Simon J Boëthius

Född:1850-03-06 – Säfsnäs församling, Dalarnas län
Död:1924-03-29 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Riksdagsledamot, Gymnasielärare, Historiker, Professor Skytteanum


Band 05 (1925), sida 148.

Meriter

4. Simon Johannes Boethius, den föregåendes kusins son, f. 6 mars 1850 i Sävsnäs socken, d 29 mars 1924 i Uppsala. Föräldrar: kontraktsprosten Daniel Edvard Boëthius och Johanna Arosenius. Genomgick Falu h. elementarläroverk 1860–69; avlade mogenhetsexamen i Falun 26 maj 1869; student vid Uppsala universitet 14 sept. s. å.; fil. kand. 14 sept. 1872; fil. lic. 29 maj 1875; disp. 28 apr. 1877; fil. doktor 6 sept. s. å.; företog ett flertal utländska studieresor, däribland till Paris aug. 1885–apr. 1886 såsom innehavare av riksstatens större resestipendium. Lärare vid Uppsala praktiska kommunalskola 1874–75; genomgick provår vid Maria läroverk och Stockholms gymnasium 1875–76; e. lärare vid Stockholms gymnasium 1876–77; lärare vid Wallinska och Åhlinska flickskolorna s. å.; docent i historia vid Uppsala universitet 31 juli 1877; lärare vid Nisbethska flickskolan 1878–vt. 1883 och vid Z. Krooks och M. Uppströms läroanstalt för flickor ht. 1878–vt. 1882; vik. lektor vid Uppsala h1. allmänna läroverk ht 1879; lektor i historia med geografi, modersmålet och filosofisk propedevtik därstädes 29 nov. 1879; fortfor tillika att tjänstgöra som docent vid universitetet och innehade åtskilliga professorsförordnanden; lärare vid h. elementarläroverket för flickor i Uppsala 1881–vt. 1885; rektor därstädes 1882–85; uppfördes i andra förslagsrummet till e. o. professuren i historia i Uppsala 13 dec. 1884; förordnades att upprätthålla samma professur 4 febr. 1889 samt utnämndes efter kallelse till innehavare av samma ämbete '21 juni s. å.; ledamot av styrelsen för Uppsala läns folkhögskola s. å. (ordförande 1890–95) samt av styrelsen för Uppsala läns förenade folkhögskola och lantmannaskola 1895–1913 (v. ordförande); ledamot av riksdagens andra kammare för Uppsala stad 1891–1902 och var därunder bl. a. ledamot av konstitutionsutskottet 1899–1902; föreläste i »pedagogiska lärokursen» i Stockholm våren 1891 och våren 1892; censor vid mogenhetsexamina 1893–1912; meddelade undervisning i historia 1895–1900 samt i statskunskap 1902 och ht. 1903 åt numera kronprins Gustav Adolf; föreläste i Stockholms borgarskola vt. 1898 och vid sommarkurserna i Uppsala 1899 samt i Helsingfors okt. s. å.; meddelade undervisning i historia 1899–1900 åt prins Vilhelm; lekmannaombud i kyrkomötet för ärkestiftet 1898, 1903, 1908 och 1909; ledamot av Uppsala stadsfullmäktige 1899–1910 och av Uppsala läns landsting 1903–09; ordförande i Uppsala stads drätselkammare. 1905–11; ledamot i kommittén för utredning beträffande vissa spörsmål inom värnpliktslagstiftningen 14 okt. 1898–12 dec. 1899 samt i läroverkskommittén 26 maj 1899–8 dec. 1902; Skytteansk professor i vältalighet och statskunskap 10 maj 1901; inspektor för Västmanlands-Dala nation s. å.–1915; sekreterare i Karl-Johansförbundet 1903–16; biträdde inom ecklesiastikdepartementet med utredning av frågan om en statsvetenskaplig examen 18 dec. 1908–maj 1910; inkallad som censorsombud för överläggning inom läroverksöverstyrelsen angående studentexamens ordnande 1910; biträdde samma styrelse vid uppgörande av studieplan för ämnet historia 1909 och 1915; inspektor för Fjellstedtska skolan i Uppsala 1910–15; erhöll avsked från professuren 30 aug. 1915. LSkS 1880; ledamot av Samfundet pro fide et christianismo 1894; LHVS 1896; RNO 1898; LHA 1900; LVS 1908;. KN02kl 1909; KNO1kl 1922.

Gift 4 jan. 1883 med Axelina Kristina Emilie (Essie) Sahlin, f. 1 sept. 1859, dotter till löjtnanten Axel Sahlin.

Biografi

B. mottog i sitt barndomshem, i tidigt medveten motsats mot den pietistiska väckelsens livssyn, starka intryck av en prästgårdskultur, som förenade gammaldags fromhet med starka humanistiska intressen och som i hans erinringar främst lånade drag av faderns i pietetsfullt minne bevarade gestalt. Hans väsen präglades från början av Dalabygdens jämna folklighet, och som student stod han under inflytande av den akademiska kulturidealism, som vid denna tid i hans nationsinspektor och lärare Vilhelm Erik Svedelius hade sin kanske mest typiske och mest vältalige representant i Uppsala. Härtill kom slutligen ett kamratliv, som särskilt i den bekanta kretsen »Kulan» förenade vänner — bland dem Harald Hjärne — vilka på olika lärdomsområden skulle framträda som en modernare, mera principiellt empirisk och realistisk vetenskaps målsmän, ej minst vid universitetet. Alla dessa inflytelser samverkade till att bestämma arten av B:s' livsuppfattning och livsgärning.

B: s' huvudämne var från början historien. Hans vetenskapliga förstlingsarbete på detta område, avhandlingen »Om den svenska högadeln under konung Sigismunds regering» (1877), ge|r med den grundlighet, klarhet, metodiska säkerhet och vilja att allsidigt diskutera problemen, som sedan alltid skulle känneteckna B: s' författarskap, en mångsidig belysning åt denna djupgående kris i vår historia, vartill E. G. Geijer en gång på ett mästerligt sätt dragit upp grundritningen. Det följande decenniet blev för B. en tid av rik produktivitet. I en serie uppsatser i Historisk tidskrift om »Hertig Karls och svenska riksrådets samregering» (1884—86) fortsatte han den i gradualavhandlingen påbegynta skildringen fram till år 1596. För samlingsverket »Sveriges historia från äldsta tider till våra dagar» tecknade han frihetstiden och gustavianska tiden, därav skedet 1718—55 på grundval av den tidigt bortryckte docenten Rudolf Tengbergs manuskript. Samtidigt analyserade han i Historisk tidskrift (1891) »uppkomsten och karaktären av frihetstidens författning», med starkt intresse för de idépolitiska problemen och allvarlig strävan efter objektiv värdesättning. Delvis i anslutning till uppfattningen i Hjärnes »Våra ståndsriksdagar» betonas här den byråkratiska tendensen vid omdaningen 1719 liksom även frihetstidsparlamentarismens intima samband med förvaltningen; häri låg enligt B: s' mening dess styrka, och den kunde, om nödig självbehärskning och begränsning iakttagits av den maktägande byråkratien, ha blivit »puppan, varur en på allmänt medborgarskap grundad sund politisk frihet och lokal självstyrelse utvecklat sig». B: s' huvudarbete inom den gustavianska tidens historia är den likaledes i Historisk tidskrift (1888–89) intagna avhandlingen »Gustaf IV Adolfs förmyndareregering och den franska revolutionen», en frukt av hans under en studieresa till Paris (1885 —86) bedrivna forskningar i franska utrikesministeriets arkiv.

Efter att tidigare (1878) — i rätt nära anslutning till Mignets bekanta arbete — ha författat partiet om franska revolutionen i E. Wallis' världshistoria, utgav B. någon tid efter hemkomsten från Frankrike ett större verk: »Den franska revolutionen, dess orsaker och inre historia» (1887). Arbetet bygger huvudsakligen på den tryckta litteraturen, som B., såsom av de vidlyftiga litteraturanvisningarna framgår, synnerligen grundligt tillgodogjort sig, särskilt under sina studier i franska nationalbiblioteket. B:s' bok kan sägas vara det första moderna svenska originalarbetet över franska revolutionen och intager redan av den anledningen en bemärkt plats inom vår historiska litteratur. En genomgående klarhet och planmässighet, god förmåga att levande och konkret skildra och karakterisera sociala tillstånd, andliga strömningar, personer och partier gjorde B: s' verk till ett i bästa mening populärt arbete, det hävdade länge sin plats som ett standardverk särskilt vid de akademiska studierna i historia, och dess betydelse minskas knappast av att en senare tids intensiva forskningsarbete inom revolutionshistorien; kommit det att i vissa avseenden te sig föråldrat och låtit knapphändigheten i behandlingen av den senare revolutionsepoken mer än förr framstå som en brist. Sitt anseende som populär historisk skildrare befäste B; ytterligare genom »Historisk läsning» (Forntiden 1895, Medeltiden 1898), som bl. a. i motsats till den traditionella orealistiska uppfattningen av antiken för första gången i en mera omfattande översikt gjorde Edvard Meyers forskning tillgänglig för en bredare publik samt framlade resultaten av ett intensivt studium av litteraturen rörande folkvandringsepoken; vidare genom en folkskrift om Engelbrekt (1893), genom talrika bidrag till »Nordisk familjebok» och slutligen genom sina historiska läroböcker. För sistnämnda genre var B. väl kvalificerad genom sin långvariga tjänstgöring som läroverkslärare, vilken han skött samtidigt med sin docentur och sitt historiska författarskap. Början gjordes med omarbetningen av G. V. Schottes lärobok i gamla tidens historia (1894), och sedan följde slag i slag reviderade upplagor av J. R. Pallins bekanta läroböcker i allmän historia för olika skolstadier (från 1896) samt av K. A. Zachrissons för flickskolor avsedda allmänna historia (1907). Inom denna litteratur står omarbetningen av den Schotteska läroboken otvivelaktigt högst både genom vetenskaplig noggrannhet och god pedagogisk blick. Vid revisionen av de Pallinska läroböckerna har B. eftersträvat att, med bibehållande av den politiska historiens bärande roll i framställningen, tillmötesgå kraven på begränsning av det krigshistoriska materialet, uteslutningar av namn och årtal samt ökat utrymme åt det »kulturhistoriska» stoffet, vilket då i lika hög grad som senare det ekonomiskt-historiska fängslade det allmänna intresset. Även om enligt mångas mening steget ej tagits nog långt, torde det kunna sägas, att B: s' arbeten tack vare dessa reformer beteckna ett betydande framsteg inom den historiska lärobokslitteraturen. Ett självständigt uppslag på skolboksområdet var en av de omlagda kurserna betingad »Kulturhistorisk översikt av forntidens och medeltidens allmänna historia för gymnasiets första ring» (1906); det var ett experiment och har blivit utsatt för rätt skarp kritik från pedagogiskt håll, en kritik, som dock lika mycket drabbat själva kursen som det sätt, varpå B. sökt tillrättalägga densamma. — B. framträdde även som urkundsutgivare (Bihang till Schinkels Minnen, J. A. Ehrenströms Anteckningar och G. Ulfsparres Anteckningar från Karl Johanstiden) och verkade under många år som en flitig recensent av historisk litteratur i olika tidskrifter och tidningar. Sin förmåga av polemisk skärpa visade han därvid bl. a. i den dräpande kritik, han ägnade August Strindbergs »Svenska folket i helg och socken» (Ny svensk tidskrift 1881); han tillbakavisar här denne författares angrepp på »den kunglige historieskrivaren» Erik Gustav Geijer och klarlägger på ett förträffligt sätt grundtankarna i dennes historieskrivning, på samma gång som han avslöjar förflugenheten och o vederhäftigheten i Strindbergs »forskningar» och påståenden.

B: s' omfattande produktion hade redan 1884 förskaffat honom andra förslagsrummet till e. o. professuren i historia vid Uppsala universitet, och 1889 blev han kallad och utnämnd till innehavare av samma tjänst efter Harald Hjärnes befordran till ordinarie professor. Hans ämbetsåligganden som e. o. professor bestodo väsentligen i undervisning för och examination i de förberedande examina, vartill hans tidigare lärarverksamhet gjorde honom särdeles skickad. Inom den akademiska världen intog B. en bemärkt plats, och han var ofta anlitad som högtidstalare vid festliga tillfällen. Sådana voro Akademiska förbundets minnesfester över E. G. Geijer (1888) och V. E. Svedelius (1890), varvid B. gav vackra uttryck åt sin pietet och tacksamhet gentemot dessa sina läromästare, på samma gång som han förstod att skickligt karakterisera deras kulturgärning. B:s' akademiska lärarverksamhet blev emellertid snart nog starkt inkräktad av varjehanda offentliga uppdrag, som efterhand hopade sig på honom, i främsta rummet riksdagsmannaskapet.

Då Uppsala stads mångårige representant i andra kammaren professor H. L. Rydin vid valet 1890 avböjde återval, uppställdes B. från akademiskt håll som protektionisternas ene kandidat och valdes till ledamot av andra kammaren med 432 röster (frihandlarnas akademiske kandidat var bibliotekarien Klas Annerstedt, som erhöll 290 röster). Vid tre därpå följande val (1893, 1896, 1899) förnyades förtroendet, de två sista gångerna efter hård valstrid med Harald Hjärne, som då var vänsterns kandidat. I riksdagen anslöt sig B. till nya lantmannapartiet och efter sammanslagningen 1895 till det förenade lantmannapartiet, där han länge var en av de få stadsrepresentanterna. B. var till sin politiska ståndpunkt på grund av tradition, lynne och studier utpräglat konservativ, men med stark accentuering av moderation. Respekt för hävd och tradition, känsla för gammal odalmannafrihet, humanitet, urbanitet och rättrådighet voro några av de mest framträdande dragen i hans politiska personlighet. Han tillämpade gärna historiens lärdomar på dagsfrågorna, och om också detta ej alltid var ägnat att skaffa honom gehör i kammaren, så vann han snart respekt och en inflytelserik ställning genom sin vederhäftighet, sitt mod och sin slagfärdighet. Ett bevis på dessa egenskaper gav han redan under sin första riksdagstid vid ett par pikanta kontroverser med den bekante vänstermannen Adolf Hedin, då han i anledning av Hedins bekymmer för att Sverige genom sin diplomati skulle indragas i internationella förvecklingar erinrade om dennes egna känslobetonade uttalanden i La Croix' salong under dansk-tyska kriget 1864 och vid franska eskaderbesöket 1891.

I tre av 1890-talets politiska huvudfrågor: unionsfrågan, försvarsfrågan och tullfrågan, framträdde B: s' konservatism mest utpräglat. Han ivrade för en revision av riksakten, baserad på lika rättigheter och skyldigheter för de båda unionsländerna, varom han motionerade redan under sin första riksdag (1891). Han understödde varmt alla förslag till riksförsvarets stärkande, som framkommo under hans riksdagstid, även om dessa icke gåvo allt vad han helst önskat (så t. ex. under urtiman 1892 under polemik mot A. Hedin och M. Höjer, som »ville ha intet, därför att de inte kunde få allt»). Å andra sidan hade han, även om han ej ville vara med om försvarsfrågans direkta sammankoppling med de inre reformfrågorna, en stark känsla för dess samband med dessa; så motsatte han sig 1894 en ökning av spannmålstullarna, emedan en sådan stode i strid mot »urtimalöftena» 1892. Detta var emellertid såtillvida ett undantagsfall, som B. eljest var en ivrig anhängare av det protektionistiska systemet, till vilket han redan under sin första riksdag deklarerade sin fulla anslutning (1891). Men liksom han i nyssnämnda fall förklarat sig »högre än partiförbindelser akta samvetets bud», så förbehöll han sig även i andra fall att bestämma sin ståndpunkt oberoende av partiet. På en tid, då flertalet inom den svenska högern icke ville höra talas om social lagstiftning, förordade B. ej sällan sociala reformprojekt, sådana som försäkringsplikt för arbetsgivare (1891) samt förliknings- och skiljenämnder mellan arbetsgivare och arbetare (1893). På samma gång reagerade han emellertid energiskt mot allt som smakade av »socialistiskt tvångsväsen»: han höll visserligen på »strejkrätten, dvs. rätten att icke arbeta, men också på rätten att arbeta» (1893); och socialismens hot mot äganderätt, familjeliv och religion voro ofta återkommande argument i hans kamp mot denna samhällsrörelse (t. ex. i en efter B:s' riksdagstid författad folkskrift om socialismen, 1907). B. fann även i det offentliga livet tillfälle att ge verksamt uttryck åt sitt varma kyrkliga intresse och sin tillgivenhet för statskyrkan; jämväl i dylika frågor gjorde sig hans humana, för det berättigade i olika krav öppna läggning ofta gällande, såsom då han instämde i fordran på valfritt civiläktenskap eller då han vid kyrkomötet 1898 kraftigt bidrog till att löftena vid konfirmationen utbyttes mot en bekännelse. Hans intresse för kulturfrågor och kulturanslag förnekade sig aldrig; särskilt förde han ofta universitetens talan, och han drog sig icke för att försvara dem mot angrepp, t. ex. i en uppseendeväckande kontrovers med P. P. Waldenström, då denne gjort antydningar om »katekeser», som docenter eller kollegiegivare utarbetade till studenternas hjälp (1894). Sedan B. 1899 placerats i konstitutionsutskottet, framträdde han ofta i kammaren som dess talesman, i synnerhet under dechargedebatterna. Så försvarade han utskottets anmälan enligt § 107 RF med anledning av norrmannen T. van Dittens utnämning till kabinettssekreterare i ministeriell konselj (1900) samt en liknande anmärkning mot sjöministern G. Dyrssen på grund av dennes på sin tid mycket uppseendeväckande disciplinära ingripande mot amiral J. Hägg (1901); i det förra fallet tillkännagav B. som sin principiella uppfattning av nämnda paragraf, att den kunde användas för beivrandet av lagöverträdelser och icke blott, såsom från annat håll gjordes gällande, vid stora parlamentariska konflikter.

Det var emellertid särskilt två områden, där B. kom att framträda som en förgrundsfigur under sin politiska bana: skolfrågan och rösträttsfrågan. B: s' erfarenheter som skolman och universitetsman predestinerade honom till förkämpe för den högre, speciellt den klassiska bildningen och även för en förbättring av läroverkslärarnas löner (så redan 1892). Men hans sens commun förbjöd honom att överskatta den lärda bildningen och kom honom att livligt behjärta också det praktiska livets krav. På 1896 års riksdag framkom B. med en motion i läroverksfrågan, som kom att få en framtidsdiger betydelse. Den gick ut på att det — med bibehållande av den gamla latin- och reallinjen vid ett mindre antal läroverk — skulle införas en »allmän medborgerlig examen», avsedd att avläggas av dem, som vid femton å sexton års ålder utgå i det praktiska livet, samt medförande kompetens till vissa praktiska anställningar och inträde i vissa fackskolor. Motionen kom, om den också för tillfället icke ledde till något positivt resultat, i själva verket att föra in skolfrågan på nya banor. Idén om en avgångsexamen i femton- till sextonårsåldern upptogs i motioner av Ernst Carlson och F. A. Boström vid 1899 års riksdag och vann därvid understöd av B., som dock starkt underströk önskvärdheten av att latinet vid en del gymnasier fortfarande skulle börja i fjärde klassen. Resultatet av motionerna blev denna gång en riksdagsskrivelse, och med anledning härav tillsattes omedelbart en kommitté för läroverksfrågan, vari B. blev en självskriven och mycket verksam medlem. Efter mer än tre års arbete var kommittén färdig med sitt utlåtande, i vilket ingingo en rad reformförslag, såsom skilsmässa mellan skola och gymnasium, införande av en realskolexamen, inrättande av en överstyrelse för läroverken, bortvalsrätt i gymnasiets högre ringar m. m. B. var medansvarig i huvudbetänkandet men fogade till detta ett särskilt yttrande, vari han anmälde avvikande mening i några punkter, t. ex. i fråga om läsårets förlängning. Då kommittébetänkandet, vilket som bekant gav uppslaget till 1904 års läroverksreform, nådde riksdagen, hade B. redan lämnat denna.

Samma vilja att tillgodose tidens krav som i skolfrågan visade B. också i rösträttsfrågan, vilken var på dagordningen under hela hans riksdagstid. Visserligen stod han mycket fjärran från de radikala rösträttskämparnas synpunkter och argumenteringar, sådana de framträdde under de s. k. folkriksdagarnas tid i början av 1890-talet. B. ansåg principiellt, att allmän rösträtt icke var någon »naturlig rättighet» (1893), och var mest benägen att på frågan anlägga »intressesynpunkten»; med sistnämnda motivering anslöt han sig, ehuru stadsrepresentant, till stadsradikalernas stora förbittring till förslaget om »städernas vingklippning» (1891 och 1892). Men å andra sidan hörde han redan tidigt till dem inom högern, som ansågo en utsträckning av rösträtten ofrånkomlig, ehuru de ville förbinda en sådan med garantier mot ett onyanserat massvälde. Under rösträttsdebatten 1893 framställde han, i anslutning till biskop G. Billings bekanta motion vid denna riksdag, formligt yrkande, att vid undersökning angående rösträttens utvidgning graderad skala eller proportionsval måtte tagas i övervägande. Av de nämnda »garantierna» var den graderade skalan — efter belgiskt mönster — den som i fortsättningen främst hade B: s' sympatier. I en reservation till konstitutionsutskottets utlåtande 1899 framställde han, som riktlinje för en blivande utredning, ett dithän syftande förslag: två eller flera röster skulle tillkomma varje man med en viss förmögenhet och eventuellt vissa bildningskvalifikationer, en röst tillkomma varje bevillningsskyldig man med lägre förmögenhetsställning än den nyssnämnda samt dessutom varje familjeförsörjare, även om han icke var bevillningspliktig. På detta sätt hoppades B. bl. a. bevara politiskt inflytande åt den svenska bondeklassen, »den besutna demokratien», vars tillbörliga inflytande i samhället vore villkoret för »en sund politisk frihet». B: s' projekt blev den gången samlingsparollen för den moderata högern, det segrade i den första voteringen över S. von Friesens förslag på kommunalstreckets grund men föll i huvudvoteringen (med 71 röster mot 121). Då emellertid den graderade skalan trängdes i bakgrunden av andra högergarantier, främst de proportionella valen, uttalade B. redan 1900 sina sympatier för dessa, och vid uppgörelsen på den allsidiga utredningens grund under 1902 års riksdag spelade han en framskjuten roll både i utskott och kammare. Han ställde sig nu med hänvisning till 1901 års härordningsreform obetingat på den allmänna rösträttens grund men ville ha dess tillämpning reglerad genom proportionsval samt genom fullgjord värnplikt och skatteplikt till staten; däremot förklarade han sig ogilla det kommunala utskyldsstrecket, emedan »vår kommunalskatt för närvarande är för mycket betungande för smärre inkomsttagare med stor familj» — ett medgivande, som renderade B. ampla lovord i tidningen Socialdemokraten. Då i debattens elfte timme Ivar Månsson i Trää framlade det skrivelseförslag, som Billing framfört och fått antaget i första kammaren, skänkte B. detta sitt livliga understöd och bidrog sålunda i väsentlig mån till det riksdagsbeslut, som fastslog den allmänna rösträtten som- principen för frågans blivande lösning. Då konsekvenserna av detta beslut skulle dragas, tillhörde B. ej längre riksdagen.

Vid andrakammarvalet hösten 1902 avböjde B. återval och lämnade därmed den aktiva politiken; däremot nedlade han även under den följande tiden mycket arbete i det kommunala livet, såsom ledamot av landsting, stadsfullmäktige och drätselkammare, vars ordförande han var under flera år. B: s avgång ur det politiska livet föranleddes av att han 1901 kallats till innehavare av den skyttéanska lärostolen. Han kände djupt de förpliktelser, som följde med det nya ämbetet, vars närmast föregående innehavare varit hans gode vän Oskar Alin och hans vördade lärare Vilhelm Erik Svedelius, och han verkade på sin post utan avbrott ända till pensionsåldern. »Statskunskapen», professurens ämne, har en ganska mångskiftande innebörd, och olika innehavare hava betonat olika, sidor därav. B. fasthöll liksom sin företrädare vid den historiska orienteringen av ämnet, men under det att Alin gjort detsamma till en historiskt-statsrättslig (speciellt unionsrättslig) disciplin, sökte B. framskapa en historiskt-politisk, dvs. han lade tonvikten på författningens och statsinstitutionernas faktiska funktioner, ej deras rättsliga. Denna inriktning av ämnet visade sig i de grundläggande arbeten, som han införde i examensfordringarna (t. ex. Bryce's »The American commonwealth», Bodley's »France», Lowell's »Government of England») liksom i hans undervisning. Det mest framträdande inslaget hos B. var det idépolitiska: de politiska idéernas, utveckling och deras betydelse för det politiska livet, växelverkan mellan idéerna och verkligheten var ett huvudtema för honom. Tydligt är, att B. härvid upptog en intressetråd, som han följt i sitt tidigare historiska författarskap (t. ex. i uppsatserna om 1590-talets kris och om frihetstiden), men han hade ytterligare utformat sin åskådning under inflytande av utländska forskare, bland vilka särskilt Georg Jellinek genom sin »Allgemeine staatslehre» haft stor betydelse för honom. Den allmänna statsläran, fattad som empirisk lärodisciplin, var alltså det nya tillskott, som B. tillförde sitt ämne och som otvivelaktigt verkade befruktande på detta. Han fostrade under sin lärartid flera lärjungar, som framträtt som betydande vetenskapsmän inom facket; det må vara nog att bland dessa nämna Gunnar Rexius, Axel Brusewitz och Erland Hjärne.

De intressen och det åskådningssätt, som sålunda karakteriserade B: s' akademiska verksamhet, ha också kommit till synes i hans författarskap under dessa år. Redan hans, sedermera tryckta, installationsföreläsning »Om ideologisk och empirisk forskning inom statsvetenskapen» (1901) var en programförklaring, vari han hävdade sin uppfattning av ämnets innebörd. Skriften om »Rösträttsproblemet i belysning af historiens lärdomar och af olika statsteorier» (1904) klargör sammanhanget mellan den politiska rösträtten, sådan den framträtt i historien, och uppfattningen av statens väsen; studien över Johan Gabriel Richert (1905) rymmer värdefulla bidrag till liberalismens och konservatismens historia under förra hälften av 1800-talet, och den med anledning av sekelminnet utgivna folkskriften om 1809 års regeringsform (1909) analyserar de idépolitiska inslagen i densamma, främst inflytelserna från Montesquieu's statslära, problem, som B. återkommit till även i senare arbeten, delvis under polemik med lektor Nils Höjer. Sammanfattningen av B: s' statsvetenskapliga forskningar och åskådningar föreligger i hans bok »Om statslivet» (1916), som han utarbetade strax efter avskedstagandet från professuren och som i viss mån kan betraktas som monumentet över hans lärargärning. Boken uppdelas i tre huvudavdelningar: grundläggande undersökningar, som avhandla ämnets metodiska karaktär, lagarna för det mänskliga samhällslivet samt begreppen samhälle och stat, en översikt av statsteoriernas historia, vilken avser att påvisa den i arbetet framträdande åskådningens förutsättningar i äldre tänkande och på så sätt tack vare den strängt fasthållna enhetliga synpunkten med skärpa och klarhet belyser utvecklingen av ett centralt idépolitiskt tankekomplex, samt slutligen ett utkast till en allmän statslära, byggt på de i de föregående avdelningarna lagda grundvalarna. I likhet med de flesta moderna författare definierar B. från formell synpunkt staten som ett samhälle med ursprunglig rättslig härskarmakt. Subjektet för statens härskarmakt är enligt B. folket självt, men ej i betydelsen av de vid varje särskild tidpunkt levande folkmedlemmarnas sammanslutning (det »empiriska» folket) utan av folket som en organisk enhet av samtliga dess i forntid, nutid och framtid levande generationer, alltså en fortlevande överindividuell enhet med eget ändamål, som förpliktar de växlande folkmedlemmarna. I folkrepresentationen ser B. i första rummet ett omedelbart organ för staten eller det »ideella» folket, men han tillerkänner den samtidigt — och detta är ett nytt uppslag, om också delvis i anslutning till Jellinek — ställningen som sekundärt organ åt det »empiriska» folket. I den senare egenskapen är folkrepresentationen skyldig att visa all möjlig hänsyn till det levande folkets åskådning och behov, medan däremot ur den förra egenskapen härflyta förpliktelserna mot gångna och kommande släktled. Det är denna sista tanke, som i själva verket är den röda tråden i detta arbete och i hela B:s' politiska åskådning: det levande släktet är blott ett bland de oräkneliga led, som bära ett folks liv genom tiderna, och handlar alltid under detta ansvar.

B: s' förhållande till sina lärjungar präglades av omtanke och intresse för deras studier och av en på en gång faderlig och kamratlig välvilja, som var alldeles oberoende av skiftande politiska eller andra åsikter. Denna välvilja mötte dem icke blott i studiearbetet utan även i den privata samvaron, och många äro de studenter, som till sina bästa minnen från Uppsalatiden räkna umgänget i det gästfria och trevna professorshemmet på Skytteanum. I en särskilt intim förbindelse med den akademiska ungdomen trädde B. därigenom, att han strax efter sin utnämning till skytteansk professor valdes till inspektor för Västmanlands-Dala nation och i denna egenskap stod kvar under hela sin följande professorstid (1901–15). Även på denna post hade han att upptaga och vårda traditionerna från V. E. Svedelius och O. Alin, och han gjorde det på ett sätt, som skänkte honom hans landsmäns varma tillgivenhet och obetingade förtroende. Under sitt inspektorat nedlade B. mycket arbete och intresse på nationshusets ombyggnad, ett gammalt önskemål, som han också kort före sin avgång hade glädjen att se realiserat. Sin kärlek till hembygden hade B. alltid hållit levande, och såsom emeritus slog han sig ned i sin hemsocken Ål. Sin ålders dagar tillbragte han här under fortsatta lärda mödor, vars frukter då och då blevo synliga. Utom det förut omtalade standardverket om statslivet må här nämnas talrika artiklar i »Nordisk familjebok», särskilt i statsvetenskapliga och historiska ämnen, samt hans arbete för Svenskt biografiskt lexikon, både som medlem av dess redaktionskommitté och som författare av biografier, bland vilka de över Oskar Alin och E. G. Boström delvis grundats på personliga hågkomster och egna anteckningar från 1890-talets riksdagar. Hans största arbete efter boken »Om statslivet» är hans för samlingsverket »Sveriges historia» utarbetade skildring av Oskar II: s regering, vilken vid hans död förelåg i trvckfärdigt korrektur.

Författare

G. Jacobson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Karl IX (Ur folkens häfder, 1876, s. 69—96; i förkortad form även i olika upplagor av Läsebok f. folkskolan). — Om den svenska högadeln under konung Sigismunds regering. 1*. Sthm 1877. 134 s. (Gradualavh.; bel. med Geijerska priset; även i Hist. bibliotek, D. 4, 1877, s. 1—134.) — [Franska revolutionens historia] (Illustr. verldshfstoria, utg. af E. Wallis, D. 5, Sthm 1878, s. 456—682; 2: a uppl., ,Sthm 1882, s. 456— 682). — Sverige under partitidehvarfvet från år 1718 till år 1809. Sthm S878—79. 430 s. (Sveriges historia fr. äldsta tider till våra dagar, 5; B. har utg. och bearb. R. Tengbergs efterlämnade manuskript för tiden 1718— 1755 samt själv förf. återstoden.) — [Anmälan av] August Strindberg, Svenska folket i helg och socken... (Ny sv. tidskr., 1881, s. 322—332.) — Om nationalitet (Ny sv. tidskr., 1883, s. 255—262; med anl. av E. Renan, Hvad är en nation? Hfors 1882). — Om orsakerna till Gustaf III: s krig med Ryssland. Upps. 1884. 20 s. (Provföreläsning; även i Redogörelse f. h. elementarlärov. f. flickor i Upsala 1883—84, Upps. 1884.) — Hertig Karls och svenska riksrådets samregering 1594—1595. 1—3 (Hist. tidskr., Arg. 4 1884, s. 15—90; 5, 1885, s. 21—96; 6, 1886, s. 51—82, 97—122). — Ett regeringsprogram af hertig Karl från 1595 (ibid., Arg. 5, 1885, s. 225— 235). — Den franska revolutionen, dess orsaker och inre historia (1789—1799). Sthm 1887. 543 s. (Även i dansk övers, av W. Mollerup. Köpenh. 1891.) — Den franska revolutionens idéer i 1789 års riksdagsbesvär (Ny sv. tidskr., 1887, s. 15—29). — Om Erik Gustaf Geijer. Tal... (ibid., 1888, s. 525—529; även i något olika form i förf:s Spridda blad, Upps. 1906). — Gustaf IV Adolfs förmyndareregering och den franska revolutionen. 1—4 (Hist. tidskr., Arg: 8, 1888, s. 95—130, 177—230; 9, 1889, s. 1—44, 275— 322). — Akademiska reformförslag (Nord. tidskr., 1889, s. 609—630; med anl. av Underdåniga förslag och betänkanden afgifna den 2 juli 1889 af den för utredning ang. undervisnings-, examens- och studieväsendet... förordnade komité, Sthm 1889, samt Utlåtande af fakulteter och sektioner... i Upsala ang. samma betänkande, Upps. 1889). — Vilhelm Erik Svedelius. Tal... (Ny sv. tidskr., Arg. 11, 1890, s. 137—151; även iförf:s Spridda blad, Upps. 1906). — Några drag ur historien om härjningarna på svenska ostkusten 1719. Tal... (Nord. tidskr., 1891, s. 397—419; även i förf:s Spridda blad, Upps. 1906). — Ord vid fosterländska studentförbundets Gustaf-Adolfsfest i Upsala den 6 nov. 1891 (Sv. tidskr., Arg, 1, 1891, s. 481—487; även i förf:s Spridda blad, Upps. 1906). — Några anmärkningar om uppkomsten och karaktären af frihetstidens författning (Hist. tidskr., Arg. 11, 1891, s. 233—270). — En konflikt mellan konung Fredrik I och sekreta utskottet (ibid., Arg. 12, 1892, s. 173—192). — Maria Stuart i ny belysning (Nord. tidskr., 1892, s. 83—107; med anl. av G. Storm, Maria Stuart, Kristiania ¦ 1891). •— Om Engelbrekt Engelbrektsson och betydelsen af hans verk. Upps. 1893. 28 s. 2: a uppl. Sthm 1908. 31 s. (Fören. Heimdals folkskr., N: o 2.) — Om grunderna för omarbetningen af Schottes Lärobok i gamla tidens historia (Pedag. tidskr., Arg. 30, 1894, s. 204— 216). — Historisk läsning för skolan och hemmet. Allmänna historien. 1. Forntiden. Sthm 1895. IV, 353 s. 2: a tr. Sthm 1902. IV, 353 s. 2. Medeltiden. Sthm, 1898. VIII, 392 s. (Samtidigt utgavs även en illustr. uppl., av vilken D. 2 utkom i 2: a uppl. Sthm 1909.) — Om ideologisk och empirisk forskning inom statsvetenskapen (Nord. univ.-tidskr., Arg. 2, 1901—02, s. 215—228; installationsföreläsning). — Små uppsatser i statskunskap (Sv. almanackan 1902, s. 40-47; 1903, s. 39—49; 1904, s. 41—48; 1905, s. 41— 50; anon.). — Rösträttsproblemet i belysning af historiens lärdomar och af olika statsteorier. Upps. 1904. 36 s. (I vår tids lifsfrågor, 36.) —• Richerts politiska idéer. Ett bidrag till liberalismens och konservatismens historia under förra hälften af 1800-talet (Hist. tidskr., Arg. 25, 1905, s. 207— 236). — Om tronföljarevalet i Örebro 1810 (Karl Johans-förb. handl. för åren 1903—06, Upps. 1906, s. 29—39). — Frågan om införande af allmän värnplikt vid riksdagen 1809—10 (Hist. tidskr., Arg. 26, 1906, 67—101). — Fosterlandet och partierna. Föredrag... Sthm 1906. 12: o 29 s. (Även i förf:s Spridda blad, Upps. 1906.) — Hvad är och hvad vill socialismen? Några ord. Sthm 1906. 12:9 15, s. 16: e uppl. Sthm 1913. (Sv. folkförb. ströskr., 2; utdrag ur föregående.) — Spridda blad. Tal och föredrag. Upps. 1906. (4), 144 s. — Socialismen. Synpunkter och spörsmål. Eksjö 1907. 74 s. (Sv. folkförb. folkbibi., 1.) — Om staten (Sommarkurserna i Norrtälje, Upps. 1908, s. 4—5). — Oskar II (Statsvet. tidskr., Arg. 11, 1908, s. 1—8). — Olika uppfattningar af orden folk, nation, folkrepresentation och nationalrepresentation. En terminologisk-politisk undersökning (ibid., s. 129—143, 229—247). — 1809 års regeringsform. Upps. 1909. 46 s. (Fören. Heimdals småskr., N:o 4; rec. av N. Höjer i Hist. tidskr., 1909, med genmäle. av B. och replik av H., ibid., 1910, bi!., 6 s.) — Tal vid Engel-brektsmonumentets af täckning i Norberg den 31 maj 1909. Hedemora 1909. 16 s. — Knut Hugo Blomberg (Hist. tidskr., Årg. 29, 1909, s. 257—259). — Historik öfver de statsvetenskapliga studierna och ämbetsmannautbild-ningen i Sverige (Om inrättande af en statsvet. examen. Betänkande..., Sthm 1910, s. 5—21; anon.). — Till frågan om tillkomsten af 1809 års regeringsform (Statsvet. tidskr., Årg. 14, 1911, s. 73—117; föranledd av N. Höjer, Hans Järta och Sveriges grundlagar i Hist. tidskr., 1910, med replik av dens. i Statsvet. tidskr., Årg. 14, 1911,' Extrahäfte; följdskrift se följ.). — Ytterligare till frågan om tillkomsten af 1809 års regeringsform (Statsvet. tidskr., Årg. 15, 1912, s. 65—90; jmfr föregående). — Det moderna statsbegreppet (ibid., Årg. 15, 1912, s. 265—283). — Är vår författning hotad? Den s. k. konstitutionella frågan. Upps. 1914. 24 s. — Hertig Johan af Östergötland (En bok om Östergötland, Sthm 1915, s. 127— 134). —¦ Några anteckningar om Västmanlands-Dala nations inspektörer och inspektorsval (Västmanlands-Dala nation. Festskrift, Upps. 1915, s. 38 —71). — Bönder, bergsmän och brukspatroner i Dalarnas historia (Hist. tidskr., Årg. 36, 1916, s. 221—258). — Om statslivet. Sthm 1916. VI, 327 s. — Fosterlandet. Tal... (Julbok f. Västerås stift, Årg. 12, 1917, s. 89—97). — Ett politiskt testamente (Sv. tidskr., Årg. 7, 1917, s. 551—563; med anl. av K. Staaff, Det demokratiska statsskicket, Sthm 1917). — Oscar Josef Alin (Sv. biogr. lexikon, Bd 1, Sthm 1918, s. 399—412). — 1865—66 års representationsreform i idéhistorisk belysning (Hist. tidskr., Årg. 39, 1918, s. 221 —244). — Lars Arnell (Sv. biogr. lexikon, Bd 2, Sthm 1920, s. 237—244). — Johannes Rudbeckius (Sv. tidskr., Årg. 11, 1921, s. 149—166). — Erik Gustaf Boström (Sv. biogr. lexikon, Bd 5, Sthm 1924). Lärobok i gamla tidens historia för allmänna läroverkens högre klasser på grundvalen af G. V. Schottes lärobok, 4: e uppl. Sthm 1894. IV, 142 s. 2: a uppl., 3:e tr. Sthm 1902. IV, 142 s. — J. R. Pallins Lärobok i allmänna historien för allmänna läroverkens mellanklasser. 11: e uppl. granskad och utg. Sthm 1896. (6), 174 s. 2: a tr. Sthm 1902. — Lärobok i medeltidens historia för allmänna läroverkens högre klasser. [Ny omarb. uppl.] Sthm 1898. (4), 127 s., 7 kartor. 2: a tr. Sthm 1900. (Tills, med J. R. Pallin.) — J. R. Pallins Hufvuddragen af allmänna historien. Lärobok för allmänna läroverkens mellanklasser efter hufvudsakligen biografisk plan. 5:e uppl. utg. Sthm 1900. IV, 167, (1) s. 3:e tr. Sthm 1905. — J. R. Pallins Lärobok i nya tidens historia för allmänna läroverkens högre klasser. 5:e omarb. uppl. utg. Sthm 1901. III, 276 s. 9:e uppl., 2: a tr. Sthm 1920. VI, 303, (2) s. (Även illustr/ uppl.) — Lärobok i allmän historia för realskolan efter hufvudsakligen biografisk plan på grundvalen af J. R. Pallins Hufvuddragen af allmänna historien. Sthm 1905. VI, 213 s. 5:e uppl. Sthm 1921. VI, 228 s. — Kulturhistorisk öfversikt af forntidens och medeltidens allmänna historia för gymnasiets första ring. Sthm 1906. VIII, 120 s. 4:e uppl., 2: a tr. Sthm 1916. (Även illustr. uppl.) — C. A. Zachrisson, Lärobok i allmänna historien. 4:e omarb. uppl. utg. Sthm 1907. (4), 351, (1) s. 6:e uppl. Sthm 1919. (6), 361, (1) s.

Utgivit: Minnen ur Sveriges nyare historia samlade af B. von Schinkel. Bihang. 1—3 (1770—1818). Upps. 1880-83. IV,394s.; IV,396s.; VIII, 411 (1) s. — J. A. Ehrenström, Efterlämnade historiska anteckningar. D, 1—2. Upps. (tr. Sthm) 1882—83. VIII, IX, 510 s.; VII, (1), 692 s. — E. G. Geijer, Om vår tids inre samhällsförhållanden i synnerhet med afseende på fäderneslandet. Sthm 1903. VII, 121 s. — G. Ulfsparre, Från Karl XIV Johans dagar. Hist. anteckningar. Sthm 1907. XVI, 318 s. Artiklar i Nord. familjebok och i tidningar, anmälningar och recensioner i Nord. revy, Hist. tidskr., Nord. tidskr., Pedag. tidskr., Sv. tidskr., Ny sv. tidskr. m. fl. — Redigerat Karl Johans-förb. handl. 1903—14 samt medverkat vid redigeringen av Nord. revy 1883/84—1884/85 och av Svenskt biogr. lexikon, Bd 1—4 (1918—24).

Källor och litteratur

Källor: Eckl.-dep. handl. 10 maj 1901 (meritförteckn.), RA; samtida tidningar; andra kammarens prot. och handl.; kyrkomötets prpt. och handl.; A. Brusewitz, S. J. Boéthius f (Hist. tidskr., 1924); [V. Millqvist], Andra kammarens män 1897—99, af Spectator (1899); dens., Andra kammarens män 1900—02, af Spectator (1902); L. Stavenow, [Anmälan av] »Om statslivet» (Sv. tidskr 1917); [E. Thyselius & V. Millqvist], Hvilka riksdagsmän böra omvaljas? af Tom Jones & C: o (1893); Uppsala universitets matrikel 1916; t , Victorin], Andra kammarens män 1893. Polit. porträttstudier af En nylandtmannapartist (1893); Västmanlands-Dala nation. Festskrift (1915).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Simon J Boëthius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17854, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2018-09-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17854
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Simon J Boëthius, urn:sbl:17854, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2018-09-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se