Meriter

3. Gustaf Otto Douglas, sonson till D. 2, f. 23 febr. 1687 i Stockholm, d. 2 febr. 1771, begr. 18 febr. s. å. i domkyrkan i Reval. Föräldrar: översten och landshövdingen i Västerbotten, greve Gustaf Douglas och grevinnan Beata Margaretha Stenbock. Underofficer vid Livgardet; officer i fransk tjänst; kaptenlöjtnant vid Upplands femmänningsreg. 9 juli 1703 med konfirmation 20 dec. s. å.; sekundlöjtnant vid Dalreg. 30 aug. 1704; premiärlöjtnant där 20 okt. 1705; kaptenlöjtnant 21 nov. 1706; livdrabant 14 aug. 1708; fången vid Pultava och förd till Vologda; frigavs 1714 och ingick i rysk tjänst; intagen på estländska riddarhuset 29 juli 1715; rysk generalguvernör i Finland 1 juni 1717; efter freden i Nystad 1721 ordf. för den av ryssarna tillsatta stora kommissionen i Estland; generalmajor i rysk tjänst 1725; generallöjtnant 1729; överbefälhavare över trupperna i Estland och guvernör i Reval 1737—40; avsked 1751; herre till Alp och Kuckofer i Estland. G. 26 okt. 1715 i Reval m. Helena von Schlippenbach, dp 20 aug. 1700 i Alt-Bornhusen, d. 7 mars 1767 i Reval, dotter av generalmajoren i svensk tjänst samt viceguvernören över Estland och staden Reval Wolmar Anton von Schlippenbach och friherrinnan Helena von Liewen.

Biografi

D: s avancemang gick raskt. Till det stora nordiska krigets skådeplatser kom han våren 1704, skickad från Stockholm med rekryter för armén. Efter byte av trupp följde han från sensommaren s. å. som löjtnant vid livkompaniet Dalregementet och deltog i talrika drabbningar. Regementet hörde till Karl XII: s främsta stöttrupper, och D. kom ofta att strida inför konungens ögon. Därpå berodde antagligen, att D. i aug. 1708, då konungen efter Holovzin blev tvungen att komplettera den starkt decimerade livdrabantkåren, hade hedern att bli enrollerad i denna elittrupp. Med denna deltog han sedan i hela det ukrainska fälttåget. Kort före Pultava och i slaget tjänstgjorde han hos Rehnskiöld som en av dennes personliga adjutanter, och det synes hava varit D. — icke brodern Wilhelm såsom tidigare stundom uppgivits — vilken 17 juni till Rehnskiöld överbragte budskapet, att konungen sårats. Det är möjligt, att D. befann sig hos Rehnskiöld, när denne vid ett fientligt ryttaranfall på svenskarnas högra flygel föll i fångenskap. I alla fall blev även D. övermannad och fördes efter stridens slut till Vologda. Under fångenskapen kommo D. och hans bror Wilhelm (se släktart.) i en ekonomiskt brydsam situation. Enligt brev 10 jan. 1713 från C. Piper och C. G. Rehnskiöld till rådet hade brödernas på modern dragna växlar ej av henne inlösts, varigenom deras borgensmän i Ryssland i stället krävdes, och bröderna miste all kredit. För att de skulle utfå sitt fädernearv begärde Piper och Rehnskiöld att kuratorer skulle förordnas för dem. Rådet befallde (21 april 1713) Göta hovrätt att underrätta brödernas moder i saken, men resultatet är ej känt. Ehuru Wilhelm D. ståndaktigt förblev krigsfånge i Vologda, torde dessa penningsvårigheter bidraga att förklara D: s gifte och övergång i rysk tjänst. Antagligen övergick D. 1714, året innan han i Reval ingick äktenskap med en dotter till W. A. von Schlippenbach, som, även han fången vid Pultava, redan tidigare lämnat sina fångna kamrater för att som tsar Peters undersåte slå sig ned på sina livländska gods.

I juni 1717 dök D. upp som rysk generalguvernör i Åbo — det rådde ju då rysk militärdiktatur i Finland. Stora ofredens hemsökelse låg tung över landet. Huru mycket än befälhavaren för ockupationsarmén, furst Mikael Golitzyn, om vars ädla uppsåt många vittnesbörd finnas, sökte avstyra självsvåldet, kännetecknades dock förhållandena av förvirring och upplösning. Med D: s utnämning inträdde en viss förändring, i det att den civila förvaltningen i större delen av landet (hela området väster om Kymmene älv) skildes från den militära. Dessa trakter fingo bilda ett generalguvernörsdöme med Åbo som residens. D. subordinerade under överamiralen Feodor Apraksin, vilken till 1719 från S: t Petersburg ledde angelägenheterna i Finland; efter 1719 sköttes kontrollen av det nya ryska rikskammarkollegiet. Generalguvemörsdömet indelades i fem distrikt, som omfattade de förra Åbo och Björneborgs län, Nylands och Tavastehus län samt Österbotten. D. blev samtidigt lokal styresman för Åbo distrikt, som till sin omfattning motsvarade landskapet Egentliga Finland.

Genom att avlägsna militärens kommandorättigheter skapade den nya civilförvaltningen i viss mån bättre förhållanden, men godtycket och självsvåldet präglade fortfarande i stor utsträckning den ryska regimen. Skatterna indrevos utan miskund, ofta t. o. m. över det stadgade, och andra rekvisitioner, främmande för folkets rättsuppfattning, förekommo titt och ofta. D:s ställning under högre ryska myndigheter gör, att han icke ensam kan ställas till ansvar. Men genom sin eftergivenhet, när överordnades påbud voro alltför hänsynslösa, och genom sin stränghet vid tillämpning av dekreten var han en hantlangare i systemets smak. Då verkställigheten ständigt ålåg honom, kom han att framstå som den främste förtryckaren, och hans karriär från livdrabant till förrädare bidrog ej att göra misstron och bitterheten mindre. Senare historiker ha något mildrat domen över D. Det är bekant, att han i enskilda fall hos Apraksin utverkade skattelindring, och vittnesbörd finnas om att han även i andra frågor någon gång inför myndigheterna i S:t Petersburg talade till underlydandes förmån. Utan tvivel inlade han vissa förtjänster t. ex. om rättskipning och kyrkostyrelse. Den bekanta berättelsen att han, för att sona ett begånget dråp, lovat tsaren att i Finland uppställa två regementen till ryska kronans disposition och därefter på det grymmaste sätt förverkligat planerna, torde icke heller i fråga om hans andel i åtgärden kunna anses vara tillräckligt styrkt. Att rekryteringen 1720 delvis under upprörande omständigheter genomfördes är visst, men huvudansvaret synes snarast drabba ryska militärbefälet. I det stora hela torde dock tidigare omdömen om D. icke kunna jävas. Labiliteten i hans karaktär var uppenbar, hetsigheten i hans temperament trädde ofta fram.. Med furst Golitzyn, som även efter 1717 var befälhavare över ockupationstrupperna i landet, drog han icke jämnt, och betecknande är konflikten med den ryske diplomaten Österman, som om D:s personliga egenskaper och uppträdande mot fredsunderhandlarna på Åland icke kunde använda nog starka ord av klander. Underlydande stötte han genom den bistra, stundom grova tonen i sina skrivelser. Hans personliga redbarhet vid utövandet av ämbetssysslorna var enligt västerländska begrepp icke oantastlig. Då det ryska kammarkollegiet 1719 övertog granskningen av förvaltningen i Finland och krävde redovisning även för tidigare uppbörder, visade det sig, att han icke kunde prestera en fullgod sådan. Åtskilliga egennyttiga transaktioner kommo i dagen, och saken gick ända till Apraksin men blev tydligen aldrig helt uppklarad.

Freden i Nystad avbröt D: s verksamhet i Finland, som han lämnade i mitten av sept. 1721. Kort därefter blev D. ordförande i den kommission, som skulle ordna förhållandena i det utblottade Estland, med vilket han genom sitt äktenskap tidigare haft förbindelser. Sedan 1715 tillhörde D. själv estländska adeln och hade 1716 blivit lantråd. Redan i början av 1722 finna vi honom i Reval, upptagen av sitt nya värv. Efter dettas avslutande synes han en tid hava vistats på sitt nyförvärvade gods Alp i norra Estland (nuv. Albu) men blev 1737 general en chef i Estland och guvernör i Reval. Om hans verksamhet där har sagts, att han »visade despotiska egenskaper under en tid, som sakligt icke mer bjöd på orsaker till ett sådant förfarande, i en småaktig form, som blott var ägnad att kränka». Efter 1751 levde D. som privatman på Alp.

Författare

John E. Roos.

Arkivuppgifter

— En likvidation för D. finns i Kammararkivet. Koncept till talrika ämbetsskrivelser av D. för tiden 1717—21 förvaras i Riksarkivet i Helsingfors.

Källor och litteratur

Källor: Biographica, Justitierevisionens utslagshandl. 21 april 1713, nr 32, och dess registratur s. d., RA; Handlingar och räkenskaper rör. den ryska ockupationen under stora ofreden, Riksarkivet, Helsingfors. — L. Arbu-sow, Grundriss der Geschichte Liv-, Est- und Kurlands, 4:e Aufl. (1918); A. R. Cederberg, Kreivi Kustaa Otto Douglasin kuva historiallisessa kirjalli-suudessa (Genos 1934); dens., Suomen historia vapauden ajalla, 1 (1942); Eesti biograafiline leksikon (Akadeemilise ajaloo-seltsi toimetused, 2, 1926— 29); B. A. Ennes, Biogr. minnen af konung Carl XII:s krigare, 1 (1818); J. Falander, Berättelse om Österbottens öden under det långvariga kriget från 1700 till 1721 (Abo nya tidningar 1789; Abo tidningar 1791, n:ris 24—26); Geneal. Handbuch der baltischen Ritterschaften. Kurland (1930—38), Lief. 6; J. Gummerus, Muistelmia ison vihan ajoilta (1913); E. Hornborg, Finlands häfder, 3 (1931); E. W. Juvelius [-Juva], Suomen kansan aikakirjat, 4 (1930); Karl XII på slagfältet, 3 (1919); O. Kuylenstierna, Karolinska krigare, 1. KarlXII:s drabanter (1910); E. Leijonhufvud, Namnlistor över officerskårerna vid svenska s. k. männingsregementen till fot (Skrifter utg. af Personihist.-samf., 10, 1918); Erik Lencqvist, Suomen ruhtinat eller minne af Finlands drottar (Tidningar utgifne af et sällskap i Åbo 1774, n:o 15); O. Liiv, Eesti-läisten siirtymisestä Suomeen (Historiallinen arkisto, 43, 1937); K. O. Linde-qvist, Ison vihan aika Suomessa (Sivistys ja tiede, 10, 1919); R. Petré, Dagbok 1702—1709 (Karol. krigares dagböcker, 1, 1901); A. Pihlström & C. Westerlund, Kungl. Dalregementets historia, 3 (1906); M. G. Schyberg-son, Finlands historia, 2:a uppl., 1 (1903); H. v. Wedel, Die estländische Ritterschaft vornehmlich zwischen 1710 und 1783 (Osteuropäische Forschungen, 18. 1035L

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Otto Douglas, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17613, Svenskt biografiskt lexikon (art av John E. Roos.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17613
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Otto Douglas, urn:sbl:17613, Svenskt biografiskt lexikon (art av John E. Roos.), hämtad 2024-04-19.