Carl Johan Blomberg

Född:1838-05-29 – Ljusdals församling, Gävleborgs län
Död:1890-03-15 – Härnösands domkyrkoförsamling, Västernorrlands län

Riksdagsledamot, Gymnasielärare


Band 05 (1925), sida 27.

Meriter

Blomberg, Carl Johan, f. 29 maj 1838 i Ljusdals församling, d 15 mars 1890 i Härnösand. Föräldrar: postmästaren Carl Ludvig Blomberg och Mathilda Cas-polin. Student i Uppsala 23 maj 1855; fil. kand. 15 sept. 1863; disp. 27 sept. 1865; fil. doktor 31 maj 1866; företog en studieresa till Frankrike, Tyskland och England 1869—70. Vik. kollega vid h. elementarläroverket i Hudiksvall ht. 1860; vik. adjunkt vid h. elementarläroverket i Uppsala vt. 1864; vik. lektor vid h. elementarläroverket i Hudiksvall ht. s. å.; vik. lektor ht. 1865—vt. 1866, e. lärare ht. 1866—vt. 1869, adjunkt 6 nov. 1868 (tillträdde 1 maj 1869) och vik. lektor, i främmande språk, läsåret 1870—71, allt vid Härnösands h. elementarläroverk; redaktör för Härnösands-posten 1870—80; stadsfullmäktig i Härnösand (ordförande från 1882); lektor vid h. elementarläroverket i Härnösand 17 okt. 1877 (tillträdde 1 juni 1878); ledamot av riksdagens andra kammare för Härnösand och Östersund 1882 —87 A och för Härnösand, Umeå och Skellefteå 1887 B; landstingsman 1885. Erhöll två gånger av Svenska akademien understöd och uppmuntran för förtjänster om modersmålet.

Gift 5 juli 1880 med Maria Amalia Karolina Hallström, f. 18 febr. 1853, d 26 sept. 1918, klotter till provinsialläkaren Erik August Hallström.

Biografi

B. var en sällsynt mångsidig, av naturen rikt utrustad språkforskare och språkkännare, som dock ej fann tillfälle att mera än till mindre delar fullborda och publicera sina stort anlagda vetenskapliga arbeten. Mest uppmärksammad blev den sista avhandling han utgav, den än i dag flitigt citerade lilla skriften »Ångermanländska bidrag till de svenska allmogemålens ljudlära» (1877). Denna synnerligen klara utredning rörande ett par grupper av konsonanter (de s. k. cerebralerna, dvs. »tjocka» l, n etc. samt de »tonlösa» l- och r-ljuden), vilka i ett stort antal svenska mål spela en mycket viktig roll, bygger på en otryckt ordbok över Multråmålet, som några år tidigare påbörjats på B:s tillskyndan och under hans ledning av en av hans dåvarande lärjungar vid Härnösands läroverk, den sedermera som flitig forskare i Norrlands kulturhistoria, dialekter och folkminnen kände J. Nordlander. Undersökningen av Multråmålet, vid vilken den grundläggande ljudanalysen och beteckningssystemet var B:s verk, är sannolikt den tidigaste fonetiska undersökning, som gjorts av någon svensk dialekt, ehuru ej den första, som framträtt i tryck. När B: s »Ångermanländska bidrag» publicerades 1877, hade redan några månader tidigare Ad. Noreens gradualavhandling »Fryksdalsmålets ljudlära» utkommit, och kring samma tid utkommo dels i Sverige, dels i andra länder, framför allt Tyskland, en rad undersökningar inom olika grenar av språkvetenskapen, som beteckna genombrottet, av en ny tid. Ehuru själv en den nya tidens förelöpare, synes B. ha fortfarande intagit en isolerad ställning och omkring år 1880 småningom nedlagt sina arbeten som fonetiker, som dialektforskare, som etymolog och som jämförande språkforskare. Detta har väl till en del sin grund i att han blev mera upptagen av andra arbeten och intressen; till en sannolikt mycket väsentlig del har det också berott på den växande svårigheten att i en avlägsen landsortsstad följa med den vid denna tid i hastig utveckling stadda språkvetenskapliga litteraturen. Dock har B. åtminstone ej alldeles nedlagt sina sanskritstudier. Bland hans efterlämnade manuskript finns i olika omarbetningar på svenska och tyska ett tydligen för publicering avsett arbete Om Rigveda, innehållande huvudsakligen översättningar av Rigvedahymner, varpå han arbetat ännu året före sin död. Jämte indologiska arbeten, som utom Rigvedaöversättningar och därtill hörande kommentar även innehålla andra översättningar från sanskrit samt arbeten rörande prakrit m. m., är det företrädesvis ett ämne, varåt B:s i de efterlämnade papperen nedlagda arbete har ägnats, nämligen eh ety-mologisk. ordbok över svenska språket, under tidigare år utsträckt över hela den indoeuropeiska språkgruppen med sanskrit som utgångspunkt. Av dessa mycket omfattande arbeten publicerades emellertid endast »några prov» (1872). B. framställde för dylikt arbete några principer, som förtjäna anföras: han misstror metoder, som göra anspråk på att förklara allting i språken och ej vilja räkna med nödvändigheten att stanna i okunnighet om mycket; han fordrar å andra sidan i sammanhang med nyssnämnda tes (1870), att etymologien skall ej endast vagt ange skilda ord, mellan vilka släktskap kan förefinnas, utan söka ljud för ljud rekonstruera alla utvecklingsstadier, orden passerat; slutligen anser han, att till en svensk etymologisk ordbok hör utredningen, av dialekternas ordförråd ej mindre än riksspråkets. Från samma tid härrör ett blott delvis bevarat manuskript, »Über das naturliche system der konsonantenlaute», enligt vad det vill synas utkast till ett föredrag, hållet i något vetenskapligt samfund i Tyskland 1870, vari märkas utom tankar, som senare återvända i »Ångermanländska bidrag», vissa allmännare synpunkter på språkvetenskapen. Språket är enligt B:s åsikt att jämställa med en levande organism, vars utveckling sker enligt lagar, lika konstanta som övriga naturlagar; språkvetenskapen är härutinnan jämställd med naturvetenskapen; som botanisten behöver kemien, behöver den historiske språkforskaren fonetiken. Så långt anslöt sig B. i denna framställning till en då i Tyskland modern, i främsta rummet från Schleicher utgående åsikt, men han synes ha gått egna vägar, då han i fortsättningen bestred, att .skillnaderna mellan olika folks olika uttal finge direkt förutsättas ha sin orsak i konstitutionell olikhet. Språkljudens system skulie enligt B: s mening kunna uppbyggas så, att det finge universell giltighet, dvs. språkforskningen skulle utreda ej blott de enskilda språkens och språkfamiljernas utveckling, utan det gemensamma i all mänsklig språkutveckling. Redan i sitt äldsta tryckta arbete, gradualavhandlihgen om frågor rörande de germanska fornspråkens omljud, visar sig B. strängare än vid denna tid torde varit vanligt tillämpa den fordran, att språkutvecklingen skulle i detalj förstås såsom lagbunden. De vokalharmonilagar, B. uppställde till förklaring av omljudet, äro visserligen såsom till väsentlig del byggda på föråldrade förutsättningar nu delvis föråldrade, men sakna dock ej intresse. I hans metod finns något som för nutiden har större aktualitet än detaljutformningen av hans resultat, nämligen hans sätt att uppfatta undantagen. Han framhåller, att när sådana växlingar i fråga om stamvokalens beskaffenhet, som i till följd av omljudet uppstått inom samma ord, t. ex. i fornnorskan jord i nominativ, jardar i genitiv singularis, alltfort upprätthållas efter den tid, då de omljudsverkande faktorerna ,upphört att finnas och omljudets egentliga väsende utplånats ur språkmedvetandet, så sker detta ofta på den grund, att vokalväxlingen »antagit egenskap av uttryck för bestämda funktioner», alltså i det anförda fallet blivit ett medel att uttrycka nominativ , och genitiv, i stället för att denna växling ursprungligen var av blott fonetisk natur. När däremot en av omljudet framkallad vokalväxling ej tjänar till att uttrycka någonting, så får den svårt att bibehålla sig. Språket strävar efter att avlägsna en skenbart godtycklig vokalväxling och låta en enda vokal genomgå alla ett ords böjningsformer såsom i böjningen av det svenska ordet jord. För det slags utveckling, som föreligger i den i fornnorskan bevarade, på fonetisk väg uppkomna formen jardar, bibehåller B. i denna avhandling »av brist pä något bättre» den då gängse termen »organisk». Däremot kan han ej acceptera den motsvarande termen »oorganisk» för sådana utvecklingar som den svenska genitiven jords, enär termen oorganisk »synes oss innebära en alltför ringa föreställning om språkets väsende. Såsom motsats till organisk tänka vi oss analogisk, om det tillätes oss att bilda ett sådant ord.» Analogiförklaringar voro visserligen även före B: s tid vanliga, men då fattade man i allmänhet analogiens väsen på ett annat sätt, i det man blott framdrog »falska analogier», vilka störande ingrepo i den fonetiska utvecklingens lagbundna gång. Den motsättning B. 1865 uppställde mellan »organiska» och »analogiska» former synes i det väsentliga komma mycket nära den vid 1870-talets genombrott proklamerade motsättningen mellan »ljudlagsenliga» och »analogiska» utvecklingar, varvid även analogibildningen fattades som en i riktning mot regelbundenhet verkande faktor. I avhandlingen »Über das schwinden des genus neutrum bei der bildung der romanischen sprachen aus der lateinischen» 1870 har B. för övrigt utbytt termen organisk mot »lautgesetzlich». Redan 1865 opponerade han sig mot den då gängse uppfattningen av den fonetiska språkförändringen såsom innebärande »förslappning» i förhållande till ett mera idealiskt urtillstånd. Tidigt synes B. ha börjat betrakta fonetiska förändringar ur accentens synpunkt, och han ägnade ett mångårigt arbete åt att söka utreda accentens väsen i de indoeuropeiska språken. Hans 1877 utgivna avhandling härom, som redogör för förhållandena i alla de viktigare utomnordiska språken, även sådana mindre allmänt studerade språk som nypersiska, medel- och nygrekiska, polska, böhmiska m. fl., var avsedd att följas av en avhandling om »Svenska språkets rytmik», en tanke som dock uppgavs, då B. fann sig vara i vissa avseenden förekommen genom andra vid samma tid utgivna framställningar samt ansåg, att ett försök till utredning om det för svensk accent gemensamma och utmärkande ävensom språkhistorisk förklaring av hithörande företeelser borde anstå »i avbidan på att det (genom Noreens monografi dm Fryksdalsmålet) så lyckligt givna exemplet vinner efterföljd och att man sålunda sättes i tillfälle att erhålla en överblick av tonförhållandena inom de skilda målen av vårt språk». Ur hans accentutredningar, vilka trots den storartade forskningsutveckling, som sedan 1877 ägt rum på detta område, ännu göra ett överraskande modernt intryck, må anföras hans flerstädes antydda uppfattning, att man i skilda indoeuropeiska språk finner, hurusom på ett äldre stadium de tre olika uttrycksmedel, varmed ordenheten och satssammanhanget markeras: dynamisk accent (ictus), musikalisk högton och längd, varit skilda så att det starkaste eftertrycket kunnat ligga på en stavelse, den högsta musikaliska tonhöjden på en annan, såsom förhållandet ännu är i svenskan, men att utvecklingen på skilda håll tenderat till att samla alla dessa tre prosodiska uttrycksmedel på en och samma stavelse, nämligen den som för språkmedvetandet fungerat som kärnan i ordet, som stamstavelse. Detta innebar en genomgripande, fullt medveten nyhet i förhållande till då och länge efteråt förhärskande åskådningar, enligt vilka t. ex. i tyska språkets äldsta skede den musikaliska högtonen varit knuten vid den stavelse, som uppburit den starkaste eftertrycksaccenten i ordet, dvs. vid samma stavelse som i det nutida språket. När B. sålunda år 1877 framställde skäl, som syntes honom tala för att ändelsestavelser, som i nutida språk äro oaccentuerade, tvärtom under äldre språkskeden framhävts genom något slags accent, så skedde detta utan kännedom om Verners samma år publicerade upptäckt, att en ursprungsinligare, med den fornindiska ordbetoningen överensstämmande och från det gemensamt indoeuropeiska språkstadiet nedärvd accentuering fortlevat ännu under det skede av den s. k. sam- eller urgermanska språkperioden, då det germanska konsonantsystemet genom en serie lagbundna förändringar antog sin från det indoeuropeiska avvikande karaktär.

B: s språkstudium var ej blott teoretiskt utan också praktiskt. Han uppgives ha haft en ovanlig förmåga att tillägna sig främmande språk i tal och skrift. Redan som nittonårig skrev han på spanska en liten bland hans manuskript ännu bevarad uppsats om räkneorden i 150 olika språk; han gör under sina första studentår översättningar från bl. a. ungerska, ryska och sanskrit, däribland en översättning till svensk vers av eposet om Nala, en översättning, som är oberoende av den av hans lärare Anders Uppström utarbetade. B. skrev även en mängd orientaliska alfabet och påbörjade, sannolikt tidigt, ett arbete, om skriftkonstens historia. Härvid sökte han bl. a. visa, att runorna härstammade från det grekiska alfabetet. Hans mångsidighet begränsades ej inom språkvetenskapen. Även matematik har han från .ungdomen till slutet sysslat med, och han skall ha varit erbjuden docentur i såväl matematiskt som lingvistiskt ämne, men avböjt bådadera, jnåhända av ekonomiska skäl, måhända också av en långt driven blygsamhet, som i hans skrifter ofta framträder, ej minst när han opponerar mot gällande meningar.

Författare

H. Geijer.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Bidrag till den germaniska omljudsläran med hufvud-sakligt afseende på forn-norskan. Upps. 1865. 74 s. (Gradualavh.) — Ueber das Schwinden des 'Genus Neutrum bei der Bildung der romanischen Sprachen aus der lateinischen. Härnösand 1870. 22 s. -f- 2 s. teser. (Kon-sistorieavh. för lektorat.) — Några prof af en materialsamling till etymologisk ordbok öfver svenska språket. Härnösand 1872. 4: o XV s. (Bil. till Inbjudning till bivistande af årsexamen vid h. elem.-lärov. i Hernösand... 1872; 'proven' omfatta orden Abba—Åkarn.) — Om qvantitet och accent i de indisk-europeiska språken. Härnösand 1877. 4: o LXVIII, (2) s. (Bil. till Inbjudning till bivistande af årsexamen vid h. elem.-lärov. i Hernösand... 1877.) — Ångermanländska bidrag till de svenska allmogemålens Jjudlära. Härnösand 1877. VII, 40, (1) s. (Konsistorieavh.)

Översatt: J. van Lennep, Klaasje Zevensters lefnadsöden. D. 1—5. Härnösand 1868—69. 338, 322, 349, 397, 338 s. — Utdrag ur aflidne herr Janus Snörs dagbok, meddelade af herr Smits, senior. Härnösand 1871. 158 s. (Humorist, romanbibliothek, 2.) — K. Neumann-Sfrela, Hvem är den rätte prinsen? Humorist, berättelse. Härnösand 1875. 200 s. (Humorist, romanbibliothek, 4.) — J. van Lennep, Dekamas ros. Hist. roman. Sthm 1881. 543 s. Handskrifter: Samlingar till samt större eller mindre fragment av en stor mängd språkvetenskapliga arbeten, av vilka de viktigaste omnämnts i texten ovan; även historiska och filosofiska excerpt från studietiden. (Allt i UB, sign. R. 29 a—i, R. 168 a—n, R. 650 a; H. 55; m. m.)

Källor och litteratur

Källor: Skriftliga och muntliga upplysningar av fröken Anna Blomberg, häradshövdingen W. Uppström samt läroverksadjunkten J. Nordlander; nekrolog i Hernösands-posten 15 mars 1890; H. Palmgren, Matrikel öfver Gästrike-Hälsinge nation i Uppsala 1811—1912 (1913),


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Johan Blomberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17800, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Geijer.), hämtad 2019-03-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17800
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Johan Blomberg, urn:sbl:17800, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Geijer.), hämtad 2019-03-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se