Meriter

10. Nils Brahe d. y., den föregåendes son, f. 10 apr. 1633 i Anklam, d 25 jan. 1699 i Stockholm. Greve till Visingsborg, friherre, till Kajana, herre till Rydboholm, Lindholmen, Bogesund och Skokloster i Uppland, Brahehus, Lyckas, Östanå och Västanå i Småland, Sesswegen i Lifland och Spiker på Rügen. Uppfostrades efter moderns död 1643 hos farbrodern, greve Per Brahe; student vid Uppsala universitet 9 nov. 1647; disp. 12 maj 1652 (Dissertatio politica de popularitate principis instituta ex occasione verborum C. Cornel. Taciti, quæ leguntur Annalium III. cap. 69; pres. J. Schefferus). Överkammarherre hos konungen; reste utrikes; notificerade vid spanska och portugisiska hoven drottning Kristinas tronavsägelse och Karl X Gustavs tronbestigning (diplomatiskt uppdrag i Spanien 24 mars 1655; e. o. ambassadör till Portugal 30 juni s. å.); återkom 1656 och begav sig i mars 1657 till Preussen; överste för Upplands regemente till fots 11 juli 1657; sändebud till tyska riksdagen och kejsarvalet i Frankfurt maj 1658; utsedd till riksråd av Karl X Gustav på dödsbädden 12 febr. 1660; inträdde i riksrådet 20 febr. s. å.; överste för allt garde till häst och fot 29 febr. s. å.; amiralitetsråd 16 dec. s. å.; sändebud hos Karl II av England 1661 (fullmakt 19 juni 1660, instruktion och proposition s. d.); ledamot av kommissionen över statsverket febr. 1668; hade efter Seved Bååts död 1669 i uppdrag att övervaka Karl XI:s uppfostran; häradshövding i Jämtland och Härjedalen 11 dec. 1670; ånyo ledamot av statskommissionen 21 mars−23 maj 1671; ordförande i kommissorialrätten angående framlidne amiralen Henrik Gerdtsson Sjöhielms expedition till Röda havet 2 juni 1671−15 maj 1672; kommissarie vid underhandlingarna med franska sändebudet markis de Feuquiéres 1674; avfärdad till Danmark s. å. (fullmakt 10 nov. s. k., instruktion 10 och 14 nov. s. å.); chef för andra eskadern i Stenbocks flotta sept.−okt. 1675; hade befäl över flottan i Dalarö juli−sept. 1676; erhöll avsked från amiralitetet 21 nov. 1677; ledamot av deputationen över kammarkollegiets förvaltning 28 okt.−6 dec. 1678 och av kommissionen för rannsakning angående Nya Kopparbergslagens klagomål över de av framlidne assessorn i bergskollegiet J. Funck utverkade privilegier å ett järnbruk vid Salbo 26 apr.−15 dec. 1679; ordförande i kommissionen angående danska undersåtars fordringar 14 juli 1680−2 juni 1682; entledigad från riksrådsämbetet apr. 1682.

Gift 27 dec. 1660 med grevinnan Margareta Juliana Wrangel af Salmis, f. 1642, d 9 juli 1701, dotter till riksmarsken greve Karl Gustav Wrangel.

Biografi

Den yngre Nils B. föddes nära ett halvt år efter det fadern avlidit till följd av de sår, han fått vid Lützen. Efter studier i Uppsala och vidsträckta utländska resor hemkom han 1656 för att, vid tjugufyra års ålder utnämnd till överste för faderns gamla regemente, Upplands infanteri (1657), med heder deltaga i svenskarnas strider både i Polen och Danmark. Hans brev till farbrodern under tåget till första danska kriget andas en käck förtröstan till truppernas stridsmod och segervana. Hans regemente räknade då enligt hans egen uppgift ej mer än 380 man. Med denna skara var han den förste, som fattade posto framför Itzehoe, anlade löpgravar och på ljusa dagen jagade fienden ner dess raveliner. Han var med vid intagandet av Fredriksodde liksom senare vid den misslyckade stormningen av Köpenhamn, där han med sina upplänningar deltog i huvudattacken. Mellan fälttågen hade han varit brukad som diplomat: det avgjordes vid utskottsmötet i Göteborg i apr. 1658, att B. skulle sändas till Frankfurt som utomordentligt sändebud för att jämte Mattias Biörenklou underhandla om fred med Österrike och förbund med flera av de tyska ständerna. Man var emellertid fullt beredd på att försöket kunde slå fel, och i så fall tänkte man sig ett svenskt krig i Tyskland mot Brandenburg och österrikiska huset. Konung Leopolds hållning förblev också fientlig, och det lyckades icke Biörenklou att hindra, att han utan eftergift för kurfurstekollegiets yrkande på förlikning med Sverige i början av juli valdes till tysk kejsare. B. anlände till Frankfurt först dagen efter kröningen (21 juli), varefter kejsaren lämnade staden. Underhandlingen med honom gick sålunda om intet, och de bägge svenska legaterna fingo nöja sig med en till rikets kurfurstar och ständer ställd protest.

B. var tillstädes vid riksdagen i Göteborg i jan. och febr. 1660 och tillhörde som överkammarherre Karl Gustavs närmaste omgivning under hans sista sjukdom; han var sålunda en av de herrar, som voro närvarande vid uppläsningen av konungens testamente 12 febr., och jämte riksmarskalken Gabriel Oxenstierna bistod han denne i hans sista stunder. Bland de tio nya riksråd, som konungen samma dag hade namngivit, var B. en och i kraft av sin grevliga rang den främste, men så länge tvisterna om testamentets giltighet pågingo, kvarstod han som medlem av ridderskapet och adeln; sedan man enats om att uppskjuta frågans avgörande till nästa riksdag, tog han 20 febr. jämte sina kamrater inträde i rådet. Som överste för gardet ställdes han därjämte (29 febr.) på en post, som så länge styrelsen icke var slutgiltigt ordnad ej var utan politisk vikt. Vid överläggningarna i juni månad om Bornholms avträdelse till Danmark hörde B. till dem, som gjorde invändningar och ville höja vederlaget; han fick därför från sin farbroder, riksdrotsen Per Brahe, hålla tillgodo med en förebråelse för envishet, som träffade flera men som drotsen vid Bengt Horns gensagor fann lämpligt att inskränka till sin brorson greve Nils. Sämjan mellan de båda nära fränderna var eljest god, och bägge manade endräktigt riksamiralen Karl Gustav Wrangel att från Pommern återvända till Sverige för att där, som man hoppades, stärka partiet mot hertig Adolf Johan och Herman Fleming. I mitten av aug. kunde B. med glädje meddela sin blivande svärfader, att drottning Hedvig Eleonora numera vore vunnen för rådsflertalets mening och hugad att jämväl draga präster, borgare och bönder till samma tankar. Vid höstriksdagen i Stockholm, där spörsmålet om förmyndarregeringens sammansättning avgjordes, framträder B. ej så mycket, vilket i viss mån har sin förklaring redan däri, att han tillhörde rådets yngsta ledamöter. Han var likvisst ett av de fyra riksråd, som 20 okt. sändes ned på riddarhuset för att försvara rådets förfarande med de lediga riksämbetena, då det till riksmarsk valt Lars Kagg och som kansler och skattmästare i kraft av Karl Gustavs fullmakter erkänt Magnus Gabriel De la Gardie och Fleming; men han var likaledes en av de fyra, som två dagar senare läto adeln förstå sin och sina ämbetsbröders villighet att offra den sistnämnde, och denna ståndpunkt torde bättre hava motsvarat hans verkliga tänkesätt.

I förmyndarrådet (1660−72), som enligt regeringsformen hade viss del i själva regeringen, hörde B. aldrig till de verkliga ledarna, men han yttrade sig ofta och i skilda ämnen både med ledighet och slagfärdighet och i sak med sunt omdöme, och han förenade med en redbar och aktad karaktär en lysande samhällsställning. Närmaste arvinge till riksdrotsen greve Per var han därjämte sedan dec. 1660 måg till riksamiralen Karl Gustav Wrangel, och när dennes ende son några år senare avled, blev han genom sin maka arvinge också till svärfaderns gods; det var på detta sätt, som Skokloster efter marskens bortgång kom i Brahesläktens ägo. Skickad som sändebud till London 1661, där han med konung Karl II 21 okt. avslöt en vänskaps- och handelstraktat, som gav ett stöd mot holländarnas anspråk och som ännu i dag äger en viss formell giltighet, hade han eljest numera sin ämbetsverksamhet förlagd till amiralitetet. Någon utbildning för dylika värv ägde han icke, och kanske var det närmast hans förbindelse med riksamiralen, som hade gjort, att han i dec. 1660 vid de nya rådsherrarnas fördelning på ämbetsverken fick sin syssla i amiralitetskollegium. Den stundom sedda uppgiften om hans riksviceamiralskap är falsk; den främste i kollegiet under Wrangels förnyade frånvaro i sitt generalguvernement Pommern, vilken varade ända till hösten 1663, var till en början ej han utan Klas Bielkenstierna, en i Karl X:s krig prövad sjöman, som avled 1662; och riksamiralen själv underlät icke att genom brevväxling hålla sina kolleger och underlydande till flitigt arbete. När Wrangel vid riksdagen 1664 steg till värdigheten av riksmarsk, blev Gustav Otto Stenbock hans efterträdare som riksamiral, och därmed inträdde det egendomliga förhållandet, att kollegiets ledning helt och hållet ålåg män utan föregående kännedom om yrket, ty detsamma gällde desslikes den tredje ledamoten ur riksrådskretsen, Klas Stiernsköld. Säkerligen var detta icke gynnsamt för god ordning i sjöförvaltningen och för vidmakthållandet av den svenska sjömaktens stridsduglighet. På Stenbocks och hans medhjälpares goda vilja finnes intet skäl att tvivla, och ett flertal nya och stora skepp byggdes under förmyndartiden, men flottans utrustning och underhåll liksom sjöfolkets övning lämnade mycket övrigt att önska, och ofta tvistades i rådet under de senare förmyndaråren om skulden för bristerna rätteligen vilade på kammaren eller amiralitetet, om den ägde sin grund i sena och otillräckliga anslag eller i dålig skötsel av låt vara knappa medel. Full klarhet är även för eftervärlden svår att vinna; men i alla händelser förtjänar det att påminnas, att dylika klagomål över missförhållanden inom sjöväsendet redan sports under förmyndarregeringen för drottning Kristina, att de återkomma under enväldet, då Hans Wachtmeister förestod örlogsflottan, och att de likaledes kunna påvisas i senare tider. Man frestas att till någon del söka förklaringen i själva uppgiftens svårighet.

B:s missnöje med kammarens anslag — i febr. 1667 ordade han om 170,000 dlrs brist på en årssumma av 300,000, i juli klagade han över anvisningar på medel, som icke funnes »in rerum natura» — torde gjort honom i viss mån böjd att understödja rikskanslern De la Gardie, då denne i mitten av sextiotalet och i synnerhet under Gustav Bondes sjukdom mer och mer sökte tillvälla sig riksfinansernas ledning. Vid kanslerns angrepp på kammarkollegium 17 dec. 1666 instämde B. livligt i hans yrkande på kraftåtgärder: »Salus reipuplicæ summa lex esto», och vid De la Gardies vältaliga försäkran om sitt ärliga uppsåt utbrast han: »Så länge att herr rikskansleren haver den intentionen, så länge skall han alltid hava överhanden.» Någon meningsskiljaktighet framträder ej heller i uppfattningen av Sveriges rustningar under och efter det bremiska kriget: Karl Gustav Wrangels här var för dem bägge ett medel till värnande av Sveriges säkerhet och nödtorftigt iakttagande av dess intressen vid de krigiska konflikterna mellan England och Holland och sedan mellan Spanien och Frankrike (1665−68). Denna ståndpunkt hävdade B. uttryckligen i en stor debatt 17 sept. 1667; och några veckor senare upptog han med klarhet och skärpa det principiella spörsmålet, om Sverige under konungens omyndighet borde binda sig vid obrottslig neutralitet. Huvudskälet för overksamhet vore önskan att undvika faror; men en fara låge också däri, att Danmark under tiden; kunde växa till i makt. med hjälp av franska penningar och samtidigt andra fiender så ökas i styrka, att Sverige skulle finna svårt att värja sig emot dem. Bättre sålunda att hindra de andras uppkomst till Sveriges skada genom förbindelser, som likväl ej behövde leda till öppet krig. Det är samma tanke, som ligger under 1672 års allians med Ludvig XIV mot Holland, gillad jämväl av B. Sammanhanget är vid närmare granskning klart, och man får därför icke vantolka en ensidig och drastisk vändning som B:s en gång hörda maning att »göra som köpmän, som söka sin profit och vinst». Det är oriktigt att däri se ett vägande bevis för den gamla, på lösryckta källutdrag byggda meningen, att för honom och flera det i grunden avgörande skulle varit begäret efter subsidier, ehuru dylika förvisso voro mycket välkomna. »Evad vedervärdighet vi lide utav armén» (genom kostnaden för dess underhåll), »så måtte vi ingalunda därav låta oss tvinga», yttrade han en annan gång; utslaget måste i stället sökas i ingångna förbindelser och överhuvud i prövningen av det yttre lägets krav. På dylika förutsättningar understödde B. Sveriges anslutning till Frankrikes fiender i 1668 års trippelallians, men liksom rådets stora flertal fann han vid underhandlingen med Pomponne och Courtin 1671−72, att de starkare skälen numera talade för en vänskaplig samverkan med konung Ludvig: Spaniens tröghet, kejsarens vacklande hållning, Englands övergång till franska sidan och farhågorna för Danmarks planer.

När B. gav sitt samtycke till trippelalliansen, avvek han därmed från De la Gardie, som i alla skiften var Frankrike trogen, och vid samma tid skildes likaledes deras vägar i den inre politiken. Då drotsen i febr. 1668 åvägabragte tillsättandet av en kommission över statsverket, vars betänkande vart den s. k. blå boken — en skarp, delvis överdriven vidräkning med den De la Gardieska riktningens rikshushållning —, var det hans brorson, som inträdde bland kommissarierna som företrädare för amiralitetskollegium. På dennes påminnelse uppdrogs det åt kammaren att gå tillhanda med nödiga upplysningar om det ondas orsaker — därmed var det givet, att de åsikter, som kollegiet ständigt vidhöll efter Bondes död liksom förut, skulle fullt ut få göra sig gällande. B. gillade dem, och han underskrev blå boken i god tro; så mycket större blev hans missräkning och villrådighet, när det senare lyckades rikskansleren att påvisa, huru kommissionen i mer än en punkt byggt på oriktiga uppgifter. Med sin vanliga ridderliga öppenhet uttalade han otvunget sina tankar (8 dec); fullt genomtränga sammanhanget mäktade han icke, men han förklarade rentut, att hän icke ville hava sitt namn under berättelsen med dess balans och räkningar, om deras otillförlitlighet kunde klart styrkas; i alla händelser beklagade han, att relationen vore galen och att sekreteraren fört en hård penna. De la Gardie stadgade sin ställning, och riksstaten för 1669 vart hans verk. Men hans triumf blev den gången kortvarig; bristerna trädde åter alltför bjärt i dagen, och i slutet av nov. tog drotsen statens roder i sina händer och genomdrev rätt omfattande nedsättningar i statsutgifterna. I det hela hade han därvid brorsonens stöd; vid enstaka tillfällen finner man denne som motsägare, men hans namn har icke saknats under det rådslag, vari den segrande majoriteten förband sig inbördes att intill konungens myndighet upprätthålla sina fattade beslut. B. hade så mycket mindre skäl att återgå på kanslerns sida, som denne ohöljt yttrade sina tvivelsmål, om amiralitetet med rätta kunde fritaga sig från skuld till vanskligheterna inom sjövapnet. Han är sålunda åter ledamot i 1671 års statskommission, vars uppgift var snarlik den förras, och han yttrade därvid, att de av kanslern angripna som dödliga människor hade orsak att skynda med sitt gensvar. Det är först omsvängningen i hela det politiska läget 1671−72, som åter gör De la Gardie till förmyndarregeringens främste man och på samma gång den bringar hans åsikter till seger i franska alliansen också på nytt lägger den inre styrelsen i hans hand.

Det franska förbundet — däri hade dess välvilliga uttolkare rätt — hade icke i och för sig behövt inleda Sverige i olycka; det var de följande årens svaga riksledning under De la Gardies övervägande inflytande, som förde det in i kriget. B. var en av de kommissarier, som under året 1674 underhandlade med franska sändebudet, markis de Feuquières, om svenska truppers överförande till Tyskland för att öva påtryckning på Brandenburg och Lüneburg, och med de andra undertecknade han svenska regeringens förbindelse (19 sept. 1674). Det blev nu av synnerlig vikt att åtminstone hålla Danmark tillbaka från fredsbrott: i detta syfte sändes B. i slutet av året till Köpenhamn, där han inträffade 31 dec. och där Griffenfeld ännu skötte utrikesärendena. Senare fick han i uppdrag att oberoende av traktaten föreslå ett giftermål mellan den unge Karl XI och Kristian V: s syster, danska prinsessan Ulrika Eleonora. Trolovningen blev kungjord, men med det ifrågasatta förbundet hade det å danska sidan dragits ut på tiden, och nederlaget vid Fehrbellin gjorde saken om intet; Danmark förklarade krig, och först efter dess slut kunde det kungliga äktenskapet bringas till fullbordan. I okt. 1675 deltog B. liksom Stiernsköld som eskaderchef i örlogsflottans sjötåg under riksamiralen Stenbocks befäl; syftet var att undsätta Pommern och Wismar. Men nu röjde sig följderna av gångna års försummelser: långtifrån, att kunna göra sig till herre i Östersjön, måste Stenbock på grund av brist, sjuklighet och storm efter få dagar återvända till Dalarö. En rättegång mot riksamiralen följde, men icke heller med B. var man nöjd; ingendera vart nyttjad vid 1676 års sjötåg, och när B. enligt egen uppgift kom i fråga till befälet över flottan 1677, gjorde han själv allt för att undgå det vådliga värvet. Det var Lorens Creutz och Henrik Horn, som dessa år fingo fresta sin lycka.

I riksrådets arbete fortfor B. att deltaga, till dess han i apr. 1682 efter den stora välvningen vid föregående riksdag fick sitt avsked från rådsämbetet med sju av sina från förmyndartiden kvarstående ämbetsbröder. Hårt drabbades han både av den stora reduktionen och av förmyndarräfsten: den förra tog jämte en del donationer, varmed han tid efter annan hugnats (jmfr K. brev 4 nov. 1637, 28 juli 1646, 20 okt. 1649, 30 mars 1653), grevskapet Visingsborg och friherreskapet Kajana, som han i sept. 1680 hade ärvt efter sin då avlidne farbroder, greve Per; vid räfsten hade han utom sitt eget ansvar att bära både farbroderns och svärfaderns. Själv hade han bl. a. liksom de andra herrarna i amiralitetet tillgodogjort sig dagsverken av kronans sjöfolk på kronans kost. Den dömande kommissionen underkastade han sig ogärna och med protest: ansvarig för sina givna råd trodde han sig vara endast för Gud, såvida han ej gjort sig skyldig till förräderi, tagit mutor eller handlat i ont uppsåt; påtoge han sig åter att försvara sina förfäder, vore han ej värdig att vara deras arvinge: det måste först bevisas, att de tarvade ett försvar. Men motstånd var lönlöst, och B. fann till sist klokast att ingå en förlikning med kronan, varigenom han åtog sig att betala för sig och sin farbroder tillsammans en summa av 431,000 dlr och för Karl Gustav Wrangel 256,000. Han, som nyss hade gällt för Sveriges rikaste man, såg sig därmed nästan bragt till fattigdom, och ändock följde under senare år nya efterräkningar. Det klander av reduktionen, som B. i skarpa ordalag uttalat i brev till sin fogde å Visingsö vintern 1680−81, kom sexton år senare i dagen; han undslapp efter en nådeansökan med en allvarsam skrapa.

Anders Fryxell har, utan att neka vissa misstag, tecknat B. som en av tidens vackraste karaktärer, utmärkt av rättskänsla, samvetsömhet och ridderligt sinne, ehuru icke i samma mån genom snille och kraftfull verksamhet. Omdömet är träffande; man kunde tillägga, att uppfattningens snabbhet och känslans livlighet medförde en viss tillgänglighet för skiftande intryck.

Författare

G. WlTTROCK.

Arkivuppgifter

Av B:s efterlämnade papper förvaras tio volymer i Rydboholmssamlingen i riksarkivet.

Tryckta arbeten

Tryckt skrift: Diss. polit. de popularitate principis, instituta ex occasione verborum C Cornel. Taciti, quas leguntur Annalium III. cap. 69. Upps. 1652 4:o 19 bl. (Diss. præs. J. Scheffrus.) − Dessutom politiska memorial tills med M. Biörenklou 1658,. se G. E. Klemming, Samtida skrifter rör. Sveriges förhållande till fremmände magter (1881—83), s. 149—150.

Källor och litteratur

Källor: Reduktionskollegii akt K: o 287, kammararkivet; L. Carlbom, Karl X Gustav. Från Weichseln till Bält 1657. Tåget över Bält och freden i Roskilde (1910); F. F. Carlson, Sveriges historia under kon. af pfalziska huset, 1—3 (1855—74); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 12—19 (1843—53); M. Höjer, Öfversigt af Sveriges yttre politik under åren 1676—1680 (1875); T. A. Säve, Kejsarevalet i Frankfurt 1657—1658 och Sveriges underhandlingar derunder (1869); W. Tham, Bidrag till sv. riksdagarnes och regeringsformernas historia från midten af 17 :e århundradet, 1—2 (1845—48); O. Varenius, Räfsten med Karl XI :s förmyndarstyrelse, 1 (1901); N. Wimarson, Sveriges krig i Tyskland 1675—1679, 1 (1897); G. Wittrock, Carl X Gustafs testamente. Den polit. striden i Sverige 1660 (1908); dens., Bremiska hären och subsidiefrågan i Karl XI: s förmyndares utrikespolitik 1667—68 (Hist. tidskr., 1913); dens., Karl XI: s förmyndares finanspolitik. 1 (1661—67) —2 (1668—72) (1914—17); A. Zettersten, Sv. flottans historia åren 1635—1680 (1903). — Se i övrigt, rör. underhandlingen 1675: O. Vaupell, Rigskansler Grev Griffenfeld. (1880—82); A. D. Jorgensen, Peder Schumacher Griffenfeld (1893—94); K. Fabricius, Griffenfeld og Fuen-mayor. En studie over dansk Udenrigspolitik ([Dansk] Hist. Tidsskr., R. 8: Bd 2, 1909).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Brahe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18051, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. WlTTROCK.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18051
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Brahe, urn:sbl:18051, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. WlTTROCK.), hämtad 2024-04-25.