Jacob Gustaf De la Gardie

Född:1768-06-16 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1842-04-26 – Stockholms stad, Stockholms län

Diplomat, Riksdagsledamot, Arméofficer, En av rikets herrar, General, Urkundsutgivare


Band 10 (1931), sida 739.

Meriter

15. Jacob Gustaf De la Gardie, sonson till D. 13, f. 16 juni 1768 i Stockholm, d 26 apr. 1842 därstädes. Föräldrar: generallöjtnanten, en av rikets herrar greve Pontus Fredrik De la Gardie (se D. 14) och hans andra hustru, friherrinnan Hedvig Eva Rålamb. Kvartermästare vid livregementet till häst 28 febr. 1776; sekondkornett vid lätta dragonerna 18 mars 1778; erhöll kornetts lön 7 juni 1780; löjtnant 4 apr. 1781; började tjänstgöra som underofficer 11 nov. 1785 och som officer 4 jan. 1786; stabskapten 24 jan. 1788; erhöll avsked 2 maj 1789; deltog i riksdagarna 1792, 1809 —10, 1812 och 1818—41 samt var därunder bl. a. ordförande i riddarhusutskottet 1792, i hemliga utskottet 1809—10 och i sammanjämkningsutskottet rörande riksdagsordningen 1809—10, ledamot av bevillningsutskottet 1809—10 (tidvis ordförande), ordförande i bankoutskottet 1812, ledamot av talmanskonferensen 1812 och av det särskilda utskottet för jämkning mellan stånden (privilegieutskottet) 1812 (tidvis ordförande), ordförande bland de deputerade att övervara Karl XIV Johans kröning i Trondhjem 1818, deputerad att såsom fadder föreställa adeln vid hertigens av Östergötland dop 1829 samt lantmarskalk 1834—35; överste i armén och kaptenlöjtnant i survivance vid Götakompaniet av livdrabantkåren genom utnämning av Gustav III 26 mars 1792 men erhöll fullmakt först 11 nov. 1792; företog en resa till Tyskland sommaren 1792; ledamot av Klara församlings kyrkoråd 1792; envoyé en mission spéciale till sachsiska hovet 15 aug. 1795 (återkom jan. 1796); högste styresman över det vittra sällskapet Grekiska facklan i Stockholm 18 mars 1797; envoyé en mission spéciale till danska hovet 10 juli 1798 (återkom okt. 1798); envoyé extraordinaire och ministre plenipotentiaire i Wien 24 aug. 1799; rappellerad 7 aug. 1801; lantmarskalk vid pommerska lantdagen i Greifswald 4 aug. 1806; ordförande i revisionen av riksdiskontverket 12 jan. 1808; brigadchef vid södra armén 23 mars 1808; chef för skånska lantvärnet 12 apr. 1808; erhöll i uppdrag att pådriva roteringsverket i Malmöhus län 3 juli 1811; ordförande i Sällskapet Pro patria från 1812; generalmajor i armén 14 jan. 1812; ledamot av rikets all- manna ärenders beredning 22 okt. 1812—26 juni 1813; v. ordförande i frimurarbarnhusets direktion nov. 1812 och ordförande därstädes 21 maj 1831; envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire i Madrid 2 okt. 1813 (utnämnd 26 juni, instruktion 7 nov. 1813); återkom till Sverige på permission i dec. 1815; generallöjtnant i armén 11 maj 1818; ordförande i riddarhusdirektionen juli 1818— 1842; ordförande i rikets allmänna ärenders beredning 12 maj 1819 —maj 1840; ledamot i finanskommittén 20 nov. 1820 (bet. avg. hösten 1823); en av stiftarna av Stockholms stads sparbank och direktör därstädes 5 maj 1821—1842 (ordförande 7 maj 1821— 1842); v. ordförande i Serafimerordensgillet 1821—42; en av stiftarna av Sällskapet för växelundervisningens befrämjande 23 jan. 1822 och sällskapets ordförande 1822—42; patronus för tyska församlingen och ordförande i dess kyrkoråd 1823; vid kronprinsens biläger utnämnd till en av rikets herrar 19 juni 1823; general i armén 24 maj 1826 med fullmakts datum 11 maj 1826; överste marskalk hos drottningen 21 aug. 1829. — Innehade Löberöd i Hammarlunda socken med Västerstad och någon tid Kulla-Gunnarstorp i Allerums socken, som han 1834 sålde, samt tertialgodsen Drostow, Rochow och Gultzow i Pommern. — KNO 1806; skattmästare vid KMO 26 nov. 1806—1818; LKrVA 1807; RSO 1809; RCXIII:sO 1811; HedLKrVA 1812; HedLLA 1817; RoKavKMO 1818; hedersledamot av Jämtlands läns hushållningssällskap 1819; LSkS 1820 och sällskapets ordförande 1824; överste ombudsman vid KMO 1825—38; hedersledamot av Sv. bibelsällskapet 1828; v. kansler vid KMO 1838—42; HedLHA 1838 (v. preses 1839); var dessutom ledamot av utländska lärda sällskap.

Gift 6 juni 1799 på Kulla-Gunnarstorp, Allerums socken, med grevinnan Kristina Amalia Hedvig Adelaide Sparre af Söfdeborg, f. 10 aug. 1778 på Viderup, Gårdstånga socken, f 14 dec. 1811 i Stockholm, dotter till kammarherren greve Gustav Adolf Sparre af Söfdeborg och friherrinnan Elisabet Sofia Amalia Beata Ramel.

Biografi

I enlighet med sin ätts frejdade traditioner bestämdes D. för krigarens bana. Att kämpa för konung och fosterland förblev också länge hans käraste dröm — en dröm, vilken dock aldrig skulle gå i uppfyllelse. Visserligen steg han till de högsta posterna i hären, men det torde kunna betvivlas, att han någonsin luktat krut. Enda gången han deltog i ett fälttåg var 1788, men hans regemente fick återvända redan i okt. samma år för att bestrida vakttjänst i huvudstaden. Om hans ställning till Anjalaförbundet är intet närmare känt, men att han sympatiserade med oppositionen, framgår av händelserna i Stockholm 1789. Det goda förhållandet mellan familjen De la Gardie och hovet utsattes för den svåraste påfrestning, då konungen 20 febr. lät arrestera riddarhusoppositionens chef, greve Axel von Fersen d. ä., svåger till D:s fader. Enligt, en gängse tradition, vilken D. bekräftat, skulle denne därvid av konungen beordrats att verkställa häktningen av sin fasters make men vägrat och avlämnat sabeln samt anhållit att själv få gå i arrest. Berättelsen kan ej verifieras, men faktiskt ägde en brytning med konungen rum, vilken fick ett synbart uttryck i D: s begärda och erhållna avsked ur krigstjänsten. Den aristokratiska frondens sega bojkott mot »tyrannen» och hans hov fick ett brått slut efter J. J. Anckarströms blodiga hämndeakt. Bland de ädlingar, som ägnade den döende monarken sin hyllning, var även D. »En tröst i olyckan är, att den återför till oss våra gamla vänner», skall konungen hava yttrat. Han gav omedelbart ett lysande bevis på sin tillfredsställelse över den skedda försoningen, i det han utnämnde D. till kaptenlöjtnant vid sin drabantkår. Genom denna upphöjelse knöts denne nära till hovet, vilket fick ett bestämmande inflytande på hela hans följande bana. Hovluften blev. mer och mer det element, vari den högättade och rike ädlingen med förkärlek dvaldes, även om han blev varmt fästad vid sitt skånska gods, »det trevliga Löberöd».

Såsom vakthavande kaptenlöjtnant tillhörde D. den trängre krets, som omgav den ännu omyndige konung Gustav IV Adolf. Hertigen-regentens gemål, den skarpsynta Hedvig Charlotta, trodde sig i hans uppträdande kunna läsa en tydlig strävan att en gång bliva konungens gunstling och att spela en roll. Hon var emellertid viss om att han komme att misslyckas. »Konungen betraktar honom synbarligen som rolighetsminister, en man, som bara kan skvallra och berätta lustiga historier.» Huruvida hertiginnans spefulla antydningar om D: s gunstlingsplaner voro grundade, är omöjligt att avgöra, men förutsägelsen, att konungen icke skulle göra honom till sin förtrogne, var otvivelaktigt riktig. Visserligen åtnjöt han i rikt mått Gustav IV Adolfs gunst, men något inflytande på hans regering kunde han icke berömma sig av. För övrigt torde han personligen, åtminstone i början, ha stått hertig Karl vida närmare än konungen, något som bl. a. framgår av hertigens brev till D. under sin utländska resa 1798—99. Vad som förenade denne med hertigen var särskilt det starka intresse för frimureriet, som alltid besjälade honom. Att han ägde förmyndarregeringens förtroende, framgår av det delikata uppdrag, som gavs honom, då han 1795 sändes till kursachsiska hovet för att undersöka ställningen med hänsyn till möjligheten av konungens förmätning med en sachsisk prinsessa. Beskickningen ledde icke till något resultat. Den höga damen befanns »elak och ful», och för övrigt utgjorde hemies katolska tro ett oövervinneligt hinder.

Det dröjde någon tid, innan den myndigvordne Gustav IV Adolf ihågkom sin forne rolighetsminister med något viktigare förtroendeuppdrag. Men omsider kom det i form av ministerposten i Wien 1799. Utnämningen var en överraskning, ej minst för D. själv, som, enligt vad han uppgiver, »aldrig ämnat sig denna karriär». Resan till beskickningsorten blev för D. även bröllopsresa. Han hade nämligen kort förut firat sin förmälning på Kulla-Gunnarstorp i Skåne med grevinnan Kristina Amalia Hedvig Adelaide Sparre. Bland färdminnena framstod särskilt sammanträffandet i Prag med den ryske fältmarskalken Suvorov, nu på återmarsch till Ryssland efter det olyckliga fälttåget i Alperna. D. blev mottagen på det utmärk-taste sätt av den ryktbare krigaren, vilken visade den största förtjusning över att få hälsa »ättlingen av den berömde Jakob De la Gardie, som ryssarna frukta mer än djävulen». Väl framme i Wien, skyndade han sig att göra sina officiella visiter, bl. a. hos den mäktige och fruktade baron Thugut, vilken verkade »slug och elak». Den 22 jan. mottogs han i högtidlig audiens av kejsar Frans II, som såg klen och svag ut men var »av en vänlighet, som intager».

Man torde knappast kunna påstå, att D: s debut som diplomat ställde honom inför några svårare uppgifter. Hans efterträdare, den spirituelle Gustav Maurits Armfelt, betraktade en svensk minister i Wien som »ett onödigt djur» och ansåg, »att förstånd och att kunna skriva ej vore nödigt vid denna mission». Emellertid var Donaumetropolen alltjämt en av världspolitikens brännpunkter, och såsom observationspost var därvarande svenska legation otvivelaktigt av en viss betydelse. D. blev också en nitisk rapportör, och hans officiella depescher, kompletterade med hans enskilda journaler, lämna märkliga bidrag till historien om andra koalitionens sönder -vittring och upplösning; En duglig medhjälpare hade han i Fredrik Samuel Silfverstolpe, förut legationens föreståndare såsom chargé d'affaires, vars erfarenhet och rutin kom den nye chefen väl til] pass. Silfverstolpe delade D:s vittra och konstnärliga intressen och blev för denne en ovärderlig ciceron genom Wiens alla sevärdheter. En frukt av de båda diplomaternas vittra tidsfördriv blev den i samarbete verkställda översättningen av Haydns oratorium »Skapelsen». På Burgteatern hade D. varit i tillfälle att åhöra det berömda verket under kompositörens egen ledning. »Det var gudome-ligt och säkert det allra vackraste stycke musik jag någonsin hört», bekände han i sin dagbok. Av denna att döma tillbragtes det grevliga parets sejour i Wien under en ändlös följd av förlustelser: baler och maskerader, dinéer och supéer, konserter och spektakler osv. Regelbundet tog sig ministern ridturer i den härliga Pratern, varvid »hans älskade Stina», som redan befann sig i »intressant situation», följde med i vagn.

Trots de oavlåtliga plikter, som det mondäna livet ålade honom, beredde sig D. tillfälle att odla de humanitära och vittra intressen, som alltid sysselsatte honom vid sidan om hans officiella åligganden. Sålunda besökte han lasarett och hospital ävensom undervisningsanstalter av olika slag, underrättade sig i detalj om organisationen och nedskrev noggranna redogörelser därom i sin journal. Tack vare sina goda förbindelser hade han möjlighet att studera de rika samlingar av konst och antikviteter, vilka prydde de österrikiska magnaternas palats och slott. Vad han här såg, har säkerligen ej varit utan sin betydelse för den storartade samlarbragd, han sedermera utförde på Löberöd. — En son av upplysningens forskande och sökande århundrade var D. livligt intresserad av naturvetenskapernas framsteg. Ingen kunde visa större intresse än han för den nu så ryktbare anatomen Galls föreläsningar om hjärnan. Ett stort parti av D: s Wienjournal utfylles av redogörelser från den privata kurs, som han tog för denne vetenskapsman. I detta sammanhang bör nämnas, att då hans maka i Wien födde sin förstfödde son, lät han omedelbart vaccinera denne, vilket vittnar om en för denna tid ovanlig fördomsfrihet. Han kände sig icke litet stolt över att hans gosse var den förste svensk, som vaccinerats efter Jenners metod, och berömde sig av att ha bidragit till sin konungs beslut att låta vaccinera kronprinsen.

I sina dagboksanteckningar sticker D. icke under stol med sina sym- och antipatier i fråga om världspolitiken. Bonaparte och Frankrike ha hans aktning och beundran, emigranterna och England hans förakt och hat. Om emigranterna skriver han: »Dessa personer, som hellre i främmande länder tigga sitt bröd och betala med skryt, osanningar och otack än, fogande sig efter omständigheterna, avläggande sina titlar och lumpna ordnar, vilja återvända till ett fädernesland, fruktan kanske mer än nitet tvang dem övergiva.» Och gentemot England ger han uttryck åt »den väpnade neutralitetens» harm i dessa kraftiga ord: »Måtte jag överleva den sälla dag, då Englands högmod fälles, då detta land nedsättes till det rum, det i politiken bör äga, Europas blindhet upphöra och fosterlandet se hela vådan av den ställning, varuti dessa öboars mare känt, men att han sympatiserade med oppositionen, framgår passade väl ihop med Thuguts engelska system, och det torde vara med tanke härpå, som D: s frände G. M. Armfelt ställde sig skeptisk vid hans utnämning, befarande, att han i Wien skulle komma att »må som en hund i kägelspel». I det hela torde denna olycksprofetia ha kommit på skam. Visserligen kunde han ej undgå att känna »den mindre bevågenhet, varmed de kejserliga ministrarna ibland behandlat» hans framställningar, och den alltför reserverade exklusivitet, varmed vissa förnäma hus omgåvo sig, men han tröttnar ej på att framhålla den utomordentliga »agrément och hövlighet», som visades honom såväl vid hovet som i societeten.

Levnadskostnaderna i Wien voro emellertid mycket höga och slukade ansenliga tillskott av ministerns privata kassa. Med tanke härpå såg sig D. föranlåten att efter ungefär ett års verksamhet som minister begära en längre tids permission för att tillgodose sina intressen i hemlandet. I själva verket ämnade han ej återvända, och han hade sin konungs löfte att ej behöva stanna ute längre. Avskedsaudiensen hos kejsaren ägde rum 29 juli 1801 och avresan den 9 därpå följande aug. — I förbigående må här tillfogas, att uppgiften, att D. bilagt den mellan kejsaren och Gustav IV Adolf uppkomna tvisten om länseden för Pommern, är, ehuru den härstammar från D. själv, utan någon som helst grund.

Efter återkomsten till Sverige slog sig det grevliga paret ned på det ståtliga herresätet Löberöd, som 1799 genom köp förvärvats från svärmodern, änkegrevinnan Amalia Sparre, sondotter till den stora possessionaten Malte Ramel. Svärmodern residerade på Kulla-Gunnarstorp, och även åt detta gods fick D. ägna åtskillig uppmärksamhet. Ehuru varken till födsel eller uppfostran skåning, växte D. snart in i den nya omgivningen och blev efter hand en av de mest »skånska» bland provinsens många lysande aristokrater. »Jag njuter nu det fullkomligaste lugn och är endast sysselsatt att sköta mina egendomar och, så mycket hos mig står, göra mina underhavande lyckligare än skånska bonden hitintills i allmänhet varit», skrev han 9 febr. 1803 till Lars von Engeström. Fysio-kratismens bondevänliga idéer hade i D. en entusiastisk förkämpe, och det var med ej ringa tillfredsställelse, han av allmogen i fem skånska härad (Luggude, Onsjö, Torna, Färs, Frosta) lät utvälja sig till dess »godeman» vid enskiftesverkets genomförande (okt. 1803). Men det var ej blott enskiftesreformen, som intresserade Löberöds ägare, utan denne var även bland dem, som försökte ersätta det otidsenliga hoverisystemet med arrendekontrakt, baserade på en årlig avgift i spannmål. »Utom baron Maclean», skrev han 4 okt. 1806 till en häradshövding Fischerström, »äro min bror och jag de första, som infört arrenden här i Skåne.» Det är vid samma tid, man första gången iakttager hans intresse för folkbildningen, vilket efter hand blev hans livs stora patos. År 1803 utsändes på uppdrag av några skånska magnater, däribland D., kunglig sekreteraren Samuel Rosén von Rosenstein till Burgdorff i Schweiz för att studera den ryktbare Pestalozzis system; Rosenstein avled emellertid redan 1804, kort efter sin hemkomst.

År 1806 var D. konungen följaktig på fälttåget i Pommern och kom därunder att spela en framträdande roll i den märkliga omvälvning, som därvarande svenska provins då undergick. Han tog en aktiv del i utarbetandet av förordningarna om livegenskapens upphävande och enskiftets genomförande. I egenskap av pommersk godsägare och såsom sådan tillhörande provinsens adel fick han av sin konung förtroendet att föra lantmarskalksstaven vid den i Greifswald nämnda år sammanträdande lantdagen. Denna fick ett oväntat lugnt förlopp. De pommerska junkrarna, nyss så morska gentemot sin hertig, voro nu, efter Tyska rikets sammanbrott, alldeles »plattgedruckt» och mottogo de kungliga förslagen utan något egentligt motstånd. Allt slutade i bästa sämja, lantmarskalken hyllades med värme av sina ståndsbröder och mottog konungens erkännande. Efter lantdagens avslutning återvände D. på hösten till Skåne. Under den följande vintern, 1806—07, höll Gustav IV Adolf sitt hov i Malmö, vilket för herrskapet på Löberöd blev anledning att dit förlägga sitt hushåll.

Gustav IV Adolf kunde vid denna tid glädja sig åt ganska, stora sympatier inom Skånes befolkning, framför allt bland adeln. När borgarna i Malmö gåvo utlopp åt sina rojalistiska känslor genom att fästa konungens namn vid stadens nya torg, ville provinsens adel icke stå efter i undersåtligt nit utan anhöll att »till evigt minne av konungens välgärningar» få uppresa en minnesvård å samma torg. Bland förslagsställarna märktes D., vilken hade äran att anföra den deputation av »Skånes ridderskap och adel», som 12 mars 1807 nedlade sin önskan för H. M:ts fötter. Utgången blev knappast den väntade. Konungen undanbad sig den ifrågasatta hyllningsgärden, vilken han ansåg i främsta rummet böra ägnas Skånes räddare från danskarna, Magnus Stenbock, och gav dessutom vederbörande den tämligen beska anmaningen att vid dylika allmänna hyllningar inhämta medståndens mening.

När danskarnas och ryssarnas förenade angrepp 1808 kastade fäderneslandet i en överhängande fara, trodde D. den efterlängtade stund kommen, då han skulle få tjäna sin konung i fält och »visa sig värdig det namn, han ärvt av vördade och frejdade fäder», Antagandet, att det varit D., som övertalat konungen till lantvärnets inkallande, torde innebära en överdrift. Men han ådagalade ett brinnande nit för åtgärdens verkställande. »Man har sagt mig», skrev han 9 mars 1808 till konungen, »att E. M. tänkt uppbjuda landets söner att försvara, vad de äga heligast. Tillåt mig, A. N. Konung, i bredd med dessa, blandad i deras leder, slåss för E. M. och, om så är försynens vilja, blanda mitt blod med fosterlandets försvarare, uppoffra, om så fordras, ett liv, som genom eder och hjärtats böjelse lika tillhört E. M:t...» Hans ansökan bifölls, och konungen utnämnde honom till chef för skånska lantvärnet. Men hans dröm att i spetsen för sina lantvärnsgossar gå i fält och »vid sitt namn fästa minnet av ädla och lysande bragder» blev ouppfylld. Hans uppgift inskränkte sig till att organisera- det utkallade manskapet, varvid isynnerhet beklädnadsfrågan vållade svårigheter. Åt den skånska ungdomens patriotism gav han sedermera i sina memoarer det vackraste erkännande. Episoden i Borrby med de tredskande ynglingarna, som vägrade krigsmanseden, var ett enstaka undantag, och de bragtes genom D: s oförskräckta och beslutsamma ingripande till förnuft. Ej blott för sitt lantvärns utrustning och förplägnad hade befälhavaren omsorg, han tillgodosåg även behovet av andlig stimulans, då han lät den unge Tegnér författa sin flammande »Krigssång». Denna avlämnades på Löberöd 13 nov. 1808. Fram på hösten detta år hade D. sitt lantvärn (c: a 3,000 man) färdigt, och han hade den tillfredsställelsen, att »det befanns ganska brukbart». En bitter motgång bereddes honom dock, när av 987 man, som avgått till Karlskrona, endast 580 återvände. »De övriga ströko med på sjukhusen av den där härskande epidemien.»

Sedan D. i apr. 1808 lämnat huvudstaden och ända fram till revolutionen följande år, hade han vistats i Skåne, upptagen av lantvärnet, och icke varit kallad till vaktgöring hos konungen. Hans brev och dagböcker äro också synnerligen magra och intetsägande under denna kritiska period. Annat blir det efter 13 mars. Gustav IV Adolfs fall väckte hos D. och hans familj stor bestörtning och sorg. Åtföljd av sin maka, begav han sig upp till huvudstaden för att bevista riksdagen, som skulle avgöra landets öde. Deltagandet i denna blev hans livs största politiska insats, visserligen icke genom de uppnådda resultaten, men väl genom den aktivitet, varmed han kastade sig in i den politiska kampen. Snart framstod han som den främste i deras led, vilka önskade rädda tronen åt f. d. konungens ätt och bevara en stark konungamakt.

Att gå till öppen kamp mot revolutionsherrarna i den av dessa behärskade huvudstaden var utsiktslöst. D. avstod själv och skall dessutom ha avhållit sina meningsfränder från att motsätta sig den Mannerheimska propositionen 10 maj, då Gustav IV Adolf och hans ätt avsattes. Men. under den följande tiden bemödade han sig oförtrutet att finna utvägar att hålla tronföljdsfrågan svävande i förhoppning att sålunda finna möjlighet att hjälpa f. d. kronprinsen till hans rätt. Både i hemliga utskottet, där han var ordförande, och på riddarhuset verkade han ivrigt för ett uppskov med valet av tronföljare till efter fredssluten, och när detta misslyckades, för ett förhalande av fredsunderhandlingarna, varigenom Kristian Augusts hitkomst skulle fördröjas. Alla ansträngningar voro dock fåfänga, och ödet ville, att det blev D., som 20 jan. 1810 på Drottningholm för den nyanlände kronprinsen fick uppläsa den försäkran, som denne skulle avgiva till Sveriges folk.

Lika snöpligt ändade intrigerna mot författningen av 6 juni, »detta hastverk av Hans Järta och consortes», såsom D. kallar den. Att han tagit del i de planer på statskupp, vilka voro i görningen mot slutet av 1809 och i början av följande år, är ställt utom allt tvivel. Det kan också vara möjligt, att D: s uppseendeväckande memorial 13 jan. 1810, som gick ut på frivilligt avstående av alla adelsprivilegier, ny och allmän revning av all jord samt en ny representation, varit ämnat att bliva inledning till omvälvningen. Detta D:s framträdande väckte en stark förbittring hos motpartiet, och, om man får tro honom själv, gjordes försök att förmå Karl XIII att låta arrestera sin orolige kaptenlöjtnant. Konungen avböjde visserligen en dylik ytterlighetsåtgärd, men han tog också vid samma tid avstånd från den med gustavianerna avtalade statskuppsplanen, vilken härmed var ur räkningen.

Både av samtid och eftervärld har D:s initiativ 13 jan. 1810 betraktats med misstro och ofta avfärdats som ett illa maskerat demagogiskt grepp för att lura bönder. Själv har han redan från början velat tillbakavisa dylika vantolkningar och såsom sin uppriktiga övertygelse framhållit oklokheten att envist hålla på de återstående adelsprivilegierna, vilkas reella värde han icke skattade högt. Någon orsak att betvivla ärligheten i hans ståndpunkt beträffande denna fråga synes ej föreligga, vilken åsikt man än må hava om »memorialets» taktiska syfte. För övrigt stod D: s på detta riksmöte yttrade ref orm vänlighet i fråga om skatteväsen och representation i god överensstämmelse med hans åsikter i andra frågor. Sålunda framträdde han som en av de mest nitiska.förespråkarna-för utvidgad handelsfrihet. Hans intresse för den allmänna värnpliktens genomförande efter moderna grunder var lika stort som under lantvärnets första tid, ehuru han nu av opportunitetsskäl ansåg frågan böra vila, tills »lantvärnsskräcken» hunnit lägga sig. Samlas de spridda intrycken från D: s politiska verksamhet på 1809—10 års riksdag, framträder bilden av en vaken och för det allmänna bästa varmt intresserad aristokrat med ganska liberal grundåskådning. Hans betydande gåvor som talare och debattör, hans förmåga att med reda och myndighet leda riddarhusets förhandlingar, när han vikarierade för den ordinarie lantmarskalken, erkändes t. o. m. av motståndarna. Men allt detta var långtifrån tillräckligt för att tillvinna honom det anseende som statsman, vilket hägrade för hans ärelystnad. Meningsfränderna saknade hos honom det djärva mod och den orubbliga fasthet, som i de stora, avgörande ögonblicken prägla den borne ledaren.

Huruvida D. efter revolutionsriksdagen fortsatt sina bemödanden till förmån för den avsatta dynastien, svävar i dunkel. Själv förnekar han kategoriskt detta. Om den nye kronprinsen, Karl August, yttrar han sig i sin förtroliga brevväxling med brodern Axel mycket erkännande och med stor respekt. »Den goda tanke, jag om dess tänkesätt fattat, stadgar sig allt mer och mer» (25 febr. 1810). Prinsens bråda död och det därpå följande Fersenska mordet gjorde ett uppskakande intryck på D. Det senare, skriver han i »Enskilta anteckningar», »var utan tvivel tillställt av samma bovar, vilka under föregående riksdag väl ville, men ej vågade anställa ett blodbad med flera av oss». Under intrycket härav avhöll sig D. från deltagandet i valriksdagen i Örebro. »Min älskade Stinas böner och tårar hindrade mig, och jag måste lova henne att ej fara.» Bernadottes val beredde honom en viss skadeglädje, emedan det var ett nederlag för de av honom innerligt hatade Mannerheimarna. Han var med bland de uppvaktande, som mottogo Karl Johan i Hälsingborg 20 okt., varvid han med denne hade »ett enskilt samtal av mer än en timme, som fullkomligt övertygade mig om Dess hjärta och tänkesätt». Kronprinsen å sin sida synes också från första stund ha bemödat sig att vinna D. Denne rönte följande år ett ganska märkligt bevis på förtroende, då han efter de av förordningarna om extraroteringar utbrutna bondeoroligheterna (juni 1811) fick i uppdrag att i stället för landshövding G. Fr. von Rosen avsluta rote-ringsverket i Malmöhus län. »Tillfredsställande för mig var», skriver han i sina anteckningar, »att ingen enda bondedräng av Löberöds eller Kulla-Gunnarstorps gods voro med, då likväl utan undantag alla omkring liggande gårdars och byars drängar gingo med.» Ännu större uppseende väcktes, när D. på hösten samma år fick komma upp till hovet och återtaga sin vakt som kaptenlöjtnant. Kronprinsen visade honom många prov på sin gunst, bl. a. genom att låta befordra honom till generalmajor. Den närmare bekant- skapen, med Karl Johan, väckte hos D. en livlig beundran för dennes personlighet. »Det är en stolt karaktär», skriver han i journalen från riksdagen 1812, »och det är svårt att finna mera skicklighet att vinna folk, ty utom Gustav III: s artighet äger han därjämte ärlighet, en uppriktighet, som man ofta misstänkte Gustav III ej äga i sina försäkringar.»

Vid denna tidpunkt, då nådens sol åter började lysa, drabbades D. av en smärtsam förlust, då hans maka, hans »älskade Stina», avled i dec. 1811, »den svåraste dagen allt hitintills av min levnad». Till minne av den bortgångna lät han sedermera uppföra ett monument i parken vid Löberöd, utfört i marmor av konstnären J. N. Byström.

På riksdagen i Örebro 1812, dit D. var kronprinsen följaktig, intog han en försiktigt tillbakadragen hållning, stödjande regeringens propositioner. Kronprinsens utrikespolitiska system, »1812 års politik», skänkte han sitt gillande, ehuru han, såsom han säger, var uppfödd i »det franska systemet». Visserligen hyste han den största misstro till Ryssland, men han litade fullt och fast på Karl Johans förmåga att hävda Sveriges intressen. Det växande förtroende, som D. kom i åtnjutande av, måste väcka ovilja och farhågor hos »ligan», såsom han kallade 1809 års män. Kronprinsen var ej ovetande härom och lät honom mer än en gång förstå, att han av vissa omständigheter fann sig hindrad att giva honom de förtroendebevis, han skulle önskat tilldela honom. Sålunda motiverade han t. ex., att D., trots tidigare löften, ej fick följa med på färden till Åbo i aug. 1812.

Av D: s journal från år 1812 framgår, att han vid denna tid närt förhoppningar att få en plats i regeringen. Han var dock vä] medveten om det motstånd, tanken härpå mötte hos 1809 års män. Bland dessa torde särskilt excellensen Lars von Engeström, »den dekorerade räven», såsom D. en gång kallar honom, varit angelägen att utestänga en farlig medtävlare. En olycklig slump ville nu, att D. genom oförsiktighet gav hugg på sig och kom att framstå i en ogynnsam dager. Han hade 26 nov. 1812 mottagit ett brev från en ryttmästare M. Strussenfelt i Skåne, vari denne begärde hans rekommendationer med anledning av en resa, som han stod i begrepp att göra till f. d. drottningen i Bruchsal. D. säger sig ej ha velat oroa kronprinsen med denne »galnings fantasier» utan låtit brevet ligga. Några dagar senare har han dock kommit på andra tankar och meddelat kronprinsen brevet (2 dec). Kronprinsen råkade i eld och lågor, misstänkte konspiration och lät inleda en noggrann undersökning. Ehuru denna icke framvisade några för D. ogynnsamma omständigheter, var dock förtroendet å kronprinsens sida i någon mån rubbat. Han »fant, att jag gjort illa däruti, att jag ej förrän sex dagar efter dess ankomst visat honom brevet, och att jag borde göra det straxt». Kronprinsen ville dock undvika en öppen brytning, och det öjverenskoms, att D. för någon tid skulle avlägsna sig från Sverige och avgå som minister till Spanien. I sina anteckningar har D. bemödat sig att framställa denna lösning såsom tillkommen på hans eget initiativ — för att undgå »de beständiga ledsamheter, som mina ovänner gjorde mig genom de mest sanningslösa beskyllningar». Såsom här visats, låg saken ej riktigt så. Exilen kan ingalunda sägas ha varit frivillig.

Om aftonen efter den stora uppgörelsen hade madame de Stael, såsom D. förmodade på uppdrag av kronprinsen, kommit för att trösta honom och sagt, att han skulle kallas hem redan efter ett år och att kronprinsen då tänkte placera honom »å la tete des affaires». Härav blev dock intet. Väl slapp D. att stanna i Spanien mer än c: a ett år (aug. 1814—sept. 1815), men mottagandet vid återkomsten till fäderneslandet (dec. 1815) blev icke, vad fru Stael hade ställt i utsikt. Han möttes av en skrivelse från utrikesministern, som ålade honom att omedelbart inställa sig i huvudstaden för att rättfärdiga sig mot vissa anklagelser. D. hade under sin utlandsvistelse varit ganska »infamt påpassad». Från London, där han på utresan, med vederbörligt tillstånd, stannat ett-halvår — nov. 1813—juni 1814 —, hade inrapporterats misstänkta konversationer med de engelska regeringsherrarna, lord Liverpool och lord Castlereagh, om f. d. kronprinsens framtidsutsikter, och i Madrid hade man uppsnappat vissa ofördelaktiga utlåtelser om Karl Johans dynasti. D. lyckades emellertid tillbakavisa »de lika låga som osanningsfulla beskyllningarna», och det stannade vid vad som passerat (jan. 1816). Men när Karl Johans misstänksamhet en gång blivit väckt, var den svår att stilla, och det behövdes endast den obetydligaste omständighet, för att den skulle taga sig nya uttryck. Härpå fick D. en ny obehaglig bekräftelse i mars följande år i samband med den ökände spionen traktören Lindboms angiverier mot »den gustavianska ligan». Upphetsningen hos kronprinsen var stark, och D. befalldes att ofördröjligen lämna huvudstaden och begiva sig till sina gods. Han trotsade dock ordern och stannade lugnt kvar, tills ovädret gick över. I ett brev från Löberöd 1 juni 1817 till excellensen von Engeström tackar han denne, i vilken han, »oskyldigt förföljd, funnit en försvarare och förespråkare hos den Förste, vars hjärta jag aldrig skall misskänna, ehuru mycket mina fiender och förföljare gjort att leda det från en. trogen och tillgiven undersåte».

Denna episod blev dock avslutningen på den långvariga missstämning, som avbrutit kronprinsens välvilja mot D. Nådens sol börjar åter skina. I aug. 1817 får slottsherren på Löberöd äran mottaga sin kronprins och dennes son som gäster. D. kände sig dock alltjämt kränkt, och när man genom von Engeström ville försäkra, sig om hans deltagande i den förestående riksdagen, blev svaret avböjande. »Jag har för ofta erfarit, huru fruktlösa mina försök varit att till H. K. H:s nöje helga min tjänst för att våga hoppas att denna gång bliva lyckligare» (24 okt. 1817). Den gamle konungens bortgång (5 mars 1818) och Karl Johans tronbestigning medförde den fullständiga och slutliga försoningen. Den nyvordne konungen skyndade att genom ett egenhändigt, synnerligen smickrande brev kalla D. att bevista Karl XIII: is begravning och hålla åminnelsetalet i frimurareorden ävensom att taga säte i riksdagen. Vid kröningen i Stockholm utnämndes han till generallöjtnant, och efter kröningen i Trondhjem, där han var närvarande som ordförande i ständernas deputation, hugnades han med serafimerorden.

Den inträdda förbättringen i förhållandet till den nya dynastien bekräftades ytterligare under riksdagen 1823, då D. vid flera tillfällen på ett ostentativt sätt gav uttryck åt sin lojalitet. Sålunda väckte han vid riksdagens början motion om en lyckönsknings-adress till konungen och kronprinsen i anledning av den senares förestående förmätning. En månad senare, 10 mars, då Karl Johans dynastiska ömtålighet ånyo sårats genom en serie infama, mot konungahuset riktade anonyma brev, väckte D. allmän anslutning, när han föreslog att genom en stor deputation betyga konungen ständernas orubbliga tillgivenhet och trohet. Å högsta ort upptogos dylika initiativ med synnerligt välbehag, och belöningen lät ej vänta på sig. Den kom vid kronprinsens förmälning, då D. tilldelades värdigheten som en av rikets herrar (19 juni 1823). Samma skådespel upprepades 1826, då kronprinsparets förstfödde såg dagen och av den kunglige farfadern hugnades med titeln hertig av Skåne. D, påpasslig som alltid, skyndade sig genast att sammankalla i huvudstaden befintliga skåningar, vilka under hans ledning uppvaktade konungen och framförde sin provinsiella tacksamhet. H. M: t torde ha befunnit sig i ett visst bryderi angående sättet att belöna D. för denna nya uppmärksamhet. Till ej ringa häpnad för alla dem, som visste, att D: s militära meriter inskränkte sig till vakttjänsten vid hovet och organisationen av lantvärnet, utnämndes han till härens näst högsta värdighet — general i armén. Ehuru D. helt visst var ganska svag för utmärkelser sådana som de anförda, måste dock rättvisligen erkännas, att hans ärelystnad syftade åt ett högre plan. Vad som hägrade i hans drömmar under de perioder, han stod i Karl Johans gunst, var säkerligen en ledande plats i statsrådet eller kanske den intima post, som kom att intagas av Magnus Brahe. Men härutinnan såg han sig alltjämt besviken. Alldeles utesluten från »styrelsen» var han ju icke. Han var med på ett hörn — såsom ordförande i rikets allmänna ärenders beredning. Denna höga befattning skänkte visserligen ära och anseende men av politiskt inflytande — platt intet.

Efter vad nu anförts, låter sig den reflexionen icke avvisa, att Karl Johan konsekvent bemödat sig att hålla D. utanför affärerna. Om orsaken kan något tvivel icke råda: det var monarkens aldrig slocknande misstro till den man, som vid en viss tidpunkt kanske ivrigare än någon annan hävdat pretendentens rättigheter. Lantmarskalksvärdigheten vid 1834—35 års riksdag jävar icke detta. D. var vid denna tid i politiskt hänseende emeritus och erbjöd icke längre någon risk. Omdömena angående hans sätt att leda riddarhusets förhandlingar utföllo ganska gynnsamt, även från oppositionens sida. V. F. A. Dalman, som visserligen anmärker, att herr greven »utan riddarhussekreteraren F. O. Silfverstolpes biträde och ståndsledamöternas personliga undseende för en gammal riddersman» troligen skulle, fått svårt att reda sig, erkänner samtidigt hans opartiskhet och humanitet samt hans konsekventa avböjande av varje medverkan i intriger mot regeringens motståndare. Långt ifrån att gilla dessas hätska angrepp mot konungen ocb ministrarna erkände han dock öppet och villigt den stora betydelsen av en parlamentarisk opposition i en konstitutionell stat. Gång på gång relaterar han i sin riksdagsjournal ändlösa diskussioner med Karl Johan rörande detta ämne, under vilka han synbarligen redligt bemödade sig att övertyga sin höge interlokutör om nödvändigheten att med jämnmod foga sig i det konstitutionella systemets konsekvenser. Reaktionär vart han aldrig. Det representativa statsskicket förblev han trogen, ävenså idéerna från 1809—10 om en ny representation med uppgivande av adelns privilegierade ställning. Han fick också på den sista riksdag, han bevistade (1840—41), uppleva den första stora framgången för denna reformfråga, då riddarhuset i princip uttalade sig för slopandet av fyrståndsindelningen.

Fick D. sålunda avstå från hoppet att såsom ledande statsinan inskriva sitt namn i fäderneslandets hävder, fann han ett tacksamt, fält för sitt starka verksamhetsbegär i de humanitära och sociala reformerna, vilka vid denna tid i stor utsträckning berodde av det enskilda initiativet. Hans namn är sålunda outplånligt förbundet med förberedelserna till Sveriges allmänna folkundervisning. Under det halvår, han tillbragte i London 1814, hade han kommit i tillfälle att bevista undervisningen i de nya folkskolorna av den Bell-Lancasterska typen och genast gripits av de stora möjligheter, systemet syntes erbjuda. I en dylik läroanstalt undervisades 1,000 barn. »Den är superbe», skrev han till brodern Axel, »och som rösten för en lärare svårligen i detta rum skulle räcka till, gives alla ordres medelst telegraf. Vad detta undervisningssätt är lätt, uppmuntrande och fullkomligt. Jag har sänt till h. exc. Engeström alla detaljer härav och önskade hjärteligen se det infört i alla städer och alla större församlingar.» Han förvånades över att »allt gick efter militärisk ton», fastän lärarna voro kväkare. Det sålunda väckta intresset satte efter grevens hemkomst frukt i det av honom stiftade Sällskapet för växelundervisningens befrämjande (1822). Samfundets ansträngningar ledde bl. a. till upprättandet av en normalskola i Stockholm (1830), vilken blev vårt första folkskol-lärarseminarium. Några år senare, 1833, då han drabbades av den svåraste sorg genom den ende sonens död, befäste han dennes minne genom inrättandet av Gustav De la Gardies skola i Västerstad, till vars underhåll överskottet på inkomsterna av publikationen »DelaGardiska archivet» sedermera anslogs. Det förunnades även växelundervisningens outtröttlige befrämjare att få uppleva den stora dag, då de svenska statsmakterna äntligen togo det avgörande steget och införde den obligatoriska folkundervisningen.

Ett annat betydande initiativ, vari D. hade del, var stiftandet-av Stockholms stads sparbank, visserligen ej den första, men. väl den andra i sitt slag i Sverige (1821). Såsom ordförande i direktionen för frimurarebarnhuset hade han förvärvat erfarenheter rörande skötseln av allmänna vårdanstalter, erfarenheter, vilka blevo honom till nytta, då han senare i egenskap av vice ordförande i Serafimerordensgillet fick deltaga i. högsta ledningen av hela rikets sjukvårdsinrättningar och barnhus.

Ett ståtligt monument åt det De la Gardieska namnet ävensom över sig själv såsom en vetenskapens gynnare har D. rest genom den omfattande urkundspublikation, som bär namnet »DelaGardiska archivet eller handlingar ur grefl. DelaGardiska biblioteket på Löbe-röd» (20 delar). Hans historiska intresse var alltid levande, vilket framför allt visade sig i det ända in i det sista fortsatta dagboksskrivandet. Endast hans »journaler» (över 40 foliovolymer) kompletterade med hans brev till brodern Axel (2,208 st.) samt hans konceptböcker etc. bilda ett vackert arkiv. Men huvudparten i det av honom på Löberöd grundade arkivet utgjordes av gamla familjepapper, som han på 1820-talet lät hämta från fädernegodset Sjö, som sålts redan 1813. En intresserad och nitisk vårdare och ordnare av sina arkivskatter fann D. i den unge akademikern Peter Wieselgren, vilken även ombesörjde det redan omnämnda publiceringsverket. Några år efter grevens död (1848) överlämnades större delen av arkivet till Lunds universitetsbibliotek. Återstoden, huvudsakligen familjepapper från senare tid, kom även till detta bibliotek, men först 1892. På Maltesholm förvaras dock en ganska sent skriven sammanfattande journal över D:s levnad, en diger foliant på över 1,000 sidor.

Löberöd kunde även, tack vare sin ägares oavlåtliga samlare- ' nit, glädja sina besökare genom ett präktigt bibliotek och utsökta samlingar av konst och antikviteter. Om det förra skriver D. 30 dec. 1806 till den store bibliofilen Lars von Engeström: »Jag har även ett, helt och hållet samlat av mig själv, det har ännu ej hunnit över 7,500 volymer, men det ökas dagligen.» Bland konstens produkter märktes i främsta rummet en mycket omfattande samling av handteckningar. Redan 1801, vid D: s avresa från Wien, räknade den över 3,000 nummer, sedan den tillökats med den magnifika presenten från hertig Albert av Sachsen-Teschen på ej mindre än 1,380 blad. Grundstommen utgjordes av en kollektion, D. ärvt efter sin svärfader, greve G. A. Sparre. Mycket arbete och betydande kapital kostade hopbringandet av dessa olika samlingar, men detta fick ej utgöra något hinder, när D. visste sig bidraga till den ökade glansen av sitt frejdade namn. Intet erkännande beredde honom heller större tillfredsställelse, än när han såsom konsternas och vetenskapernas beskyddare ställdes vid sidan av den praktälskande Magnus Gabriel De la Gardie, vilken han för övrigt, såväl i förtjänster som fel, ganska mycket liknade.

Om D: s litterära alstringsrikedom bära hans vidlyftiga dagböcker och hans omfattande korrespondens ojävaktiga vittnesbörd. Han har även framträtt för offentligheten såsom översättare och författare av diverse skönlitterära alster. Men om dessa gäller detsamma, som i det föregående nämnts angående översättningen av »Skapelsen», att han haft medarbetare. Sålunda antyder Wieselgren, att dramat »Fale Bure» (1795) möjligen erhållit en sista retuschering av J. H. Kellgrens hand. Bland D:s offentliga tal, av vilka flera befordrats till trycket, fäste sig samtiden i synnerhet vid det, som hölls vid J. Kr. Tolls begravning (1817). Det torde ej ha inneburit någon alltför stor förmätenhet hos D., om han till sina många andra höga värdigheter hoppats kunna foga medlemskapet i Svenska akademien. Tanken härpå har diskuterats under 1820-talet, men den synes ha mötts av alltför starkt motstånd. Bland dem, som intogo en avvisande hållning, märktes grevens forna protegé Esaias Tegnér, vilken i brev till sina vänner icke sparade på giftigheter mot excellensen, »en mycket obetydlig man», »ett hovkryp» osv. Större rättvisa vederfors D: s ådagalagda intresse för historia och fornkunskap, i det han kallades till hedersledamot först av Nordisk oldskriftselskab i Köpenhamn och sedermera av Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. På en annan linje ligga D: s insatser i Amarantorden, vars ekonomi han räddade. Under hans stormästarskap (från 1803) nådde den sin nuvarande ställning i det förnäma sällskapslivet.

En sida av D: s liv, som förtjänade sitt särskilda kapitel, är hans verksamhet som frimurare. Redan 1804 nådde han högsta graden och var 1811 en av de vid Karl XIII:s ordens instiftande utnämnde riddarna. Under vistelsen i England rönte han den största utmärkelse inom därvarande frimuraresamfund och hade t. o. m. äran att installera hertigen av Sussex som högsta mästare för de engelska logerna. Journalerna innehålla åtskilliga anteckningar i hithörande saker, vilka torde vara av intresse för de initierade. Hängivenheten åt frimureriets mystiska kult var hos D. nära förbunden med en varm religiös känsla, som ofta finner uttryck i dagboksanteckningarna. Han tog också verksam del i den internationella propaganda, som bedrevs av de nu florerande bibelsällskapen.

D. avled på våren 1842 i Stockholm efter endast en kortare sjukdom. Stoftet gravsattes i Veckholms kyrka i Uppland i De la Gardiernas familjegrav, där bl. a. anföräldrarna Jakob Pontusson De la Gardie och hans maka, Ebba Brahe, vilade. I parken vid Löberöd restes sedermera ett monument över D., en rättvis gärd åt den man, som skänkt en ny glans åt detta Brahearnas och Ramlarnas gamla gods.

Dödsrunorna över excellensen D. överbjödo varandra i lovprisande. Man upphöjde hans »landsnyttiga, ledande duglighet», hans levande intresse för »konstens, fornålderns och nyupptäckternas skatter», man framhöll honom »som en relik från aristokratiens hänsvunna gyllene tider» och hyllade »hans bildning för salongen och sammanlevnaden, hans älskliga umgängessätt, hans aristokratiska daning och ädla begrepp» osv. Mera dämpat ljuder erkännandet i de enskilda anteckningarna. I K. O. Palmstiernas »Minnesbilder i profil» heter det: »Gärna verksam för det allmänna, men föga därmed uträttande... I det hela aktningsvärd och god patriot, fastän länge saknande det avsatta konungahuset.» — Genom sitt ståtliga yttre, sitt livliga lynne, sitt förbindliga och välvilliga, väsen hade »greve Jakob» eller, såsom det senare hette, »excellensen D.» blivit en av de mest kända och uppburna personligheterna i Karl Johans dagar. I trakten av det nu starkt hopkrympta Löberödsgodset lever ännu minnet av »excellensens tid», då det bland Frosta härads allmoge betraktades som en avundsvärd förmån att vara »fästebonde» under Löberöd. Någon större förmögenhet efterlämnade ej D. De skånska godsen med inventarier uppskattades till över 275,000 rdr b:ko, men skulder och förbindelser överstego 100,000 rdr b:ko; egendomarna hade genom K. brev' 21 juni 1820 förklarats för fideikommiss i stället för D: s pommerska gods, som tidigare haft denna karaktär. Den övriga förmögenheten uppskattades till över 50,000 rdr b: ko, återstående skulder närmade sig 30,000.

Författare

A. Grade.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— Om D:s skriftliga kvarlåtenskap är ovan talat. I riksarkivet finnas, utom ämbetsskrivelser, brev från honom till Gustav IV Adolf, hertig Karl, Hedvig Elisabet Charlotta, A. von Hartmansdorff, C. G. Löwenhielm, E. Ruuth, I. L. Silfversparre och G. F. Wirsén samt i de diplomatiska serierna. Ett antal brev finnas ock i Uppsala universitetsbibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Fale Bure. Drama i fyra acter. Original af Thure Wennberg. Sthm 1795. 96 s. (Rätta förf:n var D., på vilkens begäran Wennberg utgav sig som förf.) — Tal öfver en af rikets herrar, fältmarskalken .. ., högvälborne grefve, herr Johan Christopher Toll, hållet i Riseberga kyrka den 16 julii 1817, då dess grefliga vapen krossades. Kristianstad 1817. 82, (1) s. — Åminnelsetal öfver högtsalig konung Carl XIII, vid sorgefesten uti Stora frimurarelogen den 28 april 1818. Sthm 1818. 36 s. — Tal öfver konungens högstbetrodde man, en af rikets herrar, fältmarskalken. . ., högvälborne grefve, herr Carl Carlsson Mörner af Tuna, den 6 juli 1821, då dess grefliga vapen krossades. Sthm 1821. 32 s. [Även i norsk översättn.: Carl Carlsson Mörners Minde. Oversat af J. Storm Munck. Med 3 Mindeqvad. Kristiania 1821. 32 s.] — Tal hållet i frimurare-logen vid minnesfesten öfver framlidne presidenten uti Kongl. kammar-rätten . . ., högvälborne friherre, herr Wilhelm Bennet.. . den 27 maj 1826. Sthm 1826. 39 s. — Tal hållet på framl. Hans excell., en af rikets herrar, stats-ministern för utrikes ärenderne . . ., högvälborne herr grefve Gustaf af Wetterstedts grefliga sköldemärke krossades uti S:t Jacobs kyrka, d. 24 maj 1837. Sthm 1837. 44 s. — Tal öfver konungens högtbetrodde man, general-majoren. . ., välborne herr Henric G. af Melin, den 25 januari 1839, då dess adeliga sköldemärke krossades. Sthm 1839. 25 s. — Därjämte tal och diktamina, tryckta särskilt eller i riksdagsprotokoll, tidningar m. m., samt stadgar för olika sällskap och institutioner: Sällskapet för växelundervisningcns befrämjande, Stockholms stads sparbank, Sällskapet till beredande af öm och sedlig modervård m. fl.

Översatt: Skapelsen. Oratorium satt i musik af Joseph Haydn, doctor i tonkonsten... Wien 1800. 24 s. (1 : a avdeln. översatt av D., 2: a och 3:e av F. S. Silfverstolpe.) Senare utg. i ett mycket stort antal uppl.: Sthm 1801, 1806, 1813, m. fl., Norrköping 1813, Linköping 1817, Gtbg 1818, m. fl.

Handskrifter: se texten.

Källor och litteratur

Källor: Cassareana, Hispanica, kanslipresidentens arkiv, militaria, biographica m. fl. samlingar, RA; biographica och generalmönsterrullor, krigsarkivet; brev till Lars von Engeström, KB; brev till Gustaf IV Adolf, Karl XIII och Clas Fleming, UB; dagböcker och journaler av D. samt brev från D. till hans hustru och till brodern Axel, LB; 'enskildte anteckningar' av D., Maltesholm.— A. Ahnfelt, Ur svenska hofvets och aristokratiens lif, 1—7 (1880—83); DelaGard. archivet, utg. af P. Wieselgren, 1—20 (1829—44); L. von Engeström, Minnen och anteckningar, 1—2 (1876); För hundra år sen. Skildringar och bref, utg. af S. Clason & C. af Petersens, 1—2 (1909—10); Handl. till kronprinsen Carl Augusts historia, utg. av S. Clason (Hist. handl, 27:2, 1925); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 1—5 (1902—23); B. von Hof sten, Bref från 1809 års riksdag (1913); S. A. Leijonhufvud, Minnesanteckningar (1919); C. W. Liljecrona, Bakom riksdagens kulisser (1917); C. D. Palm-stierna, »Minnesbilder i profil» (Personhist. tidskr, 1913); Chr. Stenhammar, Bilder ur riksdags- och hufvudstadslifvet, 1 (1902); [K. A. Strömbäck], Utländska diplomaters minnen från svenska hofvet, utg. af Scaevola (1885—86); H. G. Trolle-Wachtmeister, Anteckningar och minnen (1889); G. Ulfsparre, Från Karl XIV Johans dagar (1907); Chr. Wåhlin, Anteckningar om riksdagarna 1809—10, 1812, 1815 (Hist. handl, 25:2, 1916). — Nekrologer över D. i Aftonbladet, Dagl. allehanda, Statstidningen och Svenska biet 1842 samt minnesord i KrVA Handl. 1842; A. Anjou, Riddare af kon. Carl XIII:s orden 1811—1900 (1900); E. Bjelfvenstam, Sverige och Pestalozzi (Verdandi, 1927); G. Björkelund, Frosta härads minnen, 1 (1912); S. J. Boethius, Frågan om införande af allmän värnplikt vid riksdagen 1809—10 (Hist. tidskr, 1906); A. Brusewitz, Representationsfrågan vid 1809—10 års riksdag (1913); dens. Studier över 1809 års författningskris (1917); M. J. Crusenstolpe, Skildringar ur det inre af dagens historia. 2. De närvarande (1834); L. Dalgren, Pommern und Schweden 1792—1806 (Pommersche Jahrbucher, 17, 1916); [W. F. Dalman], Några anteckningar från våra ståndsriksdagar 1809—1865, 1—2 (1874—76); A. Dandenell, Stockholms stads sparbank. Minnesskrift 1921 (1921); E. Hamnström, Freden i Fredrikshamn (1902); H. Lindström, Näringsfrihetens utveckling i Sverige 1809—1836 (1923); A. Z. Pettersson, Minnesord vid. . . generalen . . , herr grefve Jacob Gust. Pontusson de la Gardies jordfästning... d. 19 maj 1842 (1842); H. Schuck, Ur gamla papper, Ser. 7 (1905); B. Sjövall, Georg Adlersparre och tronfrågan 1809 (1917); dens. Om partier och paskviller å riddarhuset vid 1809—1810 års riksdag (Årsredogörelse för högre allm. läroverket i Kristianstad 1921/22); dens. Excellensen Jacob De la Gardies journaler och biogr. anteckningar (Hist. tidskr, 1926); Sveriges krig åren 1808 och 1809, utg. af Generalstaben, 4, 7 (1905, 19); Sällskapet för folkundervisningens främjande 1822—1922. Minnesskrift (1922); Anna Sörenson, Växelundervisningssällskapets normalskola och folkskoleseminariet i Stockholm 1830—1930 (1930); Elof Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt, 1—3 (1883—87); dens. De la Gardieska samlingen i Lund och på Löberöd (HA Handl, 32, 1895); dens. Från farfarsfars och farfars tid (1900); dens. Spansk grandezza (Ord och bild, 1894); Es. Tegnér, Samlade skrifter, utg. av E. Wrangel & F. Böök, 1—10 (1918—25); A. Thomson, Grundskatterna iden polit. diskussionen 1809—1866,1 (1923); P. Tisseau, Konspirerade Louis-Philippe 1815? Ett samtal mellan honom och greve Jakob Pontusson De la Gardie (Scandia, 4, 1931); C. G. Weibull, Skånska jordbrukets historia intill 1800-talets början (1923); V. Vendel, Urtima riksdagen i Örebro 1812 (1906); E. Wrangel, Brinkman och Tegnér (1906).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Gustaf De la Gardie, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17377, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Grade.), hämtad 2018-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17377
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Gustaf De la Gardie, urn:sbl:17377, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Grade.), hämtad 2018-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se