Jacob Boëthius

Född:1647-11-25 – Kila församling (U-län), Västmanlands län
Död:1718-02-23 – Kolbäcks församling, Västmanlands län (på Västerkvarn)

Präst, Gymnasielärare, Skolrektor


Band 05 (1925), sida 118.

Meriter

1. Jacob Boëtius, sedermera Boëthius, f. 25 nov. 1647 i Kila, d 23 febr. 1718 på Västerkvarn i Kolbäck. Föräldrar: kyrkoherden i Kila Daniel Boëtii Moræus och Tora Rudbeckia. Elev vid Västerås skola 1658 och vid dess gymnasium 1660; började i gymnasiets tredje klass undervisa såsom informator och fortsatte därmed vid universitetet; student i Uppsala 8 febr. 1668; disp. i Västerås 26 maj 1669 (Disputatio ethica de affectibus; pres. Petrus Gangius) samt i Uppsala 12 maj 1675 (Dissertatio philologica de sale hospitali; pres. J. Columbus), dec. 1678 (De sensu implicito ratione verborum... exemploque ejus in voce amen; pres. M. Brunnerus) och 9 dec. 1682 (Dissertatio philosophica de ipso pulchro ex mente Platonis; pres. A. Norcopensis); fil. magister 12 dec. s. å. Konsistorienotarie i Västerås och fil. adjunkt vid gymnasiet därstädes 1681; prästvigd jan. 1682; erhöll lektors namn, heder och värdighet s. å.; bevistade som notarie riksdagen okt. 1682–jan. 1683; lektor i grekiska 1684; tillika rektor vid trivialskolan i Västerås 1686–aug. 1689 samt vid gymnasiet 19 juni 1688–18 juni 1689 och juni 1692–30 juni 1693; utbytte för svag syn lektorsbefattningen i grekiska mot eloquentise lektoratet 1688; andre teol. lektor 1689; förste teol. lektor och kyrkoherde i Hubbo 1690; deltog även i skötseln av gymnasiebiblioteket; utan ansökan uppförd på förslag till kyrkoherde i Hedemora sommaren 1691; kyrkoherde i Mora 26 aug. s. å. (tillträdde 1693); v. prost i kontraktet och prost över angränsande församlingar 1694; av Svea hovrätt dömd förlustig liv, ära och gods 20 juli 1698; av Svea hovrätt dömd för avsatt från prästämbetet i Stockholms stads konsistorium 3 aug. s. å.; befriad från dödsstraffet och ålagd livstidsfängelse genom K. brev 6 aug. s. å.; frigiven genom rådets resolution 23 sept. 1710; vistades därefter i Västerås till denna stads brand apr. 1714 och sedermera på Västerkvarn.

Gift 26 sept. 1682 med Helena Löfgren, f. 1666, d febr. 1731, dotter till landskamreraren Simon Löfgren i Västerås.

Biografi

B:s' far och farfar voro båda framstående prästmän, kända för duglighet i sitt kall och goda studier. Hans mor var dotter till den bekante nydanaren på skolväsendets område, biskop Johannes Rudbeckius' broder Jakob Bose Rudbeckius. Genom mödernet ägde han alltså del i ett lysande arv av intellektuell och administrativ begåvning men måhända även i den lynnets tyngd och egenhet, som hämmat morfaderns bana. I varje fall var hos B. en icke obetydlig andlig utrustning parad med drag, som häntyda på en otvivelaktig belastning av nervsystemet.

B:s' något yngre syssling och landsman, hans studie- och promotionskamrat Jesper Svedberg har om honom antecknat, att han var »en lärd man och sedan av Gud högt upplyst», därmed antydande, att det profana vetenskapliga intresset hos honom till en början övervägde det religiösa. B: s' akademiska studier bedrevos, vid sidan av en omfattande och plikttrogen informatorsverksamhet, med en framgång, som förskaffade honom epitetet »litteratissimus» av Erik Benzelius d.ä. och hedersnamnet »en prydnad för sin nation» av dennes ännu lärdare son Erik. Under sina studentår flydde B. förskämda och ohöviska samkväm men fann nöje i oskyldig sällskapsglädje, kryddad av smak och skämt; de offer, han därvid kan ha bragt tidens robusta dryckesseder, oroade tydligen ej de akademiska fäderna, fastän de sedan skulle tynga hans eget samvete. Pegasen blev den sinnebild, han — i sitt sigill — nyttjade; de klassiska språken och matematiken voro hans älsklingsstudium, och om hans färdighet i latinskrivandets och tålandets konst berättades långt efter hans död anekdoter. Hans lärare voro också »stiftaren av den klassiska stilens korrekthet i Uppsala» Andreas Norcopensis-Nordenhielm och den berömde latinske skalden Johan Columbus. Under Norcopensis orerade han 1673 »de veterum Sveonum atque Gothorum ingenio et sapientia», under Columbus disputerade han 1675 pä en, av lyckönskningarna att. döma, av honom själv författad avhandling »De sale hospitali», till väsentlig del en på rikliga litteraturexcerpter byggd undersökning om ordet sal's användning i olika, särskilt överflyttade bemärkelser. Av stor vikt för B. blev det, att han med en discipel fick fri kost hos professor Martin Brunnerus. Denne man — densamme som Svedberg tillskriver den avgörande vändningen i sitt religiösa liv — utövade även på B. ett djupt inflytande. Han var en lärd teolog av traditionell typ. Skarp motståndare till Olof Rudbeck i den första cartesianska striden, stod han avvisande mot vetenskapens trevande försök att emancipera sig från teologiens ledning, men hans personliga, av ett outtröttligt bibelstudium färgade religiositet var levande och innerlig. Under Brunnerus' ledning torde B. ha grundlagt eller fullkomnat sin stora exegetiska lärdom. Dess art belyses första gången av den måhända av B. själv författade avhandling om ordet Amen, på vilken han 1678 responderade under Brunnerus, en betydelseundersökning: efter samma metod som avhandlingen »De sale hospitali». Längre fram nedskrev B. ett utkast till en redogörelse för Platons lära om det sköna, men det närmare utarbetandet hindrades genom en långvarig sjukdom, och därpå fick han tjänst och gifte sig samt blev helt upptagen av ämbetsplikter i Västerås. Under 1682 års riksdag, vilken B. bevistade som notarie, inföll emellertid en magisterpromotion i Uppsala, och han tryckte då, ehuru icke utan självövervinnelse och »med tankarna upptagna av allt annat», en del av sitt ovannämnda utkast som gradualavhandling. I inledningen kommer han in på frågan om sanningskriteriet och hävdar, att enda garantien för de vetenskapliga resultatens orubblighet är deras överensstämmelse med den heliga skrift. Satsen, som inom ett decennium skulle officiellt fastslås i ett K. brev (26 okt. 1691), hörde givetvis till loci communes i de ortodoxa kretsarna, men för B: s' eget liv skulle den få en avgörande och ödesdiger betydelse. Vid disputationen opponerade Svedberg ordinarie; B. hade tidigare på dagen gjort honom samma tjänst. Även efter avslutandet av sina akademiska studier fortsatte B. sin lärda produktion, främst som preses vid synodaldisputationer i Västerås. Av dessa hans lärdomsövningar har en »Dissertatio de nonnullis ad cultum Svetici sermonis pertinentibus paragraphis» (1684) ansetts förtjäna ett omtryck. Vad som är bevarat, är ett fragment av huvudsakligen ortografiskt innehåll, vilket utmynnar i ett pedagogiskt och språkligt, reformkrav: ökat utrymme för modersmålet i skolan, konsekvent ortografi, läsning av fornspråket för belysande av det levande språket samt dettas riktande ur folkspråket. Efter en bekymmersam kamp med »ett inrotat oskick och en förvänd vana» lyckades B. för egen del uppnå anmärkningsvärt fasta skrivvanor, utmärkta genom utrotandet av onödig dubbelskrivning av vokaler och konsonanter samt en tydlig strävan till ljudenlighet, markerad bl. a. genom flitig användning av tecknet ä; en karakteristisk egenhet är stavningen »oc», »dän», »däd». Som föregångsmän i arbetet för språkets ans och utveckling nämner B. främst bibelöversättarna och därjämte Johannes Buræus, Ericus Schroderus och Olof Verelius. Men det var framför allt åt reformtankar, som omhuldats i den Brunnerska kretsen i Uppsala, han gav uttryck: Brunnerus hade själv skrivit i ämnet, och till Svedberg, »Schibbolets» blivande författare, sände B. sin avhandling. Till svar fick han en sympatisk och ingående kritik, utmynnande i löftet, att Svedberg skulle vara »en lydig lärjunge och icke allenast själv, där Gud livstiden och nåden gynna täcktes, i offenteliga skrifter samma skrivsätt följa, utan ock androm, som min lärdom anamma anstode, undervisa».

B. hade redan tidigt börjat idka icke allenast den klassiska konstdiktningen utan även »det svenska poeteriet». Det var därför ganska naturligt, att han blev en trägen medarbetare vid Svedbergs psalmboksrevision på 1690-talet. Han insände varje vecka med posten anmärkningar vid psalmboken och bidrog även med egna omarbetningar, översättningar och original. Ämnesvalet i de psalmer, som på B: s' initiativ intogos i psalmboken, vittnar om hans egna livserfarenheter och är det äldsta direkta vittnesbörd, vi äga om hans religiösa personlighet. En grupp av psalmerna återspegla en rättfärdighetskamp, där hans egna krafter alltför ofta kommo till korta. Mot kött och blod och högfärd ställde han Guds bud och vrede. Sorger och prövningar i den enskildes liv, krig, hunger och pest i folkens, äro Guds varningar för synden och hans tuktan, förebådande de eviga straffen. Med gammaltestamentliga föreställningar och stämningar blandade sig, ehuru ej direkt framträdande i psalmerna, hos B. som hos så många av hans samtida drag av obesegrad folklig övertro. En för tiden karakteristisk utbildning fick helighetskravet i B: s' ivrande mot världslighet i livets yttre former, särskilt i klädedräkten. I denna punkt upptog han — återigen i likhet med Svedberg — en gammal-kyrklig tradition, som under skol- och universitetsåren mött honom hos en Olof Laurelius och en Brunnerus. Andan i B:s' bot- och bättringspsalmer är lagisk, men andra psalmer tala om den förbehållslösaste underkastelse under Guds rådslag och om frälsningen genom nåden i Kristus, så två bearbetningar, som ingå i nu gällande psalmbok (n:r 66 och 123). De ha räknats bland våra mest evangeliska (Petersson), men den nåd, B. här förkunnar, hade han — så dömde han själv längre fram — ej erfarit; syndaförlåtelsen var för honom ännu en förståndets sak, »ett dött eller försvinnande ting, såsom en domares ord och sentens». Och dock hade B. länge varit inne på vägar, som skulle leda honom bort från ortodoxiens yttre normer. Han var en outtröttlig bibelläsare; redan 1665, under gymnasietiden, hade han därjämte gjort bekantskap med Johan Arndt, och de andra författare, han åberopar, äro alla sådana, vilkas religiositet genom bibelstudiet antagit en mera subjektiv, innerligare prägel. Under de sista åren i Uppsala, därpå i Västerås och slutligen i Mora hade han också vid Guds ords läsande och betraktande haft »goda rörelser och påminnelser i hjärta och samvete», men han hade ej »förstått och förstå velat». Uppvaknandet räknade han sedan från året 1695, då han började dagliga och systematiska gudaktighetsövningar.

Sedan B. 1681 blivit lärare i Västerås, ägnade han sig med största iver åt undervisningen. Pedagogiken var den uppgift, som kanske mest av alla fängslade hans intresse; ännu under rättegångens svåraste dagar och framgent ifrån fängelset följde han med oavbruten uppmärksamhet och detaljerade föreskrifter sina söners studier, och med en omisskännlig värme vände han sig i sina skoltal till eleverna. Det var hans avsikt att skriva en avhandling om gossars undervisning i allmänhet, men något dylikt verk eller manuskript av hans hand har icke blivit bevarat. Pedagogiska uttalanden av honom förekomma emellertid flerstädes. Han anslöt sig till en riktning, som ville befria de späda intellekten från grammatikens »ergastula». Den latinska lärobok, Kaspar Scioppius' »Mercurius bilinguis», som han bearbetade för svenska förhållanden, föreskrev också en för andra klassen avsedd, på memorering byggd kurs, omfattande formläran och 1,200 fraser, som skulle skänka ordkunskap och förtrogenhet med vanligare uttryckssätt. Åtminstone av sina söner fordrade B., att de skulle tala latin inbördes. Han inskärpte vidare vikten av tillräckliga lovstunder samt varnade för att väcka leda vid studierna genom överdrivet tvång och alltför vidlyftiga läroböcker, men han såg å andra sidan hellre »excessum med straffet än defectum och att något skulle ses genom fingren»; själv valde han måhända i sin lärarverksamhet alltför ofta det förra alternativet ej blott av princip utan även av otyglad häftighet. Till en början följde framgången B. Han fick övertaga rektoratet i trivialskolan för att där genomföra sin reform av latinundervisningen, och hans inflytande i domkapitlet blev betydande. Men snart nog försämrades hans förhållande till omgivningen. Efter glansdagarna på Rudbeckius' och Laurelius' tid hade Västeråsgymnasiets anseende gått tillbaka på 1670-talet, och måhända dröjde även sedan någon slapphet och slentrian kvar. I varje fall var detta B:s' åsikt, och särskilt påtalade han som försumlighet, att hans kolleger ej anställde disputationer. Dessa åter invände, att dylika lärdomsövningar ej passade för gymnasialstadiet, sedan lärjungarnas genomsnittsålder sjunkit, och ej heller krävdes för fyllandet av gymnasiets uppgift, då numera ingen ordinerades till präst, som ej besökt universitetet. Under sitt första rektorat vid gymnasiet (1688–89) ingrep B. mot de verkliga eller påstådda missförhållandena med en skärpa, som från kollegernas sida förskaffade honom vedernamnet »ephoro-mastix». Till öppet utbrott kom misstämningen, då han i sitt tal vid nedläggandet av rektoratet i skolan i aug. 1689 utfor mot försumliga lärare och eforer i allmänhet i obehärskade ordalag (rudes asini, pigri yentres, verius corruptores quam correctores juventutis osv.) och efter denna inledning vände sig till biskopen med en uppmaning att efter sina stora föregångares exempel genom täta, oväntade inspektioner gjuta liv i läroverkets arbete. Biskopen kände sig sårad, kollegerna likaså, och B. måste göra avbön. Följande år var striden åter i full gång. Nu gällde det en utnämningsfråga, vilken till sin objektiva sida bottnade i en konflikt mellan på ancienniteten grundade anspråk och B:s' — i hans förkärlek för disputationsövningarna framträdande — strävan att anknyta vid den Rudbeckianska tidens lärdomstraditioner. Ej heller denna gång hade B. kunnat styra sin besinningslösa häftighet. Domkapitlet, ålade honom suspension och avbön samt skilde honom, då han ej föll till föga, från säte och stämma i kapitlet, men K. M: t inskränkte hans straff till avbön och gav även domkapitlet några påminnelser (11 mars 1691).

Det var utan egen ansökan, B. på sommaren 1691 av konungen utsågs till kyrkoherde i Mora. Utnämningen avsåg måhända närmast att förebygga nya sammanstötningar i domkapitlet men var dock även ett verkligt nådevedermäle. För B., som drogs med gäld, var denna befordran även ur ekonomisk synpunkt välkommen. Han hoppades nu kunna göra sig fri från sina skulder. Vid sidan av sin lön åtnjöt han en icke föraktlig inkomst av Västerkvarn i Kolbäcks socken i livgedinget, ett kronohemman med kvarn, som på mycket fördelaktiga villkor innehafts av hustruns släkt och efter giftermålet av Hedvig Eleonora överflyttats på B. Hans bibliotek — hans käraste timliga egendom — värderades (1697) till något över 600 dir kmt, hans övriga bo uppskattades till 2,200 dir kmt och var ganska väl försett med vanliga husgerådsting; bland sådant, som ej hörde till vardagens enklaste nödtorft, märkas trenne silverbägare, tretton silverskedar, ett tjugutal »schillerien», däribland Karl XI :s och hans gemåls porträtt och en bild »bestående av Kristi födelses historia» samt en väggklocka, med »slag och perpendikel samt foder» värderad till 80 dlr kmt. B. synes även i sitt hem ha varit en myndig man, och han saknade ingalunda sinne för praktiska angelägenheter och egna rättigheter; sin församlings talan i världsliga ting visste han jämväl föra med en tribunicisk skärpa, som ledde till en bitter konflikt med landshövdingen. Som församlingsföreståndare och prost fyllde han sina plikter med samma hänsynslösa nit som förut sina läraråligganden. Han lade sig mycket vinn om undervisning, och förhör i kristendomskunskap, ivrade för kristen livsföring i stort och smått och för ett värdigt skick i kyrkan, vakade obönhörligt över regelbundna kyrkobesök och nattvardsgångar samt handhade i allo med hjälp av kyrkvärdarna, sexmännen och »oppsynsmännen» i byarna kyrkotukten med en stränghet, som endast fann sig alltför snävt bunden av kyrkolagens föreskrifter. Den hämnande Gudens straffdom hotade ständigt de syndiga och världsligt ljumma genom hans mun, olyckor och hemsökelser fingo i bjärta färger måla Guds »brinnande vrede». För den, som såg på livet med sådan blick, gåvos anledningar nog till ängsligt grubbel. Den stora missväxten bröt in, dödligheten i församlingen steg från 50 à 60 personer de närmast föregående åren till 259 år 1696 och 298 år 1697, snart kommo tidender, att konungen bortryckts av döden i sina bästa år och att läkarna vid liköppningen funnit hjärtat friskt men buken och inälvorna fördärvade, och till slut förspordes det, att det kungliga slottet härjats av eld. Allt strängare manades menigheten till bot och bättring, men B. sporde sig ock, om ej olyckor av så allmän räckvidd berodde även på allmänna orsaker. Det sätt, varpå 1686 års kyrkolag genomdrivits, och vissa av dess bestämmelser hade väckt ett vida spritt missnöje inom kyrkan, och flera präster hade ängslats över att nödgas genom ed förbinda sig till den nya lagen. Bland dem var även B., men i likhet med andra oppositionella ämbetsbröder i stiftet hade han låtit övertala sig att ge vika, och vid Karl XII: s trontillträde förnyade han sin ed utan förbehåll. Dessa eftergifter tyngde emellertid hårt på hans samvete, och hans vånda ökades, då han i okt. 1697 kjom att läsa om suveränitetsformlerna i 1693 års riksdagsbeslut. Han kände sig, så syntes det honom, av Guds andes ingivelse driven att träda upp mot villfarelserna. Av »människlig svaghet och köttslig fruktan för människor och allt det, jag väl såg förut mig förestå att lida», ville han dock draga sig undan: »Jag grät och bad och sökte allehanda undanflykter på någre dagar, men det var då allt, som David säger, såsom ett mord i min ben, och det brinnande helvetet syntes lika som öppet, för mitt förstånds ögon.» Ur dessa anfäktelser framgick B. med en orubblig (förvissning om en gudomlig kallelse, som upprätthöll honom i alla kommande lidanden. Innan han tog det avgörande steget, ansåg han sig dock böra söka råd hos ett par ämbetsbröder. »Jag tänker nu...», skrev han (10 nov.) i ett brev, »resa till Falun för ett mycket, ja mer än mycket angeläget ärende. Alsmäktige Gud låte mig arme syndare finna nåd och barmhärtighet för sig, allt väl igenom gå. Jag rekommenderar mig i Guds vänners böner.» De båda prästerna, av vilka den ene, Olof Ekman i Falun, är känd såsom en av pietismens förelöpare hos oss, avrådde B. från hans förehavande, men då jag såg, säger han, »huru deras objektioner av skriften klarligen utredas och förläggas kunde, styrktes jag genom berörde konferens uti den kände sanningen». Den 19 nov. sände B. med allmänna posten dels till K. rådet Nils Gyldenstolpe en till konungen ställd supplik jämte bifogade påminnelser över 1693 års riksdagsbeslut, dels till en präst vid riksdagen några speciellt kyrkopolitiska »Samvetsmål och frågor till herr ärkebiskopen»; av dessa skrivelser synes blott den sistnämnda (UB, sign. N. 50) ha blivit bevarad till vår tid. Det har ofta — så redan av Karl von Linné — berättats, att B. framför allt opponerat mot Karl XII:s påskyndade myndighetsförklaring, bl. a. genom en predikan över bibelordet »Ve det land, vars konung ett barn är», men detta är oriktigt. Visserligen fylldes han av dystra aningar, då han på hemresan från Falun hörde berättas om en svart krona, som visat sig på himlen, men på kröningsdagen (14 dec.) samlade han sitt husfolk och de församlingsbor, som voro tillstädes, kring sig i bön och andakt, och på kvällen drack han konungens, änkedrottningens och prinsessornas skål av de gåvor, Gud förlänat honom. Då man gått till sängs efter dessa av gammaldags trohjärtad rojalism präglade solleniteter, inträngde befallningsmannen och gevaldigern i prästgården, åtföljda av soldater med laddade gevär och brinnande luntor samt mycket annat folk. B. rycktes ur sin nattsäng, från hustrus och barns sida, under deras gråt, skrän och förskräckelse, och fördes i största hast till Stockholm. Församlingen skulle enligt befallningsmannens förmodan ej komma att sakna B. »förmedelst hans otidighet», men hans helgelsekrav och stränga kyrkotukt hade dock ej bortstött alla socknemännen bådo för sin kyrkoherde under framhållande av hans arbete för nödens lindrande under hungeråren, B. själv åberopade senare (1704) sin »kära församlings många tusende tårar och suckningar» över hans behandling, och spår av ända till B: s' ålderdom fortsatta förbindelser med forna församlingsbor ha bevarats.

Måhända var det för B. ödesdigert, att landshövdingen i länet, som han tidigare förtörnat, befann sig på kröningsriksdagen i Stockholm, då hans skrifter anlände dit. Den 7 dec. anbefallde K. M: t B: s' häktande, den 10 lät landshövdingen ordern gå vidare åtföljd av detaljerade föreskrifter om den sedermera verkställda nattliga överrumplingen, och den 16 föreslog, han redan efterträdare åt B. Målet hade (7 dec.) överlämnats åt Svea hovrätt. B. bestred forum, då såväl frågan om hans kallelse av Gud som hans betänkligheter voro av religiös natur och därför före den världsliga rättegången borde behandlas av behörig andlig domstol, på grund av sakens vikt i detta fall »ett fritt, öppet och nationellt möte». Ej som part men för att genom Guds nåd upplysa de förvillade inlät han sig likväl på en skriftväxling, som efterföljdes av hans 24 febr. 1698 ingivna »Theses non nullse theologicse cum subjectis antithesibus». Därefter lämnades han åt sitt öde, tydligen i förhoppning, att han skulle falla till föga. Han var dock vid gott mod, sysslade med att utveckla sina åskådningar i olika traktater — ett författarskap, som han sedan, så ofta han fick bruka penna; fortsatte under fängelsetiden — samt sökte genom brev styra med sitt hus angelägenheter och framför allt göra sina förskrämda anhöriga delaktiga av sin egen förtröstan. Då hans kallelsevisshet motstod både de hemmavarandes ängsliga föreställningar och hans ämbetsbröders mer eller mindre officiösa påverkningar, måste saken i juli tagas upp till avgörande. Efter muntliga konferenser den 12 och 13, vid vilka B. till svar på sina domares ganska fogliga försök att förmå honom att revocera endast ytterligare utvecklade och skärpte sin ståndpunkt, föll den 20 dödsdomen, till vilken konungen lade, att B: s' skrifter skulle brännas offentligen av bödeln. Den 3 aug. avsattes han från prästämbetet i Stockholms stads konsistorium, där han dock behandlades med mycket undseende. Konsistoriets försök att finna en utväg till hans benådning strandade emellertid redan på hans egen principfasthet och visshet om sin utkorelse, vilken i sin paradoxala tillspetsning utlöste en undran, huruvida han verkligen vore »i all stycken väl förvarad, efter han icke erkänner någon felaktighet». Om vad sedan följde, förtäljer endast traditionen: då han från konsistoriet fördes till dödsfängelset i Smedjegården, var hans ansikte »gladlynt som en ängels ansikte och såsom han av ingen sorg visste». Några dagar senare brändes hans skrifter i hans egen närvaro vid kåken. Då de ej genast fattade eld, sade han: »Guds sanning förbränner intet», därpå, då de dock brunno: »I brännen papper men förbrännen ej Guds ords sanning.» På återvägen var hans ansikte glatt som tillförene, »fast han intet annat sig föreställde, än en blodig avgång från världen». Det var emellertid ej den av trosvissa vänners böner följde martyrens triumferande död, som väntade B. Han, som »mera fasade för fängelse än för själva döden», såg sitt straff förbytt till livstids fångenskap, och han måste uppleva, att de närmastes mod och tro sveko: de brusto ut i förtvivlan över sin hopplösa belägenhet och förebrådde honom med bitterhet, att han genom sin egen »hjärtans hårdhet och ensinnighet» dragit olycka över sig och dem och tvärtemot Guds bud satt sig och de sina i onödig fara. Ej heller nu vacklade dock B:s' förtröstan; endast hans obetalta gäld tyngde svårt på hans samvete, de sinas öde lade han lugnt i Guds händer. Sedan han fått råka sin hustru och i den mån det var honom möjligt ordnat för familjen — som ej hemföll till fullständig misär, då hustrun fick behålla både den förbrutna egendomen och Västerkvarn — avfördes han i sept. till Nöteborg. Här åtnjöt han ett underhåll av 6 öre smt om dagen och fick två små kammare till bostad; i den inre hade han böcker, säng, bord och spis, i den yttre allt som hörde till mathållningen. En korporalshustru tvättade och kokade åt honom. Dagen tillbragte han »förnöjeligen» med andaktsövningar och läsning; först, senare tillstaddes det honom att diktera brev till sina anhöriga, och slutligen synes han ha fått papper och penna. Att besöka gudstjänsten och bruka nattvarden stod honom fritt. Detta jämförelsevis drägliga tillstånd skulle dock icke fortfara. Fr. o. m. juni månad 1700 vägrade B. av samvetsbetänkligheter att mottaga det honom anslagna underhållet; för sitt uppehälle ville han lita endast till Guds nåd genom fromma människor. Till den följande tiden hänföra sig antagligen traditionerna om hans hårda fängelse i »gamla lilla badstugan eller pörtet utan golv». En rysk bomb öppnade hans fängelsedörr. Efter fästningens kapitulation i okt. 1702 påträffade ryssarna honom i ett halvt nedrasat rum och bjödo honom sitt beskydd, »men han ville intet», berättar Svedberg. »Jag är», sade han, »en fånge av Sverige.» Själv angav B. som grund till avslaget sin förtröstan på Gud och sin sak, sin kärlek till konung och fädernesland och sin beredvillighet att lida det yttersta för den bekända sanningen. Efter en äventyrlig resa, på vilken han var nära att drunkna, kom han (15 dec. 1702) till Viborg, där han med mycken välvilja omhändertogs av landshövdingen Anders Lindehielm och dennes fru. Ej heller denna lättnad tillät honom dock hans samvete att njuta. Han vände sig (31 jan. 1703) till konungen med en utförlig supplik, varuti han enständigt vidhöll sina meningar. Och då landshövdingen bestred hans läror och lät förstå, att han tvivlade på hans förstånd, vägrade han, ehuru »i god saktmodighet», att mottaga mat och dryck från Undehielms bord. Fastän denne oförmärkt sökte hjälpa honom, blev hans tillstånd nu nästan förtvivlat. Sedan han sålt sängkläder, silver och böcker, som han medfört, var han ej sällan utan föda; mången gång hade han blott några torra havre- eller korngryn att tugga på, ofta fick han nöja sig med ett »utmattat» havrebröd och dåligt vatten. I förtvivlan vände sig hustrun till konungen med bön om nåd: »Han haver felat och ännu alla dagar felar, jag drager det icke uti tvivelsmål. Men, allernådigste konung, är dock Gud allena bekant, om han av någon arghet och ondsko felat och felar eller om det skett och ännu sker av en särdeles ankommen svaghet, för vilken han själv intet rådande är.» Den 10 aug. 1704 resolverade konungen, »det han må varde på fri fot ställd och till dess hustru avlever[er]at», men B. kunde dock ej nöja sig med ett sådant slut på sin kamp. Han hade den närmast föregående tiden anat en svår frestelse och förberett sig genom fasta och böner. Hans beslut var också genast fattat: han icke endast avslog den erbjudna befrielsen utan tillskrev (11 nov.) konungen ett brev, däri han, än en gång utvecklande sina åsikter om »detta förbannade fransöska väsende och souveraineté, de kalla», förmanade, straffade, hotade med Guds tuktan i profetiska ordalag och förutsade konungen ett blodigt slut, om han ej gjorde ånger och bättring. B:s' svåraste lidanden voro dock snart förbi. Då han ej kunde förmås till eftergift, insattes han som mindre vetande på Danviken och sedan på barnhuset i Stockholm (1705). Där åtnjöt han en viss frihet. Till understöd fick han ett »fribröd» från Danviken, och många gåvo uttryck åt sin medkänsla, kanske även åt sitt gillande genom att hjälpa honom och hans familj. Med de sina stod han, frånsett deras obenägenhet att underkasta sig hans asketiska levnadsregler, på god fot; han var full av omtanke om deras bästa i stort och smått, brevväxlade flitigt med dem, mottog ofta deras besök, ordnade deras angelägenheter, följde sönernas studier och verkade icke utan framgång för deras fortkomst hos sina gynnare. Hans medel tilläto honom jämväl att då och då köpa en bok. Det lilla bibliotek, han samlade på barnhuset, skattade han själv (1710) till 200 dir krnts värde — men pegasen i sigillet hade nu lämnat plats för ett bibelcitat om den betrycktes förtröstan på Gud för sig och sin sak (Psaltaren 142: 8). Ständermötet 1710 gav B. nytt hopp, och han dröjde, ej att framhålla sin oskuld. Hans försök att få sin sak prövad inför ett nationellt koncilium eller åtminstone av en kommission lyckades väl ej, men Svedberg och kanske även andra talade för honom, och på hösten släpptes han, sedan han bekvämat sig att inge en supplik, vilken undvek alla principfrågor. Sin återstående levnad tillbragte han i stillhet. En svår olycka träffade honom vid Västeråsbranden 1714, då hans böcker och papper delvis gingo förlorade. Höga gynnare, bland dem Arvid Horn, lindrade hans lott; Horn och Ulrika Eleonora bidrogo även till hans begravning, som firades 11 mars 1718.

Om B:s' fruktan för Guds straff och lagiska kyrkotukt, hans krav på ovärldsligt leverne, hans tillit till en gudomlig ledning och hans förtröstansfulla underkastelse under Guds rådslag hade sin rot i en biblicism, vilken tillhörde den kyrkliga traditionen, så voro även de politiska och kyrkopolitiska ideal, för vilka han uppoffrade sin timliga välfärd, i den mån de ej härflöto ur hans krav på heligt liv, till sina utgångspunkter traditionellt betonade. Han föll för den motsats mellan statlig centralisation och kyrklig självstyrelse, som bestått sedan reformationen och en gång aktualiserats i hans morfars brors Johannes Rudbeckius' konflikt med adelsregeringen. Hans rojalism var förbunden med den djupa misstro mot »herrarna», som utgjort en sådan makt i ofrälse samhällsåskådning och politik från de stora brytningarna i vår historia till de litterära fejderna om aristokratfördömandet: Karl XI :s sönderfrätta inälvor kring det friska hjärtat blevo för honom en skrämmande uppenbarelse om tillståndet i riksstyrelsens centrum. Det var av ett dylikt känsloläge, han var förutbestämd, då han forskade efter det världsliga och kyrkliga samhällets rätta byggnad. Kunskapskällan var bibelordet — kompletterat av »den på nytt födde, helgade och upplyste naturen». En samvetsgrann analys av termen församlings användning i bibeln efter den i Uppsala inhämtade exegetiska metoden gav till resultat ett schema för de sidoställda världsliga och kyrkliga samhällsbyggnaderna, vilket med familj, territoriella enheter och folk som sina väsentliga element påminte om den naturrättsliga spekulationens samt kröntes av det fria allmänna möte, till vilket B. själv under sin rättegång vädjade. Vid sidan av dessa folkliga organismer stodo i utpräglad dualism de av Gud insatta ämbetena, vilka dock voro förbundna att samverka med det folkliga elementet. För en man med B: s' auktoritativa läggning var det lätt att inom en sådan samhällsbyggnad ge plats åt ett starkt konungadöme: »icke heller disputeras», skrev han, »konungen dess suveraineté eller enväldiga makt att bjuda och råda sine undersåtar, som ock alle konungar i Juda och Israel vore suveraine och medelst inga pakter, förord eller villkor sina undersåtares vilja tillbundna» och han har åtminstone aldrig påstått, att enväldets riksdagar ej skulle ha motsvarat folkets rätt att erhålla vetskap om och ge sitt samtycke till styrelsens åtgärder. Men med sin förvissning om Guds omedelbara världsstyrelse, sitt krav på en helgad ödmjukhet och sin starka både kristna och folkliga jämlikhetskänsla reagerade han spontant och djupt mot den anda av självtillräcklig maktfullkomlighet och mänsklig höghet, vari 1693 års riksdagsbesluts suveränitetsformler omskrevo ett konungadöme, vilket för honom hade sin enda rättsgrund i Guds instiftelse. Den andra huvudpunkten i hans åskådning gällde kyrkans oberoende av staten. Det var i hans teoretiska konstruktion en huvudpunkt, att stat och kyrka voro skilda organismer, vardera med Kristus som huvud och alltså ej på csesareo-papistiskt maner med ett gemensamt huvud i konungen. Från denna utgångspunkt upptog han oförskräckt den opposition, som nedtystats vid kyrkolagens antagande 1686. Fastän han i allmänhet själv stod för sina tankar, märker man på denna punkt mer än eljest, att han visste sig tala för åsikter, som många delaide men för vilka ingen vågade träda in.

B:s' personlighet undergick under fängelsetiden en djup förändring. Hade det tidigare i stridens hetaste ögonblick kunnat talas om hans »trätosamme och samvetslöse sinne», vitsordade alla nu hans saktmod och tålighet i prövningen. Grunden härtill var den personliga, starkt subjektiva religiositet, som bröt igenom hos honom. Redan under rannsakningen i Stockholm skriver han med tacksam glädje om hur Guds nåd verkar i hans hjärta, och han har senare själv utvecklat, hur den reningens och rättfärdighetens nådegåva, han undfått, var »ett levande, kraftigt, den Heliga andes sedan jämnt blivande verk, ja ett nytt liv och Guds säd», som oavlåtligt fortsatte att omskapa kropp och själ, sinnen och alla krafter, seder och hela levernet till Guds beläte. Med bitter ånger tänkte han nu på sitt sinnes obrutna hårdhet och sina nederlag i striden mot begärelserna. Ja, hela hans föregående liv, lärdomsväsendet med sina orationer, disputationer och den »stolta» magistertiteln, tjänsteivern, själva helgelsenitet syntes honom fyllda av köttsligt sinne och anfrätta av högfärdens matk. Den världsbild, som en gång blivit hans, ändrades dock ej i sina grunddrag genom den nya innerligheten. Väl har hans samhällsuppfattning måhända radikaliserats därigenom, att den individualistiskt folkliga konstruktionen och dess konsekvens, de samhälleliga funktionernas härledning ur delegation nedifrån, med både religiös och logisk nödvändighet växte i betydelse för hans tänkande. Men hans krav på helgad och ovärldslig vandel bevarade all sin bundna stränghet, och den motvilja mot nya moder, peruker och skäggrakande, som han delade med så många av kyrkans tjänare, antog under; fängelseårens grubblerier och självförebråelser en bisarr skärpa, som blivit nästan anekdotisk.

Kring B:s' öden under rättegången och fängelseåren uppväxte tidigt en legendbildning i anknytning till det profetiska drag, de gammaltestamentligt färgade straffdomarna och förutsägelserna skänkte hans gestalt och hans förkunnelse. I fosterlandets och konungahusets olyckor ända sedan kyrkolagens antagande 1686 såg B. själv en bekräftelse på Guds vrede särskilt över ingreppen i den kyrkliga självstyrelsen, och i samma mån, som den politiska reaktionen mot enväldet skärptes, växte otvivelaktigt även aktningen för hans ståndaktiga kamp mot suveräniteten. En egenartad utprägling fingo dylika stämningar i de nemesisföreställningar, vilka, närda av sådana tilldragelser som Karl Pipers död i fångenskap på Nöteborg, kunna följas tillbaka ända till tiden strax efter B:s' död och återklinga i Svedbergs självbiografi samt ännu i Linnés anteckningar om »Nemesis divina». Framför allt blev emellertid B. en av den svenska pietismens käraste gestalter (Linderholm). Antydningar om förbindelser med denna riktning saknas ej alldeles. Han sökte ju i den för hans liv avgörande stunden stöd hos Olof Ekman, och i barnhuset i Stockholm delade han fängelse med Lars Ulstadius. Har han under fängelseåren medvetet närmat sig pietismen, röjer sig däruti säkerligen framför allt en inre valfrändskap. Liksom hans fordran på bokstavlig; tillämpning av skriftens läror om det världsliga samhället, sådana han under inflytande av en stark kyrklig tradition fattade dem, gjorde honom till denna traditions oböjlige förkämpe, var det de egna krafternas nederlag vid försöket att utan kompromiss förverkliga en gammaldags bibeltro, som jämte hårda öden förde honom fram till en med pietismen befryndad livssyn och personlig religiositet.

Författare

B. Boëthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Av B: s' papper fanns »en ansenlig hop» ännu hos hans sonson prosten Jakob Boëthius i Grangärde, ehuru alltsedan Västeråsbranden 1714 i svår oordning. En för kännedomen om B: s' öden och åskådningar viktig rest av dessa papper ingår i den samling »Boëthiana», som numera tillhör Västerås läroverksbibliotek. Avskrifter av rättegångshandlingarna i B: s' process, hans senare inlagor till K. M: t, särskilt den ovannämnda skrivelsen av 11 nov. 1704, hans skrifter samt andra brev och handlingar rörande honom vittna i olika samlingar om det intresse, hans öde ådrog sig hos samtiden. I handskrift ha bevarats tvenne B: s' synodal-disputationer, skoltal, anteckningar från lärartiden, undprvisnings-planer samt predikningar och predikoutkast (Boëthiana, vol. 2, 3), B:s' betänkande om »däd nyia catechismi wärck» (avskr., Acta catechismi 1686, Linköpings stiftsbibliotek), ett flertal till stor del i rannsakningsfängelset i Stockholm påbegynta och sedan fortsatta traktater, däribland »Om Christo oc om församblingen», »Om däd konungsliga prästerskapet», »En christelig wälment påminnelse om dän prästerliga eden», insänd till K. M:t med skrivelsen 11 nov. 1704, »En wälment påminnelse om de förnämste fel uti wåre swänska församblingar oc hos des tiänare», påminnelser mot skäggrakande och mot oren spis och blodätande samt tros- och syndabekännelser, däribland en utförlig syndabekännelse av 13 dec. 1707, som B. ingav till preses i Stockholms stads konsistorium (företrädesvis i Boëthiana, vol 3). Hans största verk, en avhand- ring om kristna människors rätta kyrkoskrud, fattat 700 sidor, är förkommen.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Dissertatio philologica de sale hospitali. Upps. 1675. 28 bl. (Diss., praes. J. Columbus.) — De sensu implicito ratione verborum & in eo de aposiopese seu reticentia exemploque ejus in voce amen. Upps. [tr. Sthm] 1678. S. 235—392. (Diss., praes. M. Brunnerus.) — Dissertatio philosophica de ipso pulchro ex mente Platonis. Upps. [tr. Sthm] 1682. 12 bl. (Diss., praes. A. Norcopensis.) —¦ Dissertatio de nonnullis ad cultum svetici sermonis pertinentibus paragraphis. U. o. 1684. (2) s., 12 bl. (Gymnasialavh.; titelblad handskrivet; känd i endast tre ex., KB o. UB.) [Ånyo utg. av C. G. Stjernström.] Upps. 1881. (6), 24 s. — Tractatus (eller Theses) de ortographia linguae sveticae. Västerås 1688. (Synes vara förlorad; se Stjernströms inledning till uppl. av föregående arbete.) — De hereditate mundi Abrahamo data ex ep. Pauli ad Rom. IV. 13. Västerås 1690. 8:o. (Gymnasialavh.; resp. J. Kumblin.) — Dessutom tillfällighetsskrifter (verser vid systern Britas bröllop med Peder Jacobson 1670 och hyllningsverser till Carl Carlsson vid tillträdet till biskopsämbetet i Västerås 1682, epitafium över Johannes Kilander 1686 och begravningsverser över Samuel Höijer 1687), program (Västerås) 1686 och 1689, psalmer författade, bearbetade, översatta eller föreslagna i den s. k. Svedbergska psalmboken (1694), enligt Svedberg N:c* 85, 94, 112, 165, 167, 238, 280, 284, 285, 303, 312, 326, 328, 336, 366, av vilka fem ingått i 1695 års psalmbok som N: o 143, 277, 279, 289, 309, därav N : o 143 och 289 även i 1819 års psalmbok som 66 och 123; psalmer och brev i Samlade vitterhetsarbeten af sv. författare, utg. af P. Hanselli, D. 7 (1867) s. 195—214.

Utgivit: C. Scioppius, Mercurius bilinguis ... ad usum scholarum patrias accomodata. Västerås 1686. (16) s., 20 bl. — P. Aurivillius, Elementa logicse peripateticae ad usum juventutis scholasticae in epitomen redacta. Västerås 1692. 31 s. Handskrifter: se ovan samt [S. Loenbom], Anecdoter om namnkunniga och märkwärdiga swenska män, 1: 3 (1770), s. 37—38 och E. L. Petersson, Prosten i Mora Jacob Boëthius (1878), s. 64.

Källor och litteratur

Källor: Boëthiana, vol. 1—6, Västerås läroverksbibliotek; Mora församlings vigsel-, dop- och dödbok 1677—1713 samt kyrkoråds- och socken-stämmoprot. 1660—1697, Mora kyrkoarkiv; Västerås domkapitels skrivelse till K. M:t 23 nov. 1690, Svea hovrätts prot. 1697—98, codex rationum, koncept 1698 och Iiber causarum vol. 148 pars 2, Stockholms stads konsistoriums prot. 1698, landshövdingen i Falun till K. M:t 16 dec. 1697, landshövdingens i Viborg skrivelse till K. M: ts till justitiens befrämjande förordnade råd 3 febr. 1703 samt biographica och acta ecclesiastica, allt i RA; bouppteckningar 18 dec. 1697 och 27 mars 1699 i anledning av B: s' borgensförbindelse för en uppbördsman, båda i förf: s ägo; landshövdingens i Falun diarium, registratur och ink. handl. 1697—98, Uppsala landsarkiv, brev och handlingar rör. B. i åtskilliga samlingar, UB (däribland sign. N. 50, 1996, K. 86, X. 253); Biskopens i Skara Jesper Swedbergs lefwer-nes beskrifning af honom sielfwom. . . författad (apr. 1729), Skara läroverksbibliotek. — Hist. handl., 3 (1863); Nordische Sammlungen, 2'(1755); A. Anjou, Sv. kyrkans historia ifrån Upsala möte år 1593 (1866); J. V. Beckman, Den nya sv. psalmboken (1845—72); Camense Arosienses (1923); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 27 (1858), s. 144—152; L. Högmarck, Psalmopoeographia (1736); E. Linderholm, Sven Rosén (1911); [S. Loenbom], Anecdoter om namnkunniga och märkwärdiga swenska män, St. 4 (1770); E. L. Petersson, Prosten i Mora Jacob Boëthius (1878); H. W. Tottie, Jesper Svedbergs lif och verksamhet (1885).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Boëthius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17849, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2019-02-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17849
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Boëthius, urn:sbl:17849, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2019-02-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se