Meriter

1. Pär Aron Borg, f. 4 juli 1776 i Avesta, d 22 apr. 1839 i Stockholm. Föräldrar: rektor scholae, sedermera lektorn och titulärprofessorn Erik Gustav Borg och Johanna Didron. Student i Uppsala 16 febr. 1796; studerade först teologi och filosofi samt därpå medicin; avlade kansliexamen 13 dec. 1798. E. o. kanslist i kanslikollegiet 25 jan. 1799 och vid inrikes civilexpeditionen 11 febr. 1802; kopist vid samma expedition 16 maj 1803; erhöll rättighet att inrätta ett musikaliskt magasin 22 aug. s. å.; kanslist vid förenämnda expedition 1 mars 1805; erhöll anslag till dövstuminstitut 19 juli 1808; erhöll protokollssekreterares namn, heder och värdighet 21 mars 1809; föreståndare för allmänna institutet för dövstumma och blinda från 1809 till sin död med undantag av tiden 15 jan. 1817−31 mars 1819, då han skötte den av honom grundade privatanstalten Manhem, och 26 aug. 1823−30 sept. 1828, då han åtnjöt ledighet för att organisera och förestå en dövstumskola i Lissabon; principal av Stockholms stads sparbank 10 juni 1820. RVO 1810; ledamot av Sällskapet pro patria 1815.

Gift 1) 8 aug. 1802 med Kristina Ulrika Marschell, f. 1775, d 21 okt. 1809, dotter till assessorn i Svea hovrätt Jakob Marschell; 2) 12 maj 1810 med Petronella Charlotta Sadelin, f. 23 jan. 1780, d 7 sept. 1813, dotter till protonotarien i Vasa hovrätt Karl Abraham Sadelin; 3) 1 juni 1814 med Maria Dufva, l 23 maj 1791, f. 22 nov. 1830, dotter till hovrättsrådet i Svea hovrätt Johan Fredrik Dufva; 4) 17 sept. 1831 med Kristina Magdalena Ekman, f. 18 juni 1796, d 6 febr. 1869, dotter till överfältläkaren professor Olof Jakob Ekman.

Biografi

Utan utsikter till snar befordran och utan inre håg för ämbetsmannabanan, sökte B. under sina första Stockholmsår sin. utkomst på skiftande sätt: han gav musiklektioner, arrenderade en stärkelse-, puder- och parfymfabrik, mottog måltidsinackorderingar och pensionärer till undervisning samt idkade även en tid musikalisk bokhandel. En inre kallelse drev honom emellertid till filantropisk verksamhet. År 1807 hade han i sin familj kostnadsfritt upptagit en medellös blind flicka, som önskade lära sig huvudsakligen musik. Resultatet av sitt arbete med denna flicka framlade han vid en offentlig uppvisning nästa år i syfte att intressera allmänheten för upprättande av en anstalt för blindas undervisning. Samtidigt härmed vaknade hos B. tanken på att förhjälpa även en annan klass abnorma till erhållande av undervisning, nämligen de dövstumma. Den allmänna meningen bland folket var ännu vid denna tid, att den dövstumme var obildbar. Han kunde icke tala, alltså var han »dum», dvs. idiot, så slöt man, och man förstod så litet sammanhanget emellan dövheten och stumheten, att icke ens ordet dövstum ännu var uppfunnet. Emellertid hade en fransk abbot vid namn de l'Epée år 1760 upprättat en enskild dövstumskola i Paris, och med motiv hämtat från dennes verksamhet hade en fransk författare för att sprida kännedom om den dövstummes bildbarhet skrivit ett dramatiskt arbete, i svensk översättning benämnt »Abbe de l'Epée eller den döfve och dumbe». Detta skådespel uppfördes på K. teatern i Stockholm, och det var härifrån B. fick tanken att undervisa dövstumma. För att kunna förverkliga sin idé ingav han till K. M:t en skrivelse med anhållan om bidrag av allmänna medel, och sedan han erhållit ett personligt årligt anslag på 750 rdr, började han i slutet av år 1808 till undervisning mottaga dels flera blinda, dels några dövstumma. I avsikt att på frivillighetens väg anskaffa medel till det sålunda påbörjade institutets uppehållande anställde han i febr. 1809 åter en uppvisning med sina elever. Förhoppningarna om allmänhetens understöd slogo emellertid fel, men B. hade tillfredsställelsen, att Hedvig Elisabet Charlotta 6 juni 1809 eller samma dag, som hon korades till Sveriges drottning, åtog sig att vara institutets beskyddarinna. Och därjämte lyckades han åt institutet förvärva vänner, som åtogo sig att lägga ständerna dess behov på hjärtat och även visste att för ändamålet välja ett synnerligen gynnsamt tillfälle. Då ständerna 6 juni beredde sig att begiva sig till rikssalen för att få regeringsformen bekräftad och på samma, gång mottaga hertig Karls svar på anbudet om Sveriges krona, passade friherre Klas Fleming på att på anmodan av överste Karl Carlheim-Gyllensköld framlägga förslag om insamling av medel bland riksdagens ledamöter till bildande av en fond för institutet för dövstumma och blinda. Man skulle, yttrade förslagsställaren, genom en dylik handling hugfästa minnet av dem nya författningens födelsestund. Förslaget upptogs såsom en i vanlig ordning väckt motion, och 10 mars 1810 beslöto ständerna att tilldela institutet ett årligt anslag av 5,000 rdr. Till den gynnsamma utgången av anslagsfrågan bidrog i avsevärd grad en ny uppvisning med eleverna, denna gång i stora börssalen i närvaro av hovet, ledamöter i riksdagen och övriga inbjudna till ett antal av 400 personer. Uppvisningen, vid vilken mycken ståt utvecklades, väckte starka sympatier hos de närvarande, och särskilt hade drottningen, »rörd flera gånger till tårar», lagt i dagen sina varma känslor för eleverna och för B: s verksamhet. För att skingra de på landsbygden starkt framträdande, vidskepliga, fördomarna mot dövstumundervisningen genomströvade B. sommaren 1811 med sin hustru, sin medlärare och sina elever flera landskap, till fots tillryggaläggande mer än sextio mil. Institutet var under sina första år förlagt till platser inom staden, men år 1812 flyttades det till Övre Manilla å Djurgården. B. hade där för egna medel inköpt en lägenhet, som han till en början uthyrde åt institutet men år 1815 försålde till detsamma för 15,000 rdr, vilka skänkts av kronprinsen Karl Johan. Drottningen, som utövade sitt beskyddarinneskap med lika stort allvar som kärlek, blev emellertid småningom mindre belåten med B:s sätt att sköta institutets angelägenheter. Missämja uppstod, B. erhöll avsked från sin tjänst och institutet ställdes under ledning av en förste lärare med föreståndaren för dövstuminstitutet i Köpenhamn såsom honom överordnad. B. företog sig då att på en del av Manilla-området, som blivit undantagen vid lägenhetens överlåtelse till institutet, uppföra en större byggnad, kallad Manhem, och där upprätta ett nytt privat dövstuminstitut. Det visade sig snart, att det enskilda institutet var det allmänna till betydande olägenhet, och drottningen lät därför återflytta det senare till staden samt återförsälja byggnaden å Övre Manilla, som nu förvärvades av kronprinsen Karl Johan för 24,000 rdr. På samma gång utsågs till föreståndare för institutet fil. magister G. Guldbrand. Anstalten skulle dock ej komma att stanna länge inne i staden. Redan ett år efter dess flyttning från Manilla avled drottningen. Och då magister Guldbrand samtidigt begärde entledigande från sin befattning och institutet hotades med upplösning, beslöt den av drottningen tillsatta styrelsen bifalla en av B. ingiven ansökan att åter bliva antagen till institutets föreståndare. De båda instituten sammanslogos nu till ett, vilket förlades till Manhem. Därmed hade institutet äntligen kommit i lugna förhållanden efter flera orosfyllda år.

Det skulle emellertid falla på B:s lott att bliva stiftare även av ett institut i främmande land. Ett portugisiskt sändebud, som besökt Manhem, hade anmodat B. att på portugisisk bekostnad komma till Portugal för att där upprätta ett institut för dövstamma. Sedan B. av K. M:t utverkat sig ett års ledighet från sin befattning å Manhem, antog han anbudet. I Lissabon väntade honom dock många svårigheter, och hans vistelse i Portugal utsträcktes genom förnyade ledigheter till ej mindre än fem år, under vilken tid institutet å Manhem förestods av förste läraren, kaptenen G. G. Edelfelt.

Redan då institutet första gången flyttade ut till Djurgården, hade avdelningen för de blinda blivit indragen. Lokalutrymmet tillät ej dessas inhysande på Manilla, och vägen från staden var för lång för dem att dagligen vandra. Något försök att på annat håll bereda dem undervisning gjordes ej under B:s tid. Däremot började denne att efter återkomsten från Portugal ägna sig även åt sinnesslöas uppfostran. Han inhyste till en början några sinnesslöa i en å Manhems område befintlig gammal byggnad och vände sig sedermera till konungen och till allmänheten med framställning om understöd för att upprätta ett institut för sinnesslöa. För inflytande medel inköptes en tomt belägen norr om Djurgårdsbrunnskanalen, ett par kilometer från Manhem. Då emellertid en av konungen tillsatt styrelse fordrade, att såväl inflytande medel som det planerade institutet skulle ställas under dess förvaltning, anförde B. klagomål hos konungen, som dock godkände styrelsens beslut och åtgärder. Dessförinnan hade B. emellertid avlidit. Hans stoft vilar å Nya kyrkogården, där institutets styrelse låtit uppsätta en gravvård med följande inskription av F. M. Franzén:

Nu där de blinde se, de döva höra

Vad intet dödligt öga eller öra

Förnam på jorden, delar han med dem.

Den rätta friden i det rätta hem.

Hundraårsdagen av B:s födelse avtäcktes å Manilla hans i brons gjutna bröstbild, modellerad av J. F. Kjellberg. 

Författare

J. Prawitz.

Arkivuppgifter

— B: s efterlämnade papper förvaras på K. biblioteket, däribland fullmakter m. fl. dylika handlingar, B: s kontrakt med den portugisiska regeringen om grundandet av en dövstumskola i Lissabon, dat. Stockholm 20 apr. 1823, samt journal och handlingar från B: s resa till Portugal och vistelse därstädes 1823−28, ledamotsbrev i ett stort antal föreningar, handlingar rörande sällskapet Polymnia, en sammanslutning för teater och musik, i vars stiftande B. 1815 deltagit och där han fungerade som ordförande, handlingar rörande Westmanland-Dala gille, stiftat 1819 med B. som ledande kraft, adresser och lyckönskningar till B., manuskript såsom översättningar från franska och portugisiska samt »Vitterhetsförsök» (tillfällighetsvers, novellistiska och dramatiska arbeten, tal vid offentliga tillfällen).

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Prolog då i H. M. drottningens och D. D. K. K. H. H. kronprinsens och kronprinsessans höga öfvervaro tragedien Virginia uppfördes uti sällskapet Polymnia, - såsom sorgefäst efter dess hedersledamot, stats-secreteraren .. . herr Carl Gustaf af Leopold den 2 april 1830. Sthm 1830. 4: o (6) s. (Anon.) — Plan för en ändamålsenlig inrättning för sinnessjukas behandlande. Sthm 1833. —¦ Böner för de döfstumma. Inst. f. döfstumma 1833. 4 s. Nya uppl. ibid. 1842 och 1865. (Anon.) — Förklaring öfwer evangelium på första söndagen i fastan, för de döfstumma. Sthm 1834. 15 s. — Den allmänna fördragsamheten imellan folk äf serskildta religioner eller förklaring öfver evangelium på 11: te söndagen. efter Trefalldighets, vid de döfstummas och blindes gudstjenst å Manhem å bemäldte söndag. Sthm 1838. 18 s. — De döfstumme i templet. Förklaring öfver söndagarna och deras evangelier för unga sinnen. D. 1—2. Sthm 1840—41. 378, (1) s.; 497, (7) s. 2: a uppl. D. 1—2. Sthm 1862. 368, (2) s.; 388, (2) s. Handskrifter: se texten.

Källor och litteratur

Källor: M. Chr. Bergvall, Tal då . .. Per Aron Borg jordfästades i Hedvig Eleonora kyrka d. 30 apr. 1839 (1839): T. Prawitz, Manilla dövstumskola 1812 —1912 (1913).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pär Aron Borg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17981, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. Prawitz.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17981
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pär Aron Borg, urn:sbl:17981, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. Prawitz.), hämtad 2024-04-19.