. Särskilt andra delen har dessutom blivit en av de viktigaste källskrifterna till tidens politiska historia. För att vara en memoarframställning äger »Minnen» ett utomordentligt, man vågar nästan säga enastående värde. Orsaken härtill är ej blott författarens djupa insikt i de ting, om vilka han skrivit, ej heller endast hans pålitlighet och stora litterära begåvning, utan även och framför allt, att han gått till verket med vetenskaplig noggrannhet och städse vinnlagt sig om att bygga på förstahandsmaterial. Redan en genomläsning ger vid handen, att han genomgående stöder sig på samtida aktmaterial, riksdagstryck, press o. d. Tidigare har man även vetat, att åtminstone några partier grunda sig på mer eller mindre samtidiga minnesanteckningar. Först efter utgivandet av hans brev till Georg Sibbern har det emellertid blivit klart, att det är denna omfattande brevsvif, som utgjort det viktigaste materialet: senare delen av »Minnen» är i avsevärd utsträckning att betrakta rentav som en bearbetning av hans samtida relationer till den förtrogne och förstående vännen.

D: s »Minnen» utkommo på hösten 1892 och väckte hos samtiden stort uppseende genom sin öppenhjärtighet, mycken beundran för sin sobra stil men även åtskillig kritik för de svagheter hos politikern D., som de onekligen blottade och som författaren själv med den för honom utmärkande uppriktigheten och blygsamheten ej drog sig för att mången gång understryka. Å andra sidan skrevos dock memoarerna av en man, som visste, att hans verk skulle gå till eftervärlden. Trots alla föresatser i motsatt riktning kunde han därför omöjligen undgå att någon gång förklara, försköna och släta över. Som brevskrivare har han däremot av lika naturliga skäl ej på samma sätt och i varje ögonblick kunnat taga sådana hänsyn. I breven framträda därför mer omedelbart dragen av D:s personlighet; människan och statsmannen står där för oss sådan som han i livets olika skiften verkligen var. Tydligare och mera oförmedlat, urskiljer man här i hans karaktär den mången gång förbryllande föreningen av varm mänsklighet och byråkratisk torka, av god vilja och sunt förstånd och en stundom rent förvånande indolens, kortsynthet och naivitet. I sina »Minnen» har han i viss mån avväpnat kritiken genom att förklara, att han icke vore någon genius av högre ordning och genom att frånkänna sig de egenskaper, som tillsammans göra den store statsmannen. Efter läsningen av hans brev och vid en eftertänksam överblick av resultaten av hans verksamhet blir man måhända böjd att skärpa den dom, han fällt över sig själv. Man kan draga i tvivelsmål, om han ägde ej blott vad man kan kalla politisk begåvning utan även politiskt intresse. I breven framstår det med stundom nästan skrämmande tydlighet, hur svagt hans politiska intresse var. Men betingas ej begåvningen av intresset i den politiska mer än i kanske någon annan verksamhet? Själv har han säkerligen mången gång haft en känsla härav. Och i denna bottnar utan tvivel den förundran över sitt eget livsöde – den dugande men fattige och blyge adelsmannens snabba vandring till samhällets högsta höjd och beklädande med medborgarens tyngsta ansvar – som föranleder D. att i sina »Minnen» tala om sig själv och sitt verk med så stor blygsamhet. Detta drag är emellertid i breven ingalunda lika starkt framträdande. Här förefaller han tvärtom att ha varit ganska nöjd med sin värld och med sig själv, i likhet med många framgångsrika och högt uppburna män både före och efter honom. – Utan att vara någon stor och lysande statsman har dock D. genom sin sunda optimism och realistiska framstegsvänlighet, sin måttfullhet, sin lugna kraft, sin ansvarskänsla och rättrådighet förmått utföra en mycket betydelsefull och landsgagnelig gärning, och med skäl har om honom blivit sagt, att hans personlighet framstår som ett av den svenska hävdens ljusaste minnen. Sedan D. vid fyllda 71 år avslutat sina »Minnen» och därmed krönt sin levnadsgärning, bar det brått utför med hans hälsa och krafter: På våren 1892 flyttade han till sin äldste sons egendom Hanaskog i den trakt i nordöstra Skåne, som var hans hustrus hembygd, där han i många år haft sitt sommarhem och som han innerligt älskade. Här avled han 1896 efter en kortvarig sjukdom.

Författare

E. Thermænius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Av D:s efterlämnade papper förvaras sedan 1918 en icke obetydlig del i riksarkivet. Samlingen omfattar (delvis nära samtidiga) anteckningar av D. rörande olika politiska tilldragelser, sedermera använda vid »Minnenas» författande, koncept och promemorior av honom själv samt av konung Oskar, samlingar av brev och urkunder rörande bildandet av 1858 års konselj, angående representationsreformens förhistoria och förslagets utarbetande m. m., och härjämte ett dock jämförelsevis ringa antal brev från framskjutna, politiker samt från lärde och författare, som tillskrivit honom i egenskap av universitetskansler och en av de aderton i Svenska akademien. Enligt utgivarens, f. d. landshövdingen Louis De Geers, förord till »Ur Louis De Geers brevsamling» finnes vidare i hans förvar, jämte de 1929 utgivna breven från D. till G. Sibbern och från L. Manderström till D, en efter vad det vill synas både kvantitativt och kvalitativt betydande samling av till D. ställda brev. Av dessa skola enligt iitgivaren »allt som kan anses vara av värde för eftervärlden» överlämnas till förvar i riksarkivet. Brev från D. finnas i riksarkivet (till F. F. Carlson, Karl Ifvarsson, L. Manderström, Kr. Naumann och överståthållaren J. V. Sprengtporten) samt. — ett mindre antal — i Uppsala universitetsbibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Smärre uppsatser och essayer'i Eos 1839 (under sign. D.) och Linnasa borealis 1841 och 1842 (under sign. L. D. G.), de förra till en deL och de senare i sin helhet omtr. i förf: s samling S. H. T. (1843; se nedan). — Hjertklappningen på Dalvik. Novell af L. D. G. Sthm 1841. 12: o 312 s. (Sign.) — S. H. T. Af L. D. G. Sthm 1843. 12: o 256 s. (Sign.) [Även övers, på tyska, Berlin 1844, och därifrån på holländska, Amersfoort 1844.] — Om andra personen i svenska språket (Intelligensblad utg. i Upsala, 1844, s. 117—119; undert.: L. D. G.). — Carl XII:.s page. Af L. D. G. D. 1—2. Sthml847. 12:o VI, 293 s.; 228 s. (Sign.) Annan uppl. D. 1—2. Borgå 1848. 16: o 374 s. (Läse-bibliothek i Finland, Årg. 1:4.) [Även övers, på tyska, av C. Eichel. Leipz. 1849, samt på danska, Köpenh. 1854.] — Om den juridiska stilen. Af L. D. G. Kristianstad 1853. 32 s. (Sign.) Senare uppl., utg. af V. M. v. B[orn]. Lovisa 1882. 32 s. (Sign.) — Inträdes-tal, hållet i Svenska akademien d. 20 dec. 1862 [öfver A. M. Strinnholm] (Sv. akad. handl. ifr. år 1796, D. 36, 1862, s. 5—23; även sep. Sthm 1863. 19 s.). — Några ord till försvar för det hvilande representationsförslaget. Af L. D. G. Sthm 1865. 66 s. (Sign.; avtr. av artiklar i Wäktaren 10/3 1864 och Post- och inrikes tidningar 27/3, a6/4 och 23/9 1 8 6 5.) [Ang. övriga i denna fråga växlade skrifter se Hj. Linn-ström, Sv. boklexikon 1830—1865, under rubr. Representationsfrågan.] — Minnesteckning öfver Hans Järta, föredragen på Kongl. Vetenskaps-akademiens högtidsdag d. 31 mars 1874. Sthm 1874. 58 s. — Naturbetraktelser (Literärt album, Årg. 2, 1878, s. 11—43). — Grefve Lillie. Komedi i fyra akter. Sthm 1880. 151 s. (Anon.) — Minne af riksrådet grefve Anders Johan von Höpken (Sv. akad. handl. ifr. år 1796, D. 57, 1882, s. 243—454; även sep. under titel: Anders Johan von Höpken. Minnesteckning. Sthm 1882. 214 s.). ¦— Minne af statsrådet m. m. grefve Baltzar Bogislav von Haten (Sv. akad. handl. fr. år 1886, D. 1, 1886, s. 41—302; även sep. med titel: Baltzar Bogislav von Plåten. Minnesteckning. Sthm 1887. (1), 261, (1) s.). — Minnen. D. 1—2. Sthm 1892. (5), 281, (2) s.; (1), 300, (1) s. [Följdskrift: Jacques De Geer, Tillägg till min bror Louis de Geers »Minnen». Sthm 1899. 4 s.] 2: a uppl. D. 1—2. Sthm 1906. (5), 281, (1) s.; (1), 300, (1) s. — Valda skrifter. D. 1—2. Sthm 1892. (5), 243 s.; (5), 353 s. [D. 1. Smärre uppsatser. D. 2. Minnesteckningar.] — Uttalanden [i unionsfrågan] af friherre Louis De Geer 1859—1862. (Meddelade ur offentliga handlingar.) Upps. 1892. 35 s. (I unionsfrågan, 3.) [Avtr. ur tidn. Fyris 1892.] — Huru bör Sverige förhålla sig under unionskonflikten? (Stockh. dagblad, extran: r 13/e 1895; även återgivet jämte tillägg i Ur Louis De Geers brevsamling, Sthm 1929, s. 325—331). — Brev från Louis De Geer till Georg Sibbern [1868—1896] (Ur Louis De Geers brevsamling, Sthm 1929, s. 9—340). — Därjämte statsskrifter, varibland särskilt förslaget till ny riksdagsordning 1863 jämte motiv, utg. i olika uppl. — se närmare Hj. Linnström, Sv. boklexikon 1830—1865 —, riksdagsmotioner, ämbetsberättelser, direktörstal i Svenska akademien (1874; talet 1865 däremot väsentligen förf. av B. von Beskow), tidningsartiklar m. m.

Handskrift: Minnesteckning öfver Hans Järta. 73 s. (VA bibliotek.)

Källor och litteratur

Källor: Just.-dep. handl. 24 mars 1848 och 6 juli 1849 (meritförteckn.), RA. — D: s efterlämnade papper och skrifter; riksdagens protokoll och handlingar; samtida press och broschyrlitteratur; S. J. Boethius, Oskar II (Sveriges historia till våra dagar, 13, 1925); F. Böök, Fem porträtt (1929); P. J. von Ehrenheim, Inträdes-tal i Svenska akademien d. 20 dec. 1897 (Sv. akad. handl. ifr. år 1886, 11, 1897); C. H. Hallendorff, Oskar I och Karl XV (Sveriges historia till våra dagar, 12, 1923); G. Rexius, Det svenska två-kammarsystemets tillkomst och karaktär (1915); E. Svensén, Ur vårt fosterlands historia efter 1809 (1909); E. Thermaenius, Lantmannapartiet (1928); Wieselgren, Bilder och minnen (1889).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Louis G De Geer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17356, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Thermænius.), hämtad 2018-09-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17356
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Louis G De Geer, urn:sbl:17356, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Thermænius.), hämtad 2018-09-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se